9789177958628

MIA SÖDERBERG

Av Mia Söderberg har tidigare utgivits hos Polaris:

I serien om Maja:

Tredje gången gillt, 2021

När fjärde ljuset brinner, 2021

Alla goda ting är fem, 2023

I serien om Villa Vildros:

Ett nytt kapitel, 2022

Den stora överraskningen, 2022

Alla dessa hemligheter, 2022

Tre bröllop och en begravning, 2023

Nu tändas tusen juleljus, 2022

Tidigare utgivet på annat förlag: Den utan skuld, 2020

Bokförlaget Polaris, Stockholm

© Mia Söderberg 2023

Omslag: Islington Design

Första upplagan, första tryckningen

Tryckt hos: Scandbook, Falun, 2023

isbn : 978-91-7795-862-8

www.bokforlagetpolaris.se

Detta har hänt i Villa Vildros …

Parisa längtar tillbaka till sitt jobb som veterinär och har svårt att finna sig tillrätta som hemmafru i Bergerac. Hon känner sig både ensam och stressad över hela situationen och mår allt sämre. Michel jobbar mycket och kan vara borta dagar i sträck vilket tär rejält på relationen.

Marcel ska ha en stor konstutställning i Paris och när

Parisa och familjen går på invigningen förstår hon för första gången hur berömd hennes pappa är, och även hon blir uppmärksammad i såväl teve som skvallertidningar eftersom ingen tidigare vetat om att den store konstnären haft en dotter. Marcel verkar dock inte alls särskilt entusiastisk över allt ståhej utan är mest besvärad över all uppmärksamhet. Parisa tycker att han ser trött och medtagen ut men tänker att det beror på allt runt utställningen.

Florian är också på plats och får sitt livs chock när han plötsligt står öga mot öga med sin far, den kände ryske konsthandlaren Vasilij Popov. Vasilij är mycket gammal och har dragit sig tillbaka från arbetslivet för länge sedan men när han äntligen får kontakt med sin son lyckas han övertala Florian att göra konstaffärer tillsammans.

När Parisa en tid senare kommit tillbaka till Bergerac efter ett besök i Sverige får hon ett telefonsamtal från ett sjukhus i Paris, och läkaren som ringer säger att Marcel är döende. Hon och Florian skyndar dit och hinner precis ta farväl innan han dör. På begravningen uppmärksammar Parisa en ung kvinna i kyrkan som sitter på den bakersta bänkraden men hinner inte fråga vad kvinnan gör där innan hon försvunnit.

Florian och Parisa får ta del av det testamente Marcel skrivit en kort tid före sin död. Där står att Parisa ärver allt utom några enstaka tavlor och att Marcel vill att Florian ska hjälpa henne att förvalta hans konst.

Så sakteliga börjar Parisa må bättre men hon saknar sitt arbete och livet i Villa Vildros allt mer även om hon anstränger sig för att inte visa det. Men Michel verkar dölja något för henne vilket inte alls känns bra. Under våren får hon dessutom ett brev från en ung kvinna som heter Florens. I brevet står det att även hon är dotter till Marcel Bernard och gärna vill ha kontakt. Parisa är fortfarande inte helt återställd efter depressionen och orkar inte med fler omvälvande händelser i sitt liv utan stoppar undan brevet i en kökslåda utan att berätta om det för någon.

Vid ett besök i Södervik under senvåren ringer Farzad, chefsveterinären och tillika ägaren för smådjurskliniken, till Parisa och vill att hon ska komma över och fika tillsammans med kollegorna. Väl där överraskas hon både av att Farzad vill att hon ska ta över hans arbete på kliniken och av att Michel efter en stund kommer in i personalrummet och plötsligt pratar svenska. Han vill att de ska flytta till Sverige och avslöjar att det är han som är arkitekten bakom de nya radhusen som ska höra till Villa Vildros, dit bland annat Kitty och Felix ska flytta. Parisa blir överlycklig över att få komma hem igen och precis som Michel och Felix hoppats på vill hon också bo i ett av radhusen, bredvid sin bästa vän.

1

Parisa gick runt i trädgården och försökte rensa bort det värsta ogräset. Den här sommaren var det mer än vanligt, tyckte hon. Fast de inte varit i Sverige mer än tre veckor såg det helt vildvuxet ut nu när de kom tillbaka till Bergerac. Långa ogräsrevor slingrade sig runt de nyplanterade rosbuskarna och försökte kväva dem, flera av blommorna var i princip uppätna av hungriga larver och torra löv låg som ett brunt täcke över gräsmattan. Hon tog ett nytt tag med revorna medan Sophia och Mary-Ann satt bredvid och ivrigt grävde i en jordhög med var sin spade.

Det var ovanligt varmt för årstiden. Hela södra Europa hade dragits med temperaturer kring fyrtio grader i flera veckor och det verkade inte heller vara några beskedligare vindar på väg. Parisa strök bort några svettdroppar ur pannan och rättade till Sophias solhatt som hamnat på sned och skulle precis göra samma sak med Mary-Ann när Florian, Esther och Husky klev in genom grinden.

”Stör vi?” frågade Esther, försynt som alltid.

Sophia gav till ett förtjust rop och gick genast fram till Husky och började klappa honom, vilket belönades med en blöt puss i ansiktet. Mary-Ann förhöll sig mer avvaktande. Hon stoppade tummen i mun och försökte gömma sig bakom Parisas tunna linneklänning.

”Inte alls”, sa Parisa och torkade bort jorden från händerna innan hon kramade om dem båda. ”Vad roligt att se er. Vill ni ha något att dricka i värmen?”

”Inget besvär för vår skull”, sa Florian. ”Vi ska inte stanna utan ville bara titta förbi på vägen till Paris.”

”Redan?” Parisa såg förvånat på dem. ”Men det är väl två veckor kvar tills galleriet ska öppna?”

Hon tog Mary-Ann i handen och fick henne att ställa sig bredvid istället.

Esther slog ut med armarna.

”Du anar inte hur mycket det är kvar att ordna med så vi lär nog ha fullt upp dygnet runt, skulle jag tro.”

”Vi hinner”, försökte Florian lugna. ”Det enda som oroar oss en aning är att köksleveransen med spisen och ugnen är försenad men leverantören har lovat att allt ska vara installerat och klart ett par dagar innan. Det vore tråkigt om vi inte kan ha caféet igång på invigningen men i allra värsta fall får vi baka i förväg och ta med och så får det räcka så långt det räcker. Kaffemaskinen kommer i alla fall att vara på plats.”

”Kan jag göra något för att hjälpa till? Om ni vill kan jag också baka något. Säg bara till i så fall.”

Esther klappade Parisa på armen.

”Du har fullt upp ändå, så du ska inte dessutom ge dig på kakbak. Vi löser det på något sätt. Marcel hade av någon anledning en stor frys så vi hinner fylla den under de här veckorna.”

”Däremot”, inflikade Florian, ”vill jag informera dig om att tavlan är på plats i Paris. Vasilij har sett till att den nu är väl inlåst i kassaskåpet i hans galleri. Han medde-

lade att han blivit helt förstummad när han fick se den och menar att det är ett ovärderligt verk, så den kommer säkert att dra en hel del nyfikna besökare, bara den.”

Parisa fick som alltid en klump i halsen när hon tänkte på sin pappa. Först hade han bara funnits som luddiga minnesfragment och med en tavla av hennes mamma som det enda fysiska föremålet efter honom. Sedan hade han plötsligt funnits där under en kort tid för att därefter ryckas ifrån henne precis när de börjat lära känna varandra. Hon svalde och försökte fokusera på samtalet.

”Och är nu datumet spikat till den sista augusti? Jag har för mig att ni pratade om flera datum.”

Florian nickade bekräftande.

”Ja, det blir då och ni är självfallet hedersgästerna, men det hoppas jag att du redan har förstått? Naturligtvis är det du som ska klippa invigningsbandet när Galleri Parisa öppnar.”

Parisa skakade på huvudet.

”Måste jag det? Jag tycker att det är så jobbigt med all uppmärksamhet. Kan inte någon av er eller Vasilij göra det?”

”Det måste vara du”, sa Esther mjukt. ”Det är din fars verk som ska visas, galleriet är uppkallat efter dig och det var till och med du som hittade den första stipendiaten. Att det blev August är helt och hållet din förtjänst, och han kommer att bli en bra ambassadör för framtida stipendieansökningar.”

Parisa suckade. Hon förstod att Esther hade rätt men hon kom allt för väl ihåg hur det hade varit på den stora

vernissagen Marcel hade haft för ganska precis ett år sedan.

När det framkommit att hon var den store konstnärens okända dotter hade folk flockats runt henne och velat ta selfies och få autografer och det hade varit chockartat att plötsligt bli föremål för en sådan tumultartad uppmärksamhet.

”Men jag behöver väl inte hålla tal?” bönade hon.

”Det klarar jag inte.”

”Jag tänkte att Vasilij kunde hålla invigningstalet”, sa Florian lugnande. ”Jag ska prata med honom om det, han gör det säkert gärna. Han är piggare än någonsin och … ”

Esther la en arm på hans axel innan han fortsatte sin utläggning.

”Vi måste börja röra oss”, sa hon försynt. ”Det vore skönt att vara framme i hyfsad tid.”

”Självfallet. Ursäkta min svada. Jag blir lätt lite för entusiastisk”, sa Florian hastigt och kysste Parisa på kinden. Så vinkade han åt Sophia och Mary-Ann men de hade fullt fokus på en tusenfoting som klättrade på Sophias spade och hade inget intresse av någon avskedshälsning.

”Jag kommer att sakna dig, min springkompis”, sa Parisa till Husky och fick en svansviftning till svar. ”Hur ska jag nu komma i väg när du inte är här?”

”Ni ses ju snart i Paris, ta gärna en runda med honom där om du hinner”, sa Florian när han startade motorn. ”Vi hinner inte riktigt med honom nu med allt som behöver göras den närmaste tiden så om du vill förbarma dig över honom så är vi mer än tacksamma alla tre. Au revoir.”

Parisa såg efter bilen tills den svängt höger nere vid floden och tog sedan med sig Sophia och Mary-Ann in i

köket och började förbereda lunchen. Samtidigt passade hon på att slå en signal till mormor.

Gerd lät andfådd när hon svarade.

”Hej mormor. Är du ute och springer?”

”Man kan tro det men jag blir så lätt flåsig nuförtiden. Tanten börjar bli gammal”, skämtade Gerd.

Parisa blev nästan irriterad på henne.

”Sluta säg så där, du är ju hur pigg som helst.”

”Ja men jag närmar mig de åttio med stormsteg och det märks på kroppen, det är inget att hymla med. Jag märker att jag inte orkar lika mycket som förut.”

Parisa ändrade genast tonläge.

”Vad menar du? Är du sjuk på något sätt?”

”Nej då. Jag är inte sjuk, jag är bara tröttare och konditionen är lite sämre men det hör till åldern och inget att oroa sig över. Nog om detta nu. Hur har ni det?”

”Vi har det bara fint men det är väldigt varmt. Just nu är det trettioåtta grader i skuggan så det går inte att vara utomhus några längre stunder. Michel är på jobb i Paris men kommer hem i kväll och i morgon bitti åker vi till Antibes och hälsar på Sascha och Lou-Lou. Vi har inte setts på hela sommaren så det är hög tid att Sophia och Mary-Ann får träffa mormor och gammelmormor igen. Hur har ni det då?”

”Tack bra. Håkan och jag ska åka på golfresa till Öland nästa vecka med goda vänner, sedan är vi bjudna på två kräftskivor och ett diamantbröllopsparty. Börje och Charlotte har lovat att se till Jocko och Whitney under tiden vi är borta.”

Parisa drog en suck av lättnad. Det verkade vara full

fart som vanligt på mormor och Håkan ändå.

Du har ju mer på din agenda än vad jag har”, skrattade hon. ”Diamantbröllop, hur länge har man varit gift då?”

”Sextio år. Siv och Janne gifte sig när de var arton. På den tiden fick omyndiga gå till kungs för att få vigas. Jag och morfar skulle också ha varit gifta så länge om han fått leva”, tillade hon lite tystare.

Parisa hisnade över perspektivet.

”Sextio år”, sa hon förundrat. ”Jag och Michel har varit gifta ett år. Vi har en bit kvar, kan man lugnt säga.”

”Ja, det är få förunnat att få hålla ihop så länge. Nu ropar Håkan på mig så jag måste avsluta. Men Whitney har lagt ett nytt ägg så där verkar kärleken också blomstra. Vi får prata vidare om det nästa gång. Pussa flickorna från oss. Kram.”

2

Temperaturen låg på fyrtiotvå grader när Parisa och Michel checkade in på sitt vanliga hotell och svetten rann om dem när det var dags att lämna rummet för att möta upp Florian, Esther och Vasilij för att äta middag. Florian hade krävt att få betala för deras vistelse eftersom de, som han uttryckte det, närmast hade ockuperat Marcels våning där Parisa och Michel istället kunde ha bott och alla försök att avfärda det avvisades vänligt men bestämt. Han hade också propsat på att få bjuda på middag den här kvällen. Suzette som även hon var i Paris för att vara med på invigningen hade genast erbjudit sig att ta hand om Sophia och Mary-Ann, vilket Parisa och Michel tacksamt tagit emot. Så nu var barnen pyjamasklädda och låg i sängen med Suzette och en pekbok med djur emellan sig, helt ointresserade av att Parisa lämnade dem. Det var inte en särskilt lång promenad till restaurangen men Parisa ångrade att de inte tagit en taxi och suttit i en svalkande luftkonditionering istället för att känna hur kläderna klibbade mot kroppen. Hon såg att Michel var blank i pannan och hur en mörk fläck spred sig på ryggen på den ljusblå skjortan. Det hade dessutom kommit en kraftig regnskur bara någon timme tidigare som gjorde att trottoaren ångade av värme.

”Det är som att gå i en våtvarm bastu som doftar asfalt”, pustade hon och saktade ner ytterligare på farten.

”Jag tror att är det rekord.” Michel torkade sig för tredje gången i pannan. ”Det brukar i augusti vara varmt i Frankrike men det här är mycket.”

”Hoppas att Suzette kommer ihåg att flickorna måste dricka ordentligt så att de inte får värmeslag.”

”Jag har värmeslag om jag får inte snart en öl”, stönade Michel. ”Men nu vi är framme.” Han pekade på en skylt en bit fram på gatan. ”Det är en av de mest bra restaurants i Paris.”

Parisa log i smyg åt hans svenska. Michel hade verkligen lagt ner stor möda och kämpat vidare hela sommaren med att lära sig språket och han sken som en sol varje gång han fick beröm.

”Det ska bli spännande”, sa hon högt. ”Och svalt och skönt, hoppas jag”, tillade hon och försökte rädda det sista som var kvar av frisyren.

Trots den tunna, ärmlösa klänningen rann nu små rännilar utmed ryggraden och det nyfönade håret klibbade mot pannan när de klev in på den flotta restaurangen. En hovmästare stod genast på pass och visade dem till bordet där Vasilij redan satt och väntade på dem. Han var en stilig man trots sin mycket höga ålder, det kritvita håret låg bakåtkammat och mustascherna såg nyvaxade ut. Florian var en trettio år yngre kopia av sin far och likheten mellan dem var närmast komisk.

Vasilij slog välkomnande ut med armarna.

”Bienvenue!” sa han med ett varmt leende. ”Det var länge sedan. Slå er ner.”

Parisa kindpussade Vasilij som förblev sittande i sin rullstol. Hon kände en svag doft av rakvatten och gladdes åt att den gamle mannen fortfarande ansträngde sig så. De satte sig på de av hovmästaren anvisade platserna och medan Vasilij tillkallade kyparen synade hon honom diskret och noterade hans mycket genomtänkta och exklusiva klädsel. Kavajen var marinblå och av senaste snitt, och den prydligt knutna blå- och vitrandiga slipsen ovanpå den bländvita skjortan matchade perfekt med näsduken som stack upp ur bröstfickan.

Parisa såg sig om i lokalen och försökte att inte se allt för imponerad ut. Men det var svårt, allt var så oerhört sobert och elegant och människorna dyrbart klädda och mycket vackra. Alla uppträdde världsvant och champagnen flödade. Parisas egen erfarenhet av flotta restauranger var tämligen begränsad och hon kände sig som en elefant i en porslinsbutik där hon satt och vågade knappt röra sig av rädsla för att förstöra något.

”Florian och Esther kommer strax”, sa Vasilij när kyparen fyllt på vin i de höga kristallglasen. ”De har varit i lokalen hela dagen sedan tidigt i morse för det har visst varit en del problem med elen och någon möbelleverans.” Han höjde sitt glas. ”Men vi kan väl smaka på vinet så länge.”

Parisa kände sig nästan som en skolflicka tillsammans med Vasilij. Han utrstrålade fortfarande en mycket stark karisma och man fick omedelbart stor respekt för den välkände konsthandlaren. Det märktes att han var van vid att människor lyssnade på honom.

I samma stund såg Parisa att Florian och Esther var på väg mot deras bord och drog en suck av lättnad. Det var

svårt att konversera på franska, ordförrådet var fortfarande tämligen begränsat, i synnerhet när det gällde konst, så det var skönt att de nu var här och kunde ta över samtalet.

Vasilij sken upp och Florian såg genuint glad ut när de tog plats vid bordet. Men han såg också mycket trött ut med mörka ringar under ögonen och blek hud som tydde på sömnbrist medan Esther däremot strålade som om hon var på sitt livs semester.

”Låt höra nu”, sa Vasilij när de hade småpratat en stund och gjort sina beställningar. ”Var står vi i allt? Jag utgår ändå från att allt är klart eftersom ni sitter här?”

”Ja, äntligen”, sa Esther och Florian samtidigt och log mot varandra. ”Men det var problem in i det sista”, fortsatte Esther. ”Ugnen som skulle ha kommit i måndags kom för bara ett par timmar sedan och strömmen har gått fyra gånger i dag. Men nu har vi haft en elektriker på plats så förhoppningsvis händer det inte någon mer gång.”

”Så då har du stått hemma och bakat allt?” frågade Michel lätt chockad.

”Ja, det har hon”, insköt Florian innan Esther hann svara. ”Hon har varit uppe till midnatt de senaste kvällarna och Marcels frys är fylld till bristningsgränsen nu så det borde räcka gott och väl.”

I samma stund kom maten, högtidligt inburen av två kypare, och Parisa såg hänfört på tallrikarna som ställdes ner framför dem. De var som små konstverk allihop till både färg, form och uppbyggnad. Hon önskade att hon vågat ta upp kameran men förstod att det nog inte passade sig på ett ställe som detta så hon nöjde sig med att istället försöka memorera allt.

Vasilij höjde åter sitt glas och skålade in måltiden och inte förrän han tog upp sina bestick gjorde de andra likadant. Parisa smakade på sin piggvar, som fullkomligt smalt i munnen, och insåg att det nog var det godaste hon någonsin ätit och de andra såg också ut att uppskatta det de hade på tallriken. Det rådde en närmast högtidlig stämning runt bordet och de åt en stund under tystnad. Sedan la Vasilij besticken i kors och tog till orda igen.

”Är Claudette också färdig med sitt arbete?” frågade han.

”Hon var kvar när vi gick och skulle hänga de sista tavlorna”, sa Florian och torkade sina mustascher på samma sätt som sin far. ”Det var visst något med hur ljuset föll i ett av rummen som hon inte var riktigt tillfreds med, men hon lovade att inte bli sen och skulle ta en taxi hem sedan.”

”Och ’Marianne’?”

Eftersom Parisa inte riktigt förstod allt som sas runt bordet reagerade hon när hennes mors namn plötsligt dök upp i samtalet och såg på Florian. Vad pratade de om?

Florian skyndade sig att förklara.

”’Marianne’ har fått en egen vägg att hänga på. Där kommer vi för säkerhets skull också ha en vakt placerad

eftersom vi inte riktigt vet vilket intresse det kommer att bli men vi anar att det kan bli en ansamling av människor där. Vi lät kalla tavlan ’Marianne’ för Vasilij upptäckte att din far hade skrivit din mammas namn på baksidan tillsammans med det datum han målade porträttet.”

Vasilij såg henne stadigt i ögonen. Amuletten brände till och Parisa tog tag om den med handen och svalde. Vad skulle komma nu?

”Flicka lilla”, sa han allvarligt och klappade henne på handen, ”ingen vid det här bordet har en aning om vad som kommer att hända i morgon när folk får se ’Marianne’ men bered dig på att ditt liv kommer att bli annorlunda efter det. Jag är helt övertygad om att konstvärldens karta kommer att ritas om och att tavlan av din mamma en dag kommer att jämföras med ’Mona-Lisa’ som ett av de största verken genom tiderna.”