e n augus t i natt
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 1
2022-06-01 15:51
En augustinatt Victoria Hislop
Översättning: Åsa Malm
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 3
2022-06-01 15:51
Originalets titel: One August Night Copyright © 2020 by Victoria Hislop Översatt av Åsa Malm Omslag av Niklas Lindblad Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2022 ISBN : 978-91-7795-745-4 Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2022 www.bokforlagetpolaris.se
Papper fran
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 4
2022-06-01 15:51
Till min älskade mor Mary Hamson Som jag också tillägnade Hemligheternas ö 28 maj 1927–17 mars 2020
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 5
2022-06-01 15:51
Kapitel ett
För en del kvinnor innebär graviditet en tid av god hälsa och lycklig förväntan, men Anna Vandoulakis kände sig bara eländig och illamående. Läkarna insisterade på att hon skulle ligga till sängs de första tre månaderna och sa till henne att det var det enda sättet att rädda barnet. Under de här ändlösa veckorna förlorade hon både sin vitalitet, sin porslinsvita hy och de långa, glänsande lockarna, som föll av henne i stora tussar. När förlossningsläkaren väl hade slagit fast att graviditeten var stabil bjöd Andreas, Annas make, in alla godsets arbetare på ett glas av hans bästa vin. Mer än hundra personer samlades framför huset i Eloundabergen för att skåla för det kommande barnet. Alla visste att de hade väntat länge på en arvinge och att välstånd och framgång för en så enorm egendom som den familjen Vandoulakis ägde var beroende av att släkten levde vidare. Det var viktigt för dem allihop att Andreas och Anna Vandoulakis satte barn till världen. Anna visade sig inte. I stället stod hon och tittade igenom de florstunna gardinerna i sitt sovrum, och konstaterade att hennes makes kusin Manolis var den förste som kom och den siste som åkte därifrån. Hon kunde inte slita blicken ifrån honom ens för ett ögonblick och var säker på att han med jämna mellanrum kastade en blick upp mot henne. Men inte ens det kunde dämpa hennes största skräck: att han hade glömt bort henne. 7
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 7
2022-06-01 15:51
Bortsett från dessa skymtar från fönstret på andra våningen, hade Anna inte sett Manolis en enda gång under graviditeten. Hur skulle hon kunna visa sig för någon som hon ville imponera på när hon såg så alldaglig ut? Hon avskydde allt som barnet tog ifrån henne, innan det ens var fött. De sista veckorna blev hon sjuk igen och fick ligga till sängs. Barnet låg på fel håll i magen, med ryggen mot Annas ryggrad, och själva förlossningen var smärtsam och chockartad. Det taniga spädbarnet gjorde sig inte mer välkommet genom att skrika, nästan utan uppehåll, hela dagarna och långt in på nätterna. Då tillkännagav den utmattade Anna att hon tyckte att det var motbjudande att ha barnet vid bröstet, och de fick hitta en amma. Annas själväckel blev inte bättre av födelsen. Nästan över en natt gick hon från att ha varit kraftig till att se utmärglad ut, och hon stod inte ut med att se sig själv i spegeln. För någon som tidigare hade tillbringat flera timmar om dagen med att beundra sin egen spegelbild, var det här en betydande förändring. Från att ha varit en kvinna med utstrålning och skönhet hade Anna förvandlats till oigenkännlighet. Andreas var bestört över vad som hade hänt med henne, och när han frågade sin mor, Eleftheria, om det var normalt att bli så apatiskt deprimerad efter en graviditet, fick hon medge att det inte var det. Det var inte så länge sedan Andreas två systrar hade fått barn, och de hade båda två genast fyllts av moderslycka. Eleftheria hade förväntat sig att det skulle bli likadant för Anna. Hon var särskilt förvånad över att svärdottern hade avvisat förslaget att bjuda dit sin far för att träffa den nya familjemedlemmen. Fastän han egentligen aldrig hade varit någon välkommen gäst hos dem, tyckte Eleftheria att det var märkligt att Giorgos Petrakis inte fick möjligheten att träffa sitt första barnbarn. Han förtjänade verkligen lite glädje, tänkte hon, 8
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 8
2022-06-01 15:51
med tanke på att hans andra dotter, Maria, var spetälskepatient på Spinalonga, ön där hans hustru hade dött för några år sedan. Men det var Annas val, och hon tänkte inte lägga sig i. När barnet var ungefär tio dagar gammalt, kom Andreas hem lite senare än vanligt en kväll. Som alltid vände Anna bort ansiktet när han lutade sig fram för att ge henne en puss på kinden. »Jag har varit hos prästen«, meddelade han. »För att bestämma datum till dopet.« Anna kunde inte opponera sig. Hon hade vägrat att lämna huset, så Andreas hade varit tvungen att sköta förberedelserna ensam. I Vandoulakisfamiljen döptes alla barn bara några veckor efter födelsen. Att göra det senare än så skulle bryta mot traditionen. »Jag har funderat på vem som ska bli hennes gudfar också«, sa han kort. »Jag tycker att vi ska fråga Manolis. Han är redan en del av familjen och jag kan inte komma på någon annan som alltid kommer att finnas där för vår dotter.« Manolis var självskriven som nonós, med tanke på att varken Anna eller Andreas hade några nära vänner, men det hade bjudit Anna emot att föreslå honom själv. Hon kunde knappt dölja sin glädje. »Det är en strålande idé«, sa hon. »Frågar du honom imorgon?« Det var första gången på flera månader som Andreas såg sin hustru le. Den kvällen stålsatte hon sig för att kunna se sig själv i spegeln. Hon ryggade tillbaka. Hennes hy var torr och gulblek och hon hade svarta ringar under ögonen. Håret som hon hade varit så stolt över var tunt och tovigt, och kroppen hade blivit konturlös. Det var chockartat, men nu när hon hade något att sträva mot, beslöt hon sig för att återvinna det utseende som hon hade skattat så högt, det utseende som hade gjort henne så uppskat9
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 9
2022-06-01 15:51
tad. Dopet skulle bli första gången hon träffade Manolis på flera månader, och första gången som andra släktingar och bekanta skulle få se henne. Det räckte gott och väl för att motivera henne. Hon började äta bättre, vistas i friska luften, smörja in sig med de bästa ansiktskrämerna, massera in olivolja i håret tills det glänste igen, och snabbt tillkalla damskräddaren för att få nya kläder uppsydda till den stora dagen. Så fort hon återigen började stanna till framför speglar snarare än att undvika dem, återfick hon fullständigt sin fåfänga. Fastän hon fortfarande var en aning smalare än hon hade varit tidigare, blev hennes bröst fylliga igen och hon njöt av kontrasten till sin nya, smalare midja. Hon kastade sig in i de praktiska förberedelserna inför dopet, organiserade maten, blommorna, musiken, barnets olika klädedräkter och gåvorna till gästerna. Det skulle bli en storslagen tillställning, med så många människor som gick att klämma in i Eloundas kyrka under gudstjänsten och ytterligare flera hundra inbjudna till festligheterna efteråt. När dagen slutligen inföll i slutet av september, kände sig Anna redo. Hon hade fått ny livskraft och var förväntansfull inför dagen. Klänningen hon hade låtit sy upp framhävde hennes timglasfigur och var smickrande för hennes återvunna kurvor. Den var sydd i karmosinrött siden. Hon och Andreas anlände med barnet till en redan fullsatt kyrka. På de främsta raderna satt hela familjen Vandoulakis. Patriarken, Alexandros, rakryggad och värdig; Eleftheria, hans hustru, elegant och uttryckslös, fast besluten att inte visa den minsta sinnesrörelse, ens på denna viktiga dag för hennes barnbarn. Olga, den äldsta av de två systrarna, och hennes make, Lefteris, satt 10
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 10
2022-06-01 15:51
med sina fyra ostyriga barn mellan sig. Eirini, den andra systern, satt med sin tvååriga dotter i knät och tittade nervöst efter sin make, som slutligen dök upp halvvägs in i gudstjänsten. De andra som satt längst fram i kyrkan var de otaliga jurister som stod till tjänst för den förmögna familjen, bankirerna som förvaltade deras rikedomar och borgmästarna och kommunfullmäktigeledamöterna i Elounda, Agios Nikolaos och Neapoli, som i praktiken var regionens huvudort. Alla i den här g ruppen var strikt klädda, männen i kostym och kvinnorna i dräkt. Bakom dem satt de som arbetade på godset, markförvaltarna, de som levererade jordbruksutrustning och boskap och så vidare. Det gick nästan att se en fysisk gräns mellan de två grupperna. De särskildes av tygkvalitet, där de eleganta materialen som bars av dem på de främsta raderna stod i skarp kontrast mot de grövre vävnaderna längre bak. Den ende familjemedlemmen som pratade livligt med många olika gäster var nonós själv. Till skillnad från andra i familjen pratade Manolis lika gärna med bankirernas hustrur som med lantarbetarna. Så fort Anna kom in i kyrkan vände sig alla för att titta på henne. »Panagía mou, vad har hon på sig?« viskade Olga till sin syster med handen för munnen. Eirini var lika bestört hon. »Jag tror knappt mina ögon«, mumla de hon. »Visst är det vulgärt på en sådan här tillställning? Klarrött?« fortsatte Olga. »Jag håller helt med«, sa Eirini. »Men man blir inte direkt förvånad …« Anna hade valt den röda färgen för att den passade henne perfekt. Hon hade aldrig varit vackrare och det visste hon om. 11
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 11
2022-06-01 15:51
Den starka färgen utgjorde en vågad kontrast mot hennes bleka hy och chokladmörka hår, och det körsbärsröda läppstiftet var ett djärvt grepp som få kvinnor hade burit lika väl. Hon såg ingen annan är Manolis. Det var så länge sedan de hade träffats, och redan på avstånd påverkade återföreningen dem båda. Han stirrade som trollbunden på henne. Andreas ville lämna över barnet till dess mor. »Anna, jag tror att det är brukligt …«, sa han, och höll fram det lilla vita knytet mot henne. Hans hustru var frånvarande för ett ögonblick och reagerade inte. »Anna?« Hon stirrade ut i fjärran. »Anna!« upprepade Andreas, irriterad nu för att hon inte svarade. Förvirrad tog hon sin dotter och vaggade henne i famnen, medan benen skakade så mycket att hon knappt kunde stå upp. Manolis var på väg emot dem, redo att spela sin huvudroll i det viktigaste andliga ögonblicket i det här barnets liv. Han vidrörde Anna lätt på armen och lutade sig fram för att kyssa barnet på kinden. Hon andades in, drog in hans doft. Tvål? Åkrarna? Den där söta tobaken han tyckte om? Om hon inte hade haft famnen full så hade det varit omöjligt att motstå impulsen att röra vid hans hår, men just nu räckte det med förnimmelsen av hans kavaj mot hennes bara arm, där de stod och väntade innan de gick nedför altargången. I ögonvrån såg hon att Manolis hastigt tittade på henne, och hon visste att det var ett beundrande ögonkast. »Jag tror det är dags«, sa Andreas otåligt. »De väntar.« 12
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 12
2022-06-01 15:51
Det stod en präst och väntade vid dopfunten, klädd i en rikt smyckad gyllene dräkt och en hög huvudbonad som var prydd med avancerade broderier. Han hade ett skägg som räckte ned till midjan och han höll i en gyllene krumstav. På var sida om honom stod hans två mer anspråkslöst klädda assisterande präster. Hans majestätiska längd och imponerande yttre fick dem att se små och obetydliga ut. De började gå långsamt framåt, Anna i mitten, utsökt som en nyutslagen ros, och på var sida om sig hade hon en stilig, nästan aristokratisk, man i mörk kostym. Klädda så här var Andreas och Manolis till och med ännu mer förvillande lika än vanligt. Omsluten av Annas armar och insvept i vit spets sov barnet, lyckligt ovetande om traumat som väntade. Snart satte det i gång: kläderna togs av henne, hon blev doppad flera gånger i dopfunten, insmord med olja och fick håret klippt, innan hon kläddes på igen och bars runt, runt intill de fladdrande ljusen. Att skickas runt från förälder till präst till nonós, till det oavbrutna ljudet av främmande liturgiska sånger och fläktar av okända dofter, räckte för att skrämma slag på barnet, även utan de extra ritualerna. Sofia, som hon döptes till, skrek högt under den första delen av ceremonin, så att bara enstaka fraser av liturgin hördes genom hennes tjut. Det första andrummet kom när Manolis hängde ett vackert guldkors runt hennes hals, hans officiella gåva till henne som gudfar. Anna log. Hon kanske tycker om vackra smycken, funderade hon, precis som sin mor. Hon hoppades att Manolis hade lagt märke till att hon bar örhängena som han hade gett henne på hennes namnsdag. Under slutet av ceremonin höll Manolis barnet i sina armar nästan hela tiden. Hon var mycket tystare då och tittade upp på
13
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 13
2022-06-01 15:51
sin nonós medan prästen vecklade ut ett vitt band som lindades runt dem båda två. Efter en och en halv timme var det äntligen över och den stora folkmassan tågade ut och trängdes högljutt i solskenet, glada över att ha fått lämna den kvava kyrkan och förväntansfulla inför festligheterna som väntade. För många var det första gången de såg Sofia, och särskilt kvinnorna ville få sig en närmare titt. De flockades omkring Manolis, som bar det nu stillsamma knytet med oerhörd stolthet. »Vackra bruna ögon, precis som sin far«, var det flera av dem som sa. »Och hon kommer absolut att få sin mors tjocka hår«, sa någon. »Ja, se vilka lockar hon har redan!« höll någon annan med. »Hon är ljuvlig!« »Så söt!« »Ett sådant perfekt barn!« »Ftou, ftou, ftou!« svarade Manolis. Alla sorters komplimanger kunde dra till sig djävulens uppmärksamhet, och det var brukligt att låtsasspotta för att avvärja detta. Anna betraktade honom lite på avstånd. Samtidigt stod hon och pratade med sin far, Giorgos, och försökte övertala honom att komma till festen som skulle hållas på kvällen. Han var tveksam, eftersom han alltid kände sig besvärad när han träffade familjen Vandoulakis. Det berodde inte enbart på att han bara var en enkel fiskare. Den stora stötestenen var kopplingen till spetälska. Hans hustrus död på Spinalonga hade undanhållits Annas svärföräldrar till en början, men hans yngre dotters dia gnos och avresa för att bo där kunde inte hållas hemlig. Även om de hade lyckats dölja sina fördomar i förhållande till Anna, så gjorde den här fina familjen inget för att dölja sitt förakt för 14
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 14
2022-06-01 15:51
hennes far. Det var bara sunt förnuft att hålla honom på armlängds avstånd, det var de överens om. När Giorgos till slut hade gått med på att ansluta till festen en liten stund, verkade Anna nöjd och lämnade honom. Nu kunde hon åka därifrån. Det uppstod en kort paus medan en fotograf föste ihop föräldrarna och gudfadern på kyrktrappan för att fotograferas. Anna stod i mitten med Sofia, och Andreas och Manolis på var sida om henne. Det var en officiell bild, den som krävdes för att föreviga dagen. Med det samma efteråt körde Andreas hem Anna och barnet till deras hus högt upp på Eloundas sluttningar. Det var en rymlig och luftig egendom, belägen mitt bland olivlundarna, med utsikt över några av de flera tusen tunnland som tillhörde familjen. Det här var bara en liten del av det de ägde. Sedan de hade flyttat in hade Anna gjort stora förändringar, inte bara med inredningen, utan även på utsidan. På framsidan av huset hade hon planat ut marken för att göra en terrass. Det var här festen skulle äga rum. Här stod bockbord som var överströdda med blommor uppställda i långa rader, och flaskor med vin och raki stod uppradade mitt på varje bord. Under några träd i närheten stod en grupp kockar och grillade getter på spett. Det anlände gäster i hundratal. De stod utspridda i grupper och tog för sig av vinet och överflödet av mat som redan var tillagad och väntade i skålar på ett buffébord. Många kastade alla hämningar över bord och åt glupskt. De flesta hade någon form av ekonomiskt förhållande till familjen Vandoulakis, och de ansåg allmänt att de hade gjort sig förtjänta av en sådan här överdådig festmåltid. Så fort de hade kommit hem från kyrkan hade Anna lämnat över babyn till barnsköterskan. Barnet sov redan och hon behövde inte vara med under den här delen av dagen. 15
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 15
2022-06-01 15:51
Giorgos var en av de sista som kom och han tittade sig nervöst omkring efter någon han kände. Marias bästa vän, Fotini, upptäckte att han stod där ensam och skyndade dit med sin bror Antonis. De två familjerna var tätt knutna till varandra. Giorgos ansikte sken upp när han upptäckte dem. Han träffade Fotini regelbundet på familjens taverna i Plaka, men det var ett tag sedan han hade träffat Antonis. »Hur står det till?« frågade han med värme. »Till och med ännu stiligare än vanligt!« »Ja«, sa Fotini och knuffade till sin bror på armen, »han är för stilig för sitt eget bästa.« Det var inte bara de som tyckte att Antonis var den snyggaste mannen på festen. Redan när han var liten hade hans enorma bruna ögon dragit till sig uppmärksamhet från alla som tittade på honom. De var mandelformade och kastanjefärgade. »Och för petig!«, retades hon. »Vi borde döpa ett av hans barn vid det här laget. Men han tittar inte ens åt några flickor.« »Fotini …« protesterade Antonis godmodigt. »Det där är inte sant. Jag har bara inte träffat den rätta än.« »Du väntar på henne, eller hur?« sa Giorgos förstående. »Gift dig på en dag och ångra dig en livstid.« Några minuter förflöt då Giorgos ställde alla möjliga frågor till den yngre mannen om hans arbete på godset. Det var ett krävande jobb men det var tydligt att det passade Antonis. Han hade kämpat oerhört tappert för motståndsrörelsen under den tyska ockupationen och återvänt med exceptionell uthållighet och fysisk styrka. Kroppsarbete utförde han utan någon större ansträngning och, noterade Giorgos, det fick honom att se mer gudalik ut än någonsin. Manolis kom släntrande för att prata med dem. Under de senaste åren hade han och Antonis blivit bästa vänner. Antonis 16
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 16
2022-06-01 15:51
hade varit på sin vakt mot honom först, men efter hand hade de upptäckt att de två hade mycket gemensamt, inte minst en stor kärlek till musik. De spelade ofta tillsammans, Antonis på sin thiáboli, en träflöjt, och Manolis på sin lyra. Giorgos gratulerade Manolis till att ha blivit nonós. Liksom alla andra som såg dem, slogs han alltid av hur lika Andreas och hans kusin var. Med sina nära två meter var de båda två längre än medelkretensaren. De hade samma tjocka bruna hår och höga kindben. Den enda fysiska skillnaden mellan dem var att Andreas hade ett något kraftigare hakparti, men det var deras helt olika utstrålning som gjorde att även främlingar kunde se skillnad på dem. Manolis hade djupa skrattrynkor runt ögonen eftersom han alltid skrattade och log, medan Andreas så butter att det till och med syntes på hans allvarstyngt hängande axlar. Nu stämde musikanterna upp, den första melodin var till den värdiga siganós, en ringdans där alla kunde vara med. På Annas terrass fanns det tillräckligt stort utrymme för hundra personer att bilda cirkel, och det var just vad de började göra. När ytan var full, bildades en andra cirkel inuti den första, och sedan en till, så att det till slut fanns fyra koncentriska ringar. Där var tio musiker: två drog med sina stråkar på lyror, tre knäppte på laoútor, två på gitarrer, en på en fela, en trummade på en tamburin och en på mandolin. De fick musiken att låta fyllig och stark. Alla kunde de invecklade stegen även till nästa dans, med sina femton slag, och små barn som hade löpt amok fram till nu tog plats mellan de vuxna och följde självklart med i de böljande rörelserna, utan att sätta en fot fel, som om de hade lärt sig de här danserna redan i livmodern. Giorgos tyckte att det passade bra för honom att gå nu. Efter att ha betraktat dansen en kort stund, utbytte han några artig17
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 17
2022-06-01 15:51
heter med Annas svärföräldrar, och slank sedan iväg obemärkt för att ge sig av hemåt. Efter en stund, uppmuntrad av Antonis, gick Manolis bort till sin skåpbil och hämtade sin lyra. Han slog sig ned, höll det ömtåliga tresträngade instrumentet i vänsterhanden och drog stråken över strängarna med den högra. Den såg så liten ut i hans stora händer, men han trollade fram ett oerhört starkt ljud ur den, och höll skickligt melodistämman mot det ihärdiga laoúto- knäppandet. Tonerna virvlade fram, snabbare och snabbare, och han spelade i en timme eller mer utan paus. Musikanternas uthållighet visste inga gränser. Musiken flödade ut över gästerna som om den försökte fly upp i bergen omkring dem. Manolis höll blicken fäst en bit bort. Fastän han satt längst ut i raden, var han musikens medelpunkt och det var honom alla lade märke till. En välkänd sångare anslöt till dem vid tiotiden. Det var då kvällen brakade i gång på allvar och festligheterna präglades av kéfi, ett nästan vanvettigt firande. Senare dansade Manolis zeibékiko solo. Publiken samlades för att beundra hans uppvisning av akrobatiska rörelser och piruetter, och det var tydligt att han gjorde det för att visa upp sig snarare än för att uttrycka de kval som dansen annars vanligen förmedlade. Andreas tillbringade större delen av kvällen med att förflytta sig mellan grupper av gäster för att tacka dem för att de var där och för gåvorna de hade gett till Sofia. Då och då fick han en skymt av sin hustru och noterade att hon log. Det var första gången på nästan ett år som han hade sett henne så glad och avslappnad. Äntligen, tänkte han, är hon sig själv igen. När dansen satte i gång, tappade han henne ur sikte, men emellanåt såg han en glimt av hennes röda klänning. Då den stora 18
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 18
2022-06-01 15:51
cirkeln rörde sig runt, kunde han se hennes ansikte tydligare. Hon verkade hänryckt, helt uppslukad av dansen. Det tog många dagar att återhämta sig efter en sådan gléndi. Hösten var på väg och det var mycket arbete som behövde göras på egendomen, men alla arbetarna var lite långsamma. »Chefen har bara sig själv att skylla«, anmärkte Antonis till Manolis. »Där fanns mer raki än vatten.« »Jag tror vi drack upp varenda droppe«, skrattade Manolis. »Det är snart dags att börja tillverka årets behov.« Druvskörden skulle sätta i gång om några veckor och den skulle så småningom följas av destillationsprocessen, som skulle skapa eldvattnet som gav bränsle åt så mycket uppsluppenhet på ön. De två vännerna var på kafeneíon i Plaka. Dagens arbete var slut och Manolis hade gått dit för att hänga tillbaka sin lyra på väggen bakom baren. Det var här den bodde. Han spelade ofta spontant på den och på allmän begäran av hans vänner i Plaka. »Hon är min enda kärlek«, skämtade han ofta. Att dansa intill Manolis vid dopet hade fått Annas längtan att vara med honom att flamma upp igen. Hans smidiga kropp och energin när han dansade och spelade lyra hade fyllt henne med begär. Hon började planera för en möjlighet för dem att vara ensamma, och två dagar senare uppfylldes hennes önskan på alla vis. Barnflickan som tog hand om Sofia hela dagarna hade tagit med henne ut på en lång promenad. Barnet var en rastlös varelse, mer än vanligt dagarna efter dopet, och barnvagnens gungande och skakningar var det enda som kunde vyssja henne till sömns. Anna njöt hämningslöst den eftermiddagen. Dagen var varm och fönstren stora och Manolis tryckte sin hand över hennes 19
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 19
2022-06-01 15:51
mun för att dämpa hennes stön. I extasen, och på det nästan våldsamma sätt som de älskade på ibland, bet hon honom hårt i fingrarna. »Anna!« Han stönade av välbehag när hon undslapp sig en sista okontrollerad flämtning. Båda två låg stilla en stund, med lakanen fuktiga och hoptrasslade under sig. Manolis fingrade på en slinga av Annas mörka hår som låg utspritt över kuddarna och snurrade den runt sitt finger. Hon vände ansiktet mot honom. »Jag kan inte leva utan dig«, viskade hon, bara nätt och jämnt så högt att han kunde höra det. »Det behöver du inte, agápi mou«, sa han tyst.
20
Hislop-En augustinatt-Inlaga-Tryckoriginal-220601.indd 20
2022-06-01 15:51