9789177959632

JULHÄLSNINGAR FRÅN

Ett slott i Normandie

Jo Thomas

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 1

2022-09-27 10:58

JULHÄLSNINGAR FRÅN

Ett slott i Normandie

Jo Thomas Översättning: Mary Stanley

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 3

2022-09-27 10:58

Av Jo Thomas har tidigare utgivits på svenska: Den italienska olivlunden, 2021 Den franska lavendelgården, 2021 Den skotska vinterön, 2021 Den spanska körsbärsträdgården, 2022 Originalets titel: Celebrations at the Château Copyright © 2021 Jo Thomas Omslag av Sanna Sporrong Översatt av Mary Stanley Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-963-2 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 4

2022-09-27 10:58

Till Romantic Novelists’ Association, för stödet och vänskapen jag funnit hos dem.

Och till alla de som har en dröm och vågar göra verklighet av den!

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 5

2022-09-27 10:58

1 ”Det ser ut som … Hogwarts!” säger jag och plirar ut i det höstliga morgondiset. Jag tror i alla fall att det är jag som säger det. Huvudet känns trögt och synen är suddig av trötthet och sinnesrörelse. Men jag är ganska säker på att vi tycker likadant allihop, för en gångs skull på samma våglängd, där vi kurar i hyrbilen. ”Snart kommer väl Frank-N-Furter ut och möter oss också”, säger min äldsta syster Nellie, som egentligen heter Elinor. Fast ingen kallar henne för det, men det stör inte henne. ”Vem då?” undrar jag med huvudet fullt av frågor som skummar upp som ägg i en mixer. ”Strunt i det, du är för ung!” säger mellansystern Lizzie, egentligen Elisabeth. Fast ingen kallar henne för det och ja, jag tror att det stör henne. ”Ursäkta, inte så värst mycket yngre än du!” förmanar Nellie. ”Sak samma”, säger jag. ”Kan vi inte bara ta reda på vart vi ska och vad som händer.” De tystnar båda två, som tjafsande ungar som fått en åthutning.

7

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 7

2022-09-27 10:58

”Och Hogwarts är mycket större”, säger Nellie, lite lägre. Det har hon koll på efter att ha uppfostrat tre grabbar. ”Fast lika kusligt”, säger Lizzie. ”Det här är …” Hon fortsätter stirra bakom ratten, in genom de stora järngrindarna. ”Det måste vara ett skämt. Någon som spelar oss ett spratt! Vänta bara tills jag får reda på vem som ligger bakom det här!” Nellie skakar på huvudet.

Men vem skulle göra något sådant? Särskilt nu. Mot oss, som nyss begravt vår farfar. Det börjar svida av tårar igen, som det gjort hela månaden. ”Eller så har någon blivit felinformerad, vilket är troligare!” Lizzie gillar att komma med fakta och svar. Hon går på logik. ”Först nattfärja i sjögång, sedan tvingas man köra på fel sida av vägen i över en timme i hyrbil till fel adress!” konstaterar hon och låter skräckinjagande. Och jag vet att någon kommer få det hett om öronen om det visar sig stämma.

Vi sitter i bilen, värmefläkten blåser mot kinderna, och tittar på de avspärrande grindarna och den långa allén till vänster, täckt av fallna höstlöv. Och bortom det, höljt i dimmor, ligger något jag bara kan beskriva som … ”Det är ett slott.” Jag säger det vi alla tänker. ”Ett château”, rättar Lizzie. ”Precis, ett château”, instämmer jag. ”Jag har sett ett sånt på teve med Dick och Angel.” ”Vilka då?” frågar Lizzie. ”En sån där dokusåpa som går på dan”, förtydligar Nellie.

8

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 8

2022-09-27 10:58

Lizzie frustar ogillande.

Ingen av oss säger något mer. Lizzie skulle aldrig titta på teve på dagen. Jag tror faktiskt inte hon tittar på teve över huvud taget. Hon bara jobbar och är inte glad över att ha behövt ta ledigt för att åka hit. Vi sitter och glor genom grindens järngaller.

Lizzie greppar ratten. ”Kolla gps:en en gång till”, instruerar hon och viftar en kort, målad pekfingernagel mot min telefon.

Jag gör som jag blir tillsagd. ”Du är framme vid destinationen. Du är framme vid destinationen”, upprepar den enerverande.

Vi ser oss omkring men det finns inget annat. Bara dessa grindar, den långa trädkantade uppfarten, en hage med bruna och vita kor till höger om den och en bondgård där det lyser i fönstren. Och bortom grindarna tronar byggnaden som blänger fränt och franskt på oss.

Plötsligt fladdrar ett ljus till i ett fönster i tornet närmast oss – byggnaden har ett på var sida. Det tänds och släcks, tänds och släcks.

Vi ser nervöst på varandra. ”Är ni säkra på att vi äger detta?” frågar jag igen och hoppas på att allt är ett enda stort missförstånd. ”Det var vad mäklaren sa”, säger Lizzie och kisar. ”Vi har ju till och med fått nyckel.” Nellie håller upp den. ”Ja, då är det bäst att vi tar reda på om den passar och sedan vet vi säkert.” Jag vill reda ut det hela en gång för alla – och det snabbt. Ljuset i fönstret blinkar som besatt.

9

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 9

2022-09-27 10:58

”Fliss!”

Jag tittar på Lizzie igen. Fliss, det är jag, ett smeknamn för Felicity och jag har alltid föredragit det. ”Du får fixa grindarna”, befaller Lizzie och sitter kvar bakom ratten och pekar. ”Vi gör det tillsammans”, säger Nellie och öppnar försiktigt bildörren. Uppenbarligen lika tveksam som jag.

Men det finns inte en chans att vi har kommit rätt. Det är omöjligt. Om det var så skulle vi ha hört talas om det för länge sedan. Långt innan farfar gick bort.

Med stor ansträngning lyfter och skjuter vi upp grindarna. Ju fortare vi kan ta reda på var stället vi letar efter egentligen ligger, desto bättre. Detta är definitivt inte sommarhuset i Normandie vi väntade oss när vi gav oss av i går och reste hela natten. Det måste vara fel adress. Det kanske finns någon här som kan hjälpa oss, tänker jag, när vi sätter oss i bilen igen och fortsätter vår resa, långsamt längs med den gropiga vägen. Ljuset i tornet tänds och släcks på nytt, hastigare den här gången och känslan av att vara iakttagen ger mig kalla kårar.

10

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 10

2022-09-27 10:58

2 ”Den passar!” utbrister Nellie. Vi ser på nyckeln i det stora låset där vi står längst upp på stentrappan framför den enorma träporten omgärdad av stenornament.

Jag är medveten om att jag borde vara uppspelt, som Askungen när skon passar, men det är jag inte. Inget av det som händer passar in. Och jag känner samma sak som mina systrar, förvirring. Den tjocka morgondimman som svävar kring byggnaden får inte platsen att bara verka kuslig utan fuktig också. Till och med håret är blött på oss. Vi tittar en gång till på den stora nyckeln i låset. Efter att först ha knackat på var Lizzie modig nog att försöka med nyckeln. Och visst passar den! Men inget stämmer.

Jag kände ju honom!

Efter att vår pappa dog när jag var liten gifte mamma om sig med Martin och de köpte en mindre gård tillsammans. Farfar bodde ensam i ett litet hyresradhus där han bott hela sitt gifta liv med farmor tills hon dog. Då flyttade jag in för att dels hålla honom sällskap och dels hålla ett öga på honom. Det passade oss båda bra. Det passar mig fortfarande. Att bo i ett litet kustsamhälle som lever upp 11

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 11

2022-09-27 10:58

på somrarna med alla semesterfirare och sommarstuge­ ägare men som blir stendött på vintern faller inte alla i smaken, men det fungerar för mig och mitt liv. Och jag tyckte om att bo hos farfar. Jag saknar honom. Nu kommer tårarna igen.

Vi är inte vad man skulle beskriva som en tajt familj. Jag kan faktiskt inte minnas när vi tre systrar träffades sist.

Det beror inte på att vi är ovänner eller något i den stilen, vi gick bara åt olika håll i livet. Nellie och Lizzie i alla fall.

Nellie flyttade till ett billigare område. Hon hade inte råd att bo kvar i staden vi växt upp i, småhus köps upp av folk på jakt efter semesterbostäder. Hon behövde någonstans där hon kunde ta hand om sina tre pojkar, på egen hand, efter att hennes före detta lämnat henne med en massa obetalda räkningar och indrivare i hasorna. Lizzie flyttade två timmar bort, till centrala Cardiff med sin fästman. De har en lägenhet vid Cardiff Bay. Hon arbetar på en stor revisionsbyrå där. Jag stannade kvar hos farfar. Det är där mitt liv är, eller var, till nyligen, och så Ty. Det går runt i skallen.

Jag vet inte riktigt vad situationen med Ty är just nu. Eller hur jag ska förklara vad som pågår för systrarna eftersom jag egentligen inte vet det själv. Vi har alla fullt upp. Vi har alla våra egna liv, arbeten – för min del till alldeles nyss, men för tillfället orkar jag inte tänka på något av det.

Det är alltså sällsynt att vi träffas alla tre, som om någon ordnat en dejt och vill att vi lär känna varandra igen. Men jag förstår fortfarande inte. Farfar var inte rik. Han levde enkelt. Ingen sa något om ett hus i Frankrike, än mind­ re ett château. Jag vet att hans storebror dödades under 12

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 12

2022-09-27 10:58

landstigningen på Dagen D, men det är också den enda kopplingen till Frankrike jag någonsin hört talas om. Så när advokaten berättade att vi ärvt en fastighet i Frankrike förväntade vi oss något helt annat. En liten stuga, en lägenhet, en tomt med några fruktträd och en stenhög där det legat ett hus en gång i tiden. Inte det här! ”Han måste ha sagt något till dig”, säger Lizzie, som om jag vore dum i huvudet, och Nellie ser på mig med minen hos en lärare som ger en elev en sista chans att säga som det är. Ärligt talat, de behandlar mig som om jag fortfarande är familjens minsting, inte en vuxen kvinna med ett liv och en partner … typ. Ett jobb … typ. Men jag blir arg när jag ser det de ser, någon som inte fått ordning på tillvaron. Bara för att mitt liv skiljer sig från deras, med mindre stress. Det var så jag ville ha det, upprepar jag för mig själv. Jag var lycklig med Ty, snygge, leende Ty. Min själsfrände … trodde jag. ”Ingenting, inte ett ord, jag svär!” Jag håller upp händerna och nu trillar tårarna ner för kinderna. Jag torkar bort dem. ”Jag menar, vann han det på kortspel eller ärvde han det? Vann han på lotteri? Hur kommer det sig att vi inte visste om det?” Lizzie är fast besluten att få sina frågor besvarade. Hon har alltid varit driven, i skolan och på universitetet och nu i arbetslivet; hon planerar att starta eget när det blir lägligt och hon skulle klara det med bravur, det vet jag. Hon är målmedveten. Till skillnad från mig. Jag har tusentals olika idéer som skramlar runt i huvudet med olika verksamheter jag skulle vilja dra igång men har aldrig kunnat bestämma mig. Dessutom tror jag inte att jag skulle 13

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 13

2022-09-27 10:58

vara duktig på att driva företag. För mycket pappersarbete och organisering. Jag är bättre på att jobba åt andra. ”Som sagt, jag vet inte”, svarar jag bestämt och tar ett djupt andetag. Den gamla vanliga känslan från barndomen, när vi blev osams och sura på varandra, gör sig påmind. Jag grunnar på om det någonsin talades om ett ställe i Frankrike. Nu när jag tänker efter älskade han franska ostar och om han bjöd på kvällsmat brukade det vara rostat bröd med smält ost eller bara bröd och ost och han ropade alltid ”À table!” när det var färdigt. Men det var allt. Vi semestrade en gång i Frankrike som familj, på en campingplats nära en strand i Normandie – det kan inte ha legat så långt härifrån – farfar, mamma, Martin och vi. Men jag minns inte mycket av det förutom att det var en mardröm att kissa i en bajamaja på natten och att det fanns mullvadar som grävde sig upp ur marken under tältet.­Men det var allt. ”Bonjour?” En djup, brysk stämma bakom oss får oss alla tre att hoppa högt och vända ryggarna mot dörren och gömma nyckeln, som om vi tagits på bar gärning under ett inbrott. Vattendroppar från dimman sprider sig från håret, som glitter, och sipprar ner för våra pannor och halsar. ”Hm, hej”, säger Lizzie, sträcker på sig och tar befälet.

Mannen, som har mörkt lockigt hår, är även han täckt av diamantliknande droppar och har mörk skäggstubb på hakan. Han bär nötta läderkängor, en gammal oljerock med trasig ficka och en vandringsstav, fast han kan inte behöva den eftersom han inte är mycket äldre än Nellie.

14

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 14

2022-09-27 10:58

Trots det och den tjuriga minen är han extremt attraktiv, lägger jag märke till. Jag tror att mina systrar också sett det, av deras miner att döma. ”Det måste vara fastighetsskötaren, eller hyresgästen som advokaten pratade om”, viskar Nellie.

Han stirrar på oss, sedan på våra händer som döljer nyckeln och sedan tillbaka på oss. ”Vi är …” Lizzie harklar sig och talar högt och långsamt. ”Vi har en nyckel.” Hon drar ut den ur låset och håller upp den. Han tiger. ”Är detta Des Arbres?” frågar hon som om Des var förnamnet på en person. ”Château des Arbres. Oui!” Han nickar kraftigt, en gång. ”Château des Arbres”, upprepar Lizzie och får ändå inte riktigt till det. Men det låter som vi kommit rätt. ”Vi är …” Hon går på som om hon pratade med någon med hörselproblem, fortfarande på engelska. ”Nous sommes …” Jag drar mig till minnes skolfrans­ kan. ”Vi tror att vi kanske är de nya ägarna”, häver jag ur mig och avbryter min syster som blänger på mig. Återigen stirrar mannen på oss, nickar kraftigt en gång till, vänder på klacken och går, han kör käppen i marken med full kraft för varje steg.

Vi ser honom marschera bort längs uppfarten där fallna löv täcker gropar och andra farligheter. ”Så oförskämt!” utbrister Lizzie.

Och vi kan inte annat än att instämma. ”Han kanske har svårt för att arbeta för kvinnor”, säger Nellie.

15

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 15

2022-09-27 10:58

”Vi får verkligen ta oss ett snack om hans attityd och hur det ser ut här om han tror att han ska kunna bo kvar, och till synes ta hand om stället.” ”Bo kvar?” undrar jag. ”Ja, bara tills vi säljer det”, säger Lizzie och Nellie nickar. För en gångs skull är systrarna Hope överens. Om huset verkligen är vårt, är en försäljning det enda vettiga vi kan göra. ”Och om vi lyckas sälja det”, fortsätter Lizzie med ett leende på läpparna, ”tänk vilken hjälp det skulle vara för oss alla tre.”

Vi tittar på henne och sedan på varandra.

Hon kan ha rätt. ”Det är som att ha vunnit på lotto”, säger Lizzie och plirar upp på maskaronerna över stenpelarna vid den stora­ dörren. ”Detta kan vara lösningen på alla våra problem.” Nellie får tårar i ögonen. Hon behöver mer hjälp än vad Lizzie och jag gör just nu. ”En nystart för oss”, instämmer jag lågt och känner något vakna till liv inombords när jag blickar upp mot de snirkliga stenskulpturerna.

Lizzie vänder sig mot dörren igen, sätter nyckeln i låset och försöker öppna. ”Här, låt mig”, säger jag och knuffar till med axeln, en gång, två gånger, och till slut ger dörren med sig. Jag skjuter upp den och nyfikenheten lockar mig över den uråldriga tröskeln.

16

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 16

2022-09-27 10:58

3 När vi kliver in dras våra blickar automatiskt upp för den långa trappan, bortom den jättelika stensatta hallen, till ett väldigt fönster där trappan delar sig och fortsätter på var sida om det. ”Wow!” Jag snurrar sakta runt på samma fläck och spanar upp mot det höga taket. Trots att färgen är flagad, att det luktar unket och att det är svalare inomhus än utomhus tar det andan ur mig. Ingen av oss säger något under det att vi smälter det enorma utrymmet. ”Vad i hela friden? Vilket förfall!” konstaterar Lizzie slutligen. ”Det är läskigt”, säger Nellie och ryser. ”Det är vackert”, är allt jag säger. Trots kylan och fukten och murgrönan som slingrar sig kring dörren, ser jag hur det måste sett ut en gång i tiden. Takrosetten i original sitter kvar, tillsammans med en ljuskrona och taklister med stuckatur. Hantverksskickligheten som lagts ner på att bygga huset är imponerande. Jag är full av beund­ran.

Det finns flera dörrar i huvudentrén och vi funderar på vilken vi ska öppna först och vad som kan tänkas 17

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 17

2022-09-27 10:58

finnas där bakom. De andra tittar på varandra och sedan på mig. ”Hallå?” ropar Nellie åt trappan till. ”Nellie, det är ingen här. Vi mötte ju fastighetsskötaren nyss”, säger Lizzie otåligt. Men på något konstigt sätt känner vi oss som inkräktare.

Jag väljer ut en dörr och tar tag i det fläckiga mässingsvredet, sneglar på mina systrar och undrar vad vi kommer att få se. De griper tag i varandras händer, sedan mina. Jag ger dörren en knuff med axeln.

Vi snubblar in i det stora rummet i en enda hög, trasslar oss loss och rätar på ryggarna. Väggarna går i vackert blekblått med guld på dörrarna och runt panelerna. Högt i tak och en jättelik eldstad med marmorinfattning och svärtad insida bakom ett spisgaller i gjutjärn. Och möblerna, ett långt bord, med vad som ser ut att vara stolar och ljusstakar på, under alla lakan och filtar som täcker det.

Bortanför det ligger ett annat rum, ett mindre utrymme med en flygel, och sedan tornet. Jag öppnar torn­dörren och ser hur en spiraltrappa ringlar sig hela vägen upp till toppen. En välvd dörr leder ner några trappsteg till vad som måste vara köket.

Vi går tillbaka ut i hallen och vidare in i biljardrummet – jag tror att det är så det heter – och sedan in salongen, med ännu en vacker eldstad och dörrar som vetter ut mot en mossbelupen altan. Det finns ett stort sidobord och ett annat bord med vad som ser ut som en antik trattgrammofon. Vi fortsätter tvärs över rummet till biblioteket, 18

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 18

2022-09-27 10:58

hyllorna är fulla med böcker och det ligger skynken över möblerna som dammskydd, som om någon nyss låst och gått sin väg. ”Det här kan inte stämma”, säger Nellie, den ängsliga. ”Det kan inte vara rätt ställe. Vi borde sticka innan någon ser oss.” Hon drar mig i ärmen. ”Men vi har nyckeln”, invänder Lizzie bestämt. ”Den passade, eller hur? Varför skulle en advokat ge oss en nyckel till ett hus han påstår att vi äger om det inte var rätt hus?” Hon har en poäng.

Jag går fram till pardörrarna och kikar ut på altanen där det står murgrönstäckta urnor som leder till en gräsmatta och något som ser ut som en swimmingpool. Bakom det växer en häck och jag kan skymta kor på andra sidan.

Trots den kalla, ödsliga känslan vilar en förunderlig elegans och bedagad skönhet över platsen. Som en glamorös Hollywood-skådespelare som åldrats med värdighet och huvudet högt trots rynkorna. ”Allvarligt talat, jag skojar inte, det här stället ger mig kalla kårar”, upprepar Nellie. ”Det måste vara värt en förmögenhet”, säger Lizzie, den sifferbegåvade. Jag riktigt ser hur det räknas bakom pannbenet. ”Till och med som det är nu. Först måste vi få tag i fastighetsskötaren och fråga vad exakt han har och inte har gjort häromkring. När advokaten sa att det fanns en hyresgäst på plats, tog jag för givet att underhållet hade skötts”, säger hon och grinar illa åt en fönsterbräda där det ligger en massa döda flugor.

19

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 19

2022-09-27 10:58

”Men å andra sidan väntade vi oss aldrig ett hus som detta, eller hur?” säger jag med lyster i blicken när jag fantiserar om vilka som kan ha bott här. ”Typiskt dig! Du ska alltid se det romantiska i allt!

Tänk dig vilket jobb det blir att sköta det, alla reparationer …” invänder Lizzie. ”Tänk dig värmeräkningarna”, säger Nellie. ”Det skulle kosta en förmögenhet att hålla igång.” ”Men varför?” Lizzie tittar på mig och Nellie. ”Varför köpte han detta? Och varför har vi inte fått veta något förrän nu?”

Jag kastar ett öga på telefonen för att kolla klockan.

Det känns som vi nyss kom hit men det är nästan mitt på dagen. ”Vi kan väl äta en bit mat”, föreslår jag och tänker att det är det enda praktiska vi kan göra i nuläget. ”Vi kör till närmaste by eller samhälle. Tar en tidig lunch. Hör oss för om någon vet något. Om någon kände farfar.”

De nickar ivrigt, uppenbarligen angelägna om att komma härifrån.

Jag ser mig om en sista gång i rummet och sticker in huvudet i de andra rummen medan mina systrar väntar i hallen, redo att åka så fort som möjligt.

Väl ute stänger jag dörren och får dra till ordentligt – träet har svällt i karmen, misstänker jag – och låser med den stora nyckeln. Den låga höstsolen har äntligen visat sig, skenet silas genom grenverket som spänner över allén och kastar skuggor men också ljus. Jag känner hur det värmer efter kylan i det lilla slottet. På något sätt får jag 20

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 20

2022-09-27 10:58

svårt att röra mig av alla tankar på hur det kan ha varit här under husets glansdagar. ”Kom igen, Fliss”, ropar Lizzie och blippar upp bilen.

Motvilligt tar jag mig ner för trappan, ser tillbaka på stenfasaden och drar handen över lavarna på balustraden. När jag kommit ner vänder jag mig om mot slottet. Det surrar i hela mig av frågor och nyfikenhet. Jag vill se allt. Jag vill ta reda på vem som bodde här. Hur farfar kom över det.

Ta reda på allt om det, innan vi blir tvungna att ta farväl och fara hem.

För en gångs skull gör inte tanken på hemmet mig varm i hjärtat som det brukar. Jag har inget emot att skjuta upp tillbakaresan lite till och under tiden ta reda på hur landet ligger där hemma. Om läget är oförändrat … eller inte.

Jag kan se Tys ansiktsuttryck framför mig innan jag tog färjan i går kväll. Jag har ingen aning om varför jag valde att säga det jag gjorde. Kanske var det för att sommaren är slut vilket innebär att han ska åka igen. Det är samma sak varje år. Han är skid- och snowboardlärare i Frankrike på vintrarna, sedan reser han till sin familjs sommarhus för att hålla surfskola nära strandcaféet där jag jobbar. Eller jobbade.

Jag har vant mig. Det är så det alltid varit. Men den här gången önskade jag att det inte var så. Den här gången önskade jag att han inte skulle åka. Det kanske var stämningen den kvällen och vinet, men jag gjorde det vi lovat att vi aldrig skulle göra. Vi var lyckliga. Varför ändra på det vi hade? Vi hade mer än många får uppleva under ett helt liv, det visste vi. Det var bara det att … Tänk om han 21

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 21

2022-09-27 10:58

inte åkte? Tänk om vi fortsatte som vi var i den stunden?

Jag kunde inte låta bli att säga det jag sa. Kanske var det för att farfar var borta och det blivit ett stort tomrum i till­varon, som värker. Kanske är ett par dagar här precis vad jag behöver för att stilla känslorna, se om det blir som vanligt igen. Varför byta ut något som inte är trasigt?

Men det är någonting inuti mig som förändrats, någonting mellan mig och Ty. Och jag tror inte att det kan bli som vanligt igen.

Jag trycker undan minnet, sätter mig i bilen och smäller igen dörren. Det är då jag inser att Ty och jag antagligen inte har en framtid tillsammans. Jag tittar tillbaka på den ofattbara byggnaden medan Lizzie kör bort och jag kan svära på att jag ser något röra sig i ett av rummen på övervåningen. Ljuset tänds och släcks om igen och jag håller andan. Vad var det?

På håll ser jag fastighetsskötaren ståendes vid en grind när vi svänger ut i den smala allén. De blöta löven ligger i tjocka lager på häckarna. Han ser efter oss med intresse – och en rejäl skopa förakt. Tydligen inte alls imponerad.

Men jag tvivlar på att vi kommer att vara hans arbets­ givare någon längre tid, inte utan ett visst vemod inser jag, när jag ser det förfallna slottet försvinna bakom oss. Fast jag kan inte låta bli att undra vem det var som rörde sig i fönstret om nu fastighetsskötaren stod vid uppfarten?

Hjärtat börjar slå lite snabbare.

22

22-39 Polaris Thomas, Julhälsningar, 27 sep.indd 22

2022-09-27 10:58