9789177957539

Koryféerna E N KO N S P I R ATI O N S RO M A N

POLARIS

LE NA AN D E RSSO N

Lena Andersson har tidigare utgivit: Var det bra så? 1999 Du är alltså svensk? 2004 Duck City 2006 Slutspelat 2009 Förnuft och högmod 2011 Egenmäktigt förfarande 2013 Utan personligt ansvar 2014 Allvarligt talat 2015 Mer allvarligt talat 2016 Förnuft och högmod 2 2016 Egentligheter (med Dan Wolgers) 2017 Verkligheten och resten 2018 Sveas son 2018 Om falsk och äkta liberalism 2019 Dottern 2020 Resten av verkligheten 2022 Platoncitatet på s. 103 ur Skrifter. Bok 3, Staten, översättning av Jan Stolpe. © 2022 Lena Andersson Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB 2022 ISBN: 978-91-7795-753-9 www.bokforlagetpolaris.se

Längst upp i Europa ligger ett land som när det besjungits getts namnet Thule, vilket kort och gott betyder norr.

I förfluten tid hette under ett antal år dess högste politiske ledare Carl Stjärne. Vida berömd var han, med rykte långt bortom sitt land. Stjärne bragtes om livet med ett väl­placerat revolverskott en sen vinterkväll i huvud­staden.

Vid hans sida gick hustrun Astrid. Omkring dem rörde sig ett tjugotal helglediga Thulebor på väg till och från sina fredagsnöjen.

Kvällen då han dog hade Carl Stjärne och hans hustru varit och sett filmen Gökboet. De gick inte ofta på bio, till det fanns inte tid, men den allegoriska berättelsen om ett auktoritärt samhälles kuvande av sina medborgare gjord av en regissör i exil från kommunismen, ville Stjärne se om innan den försvann från repertoaren.

Efteråt avsåg de att gå till fots hem. På vägen var det tänkt att de på en sidogata till den stora Thuleavenyn skulle träffa en diplomat för informationsutbyte om sådant som inte kunde avhandlas i dagsljus eller under livvakters överinseende, varför Carl Stjärne denna kväll var utan. En gång tidigare under vintern hade paret varit på bio och då sett Amadeus. Uppfyllda av Mozarts musik hade de gått 5

ut i natten och utbytt vad som skulle utbytas med samma kurir i samma ärende och kommit hem oskadda, osedda och utan oro.

Den här kvällen var det sex grader kallt och vinden lika isande som då, trottoarerna knaggliga av frusen dagsmeja.

Efter några minuters promenad när de närmade sig korsningen Korsningen möttes de av tre män i staten, kända ansikten för Carl Stjärne men inte för så många andra.

De tre herrarna kungjorde att mötet var inställt liksom alla vidare möten. De bjöd paret Stjärne att ta plats i en bil utplacerad på bakgatan Bakgatan som korsade gränden Gränden femtio meter längre bort. Han som var utsedd att föra dem dit gick på Carl Stjärnes vänstra sida med höger arm om hans axlar. I klara verba framlade han vad som gällde. Frånträdde bara försteminister Stjärne sitt uppdrag denna natt lät de honom löpa. Annars väntade tråkigheter.

Enligt sägnen som formades efter dådet gick det emellertid inte till så. Några män i staten befann sig inte på trottoaren och någon bil som skulle föra dem bort stod inte parkerad på en angränsande bakgata. Paret över­ rump­lades i en gatukorsning av en okänd man med ruskigt utseende som smugit sig på dem bakifrån. Carl Stjärne märkte aldrig något, utan dog mitt i steget medan han småpratade med Astrid om filmen de sett.

Polisen letade i många år efter den skyldige bland narkomaner och utslagna, men nådde bara halvhjärtade lösningar. I Carl Stjärnes samhälle borde det inte ha funnits utslagna, men hur många reformer som än genomfördes 6

återstod hela tiden dessa nattens sorgliga existenser. Somliga sa att mordet på så sätt var symboliskt. De utstötta hade tagit till vapen och sökt hämnd på reformismens ­ledare för att partiet inte gjort nog för dem. I den världsbild som vunnit burskap i Stjärnes samhälle genom hans och partiets försorg ingick det att hysa avsevärd förståelse för en sådan reaktion.

I det följande kommer Thule att benämnas med det fingerade namnet Sverige och huvudstaden heta Stockholm.

1

Det var försommar när jag fick en förfrågan från en tidskrift att inför en av årsdagarna av mordet på Carl Stjärne göra ett större reportage med möjlighet till bokkontrakt.

Jag befann mig i något av en yrkesmässig utförsbacke och antog uppdraget med tacksamhet och avvaktande intresse. Det föreföll mig inte svårt och det var gott om tid. Min inställning till Stjärnemordet och de kantstötta existenser som fyllde igen sina håligheter med det var av det ironiska slaget, jag föraktade dem inte men måste erkänna att jag tänkte på dem med ett mått av överseende.

För några år sedan passerade jag femtio och vid tiden för mordet var jag tjugo år och utan andra planer för framtiden än att leva fullt ut och ha roligt. Det var en sådan tid, hedonistisk och fri. Mina föräldrar som gnetat och sparat och legat i hela livet tyckte att jag bara slösade och inte tog tillvaron på allvar, och något låg det väl i det.

Jag reste och ströjobbade och kunde inte föreställa mig att framtiden skulle kunna innehålla några bekymmer. Åttiotalet minns jag som att det aldrig regnade. En ständig sol lyste. Jag menar det inte i överförd bemärkelse, utan som ett meteorologiskt minne, det var på något sätt alltid fint väder.

9

Jag umgicks med lösa planer på att bli advokat och mordet på Stjärne, eller närmare bestämt den rättegång mot en bisarr och nedgången figur som senare frikändes, påverkade mig i den riktningen; likaså tidsandan som börjat ifrågasätta om sant och falskt och rätt och fel var så enkla kategorier som man trott i mänsklighetens barndom, eller bara för ett tag sedan. Den som var skicklig med språket kunde enkelt visa att den enes rätt var den andres fel, och att det mesta var bländverk.

Så jag började läsa juridik. Efter ett tag visade det sig att jag saknade orken, eller om det var något annat som fick motivationen att tryta; i min familj låg juristyrket inte inom det rimligas räckvidd, men jag tror fortfarande att det kunde ha blivit en bra advokat av mig – om jag bara haft disciplinen att sitta och läsa så mycket som krävdes.

Redan som barn fann jag det naturligt att söka alternativa sätt att se på en händelse där andra var låsta av konventioner. Tidigt förstod jag att folk gjorde som de gjorde av inget bättre skäl än att folk alltid hade gjort så. Och nu var det en ny tid. Det invanda ifrågasattes. Ett oväntat perspektiv kunde få vilken händelse som helst att framstå i annan dager.

Som en följd tycktes mig livet vara en skrattretande fars som det gällde att njuta desto mer av. Jag slutade med juridiken efter ett par veckor. Bland gossarna i klubb­kavaj och flickorna i lammullströjor var jag en främling, och jag fann lärarnas små iakttagelser triviala. Kanske var den överlägsenhet jag kände den obildades överlägsenhet, jag vet inte, någon sa till mig att det var så, men jag tog inte 10

åt mig. Det var inte mödan värt att nöta ner sig själv och lägga sina bästa år på att lära sig detaljer om bodelningstvister och hur common law uppstod i ett samhälle som ändå var kasserat. Att bli jurist och tjäna lagen innebar att tjäna konformismens fundament. Jag kände mig mer som en konstnär, om än utan pensel (har jag senare insett), som anarkist och poet, om än utan penna och kamplust.

I stället blev jag journalist, delvis tack vare turliga kontakter men också genom min förmåga att verkligen anstränga mig när det behövdes. För det mesta frilansade jag men i perioder var jag anställd med bra inkomster. Mitt mål var inte att bära upp demokratin eller något lika fint, utan att underhålla och roa, irritera och förvända synen på läsarna så att de fick möta sin egen löjlighet. Jag har alltid tänkt att innehållet låg i utförandet, i formuleringen.

Så värst mycket substans fanns ändå inte att ta fasta på i världen.

Jag låg till sängs med ryggskott – på sistone hade min kropp som aldrig märkts av förut börjat krångla, ont både här och där – när jag fick frågan. Reportaget skulle hugfästa mordet på landets försteminister för en halv evighet sedan. En generation och mer än det hade fötts efter händelsen, en hel obekymrad generation med blicken mot vad som helst utom dåtiden. Jag anade att redaktionen ansett mig vara lämpad för att det skulle skrivas med lätt hand och distanserad attityd, vilket bekräftades av redaktören. ”Du kommer att kunna skriva det här på ditt typiska sätt, Roger. Informativt och samtidigt i en milt hånfull ton gentemot alla stollar som fortfarande orkar uppamma 11

engagemang inför lömska komplotter i mörka gathörn under kalla krigets dagar och nätter.”

Jag tyckte inte om att kallas hånfull även om jag förstod att det var avsett som beröm. Under tre veckor läste jag in mig på materialet. Det var i kolossalformat men jag gjorde vad jag kunde, började med grundtexterna: de statliga kommissionernas rapporter och två vederhäftiga journalistiska böcker i ämnet. Med trålandet på nätet var jag sparsam, det var ett svart hål som jag ogärna ramlade ner i. Jag läste intensivt dagarna i ända och hade nätt och jämnt tid när vännerna ville träffas över öl under de ljumma försommarkvällarna. Om ett tag skulle jag vilja diskutera resultatet av mina vedermödor med dem, tänkte jag, men inte riktigt än.

Sedan jag gått igenom materialet stod jag villrådig. Fallet var obegripligt, det saknade centrum och spretade åt alla håll. Genom åren hade jag många gånger lagt märke till att det var ogynnsamt att veta för mycket om ett ämne man skulle skriva om. Man blev pedantisk och full av tvivel. Det fick texten att verka herrelös. Lite orolig var jag över att ha förlorat min sorglöshet genom att vara för inläst på stoffet. In i Stjärnemordets labyrinter vill jag inte bege mig. Jag behövde hitta någon att tala med, en sagesman som gav texten både lätthet och tyngd. Ett namn återkom i mina efterforskningar, ett ovanligt namn och en person med god insyn efter vad det verkade. Nils Niia.

Jag sökte på namnet, det fanns fyra och jag gissade på att de tre som bodde i Arjeplog, Luleå och Tärnaby inte var rätt personer. Jag ringde den Niia som bodde i Stockholm.

12

Medan signalerna gick fram kände jag något för mig ovanligt: nervositet. För att lugna mig tittade jag på min amulett, den inramade rakkniven som satt på väggen i arbetsrummet. Lika länge som detta mord plågat landet hade den följt med mig i olika flyttar, och alltid satts upp på hedersplats. Under rakkniven stod skrivet med driven handstil: Ockham’s razor.

Jag fick den av några skolkamrater sista året i gymnasiet, en intern lustighet vänner emellan. De brukade skämta om att jag under gymnasieåren väckts ur min skeptiska ironi bara en enda gång, när vi lärde oss om den gamle munken William Ockhams motto att aldrig söka en problem­lösning som var krångligare än den enklast möjliga. ”Då blev till och med Lilja exalterad”, brukade de retsamt påminna mig om och lika retsamt tillägga: ”för att inte säga: fylld av lidelse.”

Vi hade ingen lidelse och var inte anhängare av något, förutom sakligheten och det kullkastande perspektivet.

Allt vi sa var en sorts röstens citatteknik. Man riktigt hörde tecknen som dansade runt fraserna och angav att ingenting var annat än lån och löjeväckande. Vad som än påstods hade vi genomskådat det.

Sant var emellertid att Ockhams tankar kommit till mig som en veritabel uppenbarelse och förefallit mig som mina egna, trots att han levde på 1300-talet.

13

2

Nils Niia bodde i en ganska liten lägenhet på Spånga torg, alldeles ovanför konditoriet. Då jag själv växt upp i Hässelby var det kända jaktmarker för mig. Niia var kort till växten, hade svartpepparkorn till ögon, pigga men vaksamma, smal midja och bredare axlar. Han såg ut som en som var ute och löptränade en mil om dagen. Jag kände mig som en jätte bredvid honom. Han bad mig stänga av mobiltelefonen och lägga den i hallen. Först flinade jag till som inför en överspänd försiktighetsåtgärd omgjord till fånig lek, men leendet besvarades inte. Pepparkornen betraktade mig oavvänt tills jag förstod att inget som rörde detta ämne var på lek för honom.

Tydligen var det en lämplig dag att ses. Hans hustru skulle på en föreläsning med efterföljande samtalscirkel, så vi kunde arbeta ostörda. ”Nå, vad vill du veta?” frågade han och för första gången hördes något annat än en rikssvensk intonation i rösten, en kärv nordlig dialekt med dragning åt det finska.

Till min förvåning kunde jag inte besvara frågan annat än vagt och oprecist. ”Jag vill veta mer om mordet på Carl Stjärne för en artikel jag ska skriva.”

14

”Men det är knappast namnet på gärningsmannen du vill ha?” ”Jaså? Nej, inte bara. Lite mer kött på benen vill jag väl …”

Jag påminde mig att vara stram. Ofta pratar jag för mycket med tystlåtna personer. Nils Niia föreföll vara typen som aldrig talar på måfå eller för att undkomma en penibel situation. ”Hur det gick till, vill du kanske veta?” sa han. ”Varför det ägde rum, vad som hände före, efter och allt däremellan?” ”Låter rimligt. Vet du svaret på dessa frågor?” ”I stort sett. Jag har en broder från Jokkmokk där jag är född. En broder i anden, inte i köttet. Vi var lika gamla, hade samma sorts uppväxt och i grunden samma misstro mot den svenska staten och dess glupande aptit. Han blev polis, jag blev jurist. Det var under samhällets stora omvandling när alla ville lösgöra sig från sina band och bli något annat än föräldrarna. Min broder i anden avancerade till de hemligaste avdelningarna inom sin myndighet. Med vår likartade bakgrund behöll vi en särskild kontakt. Inte för att någon av oss gått i kolt eller brytt oss om den där klanmässiga gemenskapen och naturromantiken, men man känner igen varandra, på något konstigt sätt gör man det. Man delar utblick av att så att säga ha fötts bakom samma fjäll.”

Jag funderade på om Niia menade att de två var samer men tog det säkra före det osäkra och teg. När han frågade ifall jag undrade över hur hans gode vän kommit in 15

vid polisen, var svaret att vännen var ovanligt lång för sitt släkte, 178 centimeter. Själv var han bara 165 centimeter, vilket räckte för en jurist. Jag nickade och anlade en min som inget undrade och aldrig hade undrat över något. Så hämtade han några pärmar med dokument­­och sa: ”Min broder i anden dog i fjol. Strax innan gav han mig allt sitt material. Han brukade säga till mig att vi vet allt om alla som det är viktigt att veta något om. Också vad de tänker vet vi. På det sättet är vi som roman­ författare, som också vet vad folk tänker. Men ­romaner­­ är meningslösa. Insynen i folks tankar måste ges av ett skäl, och när personerna är påhittade blir skälet författarens avsikter. Men om författares avsikter vore betydelse­ fulla skulle författarna ha använts till viktigare saker än att bli lämnade vind för våg att förströ andra med sina fantasier. De skulle ha fångats upp av institutioner som behövde dem. I stället blev de över när de viktiga jobben fördelades. När vi där­emot, vi på myndigheten, vet vad folk tänker handlar det om verkliga människor vars tankar vi behöver förstå för att skydda riket. Vad de tänker är inte påhitt och vi vet det inte för att roa, utan för att styra.”

Hela tiden när han talade kändes det som att han testade mig. Jag visste bara inte på vad. ”Jaha ja,” sa jag, ”det var ju inte precis någon smickrande bild av författare som du och din broder i anden gjorde er. Men vad det har med mordet på Carl Stjärne att göra är svårare för mig att inse.” ”Han var mycket oromantisk, för att inte säga cynisk.

16

Ja, om vi börjar från början då, så var polischefen inte i Dalarna den där natten såsom det har sagts, utan betydligt närmare platsen där Stjärne sköts ihjäl. Men först ska vi göra en liten avstickare till veckan före.”

17

3

Klockan var snart två och polischef Rolf Utterström satt i sitt tjänsterum med ytterkläderna på. Framför honom låg ett litet skissblock med några adresser antecknade och en plats uppritad. Han lade det i jackans innerficka och bläddrade i morgontidningen som han inte hunnit med på morgonen. Där meddelades att Sovjetunionens kommunistiska parti stod i begrepp att inleda sin tjugosjunde kongress. Gorbatjov hade rumsterat om i förvaltningen, föryngrat och valt folk med hög utbildning, inte bara parti­skola och marxism-leninism.

Telefonen ringde. Utterström gick ner i garaget där byråchefen vid hemliga avdelningen för rikets säkerhet väntade i en bil med chaufför. De kördes i god fart genom stadsdelarna. Trafiken var gles och trottoarerna tomma, folk höll sig inomhus i kylan. De svängde in på den långa Thuleavenyn. I höjd med korsningen Korsningen gjorde chauffören en U-sväng och parkerade vid trottoarkanten, otillåtet men utan att utgöra en trafikfara. Utterström och kollegan klev ur och gick en liten bit in i gränden Gränden. Det var minus elva och kölden syntes i deras andetag.

De besåg platsen, talade om den, pekade, måttade, stegade och tittade mot trapporna i slutet av Gränden som 18

förde upp mot en rullstensås från senaste istiden. Mörkret kvällstid, och avskildheten fastän mitt i city, gjorde platsen särskilt lämpad för såväl övningar inför angrepp från främmande makt som inför det som måste göras med förste­m inistern när inget annat hjälpte. Här skulle nu bådadera iscensättas.

De två männen talade förstrött om den övning som föregående höst väckt uppmärksamhet i de inre leden men ingen annanstans eftersom sådant inte kom till medborgarnas kännedom. Två rörmokare hade en måndags­ morgon klivit in på försteminister Carl Stjärnes tjänste­r um i regeringsbyggnaden och velat lyssna på ett oregelbundet brus i rören. Komna så långt hade de tagit av sig overallerna, visat sina legitimationer och berättat att deras uppdrag varit att undersöka hur nära försteministern det gick att komma utan att stoppas.

Rutiner skärptes, medvetenhet höjdes. Ett anfall från Sovjetunionen tycktes visserligen inte nära förestående, de höll på att gå bankrutt där borta, fullt upptagna med att supa ihjäl sig medan landet vacklade på randen till ekonomiskt sammanbrott och politisk kollaps. Men när man var som svagast var man också desperat. Sårad stolthet var alltid farligt.

Dagsljuset höll en jämngrå ton som fick allt att framträda i samma nyans, skugglöst och utan konturer. Också byggnaderna omkring dem var insvepta i gråhet. Denna frånvaro av dagrar gjorde det svårare att urskilja tingen.

Som de stod där på den blivande mordplatsen åtta dagar före dådet som ingen, inte heller de, visste skulle inträffa, 19

kom en man fram till dem. Han var i deras egen ålder eller äldre med skidluva och godmodig uppsyn. Två små påpälsade barn gick vid hans sida. ”Ska det inte ligga ett Systembolag här i krokarna?” frågade främlingen. ”Måste vara länge sedan du besökte kungliga huvudstaden,” sa Utterström och såg roat på honom. ”Bolaget har inte legat här på säkert femton år.”

Utterström insisterade på att säga Bolaget. Han ville tala som vanligt folk och i Solna där han växte upp förkortade man Systembolaget så. I mellanskikten sa man Systemet, liksom kvinnor oavsett socialgrupp. ”Det förklarar saken,” svarade främlingen. ”Jag flyttade till Huskvarna sjuttioett. Är här och hälsar på barnbarnen.”

Polischefen visade neråt gatan. ”Alldeles vid partihögkvarteret. Mittemot biografen.”

Sedan de gått sin väg fortsatte Utterström och byrå­ chefen att diskutera platsens lämplighet. Även dagtid undveks den av skötsamt folk. Uppe på Rullstensåsen pågick gatuprostitutionen dygnet runt och nära intill låg en öde kyrkogård där enbart drinkare intog bänkarna för att vila sina ostadiga ben. Nedanför åsen och parallellt med Thule­avenyn löpte den dunkla, ogästvänliga Bakgatan.

Efter sin andra skilsmässa nyligen hade polischefen flyttat in i en bostad belägen på Rullstensåsen, så denna plats var honom mycket bekant. En polischef ska röra sig där buset rör sig, brukade han tänka. Nu var han förvisso inte polis utan jurist, men över stadens polisstyrka basade han likafullt.

20

”Det här blir utmärkt,” sa byråchefen och tittade in i butiken på hörnet som sålde konstnärsmateriel. Hans hust­­ru brukade handla där, berättade han. För en tid sedan hade han följt med henne dit och det var då det slagit honom hur idealisk platsen var för en övning i stadsmiljö, eller för vad man än behövde ha den till.

Hust­run var sjuksköterska och målade på sin fritid. I mellan­dagarna uppstod ett förfärligt gräl ute vid stugan på Ingarö. Åtskilliga timmar hade hon ägnat åt att måla en blåmes och blev ifrån sig när maken inte berömde den utan sa att han hellre tittade på den riktiga blå­mesen vid fågelbordet en meter från köksfönstret. Varför skulle han sitta och titta på en handgjord kopia av verkligheten när han kunde titta på naturens egen blåmes på samma avstånd som han stod från hennes tavla? Med det var nyårshelgen förstörd. ”Vad svarade hon på det?” frågade Utterström, varpå byråchefen tittade till på honom som om han förvånades över att han lyssnat till en så poänglös historia. ”Att blåmesen vid fågelbordet inte var en tolkning, och att jag borde intressera mig för hennes tolkningar.” ”Vilket man kan hålla med om. Både äktenskapligt och på andra sätt. Tolkningar är viktiga saker.”

De var färdiga med inspektionen och gick mot Thuleavenyns breda trottoar där några enstaka gående hukade mot kölden. Bilen spann lugnt och tyst. Chauffören hade behållit motorn på för att bevara kupévärmen. När hans passagerare åter satte sig i bilen lade han undan kvällstidningen.

21

”Något intressant i bladet?” frågade Utterström från baksätet. ”Terje Fyrbåk intervjuas från fängelset i Oslo med anledning av att hans bok kommer ut på svenska. Han har aldrig spionerat, påstår han, utan bara verkat för fred och samförstånd. Och Stjärne ska resa till Moskva och diskutera samma sak, fred och samförstånd. Några officerare varnar för att han säljer ut landet på samma sätt som Fyrbåk.”

De två männen i baksätet tittade på ett onaturligt sätt rakt ut i luften, som när man anstränger sig att inte möta varandras blick. ”Nog behöver det övas alltid,” muttrade byråchefen vid hemliga avdelningen. ”Då kör vi,” sa polischefen till chauffören.

22