__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


De afghanska sönerna Copyright © Elin Persson 2020 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2020 Omslagsformgivning av Sara Edström Fotografi på omslagets framsida: Matheus Ferrero/Unsplash Tryckt av ScandBook AB, Falun 2020 ISBN 978-91-7803-556-4 www.bonniercarlsen.se


Till pojkarna. Tack för dagarna, de ljusa och de mörka.


En lönn med kraftig bark och stor trädkrona står bredvid ett hus. Huset är grått, kanske trettio fönster med persienner. Vissa på sniskan, vissa helt nere. En kråka landar på taket och kraxar ut i luften. I ett av rummen står en ung man och tittar ut. Han har ärr över bröstkorgen. Han ser sökande ut. Vem letar han efter? I rummet bredvid ligger en pojke och sover. Kudden är i hans famn och alarmet ringer, han vaknar inte. Vad drömmer han om? I vilket land, på vilken mark går han i drömmarna? I rummet bredvid hans sitter en kille på sängkanten och tittar ut. Varför sover han inte? När sov han senast? Har han tagit sin medicin? Är någon säker på att han har svalt den? Utanför rummen löper en korridor och längst bort i korridoren hänger en klocka på väggen, den tickar fort. Det är måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Det är i en mindre stad i Sverige, vilken spelar ingen roll. Bara den har nära till vatten. En sjö eller bäck som det går att slänga stenar i. Stenar som försvinner, lämnar små rörelser på ytan.


Zaher


På mitt jobb arbetar de riktningslösa. Vi som lyder order. När jag gick på arbetsintervjun var jag säker på att jag inte skulle få jobbet. Jag kan ingenting om behandling, integration. Ingen ställde sådana frågor. De frågade: Hur skulle du reagera om du öppnade dörren till en ungdom och den bara hängde där? Jag väntade ett tag, sa: Vad borde jag göra? Chefen antecknade något, hennes naglar var långa och glittriga. Hon nickade instämmande. Sa: Det är ett bra svar, det visar att du arbetar enligt instruktioner. Jag arbetar enligt instruktioner. Gör det som förväntas av mig. Klappar lätt på axeln när någon gråter i min famn. Går i korridorer, knackar på dörrar, tar djupa andetag och öppnar. I personalrummen pratar kollegorna om de som bor här. Han har börjat få skägg. Har du sett hans händer? Sådär mycket hår har man inte på händerna vid den där åldern. Det är svårt att säga om jag blir mer eller mindre människa av att vara här.

– 11 –


Vi i personalen har varsitt nummer. En tagg som vi fäster i byxlinningen. Med den kommer vi in genom alla dörrar och chefen kan se var vi befinner oss. Källaren är den enda platsen i byggnaden där vi är osynliga. Där slänger vi sopor. I början var jag rädd för att gå ned dit, för att fastna där nere. Det händer allt oftare att jag går ned i källaren numera. Jag sitter på en kartong mot väggen. Pillar på stenväggen. Den gula spruckna målarfärgen. Skottar ihop små högar av flagorna som faller. Jag möter ibland någon i personalen där nere. Vi hälsar artigt. Sköter våra sysslor. Påminner oss själva om att vi trots allt utför ett värdefullt arbete. Sveriges viktigaste arbete. Det har de sagt till oss, cheferna. De som är solbrända, bär vita skjortor och pärlörhängen. De som inte sitter på kartonger i källaren.

– 12 –


Chefen har informerat mig om att jag ska ta emot en ny kille som ska flytta in. Han är fjorton år, från Afghanistan. Det är alla här. Han har varit i Sverige i fyra månader. I Socialtjänstens utvärdering står det att han sköter tider, är rökfri, tänderna i gott skick, inga glasögon, drogtesten visar negativt. Jag skriver hans namn i ett worddokument. Förstorar texten och byter typsnitt. Skriver ut. ZAHER JAFARI Jag plastar in och klipper ut den som en liten skylt. I förrådet hämtar jag sängkläder, handduk, tandborste, deodorant, tvål. Går till avdelningen, dörr 5. Där står en säng. Nittio centimeter. Ett hopvikt täcke ligger ovanpå. Sängbordet har fimpmärken. Persiennerna är trasiga, hänger tvärs över fönstret. Öppnar toalettdörren, lägger handduken på toalettstolen. Listen till dörren har en spricka. Jag känner på sprickan med pekfingret. Pressar fingret hårt – 13 –


tills det kommer blod. Jag tar papper runt fingret och går ut. Fäster hans namnskylt på dörren. Går till kontoret. Tar en blankett: Felanmälan. Skriver: Listen i rum 5 måste åtgärdas pga risk för skada.

– 14 –


Jag möter Zaher vid entrén. Han får en kram av en kvinna från Socialtjänsten. Jag väntar, sträcker fram handen till honom. Handslaget är försiktigt. Skelettet i fingrarna känns ömtåligt när jag skakar handen. Jag heter Rebecka, säger jag. Zaher, svarar han. Han följer efter mig i korridoren. Jag ställer inga frågor än. Måste vänta tills jag har antecknings­blocket. Hans kinder är runda. Håret lockigt på det sättet som det bara kan vara hos barn, innan det styvnar. Huden är hård och röd. Några utslag. Eksem kanske. Bröstet sluttar inåt. Som om det vore uttömt på luft. Höfterna är smala. På fötterna har han glittriga sandaler i plast. Strumpor under. Remmarna sitter tajta om foten. Det lilla spännet vid fotknölen är stängt. Han påminner om en fågel. Ser ut som någon som försökt att flyga. Som ställt sig på en hög avsats och sträckt ut armarna, blundat och litat på fallet. Jag tänker så för att jag måste tänka så. För från och med nu är hans närmsta anhörig den här arbets– 15 –


platsen. Han är någons son, någons bror, men om något händer honom kommer det att ringa i min bakficka.

– 16 –


Zaher har en plastpåse i himmelsblått över axeln. En sådan som man blir tilldelad när man kommer till ett ankomstboende och inte har några tillhörigheter. Är det där all din packning? frågar jag. Han svarar inte. Vi går in i ett samtalsrum som heter Oceanen. Väggarna är äggskalsfärgade. Två fåtöljer står framför fönstret med neddragna persienner. Jag tänder lampan. Varsågod, säger jag och han går in. Jag tar den lila fåtöljen. Att placera sig närmast dörren är att minimera risker för våld. Det lärde jag mig på introduktionen. Jag frågar Zaher om han vill ha något att dricka. Fyller två glas från vattenkannan som står på bordet. Jag öppnar pärmen som min chef har försett mig med. Checklistan. Nummer ett på listan är att ringa tolken. Jag slår siffrorna på den fasta tolktelefonen som står på bordet mellan oss. Hej, Rebecka heter jag och ringer från HVBhemmet Gnistan, jag ska ha inskrivning av klient Zaher Jafari. Tolken presenterar sig för mig och – 17 –


sedan för Zaher på dari. Zahers bröstkorg expanderar, fylls med luft. Blicken vaknar och han svarar tolken. Rösten är mörkare än jag trott att den skulle vara. Jag berättar för tolken att vi ska ha en introduktion och att Zaher ska svara på de frågor jag ställer för att vi på bästa sätt ska kunna förse honom med det han behöver. Jag frågar om hans namn. Ålder. Ursprung. Matvanor. Antecknar: Zaher Jafari. 14 år. Afghanistan. Äter vanlig mat. Jag läser innantill. Tolken återger på dari och Zaher bekräftar. Ett förlängt samtal. Tre personer. Jag och Zaher är längst ifrån varandra. Vad är vanlig mat? Tolken svarar: Ris, pasta, lamm, kyckling. Jag frågar om han behöver vård, tandläkare, glasögon, medicin, annan sorts vård. Han översätter och svarar nej. Antecknar: – Frågar om hans familj. Flykten. Sömnproblem. Psykisk ohälsa. Tolken och Zaher pratar länge innan tolken svarar: Zaher säger att han är här nu och att det är bra. Jag berättar att vi har trettio platser för ensamkommande barn upp till arton år. På hans avdelning kommer det att bo tre killar från Afghanistan. – 18 –


Nu bor det två stycken och han blir den tredje. Ni är försedda med egna rum, eget badrum och ett gemensamt kök och allrum. I köket finns det frukost klockan åtta, lunch klockan tretton och middag klockan arton. Det finns personal på plats dygn­et runt och han kan alltid komma till personalen när han behöver något. Jag frågar om han har några övriga frågor innan jag visar honom avdelningen. Tolken svarar: Zaher frågar om han ska sova ensam i sitt rum. Jag bekräftar.

– 19 –


Klockan är 17.50. Jag dukar fram maten från Sodexo. Maten är paketerad i färdiga portioner. Min kollega Annica har kommit med förslaget att vi ska hälla över det i kastruller och stekpannor för att ge känslan av hemlagat. Det är kycklingklubbor med ris och rhode islanddressing. Jag värmer maten i mikron och häller sedan över riset i en kastrull och lägger kycklingklubborna i en ugnsfast form. Jag häller dressingen i en skål och ställer fram den på bordet. Ahmed kommer in i rummet. Han har bar överkropp och Adidasbyxor. För händerna mot varandra och tackar gud för att det är kyckling. Ahmed luktar rök. Han tar en stor tugga av kycklingklubban. Sliter bort köttet med tänderna. Jag säger: Gå och ta på dig en tröja, Ahmed. Han smackar lätt med tungan. Det betyder dra åt helvete. Ahmed kom hit för åtta månader sedan. Han var här före mig. När jag började arbeta tog han hand om mig. Han sa vilka tider maten skulle vara framme. Han lärde mig hur timern till spisen fun– 20 –

Profile for Smakprov Media AB

9789178035564  

9789178035564  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded