Om man lever i en ankdamm och är fullständigt till freds
Tror man snart att gölen är en ocean
Då blir näckrosen en urskog
och man själv en mänsklighet
Björn AfzeliusGågatan genom Forshammar centrum var hal. Inte på grund av is. Det var de stora snömängderna som fallit den senaste månaden, i kombination med många och tungt trampande fötter, som gjort underlaget packat och glansigt. Susanne Åkesson försökte röra sig med elegans trots att de högklackade stövlarna slirade. Hon nickade åt ansiktena som passerade. Pojkarnas gamla idrottslärare, en granne hon aldrig lärt sig namnet på och den misslyckade hudterapeuten som en gång färgat hennes
ögonbryn så illa att hon sett ut som en av bröderna Marx.
Vid inredningsbutiken, som ännu inte öppnat för dagen, stannade hon till och speglade sig i den spraysnödekorerade rutan. Den nya kappan var smickrande. Kashmir och ull i blandning och en skärning som lyfte bysten och dolde det som tappat sin kontur.
Hon såg på julstjärnorna i papp som hängde innanför, röda ljus och gröna servetter och funderade på hur butikens
ägarinna skulle fira sin jul. Enligt ryktena hade hon lämnat man och två barn för en hastigt uppflammande romans och Susanne tänkte att vackra inredningsprylar inte gjorde någon skillnad om ens inre var en soptipp.
Hon bytte sida av gågatan och vid Höghusets entré ställde hon ner papperskassen i snön, drog av sig handsken och knappade in den fyrsiffriga koden. Porten, med knölig sparkplåt i aluminium och glasruta nersölad av anslag om bridgekvällar och stavpromenader, gled upp. Susanne stampade av sig snöresterna och gick in.
Det var tyst därinne. Tre rullatorer stod uppradade intill en hink med sand som enligt etiketten en gång i tiden innehållit majonnäs. Susanne fiskade upp tomteluvan ur kappfickan, drog på sig mössan och speglade sig genom mobiltelefonens kamera. Snöfallet hade fått mascaran att lägga sig i prickar nedanför ögonen och kylan hade gjort hennes hud rödflammig, trots noga applicerad foundation. Hon fuktade pekfingret och gnuggade bort prickarna, rättade till mössan så att pärlörhängena syntes och provade att le in i kameran.
Hon visste redan hur hennes mamma skulle reagera. Hon skulle slå ihop händerna, backa några steg och skratta på det där sättet då hela den vita raden av proteständer syntes och fick henne att litegrann likna en unghäst. Kanske skulle hon säga något om att Susanne var otrolig.
Inte hade du behövt krångla för min skull. Du skämmer bort mig, Sussie.
Susanne stoppade ned telefonen i fickan, klev in i hissen och täppte till andningsvägarna med kappärmen. Forshammars enda höghus beboddes av människor som inte alltid kunde kontrollera sina kroppsöppningar och kanske skulle snart också hennes mamma hamna där. Blöja? Kateter? Påse på magen?
Susanne ruskade av sig tanken mellan våning fem och sex, klev ut i trapphuset igen och stannade framför sin mammas
dörr, den enda med hemgjord namnskylt. Åkesson var taffligt utkarvat i ett stycke lackad björk. Susanne mindes att hon fått en fyra i betyg för skylten och att träslöjdsläraren hade fotograferat den och satt in bilden i en pärm.
Hon ringde på dörrklockan och snart hördes en harkling inifrån, steg som närmade sig och krångel med låset. När dörren öppnades lutade sig Susanne fram och försökte se allvarlig ut genom springan.
”God förmiddag, fru Åkesson.”
Hennes mamma blinkade oförstående mot henne innan hon stängde dörren igen. Susanne hörde hur hon fumlade med säkerhetskedjan innan hon återigen öppnade.
”Jag trodde att det var grannen igen. Operasångerskan.” Hennes mamma ruskade på huvudet och visade inga tänder.
Susanne gick in och Maj-Lis såg på medan hon hängde av sig kappan.
”Hon är hemsk”, fortsatte hon. ”Hon ringer på här och ska låna det ena och det andra och så skriker hon så att det skär genom väggarna. Ända in i mitt sovrum.”
”Men nu var det inte hon”, sa Susanne och satte sig på telefonbänken. Hon drog av sig stövlarna och kände hur Maj-Lis följde rörelserna. Snart skulle hon säga något om tomteluvan, att det var kul att Susanne kom eller åtminstone något om att det var idioti att promenera så långt i klackar, att hon borde köpa något fotriktigt istället. Men hennes mamma sa inget. Hon stod tyst med den stickade koftan hårt hopdragen kring kroppen och såg allvarlig ut.
Susanne ställde sig upp och rättade till blusen, lättade på det silkiga tyget som klistrat sig mot ryggen. Hon bar med
sig kassen in i köket och hennes mamma gick efter.
”Undrar du inte varför jag kommer?” frågade Susanne medan hon packade upp tre immiga plastpåsar med lussekatter på köksbänken. ”Jag fick för mig att jag skulle överraska Lars med en lussebulle till morgonkaffet. Så vid fem var jag uppe och satte en deg.”
Hon pausade och såg på sin mamma, väntade sig en bekräftande kommentar. Men Maj-Lis var fortsatt tyst, sa inte ens något hurtigt om att det var i ottan man fick mest uträttat. Susanne fortsatte.
”Men nu har Lars börjat känna av gluten, så han åt ingen bulle. Och då tänkte jag att jag åker hit till dig med lite gott istället, det är ju ändå lucia. Jag kan inte äta upp allt själv.”
Susanne väntade sig att hennes mamma skulle spricka upp i ett leende, att hon kanske till och med skulle komma fram och ge henne en kram. Men Maj-Lis stirrade tomt på påsarna och först nu lade Susanne märkte till att hennes nattlinne stack fram under koftan. Hon hade mjukisbyxor och morgontofflor fastän det var förmiddag, och det kortklippta och permanentade håret såg tufsigt ut. Någonting i hennes ansikte var annorlunda, som om en ledsamhet satt sig över munnen.
”Hur är det mamma? Har du nyss vaknat?”
Maj-Lis satte sig långsamt på en av köksstolarna.
”Jag drömde så konstigt i natt. Det var en massa skog överallt och plötsligt var jag i stugan igen och så skulle alla ungar ha mat på en gång.”
Susanne vek ihop papperskassen, öppnade städskrubben och kilade in tompåsen bland de andra.
”Ungarna, var det jag och Tove då eller var det ungarna i skolan?”
”Inte vet väl jag. Det var så rörigt alltihop. Folk skrek.”
”Men vadå? Har du nyss vaknat? Klockan är snart halv tio.”
Susannes mamma blinkade mot henne som om hon inte förstod frågan.
”Har du varit vaken länge?” frågade Susanne med höjd röst. ”Eller har du precis stigit upp? Du har fortfarande nattlinne på dig, mamma.”
Maj-Lis grinade illa.
”Vad du skriker.”
”Förlåt! Det kändes bara som att du inte hörde vad jag sa.”
Susanne vände sig mot köksbänken och drog några drag med disktrasan, torkade bort fläckar från skåpluckorna. Det var ovanligt tyst i lägenheten. Radion som brukade stå på i bakgrunden, med de lokala P4-programmen som en sällskaplig matta i rummet, var avstängd. Teven i vardagsrummet likaså.
”Vill du inte ha radion på?”
Hennes mamma svarade inte.
”Eller teven? Såg du luciafirandet i morse?”
”Varför skulle jag göra det?”
Susanne skrattade till.
”För att du har tittat på det varje lucia så länge jag kan minnas.”
Maj-Lis ruskade på huvudet igen och Susanne tyckte att hon såg gammal ut. Hennes hud var pösigare än vad den brukade och liksom matt.
Susanne hängde trasan över kranen och greppade kaffekannan.
”Kan du förstå att de inte plogar bättre?” sa Maj-Lis. ”Vid skolan är det stora vallar. Det finns ingenstans att ställa cykeln.”
”Vilken tur att du inte cyklar längre då.”
”Inte jag kanske, men andra. Man måste väl kunna ta sig fram.”
”Ville du ha kaffe eller? Jag tänker i alla fall fika lite.”
Maj-Lis ryckte på axlarna och Susanne fyllde kannan, måttade upp kaffe, knäppte igång bryggaren och snart hördes det bekanta suset övergå i ett stillsamt puttrande.
”Du verkar trött”, sa hon medan hon öppnade ett av överskåpen och plockade runt bland porslinet. ”Du kanske skulle behöva gå ut och få lite luft. Jag såg något anslag om stavpromenader där nere. Det kanske vore något? Trevligt med lite sällskap också.”
Maj-Lis gäspade medan Susanne dukade fram två muggar och assietterna med gröna blommor på. Hon satte fingret i jorden i julgruppen på bordet, den som hon själv hade satt ihop och överlämnat till Maj-Lis vid första advent. Grönmossa, hyacinter och prickiga plastsvampar samlade i en korg.
Hon fyllde upp vattenkannan som stod på fönsterbrädan intill.
”Snart blommar de här blåa”, sa hon och vattnade. ”Ser du det? Snart kommer det att dofta jul här.”
Hennes mamma släppte blicken från fönstret.
”Strunta i det där. Du behöver inte hålla på och dona. Det där kan jag ta sedan.”
”Varför ska du göra det? Nu håller jag ju ändå på här”, sa Susanne och kände sig nöjd. Det var redan för flera år sedan
som hon hade meddelat Maj-Lis att hon aldrig skulle behöva anlita hemtjänst eller hamna på något hem. Susanne hade lovat att hon skulle ta hand om henne till den dag hon dog och Maj-Lis hade blivit glad men också milt ifrågasättande.
Inte behöver du passa upp på mig. Jag klarar mig. Du har ju ditt eget att tänka på.
Susanne hade intygat att det inte var någon uppoffring, sagt att allt var så enkelt nu när hon bodde i Höghusets praktiska lägenheter. Från början hade Susanne varit tveksam när MajLis förklarat att hon ville lämna radhuset och flytta in i en tvåa i det höga och opersonliga tiovåningshuset som i Forshammar gick under öknamnet ”sista anhalten”. Susanne hade tyckt att det kändes sorgligt och alldeles för tidigt, som om hennes mamma var på väg att ge upp. Susannes lillasyster
Tove hade däremot varit positiv.
Hon gör helt rätt. All forskning visar att människor som i ett tidigt skede planerar för sin ålderdom också lever längre.
Tove hade inte haft någonting emot att deras barndomshem skulle sägas upp och bebos av andra människor. Folk som helt osentimentalt skulle måla över deras barndomstapeter, byta ut kök och riva väggar, jämna gamla äppelträd och bärbuskar med marken till förmån för altandäck och inglasade uterum.
Susanne fyllde upp vattenkannan ännu en gång och medan kaffet puttrade fortsatte hon in till de gröna växterna i vardagsrummet. Guldpalm, fiolfikus och monstera. Hon plockade bort några torra blad, puffade till soffkuddarna och fortsatte till sovrummet. Där inne var fönstret fördraget, sängen obäddad, sänglampan tänd.
Susanne ställde ifrån sig vattenkannan på byrån och drog
snabbt i ordning lakanen, lade på överkastet och försökte ruska av sig en känsla av att allt inte stod rätt till. Kanske hade det med drömmarna att göra, tänkte hon medan hon drog upp rullgardinen. Hennes mamma var faktiskt åttio och en dålig natts sömn kanske räckte för att ställa till det för en som skötte det mesta själv och hade en utbytt höftkula och ständigt värkande handleder.
Susanne vattnade fredskallorna på fönsterbrädet och såg ut genom rutan. Bortanför centrum rykte det ur Forshammarverkets skorstenar. Hade vädringsfönstret varit öppet skulle skrotskramlet hörts ända hit. Smällarna, pysarna, ljudet av produktionen som höll hela samhället igång. Det sved till i hennes mage.
”Klassisk magkatarr”, hade hennes syster sagt. ”Du behöver stressa mindre, äta mild mat och minska på kaffe och alkohol.” Som vanligt hade Tove tagit tillfället i akt att vara syrlig. ”Ovanligt ändå att en människa som inte har någonting att stressa över lyckas utveckla gastrit.”
Susanne insåg att hennes lillasyster verkade ha glömt hur det var att leva i ovisshet. När stora och svarta rubriker prydde Forshammarbygdens framsida och alla visste att de nya beskeden kunde betyda slutet för fabriken och därmed för hela samhället, för dem själva, var det svårt att se åt ett annat håll. Svårt att prata eller ens tänka på något annat.
Susanne tömde det sista ur kannan och gick tillbaka till köket. Maj-Lis satt kvar på stolen med händerna i knäet.
Susanne tyckte att hon såg ynklig ut.
”Jag tror du behöver lägga dig en stund och vila, mamma. Efter kaffet. Tove har sagt att det är bra med en tupplur då
och då när man blir äldre. Och hon brukar ha rätt. Eller hur?”
Hennes mamma såg kort på henne innan hon tittade ut genom fönstret igen.
Susanne ställde ifrån sig vattenkannan och plockade fram ett kakfat. Hon valde ut några av de mest lyckade lussekatterna ur påsen, travade dem i en snygg hög och dukade fram. Maj-Lis verkade inte bry sig om bullarna. Hon satt tyst medan Susanne fyllde upp kopparna och satte sig mitt emot.
”I alla fall så är det väldigt mycket positivt som händer nere på fabriken nu”, sa Susanne och blåste på kaffet. ”Lars har berättat att det är ett gäng höjdare nerifrån Stockholm som ska komma hit innan jul och titta på produktionen. Det är tydligen första gången på många år som ägarna är här. Så sista ordet är nog inte sagt när det gäller Estland.”
Hennes mamma rörde inte en min.
”Men du får absolut inte berätta det för någon. Inte för Karin eller någon annan granne eller väninna eller så. Det är superhemligt. Det är bara de allra högsta cheferna på verket som vet det här.”
Hennes mamma blinkade långsamt.
”Jag hoppas verkligen att det löser sig”, fortsatte Susanne. ”För mig och Lars skulle det inte vara någon katastrof om fabriken stängde. Han kommer att få ett stort avgångsvederlag i så fall och han ska ju ändå gå i pension snart. Men jag tänker på alla andra.”
Det sved till i magen igen och Susanne behövde inte säga något mer. Hennes mamma visste också hur det skulle gå om fabriken stängde. Folk skulle bli tvungna att lämna Forshammar. Affärerna skulle behöva stänga igen, husen skulle
bli tomma, skolan läggas ner. Hon tänkte på alla i hennes egen ålder. De som nu var över femtio och inte ens hade gått gymnasiet. Vad skulle de kunna få för jobb om inte fabriken fanns?
”Jag är så glad att jag inte är beroende av hur det går”, sa Susanne. ”Läste du det där om att kommunen skulle se till att de som blir arbetslösa kan få skola om sig till undersköterska? Jag vet inte hur de tänker. De flesta på fabriken är ju män, sådana som har stått vid en maskin i trettio, fyrtio år. Hur ska de kunna ta hand om människor? Skulle du vilja att någon gammal svetsare tog hand om dig? Tänk hur pappa var. Han kunde ju inte ens koka ägg.”
Maj-Lis svarade inte. Susanne sköt bullfatet närmare sin mamma.
”Men doppa nu då. En måste du väl ta i alla fall.”
Maj-Lis lyfte långsamt vänsterarmen, tog en lussekatt och lade den på sin assiett. Susanne tyckte själv att hon hade lyckats. Inkråmet var saftigt utan att vara degigt, saffransmaken påtaglig. Hon hade blandat kryddan med en skvätt rom innan, låtit det stå till sig i en halvtimme.
”Smaka nu så får jag höra vad du tycker”, sa Susanne och plockade åt sig en bulle hon också.
”Titta så det snöar”, sa Maj-Lis med grötig röst. Hon såg ut genom fönstret igen och Susanne började bli irriterad.
”Ja, mamma. Det har snöat i en månad nu. Kan vi inte bara … Har du inget att säga om lussekatterna? Eller fikat? Eller fabriken? Någonting? Du verkar alldeles frånvarande.”
Maj-Lis såg på henne. Ögonen var oroliga.
”Men hur ska vi kunna ta oss fram till stugan?”
Susanne kände hur hon kallnade.
”Vad pratar du om nu?”
”Stugan”, sa Maj-Lis irriterat.
”Men mamma. Nu vet jag inte … du har inte varit i stugan på många, många år. Det är alldeles förfallet där. Tomt.”
Maj-Lis blick skiftade snabbt, som om hon själv insåg att det hon just sagt var konstigt. Susanne kände sig darrig. Var det här normalt? Kunde hjärnan slå frivolter när man blev gammal, utan att det var demens eller något annat hemskt?
Kanske borde hon ringa Tove när hon gick härifrån och höra vad hon tyckte. Det kanske var något enkelt. En vitaminbrist?
Deras mamma hade alltid varit dålig på grönsaker. Kanske behövdes det en tablett bara, så skulle allt bli bra. Alla i den här åldern åt ju mediciner, de brukade ha långa, snåriga journaler och fullmatade dosetter hemma på sängborden. Det hade Tove sagt senast i somras. Maj-Lis var ovanligt frisk.
”Vill du kanske att jag handlar åt dig innan jag går hem?”
frågade Susanne. ”Behöver du något? Jag såg att de hade jättefina apelsiner nu. Bra pris också. Annars kommer jag ju imorgon, det är torsdag då. Dammsugningsdag.”
Maj-Lis blinkade mot henne. De ljusblå ögonen var trötta och glasartade.
”Ska du inte smaka på kaffet, mamma? Och bullen?”
Maj-Lis mumlade något ohörbart.
”Om jag ska handla något så är det bara att du säger till”, fortsatte Susanne.
Det blev tyst igen och väggklockan i vardagsrummet markerade halvtimme med ett tungt slag. Susannes hjärta bultade.
”Jag tycker nog ändå att Tove kan få titta till dig lite om
hon kommer hem något i jul. Kanske ta några prover på dig. Så att du inte är sjuk på något vis.”
Hennes mamma såg på henne.
”Tänk om han aldrig hade kommit dit”, sa Maj-Lis utan att röra en min.
Susanne svalde.
”Pratar du om pappa nu?”
Hennes mamma flyttade sin vänstra hand från knäet och greppade tag runt bordskanten, tog sats som för att resa sig.
”Nu måste jag … Förlåt!”
Susanne såg att hennes ansikte blev stelt och tomt, ögonen som paralyserade. Hennes högra mungipa hade halkat ned. Samtidigt hasade hon neråt i stolen. Långsamt och tyst rann hennes kropp ner mot golvet.
Susanne for upp och runt bordet.
”Men mamma!”
Maj-Lis nacke dunkade till mot stolsitsen och möbeln for iväg över plastmattan. Susanne försökte greppa hennes armar, men kroppen var för tung. Den vältrade runt som ett skepp med slagsida.
”Mamma!”
Susanne ruskade om hennes axlar, försökte få kontakt men hennes ögon rullade inåt och bort.
I Susannes huvud flimrade högstadiets hjärt- och lungräddning. Dockan med gummiansiktet, blås och tryck.
Andas hon?
Larma alltid först!
Hon sprang ut i hallen, fram till telefonbänken, lyfte luren och slog 112.
Därefter gick allt snabbt och samtidigt oändligt långsamt.
En ambulans är på väg.
Susanne satt med sin mamma och smekte hennes panna, höll hennes hand och tänkte att ingenting någonsin blir som man trott. Inga skrik hördes, inga ylande sirener och det rann inget blod. Lägenheten var förlamande tyst och på golvet låg hennes mamma och dog.
Snart fladdrade blåljusen mot husfasaderna utanför och de lugna och grönklädda männens skor gnisslade mot plastmattan. Susanne svarade på frågor som ställdes med låg röst, såg på när de plockade saker ur en ryggsäck, när deras händer klämde och kände på den tunna kroppen.
Det här kan inte vara slutet. De åt kalops igår. Hennes mamma hade hittat bra och billig fransyska. Susanne hade sagt till henne att det kunde ha varit mer kryddpeppar i.
Upp på båren, ner genom hissen, ut på gatan.
Hennes mamma såg ut som en fågelunge. Ögonen var slutna.
”Har du egen bil?” frågade en av de grönklädda och
Susanne sa nej och förklarade att hon skulle ringa Lars, att de skulle komma efter tillsammans.
De stängde bakdörrarna, backade ut och körde iväg och
Susanne stod kvar på gågatan. Forshammar hade aldrig varit så stilla. Luften, himlen, hela alltet.
Snart började människorna röra sig igen. En kille med mobil i handen och jackkragen uppfälld gick gågatan upp, en hund sprätte med bakbenen mot en stolpe, en man drog i kopplet. I butikernas upplysta fönster vände sig nyfikna ansikten bort.
”Hur mår du? Är du okej?” Kvinnan i inredningsaffären såg på henne genom den halvöppna butiksdörren.
Susanne frös. Hennes blus hade blivit fuktig av snön och låg kall mot huden. De till hälften uppdragna stövlarna hängde som brutna fågelvingar runt hennes vrister.
”Det går bra”, sa hon. Tänkte att hon måste hämta kappan. Ringa Lars, ringa Tove.
Butiksdörren stängdes och det pinglade till. En ljus barnröst kvittrade mellan husen.
”Titta mamma! Den där tanten har tomtens mössa på sig.”