kapitel 1
ÖVERGÅNGEN Det enda som bryter tystnaden i den sena sommarkvällen i Rosengård är den rytmiska takten. Först Nikos fot på bollen, sedan bollen på plankan. Om och om och om igen. Höger fot. Vänster fot. I perfekt takt. Dunk. Dunk. Dunk. Det är hit Niko kommer för att slappna av, för att slippa stressen när han behöver tänka. Zlatan Court är Zlatans gåva till gatorna han kom ifrån, en inhägnad fotbollsplan för lirare och tonårsdrömmare som Niko. Och nu är drömmen nära. Klockan närmar sig elva på kvällen, men det syns fortfarande inget tecken från balkongen högst upp. Därinne sitter Nikos föräldrar med Bojan Jovanovic, sportchefen i Svea United. Stockholmslaget behöver en forward men ekonomin haltar rejält. Med nio mål och sju assist på tio matcher i Division Ett Södra under sommaren hamnar Niko Milosavljevic högt upp på listan. Farsan har sagt att han kommer vinka när allt är klart, men än så länge sitter de vuxna kvar inne i vardagsrummet däruppe. 5
Niko fortsätter att spela. Han tar emot bollen med vänstern och rycker plötsligt iväg mot ena målet. Ingen annan är på plan men i Nikos huvud är det fullt med försvarare som han fintar och trixar sig förbi. Sulorna smeker bollen när han susar över planen. Han stannar snabbt och exploderar iväg i en annan riktning, hela tiden med huvudet uppe så han kan se allt han har framför sig, som om han var på Wembley eller Camp Nou eller San Siro. Som medspelare har han plankan längst ner på stängslet för snabba väggspel innan han avlöser tunga avslut från olika vinklar. När bollen studsar tillbaka tar Niko emot den och anfallet börjar om. Plötsligt står farsan på balkongen. – Ajde, Niko, kom, kom! Niko avbryter den sista kontringen, haffar bollen och börjar springa mot trappuppgången med ett dunkande hjärta. För några timmar sedan hade han tänkt på skolstarten i andra ring på fotbollsgymnasiet, men nu kunde allt förändras. Snart skulle han kunna hamna i Stockholm. I Svea United. Med en chans att bli fotbollsproffs. Det är helt sjukt ju. Farsan och Bojan pratar fort på serbiska när Niko kommer in i hallen, men de byter snabbt till svenska när de får syn på honom. En bunt med papper ligger 6
mitt på bordet med pappas och Bojans signatur längst ner på första sidan. ”Vi är överens, dina föräldrar och jag, Niko”, säger sportchefen. ”Det var redan klart med din nuvarande klubb och din mamma och pappa och jag har hittat en lösning här. Ikväll blir du Svea United-spelare och imorgon bitti flyttar du upp till Stockholm. Det kommer en flygbiljett till din mammas mejl inom kort, någon från klubben hämtar dig på flygplatsen och tar dig direkt till din första träning som börjar klockan 10. Har du några frågor?” Niko har en miljon frågor men hittar inte orden. Hur kan det gå så här fort? Var ska han bo? Vad ska han ta med sig hemifrån? Hela livet har han drömt om just det här ögonblicket, men när det nu väl kommer så är han helt oförberedd på det. ”Ingen stress Bojan, men får jag fråga, varför vill ni ha just mig?” säger Niko och sväljer tungt. Bojan börjar skratta. ”Bra fråga grabben, den första frågan de flesta ställer är vad de ska få för lön och när lönen kommer.” Sportchefen lutar sig tillbaka i köksstolen. ”Du har säkert läst i tidningarna att det går bra för Svea på plan men inte lika bra utanför. Vi leder ligan och fick 1–1 borta mot Celtic i Champions Leaguegruppspelet. Lyckas vi ta oss till gruppspel så kommer pengarna att säkra klubbens framtid i kanske fem, tio år framöver.” Bojan drar fingrarna genom sitt mörka hår. 7
”Men det som ställer till det är att vi har problem med Skatteverket och Kronofogden. Låt oss säga att Skatteverket tycker att vissa betalningar vi har gjort till våra spelare inte har gått rätt till, och nu vill de ha en jävla massa pengar av oss. Direkt efter Celtic-matchen var vi tvungna att sälja Salim Shakir, som gjorde vårt mål, för 20 miljoner, bara för att klara oss undan konkurs”, suckar sportchefen. ”Men är inte han, miljardären, kvar i klubben? Han som egentligen äger allt?” ”Jens Holm? Jo, men man blir inte framgångsrik som affärsman om man bara kastar pengar omkring sig. Jag fick behålla mitt jobb som sportchef trots strulet med Skatteverket, men han har sagt att han inte kommer att sätta in en krona mer tills jag fixat till allt, och det köper jag. Det är därför det är så viktigt att rätta till det här skeppet så fort som möjligt”, förklarar Bojan. ”Eftersom vi inte kan spendera en jävla massa pengar på en ersättare fick vi börja jaga en lösning bland Sveriges största unga talanger, och där är du i toppen.” Niko rodnar. Inte dumt att få den recensionen från sportchefen i en av Sveriges största klubbar när man bara är 17 bast. ”Våra scouter har haft ögonen på dig ett bra tag. Du kan både skapa målchanser och gör mål själv, och du är lika bra med din vänstra fot som din högra”, förklarar Bojan. ”Vad var det jag sa, min son! En spelare som bara 8
kan använda en fot är bara en halv fotbollsspelare!” utbrister farsan på serbiska. ”Exakt så”, fyller Bojan på innan han fortsätter. ”Du är snabb, bra på att dribbla och spelar med huvudet uppe. Du verkar mogen och lugn, vilket är viktigt när du kliver in i en pressad situation.” Sportchefen blir plötsligt allvarlig. ”Lyssna, under vanliga omständigheter hade vi haffat dig under vintern, och du hade fått gå på träningsläger med grabbarna och spela i U21 för att utvecklas och anpassa dig. Men så är det inte i det här läget. Ärligt talat är det kris i truppen, matcherna duggar tätt och du kommer att behövas från och med det ögonblicket du landar i Stockholm. Det går jävligt fort i Allsvenskan och ännu fortare i Champions League. Ska vi klara oss undan konkurs så måste vi in i gruppspel i Champions League. Så enkelt är det bara.” Bojan stirrar hårt in i ögonen på Niko. ”Okej Bojan, jag fattar.” ”Jag vet att du fattar, men frågan är om du klarar det? Fotboll har du i dig grabben, men fysiskt och mentalt är det här en rejäl utmaning. Om du inte är redo så är det bättre att du säger det nu.” Niko sitter så stilla han kan. Han vågar knappt andas. Det känns som om magen slår volter innanför tröjan, men det får inte farsan eller morsan eller Bojan veta. Tänk om klubben går omkull? Tänk om han aldrig får chansen igen? 9
Som farsan brukar säga; det är helt okej att vara rädd, men man ska aldrig låta rädslan styra. ”Var inte orolig Bojan. Jag klarar det. Jag lovar.” Sportchefen reser sig upp från bordet och pussar Nikos mamma på båda kinderna innan han vänder sig mot Niko igen. ”Då sticker jag. Jag har lite andra grejer att göra men vi ses på träningsanläggningen i Stockholm imorgon så löser vi de praktiska bitarna.” Och med det försvinner han ut i hallen och lämnar lägenheten. Mamma sitter med tårar i ögonen och händerna knäppta. Niko kan inte titta på henne. Om hon börjar gråta så kommer nog han också göra det. ”Det är lugnt Niko, jag har fixat allting med Bojan. Jag har känt honom länge, han kommer att ta hand om dig. Det här är din stora chans, min grabb!” säger farsan stolt. ”Jag ser att du är bekymrad, och det förstår jag. Men det är det här du har velat göra hela ditt liv. Låt aldrig någon annan se att du är rädd. Ta chansen nu, med båda händerna!” Men egentligen är inte Niko så bekymrad. På ett sätt känner han sig hur glad som helst. Varenda timme på Zlatan Court, på grusplaner och i inomhushallar har varit värt det. Han är helt plötsligt en elitfotbollsspelare! Men samtidigt är det såklart ett stort, stort steg. Och det gör honom rädd. Niko ler svagt. Han kan inte visa för pappa hur 10
rädd han egentligen är, men pappa har också rätt. Det här är chansen som han har drömt om. ”Du har rätt farsan. Det här är min chans.” Niko tittar på sin mamma som försöker hålla tillbaka tårarna. ”Kom mamma, jag behöver hjälp med att packa grejerna.” Mamma är glad att ha något praktiskt att göra och börjar direkt stoppa ner träningskläder i Nikos väska. Niko låter henne göra det, även om han vet att han kommer att få en helt ny uppsättning med träningskläder imorgon när han kommer fram. Men hon är sysselsatt och det är det viktigaste. Hon frågar om skor och strumpor och börjar vika ett par byxor och en skjorta så att de inte ska bli alltför skrynkliga innan han kommer fram. I Nikos telefon plingar det in en massa meddelanden i chattgruppen från de få kompisarna som visste om att Bojan skulle komma. Han är sugen på att plocka upp luren och berätta allt för alla. Det viktigaste i alla fall, att han har skrivit på. Men han vet att morsan kommer bli ledsen om han bara lägger sig på sängen och fipplar med telefonen medan hon tar hand om allt och vill prata av sig. ”Hur ska det gå, Niko? Din pappa säger att du är mogen, men jag vet inte. Bojan sa att han ska ta hand om dig, men du känner ju knappt någon i Stockholm. Lova mig att du ringer till oss om du behöver något?” ”Ja mamma, det är inget problem. Det är fotboll 11
bara, det här kan jag”, svarar Niko. För första gången börjar han tro på det. Det kanske är för att mamma är så osäker och han vill visa henne att hon inte behöver oroa sig. Hur som helst börjar en känsla av ro infinna sig. Vafan, jag är ju från Rosengård och här kan vi lira boll. Det här grejar jag, tänker Niko och känner sig lugnare. ”Jag går och plockar lite grejer från badrummet till dig, jag har en extra tandborste som du kan få.” Niko nickar och plockar upp telefonen. Han vill inte skriva en massa trams så han skickar bara en bild på Svea Uniteds klubbmärke. Alla i gruppen fattar. Telefonen ringer direkt. ”ÄR DET SANT? Grattis bror!” gapar Abel i luren, så högt att Niko får hålla den några centimeter från örat. ”Skrik inte, jag behöver kunna höra vad domarna säger till mig när jag LIRAR I ALLSVENSKAN!” ropar Niko tillbaka och brister ut i garv. ”Det här är helt sjukt! Helt sjukt. Tänk att vår grabb från Rosengård ska få chansen. Och Champions League-kval också! Ey, vad sa Bojan om det? Kommer du att starta direkt?” ”Haha, lugn nu. Han var rätt ärlig faktiskt, han gillar min speed och att jag kan dribbla, men också att jag spelar med huvudet uppe hela tiden och försöker hitta medspelarna. Bror, det är galet vad de har koll på spelare, även i södra ettan.” ”Men ska du starta då?” 12
”Kanske inte starta direkt, men de verkar inte ha så mycket val. Salim såldes ju nu och de har inte para för att köpa in en massa nya spelare. Det verkar som om jag kommer att få en chans i alla fall.” Abel visslar i luren. Han är själv en duktig spelare med proffsdrömmar, men som mittback är det nästan omöjligt att ta klivet upp i eliten som tonåring. Han dominerar i juniorserien och ser sig själv som Skånes svar på Gerard Piqué, men så fort han spelar mot vuxna män blir det bara pannkaka. Han är inte tillräckligt stark än för att kunna hålla emot. Inte än. Abel är tyst en sekund. ”Men vad får du då?” ”Hur menar du?” ”Para bror, vad ska du ha för lön?” ”Bror, jag kollade inte ens.” ”Lägg av nu.” ”Jag svär, jag fyller inte 18 förrän om ett par veckor så det var inte ens jag som skrev på papperna. Farsan gjorde det åt mig.” ”Haha, du ljuger!” ”Aldrig i livet!” ”Så då vet du inte vad klubben fick för dig heller?” ”Svea har ju inte några större pengar just nu. Något med Skatteverket är knas, säger dom.” ”Jo jag har hört det, men ska dom få dig gratis då? Finns inte en chans ju!” ”Nej, farsan sa något om att Svea och Rosengårds IF ska dela på mig fifty-fifty. Säljs jag om ett år till en 13
annan klubb så delar dom lika på pengarna. Låter skumt men jag skiter i.” ”Skumt? Värsta skurkaffären ju”, svarar Abel som har en massa släktingar som har spelat på alla möjliga platser i Sverige. Han anser sig därför vara lite av en expert på övergångar. ”Nja, det händer ju i utlandet hela tiden, säger farsan. Det är skitsamma för mig bror. Imorgon ska jag upp tidigt och iväg till Stockholm, det är det enda som räknas.” Abel är tyst i telefonen. Han är såklart glad för sin kompis, killen som han har lirat boll med sedan de lärde sig gå. Men han vet också att det inte är lätt att bara dra någon annanstans, börja lira och lyckas med en gång. Abels egen bror Yonnas hade precis flyttat hem till Malmö från Östersund efter att ha tackat nej till ett kontrakt. Han hade känt sig ensam där uppe, som att han inte passat in under provspelet. ”Hur tror du det kommer att gå?” frågar Abel försiktigt. Niko suckar. ”Det är som farsan säger bror, fotboll är ett språk som vi alla kan. Bara jag spelar bra så kommer det gå fint. Sen sa Bojan något intressant också.” ”Jaså?” ”Ja, att de måste lyckas ta sig till gruppspel i Champions League, annars blir det konkurs.” ”Champions League?! Fan, minns du när vi var och såg Zlatan lira för PSG mot Malmö på Stadion? 14
Svårt för ett svenskt lag att ta sig dit, även om Svea är stora i Sverige.” ”Men det handlar inte om Sverige, bror. Bojan sa till farsan att om jag lirar bra i Champions League-kvalet så kommer lag runtom i Europa att få upp ögonen för mig.” ”Haha, räcker det?” ”Jag sa ju till dig att Svea har otroligt bra koll på spelarna i Sverige, men de europeiska klubbarna har ingen koll alls, där måste man visa upp sig.” ”Okej, nu börjar det hända grejer!” ”En sak i taget, först måste jag lyckas i Stockholm. Ajde bror, jag måste gå och lägga mig, ska upp tidigt imorgon.” ”Aight, men jag svär, när jag skriver på för MFF kommer jag att knäcka ditt ben första gången jag möter dig”, säger Abel och garvar. ”Du måste hinna ikapp mig först!” svarar Niko och lägger på. Niko går och lägger sig, helt utmattad. Han tror först att det kommer bli svårt att sova men så blir det inte. Han sover som en stock, men han drömmer ingenting. Imorgon börjar drömmarna på riktigt.
15
kapitel 2
ANKOMSTEN Hans mamma väcker honom vid halv sju. Men hon följer inte med till flygplatsen utan säger istället hejdå vid lägenhetsdörren. Han får med sig en macka i handen i bilen medan farsan kör som en galning i 20 minuter för att ta honom till flygplatsen i Sturup. Niko är på ett sätt glad att morsan inte följer med i bilen. Han vill inte ha en storbölande mamma med till terminalen när han ger sig iväg. Farsan är tvärtom. Han vill inte betala för parkeringen utan släpper av honom precis utanför terminalen och ropar ut sina sista visdomsord genom passagerarfönstret. ”Kom ihåg grabben, visa aldrig att du är rädd. Du är min son, och du behöver inte vara rädd för någon. Ring ikväll när du är framme”, säger han innan han gasar iväg. Flyget till Stockholm går alltför fort och Niko landar i Bromma strax före nio. Precis som Bojan sagt så finns det en representant från klubben i ankomsthallen med en skylt där det står ”Niko Milosavljevic”. Bredvid klubbrepresentanten står en tjej som inte är mycket äldre än Niko, med vad som ser ut som världens största mobiltelefon i handen och filmar. 16
”Han har ankommit till Stockholm! Hur känns det Niko?” Utan att tänka på det ger Niko det svaret han har sett Zlatan ge tusentals gånger i TV och på YouTube. ”Det känns bra. Mycket bra.” Tjejen flinar. Hon slutar filma och sträcker fram sin hand. ”Jag heter Jenny Ström och tar hand om media och PR i klubben.” ”Niko, kul att träffas.” ”Kom, vi har en bil utanför som väntar.” Niko sätter sig i baksätet av Mercedes-minibussen som står utanför. I armstödet står en vattenflaska med klubbens märke på. De tänker på precis allt, tänker han. Resan tvärs över staden mot Stockholms Universitet där klubben har sin anläggning tar sin tid i morgontrafiken. Jenny sitter i sätet rakt framför. ”Jag ska bara lägga upp det här klippet på nätet så kan vi snacka sen”, säger hon med näsan några centimeter från telefonen. Niko kommer på att han själv inte har lagt ut något alls i sociala medier om övergången, han har knappt tittat sedan han pratade med Abel igårkväll. Han hade stängt av mobilen när en kille från Kvällsposten hade ringt mitt i natten och försökt fiska om rekryteringen. Vem pallar med journalister, liksom? När han slår på mobilen i bilens baksäte exploderar den nästan av alla notifikationer. SMS och meddelanden från folk han inte har sett på år och dagar. 17
Hundratals nya följare på sociala medier. Till och med gamla konton som han inte längre använder har fått nya följare. Push-notiserna från sportsidor och tidningar skriker om övergången. ”DOLDIS SKA SKJUTA SVEA UNITED TILL CHAMPIONS LEAGUE!” skriver SportExpressen. ”JOVANOVIC: ÄR NIKO SVEAS NYA ZLATAN?” står det i Sportbladet. Niko ler. Varenda ung och lovande kille från Rosengård som kan lira boll blir alltid ”den nye Zlatan”. Nu är det alltså hans tur. Det känns som att läsa om någon annan. Ingen av de här journalisterna känner honom, han har aldrig pratat med dem och de lär knappast ha sett honom spela. Men här står det ändå, svart på vitt, om hur han är som person och spelare. Och olika spekulationer om hur det kommer att gå för honom. ”Milosavljevic har briljerat den här säsongen i Division 1 Södra med sina djupledslöpningar, sin snabbhet och sina vassa avslut. Dribblingarna som inte tog honom någonstans när han gjorde debut som 16-åring är nu borta, och den nya direkta stilen har gett honom utdelning direkt”, skriver till exempel en journalist vars namn han aldrig sett tidigare. ”Nu är jag klar. Vi får ta och snacka sen om hur vi hanterar sociala medier och journalister i klubben, men ett tips är att vara väldigt återhållsam till 18
att börja med”, säger Jenny. Nikos telefon börjar vibrera ännu mer eftersom hon precis taggat honom i klippet som hon lagt upp. ”Är inte du lite … ung? För att ha ett sånt här jobb i en storklubb?” frågar Niko. ”Det kanske man skulle kunna tro, men jag fyller snart 20 och har jobbat som influencer sen jag var 15. När klubben började skära ner på folk på grund av ekonomin bad Bojan mig att komma hit”, förklarar hon. ”Så det här är ditt jobb alltså?” Jenny garvar. ”Det jag tjänar på det här är inte ens värt att nämna, men jag har mina egna grejer vid sidan av. Jobbar med varumärken och sånt. Det är inte så svårt egentligen, jag ska visa dig lite tricks sen”, säger hon och blinkar mot Niko. Självförtroendet är det inget fel på i alla fall, tänker han. Plötsligt är de framme utanför kansliet på träningsanläggningen vid Stockholms Universitet. Niko kliver ur bilen och där står Rolle, A-lagets tränare. Från och med idag är han Nikos nya chef. ”Men tjena grabben! Som vi har längtat efter dig!” säger Rolle och Nikos hand försvinner i tränarens björngrepp. Niko är glad, men inte naiv. Han skulle kunna slå vad om att Rolle inte ens visste vem han var för en vecka sen. 19
”Nu har vi inte mycket tid på oss innan träningen drar igång, och några av grabbarna är redan där ute, så jag ska fatta mig kort. Behöver du tejpa något innan vi drar igång så knallar du bara ner till Nina, fysterapeuten alltså. Vår materialare Bulten har hängt dina träningsgrejer i omklädningsrummet. Byt om och kom ut så ska vi sätta igång! Välkommen!” Rolle klappar honom på axeln och börjar jogga runt huset och bort mot träningsplanen. Det är nog svårt att inte gilla honom, tänker Niko och följer efter materialaren Bulten in mot omklädningsrummet. Han har sett det på TV många gånger och drömt om att vara här, och nu är det sant, han är här som elitspelare inför sitt första träningspass. När Bulten visar Niko till hans personliga plats blir han överväldigad, där hänger alla träningskläder, plus en matchtröja. Tröjan har nummer 23 på ryggen. Farsans stora idol var basketspelaren Michael Jordan och oavsett vilken tröja han har köpt till Niko under åren så har det alltid varit nummer 23. Han sätter sig och börjar rota i väskan efter sina skor och benskydd. Fy fan vad roligt det här kommer att bli, tänker han. Plötsligt smäller dörren upp och en storväxt äldre kille i mjukisdress kliver in. Han bär en skoväska i ena handen. 20
Niko ställer sig upp. Dags att bli vuxen. ”Hej, jag heter Niko. Jag är den nya forwarden som klubben har signat.” Killen ler snett mot honom. ”Det är jag också. Palle heter jag.”
21
kapitel 3
KONKURRENTEN ”Hur … hur menar du?” Niko är helt mållös. Han känner igen killen. Det är en spelare som han har sett förut, men han kan inte riktigt sätta fingret på vem det är. Hur som helst så är det här inte bra. Inte bra alls. När Bojan hade sålt in klubben till farsan för mindre än 24 timmar sedan så hade det aldrig varit snack om att någon annan forward var på väg in. Då hade allt handlat om Niko och hur han skulle kunna utvecklas och bli utlandsproffs, bara farsan kritade på kontraktet. Utan att kunna betala övergångssummor så var det svårt för Svea att hitta bra spelare, det var i princip bara juniorer och gamla veteraner utan kontrakt som de kunde anlita. Niko räknades som de förstnämnda. Den här killen var definitivt från det senare skiktet. ”Alltid kul med nya träningsgrejer”, säger Palle och börjar snabbt klä av sig. Palles mun ler hela tiden, men leendet når liksom inte upp till ögonen. Det finns ingen värme där. Då plötsligt inser Niko vem det är. Palle Stenlöv, 22
en renodlad striker med ett fotbollsförflutet som är allt annat än fläckfritt. Karriären har tagit Palle från Sverige till klubbar i Holland, Ryssland, Cypern och Irland. Han har gjort många mål genom åren men har aldrig stannat länge i någon klubb, och aldrig fler än en klubb i varje land. Han har haft fler andra chanser än Schlagerfestivalen, har Abel sagt om honom. ”Är det du som har gjort kaos i ettan?” säger Palle. ”Läste om dig i tidningen i morse, Bojan säger att du är en riktig talang.” ”Aa, tack”, svarar Niko kort. Han kommer inte på något mer att säga. ”Ja för fan, när jag gick med på att komma hit igår morse så sa han att han skulle snacka med dig. Jag behöver någon som kan lägga upp bollarna för mig så att jag kan göra mina baljor. Det grejar du, va?” ”Ja, javisst”, svarar Niko reflexmässigt. Bolluppläggare för den här killen? Vad är det här? Niko försöker sortera tankarna, det verkar alltså som att Bojan visste redan INNAN han åkte till Rosengård att den här Palle var klar, och ändå sa han inte något? Har Niko kommit upp hit som någon slags springpojke åt en avdankad forward som försöker få karriären på banan igen? ”Kom, vi skyndar oss. Jag har haft Rolle som tränare förut och han blir skitarg om inte alla är på plats 23
i tid, men väl där ute är det soft”, säger Palle och går ut med fotbollsskorna i handen. Niko följer efter, redan ombytt till sina nya träningskläder och med fotbollsskorna på. Utåt ser han ut som värsta fotbollsproffset, men i huvudet är han plötsligt långt, långt därifrån.
24