9789177958611

MIA SÖDERBERG

Av Mia Söderberg har tidigare utgivits hos Polaris:

I serien om Maja:

Tredje gången gillt, 2021

När fjärde ljuset brinner, 2021

Alla goda ting är fem, 2023

I serien om Villa Vildros: Ett nytt kapitel, 2022

Den stora överraskningen, 2022

Alla dessa hemligheter, 2022

Konstnärens dotter, 2023

Nu tändas tusen juleljus, 2022

Tidigare utgivet på annat förlag: Den utan skuld, 2020

Bokförlaget Polaris, Stockholm

© Mia Söderberg 2023

Omslag: Islington Design

Första upplagan, första tryckningen

Tryckt hos: Scandbook, Falun, 2023

isbn : 978-91-7795-861-1

www.bokforlagetpolaris.se

Detta har hänt i Villa Vildros ...

Parisa är överlycklig för att Michel är hos henne i Sverige men kort efter att han kommit visar det sig att hon är gravid och väntar tvillingar, och hela Parisas liv förändras i ett slag. De två flickorna, Sophia och Mary-Ann föds i oktober och Parisa och Michel pendlar mellan Sverige och Frankrike för att försöka få ihop sina liv.

Sofias tredje del i testamentet visar sig vara en önskan om att Parisa ska delge Florian namnet på hans far. Hans mamma Margaux vägrade under hela sitt liv att avslöja det och tog med sig hemligheten i graven. Hon hade även avkrävt ett löfte av Sofia, som var hennes bästa vän, att heller aldrig någonsin berätta det så länge hon levde. Florian har svårt att ta till sig informationen om att hans far var en rysk konsthandlare vid namn Vasilij Popov, och är mycket bitter på Skitstöveln som han i tankarna kallar sin far. Däremot lyckas han lokalisera sin gamle vän, tillika Parisas pappa, Marcel Bernard, som inte funnits i Parisas liv sedan hon var tre år. Han sammanför dem i sin lägenhet i Villa Vildros men Parisa är också bitter och tycker att Marcel har svikit både henne och sin mamma Marianne under alla år. Hon varken kan eller vill förlåta honom. Under våren har de dock sporadisk kontakt, Marcel ringer varje tisdag för att höra hur hon och hennes familj mår och de närmar sig sakta varandra. Michel blir erbjuden delägarskap i arkitektfirman, och han och Parisa beslutar sig för att bosätta sig i Bergerac. Parisa får tjänstledigt från smådjurskliniken där hon arbetar och kakaduan Whitney får bo hos mormor och Håkan i en voljär som han har

byggt på gården. De bestämmer sig med kort varsel för att gifta sig på midsommarafton i Villa Rose Sauvage men alla vännerna tackar nej till att närvara av olika skäl, vilket Parisa sörjer, men när hon och Michel skrider in i trädgården överraskas hon av att hela Vildrosgänget sitter där och det blir en fantastisk bröllopsfest.

Till Yvonne, min trogna påhejare genom åren

1

Parisa vaknade på sin sida i den stora dubbelsängen. Det var midsommardagens morgon, gryningsljuset sipprade in genom de tunga gardinerna och kittlade henne i ansiktet. Michel sov djupt bredvid henne så det här var hennes egen stund. Hon såg på hans fridfulla ansikte och hörde de regelbundna andetagen. Ringen som glimmade på hennes finger bekräftade att de nu var man och hustru. Att de i går, på självaste midsommarafton, hade gift sig i Sofias trädgård i Bergerac med alla Villa Vildros-vännerna närvarande som en stor överraskning. Parisa kunde knappt andas. Hur var det ens möjligt att känna så här? Glädjen när hon och Michel skridit fram till det lilla altaret och sett vännerna sitta bänkade på var sin sida var obeskrivlig. Till och med Florian hade kämpat sig dit, trots sina numera stora svårigheter att gå.

Hennes pappa hade också varit där. Marcel hade stått för sig själv, avvaktande och inte alls säker på om han var välkommen. Men Parisa hade lett och nickat och då hade han ivrigt skyndat fram och satt sig på den enda tomma platsen som funnits kvar.

Under middagen hade alla varit framme och pratat med honom och sedan hade han och Florian delat ett par flaskor vin och pratat gamla minnen. När Parisa då och då

sneglat åt deras håll hade de gråtit och klappat om varandra för att nästa gång brista ut i gapskratt. De hade mycket att ta igen och man kunde inte ta miste på hur goda vänner de hade varit genom ungdomsåren.

Men Parisa tyckte att Marcel verkade trött och när hon studerat honom lite närmare såg det ut som om han magrat en del. Fårorna i ansiktet hade djupnat och magen var inte lika stinn längre. Men det var inget hon hade pratat med honom om. Det fick kanske bli nästa gång de sågs. Eller så hade hon bara inbillat sig. Hon hade faktiskt bara träffat honom en enda gång tidigare så hon kom inte riktigt ihåg hur han sett ut då. Då hade det dessutom varit vinter och han hade haft tjockare kläder på sig.

Hon släppte tankarna på Marcel och log istället när hon mindes hur Whitney hade reagerat på att vara tillbaka i Bergerac. Tänk att mormor och Håkan hade bemödat sig så för att få med henne, det hade gjort bröllopet fulländat. När Parisa sett sin lilla charmiga och egensinniga kakadua komma mot henne hade hon inte kunnat hålla tillbaka tårarna. Att sedan se henne flyga runt i huset och leta efter Sofia hade varit både rörande och lite sorgesamt. Det var så tydligt att hon kände till varje vrå av huset och att hon sökte efter sin matmor. Men efter en stund hade hon gett upp och återvänt till Håkans axel där hon numera tydligen alltid satt.

Parisa strök Michel över kinden.

”God morgon, min make”, viskade hon. ”Jag vill bara att du ska veta att jag är världens lyckligaste människa just nu.”

Michel drog henne intill sig och kysste hennes hår.

”Jag kan inte tro att det är sant”, mumlade han. ”Från det ögonblick jag såg dig för första gången hemma hos mormor har jag vetat att det var dig jag hade väntat på och i går blev du min hustru. Det var en oförglömlig kväll och natt. Och på tal om natt”, han reste sig på armbågen med en spjuveraktig min, ”jag vet precis vad jag ska göra med dig just i detta ögonbl...”

Då började Sophia gråta högljutt i det angränsande rummet.

”Hur kan de alltid veta när de ska påkalla uppmärksamhet?” sa han med en teatralisk min. ”Inte ens på vår bröllopsnatt kan de visa lite hänsyn. Vi skulle ha antagit erbjudandet om att de kunde få sova hos Florian och Esther.”

Parisa skrattade.

”Fast det var du själv som inte ville vara utan dem ens för en natt så vänligen gå och ta hand om din dotter nu så att hon inte väcker sin syster också. Seså, marsch iväg.”

”Inte riktigt än”, sa han med ett varggrin. ”Hon får klara sig själv ett par minuter till. Lägg dig ner och blunda.” Parisa gjorde lydigt som hon blivit tillsagd. Hon visste att det inte var någon idé att fråga när han hade den där minen. ”Inte tjuvkika.” Parisa skakade på huvudet men kunde inte låta bli att strax därpå öppna det ena ögat en aning i smyg. Hon såg Michel leta efter något i lådan till nattduksbordet och skyndade sig att sluta båda ögonen igen när han vände sig om.

”Nu får du titta.” Michel lät lika förväntansfull som hon kände sig. Sakta öppnade Parisa ett öga i taget och fick se en liten röd sammetsask stå placerad på ett avlångt

kuvert. ”Öppna kuvertet sist”, uppmanade han och Parisa tog varsamt asken med båda händerna, som om den varit en ömtålig fågelunge, och lyfte långsamt på locket.

På den röda sidenbädden låg ett guldarmband med ett litet guldhjärta som gnistrade av diamanter. Hon drog efter andan och kom sig inte för med att säga något.

”Min morgongåva till den för mig vackraste kvinnan i världen, både på insidan och utsidan. Jag ska hjälpa dig att sätta fast det.”

Belåtet studerade han sedan det lilla smycket som dinglade på Parisas handled. ”Precis så där hoppades jag att det skulle sitta. Helt perfekt. Men öppna det andra nu”, tillade han när Sophia började låta allt mer missnöjd inifrån barnkammaren. Ur kuvertet drog Parisa upp två hemsnickrade flygbiljetter.

”Vad är det här?” Hon vred och vände på lapparna. Det ser ut som om de tillhör något sällskapsspel. Är det en ledtråd till något jag inte begriper?”

”Det är vår smekmånad, älskling. Vi har inte hunnit prata om den överhuvudtaget, men det är klart att vi ska åka någonstans, bara du och jag. Esther och Florian har redan erbjudit sig att vara barnvakter så det finns inga hinder för oss att få några dagar för oss själva.”

”Det vore helt underbart”, suckade Parisa. Michel hade rätt. De hade knappt hunnit lära känna varandra förrän hon blivit gravid så lite tid tillsammans bara de två skulle vara fantastiskt, för hur mycket hon än älskade sina båda döttrar var hon ibland på gränsen till utmattning. Alla vakna timmar handlade om att tillfredsställa deras behov och trots att hon sett Jasminka och Zoran kämpa

med sina trillingar hade hon tidigare aldrig på allvar förstått vad de dagligen gick igenom.

Nu höjde Sophia rösten till ett illvrål.

”Ja, ja, jag kommer”, ropade Michel. Han kastade en längtansfull blick mot Parisa som retsamt vek undan täcket och visade den florstunna vita negligén hon haft på sig under bröllopsnatten. Högst motvilligt lomade han ut i barnkammaren där han genast möttes av ett strålande leende när pappa äntligen kom.

”God morgon, min skatt”, sa han på franska och lyfte sin tio månader gamla dotter högt upp i luften så hon gurglade av skratt. ”Kunde du inte låta din pappa och mamma få sova ut för en gångs skull? Det tar på krafterna att gifta sig, ska du veta. Jag trodde att du hade förstått det och tänkt sova riktigt länge i dag.” Sophia svarade med att dregla glatt och försöka äta upp sin pappas haka. ”Ja, ja, du får väl följa med in till mamma”, skrattade Michel och försökte värja sig. Faderskärleken till dessa två barn var så stark att han ibland nästan skrämdes av hur sårbar han blivit sedan de föddes.

”Här kommer två sällskapssugna tjejer”, sa han till Parisa och lämnade över Sophia och Mary-Ann, som också vaknat, i Parisas famn. ”Jag fixar lite kaffe så kan ni mysa en stund under tiden. Jag hoppas Sophia inte väckte de andra bara.”

Parisa la tvillingarna på var sin arm och drog dem tätt intill sig.

”Tack, vad snällt. Jag tror att jag hörde Felicia nyss inne hos Felix och Kitty så de verkar också vara igång. Vilken tid skulle vi träffa de andra?”

”Florian skrev att vi ska ses klockan nio på ett café som ligger vid hamnen och som du visst skulle känna till?”

”Ja, det var där jag och August brukade ha våra franskalektioner. De har syndigt goda croissanter. Vad fint att han styr upp så att alla hinner träffas en gång till innan vi skiljs åt.”

”Fast helst vill jag tillbringa den här morgonen ensam med dig”, knorrade Michel.

”Det vill förstås jag också”, Parisa gav honom en slängkyss, ”men vi ska vara tacksamma för att vi har så fantastiska vänner som vill vara med oss, vi måste vara rädda om dem. Och din mormor och mamma tycker att det är så roligt att träffa alla, låt oss ge dem den här tiden tillsammans. Vi får ta igen det i kväll.”

2

En dryg timme senare satt Sophia och Mary-Ann i dubbelvagnen och Parisa och Michel promenerade i rask takt ner till hamnen där de skulle träffa de andra.

”Vi har inte ens öppnat alla presenter än”, sa Parisa med ett styng av dåligt samvete. ”Det känns lite nonchalant, tycker jag.”

”Det var Florian som sa åt oss att göra det i lugn och ro, och inte ta av tiden i går till det, så det är ingen som tar illa upp för det”, lugnade Michel. ”Det var bara LouLou som prompt ville att vi skulle öppna hennes gåva, de andra förväntar sig inte att vi ska ha hunnit med det nu på morgonen. Vi kanske kan ha presentöppning i trädgården i eftermiddag för de som vill?”

Parisa sken upp.

”Bra idé. Då får vi ytterligare en stund tillsammans. Jag vet att mormor skulle bli jätteglad för det. Där framme ligger det.”

De såg på håll att Florian redan var på plats och hade styrt upp ett långbord på trottoaren utanför caféet. På bordet stod en magnifik frukost med färskt bröd och olika sorters frukter uppdukad. Där fanns även croissanter med och utan choklad, ostar och skinkor, marmelad, kaffe och te. Mormor och Håkan satt vid bordet med Whitney

i buren bredvid sig, och Jonas, Calle, Malvina och Emma var också på plats. På håll såg Parisa Zoran och Jasminka komma gående hand i hand och de såg väldigt lyckliga och harmoniska ut.

Snart var de andra också på plats och alla var samlade runt det dignande bordet. Det var bara Marcel som saknades. Han hade ursäktat sig när Florian hade bjudit in honom och sagt att han hade ett viktigt ärende att ta hand om i Paris och sedan rest sin väg tidigt på morgonen. Anja och Stina kom sist av alla för Folke hade varit ledsen och hållit dem vakna hela natten, så de hade knappt fått en blund i ögonen. De såg helt utsjasade ut och verkade helst vilja vara någon annanstans.

”Nu kanske de börjar förstå hur vi har haft det”, muttrade Zoran halvhögt och blängde på dem under lugg.

Jasminka knuffade till honom med benet under bordet så att han inte skulle säga något mer. Det var på tiden att han och Anja grävde ner stridsyxan nu, det var alla överens om.

Florian reste sig med stöd av Esther och knackade i glaset.

”Kära brudpar. Kära vänner från när och fjärran. Kära fågel”, inledde han och alla skrattade åt Florians formuleringar. ”Det är få saker som gjort mig så lycklig som detta möte med nya och gamla bekantskaper.” Han log varmt mot Cleo som satt bredvid honom med Suzette intill. ”Jag

är djupt tacksam och mycket förundrad över de märkliga vägar och livsöden som fört oss samman vid detta bord i dag. Och vår gemensamma nämnare som binder oss samman är allas vår salig Sofia. Det är med djup vördnad jag

tänker på denna remarkabla kvinna. Vi kände henne alla på olika sätt och i olika tidsperioder av våra och hennes liv men vi kan alla konstatera att utan Sofia hade vi aldrig suttit här tillsammans i denna stund. Jag föreslår först ett trefaldigt leve för henne, följt av ett fyrfaldigt leve för brudparet. Leve dem!”

De sju hurraropen ekade mellan husen i hamnen och förbipasserande skakade uppgivet på huvudet åt de tokiga turisterna som skränade på det viset när vanligt folk knappt hade stigit ur sängen.

När Florian strax därpå tänkte sätta sig puttade Esther honom diskret i sidan och han förblev stående.

”Det är något jag och Esther vill passa på att berätta när vi alla är samlade”, fortsatte han. ”Vi har hyrt ett litet hus här i Bergerac och tänkte tillbringa hösten här. Eftersom mitt hälsotillstånd inte medger resor av längre karaktär passar vi på att stanna en tid nu när vi ändå har tagit oss hit.”

”Florian och Esther, det är fantastiska nyheter. Så otroligt roligt”, sa Parisa lätt överrumplad och övergick till att prata svenska. ”Då hoppas jag att vi kan träffas riktigt ofta. Var ska ni bo någonstans?”

”Precis mittemot dig, kan man säga, tvärsöver floden. Det är bara Dordogne som kommer att skilja oss åt. Jag tror nästan att man till och med kan se huset härifrån. Husky har även godkänt trädgården och så fort vi får tillgång till vår nya bostad ska vi skaffa bil. Det är enklare än att hålla på och hyra som vi gör nu.”

När Husky hörde sitt namn skällde han bekräftande en gång. Parisa böjde sig ner och klappade honom.

”Tänk att du också är här, Husky”, sa hon ömt. ”Då känner jag mig nästan som hemma. Vi kanske kan ta en springrunda ihop någon dag?” Husky svarade genom att överösa henne med ivriga slick överallt där han kom åt. ”Det tar jag som ett ja”, skrattade hon och rufsade om honom i pälsen samtidigt som hon gav Florian en diskret arm att hålla sig i medan han satte sig.

Kitty påkallade hennes uppmärksamhet över bordet.

”Jag och Felix har hyrt en bil och ska passa på att bila runt i Frankrike nu när vi ändå är här”, sa hon. ”Vi åker i morgon och blir borta tre veckor om allt funkar. Sedan kommer vi tillbaka hit några dagar. Om det är okej för er, förstås?”

Parisa försökte göra sig hörd bland skramlet av porslin och skrattsalvorna som avlöste varandra.

”Det är förstås mer än okej”, artikulerade hon tydligt. ”Det har du inte berättat.”

”Jag kunde inte säga något eftersom du inte ens visste att vi skulle komma hit. Det har varit jättesvårt att inte försäga sig. Och i går var det liksom annat fokus och du och jag hann knappt prata överhuvudtaget.”

”Jag fattar. Vilken bra idé att ni passar på medan ni kan. Ni har ett eget rum hos oss som ni kommer och går i som ni vill, det vet du. Och alla ni andra också, förstås”, tillade hon och försökte överrösta sorlet. ”Ni är alltid välkomna hit, och om vi av någon anledning inte är här kan ni alltid låna hela huset.”

Nu var det Michels tur att ta ordet. Han höjde sin tomma kaffekopp.

”Parisa och jag vill gärna se er hemma i trädgården i

eftermiddag vid tretiden på ett glas vin och lite småplocksmat, om ni har lust och tid.

”Vårt plan går klockan fyra”, sa Jasminka. ”Vi måste hem till killarna, så vi borde tacka för oss nu.”

”Och vi åker då också”, inflikade Stina hastigt. ”Folke ska på ett läkarbesök som vi inte kan flytta på men vi kommer gärna tillbaka en annan gång. Det är verkligen fint här, en riktig liten pärla. Tack för att ni valde att gifta er i Bergerac så att vi fick uppleva detta.”

Parisa blev rörd över Stinas ord. Hon brukade sällan säga något när alla var samlade.

”Alla är alltid välkomna till Villa Rose Sauvage, det vet ni”, sa hon. ”Stort tack för att ni tog er tid att komma. Var rädda om er och ta hand om Villa Vildros tills vi ses igen.”

3

Strax därpå skingrades sällskapet. Anja, Stina, Zoran och Jasminka sa motvilligt adjö till Parisa och Michel. Alla fyra bedyrade åter hur fantastiskt det hade varit och hoppades att de snart kunde återvända medan de andra lovade att dyka upp i trädgården vid tretiden.

Börje dröjde sig dock kvar vid caféet och såg sig vilset omkring, vilket Florian genast uppfattade.

”Kom Börje”, ropade han och höjde armen. ”Jag och Esther tänkte roa oss med en liten utflykt och beskåda omgivningarna ett par timmar. Följ med oss.”

Börje var ikapp dem med några stora kliv.

”Det är svårt att vara själv ibland”, sa han uppriktigt när han placerat sin stora kroppshydda i baksätet och Florian svängt ut på huvudgatan och styrde upp mot bergen. ”Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska ta mig för på dagarna när jag inte är hemma hos mig själv. Då har jag sällskap av Ashie men här hittar jag knappt till hotellet ens, och jag är inte så bra på språk så jag kan inte heller fråga om vägen.”

”Både Florian och jag vet precis hur det känns”, sa Esther och vände sig om mot Börje. ”Har du varit själv länge?”

Börje såg ut genom bilfönstret på landskapet som passerade förbi.

”Jag har blivit lämnad två gånger”, sa han utan att flytta blicken. ”Den första gången var jag mycket ung, inte mer än sjutton år. Jag hade träffat Agnes på ett dansställe nere i hamnen och vi blev blixtförälskade. Vi sågs så ofta vi kunde, men det skedde alltid i smyg för hennes föräldrar tyckte inte att jag var tillräckligt fin för dem. Vi lovade varandra evig trohet och bestämde oss för att rymma så snart vi hade fyllt arton.” Börje log vemodigt åt minnet. ”Men så kom hennes föräldrar på oss en kväll. Sommarlovet hade just börjat och Agnes hade smugit iväg hemifrån när de trodde att hon var på sitt rum. Någon hade sett oss gå hand i hand nere vid sjön och skvallrat. Det blev ett herrans liv, minst sagt, när hon kom hem. Först fick hon utegångsförbud, men när hon trotsade det och smet ut i alla fall skickade de henne till släktingar långt uppe i norr, och sedan kom hon aldrig hem igen. Jag försökte förgäves ta reda på hennes adress, jag skulle ha kunnat resa till världens ände för hennes skull, men jag lyckades inte. Och hon hörde aldrig mer av sig ...”

”Och du vet förstås inte heller vad som hände henne sedan?” frågade Florian försynt och försökte fånga Börjes blick i backspegeln.

Börje skakade på huvudet.

”Nej, det gör jag inte och jag har inte heller glömt henne. Agnes var mitt livs kärlek, det kan jag säga på riktigt nu, så här drygt femtio år senare. Hon kanske gifte sig och blev kvar däruppe.” Han ryckte på axlarna och mötte för första gången Florians blick. ”En gång tyckte jag att jag såg henne, det var när jag och min fru, Maria, var på väg för att hälsa på vår dotter som bodde i USA några år.

Vi satt längst bak i en stor jumbojet och jag fick för mig att Agnes var en av flygvärdinnorna som serverade längst fram i kabinen. Men hur skulle man kunna känna igen en annan människa efter så många år?” Börje skakade på huvudet. ”Fast det var något med hur hon rörde sig som inte gick att ta miste på. Jag gick till och med på toaletten längst fram för att försöka få en närmare skymt av henne men just då stod hon med nedböjt huvud vid en passagerare och jag såg bara ryggtavlan. Om det nu var hon ...”

Börje hade inte ens märkt att bilen nu stod stilla och såg sig förvirrat omkring.

”Vi tänkte titta på utsikten här uppifrån”, sa Esther mjukt. ”Kom med.”

”Usch, vad jag svamlar”, sa Börje, märkbart illa berörd över allt han just berättat. ”Glöm allt jag sagt.”

”Tvärtom”, sa Florian lugnt. ”Det är en mycket intressant historia. Alla människors livsöden är både spännande och värda att lyssna till. Jag vill gärna höra mer. Ska vi sätta oss på bänken där framme?”

Med stöd av Esther tog Florian sig mödosamt fram till den slitna gamla träbänken, som stod placerad högt upp på en kulle med en vidunderlig utsikt framför, och satte sig ner. Börje följde efter och satte sig besvärat ytterst på kanten. Han skämdes över att ha tagit upp så mycket tid i bilen med sådant som andra knappast kunde ha något intresse av.

”Det här är gudomligt vackert”, sa Florian med andäktig stämma. ”Det är en sann lycka att få sitta här tillsammans med er och dela detta speciella ögonblick.” Han kramade Esthers hand och la sin andra hand på Börjes

knä. ”Och nu vill jag gärna höra om Maria också. För visst hette hon så, hon som kom att bli din hustru?”

Börje tvekade. Men längtan att få dela sin historia med någon blev för stark och han tog vid där han slutade. ”Maria och jag var gifta i trettio år och vi fick en dotter tillsammans, Katarina. Hon och mina barnbarn Bella och Ville är dem jag lever för och de har tagit hand om mig efter Marias bortgång för snart tio år sedan.” Nu kämpade han för att hålla rösten stadig. Florians hand låg tryggt kvar på knäet som en försäkran om att allt var helt i sin ordning. Börje fortsatte entonigt. ”Vi var på Hawaii och skulle fira pärlbröllop men dagen innan vår bröllopsdag tog havet henne i en lömsk undervattensström. Ett par morgonjoggare hittade kroppen uppspolad på stranden två dagar senare.” Sedan fick han inte ur sig något mer. All sorg han burit inom sig under alla dessa år kom äntligen ut. Det tog tio minuter innan han hade samlat ihop sig så pass att han kunde prata igen. ”Förlåt en gammal man”, sa han och torkade ögonen med sina grova händer, ”jag har aldrig pratat med någon om detta förut. Katarina har flera gånger sagt åt mig att gå i sån där terapi men jag vet inte ... det skulle bara kännas konstigt att sitta och prata om det här med en helt främmande människa.”

Florian klappade honom på axeln.

”Hur känns det nu då?” frågade han.

Börje såg närmast förvånat på Esther och sedan på Florian.

”Konstigt nog lite bättre.”

”Det är alltid bra att prata, och alla har vi våra ryggsäckar som vi bär med olika innehåll genom livet. Ska vi

åka vidare? Jag känner till en fin liten vingård inte långt härifrån. Jag tror att Parisa och Michel har varit där och att ägaren en gång känt Sofia, om jag minns historien rätt.”

Börje tog emot en näsduk som Esther lämnade över. Sedan snöt han sig ljudligt, reste sig och nickade tacksamt mot Esther.

”Tack för att du delade med dig av ditt liv”, sa hon lågt. ”Någon gång ska jag berätta min historia.”

4

Klockan tre hade alla samlats i trädgården hos Parisa och Michel. Fat med olika sorters snittar och champagneglas stod uppställda på ett bord i skuggan. Alla hade försett sig och stod nu och väntade på att bröllopspresenterna skulle öppnas. Både Parisa och Michel tyckte att det blev ett alldeles för stort ståhej runt detta men Sascha framhärdade att alla var så intresserade av att veta vad de hade fått och därför stod de nu framför berget av paket och kuvert och visste knappt var de skulle börja någonstans. Parisa blev rörd över den omsorg vännerna hade lagt ner på sina gåvor. Av Börje fick de två hemsnidade kåsor i masurbjörk som han hävdade att han gjort själv, och av Felix och Kitty en spaweekend i Sverige med tillhörande barnvaktshjälp. Mormor och Håkan lämnade över en bild på ett Attefallshus som Håkan tänkte bygga upp och ställa avskilt i skogsbrynet längst bort på deras tomt.

”Ni kan ha den som en liten sommarstuga när ni är i Sverige”, sa Gerd. ”Vi ska möblera den också, så ni är välkomna dit när ni vill.”

Nu var det Michels tur att bli rörd. Han var allt för medveten om att Gerd hade, eller åtminstone hade haft, sina tvivel om hans och Parisas relation, rädd att historien skulle upprepa sig. Michel hade noterat hur frostigt Gerd

hade hälsat på Marcel efter vigseln men sedan också hur hon ansträngt sig för att hålla en god ton under kvällen. Michel tolkade presenten som en tydlig försoningsgest där han en gång för alla välkomnades in i familjen.

”Stort tack”, viskade han i Gerds öra när han omfamnade henne. ”Parisa och barnen kommer alltid att vara mitt allt. Det lovar jag dig.”

Gerd klappade honom på axeln.

”Bra. Det var allt jag behövde höra. Bara en liten sak till ... det vore roligt att kunna få prata lite svenska med dig också. Jag är mycket bättre på det än på engelska”, log hon och blinkade.

”Jag hör dig”, skrattade Michel och gav sin svärmormor en bamsekram så att hon blev alldeles generad. ”Jag ska ta tag i det vid tillfälle. Det är också ett löfte.”

Cleo och Suzette satt och svalkade sig i skuggan under citronträdet som för tillfället dignade av tunga, gula frukter. Parisa gick bort till dem och slog sig ner i den vita rottingfåtöljen som de överlämnat i bröllopspresent. Hon la märke till att Cleo om möjligt var ännu magrare nu än senast de sågs. Parisa sökte Suzettes blick men hon skakade bara omärkligt på huvudet. Cleo verkade dock vara vid gott mod och slog ut med armarna.

”Så vacker trädgården har blivit”, sa hon med flitig översättningshjälp av sitt barnbarn. ”Jag begriper inte hur ni har hunnit få i ordning den på så kort tid. Och med två små barn i huset, dessutom. Hur har ni burit er åt?”

Parisa böjde sig fram mot den gamla kvinnan.

”Vi har inte gjort något alls”, viskade hon konspiratoriskt och la ett finger för munnen, ”men säg inte det

till någon. Firman som vi anlitade för att renovera huset kände en trädgårdsmästare som tillfälligtvis var utan jobb. Så medan fasaden och taket gjordes i ordning var Marie Antoine här och hjälpte oss att återställa den i hyfsat ursprungligt skick utifrån fotografier som jag hittade i en låda när jag höll på att röja upp här i vintras.”

Cleo sa något på franska men ingen översättning följde och när Parisa tittade på Suzette såg hon att hennes blick följde Augusts förehavanden i andra änden av trädgården. På så sätt. Är det så det ligger till? Hon nämnde dock inget högt om sin iakttagelse utan klappade Cleo på kinden och gick bort till Emma och Malvina som satt i hammocken tillsammans med Calle.

”Stort tack för att ni kom”, sa hon och satte sig bredvid Calle. ”Det var underbart att se er sitta bänkade här i går när vi kom in, det gjorde hela bröllopet. Vi hade ingen aning om att någon skulle dyka upp, det var en av de bästa överraskningar jag fått i hela mitt liv. Jag hoppas ni hinner njuta av lite annat också, innan ni åker hem.”

”Ja, vi har hyrt bil vi med”, sa Emma, ”fast inte lika länge som Felix och Kitty, Malvina ska på ett sångläger som börjar nästa vecka. Men jag är så glad över att vi valde att följa med. När Felix först frågade oss var jag väldigt tveksam men jag har fått en heltidstjänst på en annan avdelning och det har höjt lönen något, och det tyckte vi var värt att fira. Eller hur, Malvina?”

Malvina nickade.

”Det var ett jättefint bröllop”, sa hon blygt. ”Så där skulle jag också vilja gifta mig någon gång.”

”Calle också”, sa Calle och sträckte på sig. ”Calle ska också ha en fru sedan.”

Parisa strök honom över håret.

”Jag är helt säker på att du en dag kommer att hitta en jättefin fru, Calle, som du kommer att tycka mycket om.”

Calle nickade belåtet men tappade sedan intresset för konversationen och reste sig.

”Nu vill Calle ha mera mat”, sa han och gick med raska steg bort mot snittarna där Jonas stod och fyllde på sin tallrik.

”När ska ni gifta er då?” frågade Parisa med en blick mot Emmas hand där det nu satt en blank förlovningsring.

”Vi har inte pratat om det. Det vore fint om vi kunde ha ett stort bröllop för vi har stor släkt, både Jonas och jag, men det kostar alldeles för mycket. Jag har inte möjlighet att spendera så mycket pengar på en enda kväll. Festen är inte det viktigaste, vi kanske bara åker till Stockholm och gifter oss i Stadshuset. Det är ingen brådska. Vi behöver få i ordning lägenheten också.” Emma sken upp.

”När vi kommer hem ska vi ta upp taket till Esthers lägenhet. Hon har flyttat in till Florian på riktigt nu så från och med den första juli äger vi, eller Jonas rättare sagt, den lägenheten och Zoran har lovat hjälpa oss att sätta dit en trappa mellan våningarna. Det är faktiskt helt overkligt att vi ska bo där allihop sedan.”

Parisa såg på Malvina.

”Jag är så glad för er skull. Och i höst börjar du åttan, eller hur?” Malvina nickade. ”Ska du fortsätta spela Annie i höst då?”

”Jag var på audition förra veckan för en ny musikal”, svarade Malvina tyst, som alltid besvärad över när hon fick, som hon tyckte, för mycket uppmärksamhet.

”Oj, vad spännande!” sa Parisa entusiastiskt. ”Vad heter den och när får du besked?”

”De ska göra musikal av Madicken och jag har sökt den rollen.”

”Den ska sättas upp på Cirkus i Stockholm så om hon får den rollen blir det som förra året att hon kommer att spela varannan helg och någon mer kväll samma veckor”, tillade Emma. ”Snart får vi väl skaffa en övernattningslägenhet där om det ska fortsätta så här, eller flytta dit.”

”Det skulle jag vilja”, sa Malvina så tyst att det knappt hördes. ”Så slipper jag börja skolan igen.”

Det skar i hjärtat på Parisa när hon hörde den tysta bönen. Trakasserierna hade alltså inte upphört trots alla insatser som gjorts från skolans sida under våren.

Malvina reste sig och gick bort till Calle som vinkade på henne att hon skulle komma. Emma såg efter henne.

”Det kommer att bli något stort av henne”, sa hon lågt. ”Jag vet det längst in i mammahjärtat. Och jag gör kanske fel som håller henne kvar i Södervik. Kanske Malvina har rätt ... att vi borde flytta till Stockholm istället för att hålla på och bygga om lägenheten i Villa Vildros. Är det egoistiskt av mig att inte vilja lämna all den trygghet det där huset innebär? Tänk om jag offrar hennes framtid om vi inte flyttar?”