__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

M A RTH A S A NDWA L L- B E R G S TR Ö M

håller sitt löfte


Originalutgåvorna av Kulla-Gulla-böckerna utkom under åren 1946–1951. På 1960-talet redigerades serien och delades upp på ett nytt sätt. De tre första böckerna – Kulla-Gulla, Kulla-Gulla håller sitt löfte och Kulla-Gulla vinner en seger, följer Kulla-Gullas liv lika långt som den ursprungliga seriens Kulla-Gulla och Kulla-Gulla håller sitt löfte.

kulla-gulla håller sitt löfte Copyright © Martha Sandwall-Bergström 1946 Omslagsbild: Elisabeth Kugelberg Christoffersson Grafisk formgivning: Caroline Linhult Redaktör: Titti Persson Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2020 Tryckt av Scandbook EU 2020 isbn 978-91-7803-729-2

www.bonniercarlsen.se


1

G

ulla … Gullalilla … söta-rara-gullafina … På långt håll hörde hon deras rop uppe ifrån torpet och i det tilltagande mörkret skymtade hon barnflocken sammanträngd på farstubron för att välkomna henne. Hon knöt av sig schaletten för att vinka åt dem, unnade sig att för egen del pusta ett slag. Man blev lätt andfådd i backen, helst om man var lite trött innan. Tvättdagen på herrgården hade varit hård och sen hade hon halvsprungit i oro hela hemvägen. Man visste ju inte, småbarnen ensamma sen tidigt i morse och hur lätt kan inte saker och ting hända, hur lätt trillar inte en gnista ur öppna spisen och får det att fatta eld i en gisten golvtilja. För att bara ta ett exempel. Men nu såg hon ju stugan, mörk och lutande, men på sin plats på kullkrönet och kunde andas ut. Hon viftade en gång till med schaletten innan hon förde ihop det ljusa håret och knöt till om huvudet igen. Det var kallt så det drog om den svettiga nacken, 5 -   


och hon frös om fötterna som var våta efter dagen i tvättstugan. Kjolarna var också våta, de frasade stelt kring benen i kylan. Stod man still alltför länge frös man väl fast. En i klungan på förstubron lösgjorde sig nu och kom sättande nedför backen mot henne. Det fanns fler som nog velat göra det, men det var så ont om skor i stugan som dög att gå ut med att man fick turas om, två par träskor åt fyra par fötter. Av den enda mötande figuren att döma kunde hon förstå att Johannis, den äldste av barnen, ännu inte hunnit hem med oxen och kärran från dagens kolkörning. Hon suckade när hon tänkte på det. Johannis var så klen och skral och kolkörningen ett hårt jobb för en elvaåring, mycket värre än de dagsverken på herrgården som Gulla själv denna vecka utförde istället för Ellen, torparhustrun och barnens sjuka mor, som ännu låg kvar på lasarettet. Det var julstök nu nere på herrgården och alla de underlydandes kvinnor måste fullgöra sin arbetsplikt. Därför kunde Gulla inte längre hjälpa Johannis med kolkörningen. – Gulla … Gullafina … Träskorna som kom rutschande i den ishala backen bar med sig Lada, fem år och stugans bråkstake. Det var inte hans tur att ha träskorna, de minsta barnen kunde bäst hålla sig inomhus, han hade bara knyckt dem för att det var så lustigt att åka kana i backhalkan. Gulla skulle just till att banna honom för sådant lättsinne med sulorna då 6 -   


hon hastigt upptäckte att han bar med sig sin minsta syster på den vådliga färden. Hon fick fatt i lillungen just som den ena alltför stora träskon halkade av Ladas fot och han pladask satte sig på ändan. – Ä du alldeles från vettet, pojk, ropade Gulla och räddade barnet upp i sin famn. Lillungen var bara klädd i några tunnslitna paltor och våt om stjärten, så hon måste öppna sin kappa och svepa in henne i sin egen kroppsvärme. Med båda armarna kring lillbarnet inne i kappan kunde hon sen inte ge Lada den luggning han borde ha fått. Förresten fick hon nu annat att tänka på, den lilla kroppen som trycktes mot hennes innanför den slitna kappan skakade som i frossa. – Dä känns som vore ho sjuk på nåt vis, utropade hon oroligt. – Lillungen har gnällt hele dan, berättade Lada och höll i Gulla medan han stretade bredvid uppför backen. Det var minsann inte så lätt uppför heller, träskor har sina egenheter när de ska styras i halkföre, helst om de är dubbelt för stora åt fötterna i dem. – Ho har gnällt å gnällt, fortsatte Lada, å när Vera skulle ge na mat så ville ho inte äta. Så då åt ja oppet istället. Å sen skulle Vera värma vatten te välling men då vällte grytan å Vera brände sej på armen, en stor blåsa, å sen slockna dä i spisen, å när Ville skulle spänta stickor för å tända igen så skar han sej i tummen 7 -   


med späntkniven … dä bloa så väldit hemskt. Så dä va te slut bare ja som kunde se efter lillungen å därför så lovte di mej träskorna, rättfärdigade sig Lada och höll allt vad han orkade i Gullas kjolar för att inte kana bakåt i den branta sluttningen. Du behöv väl inte ha så bråttom, Gulla, ja hinn ju inte mä … – Vi är strax uppe, sa Gulla och tänkte på allt hon skulle hinna med. Här hemma väntade henne nu ännu ett arbetsskift. Kossan Skrålla stod i lagårn och väntade på att mjölkas, halm skulle dras fram åt oxen tills han kom hem efter kolkörningen, för då var Johannis-stackarn för det mesta så slut att han inte orkade hjälpa till. Ved skulle bäras och vatten hämtas – det var de sexåriga tvillingarnas göra, men med de omtalade olyckorna denna dag var säkerligen ingenting utfört. Och det måste tändas i spisen, stugan bli varm och barnen få mat. Potatisgröt kanske – om hon vågade nalla några stycken ur källaren igen. Karlberg blev så ifrån sig när han såg hur potatishögen vart efter glesnade, den skulle räcka hela vintern och bli över till utsäde till våren … kanske var det bäst att hålla sig till kornmjölet som vanligt. Fast det var beskt och unket och gröten blev därefter, så gick det alltid i en när man var tillräckligt hungrig. – Men du ska få socker på, viskade hon ned i kappan till lillungen så att inte den glupske Lada skulle höra och få fantasier i onödan. Det fanns en sparad 8 -   


sockerbit, en rejäl en, i kappfickan. Det hade bjudits kaffe på herrgården, kökspigorna hade kommit ut med underbart varm dryck i korgar till tvätterskorna i brygghuset, grädde och sockerbit till envar och en tjock saftig brödskiva med sirap på. Gulla hade gärna velat spara den åt barnen men sirapen hade gjort det omöjligt. Hon skulle knappast våga berätta för dem hur ljuvligt det smakat, de blev bara hungrigare då. Men sockerbiten fanns orörd i fickan åt lillungen, just bara åt henne, för hon behövde den bäst. Det hade inte varit som det skulle med lillungen den sista tiden. Hon hade blivit så stillsam och håglös, inget hi och ho i stugan mer, bara gnäll och kink. Och knubbigheten hade alldeles gått av henne och benen kroknade så att hon inte längre kunde stå på dem. – Men bara eran mor kommer hem så reder dä väl upp sej, tröstade hon barnen och sig själv. Måtte Ellen snart bli frisk igen och komma hem – för då kan du stanna hemma hos oss hele dan lång, fyllde barnen i, som redan börjat glömma hur det känts med mor, eftersom tryggheten hos Gulla fanns på närmare håll. När mor kommer hem går hon på dagsverken och du stannar hemma hos oss … – Nä tvärtom, små vänner, rättade Gulla glatt medan hon styrde och ställde med göromålen i stugan, den som är frisk kan ta dä hårdaste arbetet. Dä blir nog ja som får ta dagsverkena hele vintren och ja kan 9 -   


va gla om jag bara reder opp dä till belåtenhet. Nästa vecka gällde första dagsverket julslakten och Gulla låg bland torpens andra kvinnfolk och sköljde svinräntor nere på klappbryggan vid åkanten. Det iskalla vattnet gjorde hennes fingrar stela och hennes näsa blåröd, men det var likadant för de andra och lönade sig inte att klaga. På aftonen vankades det kaffe igen. Ända in i det varma skinande herrgårdsköket blev de bjudna att komma, och efter dagen nere vid den isiga åkanten var det som att stiga in i ett himmelrike. Gulla hade aldrig förr sett något så fint som detta kök med väggarna fulla av blänkande koppar, med ljusa målade väggar och vit duk på bordet. Andäktigt och högtidligt satte hon sig bland de andra kring bordet och inandades med välbehag doften av det ångande, starka kaffet. Det var riktigt kaffe som bjöds, det var inte bryggt på ärter och råg som hemma på torpet. Och framför varje kopp låg två vetekringlor, så söta och vita som det aldrig vankades i torpet ens till jul. Gulla bet försiktigt i den ena och tyckte sig aldrig haft något så ljuvligt på tungan. I små, små bitar pillade hon i sig halva kringlan, medan hon tänkte på ungarna därhemma och i tankarna skar den andra kringlan i fem bitar och bjöd dem smaka. Men varje bit blev så liten och själv satt hon här och mumsade i sig en hel kringla för sig själv. Med stor självövervinnelse tog hon den halvätna kringlan från munnen 10 -   


och lät den, jämte den ännu orörda, försvinna ned i sin klänningsficka. I detsamma kom en äldre, fet kvinna ut i köket och alla reste sig upp och neg. Hon var klädd i blå klänning med vit krage och hade en stärkt, pipad mössa på huvudet. Det var patrons husfru, mamsell Modig, som varit i hans tjänst i tjugo år och som sedan patronessans död betraktades som husets härskarinna. Hon gav dem alla en nick och en blick, men stannade plötsligt mitt på golvet och tittade stort på Gulla. Gulla, som just stuckit ned sina kringlor i fickan, rodnade. – Ja tänkte på barnen därhemmavid, mumlade hon, di kan behöva nåt gott ibland, di mä … Men mamsell Modig fortsatte att stirra och Gulla blev än mer generad. Hon strök med sina stela fingrar tillrätta sitt hår, som under arbetet lossnat ur flätan och ringlat upp sig i lockar kring huvudet, rättade till koftan vid halsen, knäppte en knapp. Men mamsell Modig fortsatte att ihärdigt betrakta Gulla, och till sist tog denna upp kringlorna ur fickan och lade dem tillbaka på bordet. Det var kanske inte tillåtet att plocka med sig maten hem. Men då vaknade mamsell Modig upp. – Nej, behåll dem, barn lilla, sade hon, behåll dem … Hon tittade på Gulla igen. Jag har inte sett dig här förr, sade hon. Vad heter du och varifrån är du? 11 -   


– Ja heter Gulla, svarade flickan blygt, ja gör dagsverke här i stället för Ellen Karlberg på Kulla, som ligg på sjukhuset i stan. – Jaså, ja, då vet jag, sade mamsell Modig. Men du är inte dotter till Karlberg, eller hur? – Nä, svarade Gulla och våndades inför utsikten att behöva rulla upp sin beklämmande historia inför ännu en nyfiken lyssnarskara. Men mamsell Modig frågade inget mer. Hon inspekterade svinräntorna, som lagts på den långa diskbänken, fann dem välsköljda och välskrapade, och avlägsnade sig så med en nick åt de kaffedrickande kvinnorna. Ett par dagar senare var det åter dags att gå till herrgården. Det var julstädningen som skulle gå av stapeln. Tre torparhustrur och två av herrgårdens egna innepigor var i fullt arbete. Alla stoppade möbler drogs ut på gården och piskades, gardiner, draperier och duktyger tvättades och stärktes, tavlorna häktades ned och dammades, och Gulla låg dagen i ända framstupa på golvet och skurade med borste, såpa och sand. När turen kom till salongsgolvet fick Gulla lära sig något nytt. Det golvet var annorlunda än något hon sett, det hade en jämn, hård, brun yta och var så blankt som en spegel, alldeles som hon hört folk säga. Parkettgolv kallades det, upplyste pigan, då hon visade Gulla hur man skulle bära sig åt för att rengöra det. 12 -   


Och Gulla kröp på knäna och putsade med ylletrasa och vax för att få det blanka golvet ännu blankare. Då och då såg hon upp och betraktade andäktigt allt det andra i salongen, de fina, förgyllda möblerna med sina sidenöverdrag, de kinesiska porslinsurnorna och prydnadssakerna av silver och elfenben. Det fanns också tavlor på väggarna och den största och vackraste av dem hängde över soffgruppen vid långväggen. Det var ett porträtt i olja och det föreställde en ljushårig flicka, som stod lutad mot armstödet på en soffa och såg framför sig med vänliga, men allvarliga ögon. Det såg så levande ut och varje gång Gulla såg upp från golvboningen tyckte hon att flickan stod där och betraktade just henne. Till slut reste hon sig och smög sig på tå fram till tavlan för att se bättre och ju närmare hon kom, ju mer levande tedde sig flickan. Det var som om hon velat nicka åt Gulla, där hon stod litet lätt framåtlutad mot sin soffkarm och såg ned i rummet med ett leende på botten av sina allvarliga ögon, som var mörkblå till färgen och på ett påfallande och egendomligt sätt smalnade ut mot tinningarna. Flickan var klädd i en sidenklänning med puffärmar och på kjolen var det draperingar, uppfästade med rosor av samma siden. Kring midjan hade hon ett blått, åtsittande bälte med en gnistrande sten i. Hennes hår ringlade sig i ljusa lockar nedåt axlarna, men det såg inte alls slarvigt ut, tyckte Gulla. Riktigt 13 -   


städat och snyggt såg det ut, fast hon inte var flätad. På porträttets ram fanns en liten förgylld plåt med inskrift och Gulla smög sig ännu närmare för att kunna läsa vad där stod: Gunilla Beatrice Fredrike Sylvester, vid tolv års ålder … Gulla blinkade häpet, slöt ögonen och tittade igen. Jo, det var riktigt. Det var hennes egna namn, som stod där! En vild glädje sprang upp inom henne. Det här var säkert patrons fina, vackra dotter, om vilken det sades att hon rymt till utlandet och kanske var död, eftersom hon aldrig lät höra av sig. Säkert var det hon, alldeles säkert. Och hon, den fina, förnäma lilla herrskapsfröken bar precis samma namn som Gulla – samma fula, beklagliga gamla käringnamn, som alla drog på munnen åt. Gulla blev så glad att hon fick tårar i ögonen. Det här kändes som en upprättelse för allt hån hon lidit för sina ovanliga, gammaldags namn. Hon kunde inte låta bli att le, där hon stod. – Tänk dä, viskade hon och såg upp mot porträttet, att tänka sej, att vi har samma namn, du och ja … En fin herrskapsfröken som du, å så mina namn … att tänka sej dä … Hennes leende blev större, djupnade, hela hennes ansikte strålade. Det var längesedan hon känt sig så förunderligt glad. Hon stod kvar i flera minuter och log mot flickan på tavlan. Det kändes så gott inne i bröstet, precis 14 -   


som om hon hade mött en kär vän eller någon som hon hörde samman med – som det måste kännas om hon haft någon att höra samman med. Och flickan på porträttet såg så vänligt ned på henne, det låg liksom samförstånd och förståelse i hennes ögon. En av pigorna kom in och fick se hur Gulla stod där framför tavlan. Det var en ung jänta med hårt ansikte och elaka ögon som gärna spelade översittare mot sina kamrater om hon kom åt för mamsell. Nu tog hon Gulla i hårflätan och ledde henne tillbaka till arbetet. – Tro inte att du kan stå här och lata dej, snäste hon, dä ä du inte här för. Och dä du inte hinn, dä får en ann stackare göra, så sno på nu bare! Gulla lade sig lydigt ned och började gno för brinnande livet för att ta igen de minuter hon försummat. Men hela tiden log hon för sig själv och då och då såg hon upp och nickade leende mot flickan, som betraktade henne från sin tavla. – Tänk sej dä, viskade hon gång på gång, samme, precis samme namn … dä ä ju som om vi hörde ihop på nå vis, vi två … När hon kom hem den kvällen berättade hon det för Johannis och han blev nästan lika glad som hon själv. Han strök undan sin röda lugg från pannan och såg på henne med tindrande ögon. – Du, sade han, nästa gång di ä dumma i skolan och flinar åt dej, så ska vi tala om dä här … 15 -   


– Jaa minsann, sade Gulla med eftertryck och log vid tanken på vilken knäpp Linnea och de andra skulle få. Hon hade en vetekringla med sig även denna gång och ungarna samlades lystna omkring henne. De var bleka och glåmiga allihop nu, till och med Ladas kinder började sjunka ihop. Karlberg gruffade varje dag över att det gick åt för mycket mat. Han skulle ut med arrendet efter nyår och sparade och snålade och ängslades. För varje gång han gav sig tid att slita sig ifrån kolningen ett par timmar för att se efter hur det stod till i hemmet, blev han allt ängsligare. De var inte över jul ännu, men ändå var det knappast mer än sättpotatis kvar i källaren och rågmjölet var så gott som slut. – Du måste hushålla för illa, bannade han Gulla, du måtte inte ha nån hand mä maten. Du får si till så inte ungarna vräker i sej för mycket. Ute i lagården var det samma sak. Höet uppe på skullen var så gott som slut och halmstacken utanför började se ut som en gammal kurande höna som tappat fjädrarna. Oxen måste dock ha foder så länge de tunga kolkörningarna pågick, så det blev Skrålla som svältföddes i stället. Och detta hämnade sig i fråga om mjölken. Skrålla mjölkade nu inte mer än ett par liter och det räckte inte långt i hushållet. Det blev mest vatten, som vällingen och gröten måste kokas på. Därför blev ungarna bleka och glåmiga om kinderna och 16 -   


lystna efter mat som små svultna hundar. Tvillingarna brukade slåss om bitarna, om inte Gulla var i närheten och höll ordning på dem, och medan de kämpade, slogs och luggade varandra, var Lada framme och stal det de kivades om. Men med den förut så matlystna lillungen var det annorlunda. Hon ville inte äta alls, vände bara uttråkad bort huvudet från vattgröten och gnällde. Hennes ben kroknade, hennes huvud blev stort och huden plufsig. Och sällan, sällan skrattade hon. – Gullegull, söte vän, hjärtebarn, jollrade Gulla och gick bort till vaggan för att lillungen skulle få smaka sin beskärda del av herrgårdskringlan, här ska du få nåt gott på tungan, må du tro, rena mannat från himmelen, jadå … Hon avbröt sig och skrek till, rusade fram och lyfte upp barnet i sina armar. Den lilla var blå i ansiktet och de små lemmarna var knutna i kramp. – Herrejisses, skrek Gulla förtvivlat, hon dör för mej … hon kvävs … Jesus, snälle, goe … hjälp … hjälp … Hon slängde lillungen på bordet och försökte med en sked, som hon fick fatt i, bända upp hennes i konvulsioner sammanbitna mun. – Hon kvävs … käre Gud Fader, hjälp oss … Efteråt, när krampanfallet släppt och lillungen flämtande och slapp vilade i hennes armar, grät Gulla högt. 17 -   


– Ja kan inte mä att låta dä va på dä hära viset, snyftade hon och såg på barnskaran, som tigande och försagd flockade sig kring henne. I sir ut som sillmjölkar allihop, bleka i synen och blå under ögona. Fastän I, som ä nåt så när oppväxta, håller kanske ut tills dä blir bättre om födan. Men lillungen här ä för späd … hon stryk mä och blir dö, om dä inte blir nåen ändring … Och ja som lovte Ellen så säkert att I skull bli väl omhändertagna! – Kloka Manda …, började Johannis, ty det var den första tanke alla i bygden tänkte då de sökte hjälp för en sjuka. – Dä hjälper inte längre mä hennes meduciner, suckade Gulla och skakade på huvudet. Kloka Manda hade nog försökt sitt. Lillungen hade blivit smord för engelska sjukan eller ”skervan” som den förhärjande barnsjukdomen kallades i bygden, och hon hade fått Mandas patentmedicin att ta in: aska på fyra sorters träslag, bränd en torsdag under nedan och uppblandad med litet bröstsocker för att göras aptitligare. Men inget hjälpte, det syntes ju. Sjukan blev bara värre, och Gulla visste att det var ett farligt stadium då barnet fick krampanfall. Nästa morgon, då sysslorna var undanstökade, svepte hon in lillungen i en fäll, tog på sig huvudduk och kappa, sade till Johannis att hålla ordning på ungarna och gav sig i väg ut i den bistra vinterkylan. Hon pulsade raskt genom drivorna åt skogen 18 -   


till, glad att Karlberg inte var hemma den dagen och kunde hindra henne. Dal-Pelle, som folk i bygden var vidskepligt rädda för, stod ute på sin trappa då hon kom fram. Han ansågs stå i förbund med de underjordiska och han såg också ut som en liten grå tomte i all den vita snön. Hans skägg nådde nästan ända till knäna. Men Gulla var inte rädd för honom. Han hade tagit hand om lillungen, när hon gick vilse i skogen i höstas, och varit så snäll mot henne. – Godda, käre farbror, hälsade Gulla andfådd, här kom ja äntligen och häls på … I har fått vänta länge på oss … Hon stod stilla ett ögonblick och väntade på att Dal-Pelle skulle bjuda henne att stiga in, men då han inget sade, gick hon modigt närmare. – Dä så sir I, gammelfar, att lillungen ä sjuk … ja tror rakt hon ä nära döden … och inge meduciner eller konster hjälper på henne. Kloka Manda har försökt mä allt sitt. Nu vill ja fråga er … om I kan bota henne? Gubben tittade länge på henne. – Nåen enstaka gång har dä hänt att folk kom till mej för å be mej sätta ont på sin ovän, sade han med sin lallande, entoniga röst, och ont och svartkonster, dä ä ja hemmastadd i … Men allri förr hände dä att nån kom till mej mä ett sånt litet människekryp … nä, nä jänta, i läkedomskonster ä ja inte hemmastadd … nä, nä … dä bäst du går tebaks … 19 -   


– Men, käre, vädjade Gulla, dä ju lillungen I hittade i skogen, farbror … I ska väl häls på henne om inte annat … Hon sträckte fram byltet med lillungen. – Hon frys, sade hon, dä bäst i släpp in oss, far. Inne i stugan var det mörkt som på aftonen, ty det lilla fönstret var förtäckt med en filt för kylans skull. Det var varmt därinne annars, och det brann några kådiga kubbar på spishällen. Geten låg i ett hörn och idisslade, de tre små pärlgrå hönsen hade vänskapsfullt tagit plats på dess rygg, och bredvid spisen satt den svarta katten och spann vid sitt mjölkfat. Han steg upp, då Gulla kom in, sträckte välmående på sig och strök sig mot hennes ben. – Si på den lilla, farbror, vädjade Gulla, hon ä sjuk … hon bryr sej inte ens om erat skägg. Hon lättade på fällen kring den lilla kroppen, visade på de kroknande lemmarna och det stora huvudet. – Hon har fått skervan, farbror, och Mandas meduciner slår slint … Gubben sade ingenting, där han stod och betraktade lillan. Han tog henne i famnen och började sjunga, men lillungen rörde sig inte, log bara ett litet slött leende, som genast försvann. Gubben rev sig i huvudet under den grå luvan. – Kan I inte hjälp oss, käre? bad Gulla och hoppades att han på något vis skulle kunna trolla lillungen frisk. 20 -   


Gubben kliade sig ännu en minut i sitt långa hår, sedan tog han en kopp från bordet och gick bort och gav geten en puff. Denna reste sig lydigt, ännu med de tre små hönsen sittande på ryggen, och gubben böjde sig ned och började dra i hennes spenar. Han mjölkade koppen full med gul, kraftig getmjölk och gav så lillungen att dricka. Först tänkte den lilla vända undan huvudet, så som hon gjorde nu för tiden då mat bjöds henne, men så tycktes hon ångra sig och började dricka. Hela koppen drack hon ur och sträckte så jämrande händerna efter mer. – Inte i dag, sade gubben, i morrn … dä stark föda för en ovan mage … Hon blir frisk, fortsatte han, du kan gå hem, jänta, och va lugn … – Tack, sade Gulla och reste sig litet förvirrad över det enkla i trollkonsterna … Dricka getmjölk ur en kopp … jaa, vad visste man. När hon gick följde gubben med, alldeles som förra gången. Men geten tog han i band och ett av de små pärlgrå hönsen stack han under armen och så pulsade de i väg ut i snön. Då Kullatorpet blev synligt, stannade han och räckte henne repstumpen, i vilken geten var tjudrad. – En kopp mjölk om dan, di första tre dagarna, sade han, sen kan hon få dricka så mycke hon vill … Därpå tog han den grå hönan och stack under Gullas lediga arm. – Di ägg denna höna värper ska hon äta som di ä … 21 -   


inte kokta och inte stekta … å mens snön ligg kvar ska du koke åv tallarnas barr och ge henne dricka … och när snön går åv och våren kommer, tar du dä förste, späde grönskan, du sir, och kokar åt henne … grönt, dä ä livet dä, jänta … Gulla klämde den kacklande hönan under sin arm och stirrade stort. – Menar I … att geten … och hönan … nää, käre farbror, dä kan vi inte ta emot … inte kan vi ta eran get och eran höna ifrån er … – Di ska bo i köket, sade gubben, dä ä di vana vid … å foder till geten går ja ner mä i eftermidda … Därmed var han borta, uppslukad av skogen, och Gulla hade inget annat att göra än ta sig hem med sin get, höna och barnunge. Därhemma blev det stor uppståndelse i barnskaran, men geten och hönan fann sig väl tillrätta. Geten valde genast ut en vrå åt sig vid den öppna spisen inne i kammaren och hönan satte sig belåtet skrockande på dess rygg. Sedan var det bara att undra över vad Karlberg skulle säga, då han kom hem. Då Gulla på kvällen steg ut på bron, låg där en stor hög med doftande ängshö och en bunt torkade lövkärvar på snön, och hon förstod att Dal-Pelle varit där med foder åt sina djur. Karlberg kom inte hem från skogen förrän nästan en vecka senare. Då var han färdig med kolningen och 22 -   

Profile for Smakprov Media AB

9789178037292  

9789178037292  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded