9789177959335

Lucias sista resa

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 1

2022-09-14 12:53

Lucias sista resa Vetle Lid Larssen

Översatt av Leo Gefvert

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 3

2022-09-14 12:53

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet

Originalets titel: Lucias siste reise © Vetle Lid Larssen, 2021 Published by arrangement with Albatros Agency, Sweden Omslag av Miroslav Sokcic Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2022 ISBN : 978-91-7795-933-5 Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2022 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 4

2022-09-14 12:53

Till Marthe

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 5

2022-09-14 12:53

»Get those fucking nuns away from me.« Norman Douglas på dödsbädden, Capri, 1952

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 7

2022-09-14 12:53

Det var fortfarande mörkt när de kom ut ur fängelset.

I december går solen inte upp i Syrakusa förrän strax efter sju. Ett blekt, rött streck syntes i öst, men redan när de började gå blev det märkbart ljusare.

Den unga kvinnan hade frågat dem vart de skulle, men ingen av legionärerna svarade. De gick på var sida om henne och en framför; det glimmade i hjälmarna.

Hon kände till gatorna i Ortygia.

När de kom ner till Apollotemplet såg hon en av kvestorerna passera genom pelargången. Hon ropade. Men den ene legionären, den yngste av dem, knuffade henne i sidan. De anlände till stadsporten just precis när den öppnades. På andra sidan stod en rad kärror och vagnar med frukt och grönsaker. En hund gläfste. Bönderna stirrade på henne.

Hon försökte fånga blicken på de närmsta, men de tittade bort.

Det var då hon förstod: hon skulle hem.

De hade tagit sitt förnuft till fånga.

Någon hade ingripit.

Hon såg vägen slingra sig västerut: ettusen etthundra steg tills hon var hemma. Hur många gånger hade hon inte gått här? Hon kände till varje sten, varje gren. Hon visste vad som skulle möta henne när dörren for upp: de två slavarna, gråtande; modern, uppriven, röda kinder, även hon i tårar. Hur länge sedan var det sedan hon varit hemma?

Hon kom inte ihåg. Hon visste bara detta: det fanns inget bättre än att återvända hem.

9

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 9

2022-09-14 12:53

Den unga kvinnan gick med lättare steg.

Det smärtade i höften, två av revbenen måste vara brutna, ansiktet var täckt av blod och smuts.

Hon stirrade framför sig, lät blicken följa backkrönet mot gryningsljuset. Hon stannade till mitt på den smala bron, skälvde av kyla och lättnad. Den första morgonbrisen tog tag i fliken på hennes kåpa och fyllde den och fick henne att plötsligt verka bredare än hon var.

Legionären knuffade henne försiktigt i ryggen.

Men när de hade korsat vallen vek de inte av västerut, utan österut. Österut?

Hjärtat sjönk i henne.

Vad betydde det här?

Hon frågade men fick inget svar. »Vart ska vi?« upprepade hon.

De fortsatte tysta.

Hon frös. Hon var barfota. De höll till höger. Vände hon lite på huvudet såg hon Ortygia som en droppe ute i havet: murarna, klipporna under. Havet ligger alltid stilla om morgonen. En och annan fiskebåt gled in från reven. Den första röken steg upp från tjär­tunnorna i hamnen.

Det var en morgon som alla andra morgnar.

December är inte varm på Sicilien. Längst ner på den svaga sluttningen som sträckte sig ända från den grekiska teatern och ner till Portus Magnus lättade den första starflocken.

Legionärernas andetag ångade.

Sedan var de plötsligt ute på den öppna platsen: en stor, bar slätt med en vattenpump och betande kor.

I norra änden stod ett par höga plataner. På ena sidan låg tre gårdsbyggnader. Hon hörde grisgrymtningar och hönor som kacklade. Mitt på området stod ett skjul, med flera soldater.

Hon fick en bindel för ögonen. Sedan ledde de ut henne på platsen. »Vad gör ni?« sa hon. »Oroa dig inte«, sa en av legionärerna, »bäst så.« 10

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 10

2022-09-14 12:53

Bäst så? De ville skrämma henne. Men det fick räcka nu. Det var ett misstag.

Hon började ropa.

De drog henne fram de sista stegen till blocket.

En legionär pressade ner henne så att hon blev tvungen att knäböja.

En annan grep tag om hennes hår, drog henne mot sig och ner mot kanten av blocket. »Jag vill hem!« ropade hon.

Hon var mer chockad än rädd.

Ska jag dö, tänkte hon. Här?

11

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 11

2022-09-14 12:53

Trattoria Bella Vita, Syrakusa, december 2004 e.Kr. Många äventyrliga historier har en anspråkslös början. Den här har sin.

Jag hade glatt mig som ett barn åt att min dotter skulle komma. Det hade gått tre år sedan skilsmässan, vi hade förlorat kontakten en aning, och jag var knuten till ett norskt forskningsprojekt på Sicilien. När Emilia äntligen stod på flygplatsen i Catania den här decembereftermiddagen 2004, var jag tvungen att gömma den lilla pandabjörn som jag hade tagit med som välkomst­ present bakom ryggen. Hon hade blivit en annan: lång, smal och främmande. ­Femton år. »Wow. Stor«, sa jag dumt.

Hon fingrade på mobilen.

Trots att det var ett tag sedan sist, fann vi varandra redan på vägen in till Syrakusa. Vi var nog båda spända efter den långa separationen, men 50 Cent på bilstereon och en mjukglass på vägen gjorde susen. Jag visade henne huset, staden, det gamla romerska forumet och katedralen, som för ett par årtusenden sedan hade varit ett Athenatempel innan det blev kyrka, moské och kyrka igen.

Jag har alltid varit en kärleksfull far, i varje fall anser jag det själv. Men min verkliga styrka var kunskaperna. Det var där det här startade. För det visade sig ganska fort att jag hade vissa svårigheter att nå fram. Emilia var helt enkelt inte särskilt intresserad av vad jag hade att berätta. Så är det att vara femton år, sa jag för mig själv. Därför bestämde jag mig för att sätta till alla klutar. Den här historien bygger på verkliga händelser. Alla yttre begivenheter är skildrade så nära det är möjligt att komma. De flesta personerna har levt.

12

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 12

2022-09-14 12:53

Mycket visste jag redan då, mycket har jag lagt till senare. Och även om det inte är sanningen som står här, så är det inte långt ifrån. Det gav det hela ett extra värde för min dotter.

Jag ska vara ärlig.

De första dagarna vi tillbringade tillsammans i Syrakusa var inte helt ­lyckade.

Det varade till den femte dagen, när vi körde in till staden för lunch.

Via Piave var stängd. Vi var tvungna att gå längs Via Montegrappa förbi fotbollsplanen och passerade utkanten av den öppna platsen med platanerna. »Här blev Lucia avrättad«, sa jag.

Hon tittade upp. »Sankta Lucia?« »Halshuggen. Precis vid den där boken. Man ska fira här ikväll.« Hon sträckte på halsen. »Jag var Lucia på dagis.« En halvtimme senare satt vi framför varandra på Trattoria Bella Vita. Jag beställde vitello.

Hon ville ha hamburgare. »Kan du inte pröva någon av de lokala rätterna?« »Spaghetti med köttfärssås, då?« »Jag tycker att du ska prova bläckfiskpastan.« Jag beställde två. Hon glodde på den, petade bara på den. Samtalet gick lite trögt. Sedan tittade Emilia upp. »Halshuggen?«

13

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 13

2022-09-14 12:53

KÄRLEK VID FÖRSTA ÖGONKASTET Domus Ecclesiae, Rom, juli 304 e.Kr. Åh, Rom! Eviga stad. Jupiters hemort. Kejsarens juvel. Hur många generationer har inte avlidit vid din barm, du odödliga stad. Vi hälsar dig, Rom, vi ärar dig, Rom …

Den unga kvinnan var illamående.

Hon satt bredvid modern och lyssnade på hennes hejdlösa pladder när de dundrade in genom Porta Ostiensis. Varje gång det dök upp ett tempel, en fontän eller en korsfäst pekade modern och flaxade med armarna, och man kan fråga sig om mödrar alltid betett sig så. Kan de inte skilja mellan lidelse och prål? Fanns det inte något slags mottagningsanordning som gjorde att de kunde ta in världen på en lite lägre nivå än hysteri?

Hade det inte varit för att modern var sjuk och hostade blod i en näsduk skulle den unga kvinnan bett henne tiga. Det var inte utan att det slog an en liten sträng även i henne när de på väg över Aventinen fick en kort glimt av miljonstaden, och i den skarpa förmiddags­solen såg skenet av marmorn på Palatinen – anade tornen, segerkolonnerna, de gröna kullarna fläckade av rikemansvillor. Men hon kunde behärska sig.

De hade lämnat Sicilien tolv dagar tidigare, korsat det Tyrrenska havet ombord på en eländig skorv och var framme tre dagar före Ides i juli 304. Det var precis i tid för Ludi Apollinares nästa dag, där den berömde kusken Sextilius var moderns favorit.

14

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 14

2022-09-14 12:53

Om modern var i skick för det.

Men till och med nu, när hon satt kallsvettig och med skälvande händer som hon försökte dölja för dottern, var begeistringen lika stor. Även när de bytte till bärstol och gungade in i staden fortsatte ord­ flödet; inget undgick hennes uppmärksamhet. Circus Maximus, Septi­ zonium, Janusbågen med sin berömda quadriga: »Se på de fyra hästar­ ­na på toppen«, ropade modern. »Lysippos. Sexhundra år gamla. Hör du? Stoppa undan lästavlan. Vad läser du?« »Paulus.« »Paulus? Stoppa undan det. Se på Lysippos.« � Det var åtta månader tidigare, tre veckor före hennes sjuttonårsdag, i mitten av oktober 303, som olyckan inträffade.

Allt hade varit bra fram till dess.

Fadern hade för all del varit död sedan flera år tillbaka, men han hade genom några goda placeringar sörjt för att hon och modern och fyra slavar kunde fortsätta livet i sin domus ett par minuters promenad väster om Syrakusa. De hade dessutom ett gott stycke jord, där de kunde odla betor, druvor och svarta fikon, och inte ens när hennes bröder försvann till fronten i Germania hade de några svårigheter med att få det att gå runt. Det var ett liv i relativt välstånd, en värld fylld av släktbesök, små middagar, inköp och långa kvällar i skriptoriet. De läste Tibullus och Propertius, och modern älskade Plinius den äldres Naturalis historia, där allt i den kända världen var beskrivet.

Det fanns inget att klaga över.

Lucia hade heller aldrig ifrågasatt det här livet. Hon var lydig, hövlig, lugn, upptagen av att tillfredsställa modern, infångad mellan familjens mångåriga traditioner på ena sidan och de goda framtidsutsikterna på den andra. Fadern hade haft kontakter högt uppe i provinsadministrationen. Det gav status. Och ett visst umgänge.

Men ändå var det som om många av dessa rutiner hon hade värdesatt hade förlorat lite av sin lyster. Upprepningarna började tråka ut 15

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 15

2022-09-14 12:53

henne en aning. Moderns eviga prat gick på tomgång. Var det verkligen inte mer än så här?

Några gånger tänkte hon att hela världen runt dem rörde sig medan de stod stilla.

Vad väntade de på?

Sedan hade modern börjat blöda.

Från näsan. Inte ett ljust, normalt näsblod, utan mörkt, nästan svart blod. Hennes ansiktsfärg förändrades. Hon andades tyngre. Allt oftare var hon tvungen att bli sängliggande. Och plötsligt fick modern bråttom. Vem skulle ta sig an henne om något skedde? Vem skulle ta sig an dottern?

Och det var då Nerius dök upp.

Ingen hade lagt märke till honom innan.

Han var kortare än de flesta. Men det han saknade i längd, tog han igen i bredd. Överarmarna var kraftiga, höfterna breda, magen rund och god. Längst upp på torson satt ett litet, vänligt, vällustigt ansikte.

Många unga män i hans ålder var sedan länge i färd med utbildningen i Rom, eller så tjänade de vid någon av garnisonerna längs rikets yttre gränser, antingen i Bithynien eller Numidien. Nerius höll sig hemma. Han drömde om att bli advokat. Måhända satsade han på en anställning hos en av faderns bekanta i tribunalen. Han var förtjust i tuppfäktning och garum. Och han var god för hundrafemtio tusen sestertier. Hans farfar var den berömde oratorn Claudilius. Det sas att Nerius hade en blick som kunde få en sten att smälta. När han var i tonåren hade han huggit av hälremmen på en slavs sandaler med en yxa. Slaven avrättades senare. En del påstod att Nerius gjorde så med alla sina slavar. Men ingen vågade säga det högt.

Nerius hade kommit ut till dem en kväll med farbrodern. Modern hade inte gett henne någon förvarning. Men det var något med sättet de två männen satt, sättet de försåg sig av pistaschnötterna, som fick Lucias larmklockor att ringa. När de tog avsked glodde Nerius på henne som en hund och sträckte fram handen.

Hon tog den inte. »Nästa gång tar du hans hand«, sa modern. »Du är ett bra parti, du behöver inte skämmas.« 16

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 16

2022-09-14 12:53

»Jag skäms inte.« Hela den natten hade Lucia legat stel som en pinne, sett stjärnorna passera utanför den lilla gluggen, känt hur fyrfatet dog ut. Ända tills hon själv var lika död och kall som det. � Det romerska äktenskapet liknar mest ett fredsavtal mellan två stridande parter: det ingicks i tysthet, lovprisades i plenum och som regel bröts det innan gästerna hade ätit desserten. »Tio sekunders våldtäkt«, sa moderns kusin, »trettio års ensamhet.« De bodde hos faderns bror på Esquilinen.

Han glodde hungrigt på sin unga niece. Han hade fyra giftasvuxna söner, som alla antingen hade hudsjukdomar eller hade blivit lemlästade i Persien. »Tänk om du hade varit tvungen att ta någon av dem«, sa modern.

Men det var annorlunda med hans dotter: Hon var jämnårig med Lucia och stirrade föraktfullt på sin kusin från provinsen. Laurentina gick klädd i dyrt siden, hade band i håret och drack sött vin från Surrentum i gröna glas: »Gifta sig«, sa hon, »är för småungar. Här i staden är ingen kvinna gift före trettio.« Förberedelserna var viktiga.

Mor och dotter handlade inför den stora dagen.

Två timmar varje dag hängde Lucia efter modern genom de eleganta affärerna längs Via Lata: den orangea brudslöjan inköptes – symbolen för morgonrodnaden. Därefter den långa orangea klänningen. Och bältet i ljusblått, vävt av ull och som skulle knytas med den berömda herkulesknopen – som skulle lösas upp av mannen på bröllopsnatten.

Bröllopet var satt till oktober 304.

Slaktgrisen var redan beställd hos uppfödaren, den måste vara årsgammal. De grova sångerna – här var modern expert – utvalda, och avtal gjort om bröllopskaka i vete och korn som skulle krossas över brudens huvud för att få fart på, ja, produktionen. Allt detta hade modern gjort innan resan till Rom. 17

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 17

2022-09-14 12:53

Det var som om den strålande framtiden fick modern att glömma sin sjukdom. Bara vid enstaka tillfällen var hon tvungen att sätta sig ner, vit i ansiktet: »Vi måste offra till Hygieia«, sa hon.

Det hjälpte inte.

Om nätterna hörde dottern modern hosta. Om morgonen var näsdukar och trasor fläckiga av blod.

Tänk om modern hastigt dog?

Modern blev sämre.

Farbrodern kom med piller och salvor, satte in rökelse, helig olja och hade till sist med sig självaste husaltaret. De bad tillsammans och var för sig till Asklepios och Danaë. »Ju mer ni ber till de gamla gudarna, desto värre blir din mor«, viskade kusinen.

Till sist blev modern sängliggande.

Lucia var tvungen att ta hand om sig själv. »Få någon att ta dig runt«, sa modern.

Det fanns det ingen som hade tid till.

Jo, en: kusinen. � Redan flera år tidigare hade Lucia hört talas om de kristna. Det blåste en vind genom riket. Den nådde även Sicilien. I begynnelsen hade de kristna i Syrakusa gått i lite märkliga, enkla kläder: tunikor utan bård till exempel, mycket enkla sandaler och flera av kvinnorna hade tagit bort allt smink.

Det väckte munterhet bland Lucia och väninnorna, men också en viss nyfikenhet.

Det var förvisso inte längre något chockerande att vara kristen, det fanns kristna överallt. Prokuratorns hustru var kristen. Två av slavarna hos Lucias brorson var kristna, och fem av officerarna i gardet. Lucia hade länge känt till namnen på Jesus, Judas och Petrus. Och Paulus hade ju varit på Sicilien innan han halshöggs.

18

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 18

2022-09-14 12:53

Lucia bad lydigt till husgudarna tillsammans med modern, tände ljus för fadern, som efter döden hade upphöjts till gud – han trodde även att han var det medan han levde – och skvätte olja på porträttet av kejsaren i larariet. Hon tyckte om det, men det grep henne inte. Hur många gånger hade hon inte sett modern gäspa mitt under de heliga ritualerna?

På gatan, när hon passerade folk hon visste var kristna, studerade hon dem i smyg för att avslöja dem: vad var det med de räta ryggarna, de tysta, lite självgoda blickarna? Ofta var det flickor som hon själv, lite äldre, med blommor i håret, och unga känsliga män. Vanliga typer.

Det sades om dem att de hjälpte andra.

Och att de var lite överspända: endast deras Gud existerade.

En tämligen uppseendeväckande åsikt i och med att man vadade i gudar i romarriket: penninggudar och släktgudar och matgudar och resegudar och Isis och Mithras och delvis svävande kejsare. Och så bara en?

Galenskap.

Men det var tillräckligt för att Lucia skulle låna några skrifter: Ignatius, Polykarpos, Origenes och inte minst Paulus. Det var spännande, lite förbjudet och svårgenomträngligt. Treenigheten? Det ställföreträdande lidandet? Hade det inte varit för Agata från grannstaden Catania, som under förföljelserna femtio år tidigare hade lidit martyrdöden, hade det mesta förblivit fjärran. Här fanns en kvinna av kött och blod som hade trott på något större än sig själv och fått lida för det. Det var gripande. Men inte mer.

Lucia var inte som henne.

Lucia var normal.

Tills nu.

Under loppet av fyra dygn ställde Laurentina Lucias värld på ända.

Hon var lite galnare och lite friare än någon annan Lucia hade träffat.

På det stora hela levde Laurentina livet som hon själv behagade. Hon gick i dyra skor, läste sofistikerade saker, spelade gärna – till faderns stora ilska – tärning, och bakom den arroganta fasaden betraktade hon världen med en viss iskall logik: »Vi står på historiens höjdpunkt«, sa hon, »efter det här går det bara utför.« 19

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 19

2022-09-14 12:53

Lucia skrattade.

Först lite stelt.

Sedan friare.

Under loppet av bara några få dagar öppnade sig en ny värld: De drog på pantomim bakom Divus Augustust-templet, åt hos kusinens väninnor på Januskullen, handlade på Trajanus marknad och uppsökte bokhandeln bakom amfiteatern i Vicus Sandalarius, där rul­ larna låg staplade ovanpå varandra, och innehållet presenterades på stora krittavlor. Laurentina tog den lilla kodexen med Martialus dikt och läste: Jag älskar dig inte, Sabidus.

De flörtade.

Den tredje kvällen, en söndag, frågade kusinen om Lucia ville följa med på något verkligen uppseendeväckande?

En mässa i Transtiberim.

Lucia ryggade till.

Martialus var en sak, men en mässa var något annat.

Det var farligt.

Kejsare Diocletianus hade påbörjat sina förföljelser av kristna ett halvår tidigare; kristna böcker brändes över hela riket, biskopar avrättades, tusentals människor åtalades och hundratals mördades eller korsfästes. Ingen sa nuförtiden högt att de var kristna.

Men Laurentina avfärdade det. Hon ansåg att det var spel för galleriet: »De har förföljt de kristna förr«, sa hon, »det går över. Diocle­ tianus är en klåpare. Allt prat om stat och traditioner och pengar – han är rädd. Dessutom är han inte här. Han är i Nikomedia.« Mötet som de skulle till hölls dessutom i största hemlighet. Prästen var från Tusculum. Lucia kunde låna en tunika av henne. »Jag lovar dig att inget kommer hända.« Så på söndag kväll, efter en lång måltid och flera glas sött vin, blev de två flickorna burna genom Marsfältet, över Tibern, genom ett mörkt och skumt område med kalfatrare och tunnbindare, fram till en källare i ett öde hus, en domus ecclesiae.

På en given signal drogs en slå på insidan bort.

Utan ett ord försvann de två flickorna nerför den långa trappan till källaren.

20

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 20

2022-09-14 12:53

Lucia stannade på sista steget.

Rummet framför henne var ganska stort, lågt i tak, upplyst av några få lampor och det stod ett provisoriskt altare i den bortre änden.

Det var säkert över fyrtio personer där.

De flesta var unga.

De stod, satt och låg med utsträckta armar på stengolvet. Någon bad, någon mumlade, men de flesta sjöng dämpat en sång hon senare skulle känna igen som Sub tuum praesidium: Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt Efter ett par minuter började mässan.

Prästen stod bakom altaret, vänd mot dem.

Alla samlades runt honom, deltog i textläsningarna och bönerna med gemensam röst.

Herre, jag är inte värdig att Du kommer in under mitt tak, men säg bara ett ord så att min själ blir frälst.

Lucia stod med handflatorna uppvända. Minuterna gick. Det var förvånansvärt ansträngande, hon blev trött i benen, golvet var smutsigt, det luktade unket under valven – men något annat var viktigare: hon stod tillsammans med någon, i samma ställning, lyssnade, deltog, gnolade med i bönen, kände doften av brända örter från oljelampan, lade märke till koncentrationen, hängivelsen, överlämnandet åt något annat.

Något lättade i henne.

Hon visste själv inte vad det var.

Hon visste inte heller hur lång tid hon stod så.

Ljuden försvann, hon såg på ansiktena runtomkring, blev stående orörlig.

Efter mässan kom måltiden.

Agape, kallade de det.

21

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 21

2022-09-14 12:53

De åt i tysthet, höll varandra i händerna, mötte varandras blickar.

Budskapet var överväldigande.

De minsta bland oss är de största.

En korsfäst är kung.

Döden är inte slutet – utan begynnelsen på något större och sannare.

Runt sig såg Lucia alla slags människor – som alla, tänkte hon skälvande, befann sig där under hotet om dödsstraff: Legionärer och gamla gubbar. Unga, välbärgade män och slavar. Hon skymtade ett par tiggare, statsbyråkrater i sina utsmyckade särkar; och kvinnor, flera kvinnor i kostbara stolor och enkla tunikor, som var – och det var det som gjorde starkast intryck – en fullvärdig del av församlingen.

Det gällde även henne, Lucia. Hon var någon.

Lucia var skakad.

När hon kom ut i kvällsmörkret efteråt tittade hon bara på Laurentina.

Tyst. � De nästföljande dagarna fortsatte de två kusinerna rundturen.

De besökte grottor, källare och katakomber. De deltog i textuppläsningar hos välbeställda familjer på Laterankullen och fick tillgång till hemliga kretsar, där sju, åtta unga kvinnor satt runt ett bord med knutna händer och glödande ansikten. Staden sjöd dessa dagar. Mindre uppror slogs ner. Rykten om sammansvärjningar for runt. Många hävdade att det var de kristna som låg bakom. När flickorna åkte förbi våtmarkerna utanför stadsmuren, såg de att tusentals arbetslösa bönder hade samlats. Något var i görningen. Man måste vara blind om man inte såg det. Även modern fångade upp det. »Var har du varit?« frågade hon. »Ute.« »Med vem då?« »Laurentina.« 22

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 22

2022-09-14 12:53

»Var inte för mycket med henne.« »Det var du som sa det.« Nu såg Lucia med klara ögon: Hon hade varit som död. Det var inte bara den kristna förkunnelsen att alla var bröder och systrar som grep henne, att alla var förenade i något annat, något större, som sprängde alla gränser. Det var själva enkelheten i det hela, att det inte fanns några planetgrejer och komplicerade spekulationer och förordningar, utan bara två ord: kärlek och andlighet.

Och den andligheten låg inte utanför henne, utan i henne.

Det fanns en våldsam kraft i det. Med ens förbleknade hela den gamla gudatribunalen hemmavid till en geriatrisk församling.

Men det var barmhärtigheten som grep henne starkast.

Blicken på den Andre, man eller kvinna, rik eller fattig.

Och att det inte bara var prat, utan att folket hon mötte i Rom faktiskt uppsökte de sjuka, tog hand om de pestdrabbade, de nödlidande och gamla och gjorde något för dem. Hon såg det själv. Varje dag tillbringade Laurentinas väninnor flera timmar bakom Testacciokullen, bland horor och krymplingar.

Det väckte en underlig genklang i henne.

Den lilla irritation hon hade känt gentemot modern det senaste året, som hon hade tvingat ner, mer av plikt än av lust, steg upp i henne på nytt. Vad visste modern, vad kände hon, vad tänkte hon?

Och när hon senare såg moderns sura, sjuka ansikte mot kudden, anade hon hur svårt det var: inte bara att älska sig själv, inte bara att älska sin moder, utan att till och med älska främlingar.

Ett nästan omöjligt projekt. »Tror du på själen?« frågade hon Laurentina. »Absolut.« »Men den är ju osynlig.« »Hur så? Kärleken är också osynlig. Som luft.« »Men att anden fyller allt?« »Vad tror du?« Lucia svarade inte.

23

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 23

2022-09-14 12:53

Hon var förändrad.

Och en sak var säker: tanken på Sicilien bjöd henne emot.

Men redan två dagar senare satt modern till hälften upp i sängen och kikade på henne. Hon ville hem till Syrakusa omedelbart. »Du är inte i skick för det«, sa Lucia. »Jag vill hem nu. Vi tar med oljor och piller och det lilla resealtaret.« »Det går inte. Du kan dö.« »Händer det mig något under resan, får du kremera mig omedelbart.« »Säg inte så. Jag lägger dig i en kista.« »Inte en kista. Det är något de kristna håller på med.« »Alla gör det.« »Vi har alltid kremerats i vår familj. Även din far.« »Jag vill inte kremeras.« »Och varför inte?« »Då blir det till intet igen.« »Skulle det spela någon roll?« »Jag vill vara hel på domedagen.« Därmed var det avgjort. »Domedagen? Skojar du? Var då? Uppe bland molnen?« Det tog bara några minuter och så var konfrontationen igång.

Modern hade glömt att hon var sjuk. »Juden din var en svindlare«, sa hon, »en förbrytare som blev korsfäst. Hur kan man göra honom till Gud? Tror du verkligen att det högsta Väsendet har sänt en man av kött och blod som sin egen son?

Och som dessutom är sonen till en snickare. Hur dum kan man bli?« »Det är väl lite bättre än att be till Augustus i en egyptisk hatt.« »Prata inte nedlåtande om Augustus.« »Eller Juno. En sur, tandlös gammal tant.« »Det räcker nu.« »Du har inte förstått någonting«, sa Lucia. »Jag har i alla fall levt längre än du.« Nu blev modern svagare. Huden antog en blekblå färg. Hon hosta­ ­de hela tiden. Samtidigt steg förtvivlan. Hon hade gjort av med en 24

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 24

2022-09-14 12:53

a­ nsenlig summa på den här resan, sa hon, och nu var hon rädd. En kristen dotter kunde slå undan benen på allt. Kristna kvinnor lämnade sin man och sina ungar, ville inte ha något med släkten att göra. Fadern till Perpetua, till exempel, hade kastat sig för dotterns fötter och vädjat till henne att välja familjen framför den här förbrytarguden – men hon hade vägrat. Det slutade i förskräckelse. Överallt låg äktenskap och släktrelationer i ruiner – och än värre: folks ekonomi havererade.

Så höll hon på.

Lucia orkade inte mer.

Så fort hon fick chansen lämnade hon villan tillsammans med kusinen.

Men nu visste modern vad de höll på med.

Hon följde med på allt. Till sist var Lucia så oförsiktig att hon bad om lite pengar. »Till vad?« »Till de fattiga.« »De fattiga? Varför? Tycker du att vi lever i överflöd?« »Vi lever i lyx.« »Lyx? Hädanefter stannar du här.« »Det bestämmer jag själv.« »Jag bestämmer tills du är gift.« »Låt mig vara!« »Jag är din mor. Jag älskar dig.« »Du älskar bara dig själv.« Modern blev så perplex att hon inte fick fram ett ord. »Mig själv?

Jag ska berätta för dig vad som är viktigt. Ditt äktenskap är viktigt.

Dina barn är viktiga. Jag är viktig. Din familj. Inte bönemöten eller blodsdrickande i källaren. Utan ordning. Tradition. Lydnad.« »Lydnad mot vem?« »Gör du dig dummare än du är?« »Jag vill inte ha Nerius.« Hon teg, såg på modern. »Jag vill ha någon annan.« »Någon annan? Vem då?« »Kristus.« 25

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 25

2022-09-14 12:53

Det blev tyst.

Modern sjönk tillbaka på kudden.

Dottern marscherade ut, smällde igen dörren.

Modern låg ensam igen.

Nu blev hon än sämre.

Det var dotterns fel.

När modern bara ett par dagar senare tvingade fram hemresan var stämningen förstörd.

Och modern döende. � September det året var kvav.

Fukten rann från djur och människor. Rom låg öde i värmeböljan.

Vagnen slingrade sig sakta ut genom Porta Ostiensis. I Ostia bars Lucia och modern ombord på en corbita lastad med keramik. Kurs: Sicilien.

Det var tyst under överfarten.

Modern blödde mer näsblod.

Det stod klart för alla att hon inte hade lång tid kvar.

Lucia höll tyst. Man diskuterar inte religion med en döende mor.

Man diskuterar inte heller giftasplaner. Men sättet Lucia hade satt sig, sa allt: på tvären.

Efter bara tre dygn passerade de Messinasundet, rundade udden vid Taormina och kastade ankar i Catania.

Där fick de vänta två dygn på ett skepp som kunde ta dem hem.

Modern var nu fullständigt orkeslös.

Hon hade fått ett par små, blygrå fläckar längs kindbenet. Lucia smörjde in henne med örtsalvor och kamelfett, tvingade i henne askavkok, lade på moderns egen begäran fortunamedaljonger under hennes huvud.

Inget hjälpte.

Flera gånger om dagen bad de, enligt moderns viskande anvisning, om hjälp från Hygieia och Asklepios. De tände rökelser för Danaë. De bad till förfäderna att ingripa.

26

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 26

2022-09-14 12:53

Allt förgäves.

Lucia bad i stillhet till sin egen Gud. Hon älskade modern.

Sedan kom hon att tänka på Agatas sarkofag. Hon blev steglad i Catania för femtiotre år sedan och fick ena bröstet bortskuret utan att ge efter för bödlarna.

Skulle de besöka hennes grav?

Modern vägrade. Inte ens nu ville hon ha något med den kristna irrläran att göra.

Lucia bönföll henne.

Morgonen efter, en timme före gryningen, blev mor och dotter transporterade från värdshuset i hamnen.

Ingången till graven var nästan osynlig, trappan ner brant och mörk. Men nere vid det lilla altaret var det redan fullt av folk: knäböjande och gråtande kvinnor, stora matronor med blomsterkransar, unga flickor med glansiga ögon. Någon babblade obegripligt, som i trance, andra låg bara och hulkade.

Där fanns krymplingar, slavar och prostituerade. En stank av svett och urin slog mot de två nyanlända kvinnorna. De som redan befann sig där drog sig åt sidan vid åsynen av den välbärgade kvinnan som blev buren nerför den hala trappan.

Hon lyftes ur stolen och efter att ha legat på bröstet mot de kalla stenarna blev hon släpad fram till Agatas sarkofag, där resterna av den skändade kroppen låg.

Dottern hade instruerat modern vad hon skulle säga och göra.

Blek, skälvande, böjde hon nacken framför de brinnande vaxljusen och sa efter den viskande dottern: Fly, ondskefulle ande! Kristus förföljer dig. Fria din tjänarinna Eutykia från all ondska.

I timme efter timme bad de.

I kör, och var för sig.

Ljuset som silade ner genom en spricka i taket försvann. Det gjorde 27

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 27

2022-09-14 12:53

även de andra pilgrimerna. Till sist var de ensamma kvar. Någonstans i mörkret ringde en bjällra.

En gång mitt i natten fick Lucia för sig att Agata talade till henne: en skimrande ljus kvinna med sorgsna ögon.

Först nästa morgon gav Lucia besked till bärarna uppe vid ingången att de kunde komma ner för att hämta dem.

Modern andades knappt.

Men när skeppet skulle kasta loss hände något oväntat.

Det var bara en liten holk; de låg på madrasser på däck. Modern hade legat orörlig medan dottern lade omslag av honungsskivling på hennes hals.

Plötsligt slog modern upp ögonen.

När de på den sjätte timmen såg Syrakusa sticka ut i havet, var modern så frisk att hon satt tillbakalutad mot relingen och åt en frukt.

Mor och dotter såg på varandra.

De sa ingenting.

Men maktbalansen mellan dem hade ändrats.

Under loppet av de närmsta dagarna genomgick modern en total förändring.

De skarpa dragen försvann, hon pratade med en lägre röst, hon åt med god aptit – och hon lyssnade till dottern. Hon satt framför henne, såg direkt på henne för första gången, och fast hon inte förstod precis allt så påstod hon att hon kände en kärlek till Lucia som inte var lik den hon hyst tidigare. Varje morgon böjde sig modern och tackade Agata.

Varje kväll kysste hon amuletten med bilden av en fisk som dottern hade skaffat henne i Catania. Och först nu tillkännagav hon det: »Jag är frisk.« Lucia sa ingenting. »Det är din förtjänst.« »Inte min. Utan hans.« »Du menar hennes«, sa modern. »Agata.« Under de nästföljande dagarna pågick en tydlig inre kamp i modern.

Hon höll sig för sig själv, uppriven, men samlad. En förmiddag hörde Lucia henne gråta. Men hon sa ingenting.

28

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 28

2022-09-14 12:53

Lucia drog sig undan.

Men nio dagar efter att de anlänt till Catania kom modern in i Lucias rum en sen kväll, och fast hon blev stående osäker i dörröppningen var rösten helt klar när hon sa att hon hade fattat ett beslut: »Jag gör dig fri.« Det ögonblicket förändrade allt.

Lucia kunde själv bestämma över giftermålet.

Hon kunde själv disponera sin del av arvet efter fadern.

Lucia ville kasta sig om halsen på sin mor. Men hon rörde sig inte, satt bara där på sängen i det rum hon haft sedan hon var barn, med benen uppdragna och de bara armarna runt knäna: »Är det ditt sista ord?« sa hon.

Modern flackade med blicken. »Ja.« Det var tillräckligt.

Redan ett par dagar senare, av rädsla för att modern skulle ändra sig, hade Lucia, via familjens kontakter, växlat in hälften av hemgiften – guld och smycken – i mindre sestertier. Fylld av tacksamhet inför Gud och Agata – av kärlek till allt och alla, av ett väldigt extatiskt rus – tog hon sig tillsammans med en vakt och två väninnor in i fattigkvarteren väst om Akradina.

Inom loppet av tre dagar hade hon fördelat allt.

Det var en lättnad hon inte hade upplevt tidigare. Hon kände sig ny, ren och modig. Det fanns mening, trots allt.

En kväll när hon var ensam hemma böjde hon sig och tackade.

Det börjar nu, tänkte hon.

Två dagar senare kom brevet.

Det var Nerius, brudgummen.

Bröllopet var bekräftat, datumet satt, skrev han. Men nu hörde han rykten som väl inte kunde stämma?

Lucia slet länge med svaret. Hon gjorde otaliga utkast.

Till sist rev hon sönder allt och skrev sanningen. »Jag beklagar«, skrev hon: »Vita mea ad maiora dedicata est.« 29

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 29

2022-09-14 12:53

Hennes liv var vigt åt något större.

Hon skickade det nästa morgon.

Två dagar senare bankade det på porten.

Det var i början av oktober. Det regnade.

Lucia gick själv ut för att öppna.

30

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 30

2022-09-14 12:53

Trattoria Bella Vita, Syrakusa, december 2004 e.Kr. Emilia såg på mig. Pastan hade blivit kall. »Vem var det som bankade på?« Jag svarade inte. Tog för mig en kronärtskocka. »Var låg hennes hus?« »Troligen på andra sidan staden, bort mot Plemmirio-udden.« »Gav hon verkligen bort alla pengar?« »Det sägs så.« »Hur länge sedan är det?« »Sjuttonhundra år, på dagen.« »Det verkar inte så länge sedan.« »Saker och ting är inte så långt bort som vi tror.« Emilia sköt tallriken åt sidan. »Vet inte om jag gillar Nerius.« »Jag håller med.« »Han påminner om Jappsi i min klass. Var han skyldig till allt som hände?« »Tja«, sa jag. »Nästan. Men det fanns en annan man i bilden. Guver­ nören. Paschasius. En vinkännare. En man utan – vad ska jag säga – rygg­ rad.«

31

Larssen-Lucias sista resa-Inlaga-Tryckoriginal-220914.indd 31

2022-09-14 12:53