Första delen i serien Legenden om ögonstenen Läs också Fågeltämjaren Bergsklättraren Segraren
PÄRLFISKAREN
© Karin Erlandsson 2017 Omslag: Sami Saramäki Originalutgåva: Schildts & Söderströms, Helsingfors 2017 Utgiven i Sverige av Bonnier Carlsen Bokförlag 2020 Tryckt av ScandBook UAB, Litauen 2019 ISBN 978-91-7803-782-7
www.bonniercarlsen.se
Till barnen.
De som finns,
de som nästan fanns,
och de som någon längtar efter.
Spådomen
S
pådamen håller min hand i ett stadigt grepp, hennes händer är nariga, som om hennes hud vill skära ge nom min hud, men det är katten jag ser på. Katten
sitter på spådamens axel och ser på mig utan att blinka.
Den har klarblå ögon och vit päls och ser inte ut som
de andra katterna som springer lösa mellan marknads stånden. Kattens ögon är blå som havet.
Jag sliter blicken från katten och ser på spådamen. Hon
väntar, hon är van vid att katten är det första folk märker.
Jag kom till den södra regionen igår kväll. Tåget var
försenat och tillsammans med en grupp försäljare beslöt
jag mig för att gå den sista sträckan. De andra var på väg till marknaden med sina varor, de bar på stora säckar med leksaker, bröd och halmarbeten. Jag hade bara min ränsel i läder, den jag alltid reser med.
– Du, sa en stor man som drog en kärra med yxor och
knivar. Gå i mitten så kan vi skydda dig om något händer.
Jag sa inte emot. Jag vet att jag med min långa fläta och
rutiga skjorta ser flickaktig ut. 7
Vi gick i en lång karavan längs tågrälsen. Vetesviolen, de
höga vita blommor som landskapet är känt för, vajade längs dikesrenen. De doftade starkt och jag rev av en näve blom mor att tugga på.
Smaken var som alltid fantastisk. Om jag ska vara helt
ärlig, och det ska jag väl eftersom jag bara har en chans att berätta den här historien, är blommorna en av orsakerna till att jag alltid återkommer. Blommorna och havet.
I skymningen var karavanen framme vid torget, månen
steg upp över hustaken och utan ett ord splittrades den långa raden av människor.
Kanske är det därför jag gillar att resa. Man delar en
stund med andra människor utan att någonsin behöva möta dem igen.
Jag letade upp rummet med balkongen mot stranden.
Pappa och jag sov i samma rum innan han lämnade mig, nu när han är borta har jag tagit över.
Den tandlösa kvinnan satt utanför på sin stol och sträck
te fram handen när jag kom. Det var inte för att hälsa, i den
här delen av landet rör man inte vid varandra, och jag lade silvermynten i hennes hand.
Jag somnade nästan omedelbart.
Att sova bredvid havet är både lugnande och upprörande.
Vågornas rytm mot stranden är sövande, men ljudet är också
en uppmaning. Då man är sömnlös i den södra regionen räk nar man inte får, man räknar vågor som slår mot stranden. 8
Jag vred mig i sängen och tänkte på djupet och att jag
borde vara där. Då jag sover går jag miste om hundratals, kanske tusentals pärlor.
Jag begav mig till marknadsplatsen så fort jag vaknade,
näven vetesviol jag ätit kvällen innan höll mig fortfarande mätt. Jag måste hitta Marko, han väntar på mig.
Spådamen står framför mig utan att jag ser varifrån hon
kommer och hon tar tag om min hand innan jag hinner hindra henne.
Katten vrider på huvudet samtidigt som kvinnan, de
ser båda på mig med huvudet på sned och nästan omärk ligt skakar först katten, sen kvinnan på huvudet. – Du kommer att drabbas, säger kvinnan.
Hon har en klar röst som hörs över köpslåendet på
marknadsplatsen.
Katten rynkar på sin nos som om jag luktar illa och jag
försöker dra åt mig min hand.
– Du kommer att drabbas av en …
Hon hejdar sig och ser på katten som långsamt för
huvudet upp och ner.
– Det är något du kommer att längta efter, det är något
du ska ha … något stort.
Jag vill hyscha åt henne, hon behöver inte skrika, men
jag säger inget och hon fortsätter.
– Det ska driva dig långt bort och kanske hem igen.
Kanske någon helt annanstans. 9
Hon släpper min hand. Katten hoppar ner från hennes
axel och de tränger sig förbi mig på den smala trottoaren. – Vänta, ropar jag efter dem. När ska jag drabbas?
Kvinnan stannar men vänder sig inte om. Katten fort
sätter gå och det är svansen jag ser på medan jag pratar. – Är det min tur nu?
Kvinnan har så hög röst att jag hör hennes svar trots att
hon inte ser på mig.
– Det vet man aldrig.
Lika plötsligt som hon dök upp försvinner hon. Jag
gnider handen mot benet för att få bort den stickande känslan.
Människor som passerar knuffar till mig, jag rätar på
mig och ser mot havet. Jag måste komma ihåg varför jag är här.
I samma stund ser jag Marko som står i utkanten av
marknadsplatsen. Han ler inte, det gör han nästan aldrig, men han nickar långsamt då jag närmar mig. Det är länge sedan vi setts och utan ett ord hjälps vi åt att knuffa båten i vattnet.
10
På havet
M
arko styr rakt ut mot havet. Idag är det mörkblått,
det skiftar färg som himlen och de vita molntussarna speglar sig i ytan. Jag sitter längst fram i fören och
ser på vågskummet. Vattnet är klart men så här nära land finns inga pärlor kvar, de är plockade för länge sedan.
Båten är en vanlig fiskebåt, en sådan som alla använder
i den här delen av landet. Det turkosa seglet är lappat på flera ställen men Marko är säker. På samma sätt som jag
kan skogen i mina hemtrakter, varje bergknalle och varje stig, känner han till havet.
Bara fingertopparna nuddar rodret, ändå styr han båt
en mjukt runt stenar och grund innan vi kommer ut på öppet hav.
När vi passerar hamnpiren ser jag flera andra båtar på
väg åt samma håll som vi. Det är en vacker dag och ingen pärlfiskare kan stanna på land när vi vet vad som finns i djupen. Ingen båt syns före vår, jag är först, som alltid.
Många av pärlfiskarna har precis som jag anlänt för
säsongens skull. De har lämnat sina hem för en kort tid 11
i den södra regionen. I båtarna finns pärlfiskare från de
östra bergsregionerna och de västra jordbruksregionerna. Jag är den enda från mina trakter, de i norr.
Jag vill inte tänka på den norra regionen. Mina hem
trakter har gröna skogar och en himmel som ligger så
lågt att den ser ut att hänga i grantopparna, men norr har aldrig känts som hemma.
Istället tänker jag på spådamen och hennes katt. Inte
förrän nu inser jag att katten hade samma färg på ögonen som seglet som sträcks ovanför mitt huvud.
Jag vet vad jag vill ha, jag har alltid vetat vad jag vill
ha. Men spådomen innebär något annat, något jag både fruktat och längtat efter ska hända. Jag måste vara redo.
Mina tankar blir avbrutna av Marko som harklar sig.
Han nickar mot en korg som står lutad mot masten.
Marko har en fru med rött hår och märkvärdigt korta
ben. Hon når mig bara till brösthöjd, och jag är inte
särskilt lång. Efter varje avslutad säsong blir jag bjuden hem till Markos familj. Deras fem barn springer runt bordet medan frun står vid spisen och rör i grytan med
tomat, fänkål och musslor. Det är så jag brukar minnas henne när jag inte får tillräckligt med mat under de kalla nätterna i bergskedjorna i öster, eller törstar under de heta dagarna på fälten i väster.
Det enda som kan slå hennes musselgryta är hennes
smörgåsar. Brödet är bakat på ett mjöl gjort av torkad 12
vetesviol, och tillsammans med kryddorna hon plockat i sin trädgård blir smaken så stark att det knappt behövs något pålägg.
Ändå vet jag att det i korgen finns smörgåsar med alla
slags tillbehör: torkad pilgrimsmussla, rökt lax, honungs strömming och störägg.
Marko ser på mig då jag viker undan den vita linne
duken och drar in dofterna. Jag vet att han berättar allt för sin fru ikväll, hennes belöning är att veta hur glad jag blir.
Jag vecklar upp smörpappret och tar en stor tugga.
Munnen fylls genast med smaken av gravad ål och inlagd gurka och jag blundar medan jag äter. Smakerna får mig att minnas varje gång jag och Marko gett oss ut på det
här sättet, det första året var jag bara ett barn. Då satt pappa bredvid mig, han pekade på seglet och pratade om
vindstyrka och fyrarnas kännetecken. När vi skulle äta lät han alltid mig välja smörgås först.
Marko insåg tidigt att jag visste vad jag gjorde, han
förstod att man inte får den slags skada jag har om man inte har lång erfarenhet av att vistas under ytan. Han hade sett mig dyka med min pappa.
Jag vecklar upp nästa smörgåspaket och känner smak
en av pepparrot och ostron. Min favorit. När jag öppnar
ögonen har Marko ankrat. Han har ögonen fästa på en punkt långt borta vid horisonten och nickar långsamt, som om hans huvud gungar i takt med båtens rörelser. 13
Det är ytterligare en sak som är bra med Marko, han
vet när han ska se på mig och när han ska låta bli.
Utrustningen har legat ihoprullad sen förra säsongen
och dykarhuvan är stel av saltvatten, jag får räta ut den
innan jag kan trä den över huvudet. Tyget är lätt mot mina axlar och jag drar in den instängda lukten av tång och gummi.
Dykarhuvan är det dyrbaraste föremål jag äger, det är
svårt att komma över en så välgjord som min. De bäs ta dykarhuvorna tillverkas av drottningens hantverkare,
materialet är tunt och lägger sig tätt kring huden, ändå
kan man andas som vanligt. Fönstret framför ögonen är så klart att man glömmer att det finns.
Pappa sa aldrig hur han kom över den, en dag tog han
bara fram huvan ur ränseln och gav den till mig.
Marko drar fram trälådan under sätet. Vi vet båda att
lådan blir fylld med pärlor innan dagen är över.
Jag är den skickligaste pärlfiskaren i hela landet. Det
säger jag inte för att skryta, utan för att det är sant. Inn an dagen är slut blir lådan fylld med röda, blå och gula pärlor, medan de andra fiskarna får återvända hem med halvfulla lådor.
Eftersom mina pärlor har de starkaste färgerna, de som
gör sig vackrast i halsband, i kronor och i ringar, är det också jag som får de högsta priserna på torget ikväll.
14
Jag sätter mig på relingen med ryggen mot havet och
låter mig ramla baklänges.
Jag sjunker som en sten innan jag vänder mig om och
tar några kraftiga tag med benen för att komma längre och längre ner mot bottnen.
15
I djupet
O
m någon frågar varför jag är den bästa pärl fiskaren, är svaret det här:
Jag är bäst för att jag vill ha pärlorna själv.
De andra ser pärlorna som kor man kan sälja på mark
naden eller ull som kan bli kläder, som något som gör en rik eller åtminstone hjälper en skaffa mat på bordet. Jag är ute efter pärlorna.
Inte för min egen skull, givetvis inte. Som alla andra
säljer jag pärlorna till uppköparna från huvudstaden, men innan dess är de mina, bara mina. Jag ser pärlans färg
spegla sig i vattnet och känner den starka pärlemorn mot min hand.
Pärlfiskare har ingen nytta av pärlor, de används av folk
et kring drottningens hov. Vi sparar på sin höjd någon en staka pärla som bytesvara för framtiden. Det är vår roll att hitta pärlorna, och drottningens uppgift att använda dem. Men innan dess tänker jag på dem som mina.
Medan jag sjunker i det turkosblå vattnet känner jag
värmen som sprider sig i bröstet. Snart är jag där, snart är 16
jag hos pärlorna. Fiskarna noterar mig inte, för dem är jag bara en sten som kastats i djupet.
Pärlorna får havsbottnen att se ut som en regnbåge. De
vita pärlorna plockar upp färger från de andra pärlorna
och kan skifta i tusen nyanser. De vita pärlorna är mina favoriter, men de röda ger bäst betalt.
Under vinterhalvåret får ingen fiska pärlor. Drottningen
har bestämt att pärlorna måste få tid att växa och bli fler.
På hösten när jag för sista gången stiger upp ur vattnet svider det i mig, och det slutar inte svida förrän jag gör sommarens första dykning.
Det gör ingenting att vi pärlfiskare inte behåller pärl
orna själva, att de fraktas till huvudstaden och blir delar av damernas smycken och gatuinfattningar längs drott ningens allé.
Den stund jag hittar pärlorna är de mina, det räcker.
Det sägs att drottningens allé är två mil och att hon
istället för kullerstenar har låtit lägga pärlor längs vägen. Det måste vara en otrolig syn, men ändå, tänker jag när
jag når bottnen, kan drottningens allé aldrig mäta sig med havsbottnen i den södra regionen.
Vart jag än tittar finns det pärlor. Några har sjunkit ner
i sanden, andra ligger ovanpå varandra och en del ligger ensamma på kuddar av sjögräs och alger.
Jag plockar upp en stor grön pärla som ligger rakt fram
för mig. Pärlan är lika stor som min handflata och känns 17
precis som den ska: hal yta och hård som sten. Inget kan krossa en pärla.
Värmen i bröstet sprider sig till mina ben och min arm,
jag är hemma, det är här jag ska vara. I havet, under ytan.
Jag behöver inte ta många steg på bottnen för att
plocka ränseln full med pärlor. När den inte går att stänga, sparkar jag mig upp till ytan.
Marko ser bubblorna och har lådan klar vid reling
en. Jag slänger upp ränseln och ser mig omkring medan Marko tömmer pärlorna i lådan.
Fler båtar har ankrat i närheten men alla är på behörigt
avstånd. Vi respekterar varandras revir och håller våra
bästa platser hemliga, precis som vi i norr håller tyst om de bästa platserna där man hittar svamp.
Efter bara ett par dykningar är lådan nästan full. Jag
nickar åt Marko att jag ska göra ett sista dyk, griper tag i ränseln och sjunker neråt.
På ett rev med blå alger har jag sett flera röda pärlor.
Just den här nyansen av rött är ovanlig och jag vet att jag kan få ett bra pris för dem.
Jag sparkar några kraftiga tag med benen, men när jag
sträcker fram handen märker jag en skugga ovanför mig.
De ljusgröna algerna har blivit svarta och de röda pärlor na har fått en mörkare nyans. Jag stelnar till, för jag vet genast vad det är.
Roshajen har fått sitt namn för att nosen liknar en 18
hopknycklad ros. Mitt bland kronbladen finns munnen med de vassa tänderna, som rostaggar. De kan slita av en
kroppsdel på några sekunder. Jag vet, för det var en roshaj som tog min arm.
Jag var elva år och hade under många år följt med min
pappa på hans resor. Redan vid den tiden stod det klart att jag var en begåvad dykare och pappa lämnade mig allt oftare ensam i vattnet medan han dök en bit därifrån.
Jag var bara elva år, så jag kan knappast klandras för att
inte ha varit uppmärksam. Jag var upptagen av pärlornas
olika färger och såg inte hajen förrän den skrynkliga nosen knuffade till min axel. Roshajar har gula ögon och vitt
skinn. Andra hajar hugger bara då någon bråkar med dem, de är lika rädda för människorna som människorna är för dem. Men roshajen attackerar, de ser pärlorna som sina.
En stund såg vi varandra i ögonen, hajen som snart skul
le sätta tänderna i mig och jag. Den blinkade inte och de gula ögonen såg ut som pärlor av den där bärnstensfärgade nyansen som är så vanlig att man får betalt per dussinet.
Nosen öppnades långsamt, kronbladen vecklade ut sig
men den hade ingen brådska. Den visste att jag inte kunde simma undan, både hajen och jag visste att den var den snabbare av oss två.
Så simmade roshajen ännu närmare. Jag såg de spets
iga tänderna i gapet innan den stängde munnen. Den här gången hade den min arm mellan sina tänder. 19
Vattnet färgades rött och jag kände hur jag sjönk. Jag
minns inget mer, bara rosen som slog ut kronbladen i det röda vattnet.
Jo, en sak till minns jag: hur jag låg på durken i båten
och såg upp mot himlen, och att solen som gick ner såg ut som hajens gula ögon.
– Riv ner seglen, ropade pappa. Vi måste stoppa blöd
ningen.
Och jag tänkte att det måste ha hänt något allvarligt
eftersom pappa offrade seglen. De var dyra, vi hade dykt tre somrar för att ha råd med dem.
Den här gången, under säsongens första dykning då
alla pärlor fortfarande är oplockade, är det precis likadant som då. Roshajen som cirklar ovanför mig har kommit nära medan jag koncentrerat mig på pärlorna.
Skuggan ovanför mig ligger stilla i vattnet och jag
behöver inte se uppåt för att veta hur nära den är. Jag
simmar långsamt bakåt så att revet kommer mellan mig och hajen.
Den svarta skuggan rör sig mot mig och jag ser den
hopskrynklade nosen öppna sig.
20