9789177957355

Mikael Yvesand

Häng City

Polaris

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Mikael Yvesand 2022 Omslag av Eric Thunfors Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB, 2022 ISBN 978-91-7795-735-5 www.bokforlagetpolaris.se

Man vaknar lite senare än vanligt. Världen har redan startat bakom persiennerna, men man har ännu inte rört på sig.

Det är måndag den 14 juni 1999 och från radion i köket på övervåningen: ”UB40 – (I Can’t Help) Falling In Love With You”, i försiktig mono. Ingen annan är hemma. Syrran har flyttat hemifrån och farsan är utomlands så man behöver inte stå till svars för att man inte klär sig så fint till skol­avslutningen. Man öppnar ytterdörren. Det är morgon och gult ljus på asfalten. Soligt, men svalt i luften, nästan lite kallt, som om atmosfären är tunn. Man påminns om att vi lever i rymden, men det känns att det kommer bli varmt under dagen. Man äger stan.

Det där är jag i hörnet, belyst av en spotlight, i stort sett helt berövad min religion. Andreaskyrkan ser inte ut som en riktig kyrka, mer som ett Monopolhotell hopbyggt med en enplanskloss i brunt tegel. Jag har alltid tyckt att det är nåt obehagligt med en så pragmatiskt designad kyrka.

Samma med Rikets Sal på Klippgatan. Det måste ju vara 5

av en anledning ni försöker se så vanliga ut. Vi har alla samlats här idag för att ta farväl av Ormbergsskolan. Johan ­Anderssons pappa står på parkeringen och fotar insidan av sitt linsskydd. Anna-Karin Bloms lillasyster grinar i baksätet på en varm Audi. Mina självmedvetna klasskamrater pratar mot sina familjer men egentligen till varandra. Ett fält av bländande chinos. En nervös energi har gjort oss till främlingar för varandra. Jag inser att det vore bättre för min image att vara borta så jag skjutsar skateboarden framför mig och lämnar 6B och dess anhöriga i dammet.

Så där har jag alltid tänkt. Jag vill aldrig vara med, alltid ge sken av att jag har nåt annat för mig. Oftast innebär det ju bara att man blir ensam.

Det luktar varm tjära utanför Pizzeria Izmir. En svart ruta nylagd asfalt är seg som en vaxkaka under hjulen. Sorlet från mina klasskompisar på parkeringsplatsen tystnar bakom mig innan den långa cykel­vägen som följer Väderleden tar vid, sprucken och välvd. Det dånar då jag åker ­genom den svala tunneln före busshållplatsen. Jag passar på att utnyttja reverbet genom att sjunga oväsen i falsett innan jag korsar bilvägen. Sen tystnad igen. Eller, relativ tystnad.

Det diskanta raspet av de stenhårda polyuretanhjulen mot asfalten har mina öron filtrerat bort som bruset från köksfläkten. Nu börjar en knappt märkbar uppförsbacke hem.

En trött kommuntant i kritvita kläder solar gamlingarna på Per Hindersagården. Jag kämpar den sista biten upp 6

till Regnvägen, på väg in i den planlösa sommaren. Sol på ­garageuppfarten. Poolbelysning i älven.

Jag hoppar av brädan som fortsätter rulla, studsar mot garagedörren och stannar i en oljefläck på den tomma uppfarten. Ytterdörren flyger upp av korsdrag. Metallgalgarna i hallen klirrar i det särskilda mörkret som bara finns inom­hus på sommaren. Över trädtopparna på baksidan rullar ett rörligt panorama av högupplösta moln som inte ändrar form. Vi har bott på Björkskatan så länge jag kan minnas. Från de då nybyggda höghusen i centrum, då livet huvudsakligen gick ut på att cykla runt i varmt byggdamm och springa ­mellan Sega Megadrive och Super Nintendo på ­olika gråspräckliga HSB-golv. Boogerman hos Henke Storm. ­­­ NHL ’94 hos ­Oskar Lindholm. Sedan några år bor vi här, i ett ljusgrått suterränghus nära Ormberget. Vid en blickstilla barrskog som inte tar slut förrän Lövskärs udde, tusen mil bort. I den har jag avlevt många skolutflykter i grönsaksdiskregn med lila fingrar av oskickligt plockade blåbär. ”Stampa hårt i marken så ni skrämmer ormarna, å sjung så björnarna hör er.” Jag stampade aldrig hårt i marken, nog mest som ett rop på hjälp. Ett kicksökande i väntan på nästa distraktion. Ett kasserat avgasrör, renskrapat älg­ kranium i lingonriset eller nåt fruktansvärt i ett badkar.

Jag hade egentligen inte tänkt spilla nån tid på Björks, men jag vill ändå förlänga stunden, medan allt fortfarande är framför mig. Mitt nuvarande största problem är vad jag 7

ska göra av den ros och det brev jag fått av min lärare. Det känns ovärdigt en demokrati att slänga dem. Brevet, som intygar att jag är schysst – med lärarstavningen ”juste” – men måste anstränga mig mer i högstadiet, kanske är viktigt nån gång i framtiden. Jag lägger det tillsammans med andra viktiga papper i skåpet ovanför mikrovågsugnen, dricker det sista ur en Glockengold direkt ur förpackningen – no gods, no masters – och fyller upp tetran till hälften med kallt vatten som en vas åt rosen. Det susar tyst när luften ­silas genom myggnätet som täcker det lilla köksfönstret mot grannen. Det luktar utomhus och gardinerna rör sig svagt i draget. På köksbordet har pappa lämnat mig tusen spänn och ett brev, som alltid signerat ”pappa D”, som berättar var det finns mat, att jag ska komma ihåg att låsa dörren och stänga fönstren om det regnar. Medan jag skummar instruktionerna mular jag ner de två femhundringarna i vänstra knäfickan på cargobyxorna och går sen nerför de knarrande trapporna in till mitt rum.

Här är persiennerna evigt neddragna. Snöret har gått av på ena fönstret och för symmetrins, möjligen också lättjans, skull lever jag i mörker. Jag tar av mig den skjorta jag burit i kyrkan och byter till en huvtröja som ligger slängd över fåtöljens ryggstöd. Åter cool. Det känns som om jag hade nåt annat ärende här som jag har glömt. Min enda krukväxt är död, och den skiter man ju inte lite i hur som helst. Det står en skål popcornkärnor vid min obäddade 8

säng. På nattduksbordet tickar en silvergrå väckarklocka bredvid ett mögligt glas. Jag går tillbaka uppför trapporna, tar på mig skorna som står kvar där jag lämnade dem, halvvägs in i köket, med högerskons tå mot vänsterskons häl. I fruktskålen på vardagsrumsbordet ligger en ensam apelsin.

Blir den kvar där kommer flugorna ta över. Att äta upp den vore på pappret ett alternativ, men eftersom det är fysiskt omöjligt att öppna en apelsin slår jag bort tanken. Har nån nånsin ätit en apelsin? Allt jag kräver är ett liv helt utan problem. Efter några minuters tamkatts­ mässig obeslutsamhet lägger jag apelsinen i magfickan på min huvtröja.

En tillfällig lösning så god som någon.

Jag går in i köket och vittjar en askkopp i jakt på en lång fimp men råkar spilla ut innehållet över köksgolvet. Ett fimpluktande åskmoln uppstår och upphör. Detta fordrar sanering. Polisen kanske kommer hit. Jag sliter fram dammsugaren ur städskåpet, drar radiokontakten ur väggen och ersätter en väderrapport med dammsugarens tomma skrik.

Några sekunder efter att jag försäkrat mig om att all aska är borta inser jag att det finns en risk att nån myndighet begär ut dammsugarpåsen och dess innehåll. Ja, och vad fan ska jag göra då? Jag öppnar dammsugaren, kopplar loss den räfflade plastslangen och börjar fiska ut fimpar med fingrarna. En vag känsla gör sig påmind. En lukt, eller egentligen en kombination av flera lukter. Damm, elektricitet och obördig jord. Bortglömda fingervantar. Det är inte så 9

mycket en lukt som en känsla i näsan. Den ondske­fulla versionen av doften av en kallsup. När jag var sju, åtta år lärde nån mig att man kunde lägga en nålmagnet i en fryspåse och sedan dra den genom sandlådan och på så sätt samla på sig de korn av metall som fanns i sanden. Det svindlade att det fanns en mörk, gömd värld i den gamla vanliga kommunsandlådan på Höstvägen, där man förbrukat så många dagar. En känsla av fara. Asbest mitt i florsockret. Doften från dammsugarpåsen spelar upp denna bild för mitt inre. Är det lukten av smuts i sin renaste form? Grundämnet orenhet. Jag spolar ner fimparna i toaletten. Alla utom en som är lång nog att tända utan att elda upp luggen. Den sparar jag i strumplinningen innan jag öppnar ytterdörren och kliver ut i solen. Pupillerna krymper och den vita överexponerade himlen får detaljer. Grannarna mitt emot försöker förankra en fladdrande duk på plastbordet med hjälp av två flaskor Herrljunga päron­cider. Solen har gått i moln, men det är tjugo grader lätt. Nåt faller omkull i hallen, en poltergeists sista ansträngning att hålla mig kvar.

Med ­skateboarden i handen tänker jag på vad jag ska göra av apelsinen i magfickan, mitt nuvarande problem i livet.

Jag sätter mig på skateboarden, tar fimpen från strump­ linningen, tänder och åker assrace nerför backen. *

10

Kära Katarina, Det är märkligt, men jag måste få berätta för dig om en dröm jag hade. Jag slår upp ögonen. Det känns som att det är sent, men ändå ljust ute. Jag reser mig ur sängen och går ut på gräsmattan. Det är alldeles tyst ute. Inga bilar, inga människor. På grannens tomt ser jag plötsligt tre schimpanser. De håller på att vända på bråte som ligger utspritt på gräsmattan. Hävstänger, kilar och tygstycken. De försöker sätta samman delarna men har ingen ritning och ingen finmotorik. Av någon anledning går jag fram och börjar hjälpa dem. Tillsammans lyckas vi få delarna att passa ihop. Undan för undan tar en konstruktion form. Till slut står den klar på gräsmattan, men jag förstår inte själv vad det är jag hjälpt dem bygga. Det ser ut som en gigantisk blåsbälg kopplad till ett slags orgel. En av aporna tar tag i ena skalmen och hänger sig från den så att luften börjar vibrera. Då hör jag musik, tusentals trumpeter från himlen.

Det låter vackert, men samtidigt fruktansvärt, som slutet på allting. Aporna blir galna, börjar visa tänderna och slå i marken. Jag förstår då: jag har hjälpt dem bygga ett instrument ämnat att kalla på någon och fylls plötsligt av fasa och ånger – vad har vi gjort? Aporna fortsätter skrika i extas.

De vet att de förstör sig själva, men det är det enda de kan göra. Jag själv står kvar och förstår inte varför jag hjälpte dem. Det kändes som att det var meningen, som att det var en film som skulle utspela sig på ett visst sätt. Plötsligt slår 11

en blixt ner i huset vi står vid. Aporna faller ner på knä i en halvcirkel vända mot huset. Jag gör likadant, utan att förstå varför. Det är som en teaterpjäs. Jag ligger så med ansiktet ner i gräset och försöker vara tyst. Trots att jag blundar så ser jag hur det mörknar.

Vad kan allt det här betyda?

Kramar från mamma * Jessis boyfriend. Han sover på dagarna medan hon väntar utanför. Cal och Rose. Jag har aldrig förr sett dem tillsammans här på Björks. Jessi Svedberg och hennes pojkvän, Petter Westman. De har sökt sig en kort mopedfärd bort från människobyn. Under Herr Gårmanskylten vid ålderdomshemmet har de stannat för att röka cigg och spotta på asfalten. När syrenhäckarna tar slut reser jag mig upp så att de inte ska se mig åka sittande på skejten som en dum bebis. Jag är på väg till min cykel som står låst vid skolan och vägen går förbi dem. Skateboarden är egentligen ­undermålig som fordon för persontransport.

Benen domnar av griptejpen som vibrerar under sulorna och fortplantas genom hela benranglet så att världen blir lågupplöst. Avståndet minskar, det går långsamt som i en dröm. Jag rullar närmare, andas manuellt och märks alldeles för mycket. Ett gruskorn under ena hjulet stannar 12

mig med ett gällt råmande som hörs ända till Boden. Jag tar emot mig med högerfoten och råkar i samma rörelse skjuta brädan mot Jessi och Westman med vänstern. Hon vrider på ­huvudet. Utan att titta på mig kränger hon av sig ryggsäcken och ställer sig på skejten med en osäker fot i taget.

Hon har råttfärgat hår uppsatt i hästsvans och ett pudrigt ansikte som inte reflekterar solljus. Jag börjar gå mot dem, spelat oberörd, och låtsas halvvägs bli distraherad av en viktig stolpe. Jessi lägger händerna på Westmans ­axlar med blicken kvar på sina fötter. Hon är obegåvad på att skejta, det bör påpekas, men det gör förstås ingenting. Oförmågan är bra för hennes image. Snygga tjejer koketterar alltid med att vara kassa på nåt, typ skejta eller ­smasha i pingis. Jessis pojkvän ler knappt märkbart med nästan stängda ögon. De har alltid nästan stängda ögon.

Oavsett om de röker i centrum, brottar ner ett barn eller frågar om man är bög. Jessi tappar balansen. Hon skriker och Westman fångar henne med båda händerna. Han trillar nästan ner från sin plats på elskåpet men låter meddela att det inte var hans fel med ett ”asså”. Han är femton år, men inte så lång. Jessis boyfriend. Han har vit tröja med upprullade ärmar och mörkblåa Nikebyxor. Så skimrande var aldrig havet. Från lagom avstånd håller jag dem i periferin. Ska jag greppa tag om nästa kvist eller inte, handen tvekar halvvägs. Ett öga på gatan, det a­ ndra i det blå. Nån 13

där uppe måste ha sett mig; frusen i ett ögonblick i tyst bön om kamouflage.

Jessi ropar: ”Vill du ha tillbak din bräda, jag kommer typ dö.” Jag svarar: ”Äh”, för att signalera att det skiter man ju inte lite i. Hon skjuter skateboarden mot mig. Truckarna sitter lite fel så den svänger ut i gräset. Jag trampar på kicken och tar tag i den främre trucken. Jessi frågar om jag ska börja på Björks, högstadieskolan, till hösten. Det ska jag. Jag suger in luft genom plutande läppar till svar. Hon säger att det suger. Jag svarar: ”Hä”, skrattar till, ­andas ut nervöst. Jessis pojkvän tittar på mig men säger ingenting. Jessi frågar om jag ska ha Roland i kemi. Jag förstår inte vad det betyder att ”ha” nån i kemi, och svarar att jag inte vet och hoppas på noll följdfrågor. Det är lite synd att ingen kan se mig tillsammans med dem. Jessi är fjorton och bor på Hertsön, men till och med på Björks känner man till henne. Hennes kille ska börja nian och har inte ens skatekläder. Bara Champion och Fila och sånt. Han bor längst ut på min gata. Jag antyder ofta att vi har nåt slags samröre. ”Hmm, Westman är hemma”, säger jag om jag ser hans moped på uppfarten när jag passerar med en kompis.

Oklart vad de ska göra med den informationen. Det är ett sätt att skapa en illusion av att vi är vänner, utan att d ­ irekt påstå att vi är det. ”Kom nu”, säger Westman. Han har hjälmen halvvägs på huvudet och kickar igång mopeden. Jessi sätter sig bak 14

med benen ­hängande rakt ner. De åker ner mot rondellen och jag står kvar i lukten från när man åkte båt som barn.

De krymper och försvinner i det som skulle varit en solnedgång om det vore molnfritt och några timmar senare.

Jag rullar v­idare mot Ormbergs­ skolan i skateboardens öronbedövande mellanregister.

Den tysta skolgården mitt på dagen. Jag låser upp cykeln och blir stående med slanglåset i handen. Det känns viktigt att jag dröjer mig kvar. Jag tittar in genom fönstret till kapprummet vid vårt klassrum med händerna kupade ovanför ögonen. Inomhus, knäpptyst som yttre rymden.

Det kanske är nåt med ljuset som gör att det känns så här.

Skolkorridor på sommaren. Inga lampor tända. Ljusblått dagsljus svagt reflekterat i det matta stengolvet. En matvagn i rostfritt stål. Min klädhylla med den lapp jag gjort för många år sen: mitt namn med blå tusch uppklistrad med en bit frystejp. Man lär ju inte idas göra en noggrann lapp.

En mössa jag glömt ta hem efter första dagen i fyran ligger på min hylla, ensam i mörkret, för evigt. Jag får dåligt samvete. Utan att ägna den en andra tanke har jag lämnat den kvar på skolan, ensam över helger och lov. Jag trodde att det fanns mer tid. Att ta hem den och spara den i det köksskåpet för viktiga lappar ovanför mikron eller åtminstone i magfickan tills det fanns en långsiktig plan. Nu kommer den att ligga kvar där själv till hösten, då nån trött städtant 15

slänger den i en mörk säck, sen hamnar den på en soptipp och blir långsamt uppäten av insekter.

Det är varmt. Jag drar av mig huvtröjan och klämmer fast byltet ovanpå skateboarden på pakethållaren. I rörelsen rullar apelsinen ur fickan och dunsar stumt i asfalten.

Hur blir man av med en apelsin? Detta måste få ett slut.

Jag beslutar mig för att det enda sättet är att gräva ner den i sandlådan här bredvid, kanske den blir ett träd en dag. Jag sätter mig på huk vid klätterställningen och börjar skyffla undan den solvarma sanden. Händerna blir grådammiga och matta som sammet. Det luktar dammsugarpåse igen.

Utbrunnet proppskåp. Efter några nävtag asbest blir sanden sval och mörk. Det är nånting obehagligt med att lyfta på saker på sommaren. Man måste vara försiktig, inte snoka för mycket. Undvika att gå för långt ut i det oklippta gräset bakom skjulen eller gräva för djupt i sandlådan. I sedimenten finns liket från ett overallklätt barn, försvunnet och bortglömt sedan vintern 1993. Runt knuten bakom garaget: en mänsklig lunga fylld av pissmyror.

I gropen jag grävt med händerna lägger jag apelsinen. I min barndom lärde jag mig att diamanter består av kol. Vi var på väg hem från stugan för sommaren. Pappa hade famnen full av sittunderlag. Bagageluckan på bilen stod öppen.

Tomma vattendunkar och en frysbox med kvarbliven proviant. En mjölktetra, smör och en påse grillbriketter. Jag 16

sträckte ner handen, tog upp en kolbit och började gå ner mot vattnet. Det var mulet och hade börjat bli kallt, sommaren på life support. Vågorna orkade sig inte långt upp på stranden längre. Älvens sista kippande andetag, knappt märkbara. Precis som nu grävde jag en grop i sanden med mina sotiga händer och la försiktigt ner grillbriketten och täckte över med sand. Ovanpå la jag två pinnar i kors, för att nästa sommar veta var jag skulle gräva. Precis där finns en gnistrande diamant, stor som en pingisboll. Dessvärre hade jag glömt exakt allt året därefter. Då jag väl kom att tänka på saken igen, långt senare, hittade jag varken de korslagda pinnarna eller diamanten.

Tillbaka på huk i Ormbergsskolans sandlåda. Jag täcker apelsinen med den kalla sanden jag grävt upp och undrar om den kommer bli bevarad här till framtiden. Har jag oavsiktligt konstruerat en sval? Ett ögonblick av mitt liv ägnar jag åt att tänka på svalen, vitvaran. Hur en del ­familjer äger en sval, andra klarar sig utan. Det dammar då jag stryker händerna mot byxbenen och ser ut över brännbollsplanen som ligger stilla som på månen. Jag låser upp cykeln och börjar leda den motsols runt skolgården, förbi den glesa skogsdungen vid villorna på Midsommarvägen där vi fördrev jordgetingarna från sitt hem förra hösten. Vid tegelfasadens sydvästliga kortsida minns jag en lunchrast i januari 1993. Treorna lekte en lek som gick ut på att en 17

person ställde sig med ansiktet mot väggen, medan resten kastade snöbollar mot denne. Den som träffade fick byta plats med personen som blivit träffad. Ljudet av stenhårt kramade ispärlor som rikoschetter mot det bruna teglet.

Ung och tungsint – jag var tidig i invecklingen – höll jag mig i utkanten. Av nån anledning kastade jag på chans en ensam snöboll mot väggen. Jag kunde följa hela färden, en utvald satellit genom kometsvärmen, då den gick i en långsam båge och fastnade i röven på Petter Nilssons prassliga täckbyxor. Han vände sig blixtsnabbt om, ännu mer kolerisk än vanligt, och krävde att få veta vem som hade kastat. Ingen skyldig gav sig tillkänna. I dissonansen av femtio skrattande hyenor bad jag en tyst bön om en skyddande hand.

Lulsundet gränsar till Björkskatan och utgörs av tegelvillor, Shellmacken och en grå badstrand. Jag sitter på byltet på pakethållaren och styr cykeln som en Harley Davidson sakta genom villagatorna. I denna själlösa stadsdel bodde Sebastian Larsson som flyttat hit från Östersund vilket vi tyckte gjorde honom till nåt slags stockholmare. Vi accepterade honom med tiden. Det dröjde inte länge förrän han var coolare än vi och umgicks med dem i klasserna över.

Innan detta hann vi umgås ett par gånger. Han berättade att han hade ”Rovdjuret” på video så vi gick hem till honom efter skolan. Bandet visade sig istället innehålla en inspelad 18

porrfilm som vi blixtsnabbt slog av som kristna reptiler.

Hans storebrorsa, som ägde filmen, kom hem nån timme senare och fann oss paralyserade i ett hörn. Sebastian Larsson krävde svar. ”Det var ju inte alls ’Rovdjuret’ på det där bandet.” ”Det var det ju.” ”Det var ju en porrfilm.” ”Det vet jag väl.”

Det var ett särskild slags tungsinthet som drabbade en när man gick hem för att äta middag, lite försenad, en mörk vinterkväll efter att ha tittat på video hemma hos en ny kompis i hans konstiga, konstiga hem.

Mitt emot Lulsundsbadet ligger AGA. Jag vet inte vad de gör där. Nåt fruktansvärt. Levande människor syns aldrig till. En parkerad bil och tiotusen gasoltuber uppradade mot gallerstängslet som ett patronband. Förr eller senare har jag förstått att de kommer att explodera och förvandla hela Luleå till pulver. Jag följer vattnet mot Burströmska och svänger vänster vid gamla LV7. Solen spricker fram och vinden blåser mig längs Kronbacksvägen fram till Shell på Örnäset där en tjockis tankar sin bil i badtofflor. Jag köper en halvliters Schweppes ginger ale. Jag har alltid försökt ha ovanliga läskpreferenser istället för en personlighet men har komplicerat det för mig själv så till den grad att jag inte längre vet vad jag egentligen tycker om. Jag dricker 19

en pliktskyldig klunk framför tryckluftspumparna som vi brukar blåsa varandra i ansiktet med. Halvliters-PET är det sämsta läskformatet. Det påminner om en skolutflykt, man drack sin ledsna halvliterscola i dimman, sju plus, ­tidig ­oktober 1994, kanske tisdag. Marken frasade av gula barr. I desperat jakt på förändring så rev man bort etiketten efter att ha druckit halva, men det gjorde bara saken ännu värre.

Jag stuvar ner flaskan i knäfickan tillsammans med en massa mynt och sedlar och cyklar den sista biten till Hertsön.

20