9789177956686

POLARIS

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 3

2024-04-26 12:17

POLARIS

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 1

2024-04-26 12:17

© Gustaf Skördeman 2024 Omslag av Eric Thunfors Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook UAB Printed in Lithuania 2024 ISBN: 978-91-7795-668-6 www.bokforlagetpolaris.se

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 4

2024-04-26 12:17

Personer Gustav Eriksson Vasa – Sveriges kung från 1523, högadlig upprorsman som grep makten från den krönte unionskungen Kristian II efter att ha varit junker vid Sten Stures hov och fånge hos Kristian. Förlorade sin far vid Stockholms blodbad och sin mor och sina yngre systrar under deras fångenskap i Danmark.

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna – Änka efter riksföreståndaren Sten Sture den yngre, Stockholms försvarare efter makens död och fånge hos Kristian Tyrann efter Stockholms blodbad, halvsyster till G ­ ustav Vasas mor Cecilia. Avskydde Cecilias brutale make Erik och såg ­Gustav som sin fars like under åren han var vid Stures hov.

Margareta Eriksdotter Vasa – Gustavs syster. Förlorade sin make och sin far vid Stockholms blodbad och sin mor och sina yngre systrar under fångenskapen i Danmark.

Lars Siggesson Sparre – Gustavs bäste vän. Junker vid hovet med Gustav och sedan fånge hos Kristian. Stred först för danske kungen men bytte till Gustavs sida och blev hans närmaste man. Skicklig härförare och obrottsligt lojal.

Nils Stensson Sture – Äldste son till Sten Sture den yngre och Kristina Gyllenstierna. Uppfostrad att ta över den svenska tronen. Sändes till Danzig under frihetskriget för att vara i säkerhet. Som liten stod han Gustav nära, men nu är han en ung man med stora ambitioner som går på tvärs med Gustavs.

Bengt Nilsson Färla – Gustavs nära vän. Junker vid hovet under Sten Sture den yngre och fånge i Danmark, precis som Gustav och Sparre.

Stred först för Kristian men bytte sida. Lojal mot Gustav men våldsam och oberäknelig.

5

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 5

2024-04-26 12:17

Ture Jönsson Tre Rosor – Sedan decennier en av landets mäktigaste män med höga ämbeten, stora rikedomar och många väpnade soldater.

Riksråd och gammal Stureman som dock sätter den egna ättens bästa främst.

Peder Jakobsson »Sunnanväder« – Sten Sture den yngres kansler och närmaste man. Utsedd till biskop av Gustav. Följde med Nils Sture till Danzig för att undervisa och skydda honom. Trogen Stureman som ser Gustavs upphöjande av gamla unionsvänner som ett svek mot ätten Sture, som Gustav en gång svurit trohet till.

Mårten Munk – Franciskanmunk och oäkta son till Gustavs far Erik Johansson.

Berend von Melen – Tysk amiral som var avgörande för att få de lån från Lübeck som behövdes för att vinna frihetskriget. Ledde svenska flottan tillsammans med Lars Sparre. Realpolitiker som alltid väljer den starkastes sida. Gift med Gustavs syssling i förhoppningen att alliansen skulle gagna båda männen.

Laurentius Andreæ – Präst och kungens sekreterare med gedigen utbildning i språk, teologi och juridik och därför till stor nytta för den nye kungen i allt som rör rikets skötsel. Stridbar förkämpe för de lutherska tankarna som med välvalda argument sakta manövrerar sin kung mot den nya läran.

Hans Brask – Biskop i Linköpings stift, stod på kung Kristians sida i inledningen till frihetskriget men bytte till Gustav Vasa när Kristian började förlora. Hätsk försvarare av katolicismen. Upprörd över att Gustav tar in utlänningar i riksrådet trots att det är förbjudet i lag.

Hadrianus VI – Påve 1522–1523.

Clemens VII – Påve 1523–1534.

Paulus III – Påve 1534–1549.

6

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 6

2024-04-26 12:17

1523

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 9

2024-04-26 12:17

1.

Gustavs stad. Sten Stures stad. I ruiner. Ödelagd.

Sommarvärmen bara ökade känslan av ödslighet, som om en hemsk pest dödat hela befolkningen. Och det var ju nära sanningen.

Vad hade han väntat sig att känna när han red in i den befriade staden?

Hade han egentligen trott att han skulle få göra det? Hade han verkligen trott att han skulle kunna besegra Kristian? Han hade naturligtvis varit tvungen att intala sig det, men hade han trott det? Så här i efterhand kändes det overkligt, oförtjänt. Som om han nu bara råkat snubbla in i Stockholm och så var staden tom, och inte alls som att de stridit i åratal och att tusentals offrat livet.

Stockholm var demolerat.

Mängder av hus raserade, inga människor på gatorna, handelsbodarna tömda. Inte ens några djur. De var alla säkert uppätna. Kor, höns och grisar först, sedan getter och kaniner. Till sist hundar och katter.

Några av männen hade hört kyrkklockor mitt i natten, trots att lägret legat långt från alla kyrkor. Andra rapporterade att en komet synts till i Cassiopejas stjärnbild. Oroväckande järtecken. Ändå valde Gustav och hans livgarde att rida in i staden och göra den till sin. Det som fanns kvar av den.

Spillda vetekorn på gatan, tillsammans med en tappad huva. På några väggar mörka fläckar som kunde vara intorkat blod. Fågelbajs på skyltarna utanför de tomma bodarna eftersom inga bodägare fanns kvar för att jaga bort fåglarna. Belägringen hade gjort sitt för att tömma lagren och förvandla stadens trähus till ved under kalla vinternätter. Och de besegrade danska soldaterna hade fullbordat förödelsen genom att stjäla allt som gick att bära, och slå sönder det de inte kunde få med sig när de övergav staden.

11

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 11

2024-04-26 12:17

Var det den här sophögen han stridit så länge för att ta tillbaka? För vems skull? Sin mor och sina småsystrar hade han inte lyckats rädda. För vems skull var det då?

Och hur skulle han kunna vara kung? Hur skulle han få staden att blomstra igen? Få folk att flytta dit, bedriva handel, rusta upp husen. Få dem att känna att det var värt att rusta upp dem.

Det stod klart för Gustav att den seger han hade sett som sitt mål, sitt livs syfte, inte alls var slutet på hans kamp. I själva verket var den bara början.

Nu var landet hans, så han måste ta hand om det. Visa att han vetat vad han gav sig in på när han lät sig väljas till kung.

Men inom Gustav gnagde känslan av att ha lurat till sig kronan. Han var ingen rättmätig kung, inte ens av kungligt blod.

Hur han skulle kunna sköta ett helt land hade han ingen aning om, och hur han skulle lyckas försvara det från nya angrepp när männen var utmattade och alla tillgångar slut, det var ett mysterium. En skrämmande gåta. Hittills hade han kunnat lägga all kraft på att besegra Kristian. Nu när det var gjort var det som om luften gått ur honom. »Ja, vad gör vi nu?« sa Lars Siggesson Sparre och satte ord på Gustavs känslor.

Gustav Eriksson Vasa granskade sin vän, den en gång så elegante adelsmannen, liksom Gustav upptagen vid Sten Stures hov som junker för att lära sig hovlivets alla detaljer och krav. Nu satt Sparre på hästryggen med huvudet i förband, bröstplåten spräckt och håret lika oklippt och tovigt som det ovårdade skägg som täckte hans haka. Han skulle ha sett fullständigt slagen ut om det inte hade varit för de glittrande gröna ögonen och leendet på läpparna.

Själv var Gustav en kung utan krona. I trasig rustning. Utan familj, utan ägodelar, men med ett kungarike. Som till stor del var lagt i spillror.

Hans vitblonda hår var oklippt och det glesa skägget hade fått härja fritt på hans kinder.

Den nyblivne konungen vände sig om och betraktade de andra i följet som ridit närmast honom in genom Söderport.

Bengt Nilsson Färla, storvuxen och urstark, med massiva händer, kraftig haka och mörka ögon under hopväxta ögonbryn. Färla hade ridit 12

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 12

2024-04-26 12:17

först i alla slag och fällt danskar som en bonde slår vetestråna med sin lie.

I hundratal och till synes utan motstånd. Hela tiden skrattande.

Biskopen Hans Brask, fet med skära, hårlösa kinder och små ögon som saknade ögonbryn. Åren i fält hade minskat hans midjeomfång och det pep inte längre när han andades. Fäblessen för dyrbara pälsar och smycken delade han med Peder Jakobsson, men ingen av dem hade haft tillgång till några extravaganser under krigsåren.

Sten Stures gamla kansler Peder Jakobsson var en mager man med kalt huvud, glest rågblont pipskägg och stora påsar under ögonen. ­Kanslern hade inte stridit men varit viktig för att se till att trupperna hade proviant, hästar och vapen – tre saker som gått åt i förödande takt.

Den burduse fältherren Berend von Melen, som lett flottan tillsammans med Sparre och framför allt lyckats få Lübeck att låna ut pengar till att införskaffa flottan. Tjockt, vågigt svart hår och kraftigt gråsprängt skägg. Nu såg han sig om som om han letade efter en gömd skatt han var övertygad om fanns någonstans.

Den hängivne Måns Bryntesson Lilliehöök, som ständigt ville vara Gustav till lags och alltid fick den nyvalde kungen på bra humör. Liten, smal och tunnhårig och hade för vana att nicka intensivt medan han pratade.

Och så den vithårige Ture Jönsson Tre rosor. Markerade kindben och små fina nät av ytliga blodkärl i ansiktet. Vindflöjel och maktspelare.

Men därtill även Tinkas pappa.

Hur skulle dessa bundsförvanter agera nu när landet var erövrat?

Gustav mindes intrigerna och ränkerna vid Stens hov. Det spel som han varit så dålig på. Och nu var förutsättningarna snarare sämre. Han var kung, men det gjorde honom bara mer utsatt.

En blind tiggare i rännstenen var den enda som syntes på gatan. Där fanns ingen som kunde ge honom någon allmosa. Inga dragare som bar tunnor från nyanlända fartyg, inga hopare som ledde kreatur till slakt, inga kämnärer som skyndade fram med viktiga papper till rådstugan, inga munkar i processioner, inga stadstjänare som höll ordning och inga fyllbultar som störde ordningen. Inga grisar eller höns på gatorna, inte ens några råttor. Detta var en annan stad än den Gustav känt. Han hade inte varit där sedan han togs som gisslan och fördes till Danmark. Då 13

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 13

2024-04-26 12:17

hade hans föräldrar Erik och Cecilia och hans småsystrar Märta och Emerentia fortfarande levt.

En annan tid, en annan värld, som han aldrig kunde få tillbaka.

När de kom fram till Stortorget höll han in sin häst och lät blicken glida över den öppna platsen. Här hade alltså fadern halshuggits, medan modern och systrarna tvingats se på. Gustav tyckte sig höra ekon av ­ljuden från då. Skriken, gråten, det dova klafsandet när huvuden skildes från kroppar.

Hur hade Cecilia känt när hon tvingats titta på? Och under åren i fångenskap? Där de yngsta döttrarna dog och hon själv till sist dränktes av kung Kristians män. Kunde Gustav ha stoppat det?

Han hade kastat tyrannen ur landet, men var allt bra igen nu när han besegrat Kristian? Nej. Inte alls. Han hade erövrat landet och kronan, men de han gjort det för var borta. Tomheten efter modern och systrarna kändes i hela kroppen. Allt han såg, allt han tänkte, ville han dela med dem. Men det kunde han inte. Inte heller med Tinka.

Det kändes som att han hade förlorat allt. Han hade svårt att njuta av sin stora seger. Den gällde inte det som var viktigt för honom.

Beskedet om moderns död hade varit nära att krossa honom. Allt hade känts förgäves och han hade velat ge upp. Men åsynen av de tusen­ tals män som stred under hans ledning, och de hundratals döda och skadade som offrat liv och lem för landet och för friheten, fick honom att kämpa vidare. Ännu mer målmedvetet.

De skulle i alla fall inte ha dött förgäves. Han skulle försvara tronen, staden och landet, för han var den ende som kunde slutföra det han påbörjat. Bara han kunde skydda de oskyldiga från blodtörstiga tyranner, makthungriga intrigörer och fiendesoldater.

Margareta.

Tankarna på de älskade han förlorat påminde honom om att han faktiskt hade en närstående kvar i livet. Sin syster.

På Gustavs initiativ hade Lübeck manövrerat bort Kristian II från tronen och lyckats få honom ersatt av hans farbror Fredrik I. Men även om den blodtörstige förtryckaren och svekfulle mördaren Kristian var borta, så visste Gustav inget om Fredriks tankar. Gustav hade trots allt slängt ut danskarna ur landet och minskat deras älskade union till halva 14

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 14

2024-04-26 12:17

storleken. Fredrik ville säkert ha tillbaka Sverige. Frågan var vad han var beredd att göra för att lyckas med det. Vid sidan av Margareta satt ytter­ ligare ett femtontal svenska adelsdamer fångna i Köpenhamn. Risken var att Fredrik skulle ge sig på fångarna, för att utpressa svenskarna eller för att helt enkelt ge igen.

Jag måste få hem min syster, tänkte Gustav. Hon är allt jag har kvar.

Hela min värld. »Ers majestät, välkommen till det befriade Stockholm. Jag är Gorius Holste, borgmästare.« Gustav betraktade den kortväxte mannen som hade dykt upp som från ingenstans och nu bugade framför honom. »Borgmästare? För vad?« sa Gustav. »Några tomma ruckel?« Holste tvingade fram ett leende. »Det har varit en svår tid, men nu är den till ända.« »Ja, nu är staden din«, sa Sparre och såg på Gustav. »Så vad ska du göra med den?« Gustav tittade tillbaka på sin vän utan att svara. »Det är väl som att vinna en kvinna«, sa Färla. »Vad gör man när hon är vunnen? Ingenting. Det är kampen som är intressant, inte att ta hand om åbäket när man vunnit det. Jag röstar för att vi ger oss iväg igen.« »Hur många är kvar här?« sa Gustav och såg sig om. »Några hundra«, sa Holste. »Det blir inte mycket skatt att driva in«, sa Peder Jakobsson. »Förutom kriget har vi haft pest och skörbjugg som skördat liv.« »Vill du jämföra olyckor«, sa Sparre och visade de långa ärren på armen och i pannan. »Nu vill jag bara se till lyckan«, sa Holste, »och tacka stadens frälsa­ ­re för att ni befriat oss.« »Du bryter på tyska«, sa Gustav. »Jag har sådant påbrå, det är sant.« »Er gav sig Kristian inte på.« »Han var mycket sträng mot alla.« »Tvärtom kunde ni göra goda affärer«, sa Gustav. »Särskilt sedan han hängt hälften av alla köpmän i staden.« »Den svenska hälften«, tillade Färla.

15

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 15

2024-04-26 12:17

Han ryckte till i hästens tömmar så att den stegrade. Hovarna slog i luften farligt nära Holstes huvud och borgmästaren fick snabbt backa undan. »Jag är inte tysk längre«, sa han sedan, med armarna som skydd framför sig. »Jag har bott här i tjugo år. Stockholm är mitt hem.« »Då kan du ju skaffa lite kläder åt oss«, sa Sparre. »Så gärna. Till bästa pris.« »Tar du betalt av din kung?« sa Sparre. »Nej, självklart inte. Munnen bara går. Gammal vana.« »Och det ska vara tyger värdiga en konung!« sa Färla. »Naturligtvis. Men kom, ers majestät. Er bror har ordnat en välkomstpresent.« »Min vad?« sa Gustav. »Bror«, upprepade Holste. »Jag har ingen bror. Jag hade, men de är döda.« »Inte den här.« »Jag har ingen bror, säger jag.« Gustav höjde handen, som om han tänkte slå till borgmästaren, men hejdade sig och sänkte den igen. »Jag har själv sett faderskapsbeviset«, försäkrade Holste. »Som er far skrivit under. Och er bror är munk, en gudsman. Sådana ljuger inte.« »De ljuger värre än någon annan«, sa Färla.

Gustav var tyst länge innan han vände sig till Sparre. »Leta upp honom«, sa han. »Han kan inte gå omkring och kalla sig min bror.« »Vad är det för välkomstpresent du ordnat?« sa Färla till Holste. »Är den värdig en kung?« »Kungens käre bror har samlat ihop de bagare, bryggare och kockar han hittat för att hovet ska få den bästa mat staden kan erbjuda.« »Jag hoppas de har maten klar«, sa Sparre. »Vi är utsvultna.« »Följ bara mig.« De högsta befälen och livvakten på sexton man red fram till slottet, satt av och tågade sedan efter den tyskfödde borgmästaren upp till rikssalen.

Och där hittade de dem.

16

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 16

2024-04-26 12:17

Fem man som av klädseln att döma hade varit slaktare, bagare, kockar och konditorer, men som nu hängde döda från takbjälkarna.

På den enes bröst satt ett meddelande fastspikat: Med hälsningar från Vasas bror.

17

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 17

2024-04-26 12:17

2.

Hettan var outhärdlig. Ingen skuggade eller fläktade kung Kristian.

Stanken från de simpla kreaturen i hagarna var vedervärdig, även om den bara var svag. Vägen de gick på var ojämn och gropig och han fick inte bestämma takten själv. »Ramla på, ditt svin!« skrek den lille, fete soldaten med potatisnäsa. »Annars spetsar vi dig på den där bondens grep! Vi orkar inte gå här med dig hela dagen.« »Vi måste ha krafter kvar ifall vi kanske får för oss att våldta din hora till drottning ikväll«, sa den magre som saknade framtänder.

Kristian stannade upp och gjorde en ansats att vända sig om, men en hård smäll av en gevärskolv i axeln fick honom att fortsätta framåt.

Smärtan i axeln syntes inte i hans ansikte. Att låta simpla soldater påverka hans humör var otänkbart. Han såg fortfarande lika butter och uttråkad ut. De ljusblå ögonen var som alltid halvslutna och de bleka ögonbrynen blaserat upphissade. Den vita hyn stramade över de runda kinderna och skägglösa käkarna. Han fortsatte framåt medan han tänkte över situationen.

Fyra vakter var allt som avsatts. Mer för att skydda honom från folkets vrede än för att hindra honom från att fly, sa de. Men Kristian visste att han var populär bland folket. Dem hade han gjort mycket för. Adeln däremot, hade aldrig kommit över att han tagit en del av deras privilegier ifrån dem. Och då fanns det alltid lågtstående knektar man kunde beordra att vakta och förnedra landets rättmätige konung. Knektar som de här fyra brutala, illaluktande galtarna.

Förutom förnedringen i att få sin arvsrätt ifrågasatt var fången­skapen inte så svår att uthärda. Slottet där Fredrik inhyst honom var stor­slaget, omgivningarna där han tog sina dagliga promenader var bland de 18

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 18

2024-04-26 12:17

v­ ackraste i Danmark, både mat och dryck nästintill värdiga en kung.

Att bli hånad och slagen av kreatur på två ben hade han dock svårt att tolerera. Men nu gällde det att uthärda tills han fick tillbaka kronan. Sin, sin fars och sin farfars krona. Över unionen. Hela unionen.

Mest förnedrande var nog de bönder och fattiga trashankar som leta­ ­de sig fram till den lilla vägen för att få skåda den fängslade konungen.

Idag satt en leprasjuk tiggare och sträckte ut sina händer, och det var en ren förolämpning att sådant mänskligt avfall fick komma så nära honom, men Kristian tänkte inte visa sina fångvaktare att han lät sig bekommas. Däremot hade soldaterna stor glädje av den sjuke. »Titta, han vill röra vid lille Kristian!« Den bredaxlade Amund skrattade rått och tittade på sin kollega. »Ska vi inte låta den sjuke röra vid sin fallne kung?« Den tandlöse Bo log, och en droppe saliv rann över hans läpp. »Ja«, sa han. »Lille Kristians dagar är ändå räknade. Kom.« Han greppade Kristian i axeln och började fösa honom mot den dödligt sjuke och gravt smittsamme tiggaren. »Fram med handen, sjukling. Dela med dig av din sjukdom till den avsatte kungen.« »Res på er!« skrek den skitigaste av knektarna åt några bönder som gjort uppehåll i sitt arbete på åkern och nu stod vid vägkanten och buga­ ­de djupt för sin konung. Kristian nickade belåtet för sig själv. Han var älskad av folket. Nu gällde det bara att undvika den leprasjukes händer. »Res på er, sa han!« skrek en annan knekt med kluven överläpp som han försökte dölja med en kraftig mustasch. När de bugande åkerarbetarna inte lydde tog han ett par raska kliv mot de ohörsamma och förde handen mot svärdsfästet.

Han avbröt rörelsen precis när han nådde fram till den gamla gumman.

Helt enkelt för att han fått en kniv intryckt i magen.

Tiggaren ropade till och pekade. Soldaten som höll Kristian vred på huvudet för att se vad tiggaren pekade på.

I samma ögonblick som soldaten såg sin kollega sjunka ner på knä reste sig tiggaren och drog en vass kniv över halsen på honom. Knekten tappade greppet om Kristians axel, gurglade något ohörbart i förvånad ton och föll omkull.

19

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 19

2024-04-26 12:17

Nu blev de andra knektarna varse vad som hände, men hann inte dra sina vapen innan bönderna var över dem och begravde sina liar och hackor djupt i deras kroppar.

En gäll vissling från tiggaren och så kom två man ridande, med en extra häst.

Tiggaren hjälpte snabbt Kristian upp i sadeln, de tre red iväg och bönderna och tiggaren försvann över fälten.

Kvar låg fyra döda soldater som misslyckats med sitt uppdrag.

20

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 20

2024-04-26 12:17

3.

Allt prat, alla gissningar och besvärjelser. Det var bara röster för Kristina. Och orden ändrade inget. De hade inte gjort det under åren de varit fängslade i Köpenhamn. Trots alla teorier satt de fortfarande kvar här i denna fuktiga kalla cell. Ord ändrade aldrig något. Bara handlingar.

Antingen vann Gustav och Sverige blev fritt, eller så vann danskarna och Sverige blev kvar i unionen. Oavsett vilket var deras liv i fara. De kunde avrättas som hämnd för förlusten eller som straff för det misslyckade upprorsförsöket.

Att det blev just Gustav Eriksson Vasa som fick ihop en armé och lyckades utmana Kristian, det hade Kristina inte väntat sig. I hennes ögon hade han varit av samma skrot och korn som sin far, den våldsamme och klent begåvade Erik Johansson Vasa. Och trots att Kristina förklarat detta för Gustav hade han alltså varit den ende av de kidnappade hovmännen som inte bytt sida till Kristian. Dessutom blev han den som lyckades ena landets motståndsmän. Framstegen som följde hade varit goda nyheter för hennes söner och hela Stureätten. Snart kunde tronen vara deras.

Men Kristina lät sig inte hoppas för mycket. Gud hade ett öde i beredskap för dem och vad det var kunde ingen förutse.

Hon klappade sin son, drog sakta handen genom lille Svantes hår. Det lugnade honom och hon måste erkänna att det lugnade henne också.

Med en lätt puff blåste hon undan en lock av det blonda håret som fastnat i ögonfransarna. Det fick henne att fundera på hur hon själv såg ut nu. Hon hade inte sett sig i en spegel på flera år. Håret var fortfarande blont, men kanske med fler gråa hårstrån, kindbenen var förstås fort­ farande markerade och ögonen blågröna. Men hade hon åldrats? Hade det brutit fram rynkor i ansiktet? Det spelade ju ingen som helst roll 21

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 21

2024-04-26 12:17

egentligen, men hon tyckte om att veta hur hon såg ut, ha en god bild av hur hon uppfattades av andra.

Medan resten av kvinnorna delade på maten och tjattrade om de liv de en gång haft, så tänkte Kristina på sina barn. De två hon hade kvar.

Nils i säkerhet i Danzig och Svante här i fängelsecellen med henne, utsatt och helt beroende av att hon kunde beskydda honom. Ingen mer av de svenska fångarna hade dödats sedan Cecilia dränktes, men det kunde ändras när som helst.

Hur skulle man kunna skydda sina barn från allt ont? De var så olika också. Den vackre Nils var redan påfallande vuxen till sättet och hade börjat få en ung mans kropp, medan Svante fortfarande var som ett litet barn med sina runda kinder och sin trubbiga näsa. Nils var den utvalde tronföljaren, modig och självsäker. Svante var för alltid lillebrodern, känslig och ängslig. Och snäll. Varje morgon vaknade Kristina av att han smekte hennes kind. Han såg alltid på henne med ett leende. Ingen hade någonsin fått henne att känna sig så älskad som Svante. Nils älskade sin mor och Sten hade älskat sin hustru, det tvivlade hon inte på, men de hade båda en uppgift, ett kall, som tävlade med kärleken till henne.

Medan Nils skolades i Danzig för sin roll som kung gav Kristina dagligen Svante lektioner i hur ett hov fungerar, hur ett land sköts och hur han skulle kunna vara sin bror behjälplig, På samma sätt som hon själv stöttat sin man Sten på alla sätt hon kunnat, skulle Svante stå vid sin brors sida och bistå honom i hans plikter. Tillsammans skulle de inta Stureättens rättmätiga plats i rikets ledning. Hela Kristinas liv gick nu ut på att hjälpa sin äldste son och där behövde hon hans yngre bror vid sin sida. Den dagen hon kallades hem till sin himmelske fader skulle Svante ta över och fortsätta hennes verk. Nils axlade faderns mantel och Svante moderns. »Kan det vara sant?« Den gälla rösten ryckte Kristina ur funderingarna. »Att Kristian är avsatt? Vakterna säger ju inget.« Den långa, rödhåriga Birgitta Roos af Ervalla hade alltid rykten, teorier och gissningar att dela med de andra, men det var sällan något visade sig stämma.

Kristina fortsatte att blunda och försökte sväva iväg igen i tankarna, men det gick inte.

22

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 22

2024-04-26 12:17

»Vi har i alla fall mer att äta«, sa Kristinas mor Sigrid, som hade överlevt på nästan ingenting. »Det kan vara drottning Elisabet som hjälpt oss«, sa Kristina. »Det måste inte betyda något.« »Någon sa att han var död«, sa den blonda och lätt kutryggiga Anna Lillie. »Vem då?« sa Sigrid. »Någon här inne? Hur skulle vi kunna veta det?« »Sa inte någon att han flytt till Sverige?« sa Birgitta. »Eller att han anfallit igen?« »Han lär vara fånge«, sa Anna. »Jag hörde vakterna viska med varandra. Svårt torterad tydligen.« »Om Kristian är störtad, varför släpper de då inte ut oss?« sa Kri­ stina. »Eller ger oss nya kläder?« sa Birgitta. »Hur går det för din bror, Margareta? Skulle inte han befria oss? Var det inte så du sa?« frågade Anna Lillie.

Margareta Eriksdotter Vasa granskade henne ett tag innan hon svarade. »Vi är trygga nu«, sa hon sedan. »Danskarna vågar inte skada oss eftersom de är rädda för Gustav. Han kan besegra dem och ta Danmark också.« »Du tror att han lyckas där Sture stupade?« sa Anna.

Kristina bevärdigade inte ens Anna Lillie med en blick när hon talade: »Vad tror ni att han gör med er, vars män svek Sten Sture?« sa hon. »Gustav är godhjärtad«, sa Margareta. »Allt kommer att vara förlåtet.« Då öppnade Kristina ögonen och såg på de andra, som stannade upp mitt i rörelserna, med brödbitar halvvägs till munnen. »Lita inte på att Nils kommer att vara lika mild«, sa hon. »Han dyrkade sin far och kan vilja straffa alla som gått emot Sten. Och det är kungens rätt.« »Ska Nils bli kung?« sa Svante, lösgjorde sig ur sin mors famn och satte sig upp. »Ja«, sa Kristina.

23

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 23

2024-04-26 12:17

»Blir han elak då?« »Nej, tvärtom. Han blir en god kung. Rättvis och klok.« Rädslan i Svantes blick försvann och han satte sig i sin mors famn igen. »Du pratar som om han redan satt på tronen«, sa Anna. »Det finns nog fler som känner sig kallade.« »Ska vi inte hålla sams, vi som lidit tillsammans?« sa Sigrid och tittade upp på Anna Lillie. »Varför ska vi överta männens strider och intriger?« »För att de är våra män.« »Var våra män«, betonade Sigrid. »Tänk om danskarna förlorar och tar ut sin hämnd på oss?« sa Anna. »Då är det din brors fel.« »Vill ni att Gustav vinner eller inte?« sa Margareta. »Beror väl på vad som händer«, sa Birgitta. »Vindflöjlar«, sa Kristina. »Precis som era män.« »Det var inte våra män som drog olycka över landet genom att sätta sig upp mot Kristian.« Dörrarna slogs upp och ett dussin soldater marscherade in, slet upp kvinnorna och började fösa ut dem ur cellen. »Upp!« röt befälet. »Ut med er! Lämna allt. Ni behöver inget dit ni ska.«

24

Skördeman-Härskaren-Inlaga-Tryckoriginal-240426.indd 24

2024-04-26 12:17