9789177957805

Bibliotekarien i Auschwitz Antonio Iturbe

Översättning av Johanna Svartström

Utdraget ur Nattens bibliotek är översatt av Margareta Eklöf Vissa av utdragen ur Den tappre soldaten Švejks äventyr under ­världskriget är översatta av Daniel Brick Utdraget ur Citadellet är översatt av Thorsten Jonsson Utdraget ur Bergtagen är översatt av Ulrika Wallenström Det första utdraget ur Wells’ världshistoria är översatt av Ivar Lagerwall och Eva G. Lagerwall

Originalets titel: La bibliotecaria de Auschwitz Bokförlaget Polaris, Stockholm © Antonio G. Iturbe, 2012, 2019, Editorial Planeta, S. A., 2012 Översatt av Johanna Svartström Omslag av Eric Thunfors Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB Printed in Sweden 2020 ISBN: 978-91-7795-780-5 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Kära läsare, Jag vill berätta hur boken du håller i händerna kom till. För några år sedan letade den spanske författaren Antonio Iturbe efter någon som kunde berätta mer om böckerna i barnblocket i koncentrationslägret Auschwitz–Birkenau.

Han fick min e-postadress och vi började skriva till varandra. Hans mejl bestod av korta, ursäktande frågor och mina av långa, detaljerade svar. Men så träffades vi i Prag, och under två dagar visade jag honom var jag växte upp, var jag brukade leka i en sandlåda, var jag gick i skolan och huset som vi – mina föräldrar och jag – var tvungna att lämna för alltid när de nazistiska ockupanterna skickade oss till Terezín­ghettot. Nästa dag åkte vi ända till Terezín. Innan vi skildes åt sa Toni: »Alla känner till världens största bibliotek. Men jag tänker skriva en bok om världens minsta bibliotek och dess bibliotekarie.« Det är boken du nu håller i. Han skrev den förstås på spanska och det här är en översättning. Han använde stora delar av det jag hade berättat men samlade också omsorgsfullt fakta från andra källor. Men trots att skildringen stämmer med de historiska skeendena så är det ingen dokumentär. Det är en berättelse som dels bygger på mina erfarenheter, dels är sprungen ur författarens livliga fantasi.

Tack för att du läser och delar den!

Dita Kraus

5

Medan Block 31 fanns kvar bodde där upp till femhundra barn tillsammans med ett antal fångar som utsetts till »kuratorer«, och trots den stränga övervakningen fanns där mot all förväntan ett hemligt barnbibliotek. Det var mikroskopiskt och bestod av åtta böcker, bland dem H. G. Wells A Short History of the World, en rysk skolbok och en bok om analytisk geometri. Någon gång lyckades en fånge från något annat läger smuggla in en ny bok så att antalet steg till nio eller tio.

Varje kväll anförtroddes böckerna, i likhet med andra värdeföremål som mediciner och mat, åt en av de äldre flickorna, som skulle gömma undan dem på ett nytt ställe för natten.

ALBERTO MANGUEL , Nattens bibliotek

Det som litteraturen gör är samma sak som en tändsticka mitt ute på en åker mitt i natten. Tändstickan lyser upp tämligen lite, men den låter oss se hur mycket mörker som omger den.

JAVIER MARÍAS citerar WILLIAM FAULKNER

7

1 Auschwitz–Birkenau, januari 1944

Nazistofficerarna är klädda i svart och betraktar döden lika oberört som en dödgrävare. I Auschwitz är ett människoliv så lite värt att man inte längre skjuter någon, för en kula är värdefullare än en människa. I Auschwitz finns gemensamma kammare där man använder Zyklongas. Det är kostnadseffektivt, för man kan döda hundratals människor med en enda behållare. Döden har blivit en industri som bara är lönsam om man arbetar i stor skala.

Officerarna har ingen aning om att Alfred Hirsch har inrättat en skola i Auschwitz, ovanpå den mörka dyn som allt sjunker ned i. Det är oerhört viktigt att de inte får reda på det. Vissa fångar trodde inte att det var möjligt. De menade att Hirsch antingen var galen eller naiv: Hur skulle man kunna undervisa barn i ett brutalt förintelseläger där allt är förbjudet? Men Hirsch bara log sitt gåtfulla leende, som om han visste något som ingen annan visste. Det spelar ingen roll hur många skolor nazisterna stänger, brukade han säga. Varje gång någon berättar en saga och barn lyssnar, så har en skola grundats.

I dödsfabriken Auschwitz–Birkenau, där ugnarna bränner lik dygnet runt, är Block 31 en annorlunda barack, en avvikelse. Alltihop är Fredy Hirschs verk. Han började som idrottstränare för ung­domar och är nu en atlet som tävlar mot den mest förödande ångvälten i ­mänsklighetens 9

historia. Han lyckades övertyga den tyska lägerledningen att om barnen hölls sysselsatta i en barack på dagarna så skulle det bli lättare för föräldrarna att utföra sina arbetsuppgifter i läger BIIb, det som kallas »familjelägret«. Lägerledningen gick med på detta, på villkor att det enbart skulle handla om lekar och aktiviteter: all form av undervisning var förbjuden. Och så bildades Block 31.

Klassrummen inne i träskjulet utgörs bara av pallar placerade i smågrupper. Det finns inga skiljeväggar, inga svarta tavlor. Lärarna ritar upp likbenta trianglar, bokstäverna ur alfabetet och till och med Europas floder med händerna i luften. Det finns närmare ett tjugotal smågrupper med barn, var och en med en egen lärare, och de sitter så tätt ihop att lärarna måste undervisa viskande för att historien om Egyptens tio plågor inte ska blandas ihop med multiplikationstabellen.

Dörren till baracken svingas plötsligt upp och Jakoubek, som hållit utkik, rusar mot rummet som tillhör Blockältester Hirsch, föreståndaren för Block 31. Pojkens träskor lämnar efter sig ett spår av fuktig jord, och den fridfullt trygga bubblan i baracken spricker. Från sitt hörn stirrar Dita Adler som hypnotiserad på de leriga spåren, och Jakoubek ropar: »Sex! Sex! Sex!« Det är kodordet som betyder att SS-vakter är på väg till Block 31.

Hirsch sticker ut huvudet genom dörren. Han behöver inte säga ett ord till sina assistenter och lärare, vars blickar är fästa vid honom. Han nickar knappt märkbart. Hans blick är en uppmaning.

Lektionerna avbryts och övergår i fåniga tyska sånger och ramsor eller gissningslekar, för att ge sken av att allt är i sin ordning. Oftast består patrullen av två soldater som kikar in i baracken men knappt kliver över tröskeln. De kanske iakttar barnen en liten stund, applåderar åt en sång eller klappar ett litet barn på huvudet innan de fortsätter ronden. Men idag har Jakoubek något att tillägga den vanliga varningen: »Inspektion! Inspektion!« 10

En inspektion är något helt annat. Då måste de ställa upp sig på led och kan bli visiterade. Ibland frågar vakterna ut de minsta barnen i hopp om att kunna locka ur dem information. Men de har aldrig lyckats få ur dem ett skvatt. Barnen förstår betydligt mer än vad deras snoriga små ansikten ger sken av.

Någon viskar »Prästen!« och ett förfärat mummel sprider sig i ba­­ racken. Det är så de kallar en av SS-underofficerarna, en sergeant som alltid går med händerna instuckna i ärmarna på uniformsjackan som en präst, även om den enda religion han utövar är grymhet. »Skynda, skynda! Juda! Ja, du! Säg: ›Ett skepp kommer lastat med …‹« »Med vad, herr Stein?« »Vad som helst! För Guds skull, pojk, vad som helst!« Två av lärarna tittar upp med bestörta miner. I händerna håller de något som är strängeligen förbjudet i Auschwitz. Dessa föremål, så farliga att innehavet straffas med döden, går inte att avfyra och de går inte att skära, hugga eller slå med. Dessa föremål som är så fruktade av Tredje rikets skoningslösa vakter är något så enkelt som böcker: gamla, trasiga böcker som släppt i bindningen, tappat sidor eller nästan helt fallit sönder. Nazisterna har bannlyst dem och söker efter dem med ljus och lykta.

I hela mänsklighetens historia har diktatorer, tyranner och förtryckare, oavsett ras och ideologi – vare sig de var arier, afrikaner, asiater, araber, slaver eller annat, och vare sig de försvarade folkuppror, överklassens privilegier, Guds påbud eller krigslagar – haft en sak gemensamt: den hänsynslösa förföljelsen av det skrivna ordet. Böcker är extremt farliga, för de får folk att tänka.

Grupperna sitter på sina platser och gnolar i väntan på att vakterna ska komma, men en flicka stör harmonin. Hon sätter av i en högljudd språngmarsch mellan pallarna. »Sätt dig ned! Vad sysslar du med? Är du inte klok?« ropar lärarna till henne.

11

En av dem försöker gripa tag i hennes arm och hejda henne, men hon hoppar undan och fortsätter springa. Hon skuttar upp på den meterhöga horisontella murstocken som löper tvärs igenom baracken och landar med en duns på andra sidan, där hon råkar slå omkull en tom pall som rullar omkring med ett sådant slammer att den för ett ögonblick får alla aktiviteter att upphöra. »Fördömda flicka! Du kommer att avslöja oss allihop!« ropar fru Křižková, illröd av vrede. När hon inte hör brukar barnen kalla henne »fru Argbigga«. Hon vet inte att det är just den här flickan som har hittat på öknamnet. »Sätt dig längst bak med assistenterna, dumma tös!« Men Dita stannar inte. Hon fortsätter den vansinniga språngmarschen utan att märka alla arga blickar. Barnen iakttar henne fascinerat när hon rusar vidare på de pinnsmala benen med de höga, randiga yllesockorna. Flickan är mycket mager men ser inte sjuklig ut. Hon har halvlångt kastanjebrunt hår som svänger från sida till sida när hon snabbt sicksackar fram mellan grupperna. Dita Adler rör sig bland hundratals andra människor, men hon springer ensam. Vi springer alltid ensamma.

Hennes slingrande framfart når barackens mitt och där tränger hon sig in i en grupp. Hon skjuter häftigt några pallar åt sidan och en flicka ramlar omkull. »Hallå där, vad gör du!« ropar denna från golvet.

Förbluffat ser lärarinnan från Brno att den unga bibliotekarien flämtande stannar framför henne. Dita har varken tid eller luft kvar i lungorna för att säga något utan sliter bara boken ur händerna på lärarinnan, som genast översköljs av lättnad. När hon ett ögonblick senare återfår fattningen och tackar henne är Dita redan flera steg bort. Det återstår bara några sekunder innan nazisterna kommer.

Ingenjör Maródi, som har sett manövern, väntar redan på henne utanför sin grupp. Han överlämnar skyndsamt sin bok till henne som om det var pinnen i ett stafettlopp. Dita springer för brinnande livet mot änden av baracken, där assistenterna låtsas sopa golvet.

12

Hon har bara hunnit halvvägs när hon märker att rösterna från grupperna tillfälligt tystnar, flämtar till som lågan på ett ljus när man öppnar ett fönster. Hon behöver inte vända sig om för att veta att ­dörren har öppnats och att SS-vakterna är på väg in. Hon kastar sig ned på golvet och landar i en grupp med elvaåriga flickor. Hon stoppar in böckerna innanför klänningen och lägger armarna i kors över bröstet för att de inte ska ramla ut. De andra flickorna sneglar roat på henne medan lärarinnan nervöst nickar åt dem att fortsätta sjunga.

Efter att ha låtit blickarna vandra över salen i några sekunder från ingången ropar SS-vakterna ett av sina favoritord: »Achtung!« Det blir tyst. Trallandet och gissningslekarna upphör och alla blir som förstenade. Och så, i tystnaden, hör de tydligt hur någon visslar på Beethovens femte symfoni. Prästen är en fruktad sergeant, men till och med han tycks en smula nervös för han har med sig någon ännu mer skräckinjagande. »Gud hjälpe oss«, hör Dita lärarinnan viska.

Innan kriget bröt ut brukade Ditas mamma spela piano, och därför kan hon sin Beethoven. Hon inser att hon har hört det där speci­ ella sättet att vissla symfonier förut, med en musikälskares precision.

Det var efter att de hade lämnat Terezínghettot och rest i tre dygn hopträngda i en godsvagn, utan vare sig mat eller vatten. Det var natt när de kom fram till Auschwitz–Birkenau. Omöjligt att glömma det gnisslande ljudet från metalldörren när den öppnades. Omöjligt att glömma den första pusten av iskall luft som luktade bränt kött.

Omöjligt att glömma det starka ljusskenet i natten: ankomstrampen var upplyst som en operationssal. Sedan befallningarna, slagen med gevärskolvar mot vagnarnas metallväggar, skotten, visslingarna, skriken. Och mitt i tumultet, den där Beethovensymfonin perfekt visslad av en kapten som självaste SS-vakterna betraktade med fruktan.

Den dagen passerade officeren Dita på mycket nära håll, och hon såg hans oklanderliga uniform, de rena vita handskarna och järnkorset 13

på uniformsjackans bröst – en medalj man endast kan tilldelas när man deltagit i strid. Han stannade framför en grupp mödrar och barn och klappade vänligt en av småttingarna med sin handskklädda hand. Han log till och med. Han pekade på ett fjortonårigt tvillingpar – Zdeněk och Jirka – och en korpral skyndade sig att hämta dem ur ledet. Deras mor tog tag i skörten på vaktens uniformsjacka, föll på knä och bönföll honom om att inte föra bort dem. Kaptenen ingrep med iskallt lugn. »Ingen kommer att behandla dem så som onkel Josef.« Och på sätt och vis var det sant. Ingen i hela Auschwitz krökte ett hår på tvillingparen som doktor Josef Mengele använde i sina experiment. Ingen skulle behandla dem så som han gjorde i sina makabra genetiska experiment för att försöka ta reda på hur man skulle få tyska kvinnor att föda tvillingar och på så sätt öka antalet födslar av ariska barn. Dita minns hur Mengele gick iväg med ett barn i vardera handen, utan att sluta vissla förnöjsamt.

Samma melodi som nu hörs i Block 31.

Mengele …

Blockältester Hirsch kommer ut ur sitt lilla rum och låtsas se glatt överraskad ut över SS-männens besök. Han slår ljudligt ihop klackarna som hälsning till officeren: det är en respektfull gest för att bekräfta militärens rang, men det är också ett sätt att uppvisa en militärisk attityd, varken underdånig eller skrämd. Mengele ägnar honom knappt en blick – han har uppmärksamheten riktad mot något annat och fortsätter vissla med händerna bakom ryggen, som om inget av detta hade med honom att göra. Sergeanten – mannen som alla kallar Prästen – spanar ut över baracken med de nästan genomskinliga ögonen, utan att ta ut händerna ur ärmarna. Han håller kvar dem över bålen, alltid nära till pistolhölstret.

Jakoubek hade inte misstagit sig. »Inspektion«, viskar Prästen.

SS-vakterna upprepar ordern och förstärker den tills den blir till ett rop i fångarnas öron. Dita, som sitter mitt i ringen med flickor, ryser 14

och pressar armarna mot kroppen. Hon känner hur böckerna knarrar lite mot revbenen. Om vakterna upptäcker dem är det slut med henne. »Det skulle inte vara rättvist …«, mumlar hon.

Hon är fjorton år och har hela livet framför sig, så mycket hon vill göra. Hon har inte ens kunnat börja leva än. Hon kommer att tänka på orden som hennes mor har upprepat i flera år nu, om och om igen varje gång Dita klagar över sin lott: »Det är kriget, Edita … det är kriget.« Hon var så liten när kriget bröt ut att hon nästan inte minns hurdan världen var före kriget. På samma sätt som hon gömmer böckerna för nazisterna innanför klänningen, gömmer hon i sitt huvud ett foto­ album skapat av minnen. Hon blundar och försöker minnas hur världen var när rädslan inte existerade.

För sitt inre öga ser hon sig själv i början av 1939. Hon är nio år gammal och står framför det astronomiska uret på rådhustorget i Prag.

Hon sneglar på det gamla skelettet som håller utkik över stadens tak med de stora tomma ögonhålorna.

I skolan hade de fått lära sig att det stora uret var en harmlös mekanisk uppfinning konstruerad av mäster Hanuš för över fem sekel sedan. Men Ditas mormor och farmor hade berättat om en betydligt hemskare myt kring uret. Kungen hade beordrat Hanuš att bygga det astronomiska klocktornet, med figurerna som tågar genom klockan varje hel timme, men därefter hade han befallt sina rättstjänare att göra Hanuš blind så att han aldrig skulle kunna skapa ett sådant underverk åt någon annan monark. Som hämnd stack urmakaren in handen i maskineriet och gjorde klockan obrukbar. När kugghjulen skar av handen stannade urverket och kunde inte repareras på många år.

Ibland om nätterna drömde Dita om den där avhuggna handen som snirklade sig fram genom urverkets kugghjul.

Medan Dita klämmer åt om de gamla böckerna som skulle kunna skicka henne till gaskammaren tänker hon längtansfullt tillbaka på den 15

lyckliga lilla flicka hon var. När hon följde med sin mor till stadens centrum för att handla, älskade hon att stanna till framför det astronomiska uret, men inte för att se på den mekaniska uppvisningen – för i själva verket tyckte hon att skelettet var obehagligare än hon ville medge – utan för att roa sig med att snegla på de förbipasserande, varav många var utlänningar på besök i huvudstaden, som fascinerat betraktade de mekaniska dockorna. Hon kunde knappt hålla sig för skratt när hon såg åskådarnas förundrade miner och fåraktiga flin, och hon brukade hitta på roliga namn till dem. Med ett styng av vemod minns hon att ett av hennes favoritnöjen hade varit att hitta på smeknamn till folk, särskilt till deras grannar och hennes föräldrars vänner och bekanta. Den högfärdiga fru Gottlieb, som alltid sträckte på h ­ alsen för att se viktig ut, kallade hon »fru Giraff«. Och den kristna tapetseraren i butiken under, som var helt flintskallig och mycket mager, gav hon i hemlighet namnet »herr Klothuvud«. Hon minns hur hon brukade springa efter spårvagnen ett stycke, som klingade i klockan när den svängde in på Staromestsketorget och sedan slingrade sig iväg genom stadsdelen Josefov och försvann. Därefter brukade hon sätta fart mot herr Ornests butik, där hennes mor köpte tyg för att sy vinterkappor och -kjolar till henne. Hon har inte glömt hur mycket hon tyckte om den där butiken, på vars dörr det hängde en neonskylt med trådrullar i olika färger som lystes upp en i taget nedifrån och upp och sedan ned igen.

Om hon inte hade varit en flicka som sprang omkring så där sorglöst som bara barn kan, hade hon kanske, när hon passerade tidningsståndet, lagt märke till att kön utanför ringlade sig lång. Kanske hade hon i tidningstraven sett rubriken på framsidan av Lidové Noviny, som sträckte sig över fyra spalter och med jättelika bokstäver basunerade ut att REGERINGEN SLÄPPER IN TYSKA ARMÉN I PRAG.

Dita öppnar ögonen som hastigast och ser SS-vakterna snoka omkring i andra änden av baracken. De lyfter till och med på teckningarna som är uppsatta på väggen med nålar tillverkade av ståltråd för att se 16

om något döljer sig där bakom. Ingen säger ett knyst, och ljudet från vakterna när de rotar runt hörs tydligt i den fukt- och mögelluktande baracken. Där känner man även doften av rädsla. Det är så krig luktar.

Av det lilla Dita kommer ihåg från sin barndom minns hon i alla fall tydligt att fred doftade som den tjocka kycklingsoppan som fick stå och puttra hela natten varje fredag, att fred smakade som välstekt lamm eller bakverk gjorda på ägg och nötter. Fred var långa skoldagar, och kvällar då hon hoppade hage eller lekte kurragömma tillsammans med Margit och andra klasskamrater, minnen som sakta men säkert har börjat blekna …

Förändringarna skedde successivt, men Dita minns tydligt den dagen då hennes barndom fick ett abrupt slut. Hon minns inte datumet, men det var den 15 mars 1939. Prag vaknade skälvande.

Kristallkronan i salongen vibrerade, men hon förstod att det inte var någon jordbävning, för ingen sprang omkring eller verkade orolig.

Hennes far satt och drack sitt frukostte och läste tidningen som om det var en helt vanlig morgon.

När Dita begav sig till skolan i sällskap av sin mor darrade staden. Hon började höra ljudet när de närmade sig Václavplatsen, där vibrationerna i marken var så kraftiga att det kittlade under fötterna.

Det mullrande ljudet blev högre och högre ju närmare de kom, och Dita undrade nyfiket vad det var för ett märkligt fenomen. När de var framme kunde de inte korsa gatan eftersom den var igenkorkad av folk, och det enda de såg var en vägg av ryggar, rockar, nackar och ­hattar.

Hennes mor tvärstannade, hennes ansikte hårdnade och hon såg med ens mycket äldre ut. Hon tog sin dotter i handen för att gå tillbaka och ta en omväg till skolan, men flickan var nyfiken och drog sig loss ur moderns grepp. Eftersom hon var liten och smal hade hon inga svårigheter att smita in mellan människorna som samlats längs trottoaren och tränga sig allra längst fram, där stadens poliser bildat en kedja och spärrade av vägen.

17

Oljudet var öronbedövande: en efter en passerade gråa motorcyklar med sidovagn som transporterade soldater klädda i glänsande läderrockar, med blanka hjälmar och motorcykelglasögon hängande om halsen. Efter följde terrängbilar med enorma kulsprutor, och därefter dundrade stridsvagnarna sakta fram längs avenyn, som en hjord hotfulla elefanter.

Hon minns att hon tänkte att soldaterna liknade figurerna som tågade genom det astronomiska uret vid rådhuset, och hon förväntade sig nästan att de efter ett par sekunder skulle försvinna in genom en lucka. Och då skulle vibrationerna upphöra. Men den här gången var det inga mekaniska dockor som tågade förbi, utan män. Under de kommande åren skulle hon bli varse att skillnaden mellan dessa två inte alltid var så stor.

Hon var bara nio år gammal, men hon blev rädd. Det hördes ingen musik från orkestrar, inga skratt eller skrål, inga visslingar … Det var en tyst parad. Vad gjorde de där uniformsklädda männen där? Varför skrattade ingen? Den stumma processionen förde snarast tankarna till ett begravningståg.

Med Ditas hand i ett järngrepp släpade hennes mor med henne genom folkmassan. De började gå i motsatt riktning, och Prag blev sig likt igen. Det var som att vakna ur en mardröm och med lättnad konstatera att allt var som det skulle.

Men marken skakade ännu under deras fötter. Staden darrade och det gjorde även hennes mor, som förtvivlat drog med sig henne för komma bort från paraden. Dita var tvungen att småspringa i de prydliga lackskorna.

Hon suckar och håller hårt om böckerna. Hon tänker sorgset att det var den dagen – inte när hon fick sin första menstruation – som hon lämnade barndomen bakom sig. Det var då hon slutade vara rädd för skelett och gamla skrönor om spökhänder och i stället började vara rädd för människor.

18