9789178035786

Illustrationer av

Översättning av Kristof fer Leandoer

kapitel

1

Coraline upptäckte dörren när de just hade

flyttat in i huset.

Det var ett väldigt gammalt hus. Det hade en vind under taket och en källare under marken och en igenvuxen trädgård med enorma gamla träd.

Coralines familj ägde inte hela huset, det var för stort.

I stället ägde de en del av det.

Det fanns andra människor som bodde i det gamla huset. Fröken Spink och fröken Kraft bodde i våningen under Coralines, på bottenplanet. Båda två var gamla och runda. De bodde tillsammans med flera ålderstigna skotska terriers som hette sådant som Hamish och Andrew och Jock. Förr i världen hade fröken Spink och fröken Kraft varit skådespelerskor, berättade fröken Spink för Coraline första gången de träffades. ”Du förstår, Caroline”, sa fröken Spink som missuppfattade hennes namn, ”både fröken Kraft och jag var berömda aktriser. Vi trädde tiljan, raring. Å, se till att Hamish inte äter av fruktkakan, annars håller hans mage honom uppe hela natten.” ”Jag heter Coraline. Inte Caroline. Coraline”, sa Coraline.

I våningen ovanför Coralines fanns en tokig gammal man med en stor mustasch. Han berättade för Coraline 5

att han höll på att träna en muscirkus. Han lät ingen få titta på den. ”En dag, lilla Caroline, när de är redo allihopa, kommer varenda människa i hela världen att få se min fenomenala muscirkus. Du bad att få veta varför du inte får se den nu.

Var det vad du bad om?” ”Nej”, sa Coraline med låg röst, ”jag bad dig att inte kalla mig Caroline. Jag heter Coraline.” ”Skälet till att du inte kan se muscirkusen”, sa mannen en trappa upp, ”är att mössen ännu inte har tränat färdigt.

Dessutom vägrar de spela sångerna som jag har skrivit för dem. Alla sånger som jag har skrivit för att mössen ska spela dem låter umpa-umpa. Men de vita mössen vill bara spela tiddeli-piddeli, ungefär. Jag funderar på att pröva med and­ra sorters ost på dem.

Coraline trodde inte att det fanns en muscirkus på riktigt. Hon trodde att det förmodligen var något som den gamle mannen hade hittat på.

Dagen efter att de hade flyttat in gick Coraline på upptäcktsfärd.

Hon utforskade trädgården. Det var en stor trädgård: allra längst bak fanns en gammal tennisplan, men ingen i huset spelade tennis och stängslet runt planen var fullt av hål och det mesta av nätet hade ruttnat bort; det fanns en gammal rosenträdgård, full av förkrympta och malätna rosenbuskar; det fanns ett stenparti med bara stenar i; det fanns en älvaring gjord av plufsiga bruna giftsvampar som gav ifrån sig en vidrig lukt om man råkade kliva på dem.

Det fanns också en brunn. Redan första dagen när Coralines familj flyttade in, var fröken Spink och fröken Kraft noga med att säga till Coraline hur farlig brunnen var, och de varnade henne så hon skulle hålla sig borta 6

från den. Alltså gav sig Coraline av för att utforska brun�nen, så att hon skulle veta var den fanns och kunna hålla sig borta från den ordentligt.

Den tredje dagen hittade hon den, bakom en klunga träd på en övervuxen äng bredvid tennisbanan – en låg cirkel av tegelstenar, nästan helt dold av det höga gräset.

Brunnen hade täckts över med brädor för att ingen skulle falla ner i den. I en av brädorna fanns ett litet kvisthål, och Coraline ägnade en eftermiddag åt att släppa ner småsten och ekollon i hålet och vänta och räkna, ända tills hon hörde ploppet när de slog i vattnet långt där nere.

Coraline gick också på upptäcktsfärd efter djur. Hon hittade en igelkott och ett ormskinn (men ingen orm) och en sten som såg ut precis som en padda och en padda som såg ut precis som en sten.

Det fanns också en högdragen svart katt, som satt uppe på murar och trädstubbar och tittade på henne, men slank undan så fort hon kom lite närmare och försökte leka med den.

Det var så hon tillbringade sina första två veckor i huset – med att utforska trädgården och tomten.

Hennes mamma såg till att hon kom in igen till lunch och middag. Och Coraline var tvungen att tänka på att klä sig varmt innan hon gick ut, eftersom sommaren var mycket kall det året; men ut gick hon, på upptäcktsfärd, varenda dag fram till den dagen då det regnade, och Coraline måste stanna inne. ”Vad ska jag göra?” frågade Coraline. ”Läs en bok”, sa hennes mamma. ”Titta på en video.

Lek med dina leksaker. Gå och var i vägen för fröken Spink och fröken Kraft, eller den tokige gamle mannen en trappa upp.”

7

”Nej”, sa Coraline. ”Jag vill inte göra något av det där.

Jag vill utforska.” ”Jag bryr mig egentligen inte om vad du gör”, sa Coralines mamma, ”så länge du inte ställer till nånting.”

Coraline gick bort till fönstret och såg hur regnet föll.

Det var inte den sortens regn som man kan gå ut i – det var den andra sortens, den sort som störtar ner från himlen och plaskar när det landar. Det var ett regn som menade allvar, och för ögonblicket var det allvarligt beslutet att förvandla trädgården till en enda dyvåt lervälling.

Coraline hade sett varenda video. Hon var trött på sina leksaker och hon hade läst alla sina böcker.

Hon slog på teven. Hon växlade från kanal till kanal till kanal men det enda som fanns var pratshower och män i kostymer som pratade om aktiemarknaden. Till slut hittade hon något att titta på: slutet av ett naturprogram som handlade om något som kallades skyddsfärg. Hon såg djur, fåglar och insekter som förklädde sig själva till löv eller kvistar eller andra djur för att komma undan sånt som kunde skada dem. Hon tyckte om det, men det tog slut alldeles för fort och efter det kom ett program om en kakfabrik. Det var dags att tala med pappa.

Coralines pappa var hemma. Bägge hennes föräldrar arbetade med att göra saker på datorer, vilket betydde att de oftast var hemma. De hade var sitt arbetsrum.

Utan att vända sig om sa han ”Hej Coraline” när hon kom in. ”Mmm”, sa Coraline. ”Det regnar.” ”Japp”, sa hennes pappa. ”Det öser ner.” ”Nej”, sa Coraline. ”Det regnar bara. Får jag gå ut?” ”Vad säger din mamma?” ”Hon säger att du går inte ut i det här vädret, Coraline Jones.”

8

”I så fall får du inte.” ”Men jag vill fortsätta utforska.” ”I så fall får du utforska våningen”, föreslog hennes pappa. ”Titta – här har du papper och penna. Räkna alla dörrar och fönster. Gör en lista på allting som är blått.

Utrusta en expedition för att upptäcka varmvattenberedaren. Och lämna mig i fred så jag kan arbeta.” ”Får jag gå in i salongen?” I salongen förvarade familjen Jones det värdefulla (och obekväma) möblemanget som Coralines farmor hade lämnat efter sig när hon dog.

Coraline fick inte gå in där. Ingen gick in där. Det var bäst så. ”Om du inte ställer till nånting. Och inte rör nånting.”

Coraline övervägde detta noga, sedan tog hon papper och penna och gav sig av för att utforska våningen.

Hon upptäckte varmvattenberedaren (den fanns i ett skafferi i köket).

Hon räknade allting som var blått (153).

Hon räknade alla fönster (21).

Hon räknade alla dörrar (14).

Av dessa dörrar gick tretton att öppna och stänga. Den sista – den stora bruna trädörren med sniderier i bortre hörnet av salongen – var låst.

Hon sa till sin mamma: ”Vart leder den dörren?” ”Ingenstans, älskling.” ”Den måste leda nånstans.”

Hennes mamma skakade på huvudet. ”Titta här”, sa hon till Coraline.

Hon sträckte sig upp efter en nyckelknippa som låg ovanpå dörrkarmen i köket. Hon letade noggrant igenom knippan och valde ut den nyckel som var äldst, störst, svartast och rostigast. De gick in i salongen. Hon låste upp dörren med nyckeln.

9

Dörren gick upp.

Hennes mamma hade rätt. Dörren ledde ingenstans.

Den öppnade sig mot en tegelmur. ”När det här stället var ett enda hus”, sa Coralines mamma, ”ledde den där dörren nånstans. När de gjorde om huset till lägenheter, murade de helt enkelt igen den.

På and­ra sidan ligger den tomma lägenheten mitt emot, den som fortfarande är till salu.”

Hon stängde dörren och la tillbaka nyckelknippan ovanpå dörrkarmen i köket. ”Du låste den inte”, sa Coraline.

Hennes mamma ryckte på axlarna. ”Varför skulle jag låsa den?” frågade hon. ”Den leder ingenstans.”

Coraline sa ingenting.

Ute hade det nästan blivit mörkt och regnet föll fortfarande, smattrade mot fönstren och suddade till bilarnas lyktor på gatan utanför.

Coralines pappa slutade arbeta och lagade middag till dem allihop.

Coraline blev äcklad. ”Pappa”, sa hon, ”du har gjort ett recept igen.” ”Det är purjolöks- och potatisstuvning garnerad med dragon och smält ost”, medgav han.

Coraline suckade. Sedan gick hon bort till frysen och tog fram lite pommes frites och en mikrovågsminipizza. ”Du vet att jag inte gillar recept”, sa hon till sin pappa medan hennes middag snurrade runt, runt och de små röda siffrorna på mikrovågsugnen räknade ner till noll. ”Om du smakade på det, kanske du skulle gilla det”, sa Coralines pappa men hon skakade på huvudet.

Den kvällen låg Coraline vaken i sin säng. Regnet hade upphört och hon hade nästan somnat när någonting lät t-t-t-t-t-t. Hon satte sig upp i sängen.

10

Någonting lät knaaaa…

…aaaak

Coraline gick upp ur sängen och kikade längs hallen, utan att se något konstigt. Hon gick längs hallen. Från föräldrarnas sovrum hördes låga snarkningar – det var hennes pappa – och enstaka muttranden i sömnen – det var hennes mamma.

Coraline undrade om hon hade drömt det, vad det nu var.

Någonting rörde sig.

Det var knappt mer än en skugga, och det kilade snabbt längs den mörklagda hallen som ett litet stråk av natt.

Hon hoppades att det inte var en spindel. Spindlar fick Coraline att känna sig intensivt illa till mods.

Den svarta skepnaden rörde sig in i salongen. En smula nervöst följde Coraline efter den.

Rummet var mörkt. Det enda ljuset kom från hallen och Coraline, som stod i dörröppningen, kastade en lång och förvriden skugga över salongsmattan – hon såg ut som en mager jättekvinna.

Coraline började just undra om hon skulle tända ljuset eller inte när hon såg den svarta skepnaden sakta lirka sig ut bakom soffan. Den stannade upp och störtade sedan tyst över mattan mot hörnet längst bort i rummet.

Det fanns inga möbler i det hörnet.

Coraline tände ljuset.

Det fanns ingenting i hörnet. Ingenting förutom den gamla dörren som ledde till tegelväggen.

Hon var säker på att hennes mamma hade stängt dörren, men nu stod den aldrig så lite på glänt. Bara en strimma. Coraline gick fram till den och tittade in. Det fanns ingenting där – bara en mur byggd av röda tegelstenar.

11

Det enda ljuset kom från hallen och Coraline, som stod i dörröppningen, kastade en lång och förvriden skugga över salongsmattan.

Coraline stängde den gamla trädörren, släckte ljuset och gick till sängs.

Hon drömde om svarta skepnader som gled från ställe till ställe, utom räckhåll för ljuset, ända tills de alla samlats under månens sken. Små svarta skepnader med små röda ögon och vassa gula tänder.

De började sjunga: Vi är små men vi är många Vi är många, vi är små Vi fanns här, du lät dig fånga Vi är kvar när du får gå Deras röster var gälla och viskande och lätt pipiga. De fick Coraline att känna sig illa till mods.

Så drömde Coraline några reklaminslag, och efter dem drömde hon ingenting alls.

13

kapitel

2

Dagen därpå hade det slutat regna, men en

tjock vit dimma hade lägrat sig över huset. ”Jag tar en promenad”, sa Coraline. ”Gå inte för långt”, sa hennes mamma. ”Och klä dig varmt.”

Coraline tog på sig sin blåa kappa med kapuschong, sin röda halsduk och sina gula gummistövlar.

Hon gick ut.

Fröken Spink var ute och gick med sina hundar. ”Hej, Caroline”, sa fröken Spink. ”Uselt väder.” ”Ja”, sa Coraline. ”En gång spelade jag Portia”, sa fröken Spink. ”Fröken Kraft pratar på om sin Ofelia, men det var min Portia som fick dem att komma. När vi trädde tiljan.”

Fröken Spink var så inbyltad i ylletröjor och koftor att hon verkade ännu mindre och rundare än vanligt. Hon såg ut som ett stort dunigt ägg. Hon hade tjocka glasögon som fick hennes ögon att verka jättelika. ”De brukade skicka blommor till mitt omklädningsrum. Det gjorde de”, sa hon. ”Gjorde vilka?” frågade Coraline.

Fröken Spink såg sig noga om. Hon tittade först över ena axeln och sen över andra; kisade in i dimslöjorna som om hon var orolig för att någon kunde höra vad hon sa.

14

”Karlar”, viskade hon. Hon halade in kopplen tills hundarna gick fot och så började hon vagga tillbaka mot huset.

Coraline fortsatte sin promenad.

Hon hade gått runt tre fjärdedelar av huset när hon såg fröken Kraft, som stod i dörren till våningen hon delade med fröken Spink. ”Caroline, har du sett fröken Spink?”

Coraline berättade att hon hade gjort det och att fröken Spink var ute och gick med hundarna. ”Jag hoppas verkligen att hon inte går vilse – i så fall ska du få se att hon får ett anfall av bältros”, sa fröken Kraft. ”Man måste vara upptäcktsresande för att hitta i den här tjockan.” ”Jag är upptäcktsresande”, sa Coraline. ”Det är klart att du är, raring”, sa fröken Kraft. ”Gå inte vilse nu.”

Coraline fortsatte sin promenad genom trädgården i den gråa dimman. Hon såg till att hålla sig inom synhåll från huset hela tiden. Efter ungefär tio minuters promenad upptäckte hon att hon var tillbaka där hon hade börjat.

Blöta hårtestar hängde ner i ögonen och ansiktet kändes fuktigt. ”Ohoj, Caroline!” ropade den tokige gamle mannen en trappa upp. ”Nämen hej”, sa Coraline.

Hon kunde knappt se den gamle mannen i dimman.

På utsidan av huset gick en trappa som ledde förbi Coralines ytterdörr och upp till dörren där han bodde.

Nu gick han mycket långsamt nerför den. Coraline väntade nedanför trappan. ”Mössen tycker inte om dimman”, berättade han för 15

henne. ”Den får deras morrhår att sloka.” ”Jag är inte särskilt förtjust i dimman heller”, medgav Coraline.

Den gamle mannen lutade sig mot henne tills han var så nära att hans mustascher kittlade Coralines öra. ”Mössen har ett meddelande till dig”, viskade han.

Coraline visste inte vad hon skulle säga. ”Meddelandet är som följer. Gå inte in genom dörren.”

Han gjorde en paus. ”Förstår du vad som menas med det?” ”Nej”, sa Coraline.

Den gamle mannen ryckte på axlarna. ”De är lustiga, de där mössen. De missuppfattar saker. De missuppfattade ditt namn, till exempel. De sa Coraline hela tiden.

Inte Caroline. Inte alls Caroline.”

Han plockade upp en mjölkflaska som stod nedanför trappen och började gå tillbaka upp till sin vindsvåning.

Coraline gick in. Hennes mamma satt i sitt arbetsrum.

Hennes mammas arbetsrum doftade av blommor. ”Vad ska jag göra?” frågade Coraline. ”När börjar du i skolan igen?” frågade hennes mamma. ”Nästa vecka”, sa Coraline. ”Hmmm”, sa hennes mamma. ”Jag antar att jag måste skaffa nya skolkläder till dig. Du får påminna mig, älskling, så jag inte glömmer bort det”, och så fortsatte hon trycka fram tecken på dataskärmen. ”Vad ska jag göra?” upprepade Coraline. ”Rita något.” Hennes mamma räckte henne ett pappersark och en kulspetspenna.

Coraline försökte rita dimman. Efter att ha ritat i tio minuter hade hon fortfarande bara ett vitt papper där det stod …

16

D A I M M … i ena hörnet med lätt vågiga bokstäver. Hon stönade och räckte papperet till sin mamma. ”Mmm. Mycket modernt, älskling”, sa Coralines mamma.

Coraline smög ut i salongen och försökte öppna den gamla dörren i hörnet. Den var låst igen. Hon antog att hennes mamma hade låst den igen. Hon ryckte på axlarna.

Coraline gick och hälsade på sin pappa.

Han satt med ryggen mot dörren och skrev. ”Stick”, sa han glatt när hon kom in i rummet. ”Jag har tråkigt”, sa hon. ”Lär dig steppa”, föreslog han utan att vända sig om.

Coraline skakade på huvudet. ”Varför kan du inte leka med mig?” frågade hon. ”Upptagen”, sa han. ”Arbetar”, la han till. Han hade fortfarande inte vänt sig om för att titta på henne. ”Varför kilar du inte iväg och stör fröken Spink och fröken Kraft?”

Coraline tog på sig kappan, drog upp kapuschongen och gick ut ur huset. Hon gick ner för trappan. Hon ringde på dörren till fröken Spinks och fröken Krafts lägenhet. Coraline kunde höra ett ilsket skällande när skottarna kom sättande ut i hallen. Efter en stund öppnade fröken Spink dörren. ”Jaså, det är du, Caroline”, sa hon. ”Angus, Hamish och Bruce, ner med er, sötnosar. Det är bara Caroline.

Kom in, raring. Vill du ha en kopp te?”

17

Lägenheten luktade möbelpolityr och hundar. ”Tack, gärna”, sa Coraline. Fröken Spink visade vägen till ett dammigt litet rum som hon kallade för sällskapsrum. På väggarna hängde svartvita fotografier av vackra kvinnor och inramade teaterprogram. Fröken Kraft satt i en av fåtöljerna och stickade allt vad hon orkade.

De hällde upp te till Coraline i en skär liten porslinskopp med fat. Som tilltugg fick hon en torr russinkaka.

Fröken Kraft tittade på fröken Spink, plockade upp sin stickning igen och tog ett djupt andetag. ”Hur som helst, April. Som jag just sa: du måste medge att än är det liv i liket.” ”Miriam, älskling, ingen av oss är lika unga som vi en gång var.” ”Madame Arcati”, svarade fröken Kraft. ”Amman i Romeo. Lady Bracknell. Karaktärsroller. Ingen kan pensionera oss från scenen.” ”Men Miriam, vi var ju överens”, sa fröken Spink.

Coraline undrade om de hade glömt bort att hon var där. Det var inte lätt att begripa vad de pratade om. Hon bestämde sig för att de höll på med ett gräl som var lika gammalt och bekvämt som en insutten fåtölj, den sortens gräl som ingen någonsin vinner eller förlorar på riktigt, utan bara håller på och håller på, så länge båda parterna har lust.

Hon smuttade på sitt te. ”Jag kan spå i bladen, om du vill”, sa fröken Spink till Coraline. ”Förlåt?” sa Coraline. ”Tebladen, raring. Jag kan spå din framtid.”

Coraline räckte fröken Spink sin kopp. Fröken Spink plirade närsynt på de svarta tebladen på botten. Hon snörpte på munnen.

18

”Vet du en sak, Caroline”, sa hon efter en stund, ”du svävar i fruktansvärd fara.”

Fröken Kraft fnös och la ifrån sig sin stickning. ”Var inte fånig, April. Låt bli att skrämma flickan. Du har ju alldeles tappat ögonen. Räck mig koppen, barn.”

Coraline bar över koppen till fröken Kraft. Fröken Kraft skärskådade den noggrant. Hon skakade på huvudet, sedan skärskådade hon den en gång till. ”Kära nån”, sa hon. ”Du hade rätt, April. Hon är i fara.” ”Där ser du, Miriam”, sa fröken Spink triumferande. ”Mina ögon är lika bra som de nånsin har varit …” ”Vad är det som är så farligt?” frågade Coraline.

Fröknarna Spink och Kraft stirrade tomt på henne. ”Det framgick inte”, sa fröken Spink. ”Teblad är inte pålitliga när det gäller sånt. Faktiskt inte. De är bra på det allmänna, men inte när det gäller detaljerna.” ”Vad ska jag göra då?” frågade Coraline, som blev en smula uppskrämd av det här. ”Aldrig bära gröna kläder i logen”, föreslog fröken Spink. ”Eller nämna den skotska pjäsen”, tillade fröken Kraft.

Coraline undrade varför nästan alla vuxna som hon träffade var helt obegripliga. Ibland undrade hon vem de trodde att de talade med. ”Och var mycket, mycket försiktig”, sa fröken Spink.

Hon reste sig från fåtöljen och gick bort till öppna spisen. På spiselkransen stod en liten burk. Fröken Spink tog av locket på burken och började plocka upp saker ur den. Där fanns en liten porslinsanka, en fingerborg, ett besynnerligt litet mässingsmynt, två pappersklämmor och en sten med hål i.

Hon räckte stenen med hål i till Coraline.

19

Där fanns en liten porslinsanka, en fingerborg, ett besynnerligt litet mässingsmynt, två pappersklämmor och en sten med hål i.

”Vad ska man ha den till?” frågade Coraline. Hålet var mitt i stenen. Hon höll upp den mot fönstret och tittade genom det. ”Den kan vara till hjälp”, sa fröken Spink. ”Ibland kan de vara bra mot sånt som är dåligt.”

Coraline tog på sig kappan. Hon sa adjö till fröknarna Spink och Kraft och till hundarna, och sedan gick hon ut.

Dimman lade huset i blindo. Hon gick långsamt fram till trappan upp till hennes familjs lägenhet. Så stannade hon och såg sig omkring.

I dimman såg det ut som en spökvärld. I fara? tänkte Coraline för sig själv. Det lät spännande. Det lät inte som någonting dåligt. Inte egentligen.

Coraline gick tillbaka uppför trappan, med näven i ett fast grepp om sin nya sten.

21

kapitel

3

Nästa dag sken solen. Coraline följde med sin

mamma in till närmaste stora stad för att handla kläder till skolan. De släppte av hennes pappa vid järnvägsstationen. Han skulle in till London för att träffa några människor.

Coraline vinkade adjö åt honom.

De gick till varuhuset för att köpa skolkläderna.

Coraline såg ett par illgröna handskar som hon tyckte jättemycket om. Hennes mamma vägrade att köpa dem till henne. I stället valde hon att köpa vita sockor, marinblå skolunderbyxor, fyra gråa blusar och en mörkgrå kjol. ”Men mamma, alla i skolan har gråa blusar och sånt.

Ingen har gröna handskar. Jag kunde ha blivit den enda.”

Hennes mamma brydde sig inte om henne, hon pratade med affärsbiträdet. De diskuterade vilken sorts jumper Coraline skulle ha, och kom överens om att det allra bästa var att skaffa en som var pinsamt stor och säckig, i förhoppningen att hon en dag skulle växa i den.

Coraline gick iväg och tittade på gummistövlar som såg ut som grodor och ankor och kaniner.

Sen gick hon tillbaka. ”Coraline? Jaså, där är du. Var i hela världen har du varit?” ”Jag blev kidnappad av rymdvarelser”, sa Coraline.

22

”De kom hit från yttre rymden med laserpistoler, men jag lurade dem genom att ha peruk och skratta med en främmande brytning, så jag lyckades rymma.” ”Visst, älskling. Vad säger du förresten, kunde inte du behöva några fler hårspännen?” ”Nej.” ”Jamen då säger vi väl ett halvt dussin, för att vara på den säkra sidan”, sa hennes mamma.

Coraline sa ingenting.

I bilen på väg hem igen sa Coraline, ”Vad finns det i den tomma lägenheten?” ”Jag vet inte. Ingenting, antar jag. Det ser förmodligen ut som i vår lägenhet innan vi flyttade in. Tomma rum.” ”Tror du att man kommer in i den från vår lägenhet?” ”Inte om man inte kan gå igenom tegelstenar, älskling.” ”Å.”

De kom hem vid lunchdags. Trots att solen sken var det kallt. Coralines mamma letade i kylskåpet och hittade en sorgsen liten tomat och en bit ost som det växte nånting grönt på. Det fanns bara en kant kvar i brödburken. ”Jag får nog rusa ner till affären och skaffa lite fiskpinnar eller nåt”, sa hennes mamma. ”Vill du följa med?” ”Nej”, sa Coraline. ”Som du vill”, sa hennes mamma och gick. Sedan kom hon tillbaka och hämtade sin plånbok och sina bilnycklar och så gick hon ut igen.

Coraline hade tråkigt.

Hon bläddrade igenom en bok som hennes mamma läste, om infödingsfolk i ett land långt borta: hon läste om hur de varje dag brukade rita med vax på bitar av vitt silke, sedan doppade de silket i färg, ritade lite till med vax på dem och färgade dem lite till; därefter kokades 23