9789177959809

Johanna Ginstmark

Stormnatt

Polaris

Följande låtar finns citerade i romanen: På s. 17: ”When It Don’t Come Easy” av Patty Griffin (Patricia J. Griffin 2004).

På s. 361: ”Here I Am” av Dolly Parton (Dolly Parton, 1971).

På s. 377: ”Folsom Prison Blues” av Johnny Cash (Johnny Cash, 1955).

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Johanna Ginstmark 2024 Omslag: Niklas Lindblad Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos: Scandbook, Falun, 2024 isbn: 978-91-7795-980-9 www.bokforlagetpolaris.se

1994

Prolog Det är mörkt och suddigt när jag slår upp ögonen, men jag ser bara konturer. Prismor blänker till och ljuset spricker upp i vitt, blått och rött. Vinden viner. Ett gnisslande läte avtar.

Ljudet av droppar.

Dripp-dropp, dripp-dropp, dripp-dropp.

Det luktar fränt. Järnsmak i munnen. Huvudvärken är så skarp att jag duckar undan för den. Jag kisar för att fokusera blicken, blinkar för att skingra dimman som ligger som en hinna framför ögonen.

Bilen.

Just det, vi är i bilen. Det skarpa som doftar måste vara bensin. Snett framför mig i förarsätet ser jag pappa. Hans huvud är böjt framåt. Varför sitter han så? Snabbt letar min blick sig till framrutan som är krossad i miljontals bitar. Något grått och stenigt buktar in.

Jag förstår ingenting.

Genom fönstret ser jag att vi står stilla. Mitt andetag fastnar, men hjärtat dunkar allt kraftigare i bröstet. Med en hand rör jag vid pappas högra axel. Han faller mot förardörren.

Ett obehag rör sig genom kroppen och jag rycker snabbt bort handen från honom.

Instrumentpanelen lyser. Klockan är tjugotvå minuter

5

över elva.

Väsande, flämtande andetag hörs. Någon gnyr.

Jag vrider huvudet till höger. I det främre passagerarsätet ligger mamma nästan dubbelvikt. Jag lutar mig fram och hon vänder ansiktet mot mig med skräcken lysande i vänstra ögat.

Det andra ser jag inte, hela högra sidan av hennes huvud är uppsvullet och blodigt.

Det är massor med blod. ”Du okej?” frågar hon.

Hennes röst är ansträngd som om hon försöker prata genom ett sugrör. När jag nickar till svar, kränger jag till av huvudvärken som exploderar. ”Och Sandra?” frågar mamma.

Jag vänder mig mot min lillasyster som sitter till vänster om mig. Hennes ögon är tomma och ansiktet blankt. Jag ser rådvill tillbaka på mamma. ”Sandra?” stöter mamma ur sig igen.

Jag vet inte vad hon vill att jag ska göra, men jag puttar till Sandra på axeln. Hennes huvud faller livlöst framåt.

Varje ögonblick är som en diabildsvisning.

Pappas huvud mot det spräckta fönstret. Ticktack.

Instrumentbrädan. Ticktack.

Blodiga mamma. Ticktack.

Sandras ihåliga blick. Ticktack.

Mamma lägger sin blodiga högra hand på sin vänstra handled och manar mig att göra detsamma på Sandra. Jag vill inte röra vid henne. Hennes glasartade ögon skrämmer mig. ”Du måste”, skriker mamma.

Stressen rusar under huden och jag lägger min ena hand runt min systers tunna handled. Jag vet inte vad det är jag

6

letar efter. Mamma skriker att jag ska känna på min egen.

Hjärtslagen dundrar mot fingertopparna. Hon nickar åt mig att kolla Sandras igen. Men det finns inget där.

Sandra är död. Ticktack. ”Pappa?” frågar jag.

Mamma skakar bara på huvudet och rycker till på ett märkligt vis. Hennes andetag är rossliga och väsande som ett monsters. Hon stirrar stint in i det gråa steniga som vi kraschat in i, ticktack och dripp-dropp, för att sen se tillbaka på mig. ”Öppna dörren”, ropar mamma. ”Nu!” Jag tar tag i handtaget och försöker få upp dörren, men det går inte. Jag rycker i den. Det är som om den är låst trots att låsknoppen är uppe. Det sprakar från motorhuven och mamma vänder sig mot mig. ”Du måste!”

Jag bankar på dörren, slår på den, vänder mig om, tar sats och sparkar till slut upp den. Det klonkar till som om den ska lossna. Medan jag bänder upp dörren gnisslar den eländigt och utanför stormar det. ”Skynda dig!” ropar mamma.

Den kalla nattluften river tag i mig när jag kommer ut.

Det knäcker och sjunger i träden. Något piskar och slår. ”Spring! För allt du har, spring!” skriker mamma från framsätet.

Hela kroppen gör ont när jag rör mig, huvudet dunkar och jag rycker i mammas dörr. Den är tillknycklad och jag försöker få upp den.

Det går inte.

Genom fönstret skakar hon på huvudet och jag ser att det rinner tårar längs hennes kinder.

7

”Spring!” skriker hon och håller upp handen mot rutan i ett avsked.

Aldrig att jag skulle lämna mamma. Det enda jag kan göra är att sätta mig i bilen igen. Mamma skriker nej så att det skär genom kroppen. ”Lyssna på mig”, säger hon och vänder sig mot mig i baksätet. ”Bilen läcker bensin. Motorn är trasig. Hör du hur det sprakar?”

Jag nickar. ”När som helst smäller det och hela bilen kommer ­brinna.”

Jag blir iskall och lutar mig fram mot henne. Det susar i hela kroppen och mina tankar blir klarare än vad de någonsin har varit. ”Klättra bak då!” skriker jag åt henne. ”Jag kan inte, benen … jag känner dem inte.”

Det är först när jag ser på henne ordentligt som jag upptäcker att bilfronten är intryckt i framsätet. Jag sträcker mig över mamma för att rulla ner hennes säte. Hon kvider till.

Jag lämnar henne inte här, jag måste få ut henne.

Hack efter hack rullar jag ner henne. För varje hack skriker hon rakt ut. ”Sluta! Hör du? Sluta!”

Hack efter hack, rullar jag. ”Snälla, älskade Maria, sluta nu. Du måste rädda dig själv.”

Hack efter hack. Hon vädjar desperat, men jag lyssnar inte.

När sätet äntligen har fällts ner, ber jag Sandra om ­förlåtelse för att jag bryter vår överenskommelse om att aldrig

8

överge den andra. Jag tar sen tag under mammas armar, precis som vi lärde oss på simskolans livräddningsundervisning. Sen drar jag och hon skriker värre än grisarna i morfars stall. Jag drar för kung och fosterland, jag drar för Gud, jag drar för mitt liv, jag drar för allt.

Hon skriker och jag asar henne ut ur bilen i stormen.

Hennes fötter slår i marken och de svarta skorna åker av i det gula gräset. Ett ögonblick av lättnad över att jag fick ut henne. Jag lutar mammas rygg mot mig och hämtar andan för en stund. Hon har tystnat. Jag borde hämta skorna och sätta på henne dem igen så att hon inte fryser. Då ser jag hur det droppar under bilen.

Jag samlar alla mina krafter och tar tag om mamma igen och fortsätter släpa henne bort längs asfalten. Skorna ligger kvar i diket.

En gnista slår ner under Volvon.

Vinden fångar den och det tar fyr. Flammor stryker längs underredet på bilen och vidare ut i gräset mot skogen.

Sen smäller det.

9

Nutid

1.

Det har blivit mörkt ute när Tova skottar sin väg tillbaka till huset. Snön är tung och tröjan klibbar mot huden. Hon blickar bak på stallet och den uppskottade gången. Den yr igen direkt. ”Skit i det då jävla snöhelvete!” skriker hon.

Med skyffeln i släptåg pulsar hon resten av biten fram till huset. I dunklet ser hon sin lillasyster i köksfönstret, hennes ögon lyser av hopp. Tova rycker upp dörren och stompar ilsket av sig snön. ”Jag sa till dig att inte röra mina grejer”, fräser hon till Elsa.

Sen drämmer Tova igen dörren, låser och sliter av sig vinterridstövlarna i hallen. Hon slår på strömbrytaren, men det kommer inget ljus här heller. ”Gick strömmen?”

Elsa nickar. ”Var han därute?”

Tova stänger dörren till hallen och går in till Elsa i köket. ”Nä. Hörde du vad jag sa?” ”Jag tar inte dina saker”, säger hon och kryper ihop på soffan.

Tova naglar fast sin syster med blicken, hon har lust att

10

slå till henne. Med rådjursögon ser Elsa tillbaka på henne. ”Jag lånade bara dina glitterpennor i morse. Jag sätter tillbaka dem sen.” ”Och pulkan?” ”Jag har inte tagit den.”

Elsa trycker ihop ögonbrynen och putar med underläppen. Tova har förlorat det lilla tålamod som fanns kvar. ”Sätt tillbaka pennorna nu!”

Elsa springer i väg. De små stegen hörs uppför trappan och över golvet däruppe. Ur kökslådan rotar Tova fram värmeljus, tändare och en ficklampa. Ilskan pyr som en eld i henne, men bortom elden gömmer sig rädslan. Vad ska de göra nu? Hur ska de klara sig?

Mitt på köksbordet placerar Tova två värmeljus. Hon sätter lågan mot veken och tänker på alla ljus de tände förra året.

Tills pappa slutade tända dem.

Det var mycket han slutade med. Tova hade önskat att de fortsatt. Så länge lågan brann fanns mamma kvar hos dem.

Medan Tova sätter fram ljus i vardagsrummet rör sig Elsas steg bort till Tovas rum. Utanför hörs ljud hon inte känner igen och ett obehag får henne att rysa. Hon har inte tänkt på det innan, men nu när mörkret har lagt sig känns huset skrämmande. De brukar inte vara ensamma så här länge.

Ute visslar vinden och snön smäller mot fönstren. Något skrapar mot husväggen och Tova stannar mitt i steget. Är det någon där? Hon smyger fram till fönstret och kikar ut från bakom gardinen. Hon ser inget och tvingar sig att tänka på att tända ljus. Men rädslan fortsätta sjuda under huden. På den lilla toaletten nedanför trappan sätter hon ett på handfatet.

11

När hon tänder det lyser det upp hennes ansikte i spegeln.

Skuggorna underifrån får henne att se läskig ut. ”Var är du?”

Tova rycker till av Elsas röst som hörs från andra sidan dörren. Hon slår upp den. ”Sluta skräms.” ”Är du också rädd?” frågar Elsa. ”Nä”, säger Tova. ”Var är pulkan?” ”Jag har inte rört den.” Elsa går in i vardagsrummet och sätter sig tungt i soffan. ”Vad ska vi göra nu?” ”Jag vet att du tog den. Var är den?”

Kraftiga knackningar från hallen avbryter dem. Båda systrarna lystrar och ser på varandra. ”Vem är det?” frågar Elsa.

Tovas hud knottrar sig. Hennes muskler spänns och hon backar bort från ljudet.

Hon stirrar på den stängda dörren till hallen. Sen hörs fem hårda bankningar till. Det känns som att någon ska slå sig in i huset och Elsa söker skydd bakom Tova. Därefter låter det som att någon rycker i ytterdörren. Hjärtslagen dunkar så hårt i bröstet att hon tror att hon ska gå sönder. Benen och armarna blir sladdriga som skolans överkokta spagetti. ”Är det pappa?” frågar Elsa.

Det kan det inte vara. Tova hyssjar henne och visar sen med en hand att hon ska stanna där hon är.

Med försiktiga steg smyger Tova in i köket. Hon trycker sig mot väggen, lika mycket för att inte synas som av rädsla.

Genom att glänta på gardinen får hon sikt ut genom fönstret.

Snön lyser upp gårdsplanen. Utanför står en mörk gestalt med ryggen mot henne. Klädd i tjock jacka med k­ apuschongen

12

uppdragen är det omöjligt att se ansiktet. Människan har bylsiga byxor och ser stor ut. Tvärtemot pappa.

Tova rycker till när personen slår på dörren igen med sina handskklädda nävar. Ett mörkt, dämpat läte hörs utifrån. Det måste vara en man. Han ropar, men hon hör inte vad han säger för vindens brus. ”Är det han?” frågar Elsa från dörrposten.

En sak är Tova säker på, det är inte deras pappa som står därute. Ingen de känner knackar på dörren på det där viset.

Hon skakar på huvudet. Elsa sväljer hårt och hennes ansikte stelnar i panik. Skuggor från entrélampan vajar på köksväggen.

Tovas tankar rusar. Vem är mannen och vad gör han här?

I somras tvingade pappa henne att lova att aldrig öppna för främlingar igen. Hans blick var hetsig och ilskan färgade hans hals röd. Nu susar oron i öronen och skräcken hugger tag i henne. Tova rusar ut i den inre hallen och föser Elsa framför sig, uppför trapporna. ”Upp!” väser Tova.

Bankandet intensifieras. Skräcken drar åt i halsen och flickorna skyndar allt de kan. ”Vem är det?” frågar Elsa.

Med bestämda steg går Tova in i sina föräldrars sovrum och sliter upp pappas garderob. Hon föser undan skjortorna och där är det.

Vapenskåpet.

Hon knappar in koden. Tjugofyra för augusti, tjugo för september. Datumen Tova och Elsa föddes med tre års mellanrum. Låset klickar till och hon känner en sekunds lättnad för att han inte har bytt kod. Tova vrider om och öppnar.

Fortfarande hörs bankande och ett dovt ropande nerifrån.

13

Med ett stadigt grepp tar hon tag i geväret med ena handen och en ask patroner med den andra. Tova lägger ner asken på nattygsbordet och bryter vapnet. Hon laddar det med två patroner och stoppar ner en näve i fickan. Sen vänder hon sig om mot Elsa som skräckslaget ser på henne från dörrkarmen. ”Vad gör du?” frågar hon. ”In i mitt rum”, säger Tova.

Elsa står som förstelnad. Tova tar ett tag om hennes tjocktröja och drar med henne in i sitt rum. Hon sliter tag i en stol och släpar den över trägolvet. Stolsryggen skjuter hon in under handtaget som hon har sett folk göra på film.

Sen klättrar hon upp i sin säng och sträcker sig för att nå den översta hyllan ovanför sänggaveln. Hon fingrar efter nyckeln hon har gömt där. Där är den. Hon tar ner den och går fram till dörren och låser. ”Pappa har sagt att vi inte får låsa”, viskar Elsa. ”Men han är inte här.”

Elsa ser förtvivlat ner på dockan i sin famn och kramar den hårt. ”Vem är det som är därute?” frågar hon. ”Jag vet inte, men vem det än är så har han säkert tagit pappa.” ”Varför?” ”Sluta fråga, jag vet inte.”

Tårar rinner nerför Elsas kinder.

Tova går fram till balkongdörren. Hon stannar framför den och samlar mod som hon inte har. Men det finns ingen annan som kan hjälpa dem, det är bara de två kvar nu.

Hon öppnar dörren och går ut i snön med bara inne­ tofflor. Vinden river och snöflingorna smattrar mot kinden.

14

Det svider. Hon tar sig fram till räcket, nedanför ligger trädgården grå och kall. Hon vet två saker, att mannen är därute någonstans och att de inte är säkra förrän han försvinner.

Hon måste få bort honom. Tova höjer gevärspipan mot himlen och avlossar ett skott. Hon känner slaget mot axeln och hur hela kroppen vibrerar. Ekot försvinner i stormen. Bank­ andet på ytterdörren tystnar. ”Försvinn härifrån annars skjuter jag dig! Hör du det?” ropar Tova och avlossar ännu ett skott mot himlen. ”Sluta …”, hör hon sin syster viska bakom henne.

Tova vänder sig om. Elsa står och skakar tätt intill balkongdörren. ”Gå in med dig. Nu!” Tova manar bort henne med benhård blick. Hon backar in, med lika mycket rädsla för sin storasyster som för personen som bankar på deras dörr. Men Tova har inget val. Hon måste få bort främlingen.

Med armarna över huvudet kommer den storvuxna, påbyltade mannen runt hörnet. Kapuschongen döljer ena halva av ansiktet och skuggar den andra. ”Försvinn, annars skjuter jag dig!” ropar hon.

Hon hör att han säger något, men vinden fångar hans röst och driver den bort från henne. När han tittar upp mot henne ser hon en mörk halsduk som täcker näsa och mun.

Han sänker långsamt armarna och för händerna mot ansiktet. Han är på väg att göra något. Tova får panik, bryter geväret och laddar två nya patroner med skakiga händer. Sen riktar hon vapnet mot honom. ”Jag skjuter om du tar ner armarna!”

Mannen säger något igen som försvinner med stormen.

15

Det är han eller de. Pappa är redan borta. Den enda som kan rädda dem är hon. Hon har inget val och pressar pekfingret mot avtryckaren.

Ett skott bränner av.

16

2.

Jag lägger in tre vedträn i kaminen och stänger luckan. Elden flammar upp och på radion hörs Patty Griffin sjunga Red lights are flashing on the highway. I wonder if we’re gonna ever get home. Jag förflyttas trettio år tillbaka. Till den vansinniga smällen och hur jag tappar mamma till marken. Lågorna slår upp och omsluter bilen. Den ursinniga elden slukar pappa och Sandra som är fast därinne. Jag är lamslagen. Bromsspåren slingrar sig som lakritsremmar i kurvan fram till den brinnande bilen. You’re out there walking down a highway. And all of the signs got blown away.

Labbe buffar till mig och jag kommer tillbaka till det lilla huset på kullen. Låten är över och på radion pratar de om snöstormen. Jag vet inte hur länge jag har suttit framför brasan, fast i det som hände den natten. Tillräckligt lång tid för att vedträna har hunnit bli kol och mina korslagda ben har domnat. Det sticker och stramar när jag rätar ut dem.

Blåsten susar mot rutan, kastanjens grenar piskar plåt­taket och något därute står och slår. Grinden till köksträdgården kanske. Ända sen den där natten river hårda vindar upp oro, som om kraften från dem sliter upp allt det som jag har försökt begrava. Morfar säger att de kraftigaste stormarna kommer från väster, men att de värsta snöovädren drar in från öster.

Labbe kravlar sig upp på alla fyra och ser bedjande på mig. ”Vill du gå och kissa?” frågar jag.

17

Hans ögon lyser. Det är inte lönt att använda ytterdörren i öster eller hundluckan, snön har lagt sig i en vall mot huset.

Jag kliver i stövlarna, drar på mig jackan och håller upp altandörren för honom i motvinden.

Lite motvilligt tassar Labbe ut. Han ser sig omkring innan han pulsar ner i trädgården genom snön för att göra sina behov. Det finns inte en chans att vi tar en promenad idag, varken han eller jag vill. Kylan får mig att stoppa ner händerna i jackan medan jag väntar. I höger ficka hittar jag den hårda klumpen från i förrgår.

Nadine fick oss att spå i tenn innan tolvslaget, för att se hur det nya året skulle bli. När jag såg den stelnade tennmassan i botten av skålen med vatten tyckte jag att det såg ut som ett trehövdat hjärta. Nadine utbrast att jag äntligen skulle träffa den stora kärleken och att jag antingen skulle bli mamma eller att mannen jag kommer träffa redan har ett barn. Markus påpekade att det måste handla om min kollega, han har ju en dotter. De eggade på varandra om att jag skulle bli det tredje hjärtat i deras familj. Jag upplyste dem om att vi bara är vänner, men de såg menande på varandra.

Nadine sa åt mig att förvara tennklumpen på en säker plats och bära med mig en intention för kärlek. Men när jag plockade upp den ur skålen föll den mittersta delen bort.

Kvar fanns ett vanställt hjärta med en urholkad mitt. Det var inte bara jag som ryggade tillbaka av synen. Nadine såg förskräckt på mig. Vi visste alla tre vad det betydde.

Trots det ger omstarten, som nyåret innebär, mig en viss förtröstan och hopp om att det här året kan bli bättre än det förra. Det hade varit långt ifrån enkelt att ta över som kommissarie när Danielsson lämnade. Det skulle ha blivit en

18

omställning även om allt gått som det skulle. Att jag anmälde honom för tjänstefel gjorde inte situationen bättre. Min avdelning som arbetar med grova brott är nu uppdelad i två läger. Den ena sidan har, precis som jag, misstänkt att han gått familjen Dalsgårds ärenden, och den andra som fortsätter skydda honom. Det gamla gardet tycker inte att en god polis anmäler en annan, utan att man ska hålla varandra om ryggen oavsett vad. Jag längtar lika mycket efter att stormen ska vara över som att förundersökningen mot Danielsson ska avslutas.

Inifrån huset surrar det och piper och jag vänder mig mot telefonen som ligger på matbordet. Displayen lyser upp i dunklet bland stearin- och värmeljus. ”Labbe, kom!”

Min svarta lurviga vän vänder om på en sekund och pulsar tillbaka mot mig. Han stannar fint innanför dörren, väntar på att jag ska stänga och torka av honom. Under de senaste månaderna har vi hittat våra rutiner. Jag tar den slitna handduken jag själv använde som barn och torkar av Labbe innan jag går fram till mobilen. Ett missat samtal och jag läser meddelandet från min kollega.

Ring så snabbt du kan.

Jag slänger mig på telefonen och Desale svarar direkt. ”Vi har ett barn som skjuter.” ”Va?” ”Morbrorn har ringt in, hon siktar mot honom.” ”Är Nico där?” frågar jag. ”Han pratar med morbrorn. Vi kommer inte ut med

19

­ ilarna i stormen och militärens bandvagnar är upptagna. b Vad fan ska vi göra?” ”Varför skjuter ungen?” ”Vi vet inte. Flickan står på andra våningen, på balkongen utan ytterkläder.” ”Var är föräldrarna?” frågar jag. ”Pappan har inte synts till.” ”Och mamman?” ”Hon är avliden.” ”Är det fler människor där?” frågar jag. ”En lillasyster inne i huset.” ”Var är det?” ”Gärdeshög.”

Det finns inte en chans att gänget i Ystad får ut assistans i tid. De är tjugofem kilometer bort. Gärdeshög är bara ett par, tre kilometer från mig. ”Skit i bandvagnarna”, säger jag. ”Jag åker dit.” ”Det är full jävla snöstorm”, säger Desale. ”Jag vet, men jag har en skoter.”

Det blir tyst i luren och jag undrar om han har lagt handen över mikrofonen för att prata med någon av våra kollegor. Det finns ingen tid att förlora. ”Säg till Nico att jag åker dit. Jag finns på telefonen.”

Strax innan jag avslutar samtalet hör jag Desales röst. ”Du kan inte åka själv, Maria. Maria!”

Med ficklampa lyser jag upp det nybyggda uthuset. Jag trär av överdraget och där står den, min älskade rishög.

I november kom det sista flyttlasset från Umeå. Tim hade väntat på att jag skulle komma upp för att vi tillsammans

20

kunde dela upp våra saker från stugan. Gång efter annan sa jag till honom att göra det själv. Det tog tid innan han insåg att jag faktiskt menade vad jag sa. Efter att han hade delat upp bohaget anlitade jag en flyttfirma för att hämta min del.

Tim erbjöd sig att köra min snöskoter till skroten. De förbannade orden som flög ur mig fick honom att hejda sig.

Den hade varit min livlina under åren i Umeå. Från början var den min mentors, och när han och hans fru skulle köra den till tippen bad jag om att få överta den. Jag betalade deras grannson för att restaurera den. Tim tyckte den var pinsamt gammal och ful, och vägrade synas med den. Rishögen må ha varit densamma utanpå efter att jag fick tillbaka den från grannen, men inuti var den lika bra som senaste modellen.

Bättre än ny, som grannsonen sa. Och mer pålitlig än Tim, skulle det visa sig.

Han förstod inte alls vad jag skulle ha en snöskoter till nu. ”Det är ju aldrig snö där”, sa han, utan att någonsin ha upplevt en snöstorm på Österlen.

Efter att jag har fyllt tanken trär jag på mig hjälmen och för ner visiret. Sen drar jag ut rishögen ur förrådet. Stormen hugger tag i mig och det är svårt att stå upprätt. På radion pratade de om orkanstyrka i byarna, nog känns det.

Jag trycker i gång skotern och varvar motorn. Sen drar jag i väg västerut med vinden i ryggen. De snötäckta åkermarkerna sträcker ut sig som ett böljande hav. Rader av sly som jag vet står intill bäcken visar vägen framåt. Enstaka skogsdungar avslöjar mossen när telefonen ringer. ”Desale här. Nico ber dig att vara jävligt försiktig. Flickan hotar mannen med att nästa skott sitter där det ska.” ”Okej, jag är där om tio minuter.”

21

3. ”Vi tar det från början”, säger hon.

Göran Danielsson suckar och granskar kommissarie Anna Johansson som sitter mittemot honom. Hon ser ner i sina papper som ligger på bordet i förhörsrummet i Malmö.

Hennes näsa ser ut som en knapp, liten och rund längst ut på toppen. Fräknarna sprider sig från näsroten och ut över kinderna, som en pandemi. Det röda håret är uppsatt i en stram knut och det glänser i ljuset från lysrören i taket.

En sak är säker, han gillar henne inte för fem öre. Men vad hade han förväntat sig från en som livnär sig på att sätta dit poliser? Det är lika tydligt att hon inte gillar honom. Ilskan brusar som kolsyra; dessa jävla kvinnor som tror sig veta bäst. Han inser att hennes tystnad är ett sätt att vänta ut honom. Den gubben går inte, han kan alla trick i verktygslådan.

Rummet på Särskilda utredningar ser ut som vilket förhörsrum som helst, lite fräschare än de på polisstationen i Ystad. Men nu är det inte han som utreder, utan hon.

Vilket jävla spektakel.

Göran ser på klockan, de har gått igenom händelseförloppet i två timmar nu. Det kommer vara mörkt när han ska köra hem. Han slänger ett öga på sitt ombud som nickar åt honom att bemöta Johanssons förfrågan. Den stroppige mannen i marinblå kostym är en gammal kompis till hans son Ulf. De pluggade juristprogrammet vid Lunds u ­ niversitet

22

t­illsammans. Enligt Ulf är han den bästa Göran kunde få.

Själv är han tveksam till om advokaten verkligen gör någon skillnad. Under deras förberedande möten hade han sagt att om det inte framkom ytterligare uppgifter kommer SU inte ha annat än indicier mot honom. Då skulle ärendet läggas ner. Det kändes tryggt, men Göran vet bra väl att det är en del av advokatens jobb, att få Göran att lita på honom. ”Tråkar jag ut dig?” frågar utredaren. ”Faktiskt”, säger Göran.

Hon möter hans blick, envetet och bestämt, som om hans ord inte berör henne det minsta. Sen sätter idioten fart igen. ”Under dina år hos Ystadspolisen har anmälningar mot Oskar Dalsgård inkommit vid flertalet tillfällen. Stämmer det?” ”Det är vi helt överens om.”

Det hade förvånat Göran att Maria anmält honom ifråga om Dalsgård eftersom hon själv är släkt med dem. Visserligen på långt håll, men ändå: blodsband har alltid gett ett visst försprång när det gäller framgång och överlevnad på Österlen. ”Och du har varit ansvarig utredare?” ”I flera fall, ja, men inte alla.” ”Fyra trafikförseelser och fem parkeringsböter ledde till böter. De brott som inte ledde till påföljd var av allvarligare karaktär som skulle ha gett fängelse.”

Göran suckar. Den här upprepningen av frågor och påståenden är tröttsam, riktigt tröttsam. Han börjar undra om det inte sitter en papegoja framför honom. ”Olaga intrång, misshandel och olovlig bortförsel”, läser Anna innantill från pappret.

23

Kommissarie Johansson höjer ögonbrynen demonstrativt. Advokaten ser uppfordrande på Göran som tvingas ge med sig. Han nickar trött. Johansson lägger huvudet på sned och Göran vet vad han måste göra. ”Ja”, säger han demonstrativt högt och tydligt för att diktafonen som ligger på bordet ska snappa upp det. Han lägger händerna framför sig med handflatorna mot bordsskivan. Den svala ytan kyler ner honom och han spretar med fingrarna för att låta svalkan sprida sig upp i den kokande kroppen. Han biter ihop. ”Varför lades förundersökningarna ner?” frågar Johansson. ”Därför att det inte fanns några som helst bevis för att anklagelserna skulle stämma.” ”Undersökte du det?” ”Allt annat skulle ha varit tjänstefel, eller hur?”

Göran lutar sig tillbaka. ”Precis”, säger Johansson. ”Så svara gärna på frågan.” ”Ja, jag undersökte saken.” ”Hur?” ”Det var ingen som helst skillnad mot andra utredningar.”

Hon nickar till honom att specificera. ”I vissa fall åkte utredare ut och pratade med dem som polisanmält”, säger Göran trött. ”I vissa fall åkte jag själv ut.” ”Och ni fann aldrig något som kunde styrka brotten?” ”Nä, då hade vi tagit det vidare såklart.” ”Vad var det som avgjorde om andra utredare eller du själv åkte ut?” ”Arbetsbelastningen.”

Hon ler åt honom, inte med honom. Advokaten ger honom en knuff med knäet under bordet.

24

”De grövsta eller mest akuta fallen på avdelningen krävde min närvaro. Ibland hade jag inte möjlighet att vara på plats, men när jag hade det, var jag med. Mitt jobb var att stå nära utredningarna. Jag ledde ju arbetet.” Göran rycker på axlarna.

Det här är sådana självklarheter att det känns absurt att sitta och förklara. Fast det är klart, tänker han, hon kanske inte vet hur man utreder. ”Hände det ibland att du åkte ut ensam?” frågar hon. ”Ja, vid enstaka fall. ” ”De här enstaka fallen verkar ha skett förvånansvärt ofta när det gäller just Oskar Dalsgård.” ”Jaså?” ”Lägligt nog verkar det ha skett vid åtta av tio anmälningar om grova brott.”

Johanssons ögon glittrar till av övertag. Advokaten och Göran hade diskuterat saken ingående under förberedelserna. Visst kan hon försöka, men det finns inte en chans att han kommer låta henne tränga igenom hans rustning. Det tillåter han inte.

För mycket står på spel. ”Hm …” Göran funderar en stund. ”Det är inget jag har reflekterat över. Vi hade väl begränsat med personal.” ”Nu är det …”, säger advokaten men blir snabbt avbruten av Johansson. ”Menar du att du har underlåtit att begära in extra personal när det har funnits ett stort behov?” ”Vad får dig att tro att jag inte har kallat in hjälp?” frågar Göran. ”För att varken du eller din regionchef har loggat den informationen.”

25

Göran känner den besvikna blicken från advokaten borra sig in i sidan. Det här kom de inte överens om. ”Den 6 november i fjol går du in i utredningsrummet för fallet Admir Pavic. Varför gör du det?” ”Som du vet innebar mitt arbete som gruppchef ett överordnat ansvar för våra utredningar. Jag hade en nytillträdd kommissarie och ett eventuellt mordfall. Jag ville se till att inga misstag begicks.” ”Men den här dagen går du inte bara igenom utredningen, utan du tar en viss mapp med dig. Vad är det för mapp?”

Det hårdnar i Görans bröst och han känner hjärtat slå allt hårdare. Lysrörsbelysningen sticker i hans ögon. Han har lust att drämma nävarna i bordet och lämna rummet. ”Det är inte fastslaget att min klient tog mappen”, påpekar advokaten.

Göran får ett ögonblicks respit och hinner samla sig. ”Som du vet, återfanns mappen som rör Karlströms bouppteckning senare på mitt kontor.” ”Hur hamnade den där?” ”Det är en bra fråga.” Göran fortsätter hålla handflatorna tätt mot bordsskivan. ”Du har fortfarande inget minne av hur den hamnade där?” ”Som jag sagt tidigare, någon av utredarna hade väl glömt den på mitt skrivbord den dagen.” ”Det är fascinerande för en man som annars har så bra minne, att just den detaljen, den kommer du inte ihåg.” ”Ja, det tyder väl om något på att jag faktiskt inte har tagit mappen.” ”Mest anmärkningsvärt är det ju eftersom det gjorde att

26

utredarna inte fick syn på familjen Dalsgårds inblandning i tragedin förrän väldigt sent. Alltså hur Dalsgård lånade ut pengar till familjen Karlström och i samband med deras bouppteckning kunde förskansa sig mark. Att mappen ’försvann’ kan ju tolkas som att du ville skydda deras affärer.”

Advokaten lutar sig fram och avbryter Johansson. ”Dalsgårds affärer är inget som kommissarie Danielsson har någon som helst insikt eller inblandning i.”

Göran känner sig lättad över att ha den där kostymklädde mannen vid sin sida trots allt. ”Jaså”, säger Johansson bekymrat. ”Ni har inte heller med säkerhet kunnat fastställa att min klient har tagit den mapp som du refererar till”, fortsätter advokaten. ”Det ni har kunnat slå fast är att han gick in i utredningsrummet, ja. Vilket han som gruppchef har all rätt att göra eftersom han är ytterst ansvarig för arbetet.” ”På pappret, ja”, säger Johansson. ”Ursäkta?”

Advokaten ser frågande på henne där hon sitter rak i ryggen med en självsäkerhet Göran gärna själv hade haft i hennes ålder. ”Kommissarie Danielsson var på pappret fortfarande gruppchef, men Larsdotter hade redan påbörjat övergångsperioden. Det fanns ingen anledning att ifrågasätta hennes utredning.” ”I vissa fall gjorde det faktiskt det”, säger Göran och känner att han äntligen har chans på en dödsstöt. ”Jaså?”

En osäkerhet glimrar förbi i Johanssons nätta ansikte.

Det är bäst att utnyttja öppningen, tänker Göran.

27

”Hennes uthus brann under utredningen av Pavics död och hon vägrade acceptera att det var en olyckshändelse.

Hon blev som förblindad av det.”

Där satt den, tänker Göran. ”Det berodde ju på att det faktiskt var mordbrand.”

Johansson vänder den där självsäkra blicken mot honom och han blir alldeles ställd.

Mordbrand.

Han som trodde att Maria bara hade haft hjärnspöken.

Det var som fan.

Med de stålgrå ögonen riktade på honom fortsätter Johansson: ”Och vi har en målsägande som har trätt fram för att vittna om hur dennes fall lades ner av dig, trots att det fanns bevismaterial.”

En kyla sprider sig lavinartat i hans inre.

En målsägande.

Som ska vittna. ”Ursäkta?” hasplar Göran ur sig. ”Vi har hållit på här i fyra timmar nu”, bryter advokaten in. ”Jag tror vi alla behöver en liten rast.” ”Visst.” Johansson slår nöjt ihop lädermappen.

Göran blir sittande med blicken fäst på sina fingrar och kan inte släppa det kvinnan framför honom just har avslöjat.

28