9789177956532

Upplöst Sara Blædel och

Mads Peder Nordbo Översättning Jessica Hallén

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 3

2022-09-30 19:10

Originalets titel: Opløst Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2021 Sara Blædel and Mads Peder Nordbo First published by JP/Politikens Forlag, Denmark Published by arrangement with Nordin Agency ApS, Denmark Översatt av Jessica Hallén Omslag av Islington Design Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-653-2 www.bokforlagetpolaris.se

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 4

2022-09-30 19:10

Av vatten är du kommen Vatten skall du åter bli Av vattnet skall du återuppstå

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 5

2022-09-30 19:10

DAG 1 – FREDAG

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 7

2022-09-30 19:10

Bilrutan var nedrullad till hälften så att han kunde lyssna efter henne. Små fläckar av morgonsol var som droppar av eld i gräset.

Det brann. I gräset och i honom. Han hade suttit där förut. Suttit precis där, i bilen med sitt te under träden bakom idrottshallen, fredad från alla kameror och från folks blickar. Sopbilen kom på måndagar. Dagbarnvårdarna kom med barnvagnar och grupper av små tultande barn mellan 09:05 och 09:17. Han hade aldrig själv sett dem, men den lilla kameran han hade satt upp på den låga tillbyggnaden bakom honom hade fångat allt under ett helt års tid och han visste in i minsta detalj vad som hände varje morgon. Nu var kameran nedplockad och han var färdig.

Han kastade en blick på klockan på instrumentbrädan. Den var 07:47. På sätet bredvid honom låg hennes filer. Hon gick dit tre gånger i veckan innan jobbet. Ankomsttiden varierade lite, mellan 06:30 och 06:40, men hon lämnade alltid hallen tio i åtta för att utan problem hinna cykla till sitt arbete på Tallerupskolan och vara där strax innan det ringde in. Hon hade inte varit sjuk en enda dag under året som gått. Han hade noterat att hennes man skickade barnen till skolan och att det i regel var hon som hämtade dem på eftermiddagen.

9

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 9

2022-09-30 19:10

Han lät fingret glida över anteckningarna om henne. De var ganska omfattande. Det fanns ingen övervakningskamera på hallens baksida, förutom den han själv hade satt upp. Hallens egen kamera var riktad mot framsidan, men den hade han oskadliggjort medan det ännu var natt.

Klockan var 07:49. Snart skulle hon vara på väg. Han tog en klunk från termosmuggen. Kände ett tryck över bröstet.

Bredvid hennes mapp låg en liten skinninbunden, blanknött bok. Han smekte det blanka lädret innan han lade den och informationen om henne tillsammans med de andra mapparna i handskfacket.

Nu var det dags. Strax skulle hon komma ut och upptäcka att cykeln var borta. Hon skulle se sig om. Tiden skulle gå. Det skulle vara mindre än fem minuter till dess att det ringde in på skolan.

Där kom hon. Håret uppsatt. Väskan vilade tungt över axeln men stegen var lätta när hon gick mot cykelstället. Han följde henne med blicken i backspegeln och startade bilen.

Hon såg sig sökande omkring, kastade en blick på klockan och närmade sig småspringande bilen i riktning mot skolan.

En rysning av välbehag genomfor honom när han vände ansiktet mot henne. ”Hej”, sa han när hon kom upp jämsides med bilen. ”Du ser jäktad ut, vill du ha skjuts?” * De båda skärmarna framför Nassrin surrade. Utanför stod solen högt över de gamla husen på andra sidan av Hans Mules Gade, men det drog kyligt från det öppna fönstret.

Hon hade suttit framför datorerna och stirrat på ansikten och namn sedan hon kom till sitt sena arbetspass och aldrig hade hon 10

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 10

2022-09-30 19:10

varit så trött på sin muslimska bakgrund som sedan hon blev färdig på polishögskolan och började vid polisen i Odense.

Ansikte efter ansikte gled förbi på skärmarna medan hon knappade in ny data från korten på skrivbordet framför henne. Fynpolisen hade hundratals ungdomar med arabiska rötter i sina karto­ tek och det var i stort sett alltid Nassrins uppgift att uppdatera deras uppgifter och hålla koll på relationer och var de uppehöll sig. Det var okej. Absolut. Men hon hade börjat tröttna på att uppgiften alltid tillföll henne. För att hon var muslim? För att hon var yngst? För att hon inte var tillräckligt duktig för vanligt utredningsarbete? Emellanåt fick hon dessutom skämtsamma, sarkastiska kommentarer, som: Då var det nyheter om klanerna igen. De kunde dra åt skogen.

Nassrin stördes av skrattsalvor och vände hastigt blicken mot Dea Torp. Den äldre kollegan hade för vana att skruva upp volymen några hack när det var någon riktig karlakarl i närheten.

Patetiskt! tänkte Nassrin irriterat. De var ungefär sjuttio anställda på den reaktiva avdelningen och så hamnade hon givetvis på ett kontor med fem poliser och inspektör Torp som gruppledare.

Det var en polis från hundpatrullen som hade slagit sig ned på kanten av Deas skrivbord med en kopp kaffe. Dea hade släppt ned sitt glänsande, askgrå hår så att det vilade över axlarna. Hundföraren hade väst på sig men ingen jacka och remmen till axelhölstret syntes. Han var bredbröstad och flirten de ägnade sig åt fyllde hela rummet. Nassrin vände irriterat bort blicken. Det var uppenbart att varken Dea eller killen från hundpatrullen behövde sitta dagarna i ända och stirra på ett oändligt antal foton av bedrövliga förortsgangsters. ”Här.” Nassrin vände sig om och såg på Liam Stark. Hon trivdes med avdelningens poliskommissarie och hade länge drömt 11

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 11

2022-09-30 19:10

om att få arbeta på grova brott, men hon kunde inte begripa att han aldrig tillrättavisade Dea som fullständigt hade tagit över det gemensamma arbetsrummet. Några av de äldre kollegorna kallade honom Skotten på grund av hans skotska rötter och förkärlek för hemlagad haggis som fick hela avdelningen att stinka av fårfett. ”Vill du ha en kopp te?” frågade han och ställde en naggad mugg på hennes bord bredvid alla foton. ”Går det framåt?”

Hon nickade långsamt och tog emot muggen. ”Men det var ju inte precis därför jag kom till RA”, sa hon och nickade mot skärmen.

Det tog ett tag innan han tyckes förstå vad hon menade, men sedan pekade han på korten. ”De där lägger grunden till utredningsarbetet och är en av våra viktigaste uppgifter.”

Hon såg förstulet på honom, men han verkade mena allvar. ”När vi håller oss à jour med var de befinner sig och vet vad de håller på med, så ligger vi det steg före som ger oss möjlighet att agera … Så du har fel om du tror att det här inte är viktigt.”

Han hade sagt det förr, men det fanns ju fler nyanställda än Nassrin. ”Vet du att de kallar mig bonusblatten?” ”Vilka då? Här hos oss?” ”Nej, inte här … ute på stan.” Hon pekade på skärmen. ”De där.” ”Är det ett problem? När du är ute?”

Hon skakade på huvudet och försökte undertrycka känslan av orättvisa. ”Nej, problemet är väl snarare att jag så sällan är ute. Det känns över huvud taget inte som någon vidare bonus att sitta här och glo på en skärm dagarna i ända.” Hon drack ett par snabba klunkar av teet och kände Liams blick. Hon brände sig på tungan, men nu hade hon fått ur sig det.

Dea skrattade högt vid sitt skrivbord igen, men det verkade inte störa Liam. Kanske märkte han det knappt, tänkte Nassrin.

12

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 12

2022-09-30 19:10

Och det var givetvis han som hade fått Dea Torp hit till Odense, trots att det var svårt att förstå varför.

Nassrin hade googlat henne och det var hyfsat uppenbart att gruppledaren redan haft sin glansperiod inom polisen och nu var på väg nedåt på karriärstegen med sjumilakliv. Hon var femtioett år, hade varit framgångsrik och suttit som polisintendent på gamla mordavdelningen i Köpenhamn, men så hade något hänt som fått henne att fara till Grönland där hon varit ett par år hos polisen i Nuuk. När hon återvände till Danmark var det till en plats som polisinspektör hos Fynpolisen, tämligen långt från toppen. För Nassrin var det ett kliv nedåt som hon inte kunde låta bli att grubbla över. ”Jag hade nog bara tänkt mig något annat”, sa hon avfärdande.

Liam hade rätat på sig och betraktade henne eftertänksamt med rynkad panna. ”Det är noterat, Nassrin. Jag hör vad du säger, men det här är ju trots allt din första anställning som polisassi­ stent, så …” Han såg vänligt på henne. ”Vi ska nog släppa ut dig på fältet som utredare, det lovar jag, men du får ha lite tålamod!”

Borta vid skrivbordet hade Dea och hundföraren slutat flina och rest sig. En man hade blivit synlig i dörröppningen. Han var sammanbiten och blek och leddes in av en av receptionisterna som upplyste dem om att han var där för att anmäla sin hustru försvunnen. * ”Vad sjutton!” mumlade Liam för sig själv. ”Är det någon du känner?” frågade Nassrin bakom honom.

Liam nickade. ”Det är Claus, min sons tränare i vattenpoloklubben i Tommerup.”

13

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 13

2022-09-30 19:10

Dea var på väg mot mannen som sökande såg sig omkring tills han fick syn på Liam. ”Det är Charlotte!” sa han så högt att rösten rungade i den halvtomma lokalen. ”Hon är borta. Jag tror att något har hänt henne. Hon skulle ha hämtat barnen, men hon dök aldrig upp och du vet att hon aldrig skulle låta Oliver bli kvar hos dagmamman. Hon har råkat ut för en olycka eller blivit utsatt för ett brott.” Han babblade mekaniskt i tystnaden som sänkt sig kring honom.

Dea vände sig mot Liam, men han nickade bara och lät henne ta ordet. ”Det var mig du pratade med när du ringde”, började hon och samlade snabbt ihop håret i en hästsvans. ”Som jag försökte förklara i telefon har vi dessvärre inte resurser nog att röra upp himmel och jord för att din fru har varit borta i några timmar.

Hon är en vuxen kvinna och det kan finnas en uppsjö av förklaringar …” ”Det handlar inte om att hon varit borta i ett par timmar”, avbröt Claus ilsket. ”Hon är försvunnen, någon har gjort henne något. Och det var det jag försökte förklara i telefon, men du lyssnade ju inte. Jag skulle väl inte stå här om jag inte var säker på att något var fel. Hon är borta.” ”Vill du inte sätta dig ned?” frågade Dea och pekade på stolen som stod vid ena änden av skrivbordet. Men mannen satte kurs mot Liam och höll fram sin telefon mot honom. ”Jag hade precis skickat ut pojkarna i duschen efter träningen när jag såg alla missade samtal från förskolan”, sa han och skrollade febrilt bland samtalslistor och sms. ”Hon skulle aldrig stänga av sin telefon och jag kan inte komma fram till henne.” Rösten var tjock och han pratade hektiskt och stötigt. ”Hon har inte hämtat barnen. Du vet ju att jag alltid tränar pojkarna tisdagar och freda14

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 14

2022-09-30 19:10

gar och de dagarna är det Charlotte som hämtar Cille och Oliver.

Jag har kollat mejl och Messenger men hon har inte meddelat att hon inte kan hämta.”

Liam tog honom i armen och ledde honom till en av de båda fåtöljer som stod framför fönstret. ”Vill du ha ett glas vatten?”

Claus stötte bort honom med handen. ”Nej, jag vill att ni hjälper mig hitta min fru.”

Dea anslöt sig till dem. ”Precis när menar du att hon försvann?” frågade hon och drog fram en stol så att de hamnade mittemot varandra.

Mannen vände sig mot henne som om hon kastat en förolämpning i ansiktet på honom. ”Hur skulle jag kunna veta det?” utbrast han. ”Hon är borta.

Barnen har inte blivit hämtade och det visar sig att hon aldrig kom till arbetet i morse. Så då var hon i alla fall borta.”

Liam satte sig på en annan stol. ”Nu tar vi det i tur och ordning”, föreslog han. ”Du säger att hon aldrig kom till jobbet i morse. Hur är det nu, hon är väl lärare i Tommerup?”

Claus nickade. ”På Tallerupskolan”, sa han. ”Innan jag åkte hit ringde jag en av hennes kollegor som sa att de inte heller har hört något från henne. Hon har inte sjukanmält sig, hon är bara borta.

De var tvungna att skaffa vikarie till hennes lektioner och skolexpeditionen har tydligen också försökt få tag på henne.”

Liam räckte honom ett glas vatten, det skvalpade ut när Claus förstrött ställde ifrån sig det på det lilla bordet. ”Och så har jag pratat med flera av hennes vänner”, fortsatte han, ”men de har inte heller hört från henne. Ni måste leta efter henne. Hon kanske är död!” Han började hetsa upp sig igen. ”Vad får dig att tro att hon är död?” frågade Dea skarpt.

Mannen såg på henne med mörk blick. ”Både förskolan och dagbarnvårdaren har ringt en massa gånger eftersom Charlotte 15

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 15

2022-09-30 19:10

inte kom för att hämta barnen innan de stängde. Nu har Beate, det är prästen i Tommerup, tagit med barnen hem till prästgården eftersom hon ändå skulle hämta sin dotter på förskolan.”

Claus vände sig mot Liam som om han förväntade sig att han skulle förstå. ”Min fru skulle aldrig någonsin glömma att hämta våra barn.” ”Kan det vara du som har glömt att ni hade bestämt att du skulle hämta i dag?” föreslog Dea. ”Eller kan hon ha kommit överens med någon annan om att hämta barnen i dag?”

Claus lutade sig närmare henne. ”Vår treåriga son är född med Downs syndrom och du kanske kan räkna ut att en mamma inte bara lämnar en liten pojke som är så beroende av fasta rutiner och välbekanta ansikten? Det skulle hon aldrig utsätta honom för. Det är alltid vi själva som hämtar. Vår dotter är bara fem. Du förstår väl själv att något har hänt?”

Hans anklagelser och förebråelser bekom inte Dea. Hon lutade sig närmare och frågade när han senast såg sin fru.

Claus sjönk ihop en aning. Liam iakttog honom och noterade den förtvivlan som präntade en djup fåra över den släta pannan.

Det bruna håret var bakåtkammat men föll ned i pannan eftersom han hela tiden nervöst drog händerna genom det. Liam visste att paret Laursen bodde på Buchwaldsvej i Tommerup och han kände Charlotte genom vattenpoloklubbens sociala begiven­ heter, men visste inget om hur makarna hade det tillsammans eller vilka de umgicks med. ”Jag såg henne senast i morse. Halv sju, när hon åkte för att träna. Det gör hon på Fin form i Tommerupshallen, tre gånger i veckan. Hon har ombyteskläder med sig och hon duschar där när hon har tränat och åker direkt till jobbet efteråt. När hon gick sa hon att hon skulle handla på hemvägen innan hon hämtade 16

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 16

2022-09-30 19:10

barnen.” Han gömde ansiktet i händerna. Det var tydligt att han ansträngde sig för att bevara fattningen.

Liam studerade honom. Granskade händernas rörelser, lade märke till den flackande blicken när Claus nervöst drog handen genom håret. Han försökte se tecken på skuldkänslor eller lögner, men det han såg påminde mest om förtvivlan och rädsla. ”Hon var på morgonträningen i idrottshallen. Jag har pratat med kompisen som hon tränar tillsammans med. Allt var som vanligt. De skildes åt efter träningen och därefter ska Charlotte bara cykla ett par hundra meter till sitt arbete på skolan.” Claus stirrade stint på Dea, som om han ångrade sin tidigare ilska. ”Det har aldrig hänt förut … Aldrig. Och därför vet jag att något är fel.

Att något har hänt!” ”Men det händer ju ganska ofta att folk försvinner”, sa Liam. ”Och det är i stort sett alltid så att den försvunne dyker upp igen på eget bevåg.” ”Charlotte skulle aldrig göra så här mot våra barn. Det är ju för helvete det jag säger! Du har ju sett dem, eller hur? Oliver har Downs … Du måste väl veta att det här inte alls är likt henne?” ”Jag känner ju inte Charlotte särskilt väl, Claus.” ”Nej, det gör du inte, men ni måste förstå att något är helt fel.”

Claus böjde sig fram och dolde ansiktet. ”Min fru har blivit utsatt för ett brott och ni måste hjälpa mig.” ”Och det vill vi förstås”, sa Dea snabbt, ”men bortsett från att du inte vet var hon befinner sig, är det något annat som får dig att tro att det handlar om ett brott?” ”Det är ett brott!” Claus rätade abrupt på sig och räknade på fingrarna när han rabblade upp: ”Mobilen är död och så är det cykeln. Hon skulle ha cyklat till jobbet på den, men vi hittade den bakom en avfallscontainer vid idrottsanläggningen.”

17

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 17

2022-09-30 19:10

”Vi?” avbröt Liam. ”Eller, ja, prästens man, Peter, hittade den. Jag tror inte att den stod där när jag kom ut från hallen för jag letade också efter den när jag var färdig med träningen och upptäckte alla meddelanden jag hade fått. Jag skyndade mig givetvis hem för att se om hon var där. Tänkte att hon kanske hade trillat där hemma. Eller att hon plötsligt blivit dålig och gått hem. Jag såg för mig hur hon hjälplös låg någonstans i huset utan att kunna kalla på hjälp.” Han blev blank i ögonen när han berättade att barnen hade fått lov att äta hos prästen och hennes sambo, Peter. ”Jag tror att cykeln ställdes dit efter att jag lämnade hallen.” ”Kan hon inte ha ställt den där själv?” frågade Liam. ”Varför skulle hon ställa cykeln bakom en container och sedan bara försvinna?” kontrade Claus och skruvade oroligt på sig på stolen. ”Det kan det väl finnas många anledningar till. Hon kanske har hämtat den nu, medan du varit här?” ”Peter låste den med ett lås han hade i bilen.”

Liam höjde på ögonbrynen. ”Prästens man, alltså?” ”Ja, och det var han som skjutsade hit mig också. Nu har han åkt tillbaka, för barnen är ju hos dem.” ”Om inte annat så ringer hon väl när hon hittar cykeln med ett främmande lås på”, sa Dea torrt.

Liam harklade sig. ”Min kollega har rätt”, sa han. ”Och vi måste ha något mer som pekar på att Charlotte är försvunnen innan vi kan inleda en regelrätt sökinsats. Men det är klart att vi tar din anmälan på allvar. Givetvis gör vi det och vi upprättar ett ärende där det framgår att du har anmält henne försvunnen.” ”Jag förstår att det jag säger nu kan låta lite hårt i din situation, men om det hade rört sig om ett barn hade vi dragit igång hela 18

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 18

2022-09-30 19:10

apparaten på en gång. Nu gäller det en vuxen kvinna. Du måste ha lite tålamod och ge din fru en chans att komma tillbaka”, sa Dea. Liam nickade. Han höll med och var på sätt och vis lättad över att det var Dea som på sitt rättframma sätt serverade Claus verklighetens realiteter. ”Hon dyker säkert upp igen”, instämde han. ”Och om Charlotte inte kommer hem senare i kväll eller i natt, inleder vi en sökinsats i morgon.”

Claus följde motvilligt med när Liam och Dea reste sig. ”Men allt det där med att man ska agera snabbt vid kidnappningar och att de första tjugofyra timmarna är de viktigaste när det har skett ett brott?” Ögonen blev blanka igen och han knöt frustrerat händerna. Tystnaden sänkte sig mellan dem när ingen svarade. Så skakade Claus uppgivet på huvudet och stoppade handen i fickan för att dra upp en skrynklig papperslapp. ”Om ni hör något som helst som kan ha med Charlotte att göra, ber jag er att ringa mig. Om ni får information om en olycka, om en medvetslös person. Vad som helst. Så ring. I natt också.”

Han slätade ut den lilla lappen och skrev ned sitt mobilnummer. Så gav han den till Dea innan han vände sig till Liam. ”Du har ju mitt nummer, så bara ring du med.”

Dea skulle vika ihop lappen men studsade till när hon fick syn på den text som var tryckt på baksidan.

Allah förlåter inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Allahs sida har sannerligen gjort sig skyldig till en oerhörd synd.

”Vad är det här?” frågade hon nyfiket och höll upp den korta texten mot Claus som hade börjat gå mot dörren. Han vände och kom tillbaka.

19

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 19

2022-09-30 19:10

”Charlotte är religionslärare. Lappen låg på trappan utanför ytterdörren, den måste ha ramlat ur väskan när hon gick.” ”Har du ett foto på Charlotte?” frågade Dea. ”Så kan vi skicka ut det till andra polisområden om vi behöver efterlysa henne i morgon.”

Claus nickade och höll fram sin mobil. ”Jag brukar säga att hon liknar Mia Lyhne, skådespelaren.” ”Mia Lyhne?” upprepade Dea och såg frågande på den lilla skärmen. ”Jaha, ja!”

De stod kvar en stund under tystnad. Liam tyckte plötsligt det var svårt att bara skicka i väg mannen. De hade känt varandra under alla år som Liams son hade spelat vattenpolo. Inte för att de stod varandra särskilt nära, men tillräckligt nära för att känna den sortens gemenskap som uppstår när man tillhör samma lag. ”Var är barnen nu? Är de kvar hos prästen?” frågade han och kasta­­de en hastig blick på klockan. Han tyckte synd om mannen. Liam skulle själv ha reagerat på samma sätt om det varit hans fru, Helene, som plötsligt försvunnit, så han kunde absolut förstå Claus oro och tärande rädsla. ”Beate erbjöd sig att lägga dem om det blev sent, men om ni ändå inte kan göra något i kväll kan jag lika gärna åka dit och hämta dem.” ”Jag kan skjutsa dig”, erbjöd Liam. ”Nu?” sa Claus förvånat, men grep genast halmstrået. ”Tack, det vill jag gärna; Peter har ju åkt tillbaka hem.”

Liam kände genast Deas blick, men struntade i hennes ovilja att dra igång något innan det hade gått ett dygn. Den där blicken påminde honom ständigt om att hon hade mer erfarenhet av mordutredningar än han. Å andra sidan hade hon inga relationer i området som var viktiga för henne. Han var väl medveten om att 20

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 20

2022-09-30 19:10

det mest var ett plåster på såret att han erbjöd sig att skjutsa Claus tillbaka till Tommerup när det egentligen var polisens kriminaltekniker och spårhundar mannen hade hoppats på, men Liam ville faktiskt gärna höra huruvida prästen hade samma uppfattning om vad som hänt.

Liam gick ett par steg bakom Claus när de följdes åt ut till bilen. Tränaren gick framåtböjd med slokande axlar och händerna i fickorna på de löst sittande träningsbyxorna. Om det rörde sig om ett brott, tänkte Liam, kunde Claus mycket väl själv ligga bakom hustruns försvinnande och den möjligheten var den första de skulle titta på ifall Charlotte inte dök upp under kvällen eller natten. De skulle gå hårt åt honom. Liam hade aldrig tyckt särskilt mycket om den delen av arbetet. Människor som upplevde rädsla och ovisshet. Och det gjorde egentligen detsamma om Charlotte roade sig med ortens smed eller hade stuckit till Bahamas; ovissheten var det värsta. Han spolade tillbaka till det ögonblick då Claus klev in på kontoret. Erinrade sig oron och desperationen i tränarens röst. Hur angelägen han varit om att få polisen att agera för att ingen i efterhand skulle kunna anklaga honom för att ha dröjt med att efterlysa hustrun. Men möjligheten fanns också att Claus gjorde rätt i att vara rädd, tänkte han när de satt sig i bilen. Att Charlotte faktiskt hade råkat ut för något, att hon blivit utsatt för ett brott och att han och Dea snart skulle få ångra att de inte satt till alla klutar på en gång. * Beate höll på att fylla den stora glaskannan med vatten när hon såg en bil komma körande uppför infartsvägen till prästgården.

Hon kisade lätt och kunde urskilja Cecilies och Olivers pappa 21

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 21

2022-09-30 19:10

i bilen. Hon skyndade sig till ytterdörren så att de inte skulle hinna knacka på. Om det var dåliga nyheter ville hon höra dem innan barnen kom farande. ”Hallå, Claus”, sa Beate ängsligt när hon öppnade den stora ytterdörren. ”Vi har haft det bra, men så märkligt med Charlotte, vad sa polisen?” ”Liam är från polisen”, sa Claus och nickade mot Liam som stod precis bredvid. ”De gör inte så mycket än.” ”Liam Stark”, sa Liam och sträckte fram handen. ”Poliskommissarie i Odense.” ”Jag heter Beate”, sa hon och tryckte Liams hand. ”Jag är präst här i samhället och så har Claus och jag våra flickor på samma förskola.” ”Claus och jag känner varandra från vattenpolon”, sa Liam med ett leende. ”Claus tränar min son.”

Beate nickade och i samma stund öppnades dörren till vardagsrummet och Cecilie kom springande och kastade sig om faderns ben. ”Följ med in, pappa, vi får köttbullar!” ”Vi skulle faktiskt precis äta kvällsmat”, sa Beate lite urskuldande. ”Barnen var hungriga och … ni får gärna äta med oss om det är så?” ”Ja, kom pappa”, sa Cecilie och drog i väg med fadern. ”De vet inte att deras mamma är försvunnen”, sa Beate till Liam. ”Peter och jag har faktiskt bara sagt att Charlotte har blivit försenad från skolan, trots att Claus säger att hon inte har varit där; det är väl inte riktigt vår uppgift?” ”Absolut inte”, svarade Liam hastigt. ”Det är bra att barnen inte är uppskrämda de också.”

Beate nickade. Hon tyckte om värmen i den rödhårige polismannens blick. Det var något visst med honom. Det lite ostyriga 22

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 22

2022-09-30 19:10

håret och det röda skägget. Hon kände sig trygg med honom. ”Tror ni att det har hänt Charlotte något?” ”Det är omöjligt att säga så här tidigt, men jag följde egentligen med för att fråga vad du tror.” ”Jag känner dem ju inte så väl”, sa Beate. ”Mest från förskolan, och så är det ju ett litet samhälle.” ”Vet du om Charlotte och Claus har kommit för sent till hämtningen vid andra tillfällen eller om Charlotte har försvunnit tidigare?” ”Nej, det har jag inte fått intryck av. Inte alls, faktiskt.” ”Claus berättade tidigare att din man hittade Charlottes cykel bakom idrottsanläggningen och satte ett lås på den. Vet du vad han hade för sig där nere?” ”Ja, han åkte dit för att ta sig en titt eftersom Claus var helt uppriven och så kände han igen Charlottes cykel eftersom vi ofta träffar henne vid förskolan … Den är lätt att känna igen med den färgen.” Hon log. ”Och så satte han dit sitt eget lås på den?” ”Det är typiskt Peter. Cykeln var inte låst och det fixade han inte; han kommer från Aarhus och inte en liten håla som den här.” ”Tack, vi brukar också alltid säga till folk att låsa sina cyklar, men i regel bara sina egna.”

Hon uppfattade en retsam glimt i hans ögon.

Peter kom ut i hallen och såg allvarligt på Liam. ”Jag hörde att ni pratade om cykeln.” Han hälsade och presenterade sig. ”Vi pratade bara om att du hade låst den.” Beate sökte Peters blick. Hans rakade hjässa glänste i ljuset. ”Ja, det var kanske lite dumt”, sa Peter, ”men en ren reflex när man kommer från en större stad.” ”Lade du märke till något där ute?” frågade Liam med ett vänligt leende.

23

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 23

2022-09-30 19:10

”Nej, inte utöver det faktum att det var underligt att den stod bakom byggnaden. Man skulle ju aldrig ställa den där.” ”Och du var där för att hjälpa Claus att leta?” ”Ja.” Peter nickade. ”För övrigt läste jag på universitetet med en som bara tog sin cykel en morgon och cyklade till Berlin”, fortsatte han med lättare röst. ”Berlin?” upprepade Liam och tittade förbluffat på honom. ”Charlotte har ju inte cyklat till Berlin, Peter”, utbrast Beate irriterat. ”Hennes cykel står ju där!” ”Nej, nej”, sa Peter snabbt och böjde lite på nacken. ”Jag menar bara att folk plötsligt kan få för sig sånt där … och det var fint väder i morse. Jag hoppas ju bara att hon snart dyker upp igen.” ”Ja, vi får hoppas på det”, sa Liam raskt och tog farväl. Beate följde honom ut på gårdsplanen. De måste hålla hoppet uppe, tänkte hon och kastade en blick in bland de buskar och träd som omgav prästgården. Skuggorna tycktes mörkare. Det prasslade till höger om henne, som om ljudet av hennes steg över gårdsplanens singel fått något levande att söka skydd bakom idegranen. * Liam var tillbaka på Reaktiva enheten i Odense och tittade in på kontoret. En gång i tiden hette de Grova brott, som på de flesta andra håll i landet, men ett gäng visionära hjärnor hade kommit fram till att det lät mer målinriktat med proaktiv och reaktiv enhet. Han log mot Dea och Nassrin som var de enda som satt kvar. ”Är ni fortfarande här?” ”Jag satt faktiskt och funderade på ett ta en löptur”, sa Dea och tittade på klockan nederst på skärmen. ”Eller bara åka hem och kolla på Netflix.” Hon tvekade ett ögonblick. ”Hur gick det med han från Tommerup?”

24

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 24

2022-09-30 19:10

”Jag vet faktiskt inte riktigt”, sa Liam. ”Claus verkar väldigt uppriven, hennes cykel har blivit övergiven och varken prästen eller folket på träningscentret uttryckte att hon ofta är försenad eller brukar utebli från saker.” ”Så du började ändå gräva lite i det redan i dag?” ”Hon är ju försvunnen och när jag ändå var där …” ”Kan just undra vem hon ligger och pippar med?” utbrast Dea och tittade på Nassrin.

Liam ignorerade henne. Hon lät så otroligt köpenhamnsk när hon sa sådana där saker.

Han gick bort till Nassrin och visade henne baksidan av den lapp Claus lämnat med sitt telefonnummer. ”Säger den här texten dig något? ’Allah förlåter inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Allahs sida har sannerligen gjort sig skyldig till en oerhörd synd.’” ”Nä”, svarade hon med demonstrativt ointresse. ”Inte alls?” Nu var det Dea som lade sig i samtalet. ”Det där med Allah är väl ditt område annars.”

Nassrin skakade på huvudet och fortsatte titta på sin skärm.

Liam visste att Nassrin hade genomlevt ett helvete under flykten från Syrien och att hon kämpat för att lära sig danska så att hon kunde skaffa sig en utbildning. Den dagen då Nassrin tog emot sin polislegitimation hade hon berättat om sin besvärliga väg in i polisen och det danska samhället, så Liam visste vilket motstånd hon upplevt som ung och kvinna och flykting. Han visste att Deas påpekande sved. ”Är du okej, Nass?” frågade han dämpat.

Hon nickade sammanbitet och stirrade stint på skärmen. ”Åk du hem för dagen”, fortsatte han. ”Ta kväll. Resten av fotona kan vänta, okej?”

25

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 25

2022-09-30 19:10

Hon reste sig genast, tog honom på orden och stängde av datorn. Hon undvek att se på Dea när hon packade ihop sina saker och lämnade kontoret.

När Nassrin gått gick Liam bort till Deas skrivbord. ”Jag ringer till Claus i morgon och om Charlotte fortfarande inte har kommit hem åker jag dit igen.” ”Ja, om hon fortfarande är borta i morgon är det ju en helt annan sak”, sa Dea och tog upp ett par gröna löparskor ur en träningsväska. * Luften strömmade in genom det öppna taket på Nassrins lilla djupblå Fiat 500C. Hon körde ofta en omväg hem när hon blivit trött på saker och ting på jobbet. Liam gjorde sitt bästa, det visste hon, men Dea hade hon svårt för. Hon var taskig. Taskig mot alla förutom de män hon ville ställa sig in hos.

Nassrin trampade hårt på gaspedalen och rattade säkert bilen i en mjuk kurva. Hon hade köpt den för att taket kunde fällas ned, men redan samma dag hade hon insett att den lilla Fiaten dessutom hade en turbo som kunde slås av och på och de dagar hon behövde kyla ned sitt hetsiga humör lite grann gav bilen henne massor av vind i håret.

Hon svängde in på sina farbröders uppfart och tryckte på knappen så att taket gled igen. Farbrödernas hus var stort men de behövde utrymmet, för när de för en halv människoålder sedan kom till det här landet hade de med sig ett berg av böcker.

Utifrån såg det inte ut som ett antikvariat och farbröderna gjorde heller ingenting för att locka dit kunder, men någon enstaka gång kom någon köpare från en eller annan plats i värl26

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 26

2022-09-30 19:10

den för att införskaffa en speciell bok. Ibland slutfördes affären på några minuter, medan det andra gånger kunde ta flera dagar när gästen förvillade sig in i farbrödernas boklabyrint.

Det första som mötte henne var lukten av damm, därefter farbror Aldars varma kyss mot pannan. ”Du är hemma, min flicka.” ”Ja.” Hon slöt ögonen och njöt av stillheten och dofterna. Aldar sa ofta att det mesta av dammet i böckerna kom från Damaskus, för många av dem hade inte öppnats sedan de bodde där. ”Har du haft en bra dag?” frågade Aldar och betraktade sin brorsdotter över kanten på glasögonen. Han hade två gamla böcker i handen och ljuset utifrån lekte på de blanka skinnbanden.

Hon ryckte på axlarna. ”Jag vill inte ta med mig jobbet hem till er.” ”Nej, det vet jag, men du vet samtidigt att jag alltid frågar eftersom det finns utrymme för sådant här, eller hur?” Aldar såg sig om bland de många hyllorna och boktravarna. ”Känner du doften av min brors baklava?”

Nassrin såg leende på sin farbror. Hon mindes fortfarande när hans tjocka hår och skägg var kolsvart. Nu var det grått. Nästan vitt. ”Vad är det som tynger dig, min flicka?” försökte han på nytt.

Nassrin ryckte på axlarna. ”Jag är bara trött på att vara den där muslimen …”

Han nickade långsamt och såg medkännande på henne. ”Det tröttnade jag på redan för femtio år sedan. Men du får inte låta dig nedslås av det, för då slutar du som en dammig gammal tokstolle som jag.”

Nassrin drog på munnen och han blinkade åt henne. ”Nassrin!”

27

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 27

2022-09-30 19:10

Hon vände sig mot sin andra farbror som dykt upp borta vid trappan med spretigt hår och ett förkläde kring midjan. ”Kommer du med kaka till oss?” utbrast Aldar förväntansfullt. ”Nej, ni får komma upp”, sa Hayyan. ”Jag har precis ställt den på bordet och det finns myntate också.” ”Det doftar ända hit”, sa Nassrin och gav honom en kram.

Hayyan nickade och vred sig generat loss ur hennes omfamning. ”Vad gör ni?” ”Vi pratar om att vi har hamnat som två gamla tokstollar här bland alla våra böcker”, sa Aldar och kramade Hayyans axel. ”Du kan allihop utantill. Inte sant?” ”Nja.” Hayyan log förläget. ”Inte allihop, precis …” ”Sura 112, vers 1 till 4”, försökte Aldar.

Hayyan bet sig eftertänksamt i läppen men blinkade sedan åt sin bror. ”Han är Gud, en Gud, den Evige, den av skapelsen oberoende av vilken alla beror. Han har inte avlat och inte blivit avlad och ingen finns som kan liknas vid Honom!” ”Se där”, skrattade Aldar, stolt å sin äldre brors vägnar. Det skilde två år mellan dem och för Nassrin var de oskiljaktiga. De hörde ihop och hon hade svårt att föreställa sig den ene utan den andre. ”Jag sa ju det!” Aldar lät som om de just hade vunnit något, som om det var något de tre hade klarat tillsammans. Han började fösa dem mot trappan. ”Nu går vi upp och sätter tänderna i din farbrors dessert.”

Nassrin log mot dem och följde efter medan hon tänkte på versen Liam hade läst upp. Hon behövde inte fråga Hayyan, hon visste redan att den var från Koranen. Men när kollegorna inte ens försökte hitta texten själva gitte hon inte hjälpa dem. Hon hade ingen lust att vara deras bonusblatte, ständigt redo att hoppa in så snart de stötte på något som luktade det minsta lilla av Mellanöstern.

28

Blaedel Nordbo-Upplöst-Inlaga-Tryckoriginal-220930.indd 28

2022-09-30 19:10