Profeten och idioten Jonas Jonasson
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 3
2022-05-02 11:54
© Jonas Jonasson 2022 Omslag av Miroslav Sokcic Omslagsillustration av Johan Wanloo Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-812-3 www.bokforlagetpolaris.se
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 4
2022-05-02 11:54
2011
När denna berättelse tar sin början var Barack Obama president i USA, Ban Ki-moon chefade över Förenta nationerna och Angela Merkel hade tio år kvar av sin redan sex år långa tid som förbundskansler i Tyskland. Ryssland hade en president nästan ingen kommer ihåg namnet på. Alla visste ändå att det var den tillfällige premiärministern Putin som styrde. Den arabiska våren svepte över norra Afrika, ledd av hundra tusentals människor som tröttnat på korruption och skendemokrati – och som inbillade sig att förändring var möjlig. En jordbävning i Stilla havet ledde till att en våg hög som ett fem våningshus rusade in över den japanska kusten och ödelade allt i sin väg – inklusive kärnkraftverket i Fukushima. Azerbajdzjan vann Eurovision Song Contest inför ett par hundra miljoner tittare. Det var ändå ingenting mot de två miljarder som en kort tid tidigare följt giftermålet mellan Prins William av Storbritannien och Kate Middleton. Allt medan USA hittade och sköt ihjäl Usama Bin Ladin utan några åskådare alls. Den evighetslånga gränstvisten mellan Thailand och Kambodja blossade upp under året och lade sig tillfälligt igen. I Sverige styrde 5
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 5
2022-05-02 11:54
statsminister Reinfeldt, det konservativa partiets ledare, han som gjorde vänsterns hjärtefrågor till sina egna och på det vann två val i rad. I samma land lämnades den halvkorkade lillebrodern Johan ensam i livet när storebror Fredrik drog till Rom för att göra diplomatisk karriär. Deras mamma var död sedan länge, medan pappan gick hand i hand med sin pojkvän längs Montevideos stränder. Det är med den halvkorkade vi börjar. Dock dröjer det inte länge innan hela världen är med i spelet. Inklusive Obama, Ban Ki-moon och Putins Ryssland. Smaklig måltid! Jonas Jonasson
6
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 6
2022-05-02 11:54
Del 1
Tiden före jordens undergång
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 7
2022-05-02 11:54
Kapitel 1 Sommaren 2011
Johan var snäll. Hjälpsam. Och ojämnt begåvad. Det var så mycket han inte begrep. Som till exempel att han inte alls hade världens bästa storebror. Det skilde bara två år mellan dem, men Johan såg upp till Fredrik som en son ser upp till sin pappa. Som den pappa ingen av dem hade. Eller, det hade de egentligen. En som försvann innan Johan ens var född. Och som dök upp vid enstaka tillfällen genom åren. Sista gången på mammans begravning. Till begravningskaffet skänkte han sönerna tolvochetthalvt-rummaren på Stockholms finaste gata. Sa till Fredrik att han var stolt över honom, sa till Johan att det kanske skulle bli bra med allt en dag. Så gav han sig av. Bröderna var lika till utseendet och helt olika till person. Storebror gick i den frånvarande pappans fotspår, var redan på väg att bli diplomat, hade ambassadör som målbild. Lillebror misslyckades som brevbärare. Medan den ene gjorde bra ifrån sig på Utrikesdepartementets diplomatprogram såg den andre till att hålla de tolv och ett halvt rummen i rimligt skick, när han inte dög till mycket annat. 9
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 9
2022-05-02 11:54
Om kvällarna slog sig Fredrik ner i länsfåtöljen i biblioteket med viktiga dokument, bad Johan servera honom en whisky, kände efter hur hungrig han var och bestämde hur dags maten skulle serveras. – Kvart över sju, kunde han säga till sin bror. Och med det menar jag kvart över sju. Gå nu, och lämna mig i fred. Johan kände sig behövd. Och stolt över att få göra nytta. Han trivdes i det stora hela. Lika krångligt som det ibland kunde vara att tänka, lika spännande var det att smaka och lukta. Fredrik var sällan nöjd med resultatet, faktiskt aldrig. Men varför skulle han vara det? Johan kunde ju ingenting. Och storebror var bra på konstruktiv kritik. – Inte så mycket oregano i såsen, din idiot! Och han var noga med etiketten. – Servera aldrig en pinot noir i ett bordeauxglas. Hur många gånger ska jag behöva säga det? En gång räckte. Köket var Johans huvudsakliga arbetsplats allt sedan tolvårsåldern då mamman blev för sjuk för att stiga upp ur sängen. Sex år senare dog hon av något på latin Johan aldrig kunde komma ihåg. Att passa upp på Fredrik började som en lek. Och fortsatte som samma lek långt efter att de blivit vuxna. Fredrik kallade den för ”Herrskap och tjänstefolk”. En av dem var herrskap, den andre tjänstefolk. Om tjänstehjonet misslyckades med att lyda eller glömde säga ”Ja, min herre” eller ”Nej, min herre” bytte de plats och leken gick vidare. Fredrik var bäst på allting, utom på det här. Han glömde sig varje gång, fick nästan aldrig vara den som tjänade den andre. När dagen närmade sig då han skulle flytta till utlandet och allt vändes på ända, hade Johan – med få och minutkorta undantag – varit tjänstehjon femton år i sträck. – Du är för smart för mig, helt enkelt, sa Fredrik. Gå nu och hämta mina båda resväskor i förrådet. Sedan kan du stryka skjortorna och 10
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 10
2022-05-02 11:54
packa mina saker. Men glöm inte oxfilén i ugnen. Vi sa gorgonzola, va? Jag börjar bli hungrig. – Ja, min herre. Ja, min herre. Nej, min herre. Och ja, min herre. Glömma oxfilén, för övrigt? Skedde aldrig. Det var noga med temperaturen. Bakas i 110 grader, ut vid 50 graders kärntemperatur och vila på fat till 54,5. Det gav elva minuter till att duka färdigt. Det som väntade var Fredriks första utlandsuppdrag som diplomat. Storebror hade mycket att tänka på inför flytten. Med klump i magen förberedde sig Johan på att bli lämnad ensam i paradvåningen på Strandvägen, men Fredriks hjärta var tydligen för stort för det. Han sålde de tolv och ett halvt rummen och köpte en husbil till lillebror för pengarna. Med extrautrustat kök! Johan fick också ett betalkort, med koden 1-2-3-5. Fredrik hade valt den själv ”så att inte ens du ska kunna glömma. Banken gick inte med på 1-2-3-4”. – 1, 2, 3, 4, repeterade Johan. – 1, 2, 3, 5, din idiot, sa Fredrik. Han hade fyllt kortet med femtiotusen kronor och sa att Johan från den dagen fick växa upp och klara sig själv. – Ja, min herre, sa Johan, nervös inför det okända, men tacksam över den hjälp han fick. Som om inte det andra räckte hade Fredrik tagit hand om försäljningen av all inredning som gått i pappa Löwenhults släkt sedan någon kunde minnas. Det var en flygel, åtta persiska mattor, lika många renässansmålningar, porslin, byråer, kristallkronor, skåp och speglar. Auktionsfirman sa att allt sammantaget var ”helt extraordinärt”. Johan hörde, men hade det svårt med svåra ord. Fredrik förklarade att de trodde att intäkterna kunde täcka hans kostnader för flyget till Rom. Med det var nästan allt klart. Återstod för storebror att instruera om husbilen. Johan skulle behöva elström att ladda batterierna med, annars kunde han inte laga mat. Det fanns uppställningsplatser här och var runt Stockholm, Fredrik hade bokat en i Fisksätra. Den var 11
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 11
2022-05-02 11:54
dyr som satan, som Fredrik sa. Som tack för hjälpen begärde han att få bli körd till flygplatsen. De hann inte komma någonstans förrän den blivande diplomaten bestämde att han gjorde bäst i att köra själv. Johan hade då ägnat två minuter åt att bekanta sig med ratten. Lillebror tyckte bytet av chaufför var bra. Köra bil var lika krångligt som det mesta i övrigt. Väl utanför utrikesterminalen sa Fredrik först något kort som Johan inte förstod, sedan hej då och lycka till, tog sina båda resväskor och försvann. Han som visste att han var värdelös var för första gången ensam i livet. Han bestämde sig för att börja med att köra hela vägen till Fisksätra, som ett sätt att lära sig hur bilen fungerade. Den bytte växel av sig själv, det var bra. Och det var bara två pedaler att hålla reda på, inte tre. Det skulle nog gå om han inte tänkte på annat medan han körde. Och det tyckte han inte att han behövde. Men just därför missade han att byta fil på motorvägen mot Stockholm, tog en avfart han skulle ha låtit bli – och upptäckte att han av misstag hamnat utanför ett köpcentrum. – Så bra! Därför var husbilens kök fulladdat när Johan efter mycket stök till slut hittat hela vägen till uppställningsplatsen sydost om staden. ”Dyr som satan”, hade Fredrik kallat den. Det var säkert sant, men Johan tillät sig tycka att den såg billig ut. Stor som en fotbollsplan, ungefär. Mer lera än gräs. Några utspridda elstolpar. En skylt som berättade om allt som var förbjudet. Johan hann inte läsa, nu gällde det att koncentrera sig på att parkera rätt. Platsen var tom på fordon förutom en ensam husvagn rakt fram en bit bort, nära en slänt. Johan tänkte att folk nog hellre var ute på vägar na så här mitt i sommaren. Fast det borde han inte ha tänkt. Han hade ju redan gasen att tänka på. Och pedalen intill. Och ratten. Borde svänga av så att han inte fortsatte mot husvagnen. Och bromsa. 12
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 12
2022-05-02 11:54
Men nästan allt var ju svårt. Oturen var framme, eller vad det kunde kallas. Den ensamma husvagnen råkade stå just där den inte skulle. Och den kom närmare trots att den stod still. Johan förstod att det berodde på att han själv fortsatte framåt. Gaspedal och bromspedal såg likadana ut. Gasen var till höger, bromsen till vänster. Men vad var höger nu igen? Och vänster. Efter att ha klarat sig hela vägen från flygplatsen flera mil bort var bråttom plötsligt det enda Johan visste att det var. Han måste bromsa! Han chansade fel. Husbilen tog ett skutt framåt. Han chansade igen. Rätt, den här gången. Därför blev det ingen stor krock. Husbilen träffade visserligen åkerns enda och ensamma husvagn i baken. Men det blev bara en knuff. Och Johan hade fått stopp på sig själv. Däremot kom husvagnen i rullning. Och fick fart nerför slänten. En meter. Två. Fem. Kanske tio, innan ett ensamt träd stod i vägen. – Inte bra, sa Johan. Men det fick man nog säga att det var.
13
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 13
2022-05-02 11:54
Kapitel 2 Fredagen den 26 augusti 2011 Tolv dagar kvar
Domedagsprofeten fäste en krok i taket. Hon var mörk i sinnet, hade ett rep tätt slutet runt nacke och hals. Bara det sista återstod, att sparka undan pallen. Ingen lyssnade ju på henne och det var inte mer än tolv dagar kvar till jordens undergång. De dagarna kunde hon både ha och mista. Hon hade räknat på det igen och igen. Och ännu en gång. Hon försörjde sig som högstadielärare, men bara för att ha till mat och hyra medan hon forskade i astrofysiken. Eleverna som kom med jobbet var ett nödvändigt ont. När domedagsuträkningen var klar uppvaktade hon Kungliga vetenskapsakademien. Hon hade arbetat på den sextio fyra steg långa ekvationen i nio år och ville ha kalkylerna bekräftade. Inte för att det behövdes, än mindre för att det skulle påverka utgången. Men hon sökte ett erkännande. Akademin svarade inte på hennes mejl. Eller fysiska brev. När hon ringde blev hon vidarekopplad så många gånger att hon till sist hamnade där hon börjat. Återstod att kliva in i lokalerna oanmäld och begära möte med akademins ordförande. Eller ständige sekreterare. Eller med vem som helst, utom med dörrvakten. Följt av att någon ringde polisen, som inte hade tid att komma. Dörrvakten tog tag i sakerna själv 14
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 14
2022-05-02 11:54
och ledde henne ut och nerför den långa trappan där säkert tjugo universitetsstudenter hängde. Några av dem såg förskräckta ut när vakten passerade med inkräktarens arm i stadigt grepp. Andra var förvånade. Det hon mindes mest var de lätt överseende leendena. Från studenterna som hade det gemensamt att de snart skulle dö. Alla skulle ju dö! Utan att en enda levande själ hann få veta det hon visste. Vad var då meningen med någonting? Vad var förresten meningen med någonting ändå? Profeten räknade dagarna hon levt. Intill denna elvatusen femtiotvå. Var och en av dem, så långt hon kunde minnas, bestod av elände allena. Ingen hade någonsin förstått henne. Ingen hade älskat henne. Hade hon ens älskat någon själv, mer än Malte Magnusson på högstadiet? Han med det fina leendet och mjuka sättet. Ett fint leende. Det var i allt väsentligt vad han gett henne. Och en avlägsen känsla av att han kanske ville mer, men inte vågade. Inte mycket till kärlekshistoria. Så gick det sex år. Plus ytterligare nio av uträkningar som nu var klara. Svaret var ovedersägligt. Profeten kunde på minuten när säga när atmosfären skulle kollapsa. Hon sa inte ens upp sig. Slutade bara att dyka upp, var säker på att eleverna tyckte att det var lika bra. Hon lät bli att betala hyran. Inte för att hon behövde spara pengar, vad skulle hon med dem till när allt frös till is? Det var bara meningslöst. Men hon blev vräkt tidigare än hon kalkylerat med och det var kallt att stå utan bostad, speciellt om nätterna. Hon hittade husvagnen på annons. Köpte den på rot, den behövde besiktigas innan den kunde tas i trafik. Besiktigas? tänkte hon. I skenet av allt blev varje detalj så futtig. Beslutet växte fram. Tjugo dagar kvar. Eländig dag. Nitton dagar kvar. Eländig dag. Arton dagar kvar … Varför skulle hon ge den återstående tillvaron ännu lite till av samma sak? Om hon i stället gjorde slut på sig själv, var hon då inte en 15
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 15
2022-05-02 11:54
vinnare i alla fall, i det lilla? Lurade hon då inte världsalltet på den sista skvätten skit på något vis? Tanken fastnade och gav henne ett lugn. Hon inhandlade krok, rep och pall. Och var sekunder från att träda in i evigheten tolv dagar före alla andra. När det plötsligt skakade till. En första, förfärlig tanke for genom hennes huvud. Hade hon räknat tolv dagar fel? Det var väl inte möjligt? Kroken lossnade från taket och kanade in under diskbänken. Husvagnen började rulla. Nej, det här var något annat. Profeten tappade balansen, föll av den tänkta självmordspallen och landade mjukt i sin egen soffa. Färden fortsatte några sekunder till innan allt tog stopp mot ett träd. Hon kom på fötter och vinglade ut genom husvagnsdörren som hängde på trekvart. Med repet kvar runt halsen. Där husvagnen stått till alldeles nyss stod nu i stället en man i hennes egen ålder, och bakom honom en husbil. – Vad är det frågan om? sa hon. Kan man inte få hänga sig i fred? Johan bad om ursäkt. Han hade inte alls menat att vara till besvär. Det var bara så svårt att skilja gas från broms. Pedalerna låg ju alldeles intill varandra, såg likadana ut och hade samma färg. – Samma färg? sa kvinnan utanför husvagnen. Hon hade aldrig tänkt på att en gaspedal hade någon färg alls. – Hänga dig? sa Johan när han tagit in vad han just hört henne säga. Profeten sa att det inte angick den som inte kunde köra bil. – Du får dra upp vagnen med husbilen så att jag kan fortsätta. Vi behöver ett rep. Johan pekade osäkert mot det som hängde runt hennes hals. – Ett längre rep, din idiot.
16
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 16
2022-05-02 11:54
Mannen som inte kunde köra bil var trygg med att bli kallad det han just blivit kallad. Han hade varit ”Idioten” så länge han kunde minnas. Kanske var det älskade storebror som var först. Eller om det började i småskolan. Eller både och. Fredrik låg två årskurser före. Från den positionen krattade han liksom i manegen, berättade för alla om lillebrors begränsningar. Som att hitta till rätt klassrum. Att begripa sig på klockan. I linje med allt blev det fel också när Johan försökte dra upp den dödslängtande kvinnans husvagn till plan mark. Bogserlinan var fäst i båda bostäderna, men om man en gång för alla har svårt att skilja på gas och broms kan det gå som det gick. Kvinnan stod vid sidan och försökte styra händelserna. – Försiktigt nu. Gasa. Nej, vänta. Långsammare. Sakta framåt. Det blev för många instruktioner på för liten yta. Johan tryckte till hårt på vilken av pedalerna det nu var. Och ännu lite hårdare på den andra, som kompensation. Linan lossnade. Husvagnen var halvvägs uppför slänten, men fortsatte nu neråt igen. Den här gången utan att hindras av det stackars trädet. Färden tog inte slut förrän efter ytterligare åttio meter, mot en klipphäll som till skillnad från omgivningen vägrat ge med sig under kilometertjock is femtontusen år tidigare. Där hade den stått till liten nytta genom årtusendena. Till nu, när den förvandlade en redan från början skröplig husvagn till flis. – Aj, sa Johan. Vad annars fanns att säga? Profeten tittade efter sin sista bostad, eller resterna av den. Och så tittade hon på den skyldige. – Det där var mitt hem! Johan såg ändå fördelarna med vad som hänt. – Som du tänkte hänga dig i. – Det hör inte hit. Jag gör vad jag vill i mitt hem. Den så talanglöse mannen tittade nerför slänten. Det som till nyss varit en husvagn påminde nu mer om en hög med skräp. 17
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 17
2022-05-02 11:54
– Ska vi hjälpas åt att städa upp? Det tyckte han att han dög till. – Ser du inte hur det ser ut? Min husvagn behöver inte städhjälp, den behöver en skrothandlare. Eller en begravningsentreprenör! Det där sista påminde henne om vad det var hon varit på väg att göra. – Har du en krok i din husbil jag kan få låna? Johan hann sällan med sig själv. – Ja, det är väl det minsta jag kan bidra m… Där trillade halva polletten ner. – Vad ska du med den till? – Vad tror du? Andra halvan av polletten följde efter. – När jag tänker på det minns jag att alla mina krokar har tagit slut. Kan jag inte få bjuda på något att dricka i stället? Profeten resignerade. – Något starkt i så fall. – En Domaine Billaud-Simon Chablis Tête d’Or? Fin årgång. – Starkt, sa jag. *** Lika långsam som Johan kunde vara i tanken, lika snabb hände det att han var i handling. Innan den okända kvinnan hann återvända till sitt mörkaste jag hade han möblerat med dubbla campingstolar, ett campingbord med rödvitrutig duk, två glas, en flaska Highland Park och en tallrik med getostfyllda dadlar i krispigt bacon toppat med saltrostade mandlar som han snott ihop till Fredrik att ha på resan, varpå storebror fnyst åt honom och tackat nej. – Whiskyn är lika gammal som jag, sa Johan och hällde upp åt sin suicidala gäst. – Nu har den åldrats färdigt, sa kvinnan och svepte glaset innan Johan hunnit servera sig själv. 18
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 18
2022-05-02 11:54
– Oj, sa han. – Du har ett intressant ordförråd. – Har jag? Han var inte bättre på ironi än på att köra bil. Profeten tog över flaskan och fyllde på till sig själv. Den här gången tog hon det försiktigare. Smuttade och sa ingenting. Fortsatte med det medan hon smuttade lite till. Sträckte sig efter dadlarna. Såg för ett ögonblick ut att trivas, eller åtminstone att inte vantrivas. Johan kunde inte begripa varför hon ville ta livet av sig. Av artighetsskäl hade han redan hunnit med två rejäla klunkar Highland Park och var inte oberörd av effekten. Kanske var det därför han vågade fråga. Kvinnan låg ett helt glas före. Kanske var det därför hon brydde sig om att svara. Eller om hon bara behövde förtydliga sig inför sig själv. Oavsett skäl satt hon i campingstolen på leråkern utanför Stockholm och började prata. Först lite. Sedan lite till. Hon sa att hon alltid känt sig annorlunda. – Dum? frågade Johan. Tänk om han hittat sin själsfrände. – Nej. Hon gjorde alltid bra ifrån sig i skolan, men hade inga vänner. Umgicks bara med sina tankar. Johan tänkte att han inte heller haft några vänner, men att han inte tänkt på det förut. Han umgicks ju mest med sin bror och Fredrik tänkte liksom åt dem båda. Kvinnan fortsatte. Under högstadiet såg hon sakerna allt tydligare. Hon var verkligen inte som andra. Medan Victoria, Malin och Maria förvandlades från barn till tonåringar med mascara, mode, tjuvcigarretter och rödvin uppblandat med Coca-Cola, stannade hon kvar i sin stickade kofta. Kanske var det den, kanske var det naturens lag som gjorde att hon inte utvecklade bröst i samma takt som vännerna. Eller om de fuskade. Tanken hade slagit henne, men hon brydde sig inte. Det universum 19
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 19
2022-05-02 11:54
som människan kunde observera var nittiotre miljarder ljusår stort i diameter, med ett oändligt antal miljarder ljusår bortom det. I det perspektivet fann hon liten anledning att ge någon betydelse till två lagom doserade påsar med ris i en BH som egentligen inte behövdes. – Ris? sa Johan och funderade över vilken sort. Kvinnans huvudsakliga umgänge under högstadietiden bestod av fysikboken, matematikboken och pocketböcker om kärlek på sjukhus. Hon hade föredragit kärlek på fysiskt laboratorium, men några sådana böcker hittade hon inte. – Jag tittade mest på film, sa Johan. Under rasterna blev det att hon satt i sin kofta och gjorde läxorna åt Victoria och Malin. Och tog emot glåpord som tack. ”Är du inte klar snart, ditt miffo?” Den blivande profeten bad om ursäkt för att hon tagit tid på sig och för att hon inte var säker på svaret på fråga tolv. ”Men de första elva ska vara rätt.” Victoria ryckte läxan ur händerna på henne. ”Ful och långsam. Varför finns du ens?” Det var ju en existentiell fråga långt bortom vad unga Victoria ens kunde begripa. Men den träffade den blivande profeten i själen. Utan att våga titta annat än rakt fram, in i raden av elevskåp, sa hon till sig själv: ”Ja, varför finns vi? Och vilka är vi? Små, små energier i universum.” Det var mer än Victoria och Malin orkade med. Eller för den delen Maria. Eller någon av de andra. ”Kom, Vickan, så delar vi en cigg före engelskan. Miffot gör mig nervös.” Johan begrep att det gällde att fylla på med Highland Park i lagom mängd i kvinnans glas för att hålla berättelsen i gång. Undrar vad hon hette, förresten. Det skulle väl ge sig med tiden. – Vill du ha en dadel till? Eller en enkel skål med torrostade jordnötter? 20
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 20
2022-05-02 11:54
Kvinnan svarade inte. Tog en lite större klunk av whiskyn än hon tänkt och fortsatte. Det var verkligen något som behövde komma ut. Alla drömde ju. Även den som sällan bar annat än kofta, hade tandställning men inga former och obefintlig social kompetens. Kvinnans dröm hette Malte. Han var snygg, absolut, men framför allt hade han sitt mjuka sätt. En gång plockade han upp hennes matematikbok när hon just tappat den, räckte över den med ett ”varsågod”. Så nuddade han hennes axel och tittade henne i ögonen. Och leendet. Var det en signal om någonting mer? Hon som eventuellt just uppvaktats fällde bort sin blick i förskräckelse och när hon vågade titta upp igen var han borta. Han hade inte behövt ta henne på axeln. Han gjorde det ändå. Kanske var han lika blyg som hon? Det var ju nittiotal nu, flickor kunde bjuda pojkar på skolbalen likaväl som tvärtom. Tänk om han ville, men inte vågade. Han tillhörde inte de populäraste i klassen eftersom han läste sina läxor, som hon. Det var något mellan dem. Mest under lektionerna. Känslan av att de var de enda två närvarande. Fyra bänkrader från varandra, men ändå. Den blivande profeten var i inre uppror. Hon utkämpade en strid mellan den hon ville vara och den hon blivit. I hennes värld var det skillnaden mellan att sväva fritt i universum och att obönhörligt låta sig sugas in i ett svart hål. – Den kärleken, sa Johan, utan att vara säker på vad han menade. Hon köpte ett rött geléhjärta på Bromans konditori. Det kom i en liten genomskinlig ask med rosett. Ett kort följde med, hängande i ett snöre i guld. På det skrev hon: ”Vill du gå på balen med mig?” Arrangemanget stod sedan på översta hyllplanet i hennes skåp. Det väntade på att dess ägare skulle hitta rätt tillfälle. Och våga. Så hände det sig att Malte hängde lite längre bort i korridoren med några av sina kompisar. Han stod vid sidan, som om han inte riktigt platsade i gruppen. Tittade han åt hennes håll i korta stunder när kompisarna inte märkte? 21
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 21
2022-05-02 11:54
Hur skulle det bli om de skingrades åt olika håll, om Malte blev en sam kvar i några sekunder? Och om hon då var snabb nog? Eller han, i bästa fall. Hon var så upptagen av det tillfälle som kanske var på väg att uppstå att hon inte upptäckte Victoria från andra hållet. ”Står du och spanar in killarna? Jaså, du kan vara kåt på annat än dina böcker?” Victoria hånskrattade. Och fick syn på hjärtat! Tog det från hyllan. Öppnade asken. Fiskade upp det – och svalde det i två tuggor. Inget brott mot mänskligheten kunde vara större. Killarna försvann runt hörnet. Malte dröjde sig kvar. Tittade han åt hennes håll igen? Eller var det åt Victoria? Hon med geléhjärtat i munnen. Han gick sin väg. Hjärtat fanns inte längre. Lika lite som tillfället. Johan var inte säker på att den okända behövde mer bränsle. Hon verkade så sorgsen. Tänk om hon började fråga efter krok igen. – Vad hände sedan? sa han osäkert. – Fyll på, sa kvinnan. Det som hände var att hon lät sig sugas in i det svarta hålet. Hon gick helt upp i fysiken, med ett enda avbrott under åren som följde: Hon fick byta kofta när formerna tillstött. Målbilden var en professur, kanske vetenskapsakademin, men det stannade vid högstadielärare. Visserligen i fysik. Arbetet hade ändå varit uthärdligt om det inte varit för alla eleverna. Elever var det värsta hon visste. De ville varken lyssna eller lära sig. Johan hade ju också varit elev. Eftersom han visste att han inte kunde lära sig lät han bli att lyssna. Det vore ju slöseri med tid. I stället satt han och komponerade egna maträtter i huvudet. För den skull hade han inte sett på sig själv som en plåga för den som lärde ut, trots att till och med klassföreståndaren en gång lyck22
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 22
2022-05-02 11:54
ades kalla honom för samma som alla andra. Det var när han skulle stava till cykel på whiteboarden och det blev m-o-p-e-d. Han tänkte att den gick snabbare än cykeln, var mer funktionell. Sannolikt hade han missuppfattat uppgiften för klassföreståndaren suckade: ”Gå och sätt dig, din idiot.” – Nu minns jag, sa Johan. Jag var hopplös också. Ganska ofta. Kvinnan var för inne i sig själv för att lyssna eller kommentera. Hon fortsatte i stället. I nästan ett helt decennium hade hon ägnat all ledig tid och en försvarlig del av arbetstiden åt egen forskning. Det började som en enkel hypotes följt av hypotesprövning. – Nu använder du ord jag inte känner mig bekväm med, sa Johan. Profeten sa att det långa med det korta var att atmosfären var på väg att kollapsa. – Vad hette han? – Atmosfären. Den faller platt till marken och det blir 273,15 grader kallt. På en sekund. – Var? – Överallt. – Inomhus också? – Vad var det de kallade dig, sa du? Johan försökte föreställa sig hur mycket, eller snarare lite, 273,15 minusgrader var. – Och när händer det här? – Nästa onsdag klockan 21.20. Plus minus någon minut. Det är oklart hur proportionerna mellan luftmotstånd och densitet står sig under de sista ögonblicken. Jag släppte den delen av forskningen när jag insåg att jag ändå inte skulle hinna räkna färdigt innan det var för sent. – Luftmotstånd och des-nitet, sa Johan eftertänksamt. – Densitet.
23
Jonasson-Profeten-Inlaga-Tryckoriginal-220502.indd 23
2022-05-02 11:54