9789177959007

Jonas Jonasson

Algot, Anna Stina och det välsignade brännvinet

Polaris

Algot, Anna stort format.indd 3

2024-05-02 13:26:12

av jonas jonasson har tidigare utgivits: Profeten och idioten, 2023 på annat förlag: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, 2009 Analfabeten som kunde räkna, 2013 Mördar-Anders och hans vänner (och en och annan ovän), 2015 Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket, 2018 Hämnden är ljuv AB, 2020

Bokförlaget Polaris AB, Stockholm © Jonas Jonasson 2024 Omslag: Miroslav ŠokČić Omslagsillustration: Johan Wanloo Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos: ScandBook UAB, Litauen, 2024 Printed in Lithuania isbn: 978-91-7795-900-7 www.bokforlagetpolaris.se

Algot, Anna stort format.indd 4

2024-05-02 13:26:12

Kära läsare, Vi har så mycket att lära av historien, både den egna och and­ras. Jag kommer från Småland, ett svenskt landskap fullt av – som det ansågs – egensinniga bönder kända för sin snålhet i affärer.

I verkligheten var nog inte smålänningarna snålare än and­ra. Likt andra snålade de till exempel inte med brännvinet under 1800-talet.

Sverige var vid denna tid ett av de absolut fattigaste länderna i Europa och svenskarna var under en period på väg att supa ihjäl sig.

Men så kom regleringar från kung och riksdag, hembränningsapparaterna förbjöds. När vi från 1800-talet och framåt dessutom slutade med ovanan att förklara vart och vartannat land krig, blev det med åren viss reda även med ekonomin.

Algot, Anna Stina och det välsignade brännvinet tar avstamp i det fattiga Småland år 1852; ett obetydligt hörn av vår stora värld, om du vill.

Men världen var redan på den tiden inte större än att moderniteter som temperaturmätare nått även till Aringsås. Liksom det nyskapade häftet Kommunistiska manifestet.

Rykten spreds. Om en revolution i Frankrike 1848. Om oroligheter runt om i Europa. Och om paradiset Amerika på andra sidan den stora oceanen. När både engelsmän, tyskar och holländare passerar vårt lilla samhälle, när den småländs­ke greven gifter sig franskt, när till och med kungen och hans hov har vägarna förbi – då blir det tydligt vilken betydelse det lilla kan ha även i det stora.

Missväxt, svält, fylleri och en omvärld i mullrande förvandling! Eländigt 5

Algot, Anna stort format.indd 5

2024-05-02 13:26:12

så det räcker och blir över, eller hur?

Låt oss därför ha roligt längs vägen! Och låt oss släppa in kärleken, ty den lurade ständigt runt hörnet även vid denna tid.

Stockholm i juni 2024 Jonas Jonasson

6

Algot, Anna stort format.indd 6

2024-05-02 13:26:12

Illaluktande granne 1852

Algot hade ingen anledning att tro att han skulle förlora allt och lite till där han stod i stian bland sin fars alla grisar och skyfflade dynga. Han var strax tjugoett år fyllda, var inte redo att ta över faderns livsverk, inte än. Men kanske om ett år eller två?

Inte heller kunde han veta eller ens ana att det under de två åren skulle hända mer runt bara honom än vad som normalt hände en svensk 1800-talssocken under en hel livstid. Däremot visste han – ty det hade hans sjukliga mor lärt honom – att efter regn kommer solsken.

Allt började med att grevinnan på Kronogårdens slott önskade mer plats för sina arabiska fullblod. Hon var uppfylld av de enastående djuren och hon plågades av att de inte kunde sträcka ut ordentligt i hagen. Grisar, får och bondfolk for inte illa av att tränga ihop sig lite, men araberna! Det var långt under deras värdighet. Dessutom borde de makalösa djuren bli fler med tiden. Dels för att varje exemplar skänkte henne frid i själen, dels för att ... ja, det var inget greven behövde veta.

Nu var det så att Algots far, grisbonden Olsson, ägde ett drygt hektar land i direkt anslutning till Kronogårdens säteri och på lagom avstånd från slottet. Grevinnan tänkte bort honom och hans familj och hade med det planen klar. Bondens svinstia skulle bli stall till fullbloden. Slakteriet kunde maken göra om till smedja. Själva bostadshuset dög säkert till foderhållning om de lät slå ut en vägg eller två. Marken i 7

Algot, Anna stort format.indd 7

2024-05-02 13:26:12

övrigt låg alldeles intill den hage araberna redan hade. I ett slag skulle den bli tre gånger så stor. Återstod att övertyga bonden. Äganderätten var något alla hade att respektera, hög som låg. Tyvärr.

Grevinnan visste att greven ansåg henne vara mindre vetande. Det var inget hon under åren försökt ta ur honom. Det skulle bara ha lett till att han lastade över ansvar på henne i stället för som det nu blivit – att hon i allt väsentligt fick vara i fred med sitt. Antoinette hade också lärt sig hur hon skulle gå till väga för att få det hon önskade.

Den här gången bestämde hon sig ändå för att sköta förhandlingen med grisbonden på egen hand. Greven var inte i balans. Det måtte vara något som skavde med skogen, sågverket, torparna eller statarna. Eller allt på en gång. Gustav delade lyckligtvis aldrig sina bekymmer med henne, men efter­som de var inne på det tjugosjunde året under samma tak visste hon hur man bäst läste av rynkorna i hans panna.

Det var ingen lång promenad från slott till svin. Antoinette klädde ner sig innan hon gick för att leta rätt på bonden för att han inte skulle behöva känna sig för besvärad.

Efter en kort stund fann hon vad hon sökte. Och mer därtill. Både han och hans son kom strövande längs vägen mellan stia och boningshus. ”Bonjour, monsieur Olsson!”

Grevinnan var nöjd med att hon tagit reda på hans namn och lagt det på minnet. Även enkelt folk kunde förtjäna re­spekt. Sonen intill låtsades hon dock inte se.

Sven och Algot hade just gett grisarna mat, nu var de på väg hem till familjens tredje medlem för att få något i de egna magarna. Esther hade varit dålig en tid, men var en kämpe. Till denna dag lovade hon att det skulle serveras blodpudding med sylt på lingon.

Men vad nu? Var grevinnan ute och promenerade på Svens mark?

8

Algot, Anna stort format.indd 8

2024-05-02 13:26:12

Det fick hon väl om hon så önskade, men att hon dessutom ropade åt hans håll. Kallade honom vid namn. Och närmade sig!

Grisbonden mumlade till sin son: ”Vad tror vi att det här är frågan om?”

Bönder i allmänhet, grisbönder i synnerhet, var väl efter fattighjon, torpare och statare det sista en äkta grevinna önskade att få språka med. ”Något jävelskap”, sa Algot. ”Om far tillåter mig att gissa.”

Det krånglade för grevinnan redan från start. Bonden talade ju inte franska. Själv hade hon snart tre decennier i Sverige utan några planer på att ta till sig det lokala språket. Just den här dagen hade det ändå inte skadat.

Hon förklarade likväl ärendet på sitt eget språk samtidigt som hon visade med händerna om att det var den, den och den byggnaden hon ville köpa tillsammans med all den här marken. Avslutningsvis markerade hon med fingrarna att det kunde handla om mycket pengar.

Sven frågade sonen om han förstod vad hon sa. ”Du som kan språk.”

Algot hade fått skolning som få eller ens någon annan förmodad arvtagare till en bonde i 1850-talets Sverige. Men franskan var svår att bemäktiga sig. Han vände sig till ädlingen och artikulerade så tydligt han bara kunde: ”Kan. Grevinnan. Försöka. Förklara. På. Svenska?”

Det kunde inte grevinnan. Tvärtom var det ingenting i hennes ansiktsuttryck som tydde på att hon hade en aning om vad Algot just sagt.

Möjligen gick det att ana att hon var irriterad över att han lagt sig i. ”Det här går ju bra”, sa Sven.

Algot vågade sig ändå på en gissning: ”Undrar om hon inte vill köpa allt vi äger och har.” ”Verkligen? Känner hon sig trångbodd?”

Antoinette Bielkegren sa något ytterligare på det språk far och son Olsson inte behärskade. Och upprepade tecknet med fingrarna som antydde pengar.

9

Algot, Anna stort format.indd 9

2024-05-02 13:26:12

”Du tror inte att hon behöver låna?” sa Sven.

Det trodde inte Algot. Han lutade alltmer åt det han redan gissat.

Men nu hade grisbonden tröttnat på att stå där han stod till ingen nytta. Han hade viktigare saker för sig. Som till exem­pel att äta middag.

Dessutom kände han sig alldeles vimmelkantig. Vad var det som stank så förbannat? Om det spred sig till grisarna kunde de bli sjuka.

Algot sa att det kom från adelsdamen, att det kallades parfym och att nog ingen kvinna ville höra att hon stank. Inte ens på ett språk hon inte förstod.

Oj! Grisbonden hade inte menat något illa. Han vände sig till grevinnan Bielkegren och bad om ursäkt. ”Det är säkert inget fel på er lukt, det är bara det att jag och mina grisar är vana vid annat. Ni ska veta att ni alltid är välkommen till vår mark, men det vore vänligt om ni för grisarnas skull höll er så långt från stian som möjligt. Nu får ni dock ursäkta, för blodpuddingen väntar där hemma. Jag önskar er en god dag. Adjö.”

Och så gick han sin väg.

Sonen log ursäktande åt grevinnan och följde efter.

Kvar blev Antoinette Bielkegren. Högst osäker på om hennes budskap gått fram. Kanske hade ynglingen förstått? Vad fadern yttrat mot slutet gick inte att tyda. Förutom det sista ordet i allt, för det lät precis som adieu. *** Sven slog sig ner vid köksbordet, Algot gjorde detsamma och Esther gjorde dem sällskap. Hon satte sig tungt ner på sin stol. Det hade varit en kämpig timme i köket. Bra känsla ändå att få göra lite nytta, inte bara ligga i sängen och ha ont.

Grisbonden och hans son hörde sig inte för om hur hon mådde, för den frågan visste de att hon inte ville ha. I stället berättade Sven mellan tuggorna om det överraskande mötet med grevinnan: ”Just här utanför, bara för en liten stund sedan.”

10

Algot, Anna stort format.indd 10

2024-05-02 13:26:12

”Det var värst”, sa hustrun Esther. ”Vad hade hon månne på hjärtat?” ”Enligt Algot vill hon köpa vårt hus, stian, slakteriet och allt och skicka oss härifrån med riksdaler på fickan.” ”Om jag förstod henne rätt”, garderade sig Algot. ”Hon kanske bara ville köpa en gris.”

Men det skakade Sven på huvudet åt. Gris hade hon ju redan i form av greven.

Algot log och höll med.

Esther gav sig inte. Hon sökte klarhet och vände sig till sonen: ”Det är väl ändå en viss skillnad på om hon vill köpa allt vi äger och har eller bara en av våra trehundra grisar? Du har ju studerat språk, Algot!” ”Inte just det språket, mor. I can speak a little English.”

Sven förtydligade: ”Det finns olika språk där ute. Grevinnan, det nötet, talar bara franska.” ”Tänker hon bli grisuppfödare?” funderade Esther.

Det trodde inte Sven. Men hon importerade ju hästar som inte dög till annat än att titta på. ”Arabiska fullblod, gubevars! Grisgården ligger där den ligger, perfekt för den som vill ge hästjävlarna mer utrymme.” ”Inte svärja!” sa Esther. ”Aldrig inför Guds välsignade mat, det vet du.” ”Överväger far att sälja?” undrade sonen.

Han stod ju på tur för att ta över och tyckte det var intressant att veta om han hade en grisgård att vänta sig en dag eller bara en säck med silver. ”Aldrig i livet!” sa Sven Olsson.

Esther kände sin älskade make alltför väl. Hon undrade oroligt vad han hade svarat grevinnan.

11

Algot, Anna stort format.indd 11

2024-05-02 13:26:12

”Du sa väl inget som drar olycka över oss?”

Sven sänkte blicken över blodpuddingen: ”Jag råkade kommentera hennes lukt ...”

Esther blev förfärad. ”Hennes lukt?” ”Algot säger att det kallas parfym.” ”Svor du åt henne?” ”Nej, fan!” (sa Sven och råkade med det svärja igen vid matbordet). ”Jag bad henne bara hålla sig borta från grisarna så att de inte blir sjuka.” ”Herregud!”

Men nu ville Algot ställa till rätta. ”Far var inte otrevlig. Inte alls! Han sa visserligen det där om lukten, men dels var det ju sant, dels är jag säker på att grevinnan inte förstod ett ord.” *** ”Jag förstod bara ett ord”, sa Antoinette Bielkegren till sin Gustav under middagen samma kväll.

Greven var inte intresserad, men hade förstånd nog att föra sig. ”Vilket då?” sa han. ”Adieu”, sa grevinnan.

Varpå hon började lirka med honom. Sa att hon visste hur upptagen Gustav var med alla sina viktiga göromål ... Men kunde han ändå inte hjälpa till? Det var ju det här med språket. ”Snälla?” sa hon.

Hon vädjade med sin lenaste röst.

Gustav Bielkegren suckade. Han hatade grevinnans lenaste röst och tyckte djupt illa om resten. Likväl gjorde han henne alltid till lags för husfridens skull. Men det här? Familjen hade ju redan tjugosextusen hektar att hantera. Var det då inte rimligt om bondjäveln fick behålla sitt enda?

12

Algot, Anna stort format.indd 12

2024-05-02 13:26:12

Greven ville inget hellre än att få äta färdigt sin mat i lugn och ro. Ändå tillät han sig att fråga grevinnan just det.

Antoinette log bredare och vänligare än någonsin när hon sa att käraste Gustav nog inte riktigt förstått. Det handlade om geografi!

Det gick till exempel inte att hålla arabhästarna så långt borta som där torparna höll till. Annars hade det ju bara varit att säga upp ett eller ett par arrenden, eventuellt ge torparen en riksdaler eller två för besväret, riva hans eländiga hem, bygga stall och göra hästhage av åkerplätten.

Bara att riva och bygga nytt? tänkte Gustav. Och dessutom ersätta torparen? Varför då?

Bland allt det hustrun inte begrep var vad saker och ting kostade.

Dessutom: om han vräkte en torparfamilj eller två och skickade dem till fattighuset skulle han ju förlora lika många månatliga arrenden!

Bättre, i så fall, att jaga i väg Olsson med grisarna.

Men hur? Bonden hade sannolikt redan sagt nej en gång. Tänkte den stupida hustrun att Gustav skulle gå dit för att få nej en gång till?

Ja, visade det sig. ”Du kan väl i alla fall tala med honom? Du som förstår vad han säger!”

Följt av ”Snälla!” en gång till.

Sanningen var att Gustav Bielkegren inte ville ha mer än nödvändigt med grisbonden Olsson att göra. Han hade vuxit sig stor, hade väl trehundra grisar vid det laget och utökade några år tidigare verksamheten med slakteri. Med det följde en sturskhet som var direkt opassande i en relation bonde och greve emellan. Nog så irriterande också att Olsson hade en välartad son, inte mycket yngre än Gustavs förstfödde som det aldrig tycktes bli någon reda med.

Samtidigt var det ju det här med husfriden. Antoinette skulle inte sluta mala om grisbondens tomt förrän maken gjorde henne till viljes.

Alltså kapitulerade han (för vilken gång i ordningen?) för att om möj13

Algot, Anna stort format.indd 13

2024-05-02 13:26:12

ligt få njuta av det sista på tallriken i lugn och ro – innan han smet ner till sin vinkällare med tillhörande hemlighet. ”Nåväl, min kära”, sa han till henne han inte hade ett dugg kär. ”Jag lovar att tala med Olsson någon av de närmaste dagarna. Men nu vill jag få i mig gösen innan den hinner alldeles kallna.”

Grevinnan tackade medan yngsta dottern Sophia tittade upp. Hon hade dittills suttit i egna tankar, förstått att föräldrarna grälade om något som brukligt, men inte om vad. Nu märkte hon att munhuggandet var över. ”Far, jag behöver nya skor.” ”Det gör du inte alls”, sa fadern mellan tuggorna och tänkte att: Är det inte den ena så är det den andra. ”Du har nämligen redan fyrtio par.

Minst!”

Den sjuttonåriga dottern himlade med ögonen. ”Far förstår verkligen ingenting.”

Sophia behärskade samma teknik som modern. De båda kom gott överens och de var lika obenägna att bli svenskar trots att den ena av dem var född i landet. Antoinette ansåg det vara självklart att dottern skulle ha nya par skor om det var vad hon kände. Vägen dit var att plantera frågan vid frukostbordet en dag och upprepa den tills greven inte längre orkade stå emot. Mor och dotter var ju evighetsdömda till att leva i detta land så fullt av mörker, elände och kyla – dessutom tre hela dagsritter från Stockholm där någon form av civilisation ändå existerade.

Men just den här gången kunde inte Antoinette ta dotterns parti, inte helt och fullt. Därtill stod för mycket på spel avseende araberna. Gustav var bekymrad nog som det var. Grevinnan beslutade sig för att medla. ”Du kanske inte behöver beställa dem från Paris den här gången, Sophia? De har en del fint i Växjö också. Eller åtminstone i den kungliga huvudstaden.”

Det landade inte där det skulle. ”När mor beställt ett arabiskt fullblod till från Paris, kan då inte jag få köpa några ynka par skor därifrån?”

14

Algot, Anna stort format.indd 14

2024-05-02 13:26:12

Det fick greven att titta upp från gösen. ”Har du beställt ett fullblod till?” sa han med riktning grevinnan.

Illa! tänkte hans hustru. ”Fundera inte på det, fina du. Nu tycker jag att vi tar kväll, det börjar bli sent.”

15

Algot, Anna stort format.indd 15

2024-05-02 13:26:12

Algot och kandidaten Tio år tidigare

Medan bondsonen Algot fortfarande var barn (långt innan greven hunnit sätta klorna i honom och hans far) förelåg ingen skolplikt i Sverige.

Och de skolor som ändå fanns var mer inriktade på det kyrkliga än på det faktiska. Men i och med grisverksamhetens stigande framgång beslutade sig Sven och Esther Olsson för att kosta på den enfödde sonen och ge honom sådant de själva aldrig fått.

På grund av den omedelbara närheten till Kronogården såg de med egna ögon hur en privat lärare anslöt i häst och vagn en gång i veckan, anlitad för att undervisa det grevliga parets tre barn. Under somrarna, när vädret så tillät, företogs lektionerna i den intilliggande schersminlunden.

Efter en av dessa smög grisbonden fram till läraren när han redan hunnit sitta upp bakom sin häst för de två milen tillbaka till Växjö. ”Ursäkta mig”, sa Sven och fick honom att hejda ekipaget. ”För vad, om jag får fråga?”

Bonden presenterade sig och sa att han under en tid noterat att herrn återkommande spred kunskap bland de tre grevebarnen.

Mannen bakom hästen nickade och sa att han i det av­seendet gjort sitt bästa ett bra tag redan. Och han fortsatte med en frispråkighet som gjorde Sven alldeles förtjust: ”Tyvärr har det förväntats av mig att sprida nämnda kunskap på franska, och det är inte ett språk jag parlerar utan besvär. Jag accepterade ändå uppdraget eftersom två plus två är lika med fyra även i Paris, precis som att Gustav III blev skjuten i Stockholm 1792 oavsett språk.

16

Algot, Anna stort format.indd 16

2024-05-02 13:26:12

Så det har fått gå, även om jag till och från behövt dra de överenskomna riksdalerna ur händerna på greven eller grevinnan. De håller hårt i sina slantar.”

Mannen talade på samma dialekt som Sven, det kändes tryggt. Från början hade grisbonden närmat sig honom för att få råd om vem som kunde lära hans egen son enligt ett liknande upplägg. Men nu bytte han till en djärvare plan. ”Vad sägs om att skifta till en elev som herrn kan språka med utan krumbukter, gärna två gånger i veckan till dubbla ersättningen i förhållande till greven – och betalt i förskott?”

Mannen steg ner från sin vagn och närmade sig förslagsställaren. ”Hur gammal är den eventuelle lärjungen i fråga?” ”Elva år.” ”Hur har han det med förståndet?”

Det visste inte Sven säkert. Lika bra att vara ärlig. ”Han kan klockan, han kan både lägga till och dra ifrån när han mäter foder och han skyfflar redan dynga som en hel karl. Däremot vet han nog inte mycket om när Gustav III dog. Blev han skjuten, sa herrn?

Det var värst.”

På det sträckte mannen fram sin hand och presenterade sig: ”Jag är kandidat Henriksson från Växjö. Grevinnan Bielke­gren gav mig just avsked sedan jag svarat ärligt på frågan om hur jag tyckte att det gick för hennes barn med inlärningen. Jag är alltså disponibel för en ny student och vad kunde passa bättre än en pojke som både talar svenska och skyfflar dynga som en hel karl?”

Så kom det sig att Sven, Esther och elvaårige Algot slog sig ner med kandidat Henriksson i bondefamiljens kök. Den sistnämnde berättade att han studerade juridik, men att språk, samhälle, litteratur, politik och historia alltid intresserat honom. Och han trodde att han skulle kunna bli en värdig ledsagare åt pojken. ”Det jag vill lära mig mest av allt är hur fars hembränningsapparat fungerar”, sa Algot. ”Kan det ingå i kandidatens i uppdrag?”

17

Algot, Anna stort format.indd 17

2024-05-02 13:26:12

Sven bröt in och sa att allt hade sin tid. Handskas med brännvin skulle man inte göra förrän man fyllt femton. Eller åtminstone fjorton. ”Då börjar vi med kristendomskunskapen i stället”, sa kandidaten.

Det skulle han inte ha sagt. ”I helvete heller!” sa grisbonden. ”Så du pratar, Sven!” protesterade Esther. ”Vid köksbordet och allt!”

Hon var ju sjuk och vågade inte tro på bättring. När det inom inte allt för länge var dags för henne att möta sin skapare­ville hon inte behöva börja med att ursäkta sig över maken.

Grisbonden stillade sig. Esther visste ju att han inte tålde prosten Sikelius. Tanken på att Algot skulle gå samma väg hade fått Svens tunga att slinta.

Präst? tänkte elvaårige Algot. Nej fan. Han skulle ju bli grisbonde.

Men det här samtalet var till för de vuxna. Han fortsatte att att tiga still.

Dock kom kandidaten med lugnande besked avseende det religiösa.

Han hyste för egen del betydande tvivel kring valda delar av Bibeln.

Det var bara det att den som kunde sin katekes fick det så mycket lättare i livet. Ty med all respekt för adeln, borgarna och bönderna – näst efter kungen var det ändå prästerskapet folk hade att huka sig inför. ”Sa ni förresten att det är Sikelius prosten heter här i socknen? Honom är jag avlägset bekant med. Som riktigt ung tvingades jag ner i kyrkbänken i Växjö när det var där han höll till. Han var barsk så det räckte och blev över på den tiden.” ”Det har inte gått över sedan dess”, sa Sven som hade förmågan att lyssna till förståndigt tal och ändra sig om det behövdes.

Därför ordnades det så att han något motvilligt skickade sonen till skola i kyrkans arrangemang två gånger i veckan, medan kandidaten lika ofta tog sig de dryga två milen från Växjö till grisgården.

Sålunda: På måndagar och onsdagar lärde prosten Algot att Gud skapade himmel och jord på sex dagar, medan kandidaten använde tisdagar och torsdagar till att förklara att nämnda jord är rund, att den snurrar runt 18

Algot, Anna stort format.indd 18

2024-05-02 13:26:12

solen i stället för tvärtom och att det är omöjligt att vetenskapligt förklara hur vatten kan förvandlas till vin. *** Algot och kandidaten hade regelbundna lektioner i sju långa år och de kom att tycka mycket om varandra. När de tog farväl på Algots artonårsdag var kandidaten sedan länge inte kandidat längre utan jurist och på väg mot något ännu finare. Inför Algot var och förblev han ändå kandidaten. ”Stort tack, kandidaten, för de här åren”, sa han. ”Gustav III blev skjuten på Operan 1792”, sa pappa Sven som kom ihåg hans och kandidatens allra första möte och ville visa att han snappat upp ett och annat han också. ”Och vem var det som sköt?” undrade kandidaten med ett leende. ”Gå nu med dig”, sa Sven.

19

Algot, Anna stort format.indd 19

2024-05-02 13:26:12

Grevens alla bekymmer 1852

Greven och grevinnan var överens om en sak allena. Det var inget de någonsin talade om eftersom det rörde den enes uppfattning om den andra och den andras uppfattning om den ene.

Gustav Bielkegren tyckte synd om sig själv. Han hade avlat tre barn (med visst bistånd av hustrun). Och alla tre kom att brås endast på henne!

De hette Mauritz, Désirée och Sophia, men inför sig själv brukade fadern kalla dem dum, dummare och dummast i omvänd ordning.

Han hade sedan länge förlikat sig med att han ensam fick sköta slottet, de tjugosextusen hektaren skog och åker, och Sveriges modernaste sågverk. Övriga familjemedlemmar bokförde han som inget annat än kostnadsposter, humör­sänkare och problem.

Sågverkssatsningen var förresten grevens egen idé. Han varnades från höger och vänster. Det hette att slottet och Kronogårdens säteri låg för långt från kusten, att han i stället borde ägna sin uppmärksamhet åt järnmalmen i de in­tilliggande vattendragen. Som om greven själv kunde bestämma var hans skog växte! Timret nådde ändå Östersjön via åar och sjöar. Den extra transportkostnaden i förhållande till konkurrenterna fick vägas upp av Gustavs briljans i fråga om vision, organisation och effektivitet. Att belackarna ännu efter flera decennier inte fått helt fel hade med vädret att göra. Hur många svåra vintrar kunde egentligen följa på rad?

20

Algot, Anna stort format.indd 20

2024-05-02 13:26:12

Ekonomin var ett evigt bekymmer bland bekymmer. Greven var ju greve, inte vilken borstbindare som helst. Inte ens vilken greve som helst!

Han var häradets viktigaste person och hade få om ens några övermän i hela södra Sverige. Varje gång kungen och hans hov hade ärende söderut från Stockholm blev det övernattning på Kronogården och därifrån vidare till Danmark. Antingen stannade resan där, den danske och svenske kungen hade alltid saker att språka om. Eller så fortsatte färden mot de tyska rikena och kanske ända till Paris. Bielkegren var extra förnöjd med att det aldrig blev några fler kungliga stopp på svensk mark i Kronogårdens närhet. Han var sålunda en gång för alla den som betydde något i trakten.

Greven i den åttonde generationen försvarade släktnamnet med den äran. Hur det skulle gå med generation nio vågade han nästan inte tänka på. Hur kunde det ha gått så illa med familjebygget? *** Det började med att Karl XIV Johan i början av sin tid som regent gjorde sitt första av två besök på säteriet. I entouraget fanns en ung kvinna av både fransk och högadlig härkomst. Majestätet presenterade henne för Gustavs far och uppmuntrade till ett arrangemang mellan Gustav och henne. Sonen hade inget annat val än att intressera sig för kvinnan. Eftersom hans franska var tämligen begränsad på den tiden kunde han inte värdera graden av hennes förstånd förrän det var för sent. Inte för att det hade hjälpt, varje kunglig rekommen­dation var ju att se som en order.

Arrangemanget i fråga ledde i alla fall till sonen Mauritz, följd av dottern Désirée. När Gustavs far gått bort önskade den nyblivne greven säkra upp arvet efter sig själv med ytter­ligare en son, och lade motvilligt ner ett betydande arbete på saken.

Det dröjde, men det kom ännu ett barn åtta år efter Mauritz. Hon gavs namnet Sophia och med henne tyckte Gustav att det fick vara nog.

Han slutade att dela gemak med sin grevinna, åberopande permanenta sömnproblem.

21

Algot, Anna stort format.indd 21

2024-05-02 13:26:12

*** Åren gick. Mauritz var en dag tillräckligt gammal för att greven skulle förstå att han och grevinnan hade avlat en halv­idiot. Detta skyllde han i första hand hustrun för, i andra hand sonen. Den förstfödde företog sig just ingenting. Och gjorde han det blev det fel. Extra irriterande att närmaste och enda grannen (grisbonden Olsson) hade en pojke som tycktes göra mer nytta för sin far under en enskild dag än Mauritz dittills gjort för Gustav under hela sitt liv. Bondpojken var dessutom flera år yngre!

I avsikt att få rimlig fason på sin arvtagare skickade greven honom till Kristianstad på officersutbildning så fort han hade åldern inne. Vari­ från han strax blev hemskickad. Nytt försök i Skövde med samma resultat.

Det var först i Stockholm som Gustav hittade en regementschef med rymligt samvete och dåliga finanser nog att göra löjtnant av Mauritz trots alla hans ohjälpliga brister.

Med äldsta dottern Désirée gick det bättre. Gustav lyckades få henne bortgift till en inte alltför kräsen dansk baron och hade sedan den dagen bara dum och dummast kvar att tänka på.

Dottern Sophia var nu också giftasvuxen, men olyckligt­vis sin mor upp i dagen; det vill säga befriad från både utstrålning och förstånd. Det där skulle inte bli lätt!

Sonen Mauritz hade i alla fall fördelen att han var billig i drift. Efter den omfattande mutan i Stockholm räckte det med en årlig och rimlig påfyllnad av riksdaler för att generalen inte skulle glömma vad han hade betalt för att komma ihåg. Summan var nästan inte mätbar i relation till kostnaden för en enda av dotterns alla inköpsnycker. I övrigt stod Kronan för Mauritz försörjning. Återstod att se om det dessutom kunde bli någon som helst reda med fanskapet.

Och på tal om fanskap: hustrun Antoinette och hennes fördömda 22

Algot, Anna stort format.indd 22

2024-05-02 13:26:12

hästar, oförmögna till annat än att springa fort. Det hade väl kunnat ha sitt värde om grevinnan någonsin gav sig av någonstans. Men hon lämnade ju aldrig ägorna. Tyvärr!

Lika illa med dottern. Redan sjutton år och ännu ingen friare i sikte, oavsett vilka skor och vilken klänning hon valt för dagen. Vid åtminstone ett par tillfällen hade det ändå varit nära. Båda gångerna föll det på att spekulanterna insisterade på att först få språka med den tilltänkta. ”Usch!” sammanfattade greven och smög ner till sin vinkällare.

Han låste för säkerhets skull alltid om sig även om han lurat i hustrun och dottern att det bodde stora, köttätande spindlar där. Inte för att han någonsin sett någon eller att de ens existerade i Sverige, men de höll fruntimren borta.

Väl ensam bland fat och flaskor satte han sig en stund. Han behövde komma ner i puls efter kvällsmålen ity det att samtalsämnena som initierades av grevinna och dotter över gädda och gös sällan handlade om annat än kostnader. Denna afton inget undantag.

Sedan reste han sig (det var ju lyckligtvis onsdag) och öppnade försiktigt den lilla dörren i ena hörnet, den intill ekfatet med konjak och som ledde till slottets baksida. Där väntade enligt order förmannen Björk med sadlad häst. ”Jag önskar greven en trevlig ridtur”, log Björk.

Eventuellt antydde han något med det. ”Du kan ta ledigt för i dag”, svarade greven kort.

23

Algot, Anna stort format.indd 23

2024-05-02 13:26:12

Grevinnans alla bekymmer 1852

Antoinette Bielkegren tyckte synd om sig själv. Hon hade avlat tre barn (med visst bistånd av maken). Den förstfödde sonen hade till all olycka blivit fadern upp i dagen. Antoinette tyckte att en av det slaget var en för många. Nu var hon omgiven av två. Äldsta dottern blev hon heller inte klok på. Gustav gifte bort henne till en enkel baron i Danmark och i Désirées senaste brev därifrån berättade hon om hur lycklig hon var.

Lycklig? I Danmark?

Baronen talade i alla fall franska. Men han var fortfarande dansk.

Och hans förmögenhet bestod i allt väsentligt av fyrtioåtta väderkvarnar att mala mjöl i. Mjöl som ledde till bröd! Vem ville leva på bröd och danskt öl när det fanns gåslever och vin från Loire, tänkte kvinnan som längtat hem varje dag i över tjugo års tid. Återstod Sophia. Sjutton år nu och fortfarande full av liv. Men hur länge skulle det vara? Det vidriga Sverige sög långsamt kraften ur dem båda.

Det var Antoinettes fars fel att det blivit så här. Trots att han var markis lät han sig bländas av borgarsonen Jean Baptiste Bernadotte som klättrat hela vägen till general i den franska armén. De båda var redan ohjälpligt nära vänner när den sistnämnde plötsligt blev kronprins och så småningom kung av Sverige. Intill denna dag var det obegripligt för Antoi­nette att borgaren Bernadotte frivilligt gick från dekorerad officer i världens stoltaste armé till regent över inte mycket annat än lymlar, fyllon och svältande människor som drogs med både dysenteri och ty24

Algot, Anna stort format.indd 24

2024-05-02 13:26:12

fus. Men det hade han väl fått göra om han bara inte dessutom presenterat idén för sin vän om att gifta samman hans dotter med sonen till en svensk greve.

Fadern och borgaren hade menat väl, ändå. Greve var ju en gång för alla ännu lite mer högadligt än markis. Därför blev det som det blev.

Varpå både borgarkungen och Antoi­ne­ t­tes far gick bort – och Antoinette lämnades åt sitt öde.

Den vulgäre Gustavs förmögenhet bestod för övrigt inte ens av väderkvarnar utan av träd! Bröd gick – till skillnad från timmer och plank – ändå att äta om man doppade det i olivolja.

Grevinnan saknade sin bror och familjens franska ägor mer än något annat. Tänk att hon bytt Loiredalen – Frankrikes trädgård! – mot gran och tall, tall och gran: Vintrar med meter­tjock snö och en grisbonde till granne som det inte gick att språka med. Varför man nu skulle vilja det annat än när man önskade honom bort därifrån?

Lägg till det att det var två timmar med spann till närmaste stad.

Växjö. Redan namnet gav henne avsmak. Antoinette lovade sig själv att aldrig sätta sin fot där; ett löfte hon genom åren fått bryta vid ett fåtal tillfällen allena. Senast ett par år tidigare då domkyrkan återinvigdes under högtidliga former. Alla som betydde något var bjudna, alla var förmodade att närvara – och att vara imponerade! Som om Notre-­ Dame inte fanns? Femhundra år äldre och lika många gånger skönare.

Antoinette drömde om att fly landet tillsammans med Soph­ia­innan det hunnit gå lika illa för henne som det gjort för Désirée. Tyvärr skulle det stanna vid en dröm, ty hur skulle de någonsin kunna bryta upp från det iskalla Norden? Greven var ju för evigt fjättrad vid de tjugosextusen hektaren av sin fördömda skog. Och ädla familjer delade inte på sig, inte utan skandal. Återstod att vandra vidare på den inslagna vägen: att fortsatt göra sig lagom enfaldig inför den enfaldige maken och inkassera fördelarna det gav. Som till exempel de ljuvliga araberna.

25

Algot, Anna stort format.indd 25

2024-05-02 13:26:12

”Usch!” sammanfattade Antoinette sin och Sophias situation och gick till sitt gemak, satte sig vid skrivbordet, tog fram papper och gås­ penna och började på nästa brev i den ändlösa raden av dem. ”Frère bien-aimé. Älskade bror ... Nu ska du få höra!”

26

Algot, Anna stort format.indd 26

2024-05-02 13:26:12