9789177959823

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 1

2022-10-03 14:45

Översatt av Sofi Rydell

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 3

2022-10-03 14:45

Originalets titel: 1979 1979 © Val McDermid, 2021 Översatt av Sofi Rydell Omslag av Niklas Lindblad Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN :

978-91-7795-982-3

Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2022 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 4

2022-10-03 14:45

Till alla vänner som gick vid min sida genom hela nedstängningen.

Och särskilt till Jo, för att parafrasera Robert Burns: »Vi två har plaskat runt i havet, och ramslök plockat har; vi tar en hyllningssup och skålar för allt som fordom var.«

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 5

2022-10-03 14:45

»De planer som möss och människor smider bäst går oftast på tok.« Till en mus – Robert Burns

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 7

2022-10-03 14:45

Prolog

D

e stora snöflingorna blåste in i hans ansikte som kalla vita kyssar på kinderna och ögonlocken. Senaste gången det varit en så här sträng vinter hade han varit en wee

grabb, och det enda han mindes var allt det roliga: pulka­åkningen nerför den höga backen, snöbollskrigen vid lekplatsen, skridsko­ åkningen på den frusna sjön i parken. Nu för tiden var vintern bara skitjobbig. Att köra bil i snöslasket och ishalkan var en mar­ dröm, och att promenera var ännu värre. Han hade redan lyckats förstöra sina favoritskor, och varje gång han tog av sig strum­ porna var tårna skrynkliga som russin.

Men vädret hade sina fördelar också. Ingen skulle få reda på att han varit här, för hans fotspår skulle vara översnöade inom en timme. Det var ingen annan ute på gatan. Alla gardiner var ordentligt fördragna för att hålla natten ute och värmen inne.

Vid det här laget hade barnen gått hem efter en hel dag ute i snön, och alla deras ytterkläder hängde på tork över ångande tvättställningar och torkhissar. Alla andra satt och kurade ihop sig framför tv:n. Nu i januari hade det kommit så mycket snö att nyhetens behag försvunnit. Till och med bussen som han kört om på huvudgatan hade varit tom, som ett spökskepp i natten.

De enda människor han passerat hade varit några hängivna själar på väg till puben. Men över den här sidogatan låg det en kuslig tystnad. Snön dränkte motorbullret från de enstaka fordon som trotsat stormen. Han kände sig som den siste överlevande.

9

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 9

2022-10-03 14:45

Eftersom han haft huvudet nerböjt mot vinden missade han nästan sitt mål. I sista sekunden upptäckte han sin tabbe och svängde snabbt in i entrén till passagen som ledde in till bostadshuset. Han drog ett djupt andetag och borstade bort snön från ögonbrynen.

Medan han gick uppför trappan repeterade han för sig själv det som han planerat hela dagen. Han hade trätt in på en väg som inte ledde någonstans. Visserligen hade han insett först i elfte timmen att han måste skydda sin framtid, men bättre sent än aldrig. Och han hade tänkt ut en flyktväg. Eventuellt mer än en.

Det skulle inte bli lätt. Kanske inte heller raka spåret. Men han förtjänade något bättre.

Och i kväll skulle han göra upp räkningen.

10

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 10

2022-10-03 14:45

1

D

et började dåligt och blev bara värre: snöstormar, strej­ ker, obegravda kroppar, strömavbrott och terroristhot, och dessutom toppade Showaddywaddys Greatest Hits

albumlistorna. 1979 var ett år fullt av katastrofer. Om man inte, som Allie Burns, råkade vara journalist. Det var ofrånkomligt att dåliga nyheter för någon annan innebar goda nyheter för henne och hennes gelikar.

Allie Burns satt och stirrade ut genom tågfönstret på allt det vita som bara avbröts av en rad med telegrafstolpar. Märkvärdigt nog var de fortfarande mörka på ena sidan, skyddade från den tjutande vinden som virvlade upp snön i plötsliga kastbyar.

Tåget rörde sig inte, det hade kört fast mitt på linjen i snö­ drivorna som blockerade spåren. Hon kastade en blick över gången på Danny Sullivan. »Varför står Skottland alltid still så fort det blir vinter?« Han småskrattade lite. »Det är precis som i Mordet på Orientexpressen. Instängda på ett tåg i en snöstorm.« »Bortsett från mordet«, påpekade Allie. »Visst, bortsett från mordet.« »Och lyxen. Och drinkarna. Och Albert Finney i hårnät.« Danny gjorde en grimas. »Vad du klagar. Man skulle kunna tro att du satt hos redigerarna och flyttade på mina kommatecken och rättade alla syftningsfel.« 11

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 11

2022-10-03 14:45

Allie brast i skratt. »Jag vet inte ens vad ett syftningsfel är.

Och det gör knappast du heller.« »En gång i tiden gjorde jag det, räknas det?« De tystnade igen. De hade träffats av en slump på Haymarket stations iskalla perrong på årets andra dag, två kollegor som var på väg tillbaka till jobbet efter att ha firat Hogmanay, det skotska nyåret, med sina familjer. Bland Allies murvelkollegor fanns det många som hon skulle ha försökt undvika genom att gömma sig bakom en pelare, men Danny var förmodligen den minst obehaglige av dem. Om han var utpräglat sexistisk, rasistisk eller religiöst intolerant, hade han lyckats dölja det bra. Och det måste erkännas att efter flera dagar med föräldrarna längtade Allie desperat efter att få prata med någon från sin egen värld.

Det närmaste hon kommit hittills var årets första dags­tidning som hade skrivit om Internationella barnåret, en hotande lastbilschaufförsstrejk, samt blusrean på Frasers varuhus.

Hon hade tagit en drink med några skolkamrater på byns pub, men det hade inte gjort saken bättre. I början hade samtalet varit tafatt och stelt tills det kom in på minnenas trygga gemensamma mark, men sedan backade det in i en återvändsgränd i form av skvaller om folk hon antingen inte kom ihåg eller aldrig hade träffat. De senaste åren verkade ha fått henne att tappa kontakten med de gamla vännerna.

När tåget kört ut från Kirkcaldy på den första etappen av resan hem till Glasgow, hade det känts som om Allie blivit benådad.

Pliktskyldigast hade hon vinkat till föräldrarna som stått kvar på den snöiga perrongen. De hade kört henne den dryga milen till stationen, från den före detta gruvbyn East Wemyss där hon växt upp, och hon undrade om de var lika lättade som hon.

De hade ingenting att prata om. Det var därför hon alltid kände sig så besvärad när hon åkte för att besöka dem. Sakta 12

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 12

2022-10-03 14:45

men säkert hade hon insett att de aldrig haft det. Men under hennes uppväxt hade den bristande närheten legat dold bakom vardagens rutiner med jobb och skola, flickscouterna och bowlingklubben, kyrkans kvinnoförening och hockeylaget.

Sedan hade Allie börjat på universitet i ett annat land och kastats in i ett liv på Mars. Allt hade känts konstigt i Cambridge: dialekterna, maten, förväntningarna och fritidsintressena. Men hon hade snabbt anpassat sig och trott att hon äntligen funnit sin flock. De tre åren hade flugit förbi, men sedan hade hon bryskt lämnats åt sitt eget öde.

Och nu, efter två års yrkesutbildning i nordöstra England, var hon tillbaka i Skottland. Det hade inte ingått i hennes planer.

Målet hade i stället varit Fleet Street och en rikstäckande dagstidning. Men nyhetschefen på hennes sista praktikplats hade haft en gammal suparkompis i samma ställning på Daily Clarion i Glasgow. Och det var ju faktiskt en rikstäckande dagstidning, om man räknade Skottland som ett eget land. Tidningens slogan löd: »Varannan vuxen i Skottland läser Clarion.« Skämtarna på redaktionen brukade lägga till: »De andra kan inte läsa.« Man hade dragit i trådarna och gett henne ett erbjudande som hon inte kunnat tacka nej till.

I fem år hade hon lyckats hålla nere antalet föräldrabesök till ett minimum på grund av de långa avstånden. Men nu var det omöjligt att undvika de viktigaste familjehögtiderna: födelsedagar, släktträffar, och eftersom det här var Skottland: Hogmanay.

Vilket innebar tre ändlösa tv-kvällar med julspecialare och musikaler: Oliver!, My Fair Lady, Half a Sixpence. Själv hade hon velat se Jack Lemmon och Shirley MacLaine i Ungkarlslyan, men när hennes mamma läst den korta resumén i tidningens programtablå hade den ovillkorligt blivit struken från listan.

Allie hade ingen lust att återuppleva den plågsamma helgen så hon frågade helt enkelt: »Hur firade du nyår?« 13

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 13

2022-10-03 14:45

Danny fnös. »Som alla andra nyår jag kan minnas. Vi har störst lägenhet, så alla klämmer ihop sig hos oss. Min pappa har fem systrar: faster Mary, faster Cathy, faster Theresa, faster Bernie och faster Senga.« Allie började fnittra. »Har du en faster som heter Senga? Är det sant? Jag trodde det var ett skämtnamn.« »Nej. Det är Agnes baklänges. Hon är döpt till det, men kal­ las för Senga. Hon säger att det bara är för att ingen ska kalla henne för Aggie.« »Det kan jag förstå. Så dina fem fastrar brukar komma dit?« Danny nickade. »Fem fastrar, fyra farbröder och en massa kusiner.« »Bara fyra farbröder?« »Ja, min farbror Paul förolyckades på jobbet. Han klämdes ihjäl av en whiskytunna i ett tullager i Leith.« Danny grinade till. »Pappa har sagt att olyckan möjligen berodde på den ansenliga mängd whisky som fanns inuti farbror Paul vid tillfället.« »Ni har alltså en stor släktfest?« »Japp. Samma sak varje år. Fastrarna brukar laga sina parad­ rätter. Theresa lånar kyrkans stora soppterrin och kokar ett helt kar med linssoppa. Mary gör sylta, Cathys inbakade korvar är de bästa i hela Edinburgh, min mamma lagar köttfärslimpa, Bernie tar med sig fruktkaka som ingen äter, plus köpta smörkakor, och Senga kokar fudge i tre smaker.« »Jösses, vilken brakmiddag.« Själv såg han inte direkt ut som om han levde på sådan traditionell, skotsk mat. Danny var mager som en vinthund och hade höga kindben, smal näsa och vass haka som en medeltida asket. Det var bara det lockiga, nästan axellånga håret som fick honom att se modern ut.

Han flinade. »Det kan man säga. Med all den maten skulle vi kunna mätta halva stadsdelen Gorgie. Och det finns så mycket sprit att vi skulle kunna starta en egen pub.« 14

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 14

2022-10-03 14:45

»Men vad gör ni då? Äter, dricker och snackar?« »Vi brukar äta och dricka, och sedan gör alla sina partytrick.

Det håller oss sysselsatta tills det är dags att slå på tv:n och lyssna på nyårsklockorna. Efter det lägger pappa en Corries-­ platta på skivspelaren, och då börjar festen på allvar. Några av grannarna ringer på för att vara first-footers, de första gästerna på det nya året.« »Det låter ju jättejobbigt!« Danny ryckte på axlarna. »Alla känner alla i den trappuppgången. Du då?« Allie slapp dock svara på den frågan eftersom dörren längst bort i vagnen öppnades med ett högt slammer, och konduktören vacklade in med en hög filtar som han delade ut till de fåtaliga passagerarna medan han närmade sig hennes och Dannys platser. »Vi kommer bli stående här ett tag till«, berättade han med ett slags dyster förtjusning. »Vi måste vänta på att snöplogen ska komma hit från Falkirk, och det går långsamt för den, säger man. Dessutom fungerar inte värmen längre. Jag ber om ursäkt för det, men vi har åtminstone några filtar.« Han gav dem var sin grå, sträv filt som hade passat bättre till en häst än en människa. Allie svepte den om sig och rynkade på näsan åt lukten av malbollar. »Fryser du?« frågade Danny. »Inte direkt. Men om det inte finns någon värme kommer vi bli nerkylda rätt fort.« Han tittade forskande på henne över den smala gången mellan deras säten. »Om du kommer hit och sätter dig bredvid mig, skulle vi kunna dela på filtarna. Och på kroppsvärmen.« Han log storögt mot henne. »Jag har inte tänkt försöka med nåt, utan är enbart självisk. Titta bara hur mager jag är. Jag lider verkligen av kylan.« Det gick inte att förneka att han hade ordentligt med kläder på sig: promenadkängor, manchesterbyxor nerstoppade i tjocka 15

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 15

2022-10-03 14:45

ullstrumpor, och vid halsen på hans tunga vinterrock tittade en bylsig polotröja fram. Yllevantar och en stickad mössa stack upp ur en av fickorna. Allie hade nog aldrig sett någon som var så väl rustad mot kylan. Inte ens hennes morfar som envisades med att vara ute i friska luften oavsett väderlek. Man blir sådan av att jobba nere i kolgruvorna i hela sitt liv. »Okej«, sa hon och låtsades vara mer tveksam än hon kände sig. Danny var antagligen den ende mannen på nyhetsredaktionen som inte betedde sig som ett rovdjur på jakt. Visserligen behövde en bra reporter ha en viss rovdjursinstinkt, men samtidigt borde man veta när man skulle stänga av den.

Allie bytte plats. De ordnade lite med filtarna tills de låg som en dubbel svepning över dem båda. »Vilket skift har du först?« frågade hon. »Dagskiftet i morgon. Och du?« Hon gjorde en grimas. »Egentligen ska jag jobba nattskiftet i kväll. Så om den där förbaskade snöplogen inte snabbar sig kommer jag få stora problem.« »Det är gott om tid. Klockan är knappt tre. Och även om du inte hinner, lär du inte vara den enda. Jobbar du med något speciellt eller bara det som dyker upp dag för dag?« Hans nonchalanta ton öppnade för en svarsfråga. »Jag väntar mest på att nästa nyhetsstory ska dyka upp. Du vet hur det brukar vara på nattskiftet. Du då?« Han log. »Jag jobbar med en stor grej. Ett riktigt gräv. Jag har hållit på med det i några veckor, mellan de snabba småjobben.

Jag fick höra ett förfluget ord från en som inte ens begrep vad det var han berättade för mig, och jag har försökt gå till botten med det ända sen dess. Oftast på fritiden. Fotfolk som du och jag ska ju inte hålla på med såna storyer. Vi förväntas skicka dem vidare till nyhetschefen, så att en av gullgossarna får ta täten.

16

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 16

2022-10-03 14:45

Själva får vi ta hand om grovgörat i utkanten, men våra namn kommer inte stå i bylinen.« Det var så sant som det var sagt. Det fanns en grupp reportrar som hade egna titlar: kriminalreporter, chefsreporter, utbildningskorrespondent, hovreporter och fem–sex stycken till. När de lägre stående hittade en tung story blev den genast uppsnappad av någon av de killarna under förevändningen att den tillhörde hans domäner. »Men hur lyckades du behålla den?« »Jag har inte berättat för någon om den än«, sa Danny sakligt. »Jag tänker ha den för mig själv tills det gått så pass långt att ingen annan kan ta över. Det är riktigt sprängstoff.« Allie blev lite avundsjuk. Men det var inte riktat mot Danny, utan mer en längtan efter att själv hitta en viktig story. »Vad handlar den om? Och när kommer den vara klar?« »Snart. Det är bara en bit i pusslet som saknas. Nästa långhelg ska jag ta en wee tur söderut och hitta de sista bitarna med himmel.« Med andra ord inte så länge till. Personalen på Clarion arbeta­ ­de fyra långa skift i veckan, vilket innebar att de fick ledigt fem dagar i sträck var tredje vecka. Allie hade ännu inte kommit på vad hon skulle göra med de fria dagarna, men innan vintern kom hade hon börjat vandra i bergen. Dessutom sparade hon till att köpa en egen lägenhet, och hon såg framför sig att det skulle innebära en lång rad inrednings- och renoveringsprojekt i framtiden. »Kul för dig. Och om du behöver en fotsoldat …« Dörren skramlade till igen. Den här gången var konduktören uppjagad och röd i ansiktet. »Finns det en läkare härinne?« Han tittade sig desperat omkring. »Eller en sjuksköterska?« Men innan någon hann svara hördes plötsligt en kvinna skrika bakom honom: »Jag ska mörda dig, din jävel.«

17

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 17

2022-10-03 14:45

2

A

llie kom snabbt på fötter. Med gapande mun mötte hon Dannys blick, och utan ett ord rusade båda mot dörren.

Danny knuffade sig förbi konduktören och ropade: »Jag

kan första hjälpen.« Allie utnyttjade hans framfart till att följa honom hack i häl. På ett av de tresitsiga sätena låg en kvinna på rygg. Hennes träningsbyxor var nerdragna till anklarna, och låren var täckta med blod som runnit ner på stolens sträva plysch­överdrag. Lutad över henne stod en man med läpparna i ett krampaktigt grin. Allie stannade tvärt.

Först trodde hon att kvinnan utsatts för ett våldsamt överfall.

Sedan fick hon syn på den runda, bleka magen. »Hon håller på att föda barn.« Så fort hon sagt de orden insåg hon hur överflödiga de var.

Danny rusade vidare utan att sakta in förrän han var framme vid kvinnan. »Jag kan första hjälpen, okej, kompis?« sa han till mannen som vacklade några steg bakåt medan han nickade som en sådan där skämthund med vippande huvud som gubbar brukade ha stående i bakrutan på bilen.

Kvinnan hade fortsatt med att gorma och skrika ända sedan de kom in i vagnen, och det lät inte som om hon tänkte sluta än på ett tag. Danny flyttade sig så att han kunde se vad som hände mellan hennes ben, sedan tittade han upp på Allie. Trots att han verkade så självsäker såg hon oron i hans blick. »Håll henne i handen«, sa han. »Försök lugna ner henne.« 18

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 18

2022-10-03 14:45

Vettskrämd över det stora ansvaret makade Allie sig fram och grep tag i en av kvinnans viftande händer som var både blöt av svett och klibbig av blod på en och samma gång. Hon vände sig till mannen som nu såg förtvivlad ut. »Vad heter hon?« »J-j-jenny«, stammade han. Och sedan mer bestämt: »Jenny.

Hon ska inte föda förrän om fjorton dar.« Han fiskade upp ett knöligt paket med Players No. 6 ur jeansfickan, petade med ­darrande fingrar ut en cigarett, tände den och drog ner röken djupt i lungorna. »Bebisen har tydligen helt andra planer«, muttrade Danny som krånglade av sig rocken och kavlade upp tröjärmarna.

Allie grep tag i Jennys hand och strök bort hennes tjocka, mörka hår ur det genomsvettiga ansiktet. »Det kommer gå bra, Jenny.« »Hur fan kan du veta det?« skrek Jenny. »För att min kompis vet vad han gör.« Allie sneglade vädjande på Danny. »Just det, Jenny.« Han skrattade till nervöst. »Jag brukade titta på sjukhusserier som barn. Nu måste du ta ett par djupa andetag, vännen. Jag ser bebisens huvud, din wean har bestämt sig för att komma ut, men ditt bairn behöver din hjälp. Du måste sluta kämpa emot.« Han böjde sig framåt. Allie ville inte tänka på vad han höll på med. Bara tanken på allt det slemmiga blodet, och allt annat som kunde finnas där nere, fick hennes mage att vända sig.

Hon tittade på Jenny igen, vars ögon rullade likt en skrämd häst i en västernfilm. »Jag vet att det gör ont«, sa hon mjukt. »Men det är snart över, Jenny. Och då kommer du ha ditt wee barn i famnen. Du kommer vara en stolt mamma, och allt det här kommer bara kännas som en mardröm, jag lovar.« Plötsligt ryckte Jenny till, skrek igen och krossade nästan Allies hand med sitt starka grepp. »Bra, Jenny«, flämtade Danny.

19

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 19

2022-10-03 14:45

Nu svettades han lika mycket som hon. »Krysta igen.« Han väntade. »Och andas. Ett djupt andetag för min skull. Jag ser en axel.

Krysta igen nu, vännen. Du klarar det.« De följande tjugo minuterna försvann i ett virrvarr av blod och svett, Jennys kvidanden, Allies uppmuntrande ord, D ­ annys ängsliga blickar och en lång rad cigaretter från den blivande fadern. Om och om igen upprepade Allie samma meningslösa fraser: »Det går jättebra«, och »Du är fantastisk, Jenny«, och »Snart är det över«. Hon lade märke till att andra människor hade ställt sig för att titta på. Så plötsligt hade Danny ett rött och blått knyte i famnen, och det svaga tjutet från en nyfödd bebis blandade sig med Jennys stönanden. »Bra jobbat, du har varit fantastisk«, sa Allie. »Du har fått en son.« Danny vände sig med ett brett leende till mannen bakom honom, vars knän vek sig medan han sjönk ner på ett säte. Han fick tårar i ögonen. »Jag älskar dig, Jenny«, utbrast han med tjock och hes röst. »Och jag hatar dig fortfarande«, suckade Jenny, men nu hade ilskan försvunnit ur rösten.

En av de andra passagerarna kom fram med en handduk.

Allie höll ansiktet vänt mot Jenny, fast besluten att slippa se vad som hände i den andra änden. Hon hjälpte Jenny att sätta sig upp och flyttade henne försiktigt på sätet så att hon kunde luta sig mot fönstret. Sedan gav Danny henne bebisen som var insvept i handduken. Det lilla ansiktet var alldeles skrynkligt av anstormningen av ljud, ljus och sinnesintryck.

Fadern tog sig mödosamt på fötter och knuffade sig fram till Jennys sida. Han sjönk ner på knä bredvid dem och pussade först sonen, sedan den nyblivna mamman. »Du är helt otrolig, Jenny«, sa han. »Jag älskar dig. Ska vi gifta oss?« Jenny tittade ner på honom, och just då anade Allie en glimt av stål i hennes utmattade ögon. »Det var som fan, Stevie. Om 20

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 20

2022-10-03 14:45

jag vetat att det var allt som behövdes för att du skulle fria, så hade jag blivit på smällen för evigheter sen.« Danny lutade sig närmare Allie och viskade: »Vilket citat! Det skulle bli en jättebra underrubrik.« Han såg hennes överraskade min. »Den här storyn bör minst toppa sidan, Allie. Kanske till och med ettan.« »I sådana fall är det din story«, sa hon. »Det är ju du som är hjälten.« Han skakade på huvudet. »Det är en kvinnostory. Du vet vad nyhetschefen kommer säga.« Danny hade rätt. Hon hade börjat vänja sig vid den skruvade logiken bakom fördelningen av uppdrag. Det hade tagit flera år för kvinnliga reportrar att få in en fot på nyhetsredaktionerna på de rikstäckande tabloidtidningarna. Så småningom hade chef­ erna insett att vissa storyer tjänade på att hanteras med något som de kallade för »en kvinnlig touch«. Allie förstod mycket väl vad som legat bakom hennes egen rekrytering. Men det betydde inte att hon måste spela med. »Det var för sjutton du som förlöste henne«, protesterade hon.

Bekymrat tittade Danny ner på sina blodiga händer och fläckarna på tröjan och byxorna. »Precis. Jag har lidit nog. Du vet hur de andra killarna på redaktionen kommer häckla mig. Varenda gång de ser mig kommer de säga: ›Jo, barnmorskan‹, som om jag vore med i en dålig komedi. Dessutom kommer de vilja ha en bild på reportern som var på plats, och det skulle fördärva alla mina chanser att jobba under täckmantel. När jag rullat upp den tunga storyn som jag håller på med just nu, kan jag få chansen att jobba med de stora grävjobben. Det enda du behöver göra, Allie, är att skriva att hjälten var en mystisk främling som vägrade säga vad han hette.« »Va? Och bli utskälld av nyhetschefen för att jag bara har fått med mig halva storyn?« 21

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 21

2022-10-03 14:45

Danny såg sig omkring på åskådarna och fick syn på konduk­ tören som höll sig på behörigt avstånd från gratulanterna runt den nya lilla familjen. Han gick bort till honom. »Jag är reporter på Clarion«, började han.

Konduktören backade ett steg. »Jag har inte gjort nåt fel«, sa han snabbt. »Nej, nej, det är det ingen som har sagt. Men det ser ut som om vi stjäl showen ifall vi skriver en artikel om att jag förlöst en kvinna på ett tåg som satt fast i en snödriva. Men tänk om det var du som gjorde det i stället? Då skulle du bli dagens hjälte.

Och du försökte ju faktiskt hjälpa till.« Konduktören verkade bli förvirrad. »Men alla andra här såg ju vad som hände.« »Det glömmer de snart, de kommer bara berätta för alla de känner att de såg ett barn födas på tåget. Min kollega här«, han pekade på Allie, »ska skriva artikeln. Och Jenny och Stevie bryr sig inte om vem som får äran.« Allie måste erkänna att Dannys leende var charmerande. »Jag vet inte riktigt …« Konduktören såg tveksam ut. »Du kanske till och med får en utmärkelse eller löneförhöjning, eller nåt.« Danny vände sig till Allie. »Har du en kamera med dig?« Hon nickade. »Ja, i väskan.« Hon hade alltid med sig sin kompakt­kamera, en Olympus Trip 35, ända sedan hennes första nyhetschef sagt åt henne att aldrig gå utanför dörren utan den. »Det finns ju aldrig nån jävla fotosnubbe i närheten när man behöver en«, hade han sagt. »Spring och hämta den«, sa Danny till henne. »De kommer vilja ha bilder också.«

22

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 22

2022-10-03 14:45

3

A

llie drog ut pappersbunten med den sista sidan av manuset ur skrivmaskinen och delade noggrant upp det översta bladet och kopiorna. De kladdiga, svarta

karbon­pappren knycklade hon ihop och slängde i papperskor­ gen. Det översta manuset var till nyhetschefen, det andra till redaktionssekreteraren, det tredje till bildchefen och den bleka, rosa kopian till hennes egen skrivbordslåda.

Hon lade varje ark underst i respektive hög och läste sedan igenom manuset en sista gång.

Stationspersonalen i Glasgow blev mycket överraska­de i går när ett tåg med en oväntad extrapassagerare anlände.

Jenny Forsyth fick värkar på tåget som avgått kl. 14 från Waverley till Queen Street, men som kört fast i en snödriva.

Tack vare den snabbtänkte konduktören Thomas Mulrine, 47, kunde Jenny komma fram till Queen Street Station som nybliven mamma till en frisk och kry gosse.

Jenny, 23, och hennes pojkvän, Stephen Hamilton, 25, var på väg hem till White Street i Partick, när den dramatiska händelsen inträffade.

Ett ymnigt snöfall hade blockerat linjen mellan ­Falkirk High och Linlithgow, där tåget blev stående.

23

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 23

2022-10-03 14:45

Innan snöplogen hunnit befria de fastkörda vagnarna bestämde sig bebisen Craig för att göra en tidig entré.

När mr Mulrine hörde Jennys skrik av smärta tog han raskt över och förlöste henne, ivrigt påhejad av de övriga passagerarna.

Och inte nog med det, Stephen blev så glad över att hans son kommit ut välbehållen att han gick ner på knä och friade till Jenny.

Den överlyckliga Jenny svarade: ”Om jag vetat att det var allt som behövdes för att du skulle fria, så hade jag blivit på smällen för evigheter sen.”

Den stolte fadern berättar: ”Craig skulle egentligen inte födas förrän om fjorton dar, så vi trodde att det skulle gå bra att åka till Edinburgh för att fira nyår med Jennys föräldrar. Inte ens i mina vildaste fantasier hade jag kunnat gissa att hon skulle föda barn på tåget.

Jag vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt om inte konduktören hade ingripit. Han är dagens hjälte.”

Men mr Mulrine ser sig inte som någon hjälte. ”Det är min plikt att ta hand om passagerarna. Fast jag har aldrig behövt förlösa någon förut. Och jag hoppas att jag slipper göra det fler gånger. Som tur var födde min fru alla våra tre barn i hemmet, så jag hade en viss aning om vad som krävdes av mig. Men det var ett stort ansvar. Jag är bara glad att det slutade så bra som det gjorde.”

En halvtimme senare kunde tåget äntligen köra vidare och fullfölja sin resa till Glasgow utan några fler överraskningar.

Via radion skickade mr Mulrine ett meddelande till centralstationen så att en väntande ambulans kunde 24

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 24

2022-10-03 14:45

köra mor och barn i ilfart till Glasgow Royal Infirmary i närheten, där de undersöktes av sjukhuspersonalen som konstaterade att båda två mådde utmärkt.

En talesman för British Rail säger: ”Vi är mycket glada över att Craig kom till världen utan missöden. Vi tänker ge detta mycket speciella barn ett gratis tågkort som gäller resten av livet.”

Nästan två och ett halvt tusen tecken. En aning för långt, men det var nyhetstorka i dag så Allie kunde kanske komma undan med det. Hon hade tagit en handfull bilder på den lyckliga familjen, både med och utan den generade Thomas Mulrine, och lämnat in filmen till bildredaktionen så fort hon kommit till jobbet.

Hon hade redan fått utstå några klumpiga skämtsam­heter från bildchefen och hans underhuggare. »Alla har åtminstone ögonen öppna«, sa han motvilligt efter att ha skojat om hennes julbilder som utgjort den första halvan av filmen.

Allie delade ut kopiorna av manuset och var halvvägs tillbaka vid sitt skrivbord igen när Gavin, nattskiftets nyhetsredaktör, ropade på henne. Vaksamt gick hon tillbaka till den hästskoformade uppställningen av skrivbord där cheferna på nyhetsredaktionen höll hov. Gavin Todd var smal som en sticka, hans kostymer hängde över de beniga axlarna som om de var en galge.

Hela han befann sig under arbete, men åt fel håll; håret blev allt tunnare och gråare, hållningen hade sjunkit ihop ännu mer under de få månader som Allie jobbat där, och andelen whisky i teet som han tog med sig i sin termos verkade stiga stadigt.

Varje kväll öppnade han den innan det ens hunnit gå tio minuter sedan dagskiftet lämnat lokalen. Prick klockan nio gick han till puben på rast. Allie hade varit där några gånger och sett hur han hällt i sig fem stora whisky – »wee guldklimpar«, som han kal­ 25

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 25

2022-10-03 14:45

lade dem – på en dryg timme. Sedan hade han köpt med sig en kvartsbutelj som skulle hålla honom flytande tills han gick hem någon gång mellan klockan ett och två på natten.

Medan hon närmade sig tittade hon forskande på honom.

I början av skiftet betedde sig Gavin som en vanlig, resonabel nyhetsredaktör. Och med det menades att samarbetet med honom kändes lite som att jonglera med en handgranat vars sprint var på vippen att lossna och falla ner på golvet. Men allt eftersom whiskyn tog över, blev både talet och hjärnan mer dimmiga, och all hans frustration svämmade över och förvandlades till grälsjuka. »Ditt manus«, började han. »Ja?« Det var bäst att inte säga mer innan man visste vilken Gavin man hade framför sig. »Du var ju där? När det hände?« Allie nickade. »Ja, det var jag.« »Vad är då det här?« Han drämde pappersbunten mot skrivbordskanten. »Varför har den inget jag-perspektiv? Du borde ha utnyttjat det till max, Burns. De andra tidningarna har säkert fått tag på storyn vid det här laget. Det enda som gör din artikel exklusiv är att du var på plats.« »Men det är ju inte min story, Gav. Allt det dramatiska handlar om Jenny och konduktören och frieriet.« Hon kände hur det började trycka över bröstet. När skulle hon fatta galoppen? Alla andra verkade gå på sin magkänsla, något som hon tydligen ­saknade.

Men innan Gavin hann ge sig på henne igen, dök natt­chefen upp bredvid honom. Arnie Anderson var Gavins raka motsats på nästan alla sätt: fetlagd och gladlynt med svart hår och skägg, och på rasterna gick han hellre till personalkantinen än till puben och glufsade i sig den hemlagade soppan och pajerna som alltid stod på menyn. »Wee fin artikel, Burns«, bullrade han.

26

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 26

2022-10-03 14:45

»Den borde ha haft ett jag-perspektiv«, gnällde Gavin. »Lassie var ju där. Det är det som är det exklusiva.« »Gavin, Gavin.« Arnie gav ifrån sig en överdriven suck av besvikelse. Med sin stora arm gjorde han en yvig gest mot bildredaktionen. »Det är bilderna som är det exklusiva. Det är därför den ska toppa ettan. En glad nyhet i stället för alla eviga snöstormsartiklar som folk redan har tröttnat på. Bilden ska gå över fem spalter. Men vi måste lägga resten på sidan två för att få med allt annat. Och det betyder att vi har tillräckligt med plats för en sidospalt på tusen tecken om din dramatiska tågresa, Burns.« Han viftade avfärdande med fingrarna. »Står du kvar här fortfarande?« Allie drog sig tillbaka medan Arnie lutade sig över Gavins axel och bläddrade igenom manusen i hans korg. Hon satte in ett nytt manuspapper i skrivmaskinen och stirrade på den tomma sidan med en blandning av skräck och hat. »Jag måste ha det före klockan nio«, ropade Arnie till henne samtidigt som han vände sig mot nyhetsdesken där alla beslut om layout och innehåll togs. »Helvete också«, muttrade hon. Precis som alla sina universitetsutbildade praktikantkollegor hade hon läst Tom Wolfe, Joan Didion, Nick Tomalin och Truman Capote. Hon hade drömt om att ansluta sig till raden med skribenter inom new journalism.

Men att först jobba på en lokal kvällstidning och nu på en daglig tabloid hade blivit ett smärtsamt uppvaknande för henne. Till och med de som skrev längre reportage använde sig av tabloidjargongen med sina underliga klichéer och genvägar. Alla som hade cancer »kämpade tappert«, alla kvinnor över femtio sades vara »riviga tanter«, och de som var under femtio beskrevs sannolikt som »blonda bombnedslag«. När textredigerarna var klara med Allies manus kunde hon sätta en hyfsad slant på att 27

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 27

2022-10-03 14:45

Craig hade förvandlats till en »mirakelbebis«. Var passade hennes artikel med jag-perspektiv in i de grunda vattnen?

Allie kom att tänka på rådet hon fått av en äldre kollega när hon var ny och bevakade tingsrättsförhandlingar och kommunfullmäktiges möten i Newcastle. »Hur skulle du berätta historien för dina kompisar på puben?« hade han frågat. »I tio fall av nio har du ingressen där.« »Jag tänker ALDRIG föda barn«, var hennes första tanke. Men ingen redigerare behövde säga till henne att det inte var så man inledde en artikel i Clarion. Trots den antikatolska inställning som fortfarande präglade tidningens rekryteringspolicy, betraktades alla mödrar som madonnor i pressens värld.

Allie rotade i väskan efter sina cigaretter: Silk Cut, valet för de som lurade sig själva att tro att de kunde vänja sig av med tobak genom att bara röka det allra svagaste märket. Hon försökte hålla sig till tio om dagen, och oftast lyckades hon. Men i kväll skulle hon nog inte klara det, konstaterade hon torrt och tände en cigg med sin engångständare. Ännu ett inslag av självbedrägeri: att hon inte var en så inbiten rökare att hon skaffat sig en Zippo. Hon drog ett djupt halsbloss och lät med flit fingrarna täcka över de minimala hålen som var menade att släppa ut lite av de giftiga ångorna innan de nådde fram till rökaren. Men vem försökte hon egentligen lura, undrade hon.

Under den lilla tankepaus som cigaretten gav, lyckades hon få ihop något som hon kanske skulle komma undan med. »Det var tänkt som en vanlig tågresa. I stället fick jag i går bevittna ett nyårsmirakel på linjen mellan Edinburgh och Glasgow.« Redan nu hatade hon sig själv.

Hon knackade fram ytterligare knappt tusen tecken som började med ett skrik, fortsatte med en handhållning och slutade med det som hon själv ansåg var den enda hyfsade raden i hela artikeln: »Mitt nyårslöfte? Gå en kurs i första hjälpen.« 28

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 28

2022-10-03 14:45

Medan hon skrev den sista meningen smög Gavin sig upp bakom henne och tittade över hennes axel. »Är du klar snart?

Tur för dig att vi inte har några viktigare nyheter. Arnie är väldigt schysst som ger dig det här, både ettan och sidan två.« Allie slet ut pappren ur skrivmaskinen. »Färdigt.« Gavin nappade åt sig manuset och skyndade iväg, helt inställd på att det skulle bli hans förtjänst att orden lämnades in i tid till den första upplagans deadline. När han gått förbi alla skrivborden vände han sig mot henne igen. »Men sitt inte bara där, Burns. Sätt igång och jobba. Ut och träffa folk, be en av chaufförerna köra dig runt. Och kom ihåg att man aldrig är bättre än sin senaste förstasida.«

29

McDermid-1979-Inlaga-Tryckoriginal-221003.indd 29

2022-10-03 14:45