9789177957461

Hemligheternas ö

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 1

2022-05-24 14:31

Hemligheternas ö Victoria Hislop

Översättning: Sofia Boda

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 3

2022-05-24 14:31

Originalets titel: The Island Copyright © 2005 by Victoria Hislop Tidigare utgiven som Längtans ö av Norstedts 2008 Översatt av Sofia Boda Omslag av Niklas Lindblad Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2022 ISBN : 978-91-7795-746-1 Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2022 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 4

2022-05-24 14:31

Till min mor, Mary

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 5

2022-05-24 14:31

Ett särskilt tack till: The Spinalonga Island Museum Professor Richard Groves, Academic Dermatology, Imperial College Dr. Diana Lockwood, London School of Hygiene and Tropical Medicine The Leprosy Mission LEPRA

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 7

2022-05-24 14:31

Ön Spinalonga, vid Kretas norra kust, var Greklands huvudsakliga spetälskekoloni mellan 1903 och 1957.

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 9

2022-05-24 14:31

Plaka, 1953

En kall vind svepte genom Plakas smala gator. Den kyliga höstluften som omslöt kvinnan förlamade henne till kropp och själ och bedövade nästan hennes sinnen, men var långtifrån tillräcklig för att mildra den förtvivlan hon kände. Tungt lutad mot sin far stapplade hon de sista meterna fram till bryggan. Hennes sätt att gå förde tanken till en gammal käring som måste utstå en ny våg av smärta för varje steg.

Men smärtan var inte fysisk. I kroppen var hon lika stark som alla andra unga kvinnor som livet igenom hade andats den rena kretensiska luften, och hon hade samma ungdomliga hy och intensivt bruna, glittrande ögon som vilken annan f licka som helst på ön.

Den lilla båten dignade under sin last, som bestod av bylten i egendomliga farmer hopsnörda med ett tunt rep. Båten guppade och krängde på vattnet, och den gamle mannen böjde sig sakta ner for att försöka hålla den på rätt köl med ena handen samtidigt som han sträckte ut den andra för att hjälpa sin dotter. När hon satt säkert ombord svepte han en filt om henne som skydd mot elementen. Det enda som nu skvallrade om att hon inte bara var ännu ett bylte var de långa mörka hårstråna som f lög och dansade fritt i vinden. Försiktigt lösg jorde han farkosten från förtöjningen – nu fanns inget mer att säga eller göra – och de gav sig av på sin resa. Det här var inte början på en kort varuleverans. Det var början på en resa utan returbiljett mot ett nytt liv. På spetälskekolonin. På Spinalonga.

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 11

2022-05-24 14:31

Del 1

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 13

2022-05-24 14:31

Kapitel 1 Plaka, 2001

Repet lossnade från sin förtöjning, flög genom luften och stänkte ner kvinnans bara armar med pyttesmå droppar havsvatten. De torkade snart, och i det skoningslösa solskenet från den molnfria himlen lade kvinnan märke till att hennes hud var täckt av gnistrande saltkristaller i invecklade mönster, som en diamant­­ tatuering. Alexis var ensam passagerare i den skamfilade lilla båten, och när den puttrade iväg från kajen i riktning mot den ensliga, obefolkade ön framför dem tänkte hon med en rysning på alla de män och kvinnor som hade gjort den här resan före henne.

Spinalonga. Hon lekte med ordet, lät det rulla runt i munnen som en olivkärna. Ön låg rakt framför dem, och när båten började närma sig den stora venetianska fästningen som vette ut mot havet kände hon dragningskraften från dess förflutna samtidigt som hon överväldigades av insikten om vilken betydelse den hade än idag. Detta, tänkte hon, var kanske en plats där historien fortfarande var varm, inte kall som sten, där invånarna var verkliga, inte mytiska. Tänk i så fall, så olik den här platsen skulle vara alla dessa forntida palats och platser som hon hade besökt under de senaste veckorna, månaderna – ja, till och med åren.

Alexis hade kunnat ägna ännu en dag åt att klättra omkring bland ruinerna i Knossos och utifrån de bastanta spillrorna före15

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 15

2022-05-24 14:31

ställa sig hur livet där hade sett ut för över fyratusen år sedan.

Men på sistone hade hon börjat känna att allt detta tillhörde ett förflutet så avlägset att det nästan låg bortom gränserna för hennes fantasi, och i alla händelser bortom hennes intressesfär.

Trots att hon hade en examen i arkeologi och ett jobb på ett museum kände hon hur hennes engagemang i ämnet mattades för varje dag som gick. Hennes pappa var forskare och brann för sitt ämne, och Alexis hade på barnets naiva sätt vuxit upp i tron att hon helt enkelt skulle gå i hans dammiga fotspår. För en person som Marcus Fielding låg ingen civilisation för långt tillbaka för att väcka hans intresse, men Alexis, som nu var tjugofem, såg betydligt mer realitet och koppling till sitt eget liv i oxen som hon hade kört förbi tidigare idag än hon någonsin skulle se i minotauren i den mytomspunna kretensiska labyrintens mitt.

Men just nu var det inte hennes karriär och åt vilket håll den var på väg som var den stora frågan i hennes liv. Då var dilemmat Ed ett mer överhängande problem. Medan de hade lapat i sig av sensommarsolens pålitliga värme under sin semester här i den grekiska övärlden hade det som en gång sett ut som en lovande förälskelse långsamt börjat höljas i skuggor. I universitetets förfinade miniatyrvärld hade deras förhållande blomstrat, men i världen utanför hade det vissnat, och efter tre år var det inte mer än en bräcklig stickling som inte hade överlevt förflyttningen från växthus till rabatt.

Ed var snygg. Det var mer ett faktum än en åsikt. Men emellanåt var det lika mycket hans utseende som andra saker som irriterade Alexis, och hon var övertygad om att det bara fick hans arrogans och stundom avundsvärda självförtroende att växa ytterligare. Utseendemässigt var de lite av varandras m ­ otsatser, och det var väl det som hade fått det att klicka mellan dem.

16

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 16

2022-05-24 14:31

Alexis var ljus i hyn, med mörkt hår och mörka ögon, medan Ed var blond och blåögd med ett nästan ariskt utseende. Men ibland upplevde Alexis att hennes egen, lite vildare karaktär trycktes undan av Eds behov av disciplin och ordning, och hon visste att hon inte ville ha det så. Till och med det lilla uns av spontanitet som hon längtade så mycket efter tycktes han ha bannlyst i deras förhållande.

Många av hans andra – goda – egenskaper, de flesta av dem allmänt betraktade som tillgångar, hade börjat gå henne på nerverna. Till att börja med var det hans orubbliga självförtroende.

Det var resultatet av en bergfast visshet om vad som låg framför honom – och hade legat framför honom ända sedan han föddes.

Ed var garanterad en livstidsanställning på en advokatfirma, och hans framtid skulle veckla ut sig i ett förutbestämt mönster med avseende på karriärstege och bostadsadresser. Det enda Alexis visste säkert var att hon och Ed blev mer olika för varje dag som gick. I takt med att semesterdagarna tickade iväg hade hon funderat mer och mer på framtiden, och hon såg inte Ed som en del av den överhuvudtaget. Inte ens ifråga om praktiska småsaker var de överens – de tryckte ut tandkrämen från olika ändar. Men det var hon som var den skyldiga, inte Ed. Hans reaktion på hennes slarv sa mycket om hans inställning till livet i allmänhet, och hans militäriska krav på ordning och reda gjorde att hon upplevde honom som obehagligt kontrollerande. Hon försökte uppskatta hans behov av ordning men kände sig kränkt av hans outsagda kritik av hennes lätt kaotiska livsstil och drog sig ofta till minnes att det alltid var i sin pappas mörka, röriga arbetsrum som hon hade känt sig mest hemma, medan föräldrarnas sovrum, med mammans ljusa väggar och välstädade ytor, fått henne att rysa.

17

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 17

2022-05-24 14:31

Det hade alltid gått bra för Ed. Han var en sådan som åkte räkmacka genom livet: utan att anstränga sig det minsta hade han varit bäst i klassen och vunnit flest idrottsutmärkelser år efter år.

Den perfekte elevrådsordföranden. Det skulle bli smärtsamt att se hans bubbla brista. Han hade vuxit upp i tron att hela världen låg för hans fötter, men Alexis hade börjat inse att hans värld inte var densamma som hennes. Kunde hon verkligen ge upp sin självständighet för att flytta hem till honom, hur självklart det än verkade? En halvsunkig hyreslägenhet i Crouch End eller en flott våning i Kensington – var det vansinnigt av henne att tacka nej till det senare? Trots att Ed väntade sig att hon skulle flytta in hos honom till hösten var det sådana här frågor hon måste ställa sig. Vad var det för mening med att bo ihop om de inte hade för avsikt att gifta sig? Och var han verkligen mannen hon ville ha som far till sina barn? Den sortens tveksamheter hade snurrat runt i hennes huvud i flera veckor, till och med månader, och förr eller senare måste hon hitta modet att göra något åt dem. Nu under semestern hade Ed haft så fullt upp med att sköta snacket, organisera och bestämma att han knappt verkade lägga märke till att hennes tystnader bara blev längre och längre.

Så annorlunda den här resan var jämfört med luffarturerna i den grekiska övärlden under studentåren, när Alexis och hennes kompisar frisinnat hade låtit stundens infall diktera vad som skulle hända under de långa, soldränkta dagarna. Beslut som handlade om vilken bar de skulle gå till, vilken strand de skulle steka sig på och hur länge de skulle stanna på de olika öarna hade de fattat genom att singla ett tjugodrachmer­mynt. Det var svårt att tänka sig att livet någonsin hade varit så bekymmerslöst när den här resan var så full av inre konflikter, diskussioner och ifråga­sättanden – en kamp som hade inletts långt innan hon satte sin fot på kretensisk mark.

18

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 18

2022-05-24 14:31

Hur kan jag vara tjugofem år gammal och så hopplöst osäker på framtiden? hade hon frågat sig medan hon packade inför resan. Här står jag, i en lägenhet som inte är min egen, på väg ut på semester från ett jobb jag inte gillar tillsammans med en man som knappt betyder något för mig. Vad är det för fel på mig?

När Alexis mamma, Sofia, var i Alexis ålder hade hon redan varit gift i flera år och hade två barn. Vad var det som hade gjort att hon uppnådde den sortens mognad i så unga år? Hur kom det sig att hon hade varit så stadgad när Alexis fortfarande kände sig så liten? Om hon fick reda på lite mer om sin mammas vägval i livet kanske hennes egna beslut skulle bli lättare att fatta.

Men Sofia hade alltid varit ytterst förtegen om sin bakgrund, och med åren hade hennes tystnad blivit en barriär mellan henne och hennes dotter. I Alexis ögon föreföll det ironiskt att hon hindrades från att sätta sin egen historia under lupp – trots att kunskapen om och förståelsen för det förflutna i så hög grad uppmuntrades i hennes familj. Känslan av att Sofia dolde något för sina barn kastade en skugga av misstro över henne. Av allt att döma hade Sofia Fielding inte bara begravt sina rötter utan dessutom stampat hårt på jorden som täckte dem.

Alexis hade bara en ledtråd till sin mors förflutna, ett bleknat bröllopsfoto som hade stått på Sofias sängbord så länge Alexis kunde minnas. År av putsning hade gjort den utsirade silver­ ramen tunn. I den tidiga barndomen, när Alexis brukade använda föräldrarnas stora knöliga säng som trampolin, hade bilden av det leende men ganska stelt poserande paret på fotografiet svävat upp och ner framför henne. Ibland frågade hon sin mamma om den vackra spetsklädda damen och mannen med det silvervita håret och det fint utmejslade ansiktet. Vad hette de? Varför hade han grått hår? Var var de nu? Sofia hade svarat så kortfattat som 19

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 19

2022-05-24 14:31

möjligt, att det var hennes moster Maria och morbror Nikolaos, att de hade bott på Kreta, och att de nu var döda båda två. Då hade Alexis nöjt sig med den informationen, men nu ville hon veta mer. Det var lika mycket bildens status som enda inramade fotografi i hela huset förutom de som föreställde henne själv och hennes lillebror, Nick, som väckte hennes nyfikenhet. Det här paret hade uppenbarligen haft stor betydelse i hennes mammas barndom, och ändå verkade Sofia hysa en så stark motvilja mot att prata om dem. Faktum var att det var mer än motvilja – det var enveten vägran. När Alexis kom upp i tonåren lärde hon sig respektera moderns önskan att hålla på integriteten – den var lika stark som hennes egen tonårsinstinkt att låsa in sig på rummet och undvika all kommunikation. Men nu hade hon vuxit ifrån det.

Kvällen före avresan till Grekland hade hon åkt till föräldra­ hemmet, ett viktorianskt hus vid en lugn gata i Battersea. Det hade blivit en familjetradition att äta middag på den lokala grekiska tavernan innan Alexis eller Nick lämnade stan för att påbörja en ny termin på universitetet eller resa utomlands, men den här gången hade Alexis en annan avsikt med besöket. Hon ville rådfråga sin mamma om Ed och tänkte dessutom – och det var precis lika viktigt – ställa några frågor om Sofias historia.

Hon anlände en hel timme före middagen, fast besluten att försöka få sin mor att åtminstone glänta på dörren till sitt förflutna.

Hon öppnade ytterdörren och gick in, ställde ner ryggsäcken på stengolvet och slängde nyckeln på den missfärgade mässingsbrickan på hallhyllan. Det fanns ingenting Sofia avskydde så mycket som att bli överrumplad, det visste Alexis. »Hej mamma!« ropade hon in i den tysta hallen. Hon gissade att Sofia var på övervåningen, tog två trappsteg i taget, gick in 20

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 20

2022-05-24 14:31

i föräldrarnas sovrum och förundrades som vanligt över den perfekta ordning som rådde där. En anspråkslös samling pärlhalsband hängde över hörnet på spegeln, och tre parfymflaskor stod prydligt uppradade på Sofias toalettbord. I övrigt var rummet helt fritt från småsaker. Där fanns inga ledtrådar till hennes mammas personlighet eller förflutna, inga bilder på väggarna, inga böcker på sängbordet. Bara detta enda inramade fotografi bredvid sängen. Även om Sofia och Marcus delade sovrummet så var det hennes utrymme, och härinne dominerade hennes behov av ordning. Var och en av familjemedlemmarna hade sin egen plats, som var helt och hållet karakteristisk för den personen.

Om den sparsmakade minimalismen i sovrummet gjorde det till Sofias, var Marcus utrymme hans arbetsrum, där böcker stod i höga travar på golvet. Ibland rasade de tunga boktornen över ända och volymerna hamnade lite överallt i rummet. Det enda sättet att ta sig fram till hans skrivbord var då att använda skinnbanden som klivstenar. Marcus trivdes med att arbeta i detta sönderfallna boktempel. Det påminde honom om hur det kändes att befinna sig mitt i en arkeologisk utgrävning där varje sten var omsorgsfullt märkt – även om det otränade ögat bara uppfattade dem som en massa övergivet bråte. Det var alltid varmt i arbetsrummet, och redan som barn hade Alexis ofta smugit in och kurat ihop sig i den mjuka skinnfåtöljen för att läsa en bok.

Fåtöljen tappade ständigt stoppning, men av någon anledning förblev den ändå husets mysigaste och bekvämaste sittplats.

Trots att barnen hade flyttat hemifrån för längesen stod deras rum orörda. Alexis rum var fortfarande målat i den ganska påfrestande mörkröda färg hon hade valt som tjurig femtonåring. Överkastet, mattan och garderoben hade en matchande ljuslila nyans, migränanfallens och raseriutbrottens färg. Till och med Alexis 21

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 21

2022-05-24 14:31

kunde se det nu, men då hade hon insisterat på just den färgen.

En vacker dag kanske hennes föräldrar skulle komma till skott och måla om det, men i ett hem där inredning hörde till de minst prioriterade områdena skulle det mycket väl kunna gå ytterligare tio år innan det skedde. Färgen på väggarna i Nicks rum hade för längesen tappat sin betydelse – eftersom inte en enda millimeter av den syntes mellan affischerna på Arsenalspelare, heavy metal-band och osannolikt storbystade blondiner. Vardagsrummet hade varit Alexis och Nicks gemensamma utrymme, där de under två decennier måste ha tillbringat miljoner tysta timmar i halvdunklet framför tv:n. Men köket var till för alla. Det runda furubordet från sjuttiotalet – den första möbel Sofia och Marcus hade köpt tillsammans – stod mitt i rummet. Det var där de samlades, pratade, spelade spel, åt och – trots oenigheterna och de heta diskussionerna som ofta rasade där – blev en familj. »Hej«, sa Sofia till sin dotters spegelbild. Hon satt och kammade sitt korta, blondslingade hår samtidigt som hon rotade runt i ett litet smyckeskrin. »Jag är nästan klar«, tillade hon och satte på sig ett par korallfärgade örhängen som gick ton i ton med hennes blus.

Alexis kunde omöjligt märka det, men Sofia kände en stor klump växa i magen medan hon förberedde sig för familje­ ritualen. Det här ögonblicket väckte liv i alla dessa kvällar som hade föregått början på nya terminer vid universitetet för hennes dotter, kvällar när Sofia låtsats vara upprymd fast hon egentligen hade plågats av tanken på att Alexis snart skulle ge sig av.

Sofias förmåga att dölja sina känslor tycktes växa i förhållande till intensiteten i de känslor hon höll tillbaka. Hon såg på sin dotters spegelbild och på sitt eget ansikte och genomfors av häftig sinnesrörelse. Det där var inte tonårsansiktet hon brukade se för 22

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 22

2022-05-24 14:31

sin inre syn utan en vuxen persons ansikte, vars frågande blick nu mötte hennes egen. »Hej, mamma«, sa Alexis tyst. »När kommer pappa hem?« »Ganska snart, hoppas jag. Han vet att du måste upp tidigt imorgon, så han lovade att inte bli sen.« Alexis lyfte upp det gamla bekanta fotografiet och tog ett djupt andetag. Till och med nu, vid tjugofem års ålder, måste hon samla mod för att tvinga sig in på det förbjudna område som hennes mors förflutna utgjorde. Det var som om hon böjde sig ner för att komma under en sådan där randig plastremsa som man använder för att spärra av en brottsplats. Hon måste få veta vad hennes mamma tyckte. Hon som själv hade gift sig innan hon fyllt tjugo, tyckte hon att det var dumt av Alexis att kasta bort möjligheten att leva resten av sitt liv med någon som Ed? Eller tyckte hon kanske, som Alexis själv gjorde, att bara det faktum att hon hade de här tankarna visade att han faktiskt inte var rätt person? Tyst gick hon igenom sina frågor. Hur hade hennes mamma vetat så säkert och vid så unga år att mannen hon skulle gifta sig med var »den rätte«? Hur kunde hon veta att hon skulle bli lycklig de kommande femtio, sextio, kanske till och med sjuttio åren? Eller hade hon aldrig sett det på det viset? I samma sekund som alla dessa frågor var på väg att rinna ur Alexis blev hon plötsligt rädd att bli avvisad och började tveka. Men en fråga måste hon ställa. »Får jag …«, frågade hon, »får jag besöka byn där du växte upp?« Förutom ett namn som bekräftade hennes grekiska blod var det bara Alexis mörkbruna ögon som skvallrade om hennes mors ursprung, och ikväll utnyttjade hon dem till fullo. Hon vägrade släppa Sofia med blicken. »Vi ska åka till Kreta mot slutet av resan, och det skulle kännas bortkastat att resa så långt och missa tillfället.« 23

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 23

2022-05-24 14:31

Sofia var en kvinna med svårigheter att le, visa känslor, kramas.

Tystlåtenheten var hennes naturliga tillstånd, och hennes instinktiva reaktion var att leta efter en bortförklaring. Men någonting hejdade henne. Det var orden som Marcus så många gånger hade upprepat för henne. Alexis, sa han, skulle alltid vara deras barn, men hon skulle inte för all framtid vara ett litet barn som kom tillbaka till sin mor. Även om Sofia hade svårt att acceptera tanken visste hon att det var sant, och när hon nu såg denna självständiga unga kvinna framför sig var det plötsligt så tydligt. Istället för att tiga som muren, som hon brukade göra så fort det fanns tecken på att samtalet höll på att glida in på det förflutna, svarade hon med en oväntat tillmötesgående ton och insåg för första gången att hennes dotters iver att få veta mer om sina rötter inte bara var naturlig – den kanske till och med kunde betraktas som en rättighet. »Ja …« sa hon tveksamt. »Det skulle du väl kunna göra.« Alexis försökte dölja sin häpnad. Hon vågade knappt andas av rädsla för att hennes mamma skulle ändra sig.

Sen sa Sofia, mer bestämt: »Ja, det är ett bra tillfälle. Jag ska skriva ett litet brev åt dig, som du kan ta med till Fotini Davaras.

Hon kände min familj. Hon måste vara ganska gammal nu, men hon har bott i byn där jag föddes i hela sitt liv och gifte sig med ägaren till byns taverna – så du kanske till och med kan få dig något gott att äta.« Alexis strålade av glädje. »Tack, mamma … Var exakt ligger byn?« sa hon sedan. »I förhållande till Chania?« »Den ligger ungefär två timmar öster om Heraklion«, sa Sofia. »Så från Chania tar det kanske fyra, fem timmar – det är ganska långt att åka på en dag. Pappa kommer när som helst nu, men när vi har ätit ska jag skriva det där brevet till Fotini och visa dig på kartan exakt var Plaka ligger.« 24

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 24

2022-05-24 14:31

En sorglös och ovarsam smäll från ytterdörren talade om att Marcus var tillbaka från universitetsbiblioteket. Mitt i hallen stod hans slitna, överfulla skinnportfölj med lösa pappersark utstickande genom hålen i sömmarna. Och där stod han själv, en glasögonprydd bjässe till man med tjockt silvergrått hår och en kroppshydda som förmodligen vägde lika mycket som hans fru och dotter tillsammans. Han hälsade Alexis med ett stort leende när han såg henne komma springande ner från sovrummet. Hon tog sats från det nedersta trappsteget och kastade sig i famnen på honom precis som hon hade gjort ända sedan hon var tre år gammal. »Pappa!« sa hon bara, och till och med det var överflödigt. »Min vackra lilla flicka«, sa han och inneslöt henne i en sådan där varm och skön kram som bara den sortens omfångsrika ­pappor kan.

Strax därpå gav de sig av till restaurangen, som låg fem minuters promenad därifrån. Taverna Loukakis, inbäddad bland eleganta vinbarer, svindyra konditorier och trendiga fusion-restauranger, var något av en institution. Den hade öppnat kort efter det att Fieldings köpt sitt hus och hade under åren som gått sett hundratals andra butiker och restauranger komma och gå. Ägaren Gregorio hälsade trion som de gamla vänner de var, och så bundna av ritualen var deras besök att de redan innan de slog sig ner visste vad de ville ha. Som alltid lyssnade de artigt på presenta­tionen av dagens erbjudande, och sedan pekade ­Gregorio på dem i tur och ordning och reciterade: »Dagens meze, moussaka, stifado, kalamari, en flaska retsina och en stor mineralvatten.« De nickade, och så skrattade de allihop när han vände sig om och låtsades förfärad över att de hade tackat nej till kockens mer innovativa rätter.

25

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 25

2022-05-24 14:31

Alexis (moussaka) var den som pratade mest. Hon beskrev sina och Eds resplaner, och hennes far (kalamari) inflikade då och då förslag på platser av arkeologiskt intresse som de kanske ville besöka. »Men pappa«, stönade Alexis förtvivlat. »Du vet ju att Ed inte är särskilt intresserad av att titta på ruiner!« »Jag vet, jag vet«, svarade han tålmodigt. »Men bara en filiste åker till Kreta utan att besöka Knossos. Det skulle vara som att åka till Paris och strunta i Louvren. Till och med Ed borde förstå det.« De var alla fullt medvetna om att Ed inte hade några som helst problem att hoppa över allt som luktade högkultur, och som vanligt fanns det en subtil anstrykning av förakt i Marcus röst när de kom in på Ed. Det var inte det att han tyckte illa om honom, eller ens hade något emot honom. Ed var precis den sortens kille som en far kunde förväntas hoppas på som svärsonsmaterial, men Marcus kunde inte låta bli att känna sig besviken när han föreställde sig sin dotters framtid tillsammans med denne gosse av fin familj. Sofia, däremot, älskade Ed. Han var själva sinnebilden för allt det där hon strävade efter åt sin dotter: anseende, säkerhet och ett familjeträd som borgade för den sorts självförtroende som bara släktband till den engelska överklassen (om än på mycket långt håll) för med sig.

Det blev en uppsluppen kväll. Det var flera månader sedan de hade träffats alla tre, och det var mycket Alexis hade missat på sistone, inte minst alla turer i Nicks kärleksliv. Alexis bror, som höll på att doktorera i Manchester, hade ingen brådska med att växa upp, och i familjen häpnade man gång efter annan över hans invecklade förhållanden.

Sedan började Alexis och Marcus prata jobb, och Sofias tankar vandrade tillbaka till tiden när de hade börjat gå hit och G ­ regorio 26

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 26

2022-05-24 14:31

hade travat upp en hög av kuddar så att Alexis skulle nå upp till bordet. När Nick föddes hade tavernan hunnit investera i en barnstol, och snart hade barnen lärt sig älska de starka smakerna av taramasalatan och tzatzikin som servitörerna tog ut till dem på små tallrikar. I över tjugo års tid hade de firat nästan varenda milstolpe i sina liv här, till tonerna av samma populära grekiska visor som gick runt, runt på ett kassettband i bakgrunden. Insikten att Alexis inte längre var ett barn hade drabbat Sofia hårdare än någonsin, och nu började hon tänka på Plaka och brevet som hon snart skulle skriva. I många år hade hon brevväxlat ganska regelbundet med Fotini, och för mer än ett kvarts sekel sedan hade hon beskrivit sitt första barns ankomst. Några veckor senare hade en oklanderligt broderad liten klänning kommit med posten.

Sofia klädde barnet i den på dopdagen istället för en traditionell dopklänning. De båda kvinnorna hade slutat skriva till varandra för en tid sedan, men Sofia var säker på att Fotinis man skulle meddela henne om någonting hände hans fru. Hon undrade hur Plaka såg ut nuförtiden och försökte trycka bort bilden av ett ­engelskt pubnäste. Hon hoppades verkligen att Alexis skulle mötas av samma by som hon själv hade lämnat bakom sig.

I takt med att kvällen framskred kände sig Alexis alltmer upprymd över att hon äntligen skulle få gräva djupare i sin familjehistoria. Hon visste att hon skulle bli tvungen att göra något åt problemen med Ed under semestern, men nu kunde hon i alla fall se fram emot att få besöka sin mors födelseby. Alexis och Sofia log mot varandra, och Marcus undrade för sig själv om hans dagar som medlare och fredsmäklare mellan hustrun och dottern började närma sig sitt slut. Han blev alldeles varm av tanken och njöt av att vara tillsammans med de två kvinnor han älskade mest i hela världen.

27

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 27

2022-05-24 14:31

De avslutade sin måltid, drack artigt upp hälften av rakin som huset bjöd på och gav sig av hemåt. Alexis skulle sova i sitt gamla rum den natten och såg fram emot några timmar i barndomssängen innan det var dags att stiga upp och ta tunnelbanan till Heathrow tidigt dagen därpå. Hon kände sig egendomligt nöjd trots att hon inte hade bett Sofia om ett enda råd. Just nu kändes det mycket viktigare att hon med sin mammas hjälp och samtycke skulle besöka hennes födelseby. All oro hon kände inför den mer avlägsna framtiden hade för ögonblicket fått stå tillbaka.

När de kom hem gjorde Alexis lite kaffe åt Sofia, som satte sig vid köksbordet för att skriva till Fotini. Hon skrev tre utkast innan hon till sist blev nöjd, förseglade kuvertet och räckte det till sin dotter på andra sidan bordet. Sofia hade gjort det hela under tystnad, helt uppslukad av det hon höll på med. Alexis hade haft en känsla av att om hon sa något skulle kanske förtrollningen brytas, och då kanske hennes mamma skulle ändra sig trots allt.

I två och en halv vecka hade nu brevet legat i säkert förvar i inner­ fickan på Alexis väska. Det var lika värdefullt som hennes pass, det var till och med ett särskilt slags pass, eftersom det skulle hjälpa henne att få tillgång till sin mors förflutna. Det hade rest med henne från Aten och vidare på de rökfyllda, stundtals stormridna färjorna till Paros, Santorini och nu Kreta. De hade anlänt till Chania några dagar tidigare och hittat ett rum vid havet – något som inte var särskilt svårt så här sent på säsongen, när de flesta semesterfirarna redan hade gett sig av.

De var inne på sina sista semesterdagar, och efter att mot­v illigt ha besökt Knossos och arkeologiska museet i Heraklion var Ed nu sugen på att tillbringa några dagar på stranden innan det var dags för den långa båtresan tillbaka till Pireus. Men Alexis hade andra planer.

28

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 28

2022-05-24 14:31

»Jag ska åka och hälsa på en gammal vän till min mamma imorgon«, berättade hon när de satt på tavernan vid hamnen och väntade på att få beställa. »Hon bor på andra sidan Heraklion, så jag blir borta större delen av dagen.« Det här var första gången hon sa något till Ed om sin vallfärd, och hon förberedde sig på det värsta. »Jaha, men det låter ju helt fantastiskt!« sa han vasst. »Jag antar att du tar bilen?« »Ja, det tänkte jag göra, om det är okej. Det är minst tjugofem mil, så det kommer att ta flera dagar om jag åker buss.« »Ja, jag har väl egentligen inget val, eller hur? Och jag vill verkligen inte följa med.« De arga ögonen blixtrade som safirer mot henne, och sedan försvann hans solbrända ansikte bakom menyn. Nu skulle han tjura resten av kvällen, men det kunde Alexis ta, med tanke på att hon hade talat om det så här i sista minuten. Svårare att stå ut med, även om det var typiskt honom, var att han var så totalt ointresserad av vad hon tänkte göra. Han frågade inte ens vad personen hon skulle hälsa på hos hette.

Strax efter att solen hade gått upp över kullarna nästa morgon smög hon upp ur sängen och lämnade hotellet.

När hon hade slagit upp Plaka i guideboken hade hon funnit något väldigt oväntat. Något hennes mamma inte hade nämnt.

Det låg en ö mittemot byn, alldeles utanför kusten, och även om det som stod om den i boken var så kortfattat att hon lika gärna hade kunnat missa det hade det fångat hennes uppmärksamhet: S P I N A LON G A : Denna ö, som domineras av en massiv venetiansk

fästning, intogs av turkarna på 1700-talet. Merparten av turkarna lämnade Kreta i samband med självständighetsförklaringen 1898, 29

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 29

2022-05-24 14:31

men Spinalongas invånare vägrade ge upp sina hem och den lönsamma handeln med smuggelgods. De gav sig inte av förrän I903, när ön blev spetälskekoloni. År 1941 invaderades Kreta av tyskarna och förblev ockuperat till 1945, men eftersom Spinalongas invånare led av spetälska lämnades ön ifred. Den övergavs år 1957.

Det verkade som om Plakas primära uppgift hade varit att förse spetälskekolonin med förnödenheter, och det faktum att Sofia inte hade sagt någonting alls om det gjorde Alexis nyfiken. Nu satt hon bakom ratten i den hyrda Cinquecenton och hoppades att hon skulle hinna med att besöka Spinalonga. Hon bredde ut kartan över Kreta på det tomma passagerarsätet, och nu såg hon att ön liknade ett djur som ligger lojt utsträckt på rygg.

Resan förde henne österut förbi Heraklion och längs den jämna, raka kustvägen som passerade de hysteriskt överexploa­ terade moderna strandremsorna i Hersonissos och Malia. Då och då såg hon en brun skylt som talade om att någon forntida ruin låg inbäddad i det förhärskande hotellandskapet som en främmande fågel. Alexis ignorerade alla skyltarna. Dagens destination var en boplats vars blomstringstid hade infallit under och efter nittonhundratalet e.Kr., inte under nittonhundratalet f.Kr. Efter att ha passerat kilometer efter kilometer av olivplanteringar och, på de plattare kustplatåerna, enorma odlingar av rodnande tomater och mognande druvor svängde hon till sist av från den stora vägen och inledde den sista etappen på sin färd mot Plaka. Nu blev vägen smalare, och hon måste köra i lite mer sakta mak för att undvika stenarna som hade rasat ner från bergen och låg i små högar mitt på vägen. Emellanåt släntrade det dessutom över en get precis framför bilen och blängde på henne med sina djävulskt tättsittande ögon. Så småningom började vägen klättra 30

Hislop-Hemligheternas ö-Inlaga-Tryckoriginal-220524.indd 30

2022-05-24 14:31