9789177957171

POLARIS

av torbjörn flygt på andra förlag:

Längsta ögonblicket 1995 Män vid kusten 1997 Underdog 2001 Verkan 2004 Himmel 2008 Fiskplåt och bajsdrakar 2009 Fruktolösa tokobertar 2011 Outsider 2011 Var man 2013 Spår i sanden (tillsammans med Nora Flygt) 2014 Flyktväg 2017 Släkte 2019

© Torbjörn Flygt 2022 Omslag av Miroslav Sokcic Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook ab, 2022

isbn: 978-91-7795-717-1 www.bokforlagetpolaris.se

dagen före

Med en strumpa på foten, den andra i handen, har jag blivit sittande på sängkanten, återigen fast i tankarna på hur mycket som skulle ha varit annorlunda om Monika, min syrra, som fortfarande är med oss men inte i det här livet, inte hade gått bort för tidigt.

Det är något oförklarligt med att ha förlorat ett syskon, en känsla som jag bär med mig lika stark och påtaglig i dag som under de arton år som har gått, det enda som förändrats är intensiteten i sorgen och beredskapen inför när den slår till som hårdast, och då menar jag inte nödvändigtvis förändrats till det bättre, att den blivit lindrigare eller enklare att hantera. Det blir den aldrig.

Torsdag morgon. Eller morgon och morgon. Begynnande gryning. Naturligtvis var det morsan som ringde och väckte, för att på sitt omedelbara vis framföra sitt ärende – vilket numera innebär att hon har en fråga eller, vanligare, något hon vill få uträttat, utan dröjsmål, men den här gången det förra – utan inledande krusiduller, inte ett hej, inte ett gomorron, inte ett hur står det till?, rakt på sak i samma stund som jag tar samtalet och innan jag själv hunnit säga en öppnande hälsning.

Det är åldern, kan vi intala oss, det finns inte längre tid att kasta bort, och hon har ju rätt i att de första fraserna om läget och hur det mås och vädrets humörpåverkan är pladdrigt ickesamtalande. Det kan förstås också bero på förvirring.

Helena har redan gett sig av, för att förbereda ett sent bestämt frukostmöte på advokatbyrån med en klient, har ett späckat schema

7

inför midsommarhelgen, som alltså inte innebär ledighet för henne, hon har aldrig någon, utan för klienten. Syftet med mötet är att lasta över arbete på Helena som därefter kan debitera omoraliskt mycket för varje timme som kommer att förstöra helgen och sannolikt också resten av sommaren, ungefär fram till mitten av augusti, då klientens arbetsstyrka blir fulltalig igen. Jag är tacksam över att ha tagit mig ifrån den arbetssituationen, som också var min under alldeles för många år, med toppen när ungarna var små och behövde oss som mest. Nu kan jag i stället unna mig att ta dagen ledig.

Monika skulle ha blivit sextiotvå i år, kanske valt att förtidspensio­ nera sig till hösten, så som en del läkare som jag hjälpt med arvstvister och testamenten valt att göra (och därefter ångrat sig, att gå hemma och skrota är långt ifrån så exalterande som det tett sig), även om jag betvivlar att hon skulle överväga en sådan exit. Överge sin post när man har som mest kunnande och erfarenhet att dela med sig av? Nej. Min Monkan skulle ha surrat sig vid masten, tills sjuttiostrecket var passerat. Var alltid tungt lastad med ambitioner och förväntningar, redan från när hon kom hem från skolan, släppte väskan i hallen, ropade ett hallå och kokade te och hällde upp saft och bredde mackor till oss innan hon satte igång med läxorna, timmar med näsan i böckerna, ville ta sig någonstans, bort från det vi hade, vilket hon också lyckades med – men jag vet så klart ingenting om vad hon skulle tycka, säga, känna i dag. Det är en bedövande insikt att inte längre veta något säkert om den som man känt bäst, varit närmast, delat mest med och alltid kunnat finna stöd hos. Hon är fortfarande den jag oftast frågar om råd. Men vem vet var hon hade stått nu, när man knappt vet det om sig själv?

Ja, i min bild av henne är hon betydligt yngre, och hon liksom föryngrades under sin sista tid, trots trötthet och glåmighet så fylldes

8

hon med livskraft och en glädje som hon sällan gett uttryck för tidigare, och det är sådana stunder som jag helst tänker på, som när vi satt på en bänk i Kongens have i Köpenhamn och hon vände upp ansiktet mot solen och visste att detta var hennes sista sommar, hennes sista dagar, men kunde skratta åt mitt usla skämt om att hon borde vara försiktig.

Först när allt var i stort sett över hade hon lätt för att skratta.

Gardinen är undandragen. Helena stiger upp på soligt humör och vill dela med sig av dagen. Jag föredrar rummet mörklagt. Himlen är ljus och nertill är utsikten genom fönstret fodrad med topparna på våra glesvuxna tujor som markerar tomtgräns och bortom dem vajar grenarna på Barksäters björk lätt i vinden från havet. Det är för tidigt att stiga upp och för sent att lägga sig och försöka somna om. Jag blir sittande, stirrar ut.

Men väcks till liv av att en fågel, en trast av något slag, är på väg att flyga rakt in i fönstret – i sista stund girar den undan, drar vingen längs glaset och försvinner som ett svart streck upp över taket. Dagen är fylld av ärenden, jag har en diger lista att bocka av. Den blev en punkt längre på grund av samtalet.

Har Kristina hört av sej?

Morsan? Har det hänt nåt?

För det är just på grund av ett sådant samtal som jag tar med mig telefonen till sängen, när den för nattfridens skulle borde ha lämnats utanför dödsrummet. Det är en åkomma sedan tiden som affärsjurist, att vara tillgänglig dygnet runt. Förr eller senare kommer ett samtal av det slag man inte kan bereda sig för, från akuten eller polisen eller… Jag vill inte tänka på det, inte nu. Kan vi gå vidare?

Nej, det kan vi tydligen inte. Jag har fastnat i en loop. Förmår inte resa mig och inte heller få tankarna att vandra vidare – till förslagsvis

9

någons tarvliga testamente eller bouppdelning som jag måste skriva, eller någons struliga, såriga och skitiga skilsmässa som det åligger mig att lösa så smidigt det går, vilket innebär största tänkbara vinning för min klients del, ett önskemål formulerat som sämsta möjliga utfall för motparten, den f d makan, som det oftast handlar om, efter att någondera varit i lag med grannen / kollegan / gemensamma vännen och nu förespeglar sig en ny ljus framtid med ohämmad erotik stärkt med blåa piller och obegränsade ekonomiska tillgångar, det smutsiga spel som jag fått lära mig från grunden sedan jag sadlade om, som man säger, och öppnade en familjejuridisk byrå – inte heller rör sig tankarna kring vad vi ska ha till middag (det har Helena redan löst, är jag säker på) eller något av det som håller män i min ålder vakna om nätterna, med andra ord oron för det gäckande psa -värdet, en farhåga som har aktualiserats av att all testning för min åldersgrupp drogs in av regionen när vårdapparaten behövde tas i annat anspråk det senaste året samt det faktum att jag nyligen tog del av en undersökning som fastslagit att prostatacancer är vanligare bland högutbildade, en grupp till vilken jag måste anses höra, och inte heller är det planer för en själsvidgande långresa till Peru och Inka­ leden eller att fotvandra i ensamt sällskap med en åsna som bär packningen ner till sydligaste spetsen av Eldslandet eller andra drömmar om självförverkligande strapatser som jag allt oftare kommer på mig med att nära, äventyr som måste klaras av innan det är för sent, men sanningen att säga tror jag inte på det själv, inget av det ligger inom det möjligas ram, det ligger bakom en, precis som så mycket annat, och man får förbli den man, trots allt och mot alla odds, har blivit – nej, inget förmår fördriva den tanke som fått fäste, den enda tanken, den som är mitt zen, ett transcendentalt tillstånd av det slag som kan få meditationsguruer och mentala coacher att gå upp i brygga och

10

highfiva varandra med tårna, medan jag har svårare att begeistras, för hela denna omfångsrika tanke kan sammanfattas i ett enda och ohyggligt smärtsamt ord: Saknad.

Morsan, alltmer som ett barn som kräver sin omedelbara belöning, uttrycker också saknad, efter den som hon ser som sin andra dotter, sitt tredje barn, som hon känner ett särskilt ansvar för trots att hon är femtio och sedan länge bor i London. Morsan har vaknat och den första tanke hon öppnat locket på är den om sin brorsdotter, och sekunden därefter har hon sträckt sig efter telefonen och slagit mitt nummer.

Inte vet jag vad som hänt, svarade hon mig. Tidningen har inte kommit än. Är det så tidigt?

Kristina? Du vet att jag vill veta.

Ja? Men… Hon upprepade sin första fråga.

Har hon hört av sej?

Får hon inte det svar hon önskat, kommer hon att lägga på.

Utifrån hörs hur Larry Barksäter slänger sopor. Det är tömningsdag, vi ligger tidigt på rundan, fastän längst ner på vår gata, närmast stranden. Jag borde se till att komma på fötter, få ut kärlet till tomtgränsen, redo för sopgubbarna, en portugis och en islänning med inställda konstnärsdrömmar som jag brukar byta några ord med om jag är på benen, män som snart har avverkat halva sin arbetsdag. * Sedan Monika och jag flyttat hemifrån, från rummet där vår vånings­­­­­ säng stått i alla år, gjorde morsan plats åt Kristina, som tvingades fly från kaoset i Uddevalla för att inte gå under. Hon anlände som

11

inbunden och mager, närmast anorektisk tonåring för att börja gymnasiet i Malmö och var både välnärd och välmående när hon tog studenten, och förblev morsans förtrogna under åren därefter, fram till att hon flyttade till England.

Morsan som nog värnat mer om Kristina än om barnbarnen, och i takt med att de växt upp och flyttat hemifrån och skapat egna liv av olika olyckliga slag har fokus förflyttats alltmer till att handla om den egna hälsan – magen och avföringen är återkommande teman för åldringar som inte har mycket annat att glädjas över eller rapportera om från sin dag, och morsan är inget undantag, även om hon inte begagnar ett oförblommerat, öppet språk om tarmarnas tillstånd – och om Kristina, igen.

Monika begravdes, helt i linje med hennes liv, en oktoberdag då morgonsolen redan vid elvablecket ersattes av pissregn och en vind som kunde blåsa sydvästen av varenda torskfiskare som gett sig ut på Öresund. Men det hade kunnat kvitta om det så var tropisk hetta och en smeksam vind eller en snöstorm som tvingat ut arméns bandvagnar för att undsätta nödställda på slätten – ingenting förmådde rubba stundens allvar och sorg.

Nä, jag är på väg, hade jag svarat när Helena, ständigt beslutsam och redo i god tid, hade erbjudit sig att hämta morsan. Helena är den som tar tag i saker, får dem att hända, och ju mer hon har att göra, desto mer tar hon på sig, tycks sakna begränsningar.

Du ser inte ut att vara i stånd till det.

Jag gör det ändå.

Hon granskade mig, tvivlande.

Kan du köra?

Vad ska jag annars?

Morsan var också nere på reserven, där hade hon varit sedan Monika

12

fattat sitt beslut att inte längre kämpa emot, uppumpad med tabletter som Christer förskrivit. Hon mötte mig i dörren, utan ett ord, nedsläckt. Det syntes hur natten varit.

Vi hinner kaffe, sa jag. Ska jag sätta på?

Jag har druckit vad jag behöver. Nu går vi.

Hon stannade upp, halvvägs ut från köket. Hon såg på mig.

Johan?

Mer kom inte. Hon förblev stående, stilla, tom blick, hon var inte där.

Ja? Hon stod kvar. Stel. Sa inget.

Sedan fortsatte hon ut i hallen, tog på sig en svart, skräddad kappa av sextiotalssnitt som jag aldrig hade sett förr, fastnade i ärmen, lät den falla, hela morsan såg ut att falla, orken tröt, jag hjälpte henne på med kappan, knäppte den, hon bar en svart sjal över axlarna.

S:t Andreaskyrkans hangar, uppförd av sten, trä och smide – svensk industrialism och bnp översatt i ecklesiastik så att nyfödda ska förstå vilka kärnvärden som tryggar uppväxten, brudpar känna vad som sätter maten på bordet och avlidna veta sin plats i kretsloppet, av basnäring är du kommen, basnäring ska du åter varda.

Vi stod med uppvikta kragar och stela axelpartier på trappan utanför, tog emot, utövade något slags värdskap. Morsan kämpade med att hålla ansiktet i schack. Och att hålla sig på benen. Det luktade gammalt om kappan, jag höll en arm om henne, orolig för att hon inte skulle palla, inte ens den hårda vinden kunde blåsa bort lukten.

I min andra arm hade Helena krokat i, med sin lediga vänstra om Agnes. Hannes vägrade kontakt med någon av oss, stod med ryggen mot, bakom sin storasyster, två tvärhandshöga lågstadielediga med förfäran i uppsynen – begravning, ett ord i deras växande förråd som

13

skulle ta gestalt och inte enbart vara ett fjärran substantiv.

Lite av ett cirkustrick att samtidigt skänka tröst till fyra, när jag helst av allt velat ha den här stunden, just den här stunden, för mig själv och mina egna känslor, försöka bemästra dem och få ägna tankarna åt Monika, denna stund som var ett halvt sekel för tidig. Men ändå behöva ha mer att ge när Christer, Monikas man, kom långsamt, närmast trevande med fötterna uppför den flacka trappan, iklädd sin ständiga följeslagare, en stadig tweedkavaj med uppvikt krage under en svart oknäppt galonrock, med Nathalie bakom sig, hon med lillebrorsan Simon i handen.

Kajorna skränade i flock över Fridhemstorget, försvann bakom kampanilen. Vi borde ha gått in, men morsan var fast besluten att stå kvar, formalia, medan regnet daskade in över oss med de tilltagande stormvindarna, åtta plus och rått, stans verkliga ansikte, en illustration av Monikas tid på jorden. Begravningsbyråns representanter, två åldrade, fårade män huggna i granit och med kostymer i svartaste, grövsta ylletyget, öppnade kyrkporten. De nickade beklagande mot morsan. Hon tog ett djupt andetag genom näsan, bröstkorgen hävdes.

Innanför fönstret till dagiset i huset intill syntes ungarna härja.

I sin transportbil skulade den vresige blomsterhandlaren, en kronblomliknande figur som ställde ut sina spannar med billiga tulpaner som kroknade i samma stund som de avpapprades inomhus. Charkuteristen från Lübeck var på plats bakom sin disk, en revisor som tröttnat på balansräkningar och avdragsregler och tagit med sig mini­räknaren och ett kassaskrin ombord på den egenbyggda vagn som han fyllt med korvar, skinkor, syltor och pålägg och två gånger i veckan krokade fast på sin ålderstigna Merca och for norröver med, till stamkunders fromma – och de var många, den tyska kontingenten

14

i stan omfattande, torget påminde ofta om julmarknaden i Rostock – och han tog upp beställningar på ”tysk potatis”, ett flak högoktanig bier till nästan självkostnadspris som han saluförde under disk.

Runt oss stod ett tiotal personer, jag kände inte någon av dem. De hade presenterat sig, tagit i hand, beklagat, någon kramat om morsan, de sa sig vara kollegor från vårdcentralen, sjukhusets administrativa avdelning, kursare från Lund.

Christer bar en ofantlig, blekhudad förtvivlan. Han hade gjort entré i vår familj som en spitting image av Robert Redford, men det fanns inget av den auran över honom den här dagen. Han kramade oss alla, så att vi fick oss ett doftprov på fuktig tweed. Han hade varit sjukskriven från sin läkartjänst på Lundbergsgatans vårdcentral sedan Monikas sista tid och skulle vara det en vecka till. Han drog Nathalie intill sig, en sällsynt känsloyttring dem emellan, han som inte brukade visa den sortens närhet, hon som inte ville ta emot den, särskilt inte från sin styvfar, var vuxen, men hade flyttat hem igen när Monika vårdades i hemmet, nu kramade hon honom, grät. Morsan sträckte ut en hand, la den på hennes skuldra. Medan Simon drog sig mot Helena, hittade inte rätt i någon familjekombination, hörde till båda, kände sig hemma i ingen, men hade ändå störst förtröstan i Helenas famn. Inte heller Hannes såg ut att hitta rätt. Hade tagit ett steg bort från oss när Simon kom, ställt sig vid sidan, och gick där­efter in genom porten som en av granitgubbarna höll upp. Han försvann in i kyrkans mörka vapenrum utan att vända sig om. Var det här han första gången valde att hålla sig utanför och omedvetet trodde att ju längre bort från oss han kom, desto bättre skulle han må? Helena har också frågat sig det. Men vi har aldrig talat om det, inte på riktigt, med varandra eller med honom. Vissa saker är så förtvivlat svåra att benämna, att lyfta upp, tyngda av skuld. Eller fanns

15

tecknen på avståndstagande långt tidigare, fast vi inte uppfattat dem?

Vem var inte likt Christer oigenkännlig i dag? Jag hade mött mig själv i spegeln i morse. En bedrövlig syn. I samlad tropp gick vi in, morsan höll mig om armen, passerade de två raukarna, förstående farbröder som fötts i svart kostym, de fördelade med stillsam värdig­ het begravningsprogrammen som det tagit morsan och Christer åtskillig tid att komma överens om utformningen av och innehållet för, en maktstrid som i grunden handlat om något annat, och som Christer därför självfallet varit dömd att förlora.

Komna så här långt in i kyrkorummet och under den tysta vandring vi företog till näst främsta bänk kunde man fundera över hur en människa förändras av att ha sorgen som arbetsgivare, att dag ut och dag in möta nya urgråtna nunor, till mollstämda orgeltoner, smärtsamt sövande psalmer som inte gör någon hoppfullare inför efter­ livet, men detta var inte rätta tillfället att avkräva dem en redogörelse för sitt udda yrkesval och sin känslomässiga utvecklingskurva, så vi makade oss samman, Helena före in i bänken med Agnes framför sig, Hannes som redan satt längst in med trumpen min och stirrade rakt fram, och ytterst tog morsan plats med väskan och handbuketten, tre röda rosor, i knät, blicken i fjärran hon också, näsduken kramad i handen.

Morsan, härföraren, kittet, navet, hade aldrig förr sett så tyngd ut, trots att hon varit nere på skålarna sedan i våras, så allvarsam och sammanbiten, hon som åkt på smällar livet igenom, rest sig och gått vidare, dragit upp två ungar till anständiga medborgare på en usel lön som ackordsömmerska på Strumpan, fått sparken när axelpartiet slitits ut i industrins tjänst, omskolat sig och fått anställning först på Länsstyrelsen och därefter Dahlgrensgruppen innan hon startade eget med två kollegor, en smyckesförsäljning baserad på

16

home partyn, som hon lämnade precis när den började bli lönsam, för samtidigt fick Monika levercancer. Nu satt hon rakryggad med samma söndervärkta axlar som i alla år burit upp familjens ekonomi och släktens sammanhållning. Men det som hon alltid utstrålat, en urkraft som sa att ingenting, absolut ingenting skulle kunna rubba henne, varken Guds frånvaro, socialdemokratins förfall eller hennes förlorade tro på människans godhet efter mordet på Anna Lindh för en månad sedan, den var försvunnen, hade runnit ur henne. En förälder ska inte överleva sitt barn.

Det var glest i raderna bakom oss. En granne som jagat sansen ur Monika med sina oändliga sjukdomslitanior slog sig ner på andra sidan gången, hade väl ställt in sig på en sista gratiskonsultation, eller om kärringen satt där av ren tacksamhet över att ännu vara i livet, helt och hållet Monikas förtjänst.

Framför oss tog Christer och barnen plats. Och längst bak i det stora kyrkvalvet, till min överraskning, som en avslutande fotnot i det liv som varit Monikas, fick jag syn på ett bekant hårsvall som inte längre var så ryggtäckande stort som det en gång varit.

Jag lutade mig mot morsan, viskade: Hanne är här.

Morsan rörde sig inte, vände sig inte om, satt med blicken fäst på Jesus på korset framför väggens väldiga frescomålning. Som en änka i en svartvit italiensk film. Fattades bara att hon gjorde korstecknet över bröstet. Men i stället bet hon sig i underläppen. En tunn röst pressades fram.

Jag visste det.

Hon skiftade grepp om väska och bukett i knät.

När såg vi senast Hanne? Monikas enda vän under uppväxten, oskiljaktiga genom alla skolår, Hanne som till morsans glädje gärna

17

slog sig ner vid köksbordet, även om inte Monika var hemma, drack te och tilläts röka där, lika mycket morsans väninna som Monikas bästis. Hanne drog med sig Monika på demonstrationer och proggfester, resor till Båstad för att stoppa matchen och till Barsebäck för att stoppa kärnkraften – tajta vänner tills deras tågluff fick ett tvärstopp i Paris, där de gick åt varsitt håll utan att vända sig om och deras vänskap var över.

Det skulle ha glatt Monika, sa morsan lågt.

För självfallet hade morsan förstått att oavsett vad som hänt mellan Monika och Hanne så måste de förr eller senare försonas, och det var nu. Morsan flyttade handen igen, la den i min. Och långt efteråt har jag insett att morsan måste ha ringt Hanne och bett henne komma, för att hon själv skulle få något slags frid och kunna lägga deras schism till handlingarna.

Kyrkklockorna slog. Halsar harklades. Hannes hamrade ena klacken mot bänken. Framför altarbordet ställde sig en annan bekant, från min forntid. Jag hade delat korridorkök och tre år med Annika på Malmö Nation i Lund och hade bett henne att förrätta begravningen, för att få en präst med en anknytning till oss, som förstått vem Monika var.

Annika rättade till myggan och klev fram. Snart skulle detta vara över. Hon höll en läderklädd pärm i händerna. När hon lyfte upp den för att läsa drogs kåpan upp och blottade ett par grova, oputsade kängor. Helena hyssjade på Hannes, som för en kort stund upphörde.

Morsans hand var varm och torr och stadig och det kändes fint att hålla i den. Ett tunt stycke sammetsmjuk drivved.

Annika tappade färg, nervös, flackande blick, hon hade aldrig varit ämnad för detta.

Jag har lagt av, hade hon svarat när jag ringde.

18

Va, har du tappat tron?

Ja, på institutionen. Inte på religionen.

Annika hade gått från pastoratets trygga hägn till näringslivets osäkra äng. Att vara personalare på hr -avdelningen på Önos i Kristianstad var inte ett så stort steg från kyrkan som man skulle kunna tro, hade hon förklarat, på båda posterna ansvarade hon för den vertikala kommunikationen och hade som huvuduppgift att sprida maktens ord.

Klockorna klingade ut. Ljudet av vind och regn som låg på. I det ögonblick då Annika såg ut över vår lilla församlade skara och skulle till att inleda, drogs porten upp på nytt och kall luft svepte in längs stengolvet och fötter hördes hasa, skifta ställning, fler harklingar. Vi behövde naturligtvis inte vända oss om för att förstå vilka som var på ingång.

Falangen i Uddevalla hade alltid vetat hur de skulle väcka uppmärksamhet. Leif och Lisbeth, morsans bror och svägerska, våra illasinnade släktingar, som med sin oförsonliga kravtillvaro och kamp för att hålla sitt klassmässiga ursprung utanför dörren förmodligen påverkade, nej, det finns inget utrymme för tvekan här, de påverkade Monikas och framför allt min barndom på ett undantagslöst negativt vis, och den som är bevandrad i psykologi kan säkert presentera en analys som förklarar mitt nuvarande livsläge utifrån den mentala terror som dessa två dårar direkt och indirekt utövade på morsan, vidrigheter som sipprade ner till oss. En tävling i att skämma bort sina barn, med den bemedlade klassens redskap. Så klart att deras försprång var ointagligt för morsan, som kämpade för att få månaden att gå ihop. Ursäkta att jag svär i kyrkan, men fy fan vad jag hatat dem. Och gör, ännu. Det finns alldeles för många som är karvade ur samma slags virke där vi bor nu. Vi har hamnat i ett Uddevalla i

19

koncentrat, med dess värsta sidor uppdragna i storformat. Men mer om det senare.

Inte för att detta gjorde mycket för att sänka pulsen: Leif som alltid kört bil som om han deltog i ett Formel 1-lopp oavsett om han skulle till fädernegården i Göinge eller till Ica för att köpa mellanmjölk, i ständigt nya bilar hade han haft plattan i mattan, nu hade han tappat all fart, hängde urlakad över rollatorn. Kavajärmar ner till knogarna, hela Leif hade krympt, så att hans övriga kropp stämde i proportionerna med hans korta ben och ynka tankeförmåga. Enbart mustaschen tedde sig överdimensionerad, en grå piassavakvast från öra till öra.

Föreställ er Lille Leif som en ståndaktig riddare med svetsstålet i sin grova näve mot en fond av effektfullt gnistrande svetsloppor på den tiden då han svetsade samman skrovet på en hundratusentonnare medan resten av arbetslaget höll kafferast och efter det att han förlorat jobbet på varvet ägnade återstoden av sitt yrkesliv åt att redogöra för sin kapacitet, en berättelse om en härdad fura som stod rak även när den japanska stormvinden välte svensk varvsindustri över ända. Priset för det betalar han nu, med att anlända försenad p g a värk i hela kroppen, och bakom honom följer den än ettrigare hustrun, med fokus i fjärran, för att slippa möta sorgsna ögon, upp­ spacklad som ett tivoli, på väg att spricka hon också, det har hon alltid varit, men förr av förakt för andras svagheter och medellöshet eller av rädsla för att ertappas med sin enkla bakgrund. Hennes rostfria yta hade med tiden slipats ner tills en frommare version av henne framträtt vagt, en klassresenär utan resa, enbart bagage, en gök i ett gökbo.

Puh. Det var en lättnad att få ur sig. Tack för att ni lyssnat. Nu kan vi fortsätta. Nej, inte riktigt än, för bara detta också:

20

Leif som nickade mot sin syster, morsan, som fortsatt var vänd rakt fram, väste Hittade ingen parkering. riktat till alla och ingen, och bakom dem, på tillräckligt avstånd för att inte tolkas som del av en trio, Kristina, av ren välgärning hade hon låtit sig hämtas upp på vägen för att eskortera dem. Vi kan väl bara spekulera i om hon inte gjort det mer för morsans skull än sina föräldrars. Kristina kom fram till vår bänk, morsan tittade upp, till slut, log återhållet, makade sig närmare mig så att brorsdottern fick plats, och hon tog även hennes hand i sin, lättade greppet om min.

Flera gånger hade jag ångrat att jag bett Annika, men som så mycket annat vid den här tiden var planeringen inte genomtänkt utan hastigt beslutad, mina tankar grumliga, Monika, morsan, familjen, barnen, jobbet som innebar fem sena kvällar i veckan och helgarbete utan att det kändes som att jag uppskattades eller kom någon vart, inte ens in på Åke Wahléns kontor för att diskutera min framtid och mitt delägarskap, Helena som arbetade än hårdare sedan hon blivit del­ägare på sin byrå, den hösten med ministermordet, euroomröstningen och slamkryparen vars på djupet allvarliga konsekvenser vi fick upp ögonen för långt senare, med andra ord hade Reinfeldt tagit över högern, försett den med ett prefix, och genom att hitta på ord som arbetslinjen, att inte kalla saker vid deras rätta namn och att dölja förslagens innebörd inleddes början till sönderfallet, enorma tillgångar som transfererades högre upp i näringskedjan och röjde mark för en ny underklass, grundat i en vilt skenande förflyttning av ekonomin från det kollektiva samförståndets satsningar till de enskilda renoveringarna, från utförarna till beställarna, från offentlighet till privat­ sfär, när bidrag döptes om till avdrag för att ligga bättre i medelklassmunnarna, en tipping point vars kraftigaste följder vi ser nu, två

21

decennier senare, när prefixet avskaffats eftersom det inte finns något nytt alls med stenkrossande konservatism, vi är tillbaka i den gamla kverulantkvarten, sedan Reinfeldt hade turen att ärerädda sig själv när han var på väg att få gå plankan genom att haspla ur sig några ord om öppna hjärtan, ett tilltag som fått oss att acceptera en mer förlåtande syn på hans omvälvande gärning, för djupt inombords bär vi vetskapen om att det var han och hans hästsvansade vapendragare som satte allt i rullning – se där vad en väl vald formulering vid rätt tillfälle kan göra med en annars lömsk ordvrängares eftermäle, men om vi vetat då vad vi vet nu, hade vi verkligen kunnat göra så mycket åt det ideologiska moraset?

Ja, jag är kanske beredd till en aning mindre dömande syn på mycket av det som hände de åren, upptagen med att hålla allt flytande som jag var, och det är förmodligen skälet till att jag aldrig ringde det sena samtalet till Annika och avblåste uppdraget och bad Fonus kontakta kyrkan och ruska liv i någon annan som på uppstuds kunde ombesörja en värdig sista stund inför min systers eviga vila.

Amen.

Det sprakade och knastrade i högtalarsystemet när personalaren Annika fumligt dirigerade oss i ceremonins lågmälda, underliga ritualer. Fick oss att stå upp, sitta ner, sjunga psalm 297, Härlig är jorden (morsans önskemål). Hon höll ett griftetal som påminde om avtackningen av en medarbetare som skulle pensioneras efter ett arbetsliv i firman.

Hon ledde oss i bön innan hon bjöd oss fram för ett sista farväl – Att jag uppehållit mig mer vid andra och annat än Monika under den här timmen är för att detta var den enda stund då jag inte tänkte på henne i första hand, för det fanns inga krafter kvar. Vid

22

en begravning måste man hålla den avlidna bortom tankefältet för att inte klappa samman och i stället ägna sina få löjeväckande tankar åt meningslösheter, och tro inget annat än att det tagit emot att erkänna detta för mig själv, ett svek, som om vi inte gav henne det finaste vi hade, vår vördnad. Men det var inte nu det fanns utrymme för minnen och saknad, vilket kyrkakten vill få oss att tro. Och kanske var detta också i enlighet med Monikas självsyn, att aldrig vilja ta plats, sticka ut, söka uppmärksamhet, inte heller i döden. Grät gjorde vi så det räckte ändå.

Förutom morsan.

Morsan höll ännu samman. På darriga ben trevade vi oss ut från bänken och fram till kistan, hon stilig och rakryggad i sin svarta kappa, med Kristina på sin ena sida, jag på den andra, bakom oss Helena och ungarna, framför oss Christer med Nathalie och Simon hand i hand.

Vid kistan höll sig Kristina ett halvt steg bakom. Jag tog ett fastare tag om morsans hand och vi blev stående länge så tillsammans, morsan snörvlade, rätade sig, mina ögon var suddiga men jag såg hur hon inte förmådde lägga handbuketten på kistan, armen hade gått i baklås, hela hon var låst, och så brast även hon och började gråta, grät så hon skakade, och jag lossade blommorna ur hennes grepp och la ner dem, la min egen ros, en bugning, handen på det svala kistlocket, farväl älskade Monika, livet utan dig blir aldrig detsamma, och jag la armen om morsans axlar, drog henne intill mig, hårt, och morsan fattade tag i Kristina, fick henne vid sin sida, hon sträckte sig också för att vidröra kistan, sedan gick vi långsamt tillbaka och satte oss, morsan samlade sig, snöt sig i näsduken, blicken fästad på Jesus igen, stålsatte sig.

23

– och när Hanne, som sista person att träda fram, hon la bägge händerna mot kistan, lutade sig, hade ingen blomma, men viskade något, såg ut att lägga kinden mot, när hon åter satt sig intill de två granitklipporna längst bak, gav Annika tecken till kantorn, som tagit sig ner från orgeln, och han stämde upp i Som en bro över mörka vatten (Christers önskemål, det enda han fick gehör för) till eget piano­spel.

Inte ens hans förtvivlat opersonliga röst kunde förklara varför sången inte införlivats i Psalmboken, ett mysterium med tanke på hur vackert sorgsen och hoppfull den är, men döden är full av mysterium, så vi klämde i allt vad vi förmådde, ett tjog klena, raspiga röster.

Lika obegripligt var att Hanne satt där hon satt, hon borde ha suttit med oss, med familjen där hon en gång hörde hemma. Men hon förblev ljum. Avstod från att följa med till Restaurang Ribersborg för den lika obligatoriska som absurda eftersitsen. I den stund då var och en vill gå till sitt och sörja i enrum ska man tvingas strama åt anletsdragen och ta på sitt myndigaste jag för att fösas samman vid långbord över bryggkaffe och landgångar, likör och torrsmulig sockerkaka – en gästfrihet som inte är nödvändig när de flesta har mindre än en kvart hem.

Det sista vi ser av Hanne i denna tablå är hur hon bytte några lågmälda ord med morsan ute på trappan, kramade henne länge och innerligt, och försvann därefter för gott ur vår historia. Det hade slutat regna. Morsan vände sig mot sin nästandotter och traskade i armkrok med henne mot restaurangen, framåtlutad i vinden.

Bakom dem utgjorde vi en utdragen liten sorgepluton, med armlängds lucka sinsemellan. Längst bak Hannes, som stannade och hoppade ett par gånger i varenda vattenpöl. Men nej, allra sist rullar­ den forna demonen, pustande med sin rollator. (Ja, skadeglädjen muntrade upp mig en halv grad.)

24

Är kappan ny? sa jag till morsan när vi hann ifatt dem i restaurangens garderob.

Ny? Tror du jag köper ny för ett enda tillfälle?

Jag har aldrig sett den förr.

Jag hittade den på Myrorna.

Vilket jag borde ha förstått, för den enda trosuppfattning som morsan hållit sig med i alla år är nästan-filosofin, enligt vilken begagnat är lika bra som nytt, nästan, och det duger gott. Ett förhållningssätt som höll ekonomin under armarna under alla de år då industrins kvinna steg upp i ottan för att trycka stämpelkortet i klockan. Monika och jag fick nöja oss med nästan-nytt och nästan-bra. Kanske la det grunden till vår vilja att ta oss bort från att vara beroende av allmosor i form av släktens ratade kläder och prylar och allt begagnat som morsan köpte åt oss. Det gäller i alla fall för mig, som aldrig skulle få för mig att köpa vintage, knappt handla på rea, medan Monika var pragmatiker, tillika ointresserad av hur hon tog sig ut.

Passar perfekt, sa jag. Som ny.

Nästa begravning blir min egen, sa morsan. Då behöver jag ingen. * Strumpan i handen, paus i tanken. Trasten som flaxar tätt förbi fönstret igen och ut ur bild. En för tidig upptakt på denna dag som är en utdragen sträcka av förberedelser och åtaganden och inköp.

Men inte kommer jag igång. Jag förblir sittande, i dödsrummet, med ena foten bar. Jag är inte deprimerad, jag är bara närvarande i en annan dimension, en annan zon. På försommarhimlen avtecknar sig fjäderlätta revbensmoln. Lukten av salt fuktighet och gammal tång i den svaga vinden som ligger på från havet når in genom fönstret,

25