9789177958215

R E S T E N AV V E R K L I G H E T E N

LenaAndersson_RestenAvVerkligheten2.indd 9

2022-01-14 09:11

L E NA A N D E R S S O N

Resten av verkligheten Utkast till en världsbild T E X T E R 2 018 –2 0 21

LenaAndersson_RestenAvVerkligheten2.indd 11

2022-01-14 09:11

Lena Andersson har tidigare utgivit: Var det bra så? 1999 Du är alltså svensk? 2004 Duck City 2006 Slutspelat 2009 Förnuft och högmod 2011 Egenmäktigt förfarande 2013 Utan personligt ansvar 2014 Allvarligt talat 2015 Mer allvarligt talat 2016 Förnuft och högmod 2 2016 Egentligheter (med Dan Wolgers) 2017 Verkligheten och resten 2018 Sveas son 2018 Om falsk och äkta liberalism 2019 Dottern 2020 Översättningen ur Platons skrifter är där inget annat anges gjord av Jan Stolpe. Översättningen ur Myten om Sisyfos är gjord av Gunnar Brandell och Bengt John. Översättningen ur Michel Houellebecq är gjord av Kristoffer Leandoer (Underkastelse) respektive Sara Gordan (Serotonin). Översättningen ur Kapitalet är gjord av Rickard Sandler. © 2022 Lena Andersson Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB 2022 ISBN: 978-91-7795-821-5 www.bokforlagetpolaris.se

innehåll Tingens idé

9

Robotens metafysik

34

Samvaro mellan könen

46

Människan och strukturen

87

Ideologier 146 Stadsvandring 205 Kultur och revolution

210

Längtan till undantagstillståndet

259

Folkhemmet 304 Polemiker 334 Stadsvandring II

350

I föreliggande bok dokumenteras mina samhälls­ analyserande artiklar skrivna under åren 2018 till och med 2021. Det har varit år av tumult och konvulsion i vårt land. Allt fast har velat förflyktigas och rädsla träda i dess ställe. Ordningar har utmanats och välts över ända inför våra ögon, revolutionslidelsen har blivit en ­accessoar för vardagen. Till följd av kunskapsteoretiska förskjutningar har liberalismens essentiella tankegods blivit bräckligare och tron på en ny människa inte m ­ attats. Sprickorna är många och spännande att följa i skrift.

De allra flesta av dessa texter är skrivna som åter­ kommande krönikor i dagspress, men här finns också några längre alster från andra typer av publikationer­samt en avdelning där jag besvarar kritik. Inför ­publiceringen i bokform har jag i några få fall gjort små korrigeringar för ökad klarhet och beständighet.

Tensta i december 2021 Lena Andersson

tingens idé

Litteraturen som idrott Inte för att litteraturen är gudomlig, men ett visst släktskap finns: när man nödgas redovisa vad det hela går ut på har man i samma stund begränsat den. Samma sak sker när man sätter konturer på Gud eller definierar det odefinie­rbara, exempelvis postmodernismen. Vill man bortom rationaliteten – och det vill alla tre – gör man bäst i att låta saker flyta.

Framför allt ska man undvika att genom anordnande av tävlingar behöva precisera spelreglerna. Ty att utse ”den bästa” är att säga att det finns kriterier och ändamålsenlighet i verksamheten. Är man då inte beredd att utförligt redovisa dem och göra dem tillgängliga för prövning, har man i stället sagt att man besitter magiska förmågor.

Eftersom det stämmer att det hos litteraturen finns något som inte går att slå fast utan att förstöra det, vore det gynnsammaste sättet att vårda sig om denna gäckande faktor X att upphöra med litterära priser som saknar kriterier. (De priser som försetts med klara kriterier har ingen status och inga beundrare, så dem kan vi lämna därhän.)

Litteraturen saknar tydlig essens, därmed också riktning. Det går inte att säga vart den ska, dess teleologi är 10

oändlig, dess bottnar otaliga. Hela fenomenet vilar på lösan sand. Att tävlan i idrott däremot är så given och vilar på berggrunden hör ihop med idrottens frånvaro av metafysik. Där finns ingen nivå av tolkning ovanför det fysiska. Av det följer att i idrott liksom i det rena hantverket är spelreglerna a och o. Gör man en stol ska den gå att sitta på, annars har man misslyckats eller gjort ett konstverk. Kastar man diskus bör det vara en diskus man kastar, annars blir det ointressant genom att det inte går att förstå på vilken fråga kastet är ett svar.

I litteraturen är det tvärtom så att man måste hitta på något med diskusen och stolen för att det ska bli intressant. Detta undanglidande väsen kommer inte bara med modernismen. Modernismen accentuerar snarare insikten om dikten och konsten genom att dra den fulla slutsatsen av Platon, och så avsöndra dem från hantverk och idrott. Väsenslösheten är konsternas styrka och svaghet.

Det måtte vara därför väsensuttolkaren Platon förvisar författarna och konstnärerna från sin ideala republik där sanning och rättrådighet är alltings mål. De ”står två steg från det som är”, de avbildar en avbildning, gör en blek kopia av skenet från det fulländade och sanna. Liksom retoriken och sofisteriet förvanskar de i stället för att klargöra. När Platon alltså hävdar litteraturens oväsentlighet – bokstavligen dess avsaknad av väsen, riktning och mål – säger han samtidigt att den inte kan ha några tävlingar och vinnare.

Kanske hade Alfred Nobel detta i åtanke när han för länge sedan satte upp kriterierna för sitt litteraturpris.

11

Det skulle gå till dem som skrivit ”det utmärktaste i idealisk­riktning”, alltså främjande det goda hos samhälle och människa. Då litteraturen emellertid bärs av ett obestridligt metafysiskt element – tolkningen – går det att kringgå både Platon och Nobel utan att göra våld på dem. Förnimmelsen av det ideala finns nämligen hos mottagaren och behöver därför inte finnas hos verket: En falsk saga gör att vi får syn på falskhetens natur (även när intentionen var en annan), ett fult verk får oss att varsna skönheten, ett verk vars omedelbara innehåll är oidealistiskt och amoraliskt, som Michel Houellebecqs eller Oscar Wildes, blir i överföringen djupt idealistiskt och moraliskt genom att med rasande kraft åskådliggöra frånvaron av ideal och moral.

Så vad är det då juryn mäter när den låter författare tävla i litteratur utan att de varskotts om vare sig spelreglerna eller sin medverkan? Det formuleras aldrig klart och om så skedde skulle det märkas att man bara åstadkommit en sämre version av idrott. När litteraturen sätter något mer än högtidsord på vad det hela går ut på märks det hur många dimensioner som gått förlorade, hur förnuftsvidrigt det är att mäta sådant som inga enheter har.

Konsterna är sålunda värdepluralismens verkliga och kanske enda område. Bättre och sämre är förvisso inte oviktiga kategorier. Ett tränat öga ser i efterhand hur ett verk kunde ha kommit närmare sin egen potential. Det går också lätt att acceptera som ett faktum att Proust är imponerande och Emily Dickinson unik. Men den naturliga värdepluralismen visar sig redan i att även den som finner dessa två oöverträffade skulle bli tokig om bara de fanns.

12

De sköna konsternas väsenslöshet innebär att de så att säga inte existerar i sig. De formas genom sammanhang och överenskommelse. De är poststrukturalistiska till karaktären. Tyvärr öppnar denna vaghet och relativism för en hel del gemenhet, inte sällan översitteri. Där sanningen är subjektiv gäller det att rycka åt sig tolkningsföreträde och utöva makt. Där inga hierarkier finns formar de sig desto ivrigare i lönndom; mekanismerna för negligering och förminskning behöver aldrig ges en närmare förklaring.

På värdepluralismens fält är anarki egentligen den rätta styrelseformen. Men vem orkar leva så. Hellre ett ordentligt facit och många lagerkransar.

Dagens Nyheter 12 oktober 2019

Läsandets essens Det annonseras på tv från en nätbokhandel som säljer många festliga saker, däribland böcker. I reklamfilmen presenteras Boken som en sorts trollerilåda med vilken mycket märkvärdigt kan åstadkommas, den är spännande, lärorik, härlig, exotisk och vördnadsbjudande. Man får intrycket att svenska folket nyss har alfabetiserats.

Förfrämligandet inför skönlitteraturen sker i en takt så snabb att den är skönjbar medan den pågår. Få verkar längre 13

veta vad de ska ha fiktionen till och den betraktas på intet sätt som en källa till insikt om människan. Att träda i djupare kontakt med en litterär text för att se vad den säger om världen intresserar inte särskilt. Att i den söka något annat än ett individuellt öde eller författarens godtyckliga åsikter uppfattas som anspråksfullt, rent av oansvarigt gentemot vår enda riktiga kunskapsbringare: vetenskapen.

Suget är starkare efter det dokumentära och biografiska, vittnandet, som tycks ha mer med rå sanning att göra. Jag tror inte att skiftet beror på att verkligheten förvanskas av politiker och döljs bakom skikt av mediala vinklingar. Snarare kan det hänföras till en dominerande åskådning som under ett sekel har velat gå till rätta med något som vi kan benämna människokunskap.

En gång var det vad konsterna ägnade sig åt, inte minst litteraturen. Sedan delades människokunskapen upp på olika vetenskapliga discipliner, vilket betydde att den upphörde, för vetenskapens metod passar inte för att förstå människan i hennes vara, ett tänkande och förnimmande liv. Vetenskapen är bra på sitt men inte på det. När den försöker blir den klumpig och dum.

Ambitionerna har dock åstadkommit det dåliga att vi inte vågar lita till våra iakttagelser, vårt urskiljande av mönster, vår slutledningsförmåga. Endast det som vetenskapen har belagt är sant, vet vi, och resten är fördomsfullt.

Vi förstår ändå inte vad vi tänker eller varför vi agerar som vi gör, säger vetenskapen, våra beslut är mekaniskt fattade flera sekunder innan det som känns som ett övervägt val görs av det vi i vår fåfänga förvillelse kallar omdömet. Så 14

vi inväntar en forskningsrapport för att kunna yttra oss.

Under sådana förutsättningar ter sig fiktionen givetvis både ovederhäftig och apart. Ifall en författare skriver om några påhittade personer kan det skildrade förstås bara gälla dessa och de måste vara författaren och dennes släkt. Anekdotisk bevisföring vet vi inte duger i vetenskapens värld.

Att gestaltad fiktion förmedlar något allmängiltigt sant, något som handlar om mig samtidigt som det handlar om dig och folk långt härifrån, går inte an. Ty världen är outgrundlig och alla är obegripliga på sitt eget sätt varför inget gemensamt kan förstås.

För att litteratur ska kunna skrivas och läsas behöver vissa antaganden göras om att det finns en giltig mänsklig förmåga till härledning ur delen till det hela och tillbaka; att det är till gagn att urskilja idéer som något mer och tyngre än personliga åsikter; att man genom gestaltade fenomen och individer kan komma närmare människan som varelse; att det finns något ovanför materien att vinna vetskap om.

Läsandet av skönlitteratur kräver en metanivå, ett tänkande om materien. Materien själv har ingen metanivå, denna tillförs av tänkandet. Skönlitteraturen ingår i tänkandet om världen varför läsandet är ett oavbrutet meningsskapande ovanför den materia som texten frammanar för det inre ögat. Skrivandet sker helt och hållet med avseende på denna läsningens metafysik.

Man kan därför säga att dokumentet och självbiografin motsvarar materien medan fiktionen motsvarar idéerna.

15

De materialistiskt lagda dras till det dokumentära och journalistiska, de idealistiskt lagda till skönlitteratur och kritik.

I självbiografin nedtecknas det som har hänt för att det har hänt. I en roman står ingenting för att det har hänt även om det har hänt. Huruvida det har hänt är oväsentligt, det är vad det säger som räknas. Dess syfte är att sätta stoffet i en viss belysning för att förmedla något vidare än det som står på raderna.

Samtiden lutar starkt åt materialism, eventuellt för att den misstror den där belysningen. Och författarauktoriteten.

När vi under lång tid har indoktrinerats i att vetande rörande det mänskliga är en smakfråga (det vill säga totalt irrelevant), alternativt historiskt betingat och därmed en smakfråga på ett gruppmässigt plan, återstår hållningen att skönlitteratur bara kan skildra enstaka exempel. Men vad ska vi med alla dessa enstaka exempel till? Gör man inget av dem är de kuriosa. Ur det enstaka och kuriösa utvinns ingen mening. Även den som skriver om sig själv är därför beroende av läsarens abstraherande förmågor.

Om litteraturen ska bli något annat än oskarpa kort från en privat semesterresa behöver dessa förmågor och övertygelsen om deras riktighet återerövras. I annat fall blir fiktionen titthålsverksamhet och då måste den kittla.

Så dras författarna till det specifika och sensationella, till övergrepp och utsatthet, vad som helst som ropar efter medlidande men knappast reflektion.

Att fråga författaren: ”Handlar det här om dig?” leder inte till insikt. Vitalare frågor är: På vilket sätt tjänar de 16

val du har gjort det som du vill få läsaren att se och tänka?

Hur har du format enskildheterna för att skapa den helhet som läsaren behöver i sitt arbete?

Att få veta vad personen x drabbades av för tretton år sedan är inte att förstå något, det är information. Litteraturen är på så sätt ingenting utan generalisering.

Alltsedan Axel Hägerström, det tidiga 1900-talets portalfilosof i Uppsala och Sverige, ville utrota den uråldriga metafysiken ur medvetandet till förmån för en modern kunskap, fri från beslöjande begrepp, har vi idogt strävat mot denna plats av nollställd tolkningsfrihet. För att nå den måste den fördomsfulla människokunskapen avlägsnas ur oss tillsammans med vår natur, på det att vi ­aldrig mer tror oss veta något genom uppmärksamhet och omsorgsfullt tänkande.

Sedan kan vi ta nästa steg i vår utveckling. En robot kan inte läsa men säkert ta del av en underbar Bok. Svenska Dagbladet 28 november 2020

… och längdskidåkningens Ingen gör en förändring för att det ska bli sämre. När det ändå blir sämre sker det av obetänksamhet eller för att någon annan konsekvens var så fördelaktig att det var värt det. Men ibland görs vägval som förvanskar själva karak17

tären på en företeelse så att den utarmas. En svensk och nordisk sådan – längdåkning på skidor – genomgick för några decennier sedan en omstrukturering av det slaget.

Det gav en anmärkningsvärd effekt som inte var avsedd: Det finns inga skidkungar längre.

Fram till och med 1988 utgjordes herrskidåkningen av tre distanser, femton, trettio och femtio kilometer. Alltid individuell start, själva poängen var att kunna hålla hög fart utan draghjälp och att disponera ett lopp, inte att hitta en bra rygg. De tre distanserna var tydligt åtskilda men sammanhållna, balansen mellan dem väl avvägd. En skidkung måste behärska alla tre.

Dugliga herrskidåkare finns det lika många idag som då, men de bästa utkristalliseras inte längre till suveräner, skidkungar. Några tronpretendenter finns inte heller, för det finns ingen tron, bara en strömmande fors av flyktighet, ett gytter av likartade masstartslopp, tävlingar utan rytm och karaktär, upphackade tillfällighetshändelser.­Norr­männen åker förstås fantastiskt och ett par ryssar är framstående, men utslätade och ansiktslösa på ett sätt som de tysta Sovjet­åkarna bakom järnridån aldrig var.

Mina minnen av hur Zimjatov och Savjalov åkte skidor för fyrtio år sedan är starkare än av Bolsjunov och Ustiugov förra helgen.

Det beror inte främst på att jag var tio år för fyrtio år sedan, utan på att längdskidåkningen irrade bort sig. Den förstod inte sig själv utan trodde att den borde bli något den inte var. Så gjorde den våld på sin essens, grenens inbyggda relation mellan sina delar: kropp, psyke, utrust18

ning och underlag. Med essensen följer en ändamålsenlighet, en naturlig riktning och syftning. Det betyder att det finns ett idealiskt sätt att utöva grenen, ett sätt där den når sitt fulla uttryck och delarna står i samklang.

Man hade nått det och kastade bort det. Därför är grenen nu viktlös och tom. Tävlingsformaten utmärks av vaghet gällande sin egen mening, vad det är som mäts, vad man har fått reda på när åkarna går i mål. Den har inget ärende, bara en behagsjuk drift att visa upp sig. Skiftet kom ur penninghunger och ett slags professionalisering, inte i betydelsen specialisering och större skicklighet, utan i samma avseende som skökan professionaliserar kärleken.

Längdåkningen gjordes till lättsmält arenaidrott där tv-tittarna skulle få följa varje meter av tävlingen och inte behöva kunna något eller använda hjärnan och tidtagaruret för att begripa vem som ledde och låg tia. Man genomförde det enligt plan, och dessa metrar visade sig vara totalt meningslösa att titta på.

Detta säger oss en enda sak: längdskidåkning är inte massmarknadsmässig, och i djupet av sin själ är den en amatöridrott, idealistisk snarare än underhållande. Rätt utövad har den därför ett sorts sanningsvärde, dess syftning är en fråga, samma som konsten och filosofin ibland ställer: ”Vad är sant, vad är mening, vad är äkta? Vad är det att pressa sin kropp mot klockan i ett ensligt spår i kuperad terräng i växlande vinterväder?”

För detta sitt sanna vara har den belönats rikligt i materialismens århundrade och rönt beundran, så allvar19

ligt ­syftande och genuint drabbande att det alstrat skidkungar, legendarer och ojämförliga lopp. Sedan blev den sofist, gick ut på torget för att bjuda ut sina konster till fler, pyntade sig till oigenkännlighet inför liknöjda men betalande åskådare, förlorade sig själv, sin respekt och självrespekt.

Världen går inte att sätta ihop som man önskar. Man måste förstå den innan man börjar härja i den, måste lyssna av den för att den spontana ordning ska uppstå som Hayek såg som det fria samhället. Det fria samhället är inte vinstmaximering i varje vrå, utan att företeelserna verkar efter sin art på marknaden.

Längdskidåkningens utveckling från vördnadsbjudande och varaktig till beställsam och flyktig var inte nödvändig, men när formen bröts upp och experimenten sattes i verket var konsekvenserna nödvändiga. På annat sätt kunde det inte ha gått när man med en för ändamålet illa lämpad produkt sökte sig till nöjets estrader.

Det blir inga skidkungar längre därför att det vilar något lättviktigt och innehållslöst över att ligga i lä i en klunga i fjorton och en halv kilometer och sedan spurta.

Det monotona förfarandet under grenens storhetstid gav långt fler oförglömliga händelser. Vissa tävlingar stod utskurna ur tiden medan de ägde rum. I dagens skidåkning blir nästan ingenting oförglömligt, alla är i en enda hög, det är plockepinn och plotter och inflation i jämntjocka lopp. Det saknas konturer. Endast de närmast sörjande minns hur det gick på senaste världs­ mästerskapet.

20

I ögonblicket kan det någon enstaka gång vara fascinerande att se åkarnas virtuositet, positionering inför målgången, explosivitet på upploppet. Men det är inte tillräckligt fascinerande, för skidåkningens eviga och oeftergivliga kärna, dess unique selling point, är inte dessa egenskaper. Den erbjuder varken det renaste eller bästa uttrycket för explosivitet, taktik och teknik. Vill man se virtuositet i vinteridrott är konståkning mer utpräglad; taktik har drag av slughet och står lågt i hierarkin av mänskliga dygder.

Längdskidåkningens resa in i likgiltighet genom hafs och rafs och nivellering är värd att begrunda, då den fungerar som metafor för väsentligare delar av samhällets organisering. En metafor också för en epok som intalat sig att ingenting har essens och riktning, att tillvaron består av lösa beståndsdelar som man sätter samman efter vilket resultat man känner för och tycker sig ha rätt att få, snarare än efter företeelsernas inneboende egenskaper. Är man ouppmärksam på en verksamhets inre logik därför att man anser att allt sådant är godtycke och därmed villiga förändringsobjekt i en värld utan struktur, då kommer man att fatta fel beslut, förödande beslut. Och göra sig alldeles tyngdlös därtill.

Svenska Dagbladet 6 februari 2021

21