gaffeln, häxan och draken TRE BERÄTTELSER FRÅN ALAGAËSIA
christopher paolini
Gaffeln, häxan och draken TRE BERÄTTELSER FRÅN ALAGAËSIA
med Angela Paolini, som skriver som örtakvinnan Angela i ”Om stjärnornas natur”
Översättning: Ylva Spångberg
Som alltid tillägnas boken min familj. Och läsarna, som gjorde det här möjligt. Läs också serien om Eragon och Saphira Eragon Den äldste Brisingr Arvtagaren
Gaffeln, häxan och draken Text copyright © Christopher Paolini 2018 Illustrationer i inlagan copyright © Christopher Paolini 2018 Eragon text copyright © Christopher Paolini 2003 Omslagsillustration copyright © John Jude Palencar 2018 Originalets titel: The Fork, the Witch and the Worm Published by arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2020 Översatt av: Ylva Spångberg Utdraget ur Eragon översatt av: Kristoffer Leandoer Omslagsformgivning: Åsa Hjertstrand Brensén Tryckt av ScandBook UAB, Litauen 2020 isbn: 978-91-7803-736-0 www.bonniercarlsen.se
Innehåll Del ett: Gaffeln i. Berget Arngor 9 ii. Skiljevägen 28 iii. Färgernas sal 77
Del två: Häxan iv. Rim och resonemang 85 v. Om stjärnornas natur 96 vi. Frågor och svar 120
Del tre: Draken vii. Fällan 129 viii. Draken på Kulkaras 145 ix. En ny början 248 Namn och språk 255 Efterord 262
Kapitel i
BERGET ARNGOR
D
agen hade inte gått bra. Eragon lutade sig bakåt i stolen och tog en
djup klunk björnbärsmjöd ur sejdeln som stod bredvid honom. En söt värme slog ut i strupen, och med den minnen av sommareftermiddagar i Palancardalen. Han kände ett sting av hemlängtan. Mjödet var det bästa han fått ut av mötet med Hruthmund, dvärgarnas talesman. En gåva för att stär
ka banden av vänskap och samröre mellan dvärgar och Ryttare – det hade i alla fall Hruthmund sagt. Eragon fnös. Vilken vänskap! Han hade ägnat hela 9
mötet åt att gräla med Hruthmund om när dvärgar na skulle leverera de förnödenheter de hade utlovat. Hruthmund verkade tycka att det räckte gott och väl med var tredje eller fjärde månad, vilket var befängt eftersom dvärgarna bodde närmare akademin än de andra släktena. Till och med Nasuada hade lyckats få iväg månatliga transporter från andra sidan Hadarac öknen, långt borta i väster. Jag måste ordna ett möte med Orik och komma överens med honom direkt. Ytterligare en sak som skulle göras i ett till synes ändlöst hav av uppgifter. Eragon tittade på bergen av skrivrullar, böcker, kart or och lösa pergamentstycken som täckte skrivbordet framför honom och som alla krävde hans uppmärksamhet. Han suckade åt den nedslående synen. Han vände blicken mot de stora, grovt uthuggna fönstren som vette mot tinnen. Strålar av kvällsljus föll över de vindpinade slätterna nedanför honom, runt Arngor. I norr och väster blänkte Eddafloden som ett band av hamrat silver över landskapet. Ett par skepp 10
låg i docka längs den närmaste kröken, och från den ankarplatsen ledde en väg söderut till bergsutlöparna runt Arngors fot. Efter att ha rådgjort med Saphira och deras följeslag are hade Eragon valt det här berget som Drakryttarnas nya hem. Det var mer än så: det var en trygg plats för eldunarí och, förhoppningsvis, en häckningsplats för nästa generation drakar. Den höga, platta toppen låg i en något avsides del av Beorerna, lägre än dessa skyhöga jättar men ändå många gånger högre än bergen i Ryggraden, där Eragon hade vuxit upp. Det stod ensamt i de östliga trakternas gröna vidd, två veckors långsam seglats från gränserna för själva Alagaësia. Söder om Arngor var landskapet skrynkligt som en filt och med ett rysch av träd vilkas blad sken som silver i vinden, lysande som fjällen på en fisk. Längre österut reste sig branta klippor och väldiga stenpelare med platta toppar, krönta av växtlighet. Bland dem levde folk från kringvandrande stammar: egendomliga, halvvilda 11
människor vilkas like Eragon aldrig förr hade träffat på. Än så länge hade de inte ställt till några problem, men han var ändå på sin vakt. Så såg hans plikter ut nu. Berget hade många namn. Arngor var dvärgaspråkets ord för Vita berget, och den övre tredjedelen var mycket riktigt klädd i is och snö, på håll lyste toppen förvånansvärt starkt mot den grönskande slätten. Men det hade också ett äldre och hemligt namn på dvärgaspråket. För när den expedition som Eragon ledde först hade slagit sig ned i bergsutlöparna hade de hittat tunnlar utgrävda i stenen under dem, och där stod namnet Gor Narrveln ristat med runor, och det betydde Ädelstensberget. Någon forntida klan eller stam av dvärgar hade grävt sina gruvor djupt ned bland bergets rötter. De dvärgar som hade anslutit sig till Eragons grupp hade blivit upphetsade av upptäckten, och de ägnade mycket tid åt att dryfta vilka som hade grävt gruvorna och vilka ädelstenar man skulle kunna hitta här. 12
På det gamla språket kallades berget Fell Thindare, vilket betydde Nattens berg. Alverna kunde inte berätta för Eragon varifrån namnet kom eller varför det hette så, och därför använde han det sällan. Men han hörde dem också kalla toppen Vaeta, eller Hopp. Han tyckte att det var passande, eftersom Drakryttarna var ett hopp för Alagaësias alla släkten. Urgalerna hade sitt eget namn på toppen: Ungvek. När Eragon frågade dem vad det betydde påstod de att det var Tjurskallig. Men han var inte helt övertygad. Och så var det människorna. Eragon hade hört dem använda de olika namnen omväxlande och dessutom kalla berget för Frostpiggen, ett namn han misstänkte att handelsmännen ofta använde på skämt. Personligen tyckte Eragon att Arngor lät bäst, men han gav vart och ett av namnen den respekt det förtjänade. Den förvirring som omgav dem förkroppsligade situa tionen på akademin: där blandades släkten och kulturer och motstridiga syften, alla fortfarande på kant med varandra … 13
Han tog ytterligare en klunk av Mûnnvlorssmjödet; det var så Hruthmund hade kallat flaskan. Mûnnvlorss. Eragon vände på namnet i munnen, kände på dess form och försökte förstå vad det betydde. Han hade haft fler problem under dagen, inte bara mötet med Hruthmund. Urgalerna hade varit lika stridslystna som vanligt. Människorna var griniga. Drakarna i sina eldunarí gåtfulla. Och alverna … alverna var oklanderligt eleganta, effektiva och artiga, men när de väl hade fattat ett beslut vägrade de att ändra sig, eller kunde inte göra det. Att handskas med dem hade blivit mycket mer frustrerande än Eragon hade väntat sig, och ju mer han umgicks med dem, desto mer hade han börjat hålla med om Oriks åsikt om alver. De var bäst när man beundrade dem på avstånd. Utöver svårigheterna mellan olika personer hade de också ständigt bekymmer för byggandet av fästningen, anskaffningen av mat och andra förnödenheter inför den kommande vintern och ett otal andra detaljer som följde med när man styrde över en stor stad. 14
Vilket var vad deras expedition i själva verket hade blivit. En bosättning som snart skulle vara permanent. Eragon drack upp det sista av mjödet. Han kände hur golvet under honom gungade till när det gjorde verkan. Halva förmiddagen hade han ägnat åt att hjälpa till med att faktiskt bygga fästningen, och det hade slukat mycket mer av både hans och Saphiras krafter än han hade väntat sig. Hur mycket han än åt verkade det aldrig vara tillräckligt för att ersätta den energi han gjorde av med. Under de två senaste veckorna hade han fått ta in bältet lika många hål, och det var utöver de hål han fått ta in veckorna innan. Han fick en bister min när han betraktade perga menten på skrivbordet. Att återställa drakarnas släkte, leda Ryttarna och skydda eldunarí var plikter som han ville ha, välkomna de och tog på allvar. Men ändå … Eragon hade aldrig trott att han skulle tillbringa så mycket av livet så här. Med att sitta vid ett skrivbord och bemöda sig med sak uppgifter och siffror tills det blev suddigt för ögonen. 15
Hur löjligt ansträngande det än hade varit att strida mot Imperiet och möta Galbatorix – och Eragon ville aldrig någonsin mer uppleva någonting liknande – så hade det varit spännande också. Ibland drömde han om att spänna på sig sitt svärd, Brisingr, sitta upp på Saphira och ge sig iväg för att se vilka äventyr de kunde hitta. Men det var bara det: en dröm. De kunde inte låta drakarna och Ryttarna ta hand om sig själva, inte på länge än. ”Barzul”, muttrade Eragon. Hans rynka i pannan blev djupare när han funderade på en hel mängd förbannelser han kunde kasta på pappersbitarna: eld, frost, blixtar, vind, utplåning genom sönderfall och mer än så. Han andades ut, rätade på ryggen och sträckte sig åter efter fjäderpennan. Sluta, sade Saphira. På andra sidan rummet rörde hon sig i den vadderade håligheten i golvet: ett rede som var stort nog för en drake. Det rede där han själv sov varje natt, hopkurad under en av hennes vingar. När hon reste sig speglades blå fläckar i hennes ädel 16
stensliknande fjäll och kastades över väggarna i en bländande virvel. ”Det kan jag inte”, sade Eragon. ”Jag önskar att jag kunde, men det kan jag inte. De här godslistorna måste gås igenom idag, och …” Arbete kommer det alltid att finnas, sade hon och gick fram mot skrivbordet. Spetsarna på hennes glimmande klor knackade mot golvet. Alltid kommer det att finnas någon som behöver hjälp av oss, men du måste ta hand om dig själv, du lille. Du har gjort tillräckligt för idag. Lägg ifrån dig pennan och glöm dina bekymmer. Än finns det ljus kvar på himlen. Gå och sparra med Blödhgarm eller stångas med Skarghaz eller gör något annat än att sitta här och tjura. ”Nej”, sade Eragon och höll blicken fäst på raderna av runor som täckte pergamentet. ”Det måste göras, och ingen annan än jag kan göra det. Om jag inte …” Han hoppade till när Saphira stack en klo på vänster framtass genom högen av pergament, så att de hölls fast vid skrivbordet, och välte ut bläckflaskan över golvet. Nog nu, sade hon. Hon fnös, blåste sin heta andedräkt 17
över honom. Sedan sträckte hon på halsen och såg på honom med ett av sina glittrande, bottenlösa ögon. Inte mer idag. Du är inte dig själv just nu. Gå. ”Du kan inte …” Gå! Hennes läppar kröktes, och ett djupt muller hördes långt inne i hennes bröst. Eragon bet frustrerat ihop om svaret. Sedan slängde han pennan intill hennes klo. ”Som du vill.” Han sköt ut stolen från bordet, reste sig och höjde händerna. ”Som du vill. Du vinner. Jag ska gå.” Bra. En road glimt skymtade i hennes ögon, och hon föste honom mot valvporten med nosen. Gå. Och kom inte tillbaka förrän du är på bättre humör. ”Hrrm.” Men han log när han gick genom valvet och fortsatte nedför den breda, krökta trappan utanför. Trots sina protester tyckte Eragon att det var skönt att komma iväg från skrivbordet. Han insåg, med viss irritation, att Saphira mycket väl visste om det, men det var inte värt att knota över något så ynkligt. 18
Ibland var det lättare att utkämpa en strid än att lista ut hur man skulle handskas med livets mer vardagliga detaljer. Det var en läxa han fortfarande försökte lära sig. Trappstegen var inte branta, men det var så brett mellan väggarna att Saphira kunde gå där utan svårighet. Bortsett från personliga bostäder byggdes allt i fästningen för att alla utom de allra största drakarna skulle kunna använda det, precis som byggnaderna på ön Vroengard – Drakryttarnas gamla hem. Det var en nödvändighet i fästningen, men innebar också att det krävdes en monumental insats för att bygga bara ett enda rum, och alla rum var kolossala och ogästvänliga, ännu mer än i dvärgarnas stora stad, Tronjheim. Fästet skulle kännas mer inbjudande, tänkte Eragon, när de väl hade fått tid och ork nog att inreda det. Hängde man några fanor och bonader på väggarna och lade mattor framför eldstäderna skulle det göra mycket för att dämpa ekot, skänka lite färgklickar och på det hela taget förbättra det allmänna intrycket. Hittills hade 19
det enda riktiga tillägget varit tjogvis av dvärgarnas låglösa lyktor, som hade satts upp i hållare med jämna mellanrum på väggarna. Inte för att fästningen bestod av särskilt mycket just nu. Några förrådskammare, några väggar, tinnen där han och Saphira sov, högt upp på en stenpelare med utsikt över resten av det planerade citadellet. Mycket mer måste byggas och grävas ut innan komplexet skulle börja se det minsta ut som det Eragon föreställde sig. Han strosade ned till stora borggården, som inte var mycket mer än en fyrkant av skrovlig sten beströdd med verktyg, rep och tält. Urgalerna brottades vid sin brasa, som de ofta gjorde, och även om Eragon tittade på en stund hade han ingen lust att själv delta. Två av alverna – Astrith och Rílven – stod på vakt vid bröstvärnen ovanför bergsutlöparna, och de nicka de när han närmade sig. Eragon gengäldade nicken och ställde sig en liten bit ifrån dem med händerna knäppta på ryggen, medan han vädrade i kvällsluften. Sedan gick han för att inspektera bygget av stora 20
salen. Dvärgarna hade ritat den enligt hans övergrip ande plan och sedan hade alverna finslipat detaljerna. Det hade orsakat ganska mycket käbbel mellan de två grupperna. Från salen gick Eragon till förrådsrummen och började förteckna de lårar och tunnor med förnödenheter som hade kommit dagen innan. Trots Saphiras förman ingar kunde han inte förmå sig att släppa arbetet. Det var så mycket som fortfarande måste göras, och han hade aldrig tid att uppnå ens en bråkdel av sina mål. Han kände av Saphiras svaga ogillande som kom sig av att han inte var ute och roade sig med dvärgarna eller sparrade med alverna eller gjorde precis vad som helst utom att arbeta. Men ingen av de sysselsättningarna lockade Eragon. Han hade ingen lust att slåss. Ingen lust att läsa. Ingen lust att spilla energi på förehavanden som inte skulle hjälpa honom att lösa de problem som väntade dem. För allting hängde på honom. Honom och Saphira. 21
Alla beslut de fattade påverkade inte bara Ryttarnas framtid utan också drakarnas rena överlevnad, och om de valde fel kunde det vara slut med båda två. Den sortens tankar gjorde det svårt att koppla av. Driven av sitt missnöje gick Eragon tillbaka uppför trappan mot tinnen. Men han tog av innan han kommit ända upp, och genom en liten sidotunnel kom han in i rummet som de – med besvärjelser och hackor – hade huggit ut rakt där under. Det var en stor, skivformig sal. På ett antal trapp stegsvis ordnade socklar i dess mitt låg en samling av glittrande eldunarí. De flesta hade han och Saphira hämtat från Själavalvet på Vroengard, men där fanns också några av de hjärtas hjärta som Galbatorix hade hållit förslavade under sin vilja. Resten av eldunarí – de som Galbatorix hade drivit till vansinne med sina besvärjelser och sin mentala tortyr – förvarades i en grotta djupt in i Arngors sida. Där kunde de inte skada någon med alla sina förryckta tankar, och Eragon hoppades att han med tiden skulle 22
kunna hela dem, med hjälp av de andra drakarna. Men det arbetet skulle ta flera år, om inte årtionden. Om han hade fått välja skulle han ha placerat alla eldunarí i sådana grottor tillsammans med de många drakäggen. Det var bästa sättet att skydda dem, den tryggaste sortens kassaskrin. Eragon var mycket med veten om att de löpte stor risk att bli stulna, trots de många magiska skydd han hade satt upp runt salen. Men Glaedr, Umaroth och de andra drakarna som fortfarande var vid sina sinnens fulla bruk vägrade att leva under jord. Som Umaroth sade: Vi var inspärrade i Själavalvet i över hundra år. Någon gång kommer vi kanske att tillbringa ytterligare hundra år med att vänta i mörkret. Under tiden vill vi hellre känna ljuset på våra fasetter. Och så fick det bli. De större eldunarí vilade på den mittersta sockeln, medan de mindre hade placerats i ringar omkring dem. I rummets cirkelrunda vägg fanns en mängd smala lansettfönster, där alverna hade satt in kristallstycken som bröt ljuset som föll in till regnbågsfläckar. Vilken 23