Om cravings – En kärlekshandling 10
Om en kropp 14
Om maten – En kärlekshistoria 18
Om boken – Mat du vill laga om och om igen 22
En kort guide till min matlagning 25
Vi börjar med snacks 26
Krispigt & salt 58
Sallad för kniv & gaffel 84
Mat du vill sleva & surpla 108
Snäll & värmande mat 136
Efter maten (ett värdigt avslut) 164
Register 200
Tack 202
En craving är för mig att känna ett sug efter något. Något som väcker en låga, något att återupptäcka eller något att tillfredsställa med hjälp av mat. Suget kan så klart bero på vad som helst, men man känner hur som helst en avsaknad av något. Avsaknad av något som kroppen eller själen behöver för att känna sig harmonisk, lugn, nöjd eller lycklig.
”Cravings” är ett ord som även kan betyda andra saker. Googlar du på ”cravings” dyker det upp långa listor på vad man kan göra för att inte ge efter för sina cravings. Det är något man har när man drabbas av mens, något som ska tyglas, tolkas och styras. Det poppar upp artiklar om hälsa, och själva begreppet beskrivs ofta i negativa ordalag. Jag tror att det finns två orsaker till det. Delvis lever vi i ett samhälle där självkontroll skattas väldigt högt; kan du inte styra över dina behov anses det som något negativt. Du ska – oavsett vad din kropp säger –kunna kontrollera vad den gör och hur den reagerar. Men kroppens reaktioner och signaler är helt enkelt information som säger något om hur den mår och vad den behöver. Vi har i disciplinens
och självkontrollens anda tappat kontakten med kroppens egna signaler, och istället för att låta kroppen visa vägen försöker vi pressa ner den i en form som inte finns. Den andra orsaken är rädsla för vad som händer med kroppen om vi låter den bestämma själv. Rädslan för att tappa kontrollen om hur kroppen ska se ut. Varför är det så här, då? Jo, för att vi lever i ett samhälle som fokuserar på hur man ska se ut och inte hur man mår. Kvinnokroppen ska vara slank, fett är farligt och kroppen ska vara ”vacker” att titta på. Men saken är den att alla kroppar är olika, och det handlar inte alltid om hur mycket en person äter eller inte äter, tränar eller inte tränar. Finns det då en form som ”alla” ska passa in i uppstår problem. Istället för att lära känna sin egen kropp anpassar vi oss efter en mall som egentligen inte passar någon. Maten blir därför ett sätt att kontrollera den oro och ångest som man lätt kan drabbas av. Det är det som får cravings att framstå som något negativt, och det som gör att ett sug anses som något smutsigt och fult. Men egentligen är det ju precis tvärtom – det finns något vackert
i att faktiskt ge kroppen vad den verkligen vill ha. För ett par år sedan bestämde jag mig för att påbörja en resa där målet var att ge min kropp vad den längtade efter och att lära mig att lyssna på den, vilket är bland det svåraste jag gjort. Det är därför stort och oerhört viktigt för mig att skriva en bok med titeln CRAVINGS. Jag vill lyfta fram maten som du vill laga om och om igen. Jag vill att du ska kunna ge dig själv möjligheten att njuta av mat och lyssna på kroppens signaler. Det är fantastiskt att tillåta sig själv att njuta av mat och må bra av det. Dessutom är det – med tanke på samhällets syn på kroppar som får lov att njuta – aktivistiskt och jävligt coolt att skita i andras förväntningar.
Efter den här boken vill jag att ordet cravings ska få en helt ny betydelse. Här unnas det minsann inte, här äts det. Att ”unna sig” står för att göra ett undantag, och det ska man aldrig göra när det handlar om mat. Lyssna på kroppen och älska den precis som den är, så ska du se att du kommer att må bättre än någonsin.
Den destruktiva synen på kvinnokroppen drog fram som en flodvåg och gick för högstbjudande på normaktionen. Samhället såg vinstmöjligheterna och slog till direkt. Vågen vällde in i mitt och min omgivnings medvetande. Samhällsnormerna om hur en flicka ska vara och se ut påverkade mig enormt mycket. Jag kände mig tvungen att försöka nå upp till en bild som inte var – och som aldrig skulle bli – jag. Strävan efter att passa in i en enkelspårig värld blev enbart destruktiv, samtidigt som min egen tillvaro var underbart kaotisk. Resultatet blev en ätstörd tjej – och den tjejen var jag. Jag kommer mycket väl ihåg dagen då det fysiska i min ätstörning började, men jag minns inte när bilden av mig själv med en vanskapt kropp uppstod, den har liksom alltid bara funnits där. Traumat framkallades inte av en kommentar från någon annan, utan var ett resultat av hur jag uppfattade alla krav från samhället. När jag gick i mellanstadiet började ett stort bråk där jag uppfattade mig som rättvisans vägvisare och de mobbades befriare. Jag skrek, käftade emot och försvarade mig själv och andra – tills den dagen då vuxenkollektivet vändes emot mig och jag blev kuvad. Jag blev så grundligt tillrättavisad att jag inte längre visste vad som var rätt eller fel, vad jag fick eller inte fick säga. Jag hade ju försvarat en hel grupp, men vad jag inte förstod var att en tjej varken fick eller skulle käfta emot. Det var
absolut inget som jag fått med mig hemifrån (mina föräldrar såg mig nog snarare som en framtida statsminister), utan kom från andra personer i den kontext jag befann mig i. Ett kort tag därefter började jag spy. Min förvirring kring vad som var rätt och fel och rätten att uttrycka mina åsikter, något som tidigare varit så självklart för mig, skapade en ångest som jag tyckte mig kunna kontrollera genom maten. Ett tag – tills ångesten växte bortom all kontroll. Inte nog med att jag inte kunde hålla tyst, jag var dessutom inte ens smal. Man måste äta för att leva, tre gånger om dagen faktiskt. Tänk dig att tre gånger om dagen som barn, tonåring och ung vuxen behöva drabbas av otrolig ångest. En tid före måltiden och en tid efter. Det fuckar upp en person. Väldigt många år gick innan jag hittade en lösning för att kunna leva ett vanligt liv. För så känns det för mig. Mat är mitt bränsle, mitt syre, min livskraft. Mat är som en högre makt, mat är mitt kommunikationsmedel. Det behöver inte vara avancerat eller svårtillgängligt, utan det handlar snarare om vad som händer i mig när jag äter. Jag kände ett starkt behov av att hitta kärnan i den problematik som bromsade mig. Anledningen till att jag vill belysa ämnet här i boken är att det finns föreställningar i vårt samhälle som påverkar hur vi ser på varandra. Vilket i sin tur påverkar hur vi ser på oss själva.
Ett sätt att försöka kontrollera detta kan vara att kontrollera maten vi äter. Jag vill bara en gång för alla säga att din kropp är en kropp. Den ska föra dig vidare genom hela livet. Vad någon har för föreställningar om den är inte viktigt, inte så länge du själv känner att din kropp bär dig dit du vill. Att den gör det den ska, helt enkelt. Att ha en kanal för sina känslor och sin kreativitet, ett medel för att uppfylla det där osagda, det kan innebära delade känslor – precis som mycket annat. Ibland är det bra, ibland är det dåligt. Sedan behöver de känslorna förstås inte bli lika allvarliga som i mitt fall. Det är bara sorgligt att det var så det blev.