tre som såg
John Willander Lambrell
Tre som såg Spänningsroman
Polaris
Av John Willander Lambrell har tidigare utgivits: Den som vet 2021
Bokförlaget Polaris, Stockholm © John Willander Lambrell 2022 Omslag av Eric Thunfors Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, 2022 ISBN : 978-91-7795-820-8 www.bokforlagetpolaris.se
”Fynd!” Alla stannade upp. ”Fynd!” ekade mellan träden när alla upprepade beskedet i kör. ”Stå still!” ropade den platsansvarige polisen och började röra sig mot den unge kollegan som ropat ut. Han joggade förbi de många volontärer som formade ett tiotals meter långt led. Unga och gamla, män och kvinnor, lokalbor och ditresta. Alla deltog de frivilligt i sökandet i dalaskogarna. ”Vad har du hittat?” sa han när han kom fram. ”Där”, sa mannen och pekade med darrande hand mot ett föremål som låg i en liten tjärn. Det var en sko. En svart sko i barnstorlek som låg och flöt med ena långsidan upp. ”Ska jag hämta upp den?” ”Gör så, jag spärrar av så länge.” Den unge mannen hasade sig långsamt ner medan han greppade några grässtrån på marken. Samtidigt som han gled längs leran på sidan av tjärnen sträckte han ut den andra
5
handen mot skon. Han nådde precis fram utan att behöva kliva ner i vattnet och började dra den mot sig med fingrarna. Det fanns inga skosnören som han kunde lyfte den i så han bestämde sig för att luta sig ännu lite längre ut och skopa upp den med handen. Han hade nu ena benet strax ovanför vattenytan. Samtidigt som han fick ett fast grepp om skon slet han upp grässtråna han hållit i och föll i vattnet. ”Fan då”, sa han för sig själv och försökte få fäste med ena foten för att ställa sig upp. Det var inte speciellt djupt, vattnet räckte till midjan. Han stod stadigt med vänster ben medan den högra foten fastnade i något slags stubbe. Han skakade på benet för att komma loss och kände genast hur föremålet följde med upp. Vattnet skingrade sig när det nådde ytan. Först kunde han inte ta in vad han såg. Han stod bara som fastfrusen. Det var ett barn, en pojke. Han var naken. Ryggen var krökt på ett onaturligt sätt och det fanns inget liv i ögonen. Det blev alldeles tyst. Mannen stod och tittade i flera sekunder. Han hade bara varit polis i några månader och idag skulle ha varit en rutindag på jobbet. En stund senare satte paniken in. Han puttade bort kroppen från sin höft och kastade sig mot lerväggen vid sidan om tjärnen. Nej, nej, var allt han kunde tänka. Det här händer inte. Allt fler personer började nu samlas runt vattnet och alla stod som förlamade. Efter ett tag började folk skrika. En till polis kom snabbt dit. Hon tog en titt på scenen framför sig.
6
”Alla backar!” ropade hon samtidigt som hon höll ut armarna från kroppen och gestikulerade med handflatorna. ”Backa undan!” När hon fått undan alla och tillkallat fler kollegor till platsen insåg hon där och då att de skulle behöva inleda den obehagliga arbetsuppgiften att söka i vattnet efter fler fynd. Två andra pojkar var fortfarande försvunna och risken att de hade gått samma öde till mötes var överhängande. Tre poliser klev ner i tjärnen och började söka. Vattnet var mörkt och händerna syntes knappt framför dem. Den platsansvarige polisen gick nästan på huk, ett kort steg i taget, och drog runt med händerna. Han hoppades intensivt på att slippa hitta något mer. Efter att ha kommit några meter kände han något som stack upp en bra bit från botten. En grov kvist, kanske. Han ruckade lite på den och kände att den satt fast, men inte hårdare än att han nog kunde rycka upp den med händerna, tog ett grepp om pinnen med båda händerna och drog. Han fick upp hela pinnen och längst ner satt en vit t-shirt, hoprullad runt ena änden. Barnkroppen som de hittat låg strax bredvid honom, vid tjärnens grundaste del. En stark obehagskänsla sköljde över honom varje gång han tittade mot den. Måste vara professionell, tänkte han. Måste ställa upp en vägg mellan mig och det som händer, på det där sättet som man som polis lärt sig att göra. Och trots att hans yrkesmässiga instinkter skrek åt honom att inte röra kroppen kändes det inte humant. Det kändes fel att bara låta den flyta runt där, så
7
han tog två kliv mot den, med pinnen med t-shirten i ena handen, och lade försiktigt sina armar runt skuldrorna och låren på pojken och lyfte upp honom och lade honom på marken bredvid. När han tittade på ansiktet kände han direkt igen honom som en av pojkarna man letat efter. Den märkliga ryggkrökningen kom av att pojken var bunden på ett underligt sätt. Ett smalt snöre band samman hans vänstra fot med vänster hand och hans högra fot med höger hand. Polismannen tittade på snöret, det såg inte ut som något rep eller en sladd. Han klev tillbaka ner i vattnet och fortsatte leta med händerna under ytan. Han hittade mer kläder, en keps, en till t-shirt och fler skor. Efter ett tag hade han hittat nästan alla pojkarnas kläder, som deras anhöriga beskrivit. Allt var nedtryckt med olika sorters kvistar och grenar. När poliserna på plats lade ut allt på marken lade de märke till hur nästan alla kläder var vända ut och in. Nu fanns det inte längre någon tvekan om vad mer de skulle hitta i tjärnen. Strax därefter, en bit längre ner, hittades ännu en kropp, en pojke. Naken och bunden på samma sätt. De bar upp den och lade den bredvid den andra. De fortsatte leta. Två cyklar fiskades upp en bit längre bort och lades även de upp bredvid kropparna. Nu hade också medicinsk personal börjat anlända till platsen och efter ytterligare några minuters sökande i vattnet hittades till slut den tredje kroppen, bunden på samma sätt som de två andra. Alla tre dödförklarades på plats. En av poliserna hade börjat gråta, någon andades väldigt
8
tungt, en annan skakade. En hade satt sig ner på marken med händerna över ansiktet. En annan tog upp skorna och höll i dem, och insikten nådde alla samtidigt. Pojkarna hade blivit bundna med sina egna skosnören.
Kriminalkommissarie Inge Ingesson anlände till platsen. När han fått samtalet hade han varit på väg till Hjortnäs brygga. Det var en av Dalarnas finaste dansbanor tyckte han, och han hade inte missat många sommardanser där. Efter det var planen att han skulle ta några välbehövliga semesterveckor i stugan vid Styrsjön som inte låg långt där ifrån och som han fått i skilsmässan. Sommaren hade precis kommit och det såg ut att bli ännu en varm sådan. Men nu hade han blivit tvungen att vända om på E45:an och ta sig tillbaka till Malung. Kunde han verkligen ha hört rätt? Ett misstänkt mord vid den gamla skvaltkvarnen? Han stannade till bredvid hästhagen på Lybergsvägen, en bit från en stor folkmassa som stod samlad längre bort. Han kände igen flera journalister och några ortsbor. Det verkade som om de blivit bortskuffade till sidan av en mur av patrullerande poliser mitt på vägen som inte lät någon passera. Inge satt kvar i några sekunder och tittade på folkmassan. Sedan stack han ut huvudet ur fönstret. ”Inge!” ropade en av poliserna när han fick syn på honom. ”Du kan gå runt här.”
11
Kollegan pekade på en upptrampad stig som gick vid sidan av grusvägen, på den motsatta sidan om folksamlingen. Inge klev ur bilen och rättade till skjortan. Ute var det mulet men varmt, klockan var två på eftermiddagen och fågelkvittret överröstades endast av kamerasmattrandet. Han började gå längs vägen, in i skogspartiet. En polisman i uniform var i full färd med att sätta upp avspärrningstejp. Han virade den blåvita plasten längs trädstammarna och lyfte lite lätt på den samtidigt som Inge hukade sig för att komma under. Tre kriminaltekniker höll på att sätta upp vita tält på en avsats precis bredvid vattnet. De var alla klädda i full kroppsmundering med dräkter, mössor och munskydd. ”Vem hittade dem?” sa Inge. ”Jag hittade den första”, sa Jakob Morelius, en nyutexaminerad polis som Inge jobbat med i bara några månader. Han satt på en stubbe och masserade tinningarna, som om han ville radera minnet av vad han precis bevittnat. Svetten rann från hans mörka hår ner längs kinderna. ”Usch då”, sa Inge. ”Hur är det med dig?” ”Tja, det var inte det här jag förväntade mig när jag gick till jobbet i morse”, sa han. ”Det gjorde nog ingen av oss”, sa Inge och nåddes av insikten att det här verkade vara på riktigt. En äldre man kom fram till Inge, en ordningspolis från Sälen. ”Innan du går ner”, sa han. ”Ja … jag vill bara varna för att det är en rätt otäck scen.” ”Ni sa att pojkarna hittades i vattnet”, sa Inge. ”Ja?”
12
”Men vad gör de då på land?” sa han och nickade mot de vita tälten. Och även om Inge inte sett vad som fanns därinne var det ganska uppenbart. ”Jaså, ja”, sa ordningspolisen. ”Patrullen på plats tyckte inte det kändes … rätt … att de skulle ligga där, i vattnet”, fortsatte han. Hur humant och empatiskt det beslutet än kunde låta så var det ett felaktigt sådant. ”Det var dumt”, sa Inge. Vi begår alla misstag, tänkte han. De promenerade tillsammans genom de höga tallarna, mot den lilla glänta där kvarnen låg. Den smala bäcken flöt långsamt nedåt och Inge gick mot den runda tjärnen som låg längre upp tills han kom fram till de två tälten som stod uppsatta tätt intill varandra. En av teknikerna drog ner en dragkedja längs det ena så att han kunde komma in. Där låg två pojkar. Men de var inte pojkar. Det var bara kroppar. Inge kände genast hur en ångest tog sig in i honom. Han hade bevittnat många hemskheter under sin snart trettioå riga karriär inom myndigheten, hemsk heter som gett upphov till en rad olika känslor. Avsky, ilska, hopplöshet. Men aldrig en sådan ångest, en sådan oro, som han kände nu. Kropparna var nakna, bundna mellan händerna och fötterna. De var bleka men med ett tunt lager smuts över sig. Det var en fasansfull syn. Det var heller ingen tvekan om att de hade blivit utsatta för ett brott. De gick vidare till det andra tältet som stod precis bredvid, och där låg ännu en pojke, en kropp, bunden på samma sätt som de andra. Och nu igen, en ny våg av ångest som slet i
13
hans bröst. Inge tittade mot en av ordningspoliserna som höll ena handen för munnen. ”Offren är Felix Moberg, Liam Jonsson och Edvin Edlund. Samtliga födda tjugohundraelva och hemmahörande här i trakten. De sågs senast klockan …”, sa han och bläddrade i ett litet anteckningsblock. ”Arton trettio igår eftermiddag, cyklande på industrivägen häruppe.” Inge tog en sista titt i de båda tälten och gick sedan ut igen. Det var svårt att ta in vad han precis sett. Han böjde sig ner vid bäcken, blötte handen och drog den över ansiktet. Som för att få bort bilden som fastnat på näthinnan. Det gick inte annat än att konstatera att ondskan hade kommit till Malung.
14
Från en håla till en annan, tänkte Monica Eurell samtidigt som hon svängde in på Polhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm. Sommardagen var varm och bilens luftkonditionering hade krånglat hela vägen nerifrån Vimmerby. Hon torkade bort svetten från pannan och klev ut efter att ha dubbelparkerat framför ingången till den stora betongkloss som var det nationella polishuset. ”Det är en perfekt storm här. Två går i pension, en har gått in i väggen och ja … Riksmord är stukat, kan man säga. Och det är därför jag ringde dig.” Chefen för utredningsenheten på polisens nationella operativa avdelning, Claes Tryggvesson, lade båda sina händer runt hennes högerhand när de hälsade inne på hans kontor. De breda axlarna, den putande magen och det rakade huvudet fick honom att se ut som en dörrvakt med skrivbordstjänst. Och det var väl i stort sett vad han var, tänkte Monica. De slog sig ner på varsin sida om mahognyskrivbordet där han ställt fram kaffe och kanelbullar. Tryggvesson snurrade lite på skrivbordsstolen. ”Ja, du vet ju vad som pågår”, sa han efter en stund. ”Eller
15
pågår och pågår. Verksamheten går bra, men det är allt runtomkring.” ”Runtomkring?” ”Ja, du vet hur de är. Media och allt. De är på oss om skjutningarna och så. Men jag blir så förbannad på att regeringen bara viker sig. Så fort jag läser något kritiskt om oss så vet jag att ministern kommer att höra av sig med exakt samma ärende. Ha lite ryggrad, eller hur?” sa han och slog ut med händerna. ”I alla fall. Jag gör en liten omgruppering här. Jag vill ha in riktig utredningskompetens, det är alldeles för många byråkrater i huset. Det är en kvarlämning från min företrädare. Och det är där du kommer in i bilden.” ”Som jag sa på telefon är jag inte intresserad av någon roll som pärmbärare”, sa Monica. När hon fått samtalet från Stockholm om att hon var aktuell för en position på Riksmord, den enhet inom polisen som bistod lokala poliskontor med resurshjälp vid spaningsmord, var det inte första gången hon fått erbjudande om att byta distrikt. Skillnaden var att den här gången hade hon lyssnat. ”Vi har nittonhundra anställda på hela Noa”, sa Tryggvesson. ”Jag tror inte att någon kan visa upp samma uppklarningsprocent som du har haft de senaste fem åren. Du har verkligen flugit under radarn på myndigheten. Att ha dig nere och bara utreda lokala brott i Småland är en stor förlustaffär för oss. Har ingen kontaktat dig om att ta dig uppåt i organisationen?” ”Jo, och jag har alltid bett dem ringa någon annan. Jag har trivts bra där jag varit”, sa Monica men det var en sanning med modifikation. Det senaste halvdecenniet hade hon bara
16
haft en sak i huvudet, att hitta sin försvunna lillasyster. Ett sökande hon hade ägnat i princip all sin vakna tid åt. Utredningar som hamnat på hennes bord hade bara varit störningar, och ju snabbare hon löst dem, desto fortare kunde hon återgå till det som betytt något. En strategi som nu verkade ha placerat henne i topp bland svenska utredare, om man fick tro Noachefen. ”Dessutom löste du Wildamordet”, fortsatte Tryggvesson. ”Alla här vet vilken svår utredning det var. Och det är precis sånt som Riksmord ska hjälpa till med, svåra utredningar.” Monica tänkte efter en stund. Efter allt som hänt den föregående vintern med hennes lillasyster så var det som om livet börjat om. Det som upptagit hennes dagar i så många år fanns inte mer. Sökandet existerade inte längre. Nu handlade det om något annat, att få henne hem. Och inte hem till en mångårig fängelsevistelse, utan hem till Monica. Och vad mer återstod nu? Monica kunde knappt minnas vad hon drömt om tidigare, vad hon velat ha ut av livet. Kunde det här vara en chans att börja om? Att inleda något nytt. Hon var inte säker på vad det kunde vara, men det skulle i alla fall innebära att flytta från huset djupt inne i det små ländska landskapet som varit hennes hem i tjugo år. Flytta till huvudstan, en plats som hon i princip bara sett genom fönster från meningslösa konferensrum och genom spegeln bakom någon bardisk. ”Jag har förstått att du arbetar en del från Vimmerbystationen”, sa Tryggvesson. ”Jag bor i närheten, så det blir oftast enklast. Vad har det med något att göra?”
17
Tryggvesson rynkade lite på ögonbrynen. ”Då antar jag att du inte hört. När jag förberedde mig inför att träffa dig fick jag reda på, helt informellt måste jag säga, att planen är att begränsa såna lokala kontor i distriktet framöver. Det ska i princip bara sitta en handläggare där. All utredningskompetens ska samlas på heltid i Kalmar”, sa han. Heltid, det värsta ordet i det svenska språket. Kompetens, det näst värsta, tänkte hon. Monica hade alltid misstänkt att hennes hemsnickrade upplägg om att jobba på distans från det polishus som låg närmast hennes bostad inte skulle vara för evigt. Och trots att hon alltid motsatt sig planer på att flytta var det ändå något som fått henne att åka hela vägen upp hit, att ta mötet med en av alla dessa kontorsråttor som befolkade myndigheten. Var det kanske så att hon kunde slå två flugor i en smäll? Starta något nytt och få hem Lisette. Tryggvesson lutade sig tillbaka i stolen, knäppte händerna över magen och log. ”Som du förstår så har de ökade anslagen vi fått från regeringen gett oss möjlighet att ge skäliga ersättningar”, sa han. ”Betydligt skäligare än någonsin tidigare.” Han slängde upp ett organisationsschema på sin dator och vände skärmen mot Monica. ”Så här tänker jag mig …”, började han innan Monica avbröt. ”Om du lovar att jag aldrig mer behöver titta på ett organisationsschema så lovar jag att tänka på det”, sa hon. Han tittade på henne, det såg ut som om han väntade på att hon skulle säga att det var ett skämt. Monica var bara tyst. ”Jaså”, sa han efter en stund. ”Ja men vad bra då. Då säger vi
18
så. Du kan väl stanna i stan så återkopplar vi senare i veckan?” Monica tog med sig en bulle och begav sig ut på gatan igen. Precis innan hon skulle hoppa in i bilen hörde hon en kvinno röst ropa. Ett välbekant ansikte rörde sig mot henne. ”Men hej Monica!” sa Susanne Edvardsdotter och skyndade sig över gatan. Monica hade träffat Susanne i samband med Wildafallet i vintras. Hon var profilerare och hade bistått utredningen. De hade bara träffats i några dagar, men Susanne hade ändå placerat sig i facket av människor som Monica inte störde sig på. Hon var klädd i en röd kostym och håret verkade nyfönat. ”Jag trodde du hade slutat?” sa Monica. ”Det trodde jag också”, sa Susanne och log. ”Men den nya ledningen kan vara bra på övertalning.” ”Jag har märkt det.” ”Kan det vara så att du är på väg till oss här på Kungsholmen?” sa Susanne. ”Det kan behövas lite ordentliga utredare i huset.” ”Fråga mig om några dagar”, sa Monica och hoppade in i bilen medan Susanne gick in till polishuset. Hon tittade ut genom framrutan mot det blänkande vattnet vid Norr Mälarstrand. Ett nytt liv, tänkte hon.
19
Inge Ingesson satt i ett konferensrum och tittade på allt material som låg framför honom på bordet. Persiennerna var neddragna och värmen tryckte på utifrån. Liam, Felix och Edvin sågs för sista gången den tjugofjärde juni klockan arton och trettio när de cyklade runt i sitt bostadsområde som de alltid brukade göra under varma sommardagar. De bodde alla på samma gata och var ofta över hos varandra. Dörrarna stod öppna och föräldrarna var inte alltid hemma. De hade anmälts försvunna två timmar efter att de senast setts, klockan tjugo och trettio, och hittats dagen därpå. ”Vad i hela friden tror ni det här handlar om?” sa Inge efter att ha kommit i gång med spaningsarbetet. Det var förmiddag och knappt ett dygn hade gått sedan pojkarna påträffats. De anhöriga hade blivit underrättade. Två utredare från Mora hade anslutit, tre poliser som precis inlett sin semester hade kallats in och Inge hade satt dem alla i arbete. Ingen hade fått speciellt mycket sömn och kanske var det den kollektiva tröttheten som gjorde att han inte fick något svar. ”Är det ingen som har sett pojkarna mellan arton trettio och tjugo trettio?” fortsatte han i stället. ”Jag menar, det här var
20
ju en tidig sommarkväll. Victoria, vad säger tipstelefonen?” Han tittade mot sin kollega. Victoria Svensson hade jobbat i distriktet i tre år, hon och Inge hade utvecklat en bra arbetsrelation och han hade inte tvekat att ta med henne i spaningarna. ”Vi har ett vittne som såg dem cykla in mot skogen, det är allt”, sa Victoria. ”Och tekniska?” ”Rättsläkaren i Uppsala genomför obduktionerna under dagen och skickar allt material till NFC. Ja, snörena och det.” Samtliga tre offer hade varit bundna mellan händerna och fötterna med sina egna skosnören. Förutom på ett ställe, mellan Liams vänstra hand och vänstra fot, där ett annat snöre använts. Som man inte visste var det kom ifrån. ”Men måste det inte vara något sexuellt? Varför skulle de annars vara helt nakna?” sa en av utredarna från Mora. ”Ja, kanske. Uschamej”, sa Inge och vände sig mot Victoria. ”Vem var den första som anmälde dem försvunna?” ”Det gjordes av ett av offrens styvfar, Mark Edlund”, sa hon. ”Och han har hörts?” ”Ja, men bara i samband med dödsbeskedet igår. Vi fick inte ut så mycket av honom. Han är lite … speciell”, sa Victoria. ”Jag åker och träffar honom”, sa Inge. En stund senare parkerade han mitt i bostadsområdet Storbygärdet där pojkarna bodde. Det låg en förstämning över kvarteret, ingen var ute på gatan trots att många hade semester. Det var klarblå himmel och varmt i luften, utegrillarna stod oanvända, ingen hoppade på studsmattorna och Inge
21
kunde inte höra några röster. Utanför bostadshuset på andra sidan såg han en kvinna stå och röka. Hon liknade den bild Inge sett på ett av offrens mamma, Melinda Jonsson. Han var här för att prata med Mark Edlund, men han tänkte att det var lika bra att se om Melinda kunde bidra med något mer när han ändå var i närheten. Inge gick fram och presenterade sig. Melinda tog ett bloss utan att titta på honom. Hon stod bara och stirrade rakt fram, bort mot älven. Hon doftade en kombination av alkohol, svett och rök och hon såg inte ut att vara riktigt närvarande. Den mörka t-shirten hon hade på sig hade ett stort hål vid axeln och hon hade bara en sko på sig. Stackars kvinna, tänkte Inge. Var det för tidigt att försöka förhöra henne? Gränsen mellan vikten av att få fram så mycket information som möjligt och att inte pressa en mamma vars son precis blivit mördad var svår att balansera. ”Ska vi säga så att jag kommer tillbaka imorgon, Melinda? Hur låter det? Försök att hålla dig inne också, så slipper du reportrarna som springer runt här”, sa han. Lite mer tid kunde han ge henne, tänkte han. Dessutom kändes det inte som om han kunde få något av henne som det var nu, hur mycket han än skulle försöka. Melinda varken sa eller gjorde något. Hon stod bara och stirrade bortåt, med en ofokuserad blick. Inge bestämde sig för att gå tillbaka till huset på andra sidan. När han kom fram tog han ett djupt andetag och knackade på. Han klev instinktivt tillbaka ett steg på gräsmattan. Mannen som mötte honom i dörren måste ha varit nästan två
22
meter lång och vägt minst hundra kilo. Han hade långt, tunt hår uppsatt i en hästsvans och ett ljust bockskägg. Hans avlånga huvud var gigantiskt, med vad som såg ut att vara någon typ av utbuktning på vänster sida. ”Mark Edlund?” frågade Inge. ”Pappa till Edvin?” Mannen nickade. Jeansskjortan satt snävt i midjan och han drog i bältet med ena handen och hälsade på Inge med den andra. ”Mitt namn är Inge Ingesson, jag kommer från polisen. Går det bra att jag kommer in en stund?” ”När får vi se honom?” sa Mark. Hans röst var släpig, raspig, nästan grymtande. ”När får vi se vår pojke?” sa han igen och nu sprack hans röst. Tårarna började strömma nerför kinderna och han gjorde inget försök att torka bort dem. ”Snart, vi måste bara … snart …”, sa Inge samtidigt som han klev in i farstun. En unken doft slog emot honom när han gick mot köket. Det låg gamla förpackningar av färdigrätter framme på diskbänken. Rostad kycklingfilé, fisk med mandel, ostschnitzel. ”Du jobbar som hantverkare?” frågade Inge och lutade sig mot väggen. Marks familj var nyinflyttad i Malung sedan ett par år tillbaka och Inge hade inte träffat någon av dem tidigare. ”Plattläggare”, sa Mark och träsoffan knakade så att det lät som om den skulle spricka när han satte sig vid det plastduks täckta köksbordet. ”Var befann du dig när pojkarna försvann?” sa Inge. Mark tog fram en näsduk ur jeansfickan och snöt sig. Han skakade snabbt på huvudet. Som om han försökte väcka sig själv ur en mardröm.
23
”Jag skjutsade min fru till jobbet, hon skulle jobba kvällsskiftet. Sen när jag kom tillbaka hit så var Edvin borta”, sa han. Inge försökte hålla ögonkontakten så gott det gick men det var svårt att undvika att titta på utbuktningen på Marks huvud. ”Jag har en hjärntumör”, sa han. ”Du får fråga, jag är van.” ”Är den …?” ”Godartad”, sa Mark. ”Läkarna har sagt att den måste tas bort i omgångar.” Inge nickade. ”Vad var klockan då? Ja, när du kom hem från att ha skjutsat din fru”, sa han. ”Runt sju på kvällen, jag hade tänkt ta med Edvin ut och äta men … ja …”, sa han. ”Och sen så gick jag ut och började leta. Frågade grannarna om de sett honom, hans cykel var ju borta så jag antog att han var ute med Liam och Felix som vanligt.” ”Och du är inte Edvins biologiska pappa har jag förstått?” sa Inge. ”Nej, men jag ser Edvin som min egen.” ”Har Edvin någon relation till sin pappa?” ”Jag är hans pappa”, sa Mark och spände blicken i Inge. ”Han är min!” Och nu sprack hans röst igen. ”Hans biologiska pappa”, sa Inge försiktigt. ”Edvin har ingen relation till honom, nej.” ”Och det har inte du heller då? Eller din fru?” ”Nej. Jag vet inte ens vad han heter.” ”Du vet inte ens vad han heter.” ”Nej.” ”Nähä.”
24
Inge såg sig om i köket. Köksluckorna var öppna och det såg ut som att det inte hade städats på flera veckor. ”Var är din fru?” frågade han. ”Hon är hos sina föräldrar. De bor i Älvdalen.” ”Och du följde inte med?” ”Vi bestämde att jag skulle vara här, ifall någon från er dök upp. Vi hade väl hoppats på någon mer info eller så men i stället kommer du bara hit och ställer samma frågor som vi redan svarat på.” En vanlig missuppfattning, tänkte Inge. Polisens frågor var oftast inte frågor, i ordets rätta bemärkelse. Det var förundersökning, kontroll av uppgifter, sökande efter avvikelser i historier. En potentiell misstänkt som inte fick samma frågor flera gånger i rad hade utsatts för ett dåligt utredningsarbete. ”Får jag fråga”, sa Inge och lutade sig över träbordet. ”Vad tror du kan ha hänt din son och hans vänner?” ”Det vet jag inte”, svarade Mark snabbt. ”Men en sak kan jag säga, det är bäst att ni hittar den som gjort det innan jag gör det, för då kommer det inte vara mycket kvar av honom”, fortsatte han och knöt båda nävarna. ”Får jag se mig om?” sa Inge och Mark nickade bara bekräftande. Han gick uppför den smala trappan och öppnade dörren in till ett rum där det stod Edvin i färgglada bokstäver på dörren. Att se ett barnrum vars tomhet aldrig skulle fyllas igen var hjärtskärande. Inge kunde inte föreställa sig hur han skulle reagera om något hände hans egen dotter. Nerifrån köket hörde han hur Mark hade börjat gråta. Det lät som ett avgrundsdjupt jämmer.
25
Inge tittade ut genom fönstret, ut mot lekplatsen som låg i mitten av cirkeln av hus. Det var tomt så när som på en person som stod lutad mot ett träd och tittade mot huset Inge befann sig i. Han kunde inte urskilja om det var en man eller kvinna, ung eller gammal. Det kändes som om deras ögon möttes, men personen rörde inte på sig, verkade inte vara där med någon eller vänta på någon. Han vände sig tillbaka och fortsatte att titta runt i rummet. Kriminaltekniker hade varit här samma dag som pojkarna hittades, och Inge väntade fortfarande på att höra om de funnit något av värde. Men sanningen var att de knappt visste vad de letade efter. Skulle de ens kunna identifiera en ledtråd till detta vansinnesdåd om den fanns där? Det var stökigt i rummet och Inge lyfte på en hög med kläder som låg på en liten byrå i ena hörnet. Under hittade han en bunt med teckningar och började bläddra igenom dem. Det var typiska barnteckningar som man gjort i skolan, av dinosaurier, djur och liknande, och sedan tagit med sig hem för att visa sina föräldrar, tänkte han. Förutom en. Inge tog upp och höll den mot ljuset. Vad var detta för något? Det såg ut som en karta. Men det var svårt att se vad den skulle föreställa. Inge höll upp den mot ljuset från fönstret och vred på den. Och efter en stund såg han det. Det var en ritning av mordplatsen.
26