9789178036561

Undervattensgåtan

Cecilia Gaathe bor på Pensionat Pärlan med sin pappa, Alan W. Gaathe, som äger och driver stället. Hennes mamma Iselin Gaathe drunknade under mystiska omständigheter i Skutbukten förra sommaren.

Leo Bast har nyligen flyttat till Skutbukten. Han bor i pensionatets privata del tillsammans med sin mamma, Rebecka, som är nyanställd som hotellchef.

Hans föräldrar är skilda. Hans pappa är journalist och bor i Dubai.

Une Flaker bor med sina föräldrar och två bröder i en gammal lotsbostad på östra sidan av Skutbukten. Där har hon bott ­sedan hon var liten. Hennes pappa, Widar Flaker, är fiskare och hennes ­mamma är lärare i skolan inne i staden.

Egon är Unes hund. Han heter Egon för att han är så egen och envis och mer eller mindre gör som han vill. Han är en knähög blandrashund med brun, lockig päls, lång svans och fuktig nos. Det sägs att hans pappa var polishund.

Pensionat Pärlan Pensionat Pärlan byggdes av Cecilias gammelfarfar för mer än hundra år sedan. På den tiden kom gästerna med ångbåt till djupvattenskajen eller med tåg till staden och vidare därifrån till kusten med häst och vagn. Under kriget togs egendomen i beslag av tyskarna som lät sina officerare bo där. Sedan dess har pensionatet haft flera olika ägare ända tills Cecilias mamma och pappa köpte tillbaks det, renoverade det och började hyra ut rum till gäster.

Cecilia och hennes pappa bor i en privat del på andra våningen i pensionatet. Det gör även Leo och hans mamma. Ett tornrum reser sig högt över resten av pensionatet.

Andra böcker i CLUE-serien: Salamandergåtan Maltesergåtan

Jørn Lier Horst Undervattensgåtan Översättning: Barbro Lagergren

clue: undervattensgåtan Originalets titel: Undervannsgåten © Jørn Lier Horst 2013 Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2021 Omslagsdesign: Niklas Lindblad Omslagsbilder: Shutterstock För- och eftersättsblad: Typeline Översättning av Barbro Lagergren Tryckt av ScandBook EU, 2021 isbn: 978-91-7803-656-1 www.bonniercarlsen.se

Innehåll 1 Strandfynd 7 2 Bakom 13 3 Medaljongen 18 4 Dold kamera 23 5 Inspelning 31 6 Action! 40 7 Eldhav 48 8 Ikaros 53 9 En gammal bekant 59 10 Vad tittar du på? 63 11 Kedjegäng och svarta änglar 69 12 Rum 107 75 13 CSI 81 14 Fågelmannen 87 15 Huvudet under vattnet 95 16 Baka, baka kaka 101 17 En olycka 106 18 Försvunnen och upphittad 112 19 Djupdykning 118 20 Dy 123 21 2907.avi 128

»Lyckan finns längs den gyllene m ­ edelvägen.« fritt efter aristoteles, 384–322 f.kr.

kapitel 1

Strandfynd

Halva sandstranden var avspärrad. De röda och vita markeringsbanden fladdrade och vred sig i den torra eftermiddagsbrisen.

Cecilia stod med finkornig sand i skorna. Leo puffade henne i sidan och nickade mot vägen ner till stranden. Ännu en polisbil kom åkande.

Cecilia, Leo och Une var inte de enda åskådarna. Flera av dem bodde på pensionatet och badgäster och andra som bodde i Skutbukten hade samlats i små grupper för att se efter vad som hände. Egon viftade på svansen och drog i kopplet. Une lade handen över hans nos för att få honom att lugna sig.

Innanför avspärrningarna hördes ljudet av radiosändare, telefoner och lågmälda samtal. Kriminaltekniker i vita overaller stod böjda över en karta.

Vågorna slog mot stranden och rullade tillbaka ut i 7

­ avet. Ett par måsar cirklade över bukten. De vickade med h huvudena från ena sidan till den andra, på jakt efter mat.

Det var en fin dag. Himlen var mörkblå utan moln. Luften var varm, men inte stekande.

En stor man med tjockt, svart hår gick med bestämda steg fram mot avspärrningen. Hans slips hängde löst om halsen och skjortärmarna var uppvikta. Han visade fram en polisbricka och en annan polis i uniform släppte in honom. Det såg ut som om mannen som kom i vanliga kläder var chefen.

En fotograf höjde sin kamera och tog en bild av honom medan en reporter försökte få svar på några frågor. Den civilklädda polisen gick bara vidare.

Cecilia lyfte handen till medaljongen som hängde om hennes hals och kände hur hjärtat bultade.

Trots allt det som hände omkring dem kunde hon inte låta bli att tänka på medaljongen som hade en ängel och ett litet barn ingraverat i locket. Hon lät blicken glida över havsytan som glittrade som glas i solen.

Medaljongen hade tillhört hennes mamma. Hon hade haft den på sig när hon försvann förra sommaren. En vecka senare hittades hon bland strandstenarna nedanför fyren på Åludden, men medaljongen var borta.

Cecilia sköt undan tankarna på sin mamma och ­me­dal­jongen. Polisen med slipsen gick bort till en pojke med rött hår som stod rakt upp och ett ansikte fullt av 8

fräknar. Det var han som hade upptäckt det som drivit i land på stranden. Leo lyfte sin videokamera och zoomade in dem. Cecilia tittade över hans axel. De såg att polisen antecknade något i ett block. Bilden på skärmen på Leos kamera förstorade alltsammans så att det nästan gick att se vad polisen skrev. Sedan zoomade Leo ut igen och lät kameralinsen glida över alla människor som stod och tittade på. En av dem var mannen som bodde i rum 213, han som hette Lukas Vallset. Cecilia kisade med ögonen och böjde sig fram mot den lilla skärmen. Det var någonting med honom, något som gjorde henne osäker. Han verkade egentligen ointresserad av det som hände bakom polisavspärrningarna. Han stod bara där med ett par stora glasögon och en keps som skymde det mesta av ansiktet.

Hon hade lagt märke till det när han checkade in tidigare idag också, det var någonting med honom.

Cecilia höjde blicken. Lukas Vallset rättade till glasögonen och tittade på klockan, som om han var otålig eller väntade på något eller någon. Bakom honom stod ­Gamle-Tim och stödde sig på sin käpp. Han hade en tjock ylletröja på sig, trots att det var en varm dag, och stod och kliade sig i sitt långa, grå skägg.

Cecilias tankar vandrade iväg. Det var Gamle-Tim som hade hittat hennes mamma förra året. Ingen visste vad som egentligen hade hänt henne, annat än att hon hade drunk­ nat. Men för tre veckor sedan hade hennes ­medaljong 9

dykt upp. En kvinna som checkat in på pensionatet hade haft den på sig. Historien hon hade berättat om hur hon hade fått den var konstig, men mannen som hade gett den till henne var ju också konstig. Fågelmannen. Cecilia hade bestämt sig för att prata med honom så fort han kom tillbaka till Skutbukten.

Mannen från rum 213 tog av sig kepsen och torkade sig i pannan. Han såg sig om och för en kort sekund mötte han Cecilias blick innan han vände sig bort. Hon tog tag i sin medaljong igen. Det var någonting med de där ögonen, hon visste bara inte vad.

Nere på stranden satte sig en av de vitklädda kriminalteknikerna på huk och petade på något. De andra p ­ oliserna samlades runt honom. Egon reste sig och morrade. Une hyssjade åt honom och stramade åt kopplet så att han inte skulle springa förbi avspärrningarna. Leo vred på video­ kameran och zoomade in det poliserna koncentrerade sig på. Det var en joggingsko. Den gungade fram och tillbaka i vattenbrynet och även om det såg ut som om den skulle dras ut i vattnet varje gång sanden gled bort under den, kastades den tillbaka upp på stranden för varje ny våg. Drivtång och sjögräs hade slingrat sig fast i skosnörena som fortfarande var knutna. Sulan hade fått ett lager av brunalger.

Gamle-Tim hade kommit ner till dem och stod med hakan framskjuten och följde med i det som hände innanför avspärrningarna.

10

Cecilia tittade i kameran för att fånga upp d ­ etaljerna.

Vid första ögonkastet skilde sig skon inte från andra strandfynd. Drivved, tomma plastflaskor och repstumpar låg längs vattenbrynet. Men en kort våg fick skon att snurra runt och välta över på sidan, och då såg de anledningen till polisutryckningen. Ur skon stack bleka benflisor upp och något som såg ut som hudflagor hängde ner på sidorna. ”En avkapad fot”, sa Gamle-Tim med sin skrovliga röst.

En av poliserna tog en spade och stack in den under skon. Lite sand, ett par musselskal och lite havsvatten följde med över i en vit balja. ”Usch, så äckligt”, sa Une. Ett mörkt moln gled för solen. Den lade allt framför dem i skugga och fick Cecilia att rysa till. Gamle-Tims knogar blev vita av det hårda greppet han höll om käppen. ”Det är inte den första foten de hittar”, sa han. ”För ett par dagar sedan hittade de en annan.” ”Två avkapade fötter?” utbrast Cecilia och rös igen.

Gamle-Tim nickade. ”Inte nog med det”, sa han. ”Båda var vänsterfötter.”

Leo vände sig mot honom. ”Hur vet du det?”

Ett lurigt leende spred sig kring munnen på Gamle-Tim. ”Jag har läst boken”, svarade han. ”Bryt!” ropades det bakom avspärrningarna.

11

Filmregissören kom fram från sin plats bakom den stora kameran och gick bort till skådespelarna. Folk rättade till deras kläder och en kvinna började pudra ansiktena med en borste.

Cecilia var inte så intresserad av det som försiggick vid vattenbrynet längre. Det var ju ändå inte på riktigt. Hon vände sig om och såg att Lukas Vallset drog kepsen längre ner i pannan och gick tillbaka mot pensionatet. Det var någonting med honom. Någonting som inte stämde. Något hon inte gillade. Inte alls.

12

kapitel 2

Bakom

”Trettio minuters paus”, ropade regissören.

Skådespelarna, ljudfolket och kamerafolket gick och satte sig i skuggan. Bara en kille fortsatte filma. Det var Jesper Moland. De hade lärt känna honom under de här tre dagarna då filmteamet hade bott på pensionatet. Han studerade film och var inte en del av själva filminspelningen, men gjorde en film om filminspelningen, det som kallades för en bakomfilm och som skulle handla om hur filmen kom till. Dels var det ett fint sätt för Jesper att lära sig jobba med film, dels skulle det bli ett kul minne för dem som var med om att göra filmen. Och när den kom ut på dvd skulle bakomfilmen vara med som extramaterial. ”Där är hon”, sa Leo och nickade mot en kvinna som kom gående ner från pensionatet. Hon hade en vit sommar­ klänning som fladdrade runt benen när hon gick. Det var Sofie Wang. Hon hade den kvinnliga huvudrollen, men 13

skulle inte vara med på inspelningen förrän idag och hade nog just kommit.

Jesper riktade sin kamera mot henne när hon närmade sig. ”Nej”, sa hon och höll avvärjande upp handen mot honom. ”Det står ingenting i kontraktet om att jag ska vara med i något extramaterial.”

Hon vände huvudet åt ett annat håll och fortsatte mot regissören som stod kvar nere i strandkanten.

Leo lät kameran gå. För tre veckor sedan hade Cecilia, Leo och Une fått en hittelön på 100 000 kronor efter att ha hittat den värdefulla Malteserklockan som stulits vid ett inbrott hos en guldsmed i Oslo. De hade delat pengarna lika mellan sig. Cecilia hade köpt en riktig dykmask med snorkel och simfenor. Une hade köpt en ny mobiltelefon och Leo hade köpt en videokamera. Resten av pengarna hade de satt in på banken.

Jesper gick fram till en man som stod vid den vita baljan där de hade lagt ner joggingskon med den avkapade foten. En av skådespelarna lyfte upp den framför kameran. ­Cecilia och Une gick fram till dem. Leo följde efter med sin nya kamera. ”Den ser verkligen äkta ut”, kommenterade Jesper medan han filmade.

Skådespelaren i den vita overallen flinade. ”Det är egentligen en grisfot som rekvisitören fick tag 14

i på ett slakteri”, förklarade han. ”Han stoppade ner den i en gammal joggingsko och sedan har både skon och gris­ foten stått och småkokat i en stor kastrull i tio timmar, så att det ser ut som om den har legat i vattnet ett tag.”

Leo zoomade in. Det såg ut som ett människoben som ryckts eller slitits loss från resten av kroppen vid fotleden.

Flikar av tjock, läderartad hud vecklade ut sig på båda sidorna. Bland resterna av gråvit vävnad i botten av skon kunde de se bleka benrester. Cecilia rös. Det såg riktigt äckligt ut.

Samtalet mellan Sofie Wang och regissören bakom dem blev plötsligt mer högljutt. Cecilia, Leo och Une vände sig mot dem. Det talades om replikläsning eller något, utan att det egentligen gick att höra vad de sa. Till sist slog Sofie Wang ut med händerna och gick tillbaka mot pensionatet.

Regissören stod kvar och skakade på huvudet. Han hette Carl Berglund men kallades bara för CB. Cecilias pappa hade varit skolkamrat med honom och CB hade bott på pensionatet förra sommaren när Cecilias mamma försvann. I år hade han tagit med sig ett helt filmteam.

Han satte händerna i sidorna och suckade innan han klev över de tjocka elkablarna på marken och kom fram till dem. ”Filmstjärnor”, sa han. ”Är ni redo inför inspelningen i morgon?” ”Javisst”, försäkrade Cecilia honom.

15

Dagen därpå skulle de vara med framför kameran. CB skulle filma en actionscen där en båt blev förföljd av en annan, och de behövde några som låg och solade på en klippa medan båtarna körde förbi i full fart. ”Statisterna är nästan lika viktiga som skådespelarna”, förklarade CB och kikade in i Leos kamera. ”Även om ni inte ska säga något eller göra något annat än att finnas med i bakgrunden är det viktigt för helhetsintrycket.”

Leo stängde av sin kamera. ”Det ska bli fint väder också”, sa han.

CB log belåtet. ”Det blir en viktig inspelningsdag”, sa han. ”Vi filmar med fem kameror. Scenen där speedbåten kör in i bergväggen och exploderar blir toppen på spänningskurvan.”

Leo nickade. De senaste dagarna hade Jesper Moland lärt dem mycket om ljussättning, kameravinklar, bildklipp, vändpunkter och hur spänningen byggs upp i en film. Det var inte bara att börja filma. Allt var noga planerat. En historia berättades aldrig rakt på. Det gick upp och ner beroende på hur spännande det var och hur snabbt handlingen gick framåt. Med spänningskurva menades uppbyggnaden av berättelsen fram till en höjdpunkt.

Spänningen steg fram till en toppunkt för att sedan falla och byggas upp igen. ”CB!” Carl Berglund vände sig om. En av ­kameramänniskorna 16

ropade på honom. Han höjde handen för att säga att han var på väg. ”Ta med Egon också”, sa han och pekade på Unes hund. ”Vi kan behöva en jycke som statist”, tillade han med ett leende innan han gick bort till de andra i filmteamet.

Leo lyfte upp kameran igen och lät den gå.

Tio minuter senare var pausen över och de var redo för nästa scen. CB placerade polismannen med slipsen nere vid vattenbrynet och gav honom ett par instruktioner om vad han skulle göra innan han åter ställde sig bakom kame­ran. ”Tystnad, tagning!” ropade hans assistent och höll upp en tudelad platta med gångjärn, en klappa, där det stod scen- och inspelningsnummer. ”Tystnad!”

Andra i filmteamet upprepade meddelandet som ett eko: ”Tystnad!” ”Kamera!” ”Klar!” ropade filmfotografen.

Regiassistenten slog ihop klappan innan han vände sig mot skådespelaren. ”Varsågod!”

Polisen med slips och uppkavlade skjortärmar öppnade munnen för att börja säga sin replik. Just då hördes en hög smäll.

17

kapitel 3

Medaljongen

Det hördes en smäll till, skarp som ett pistolskott.

Alla vände sig i riktning mot ljudet. Det kom från en gammal grå folkvagnsbuss som kom åkande nedför vägen mot pensionatet. ”Bryt!” ropade CB irriterat.

Det smällde igen och ett moln av avgaser vällde ut bakom den gamla minibussen.

Leo zoomade in mannen bakom ratten. Han hade runda glasögon och långt hår i hästsvans. ”Det är Fågelmannen”, viskade Cecilia och höll upp handen mot medaljongen hon hade om halsen.

Bilen svängde upp framför pensionatet och parkerade. ”Han är tillbaka.”

Fågelmannen hette egentligen Robert Malden. Han brukade komma i mitten av augusti och bo i sin stuga längst ut på Bergsudden tills alla fåglarna hade flyt18

tat söderut. Det var därför han kallades Fågelmannen.

Han studerade fåglar. De hade varit där ute och kikat in ­genom fönstren i hans stuga. Väggarna var fulla av teckningar och foton av fåglar och i taket hängde tusentals fågelfjädrar. Folk sa att han var tokig och att det han egentligen försökte sig på var att ta reda på hur fåglarna gjorde för att flyga och hur man skulle kunna tillverka vingar som människor kunde flyga med. En gång för många år sedan hade han visst hoppat från Bergsudden med hemmagjorda vingar på armarna, men ramlat rakt ner i havet.

Fågelmannen klev ur den gamla minibussen. Han satte handen över ögonen och spanade ut mot några fåglar som kretsade över fyren på Åludden. Det var inte måsar utan några mindre, svarta fåglar som flög med snabba vingslag.

Sedan vände han och gick upp mot pensionatet. Vid ingången satte han sig på huk vid papegojburen med Arthur och satt kvar där en liten stund innan han gick in. ”Han ska säkert äta på restaurangen”, trodde Cecilia. ”Det brukar han göra.” ”Ska du inte gå och prata med honom?”

Cecilia bet sig i underläppen. Hon hade väntat på att han skulle komma så att hon kunde fråga honom om vad han visste om hennes mamma och medaljongen, men plötsligt gruvade hon sig för det.

19

”Inte just nu”, svarade hon. ”Det måste liksom vara rätt tillfälle.” ”Dags för inspelning!” ropade regiassistenten bakom dem. ”Tystnad!”

De andra vände sig mot skådespelarna igen. Cecilia blev stående med handen runt medaljongen medan hon tittade bort mot pensionatet. Uppe på den stora gemensamma balkongen på framsidan av pensionatet stod Lukas Vallset och bevakade det som hände. ”Kamera!” ”Klar!”

Medaljongen kändes tung och varm. Den var i silver och måste vara ganska värdefull. Hon lät tummen glida över bilden av barnet och ängeln på framsidan. Så pressade hon tummen mot det lilla låset och öppnade den. ”Tack!”

Cecilia vände sig mot stranden igen. CB gick fram till skådespelarna och förklarade något för dem. ”Ny tagning!” ropade han. ”Klart för inspelning?” ”Klart för inspelning!”

Inne i medaljongen hade Cecilia ett foto av sin mamma. Hon hade blå ögon och ljust hår som låg i mjuka lockar över axlarna, precis som Cecilia. Den sista som sett henne i livet var konstnären Christian Lasson. Hennes mamma hade stått modell för honom i hans ateljé i strandhuset. Nu hängde målningen av henne i en röd 20