9789177957348

Vi blir det liv vi lever En berättelse om ödet Svend Brinkmann Översättning: Henrik Sjöberg

POLARIS FAKTA

Copyright © Svend Brinkmann 2021 Originalets titel: Vi er det liv vi lever Översättning från danska: Henrik Sjöberg Omslag: Sara R. Acedo Inlaga: Gyllene Snittet bokformgivning AB Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos: ScandBook, EU, 2022 ISBN: 978-91-7779-5734-8 www.polarisfakta.se info@polarisfakta.se Polaris Fakta är en del av Bokförlaget Polaris som ingår i JP/Politikens Forlag, grundat 1946.

Det här är historien om en nittiotreårig kvinnas liv. Det är berättelsen om denna kvinnas öde, men boken skildrar också ödets betydelse för våra liv och ett perspektiv på vad ett människoliv på det hela taget är. Kvinnan kallas Lili. Det är inte hennes riktiga namn men hon har sina skäl till att vilja vara anonym. Inte för att många vet vem hon är, tvärtom, till skillnad från huvudpersonerna i de flesta böcker om verkliga människor är Lili inte en offentlig person. Behovet av anonymitet beror på något som inträffade i hennes tidiga ungdom och som har gått som en röd tråd genom hennes livshistoria, och som hon fortfarande idag, nästan åttio år senare, fortfarande är rädd för att identifieras med.

Jag har skrivit den här boken utan att riktigt kunna genrebestämma den. Det är inte en typisk biografi, en sådan där berömda människor berättar om hjältemodiga bedrifter, stora upplevelser eller avslöjande, intressanta personliga detaljer.

Lilis liv har varit stillsamt, men absolut inte fritt från konflikter och heller inte utan vändpunkter. Just därför kan det ligga till grund för en psykologisk studie som syftar till att åskådlig-

5

göra allmänmänskliga dramer som kretsar kring frågor som: Vad betyder djupast sett något i människors liv? Spelar ödet någon roll i våra liv? Hur kan vi förlika oss med vårt förflutna?

Och det är till den här undersökningen av mänskligt liv jag gärna vill bjuda in läsaren av denna bok – till en plats där livet i sin helhet kan observeras, utifrån utgångspunkten att vi blir det liv vi lever.

Liv? Det är ett sådant där ord som man tror att man vet vad det betyder men som blir ganska komplext så fort man börjar fundera på det. Vad är egentligen liv? Det är hur som helst både ett psykologiskt och ett biologiskt fenomen. Som psyko­ log är jag naturligtvis mest intresserad av det förstnämnda, men som begrepp syftar livet både till det att vara levande rent fysiologiskt – att andas, förbruka energi, fortplanta sig – och till en historia genom tid och rum, där vi erfar, känner och tänker, samt skapar sammanhang genom våra handlingar.

Det sistnämnda är vår livshistoria – och det är i grund och botten den som uttrycker vilka vi är.

Boken fokuserar framför allt på det psykologiska och lägger tonvikten på det jag vill kalla livstrådens betydelse. Livs­ tråden är förpliktelserna och kontinuiteten livet igenom. Allt det som vi är knutna till och som knyter oss samman med andra, och som i stor utsträckning finns på plats redan innan vi föds. Förr i tiden kallade man det ödet. Men ödet och livstrådens betydelse har under de senaste hundra åren allt mer trängts undan från vårt kulturella medvetande, i takt med att allt mer fokus lagts på individens fria livsval.1 Idag ska man vara sin egen lyckas smed, och om man ska tro på vår tids självhjälpsböcker eller teveprogram om livsför-

6

ändringar och vändpunkter blir det tydligt att många uppfattar livet som en lång räcka valsituationer – nästan som pärlor på ett snöre – där det i princip hela tiden är möjligt att stanna upp och fritt välja en ny riktning. För att fortsätta liknelsen kan man säga att vi ofta fokuserar på de enskilda pärlorna, men mindre på det snöre som gör att de hänger ihop med varandra.

Många verkar idag mena att det alltid går att börja om från början och att det inte finns något som definierar oss, annat än våra egna fria val. Människan ses som fri, inte bara i bemärkelsen fri att välja om man vill gå till höger eller vänster, utan också fri att avgöra om det över huvud taget är värdefullt att göra det ena eller det andra. Tillvaron ses vanligen som ett livslångt entreprenörskap där man ska skapa eller oupphörligen uppfinna sig själv snarare än förstå de krafter som har format en. Det läggs inte mycket vikt vid att vi lever i en värld som redan på förhand är full av betydelser, värden och förpliktelser.

Att vi inte nödvändigtvis kan frigöra oss från våra tidigare handlingar, utan måste förhålla oss till vårt öde. Idén om det livslånga entreprenörskapet är naturligtvis lockande för en modern människa, som vill leva fritt och obundet. Men jag vill hävda att den idén inte är trovärdig, varken ur ett existentiellt eller ett psykologiskt perspektiv. Livet utgörs inte bara av en rad val som är frikopplade från varandra, utan också av ett livslångt förhållande till en livstråd eller ett öde, som individen inte nödvändigtvis själv är upphov till.

I stället för idén om det fria och obundna livet kommer jag i den här boken att sätta trådar, avtryck, spår och förbindelser i centrum för den människosyn och den psykologi som jag vill

7

utveckla. Människan är i första hand en sammankopplad varelse, vars liv utgörs av trådar – både till andra människor och till sin egen historia – och som gör avtryck genom livets gång.

Om man tar bort trådarna och avtrycken från livet – alla våra förbindelser till andra och till vår egen historia – finns det liksom ingen människa kvar. Då finns inte längre någon historia som löper genom tiden, utan bara punkter och enskilda nu.

Jag vill till och med hävda att man tar trådarna med sig i döden. För när man dör gör man ju inte längre själv några nya avtryck, men de förbindelser man har skapat med andra – och de avtryck man gjort – försvinner inte bara för att den som gjort dem själv lämnar världen. Så länge ens efterlevande förvaltar ens livsavtryck och öde så lever man på sätt och vis vidare. Livstråden spinns på så sätt vidare ända fram till livets slut, men den är ofta sammanflätad med andra trådar och på det viset kommer den att fortsätta förbi det biologiska livets slut.

Genom att dyka ner i Lilis liv vill jag visa att vi som männi­ skor är förbundna med och förpliktade till varandra genom våra livstrådar. Med andra ord har vi ett öde. Det är ett livs­ villkor och som sådant är det både en förbannelse och en välsignelse. En förbannelse för att det troligen är mycket mer som är förutbestämt än vad vi moderna människor vill erkänna, men också en välsignelse, för vi är inga små gudar som behöver skapa oss själva från grunden hela tiden. Det skulle ha inneburit en stor börda. Men mitt intryck är att många ändå lever under den sortens börda idag, för att de fått höra att allt är möjligt om de bara är tillräckligt motiverade och passionerade. Att de kan göra vad de vill. Detta är kanske

8

den största livslögn som människor blir itutade idag. En gång i tiden fick människor veta att de, i likhet med skomakaren, skulle bli vid sin läst och att de i princip inte hade några valmöjligheter alls i livet. Det stämde naturligtvis inte och det är bra att vi som kultur lämnat den förtryckande föreställningen bakom oss. Men det är lika felaktigt att hävda att allt är möjligt, att lyckan är ett val, att allt beror på oss själva eftersom varje felsteg kan ses som ett uttryck för den enskildes otillräcklighet. Oavsett vad som händer är det mitt eget fel, eftersom jag hade kunnat tänka mer positivt, arbetat hårdare, gått på fler kurser, ätit hälsosammare mat, sovit mer och så vidare.

Det finns ingen plats för ödet i livet. Det finns i stort sett bara utrymme för det fria valet. Allt blir på så sätt min egen förtjänst, men också mitt eget fel.

Psykoanalysens skapare, den österrikiska läkaren Sigmund Freud, var kanske den sista stora ödesberättaren. Han menade att människan var bunden till en livstråd, med start i barn­ domen, som det gällde att förstå och förlika sig med, och som aldrig helt och hållet kunde omformas. Även om jag som författare och forskare i psykologi inte är tillnärmelsevis så psyko­ analytiskt inriktad som huvudpersonen i den här boken, har jag i allt större utsträckning börjat dela Freuds förhållandevis tragiska syn på livet, kärnfullt uttryckt i hans berömda ord om att man genom psykoanalysen kan omvandla ”neurotiskt lidande” till ”vanlig olycka”. Jag anser att vi idag har behov av en röst som Freuds, som inte bara tvingar oss att se på våra liv genom positiva glasögon, utan även erkänner att det finns sådant som kriser, olösliga dilemman och sår som kanske inte kan läkas. Man är inte misslyckad som människa för att man

9

känner så. Freud har lärt oss att det är helt normalt att gå genom livet med olika former av lidande. Därför är ”vanlig olycka” vad man kan hoppas på hos Freud, eftersom lidandet är ett av livets grundvillkor. Och så är det kanske fortfarande, trots alla våra medicinska och teknologiska framsteg? Det gör ju fortfarande ont att förlora någon, att bli sjuk och att se människans grundvillkor, vår dödlighet, i ögonen. Och jag undrar om inte Freud har rätt i att vi kan – och bör – lära oss att förhålla oss till detta grundvillkor på ett icke-neurotiskt sätt, något som denna bok försöker bidra till. Men jag är rädd att människans lidande bara förvärras, i stället för att lindras, av att vi har gjort oss av med ödesbegreppet. Eller i alla fall ersatt den existentiella synen på ödet med en biologisk, som handlar mer om genetiska dispositioner än om vår tillvaros förvecklingar, dess vägar och omvägar.

Jag tror att vi är i behov av ett språk om ödet och om livstrådar, som inte bara låter sig formuleras genom naturvetenskapens teorier om arv och miljö – även om dessa naturligtvis är intressanta och viktiga – utan talar till oss mer direkt genom vår förståelse av våra levda liv. Min förhoppning är att den här boken kan bidra till det. Boken bygger alltså på en idé om att det är både uppbyggligt och välgörande att förstå att man inte kan allt, eftersom man är bunden till livstråden och ödet.

Uppbyggligt därför att det är ett uttryck för en grundläggande värdighet att se saker för vad de är, och välgörande därför att insikten att man inte själv kan fixa allting kan få en att sänka axlarna lite. Vägen ut ur detta neurotiska ödes- och realitetsförnekande kan gå både genom psykoanalys – som för min huvudperson som gått i terapi en stor del av sitt vuxna

10

liv, ja faktiskt i hela trettiotre år – och genom konstnärlig erfaren­het och kultur, något som Lili också har ägnat sig åt under sitt långa liv. Psykoanalys är, i likhet med konst, etik och religion, ett sätt för människor att förhålla sig till livet och till erfarenheter av lidande – idealiskt sett med målet att bli en bättre människa och leva i värdighet med det öde som blivit ens lott i livet. Det har varit Lilis stora rörelse genom livet. Att förhålla sig till sitt öde genom att skriva (opublicerade) dikter och noveller om det, och genom att använda världslitteraturen som tolkningsram. Det är bara Lili som lever just Lilis liv, men jag anser att vi alla kan finna inspiration i det bildningsprojekt som hon har genomgått som människa för att kunna leva ett värdigt liv.

Om boken I den här boken låter jag Lilis konkreta livshistoria möta mina filosofiska och psykologiska intressen, som ju till sin natur har ett mer övergripande fokus. Jag kommer att växla mellan Lilis ord från mina samtal med henne och mina egna analyser, mellan hennes livsberättelse och psykologisk reflektion. Det har varit ett experiment att utforma boken på det här sättet, och det har inte varit lätt att hitta rätt upplägg. Det finns naturligtvis mängder av läsvärda biografier, där en person berättar om sitt liv, och det finns också många teoretiska analyser av livsberättelser och ”narrativ identitet”, psykologins allmänna beteckning på uttolkningen av den privata livshi­ storien. Men här försöker jag att använda mig av båda sätten samtidigt, alltså integrera livshistorien så som den berättas

11

med reflektioner och analyser inom ramarna för en psykologi om ödet och livstråden. Möjligen kan den här boken läsas som en väv tillverkad av de korta kapitlens olika trådar, som – om projektet blir framgångsrikt – blottlägger en större struktur. Boken är i det hänseendet ett försök att skapa en grundläggande förståelse av liv och öde, med Lili som barnmorska.

Boken är uppdelad i fyra delar. Efter en kort inledande del, som beskriver dess tillkomsthistoria, följer tre kapitel om Lilis liv, där jag i varje del använder mig av bitar ur hennes berättelse som en nyckel för att öppna upp för mer allmängiltiga psykologiska teman. Först tar jag Lilis unga år som utgångspunkt och skriver utifrån en något melodramatisk rubrik, som i sin tur bygger på Lilis dikt ”Under de eviga stjärnorna”. Det psykologiska huvudtemat är här den tidiga tillblivelsen av livstråden och de grundläggande känslomässiga dispositioner som sedan kommer att följa en livet igenom.

Därefter följer en del om ”att gå in i rollen”, där Lilis väg genom vuxenlivet öppnar upp för en diskussion om mänsklig värdighet och bildning, och jag inkluderar här en diskussion om betydelsen av konst, utbildning och självförståelse i livet, saker som varit avgörande i Lilis liv.

Det sista delen handlar om ”undergångsåldern”, Lilis eget ord för ålderdomen – hennes nuvarande livsfas. Vad innebär det att bli gammal, att mista någon, att få livstråden avklippt samtidigt som man är medveten om att man fortsatt gör avtryck? Hur mycket påverkar tidiga knutar på livstråden den senare delen av livet? Vad kännetecknar lycka, betraktat från undergångsålderns perspektiv? Kan man förlika sig med sitt öde?

12

Del 1 Brevet från Lili

En sommardag 2018 får jag ett handskrivet brev. Det ligger i ett C4-kuvert med en liten handritad teckning av ett stearinljus på. Jag lägger det på högen med vetenskapliga artiklar och stapeln med fackböcker på mitt hemmakontor, och intalar mig att jag ska läsa det senare eftersom jag har mycket att stå i. Men nyfikenheten har väckts och jag kan inte hålla mig länge innan jag öppnar det. Att få ett handskrivet brev är i sig något ovanligt. En vanlig dag får jag en massa mejl, men det är inte ofta jag får brev och det är ännu mer sällsynt att de är handskrivna. Det mest spektakulära här är nog att brevet kommer från en läsare i Köpenhamn på hela nittio år. Jag tror inte att det finns så många nittioåringar som har läst mina böcker, till exempel Ta ställning för ett meningsfullt liv eller Våga missa. Men det har brevets avsändare, Lili, gjort. Hon skriver att hon har läst flera av mina böcker, och hon har också läst några av de författare som jag själv är inspirerad av och ofta refererar till, bland andra den franska författaren Michel Houellebecq. Hon skriver att det är några saker hon gärna vill berätta för mig. Jag blir både glad och överraskad. På bara två

15

linjerade blad hinner Lili berätta en hel del, bland annat att hon kommer från den trakt där jag nu bor. Hennes far var stins, hon har själv arbetat i området men flyttade senare till Köpenhamn. Där har hon gått i psykoanalys i hela trettiotre år, och tagit hand om sin make i tio år alltmedan hans demens – orsakad av boxning – blev allt värre, till dess att han dog för fem år sedan. Hon menar nu att hon själv har kommit in i ”undergångsåldern”!

Vilken livshistoria, tänker jag.

Men det viktigaste i brevet – och det egentliga skälet till att hon skrivit till mig – är att hon har hakat upp sig på något som står i en av mina böcker: nämligen att jag under min psykologiska utbildning aldrig stötte på begreppet mänsklig värdighet. Det är under all kritik, tycker Lili.

Och det stämmer att jag i en av mina böcker har skrivit om det bristande intresset för värdighet inom psykologin. Jag ville visa att den vetenskapliga psykologin undviker att analysera många viktiga saker, trots att dessa är centrala för många människor. Däribland alltså värdigheten. Vi lever förhoppningsvis inte bara för att tjäna pengar, bli beundrade eller förföra andra, utan kan som människor också motiveras av ett ideal om värdighet. De flesta av oss vill faktiskt leva våra liv som någorlunda anständiga människor, även om det kan vara svårt. Och det är tydligt i Lilis brev att hela hennes liv har handlat om just det: att lyckas leva ett liv i värdighet.

Det händer ofta att jag får reaktioner på mina böcker från läsare, men i brevet från Lili är det helt uppenbart att det är något som står på spel, något som är existentiellt påträngande på ett alldeles särskilt intensivt sätt. Jag får en känsla av att

16