9789177956471

Obehöriga äga ej tillträde.indd 3

2024-04-10 17:58:05

Av Cecilia Klang har tidigare utgivits: Kan innehålla spår av Tommy Roos, 2022 I södra Norrland väntas regn, 2023

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Cecilia Klang 2024 Omslag: Michael Ceken Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos: ScandBook UAB, Litauen 2024 isbn: 978-91-7795-647-1 www.bokforlagetpolaris.se

Obehöriga äga ej tillträde.indd 4

2024-04-10 17:58:05

Vi vet int’ ett dugg va’ en där har vari’ mä’ om i livet.

Ofta sagd mening av min morfar Allan. Älskad och saknad.

Obehöriga äga ej tillträde.indd 5

2024-04-10 17:58:05

januari 1

Magnus Aronsson föste täcket åt sidan och kippade efter luft.

Han drog handen över det halkiga bröstet, stannade någonstans runt hjärtat och väntade på att hamrandet skulle stilla sig. Klockradion på nattduksbordet visade 03:10 och ­Mirja sov med ansiktet åt hans håll. Munnen halvöppen, tunga andetag, obrydd uppsyn. Åtta timmar varje natt, inte ens en uppstigning för att pissa. Det var nästan dumt, tyckte han.

Naivt att sova på det sättet.

Han satte sig upp och drog benen över sängkanten, visste att det inte skulle spela någon roll hur han snurrade. Så snart han skulle stänga ögonen och dras ner i sömnens gyttja skulle samma sekvens spelas upp. De åtta gastuberna acetylen i korgen på truckens gafflar. Den snäva svängen in genom porten, händerna som halkar till runt ratten, vrålet från Jorma och en dov duns mot den skrymmande lasten.

Jävla Amanda! Det var hon som rivit upp alltihop. Hon hade stått ute på altanen på nyårsnatten med ett glas alkoholfritt bubbel i handen och den kort framskridna graviditeten putande under tunikan och sett granskande på honom och Mirja. ”Har ni alltid varit ärliga mot varandra?”

7

Obehöriga äga ej tillträde.indd 7

2024-04-10 17:58:05

Frågan hade sin logiska bakgrund. Hans dotter hade bara tre dagar tidigare hittat sin pojkvän, tillika blivande far till barnet hon bar, hemma i deras gemensamma Londonsäng med armar och ben slingrade runt en annan kvinna. Självklart hade Amandas värld rämnat. Liksom sin mor hade hon sinnelaget att tro gott om alla människor. Själv var han inte det minsta förvånad. Noel O’Connor var en ettrig, tatuerad fotbollssupportertyp som till både sätt och utseende liknade en bostonterrier. På femhundra meters avstånd gick det att avgöra att ett liv med honom inte skulle bli någon söndagspromenad. Ändå var Amanda i chock. Och när nyårsfyrverkerierna sprakat över Forshammarhimlen hade hon sett på dem med ledsna ögon. ”Skulle ni klara av att bära en hemlighet på det där viset?

Ljuga för den som står er närmast?”

Magnus hade inte kunnat göra annat än att skaka på huvudet. Därefter hade han druckit den sista champagnen ur glaset och gått in. Och medan Amanda och Mirja stått kvar där ute hade han plockat undan disken efter middagen, dragit av golven med den nya dammsugaren, torkat bänkytorna blanka och tänkt att det faktiskt var skillnad, att det fanns olika typer av lögner. Olika grader av svek.

Han vände sig om på sängkanten, såg på sin fru igen och visste inte vad han hoppades på. Att hon också skulle vakna? Att hon skulle fråga varför han inte sov? Kanske borde han väcka henne. Bara berätta här och nu, rakt upp och ner.

Egentligen var det ingen stor sak. Olyckan visste hon redan om och hon kände honom så väl att hon förstod att han inte hade gjort det med uppsåt. Ändå hade han inte klarat av att berätta för henne. Att han kunde ha gjort annorlunda, att

8

Obehöriga äga ej tillträde.indd 8

2024-04-10 17:58:05

inget av det som hände den där dagen för trettiofem år sedan hade hänt om han hållit sig till reglerna.

Magnus kände med fingret på födelsemärket på halsen som blivit skrovligt och ojämnt och tittade på klockan igen.

03:17. Det var ingen idé att försöka. Bättre att ta en dusch och äta frukost, hinna dricka kaffet i lugn och ro än att ligga här och vrida sig. Om två timmar kunde han stämpla in.

Ett avlägset motorljud hördes utifrån. Det lät tungt och stort. En hjullastare?

Han gick fram till fönstret och petade isär mörkläggningsgardinerna med fingret. Genom glipan syntes ett decimetertjockt snötäcke som lagt sig över tomten, staketet och gatan. Längst borta vid krönet, framför det ruffiga fyrfamiljshuset, fladdrade plogbilens lyktor.

Magnus släppte gardinen, drog på sig morgonrocken, skyndade ut ur sovrummet och vidare ut i hallen. Fötterna i storstövlarna, varseljackan på.

Det var inte förrän han stod ute på gatan med skyffeln i handen och snöröjarens framljus träffade honom i ansiktet som han insåg att det kanske skulle te sig märkligt att han stod där, mitt i natten, barbent och med morgonrocken gungande som en kjol runt vaderna.

Han drog ihop jackan. Det skrapade och mullrade från bladet medan bilen närmade sig och när den var i jämnhöjd med honom bromsade den in. Chauffören, en åkare han kände sedan förr, öppnade sidodörren och sträckte sig ut. ”Svårt att sova?” ropade han genom mullret. Han flinade och slängde ut en förbrukad snusprilla i snön. ”Var det blåljusen som väckte dig?”

Magnus tog ett kliv närmare.

9

Obehöriga äga ej tillträde.indd 9

2024-04-10 17:58:05

”Blåljusen?” ”En bil brinner i centrum. Det var fullt pådrag nyss.”

Det knöt sig i Magnus mage. Som om det inte var nog med hans egna bekymmer tycktes hela Forshammar vara i olag. Inbrott och småstölder, bråk och klotter. Och nu brinnande bilar. ”Ungarna har för lite att göra”, konstaterade chauffören. ”På sjuttiotalet var det telefonkiosker, på nittiotalet busskurer och nu är det bilar. Det finns trender även för sattyg.”

Han drog igen dörren och höjde en hand i luften innan han körde vidare.

Magnus ben var knottriga och håren stod rakt ut från kroppen. Han satte skyffeln i den halvmeterhöga vallen och började arbeta. Djupa, kraftfulla spadtag i den tunga snön och för varje rörelse en lättnad. Om bara några timmar skulle plogvallen vara knagglig och hård och resa sig som en mindre fjällkedja och då skulle han äta sin frukost medan grannarna slet med spett och spadar för att ta sig ut.

Han ökade takten, kastade snön bakom sig, upp på högarna som bildats bakom granhäcken och bort mot soptunnan. Intensivt och övertygat fortsatte han och brydde sig inte om att morgonrockens knutna skärp lossade, att det tjocka plysch­tyget daskade mot låren och att hans nakna kropp ångade. Inte förrän hela uppfarten var ren stannade han.

Han lutade sig mot spadskaftet och granskade resultatet.

Kanterna var raka och skottningen så noggrann att asfalten skymtade därunder. Som ett dansgolv.

Han knöt ihop rocken och gick belåten tillbaka in mot huset. I samma stund som han hängde snöskyffeln på kroken under carporten kom plogbilen dånande tillbaka och Magnus

10

Obehöriga äga ej tillträde.indd 10

2024-04-10 17:58:05

hoppades att chauffören skulle se vad han gjort. Troligtvis skulle han tänka att det inte fanns många i Forshammar som hade sådan ordning som Magnus Aronsson. Att snöröjningen inte skulle vara något problem om fler hade tagit samma ansvar som han.

När han kom in igen var bröstet lättare och huvudet ljusare. Han gick direkt till badrummet och tog en dusch och när Mirjas väckarklocka ringde någon timme senare hade han hunnit med att dra lakanet ur sin sida av sängen, sätta igång en tvättmaskin och duka fram frukost åt dem.

Bacon, äggröra och färskpressad apelsinjuice stod på bordet.

11

Obehöriga äga ej tillträde.indd 11

2024-04-10 17:58:05

2

”Hur länge har du varit vaken?” Mirja stod i dörröppningen och såg på det dukade frukostbordet. Hennes kortklippta hår spretade. ”Varför går tvättmaskinen?”

Magnus gick fram till kaffebryggaren och hällde upp en kopp till sig själv. ”Vill du ha?”

Mirja ruskade på huvudet och satte sig på sin plats. ”Har du bytt lakan nu på morgonen?” ”Det var varmt. Jag svettades.”

Hon drack av juicen och plockade åt sig mobilen, höll upp glaset i luften, ändrade greppet så att de röda naglarna framträdde och tog en bild.

Han satte sig mitt emot henne. ”Egenpressad?” frågade hon och skrev samtidigt på mobilen. ”Fräsch morgon kan man väl skriva?”

Magnus svarade inte. Han drack av kaffet och såg på hennes ansikte som var blåblekt av skärmens ljus. Det senaste året hade Mirja tittat mer på telefonen än på honom och ibland hade hon lagt ut något på Instagram innan de ens hunnit säga god morgon. Det var smoothies och stretch­ övningar som skulle delas med omvärlden, glada uppma-

12

Obehöriga äga ej tillträde.indd 12

2024-04-10 17:58:05

ningar om att suga i sig av livets goda och ändå verkade Mirja själv inte ha tid att känna hur frukosten smakade. Ibland önskade Magnus att de fem tusen följarna skulle veta att sjukgymnastmirja73 i det verkliga livet var både morgontrött och ostrukturerad och att fruktdrinkarna hon tipsade om alltid var blandade av honom. ”När vaknade du egentligen?” frågade Mirja och lade ifrån sig telefonen. ”Hur har du hunnit allt det här?” ”Strax efter fyra.” ”Varför sover du inte? Är du orolig på något vis?” ”Vad skulle jag vara orolig för?”

Hon suckade. ”Sluta besvara mina frågor med frågor.”

Magnus drack av kaffet. ”Hjärnan är väl uttråkad. Efter influensan.” ”Precis. Du är rastlös. Du borde röra lite på dig. Ta en promenad eller något.”

Mirja makade upp äggröra och bacon på gaffeln och stoppade i sig det samtidigt som det plingade till i hennes mobil. Hon drog åt sig telefonen och petade runt på skärmen med höger pekfinger medan hon tuggade. ”Men nej va hemskt. Nu är det någon som har bränt upp Ica-Lottas bil. Helt förstörd. Titta!”

Hon höll upp telefonen framför honom och Magnus såg en bild på Ica-butikägarens skåpbil. Tidigare hade den varit röd men nu var den sotsvart, innandömet utbränt.

Han drack av kaffet igen. ”Varför säger du inget?” frågade hon. ”Vad ska jag säga då?” ”Att det är hemskt kanske. Att det är synd om henne.”

13

Obehöriga äga ej tillträde.indd 13

2024-04-10 17:58:05

”Stackars henne.”

Mirja stirrade på honom. ”Varför är du så elak? Det här måste ju vara jättejobbigt för henne. Hon som använder bilen hela tiden, kör grejer och hjälper folk.” ”Och tjänar pengar. Det går ingen nöd på Lotta Jönsson.”

Mirja tog tillbaka telefonen och läste på skärmen. ”Hon skriver här att det hände vid tvåtiden i natt, att hon var i butiken och jobbade sent och att bilen stod på stora centrumparkeringen. Hon efterlyser vittnen. Hela Höghuset måste ha sett.” ”Hela Höghuset sover klockan två på natten. Och vad gör hon i butiken vid den tiden? Har hon inget liv?”

Mirja såg upp. ”Säger du som kör igång en tvätt innan klockan sex på morgonen. Du är så grinig hela tiden. I flera veckor har du varit så här.”

Magnus reste sig upp, tog kaffekoppen med sig fram till fönstret och tittade ut. Hos grannarna runt om var det vaket och upplyst, men inte en människa syntes till. Inte ens den tanige kontorsnissen mitt emot, han som ibland försökte göra nytta med en plastspade från Rusta, var ute. Det var som om folk inte brydde sig längre. De tog fart och backade ut sina stadsjeepar ändå, eller fällde upp datorn hemma vid köksbordet och jobbade på distans. Allting skedde med minsta möjliga ansträngning och ibland undrade Magnus om han var den enda som såg att hela mänskligheten var på väg ner i en avgrund. ”Har du hört något från Amanda?” frågade han och vände sig om. ”Hon skrev i går. Hon och Noel hade varit på bio.”

14

Obehöriga äga ej tillträde.indd 14

2024-04-10 17:58:05

”Så de är ihop igen?” ”De gjorde väl aldrig slut.” ”Det där kommer gå åt helvete. Jag har sagt det från början. Han är en orm.” ”Säg inte så! Amanda älskar honom och nu har hon valt att förlåta. Noel berättade åtminstone som det var.”

Magnus kände hur något kallt drog igenom honom. ”När hon redan kommit på honom, ja. Hade hon inte tagit honom på bar gärning hade han aldrig sagt något. Helt säkert.”

Mirja såg upp från mobilen. ”Och hur vet du det? Man känner andra som man känner sig själv, eller hur brukar man säga?” ”Eller hur!” sa Magnus och Mirja återgick till telefonen. ”De är gulliga ändå.”

Hon vände upp skärmen mot honom igen. Amandas glada ansikte syntes intill Noels orakade hängkinder och en kartong med popcorn. ”Jag orkar inte se honom.” ”Hon ser i alla fall lycklig ut”, sa Mirja och lade ifrån sig mobilen. ”Ska inte du äta något?” ”Jag åt innan du vaknade.”

Magnus vände sig mot fönstret igen och snart hörde han hur hon samlade ihop tallrik och bestick och lämnade bordet. När hon passerade honom stannade hon upp och såg ut genom fönstret hon också. ”Har du skottat?”

Magnus svarade inte. ”Har du varit uppe i natt och skottat?” upprepade hon. ”Titta på mig!”

15

Obehöriga äga ej tillträde.indd 15

2024-04-10 17:58:05

Magnus vände sig om och såg på henne. De nötbruna ögonen var vidöppna. ”När gick du ut? Vid tre?” ”Halv fyra typ. Jag var ändå vaken när plogbilen kom. Jag passade på.”

Hon stod tyst och granskade honom. ”Vad är det?” frågade han.

Mirja ruskade på huvudet och fortsatte mot diskbänken. ”Är det inte bra att jag har skottat då? Eller hade du velat göra det själv?”

Hon svarade inte. Kanske för att hon inte visste vad hon skulle säga. För även om hans fru retade sig på hans noggranna läggning så förstod hon innerst inne att den behövdes. Att det var tack vare honom som deras hem var fläckfritt och tillvaron städad. Att det enda i huset som inte var i ordning var hennes egna garderober och de förbannade högarna. Likt en hamster lagrade hon upp dem. Pennor, papper, snoddar, plastkort, läppcerat, nyckelband och oöppnade kuvert. Magnus hade slutat tjata. Istället drog han med jämna mellanrum ner alltihop i en kartong och ställde in den i hennes garderob. Nu var kartongerna så många att de bildat ett torn bland hennes kläder.

Det kliade på Magnus hals och han kände med fingret på födelsemärket. Det kändes större nu än i natt. Enligt Google tydde allt på att det var malignt melanom och han föreställde sig elakartade och osynliga tumörer under huden, kunde nästan känna hur de spred sig och lade sig som ett nät över alla hans organ. ”Kan du kolla på det här?”

Han gick närmare fläkten och lutade sig in under den tända lampan.

16

Obehöriga äga ej tillträde.indd 16

2024-04-10 17:58:05

”Jag har redan tittat. Jag vet inte om den är farlig, Magnus.

Jag är sjukgymnast, inte hudläkare.” ”Men du kan väl se om den har vuxit i alla fall. Eller förändrats på något vis. Är den ojämn i kanterna?”

Mirja hävde sig upp på tå och tittade närmare, skrapade med fingret på hans skinn. ”Aj! Inte så hårt.” ”Det är ingen skillnad”, sa hon.

Magnus hörde på tonfallet att hon inte tittat ordentligt och han sköt henne ifrån sig, försökte dra bort smärtan från halsen genom att stryka handflatan fram och tillbaka över huden.

Hon såg granskande på honom. ”Jag tror det blir bra för dig att komma tillbaka till jobbet. Du tänker för mycket när du är ledig.” ”Jag har inte varit ledig, jag har varit sjuk.” ”Jag vet det. Men du har gått innanför de här fyra väggarna i flera veckor och då blir du konstig. Du kommer väl ihåg den där hösten när du var permitterad en månad, när de skulle bygga om något där nere.”

Magnus mindes det precis. Efter bara någon dag utan jobb hade hela hans kropp kliat. Han hade vänt ut och in på hela huset, sorterat varenda skruv och mutter ute i boden och samtidigt ifrågasatt hela sin existens. Vad var det egentligen för mening med alltihop? ”Jag tar en dusch nu”, sa Mirja och lämnade köket. Snart hördes suset av vatten i avloppsrören och Magnus började plocka in disken i maskinen.

Visst hade hon rätt. Det skulle bli skönt att komma tillbaka, trots att Forshammarverket, precis som resten av världen var på väg åt helt fel håll.

17

Obehöriga äga ej tillträde.indd 17

2024-04-10 17:58:05

”Om fem minuter åker jag!” ropade han när bänken var ren och duschen tystnat. ”Ska du ha skjuts?” ”Nej, åk själv du! Jag cyklar.” ”Det har snöat.” ”Och jag har dubbdäck”, ropade Mirja tillbaka.

18

Obehöriga äga ej tillträde.indd 18

2024-04-10 17:58:06

Forshammar 22 augusti 1989

”Då var det Lizettes tur”, säger skolsyster Maud och tittar ut i korridoren genom den halvöppna dörren. Hennes glasögon är röda och sitter långt ner på nästippen. ”Är det du det?

Lizette Strömberg?”

Lizette nickar och reser på sig. Låren har klibbat fast mot stolens plastsits. Hon går in i rummet som har fönster mot skogen och persienner som är nerdragna och gör rutan randig. ”Kom in här så ska vi se hur mycket du har vuxit sedan sist”, säger Maud. ”Fjärdeklassare nu. Stora damen.”

Lizette tänker att det är bra att skolsyster säger löjliga saker eftersom allting känns enklare då. Maud stänger dörren bakom sig och pekar på en stol vid väggen. ”Du kan klä av dig allt utom underbyxorna så vi får rätt vikt på dig. Och så ska vi mäta och kolla så att ryggen är rak och testa om du ser något med de där små, gulliga ögonen du har.”

Maud har något i rösten som gör det lättare att andas, tycker Lizette och plötsligt har hon nästan glömt allt hon brukar skämmas för. De knotiga knäna, håret som börjat växa under armarna och brösten som hon själv tycker ser ut att

19

Obehöriga äga ej tillträde.indd 19

2024-04-10 17:58:06

tillhöra någon annan. Maud har inte ens reagerat på hennes efternamn.

Lizette går fram till stolen och börjar knäppa upp knapparna i jeansshortsen. ”Lizette Strömberg”, säger Maud igen och rabblar sedan tyst siffrorna i hennes personnummer. ”Sjuttionio nollfyra tio. Stämmer det? Tio jordsnurr?”

Maud ler mot henne och Lizette nickar. ”Bra! Då kan du klä av dig”, säger Maud igen och L ­ izette gör som hon säger, men långsamt. Hon funderar över toppen. Måste hon ta av den också? Maud sa ju bara underbyxorna. Lizette tittar ner på toppen som är aprikosfärgad och har frukter på resåren. Hon har haft den sedan början av sommarlovet. Hennes mamma köpte den på Ica och Lizette blev röd i ansiktet när hon förstod att den var till henne. ”Det är lika bra att du vänjer dig”, hade hennes mamma sagt och räckt fram den. ”Dina tuttar växer så det knakar och är du lik mig kommer du ha c-kupa innan du börjar femman.”

Lizette förstår att hennes mamma nog haft rätt. Toppen börjar redan bli trång och det känns konstigt att vara utan den, trots att ingen annan i klassen har en. De andra tjejerna har sett, men ingen har sagt något. Kanske är de avundsjuka för att de själva är platta som plankor, har Lizette försökt tänka. Hon har märkt att de viskar med varandra när halslinningen på Lizettes t-shirt ibland åker ner över ena axeln och det aprikosa bandet syns. Eller när killarna greppar resåren genom hennes tröja och snärtar till så att det smäller mot ryggen.

Maud lägger ifrån sig en plastmapp på skrivbordet, intill en tidning med en stor bild på Forshammarfabriken på framsidan. Lizette tittar på tidningen.

20

Obehöriga äga ej tillträde.indd 20

2024-04-10 17:58:06

”Har du sett?” säger Maud och pekar på de stora svarta bokstäverna. ”Jobbar dina föräldrar på verket?”

Lizette önskar att hon kunde svara ja. Hennes stora hemliga önskan är att hennes mamma och pappa, precis som de flesta andras föräldrar, också ska jobba på fabriken. Ibland fantiserar hon om hur det skulle vara om hennes pappa var mer som Idas. Om han hade ett schema på kylskåpet med tider som han måste hålla, nätter som han måste ställa klockan och kliva upp och åka iväg. Hon funderar på hur det skulle vara om hennes mamma och pappa bodde ihop i ett fint hus och om de också hade en långvolvo som Idas familj har, en himmelsblå med spjälor på bakrutan och en lapp i vindrutan som gör att man får köra in och ut genom fabrikens grindar precis när man vill. Hon vill att hennes pappa också ska vara en sådan som kommer hem efter jobbet och säger till henne och kompisarna att vara lite tysta en stund, eftersom han behöver sova för att sedan vakna och vara glad. Hon vill att han ska ha lediga fredagar och att de ska åka till badhuset och bada, hyra film på Videohallen och hämta pizza från Rio. Ananas och skinka under smält ost. Och när Lizette fyller år vill hon ta med sig Ida till Monas, precis så som Ida gjorde när hon blev tio. De skulle sitta tillsammans hela familjen vid borden som har rutiga dukar och beställa kött med krydd­ smör och pommes frites från den tjocka pärmen i skinn. De skulle dricka coca-cola med is och citron. ”Mamma jobbar på fabriken”, säger Lizette till Maud fastän det inte riktigt stämmer. Hennes mamma städar på dagis men några gånger har hon fått städa omklädningsrummen på verket. ”Det var tur för dig då, att det inte var hon som råkade

21

Obehöriga äga ej tillträde.indd 21

2024-04-10 17:58:06

ut för den där olyckan i går”, säger Maud och fortsätter med ledsen röst. ”Det är så hemskt så man knappt orkar tänka på det. Han som dog var lika gammal som jag, fyrtiosex bara, och gift med Maj-Lis som jobbar i skolbespisningen. Två barn hade han.” ”Oj!” säger Lizette och försöker se ledsen ut fastän hon inte har lärt sig vilken av mattanterna som är Maj-Lis och fastän det Maud just sagt på något vis känns lite bra. Kanske är det bättre att ha en mamma som städar på dagis än att ha en mamma som jobbar på fabriken och som när som helst kan dö? Kanske är det bättre att ha en pappa som inte har något jobb, än att inte ha någon pappa alls?

Maud tar av sig glasögonen, låter dem dingla i det klarblå snöret medan hon lägger undan tidningen. ”Stackars krake som körde på honom”, säger hon. ”Han var tydligen ung och ny. Han har också fått sitt liv förstört.”

Maud ser på Lizette och hon vet inte vad hon ska säga.

Hon drar i toppen som hon inte vet vad hon ska göra med.

Maud verkar kunna läsa hennes tankar. ”Behån kan du behålla på. Eller behå kanske det inte heter. Linne?” ”Topp”, säger Lizette och känner sig lättad igen. För ingen har sett hennes tuttar efter sommaren, ingen av tjejerna i klassen, inte ens hennes mamma. På gympan har hon handduken med sig ända in i duschen och står längst in i det mögeldoftande hörnet och tvättar sig. ”Det är ju så olika hur man kommer in i puberteten”, fortsätter Maud och ser ut som om hon pratar om vädret eller vad hon ska äta till middag. ”Vissa får hår och bröst och allt möjligt redan nu, andra får vänta ett tag. Det enda man

22

Obehöriga äga ej tillträde.indd 22

2024-04-10 17:58:06

kan vara säker på är att alla ska igenom det någon gång, annars är det något som är galet.”

Hon går fram till vågen och sätter på sig glasögonen igen. ”Så damen, då kan du ställa dig här.”

Lizette går fram till vågen och Maud skjuter blanka, silvriga bitar fram och tillbaka på pinnarna framför henne. ”Då ska vi se … Trettio kilo prick. Det var inte mycket.

En flugviktare.”

Lizette tittar på papperet och ser att Maud skriver in siffrorna tre och noll. Kan det stämma? Tjejerna i klassen som redan varit hos skolsyster har alla vägt mycket mer. Till och med Josefin, fast hon kallas för spinkis. Men Maud verkar inte tycka att det är något konstigt med vikten, hon ber henne att kliva av vågen och gå fram till måttstocken på väggen istället. Lizette gör som hon säger, fastän hon inte vill veta.

Maud rättar in hennes axlar mot den kalla ytan och trycker en träkloss tätt mot hennes huvud. ”Och kort i rocken är du också.”

Hon skriver i papperen och Lizette tycker att Maud verkar bekymrad. Hon tittar på henne, upp och ner och fram och tillbaka och skriver igen. När hon är klar vill hon undersöka ryggen och hon ber Lizette att böja sig framåt. ”Men här var det då bara rakt och fint”, säger hon och drar fingret längs ryggraden. ”Du kan ta på dig kläderna igen.”

Lizette kliver i shortsen och Maud andas tungt genom näsan. ”Du ligger i den lägre kurvan på längd och vikt. Äter du bra?”

Lizette vet inte vad hon ska svara. Det är inte mycket hon

23

Obehöriga äga ej tillträde.indd 23

2024-04-10 17:58:06

tycker om och hon är nästan aldrig hungrig. Hennes mamma tycker att det är tråkigt att laga mat och de äter mest rost­ smörgåsar hemma. ”Du behöver inte vara orolig eller så”, fortsätter Maud. ”Din kropp verkar utvecklas jättebra, du ser frisk ut. Sådant här har ju med gener att göra också. Dina föräldrar kanske är av den lite mindre sorten? Känner jag dem förresten?” Maud ser ner i papperen igen. ”Strömberg”, säger hon och ser på Lizette. Plötsligt är blicken en annan och nu vet Lizette precis vad hon kommer att fråga. ”Vad heter din pappa?” ”Göran.”

Maud ser ut som om hon just lagt dit den sista biten i ett pussel. ”Då heter din mamma Agneta?”

Lizette nickar och Maud skrattar till. ”Jaha ja. Nu ser jag ju det hur tydligt som helst. Du är en exakt kopia av din pappa. Av alla Strömbergare. Lockigt hår, korta och magra.” ”Känner du min pappa?” frågar Lizette för att hon har lärt sig att det är det enda sättet att få tyst på folk, få dem att sluta tro att de vet saker som de inte vet.

Maud blir röd på halsen. ”Känner honom gör jag väl inte. Men jag vet vem han är.

Strömberg är ju en stor släkt i Forshammar. En känd släkt, eller vad man ska säga.”

Lizette knäpper jeansshortsen och drar på sig tröjan. Hon vill inte höra mer nu. ”Då är det bara synundersökningen kvar”, säger Maud och stämningen i rummet är en annan. Rörelserna är hastigare och

24

Obehöriga äga ej tillträde.indd 24

2024-04-10 17:58:06

Maud pratar högre och långsammare, som om hon tror att Lizette inte förstår annars.

När hon pekat på bokstäverna på den upplysta tavlan och Lizette till och med kunnat läsa raden längst ner gör Maud flera kryss i sina papper. Lizette står mitt på golvet och väntar. ”Då var vi klara”, säger hon till slut och Lizette skyndar sig ut ur rummet. Hon vet inte riktigt varför, men hon trycker till dörren extra hårt när hon stänger och låtsas inte höra när Maud säger hejdå.

Hon springer korridoren bort, ner för trappan, ut på skolgården och bort över asfalten till fyrornas byggnad.

Kärringjävel, tänker hon fastän Maud kanske inte gjort något fel. Hon har bara tittat på det där sättet. Tänkt saker som inte stämmer.

Jävla skitkärringjävel.

25

Obehöriga äga ej tillträde.indd 25

2024-04-10 17:58:06