9789177956440

Skörgossen

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 1

2023-06-29 10:29

Skörgossen Ida Andersen

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 3

2023-06-29 10:29

© Ida Andersen, 2023 Omslag av Lukas Möllersten Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2023 ISBN : 978-91-7795-644-0 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 4

2023-06-29 10:29

Jag fattig, syndig ­män­niska, som, med synd född, jämväl sedan i alla mina livsdagar på m ­ ångfaldigt sätt emot dig brutit haver, bekänner av allt hjärta inför dig, ­helige och rättfärdige Gud, ­kärleks­rike Fader, att jag icke haver ­älskat dig över allting, icke min nästa så som mig själv.

Ur Syndabekännelsen, Lilla Katekesen

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 5

2023-06-29 10:29

Kapitel 1

Johan 1745

”Di har bruk för en te gosse å sköra”, hade far sagt vid fredagens kvällsvard. ”Om måndag får Johan gå med Nils till hyttan.”

Johan hade sett på Nils som stirrat in i den falnande elden, inte kunnat utröna om han var glad åt det eller ej. Men mor Ingeborg hade sett på honom med rynkade ögonbryn. Trodde hon inte att han var stor nog? Fjorton år fyllda och längre än Nils! hade han velat säga men vetat bättre.

Så hade mor suckat, lagt handen ovanpå hans. ”Va ska en sä’?

Att du nu ä stora karln.”

Men han såg ingen glädje i mors blick. ”Det var välsignat. Att du ock får bidra till maten med reda penningar”, lade far till. ”Ja, far, det är välsignat”, hade han svarat och försökt låta lugn fast han trodde att hjärtat skulle bulta sig ur bröstkorgen och vidare ut på bordet. Ingen av småbröderna hade sagt något, bara tindrat. Detta var annat än det vanliga arbetet på Mellan­ gården. Och knappt hade han fått en blund i ögonen om natten. Ändå var han först av alla ur sovbänken.

Nils hade redan gått i hyttan ett bra tag, och fast han var fåordig om vad som skedde därinne satt det något sällsamt i den brända vedlukten och den inpyrda röken han kom hem med om kvällarna. Och brännsåren som han aldrig lät mor se om, drog bara surt åt sig armen. Mästarnas namn hade Johan i alla fall fått ur honom.

7

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 7

2023-06-29 10:29

Glasblåsaremästarnas tysknamn. Schyttz, Eder, From och Schmidt hette de, med z:a- och sch-ljud som något han aldrig hört. Anewald Waltzer var han som far hade varit behjälplig tills Nils fått börja. Hur var han, hade Johan undrat, men Nils hade ryckt på axlarna. ”Han sär inte så mö … på svenska.”

Då är ni två, hade Johan tänkt och flinat för sig själv. ”Men va gör du för han?” ”Ja ä hans avdragsgosse”, hade han svarat efter vad Johan tyckte var en evighet. ”Avdragsgosse, va gör en sån?” ”Bär in glaset … i askugnen. Men mest … skörar ja.” ”Skörar?” ”Ja, eldar å stoppar.” ”Stoppar?” ”Veden … i stopphålet.”

Men allt tycktes ännu gåtfullt.

Norrut växte hyttbyggnaden fram ur det gråmulna. Egendomlig hade han alltid tyckt att den var och skilde sig från gårdsbyggnaderna. Hopsamlade olikhöga byggnader med ­skeva tak, vilka sköt in under varandra på ett märkligt sätt. Han försökte ta in allt i en enda syn, men det lyckades honom inte, också för att dimman i den ännu dunkla gryningen förvrängde bilden. Högst reste sig hyttan med sitt pyramidliknande tak, ­kapat i toppen, där rök och värme försvann ut och blandades med den tjocka fuktiga luften. Ur fönsterrutorna i de mörka väggarna sken ett mjukt ljus från glöden i smältan.

Glasbruket var ett evighetshjul tycktes det honom. Elden måste brinna under degeln hela natten tills glasblåsarna kom och började sitt arbete, hade far sagt.

Nu skulle han äntligen få se hur detta tedde sig i verkligheten.

Han förstod att han inte kunde ranta efter far, som redan var uppslukad i den gråbruna skaran på väg mot takläggningen.

8

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 8

2023-06-29 10:29

Men varför hade inte Nils väntat på honom? Inte kunde han väl gå in själv första gången?

Johan stod en stund villrådig och såg på hyttans respekt­ ingivande taksilhuett mot den grå gryningen.

Var det detta Nils hade menat med sitt tjuriga nickande och sin ovilja att prata?

Ville han vara i ensamt majestät i hyttan? Göra sig märkvärdig över att få arbeta bland tyskarna. Och låta honom gå in själv, dit han inget visste om någonting. Stå där som en fåne.

Men nog hittade han hyttdörren, och visste hur man öppnade en sådan. Och nog kunde han tala för sig själv också, om det var så Nils ville ha det.

Några ögonblick stod han tvekande utanför hyttans tjärade dörr.

Han drog ett djupt andetag, hävde fram bröstet och vred om nyckeln och klev in.

Skillnaden först. Från kylan som hunnit krafsa sig in under kläderna till en torr intensiv hetta som nästan tog andan ur honom. Och sedan hur luften var som förtätad av rök och förtunnad av hetta på samma gång. Sedan ljuset ur ugnarnas öppningar. Som att se rakt in i solnedgången. Och samtidigt ett mörker som var mjukt och fullt av löften, vilka tycktes uppenbara sig efterhand som skuggestalter framträdde, till hälften upplysta av ugnarnas glöd. Alla stod upp, några tätt ihop, några för sig, men på något sätt inbegripna i samma sak med huvudena sänkta i tystnad. Men så, anförda av en myndig stämma, ljöd ur skrovliga strupar: Vår gud är oss en väldig borg, han är vår sköld och värja. Nu mörkrets furste vred han vill oss trampa ned. Stor makt och mycket list hans rustning är förvisst, likväl vi må ej frukta.

När Johan föll in i psalmen knottrade sig huden på armarna, och vid Och vore världen än så stor och full av mörkrets härar, så länge Gud ibland oss bor alls intet oss förfärar, sprang tårar fram.

9

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 9

2023-06-29 10:29

Ett ögonblicks tystnad rådde innan en blåklädd man med kort hästsvans och ryggen mot honom uttalade: ”Må gud välsigna arbetet och arbetsdagen”, på vilket ett unisont amen följde.

Och när klockklangen ljöd hakade rörelser genast i varandra som om andakten bara varit ett litet avbrott, även om han ju förstod att arbetet just hade inletts för dagen.

En tanig here med ett stort ämbar i handen rusade fram så att Johan fick hoppa åt sidan när parveln slog upp dörren och fortsatte ut. En kortbent karl med bakåtstruket tjockt hår följde efter, gormande Schelm, Glatzkopf och andra obegripliga okvädnings­ord. Johan kunde inte ta dem på allvar. Någon som måste ta i så för lite vatten kunde väl inte riktigt vara vid sina sinnen. Nu stod karlen mitt för Johan och ett grin visade sig i det breda skäggstubbiga ansiktet. ”Vem är du? Auf, an die Arbeit!” ”Ja ä Johan Svensson. Jag skulle börja på tjänst här ida’. Som skörgosse.” ”Du bist zu spät. Glock halb sechs, ja. Ja?! Verstanden?”

Nu syntes ingenting av illmarighet längre i mannens uppsyn och rösten var hård som granit. Johan såg efter Nils men kunde inte urskilja honom från sin plats. ”Inspektor Kyhlberg!” röt mannen och på stunden stod samme karl som hade lett bönen bredvid den tjockhårige. ”Han förspätet är. Den Johan Swenzon.”

Trots sitt vänsnälla utseende såg inspektor Kyhlberg minst lika bister ut som den tyske. Nu höjde han pekfingret mot Johan. ”Vi ser inte mellan fingrarna på sen ankomst. Vi kan inte ha anställda här som inte tar sin uppgift på allvar. Om det upprepas så kan Johan inte inneha tjänst här. Hans far har gått i god för att Johan är lika flink till arbete som bror Nils, låt oss inte bli besvikna på vår rekorderlige husman Sven Nilsson.”

Rösten var myndig så det räckte. Han tystnade ett ögonblick som för att låta det sagda sjunka in.

10

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 10

2023-06-29 10:29

”Nej, herr inspektorn, visst, herr inspektorn. Det ska ente upprepas.”

Nej, aldrig tänkte han upprepa det. För inget i världen ville han bli utesluten ur det som just uppenbarats för honom. Glasblåsarna i sina förkläden och ljusa skjortor, som arbetade med långa pipor i händerna. Nu hivade en av dem upp en glödande klump ur en bländande ugnsöppning. En stod och snurrade ett glänsande klot medan han blåste i pipan med utspärrade kinder.

En annan satt vid sin stol, formade den blänkande glasmassan med en skopa. Vad var lite okvädningsord mot detta? Det lika förtrollade som förtrollande. ”Följ med mäster Schmidt, han får visa Johan tillrätta”, avslutade inspektorn med ett tonfall som mer passade hans uppsyn. ”Mittkommen”, befallde mäster Schmidt och Johan traskade efter. Schmidt gick halvvägs genom hyttan, pekade sedan på en vedlave och därefter i en båge tillbaka på nedre delen av glasugnen och sa barskt: ”Schüren!”, som väl var det där sköra som Nils talat om. Johan såg sig hastigt om efter sin bror, men han var inte till att se i gyttret av glasblåsare. ”Und rein damit!”

Han pekade på ugnen. ”Los!” ”Ja, mäster Schmidt.” Han bockade och klatschen i bak­ huvudet fick honom att tippa framåt så att knäna stötte i vedträna. En skrattsalva åtföljde mäster Schmidts raska kliv till piporna som stack ut ur ugnshålet likt morrhåren på en katt.

Raskt grabbade Johan tag i några långa vedträn. Lika gott att ta famnen full. Han bar fånget dit mäster Schmidt hade pekat.

Under golvplanet var ett hålrum, som ett murat valv framför det han antog var stopphålet. När han klivit ner och böjde sig in med armarna om vedklabbarna övermannade honom först hettan. Sedan blev han varse att där redan låg annan ved, men han tog ett av sina långa vedträn, knep ihop ögonen och stötte in det, sedan ett till och ytterligare ett i eldningshålet. De stack ut, hur mycket han än tryckte på. Han sparkade på dem, men 11

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 11

2023-06-29 10:29

s­topphålet var och förblev kortare än vedträna han försökte trycka in. Han sneglade uppåt för att om möjligt fråga någon men såg enbart silhuetten av mäster Schmidt som vred pipan ner i det glödande.

Nu hade elden fått ordentlig fyr och började knastrande leta sig fram längs vedträna som stack ut. Det brände i ansiktet och Johan måste hoppa upp på golvet för att inte försmäkta i den infernaliska hettan och för att inte sveda byxbenen. Giriga lågor kastade sig mot den knastertorra veden som låg framför stopphålet. Han kastade åter en blick mot mäster Schmidt, som med ryggen mot var fullt upptagen med sitt glasblåsande.

Han måste ha hjälp. Var höll Nils hus?

Johan rusade till vedtraven men där var ingen, så han skyndade tillbaka där lågorna nu tagit sig i vedlagret u ­ tanför ugnen. Han hoppade ner, tog det längsta vedträet av dem han burit fram och försökte fösa undan de brinnande vedträna, men det enda som hände var att eldtungorna började slicka golv­ plankorna ­istället. Han började slå med vedträet för att släcka ­elden i det trånga hålrummet, men lågorna tog sig allt längre ut.

Svetten lackade, han svedde armar och händer, han stampade på flammorna, slog med vedträet, slet i vedklabbarna. ”Nils! Nils! Kom hit! Hjälp!” skrek han.

Nu stod han i ett eldhav och han borde ta sig därifrån, men han måste släcka till varje pris.

Med ett fräsande och ett slaskande slocknade plötsligt elden. Och så small det som åskan i örat, blixtrade för ögonen och knakade rent av till i halskotan när huvudet slungades åt sidan. Det susade mörkt omkring honom och han hade svårt att hålla sig upprätt. Som i en gröt hörde han gormandet, ederna, utslungade en efter en. När han urskilde svenska ord började adamsäpplet krampa och han fick sätta armen för ögonen för att hålla tårarna inom sig. ”… fara för liv och lem … hyttan … vårdslöshet … kosta oss dyrt … oansvarig … se på mig när jag talar till honom.”

12

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 12

2023-06-29 10:29

Han svalde ner, höll igen och försökte möta inspektorns blick.

Den var inte nådig. Också mäster Schmidt såg på honom med avsmak. Och där stod de andra mästarna, en av dem med handen på pumpdonet, några svenska bruksdrängar och en hög med tyskluar. Heren med vattenämbaret flinade stort av att någon annan nu fick däng, men även flera av Johans landsbröder hade svårt att hålla sig för skratt. Ja, alla hade samlats för att begapa hans misslyckande, som osade och pyrde blöt kolstank. Johan sökte Nils blick, sökte något slags medkänsla i denna mur av hån och illvilja. Men Nils teg med stram min, såg bort och tycktes skämmas ögonen ur sig över sin oduglige stoppare till lillebror. ”Återgå genast till arbetet!” dundrade inspektorn och slog ut med pekande hand. Nils vände för att slinka iväg men inspektorn såg hans manöver. ”Nils stannar. Och Johan. Även ni, mäster Schmidt. Detta måste inpräntas å det allra allvarligaste”, stötte han ur sig och slog ena handen i den andra handflatan. ”Dessa slags incidenter får inte på några villkor förekomma.

Ni inser säkert vad det skulle innebära om elden får fäste här inne, vilka ofattbara värden som skulle gå till spillo och vad det skulle kosta bruket att bygga upp ifall hyttan brann ner, igen”, sa han och vände sig till mäster Schmidt. ”Och då ska vi inte tala om all oersättlig tid nu när vi har alla dessa beställningar till importanta kunder.” Han tystnade och drog båda händerna genom sitt råttfärgade hår, tog sats igen och spände blicken i Johans: ”Och att utsätta människor för livsfara! Elden är vådlig. Den måste hanteras med största respekt och försiktighet. Inpränta detta en gång för alla! Är det uppfattat?”

Det sista sa han så häftigt att några stänk saliv träffade Johan i ansiktet. ”Dä ä uppfattat, inspektor Kyhlberg!” mumlade han och bockade till och med. Det bultade och blossade i kind och öra.

Både av avhyvlingen och örfilen.

13

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 13

2023-06-29 10:29

”Nils, hur gick det här till?” sa inspektorn allvarligt. ”Ja hade ingen del i ’at, inspektorn, ja va ente där ... jag hade ente …” ”Inte här? Jag ser honom klart och tydligt framför mig. Och vill tro att jag sett honom hela morgonen, han kom inte försent som bror hans.” ”Men ja va … på annra sidan … hos mäster Waltzer.” ”Det är ingen godtagbar ursäkt. Nils som har varit här länge redan borde veta bättre än att lämna sin bror åt sitt öde med dessa vådliga konsekvenser. Nu får han hjälpa Johan ställa i ordning, och få fyr på elden igen så inte temperaturen sjunker. Seså, raska på!” ”Anfeuern. Los los!” underströk mäster Schmidt och återgick till sitt.

Inspektorn vände sig åter till Johan, som genast tog ner handen från den ömmande kinden. ”Johan får ordna upp vad han ställt till med och därefter fortsätta sköra. Vedträna ska läggas in ett i sänder, var halvtimme.

Ta lärdom av Nils som gjort det förut. Och vi talas vid efter arbetsdagens slut.” ”Ja, inspektorn.” Det sista sa han åt en ryggtavla som travade iväg till hyttans bortre regioner.

Mäster Schmidt gav bröderna en skev blick och skakade på huvudet.

Nog skämdes Johan men så ­mäster han var kunde väl mäster Schmidt ha sagt något för att förklara, och hur klumpigt Johan än betett sig så var vedträna alldeles för långa. Han gick bort till glasugnen. ”Mäster Schmidt!”

Mäster Schmidt vände sig om och såg lika föraktfull ut som nyss. ”Ja ber om ursäkt för min försummelse, men hur ska en egentligen elda mä dessa vedträn? Alldeles för långa ä di.”

14

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 14

2023-06-29 10:29

Han var inte säker på om mäster Schmidt förstod så mycket svenska, men han var tvungen att få det ur sig. ”Abhacken! Verstanden?” Och han slog knytnäven mot handflatan på liknande sätt som inspektor Kyhlberg gjort för en stund sedan.

Hade han inget annat tonläge än att ryta och befalla, den där glasblåsarmästaren? ”Nej, mäster Schmidt. Jag förstår inte. Dä ä omöjlit å elda mä så långa vedklabbar.” ”Titta där. Fragen!” röt han och viftade med näven. ”Los! An die Arbeit.”

Johan såg sig omkring. Nils hade försvunnit igen. Men ­istället såg han två stora stenar på marken. Tvärs över låg ett vedträ som en av drängarna knäckte med ett tjockare vedträ.

Hur kunde han ha undgått att se det? Varför hade inte Nils sagt något? Han hade verkligen varit underlig hela morgonen, undvikit honom med vilje.

Men var det på det viset han ville ha det, så var han nog karl nog att ställa i ordning själv. Vattnet hade släckt branden i vedlagret, men i stopphålet glödde det ännu. När han hittat några torra vedträn fick han genast fart på elden igen.

Johan talade med drängen som körde in ved i hyttan och fick så småningom en någorlunda klar bild av hur det hela fungerade. Ved kördes in från vedupplaget utanför och torkades i tork­ ugnen. Under natten användes knastertorr ved av sköraren för att smälta mängen. Själv skulle han mata på och hålla lagom fyr under dagens tolv timmar, genom att lägga in pinne för pinne av ospräckt, halvfuktig ved.

I hans sysslor ingick även att lägga veden på tork i torkugnen och hålla fyr också i den, och dessutom elda i degelugnen eller kalcineringsugnen om den var igång. Allt gick i ett. Det var ett ändlöst eldande på alla håll och kanter.

Svetten dröp, törsten rev, det sved och värkte av örfilarna 15

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 15

2023-06-29 10:29

och brännsåren, det brände till på andra kinden av en ny örfil när han drack ur ämbaret. Då lärde hans sig att hyttdrängarna hade ett gemensamt ämbar och att varje mäster hade sitt eget vatten. Örfilen fick honom att åter frukta det där samtalet med inspektorn. Han insåg med ens allvaret i att äventyra hyttan och alla anställda.

För två år sedan hade hyttan brunnit ner till grunden, hade far berättat. Med mästarnas bistånd och en lång rad hantverkare hade de lyckats bygga upp den på nytt på endast nio veckor.

Mäster Eder hade fått en oxe, värd arton riksdaler på marknaden i Växjö, för sin förtjänstfulla insats. För att förebygga eldsvådor hade man placerat stegar både under och på taket, samt införskaffat den vattenpump som skulle ha kommit till pass tidigare.

Medan Johan åt sin matsäck slocknade elden i torkugnen.

En iskall våg drog genom honom när han mötte den pyrande askhögen. När han skulle få fyr igen rök och bolmade det värre än spisen hemma när det var tungväder. Han såg sig om, livrädd att inspektorn skulle stå bakom honom. När han till sist fick fyr svajade lågorna betänkligt under glasugnen och hade det inte varit för att tyskarna fortfarande satt i samspråk med sina rökpipor efter maten, skulle han säkerligen ha fått sig ytterligare en lusing. Dock hörde han ryanden mot stopphålet när mästarna åter skulle fånga an. Överallt pågick något arbete, någon kroppsrörelse, och det gällde att hålla korpgluggarna på vid gavel för att inte gå i vägen och riskera att stöta sig med glasblåsarna. Så snart han kunde begapade han ändå mäster Schmidt och den han trodde var mäster Schyttz, som blåste eller svängde väldiga och skimrande kupor i lag med en lärling.

Nils såg han inte mycket av. Vid middagsrasten satte han sig mellan sin mäster och dennes lärling, och ingen plats fanns för Johan. En gång smög Johan sig dock som hastigast runt ugnen för att glo. Nils höll i en lång stör med en klyka längst ut och 16

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 16

2023-06-29 10:29

lyfte ett glas i foten från mäster Waltzer. Johan hajade till när glaset dinglade farligt, men Nils parerade och balanserade in det i ett ugnshål ovanför glasugnen.

Allt efter som dagen led blev kroppen ömmare. Ryggen, skuldrorna och armarna värkte av matthet, men inom Johan pyrde en glöd som bar honom genom trötthet och smärta, hetta och stingande rök. Trots oräkneliga åthutningar och uppmaningar om att skynda sig, och hur än ögonen sved, hur ringa hans insats än var för att tillverka glaset, kunde han inte annat än känna att han var del av något stort.

Han, Johan. Skörgossen.

Och ett var säkert: när han stängt dörren bakom sig om morgonen hade han stängt om fukt, kyla och dunkel, om leda och enformighet som far och de andra karlarna försvunnit iväg till likt ett tåg av gastar. Medan allting härinne levde och brann, och var ogripbart påtagligt och mäktigt. De stora cylindrarna som trollades fram under mäster Schmidts svängningar. Och glasen som dinglade på Nils klyka, smäckra och skira som istappar. Det liknade ingenting han sett förut.

När inspektorn var tillbaka framåt kvällen gick Johan själv fram till honom. Så gott han förmådde för den mörbultade kroppen bugade han. ”Go eftermiddag, inspektorn. Vi skulle talas vid, va dä ju sagt.”

Johan ångrade sig i samma stund han uttalat orden. Där stod mäster Schyttz och petade på piggarna i räknebrädan, alltmedan han rabblade siffor på tyska. Inspektorn hade sin anteckningsbok i ena handen och ett blyertsstift i andra. Han nickade och antecknade, men när Johan bockade sig rakt in i deras förehavande hejdade han sig. Även mäster Schyttz tittade förvirrat upp, fingret slant ur raden och med ett ”Scheisse” himlade han med ögonen. Mäster Schmidt, som stod bredvid, bolmade frustande andetag ut ur den långa vita pipan.

Inspektorn pustade, drog handen genom håret och såg stelt på honom. Sa torrt: 17

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 17

2023-06-29 10:29

”Inte nu”, och viftade iväg Johan. Ännu en gång hade han lyckats göra bort sig, som om det inte räckte med att han nästan eldat upp hyttan och alla andra misstag under dagen. Just nu tycktes de honom enorma, groteska.

En lång stund stod inspektorn och mästarna och dividerade.

Mästarna var högljudda och gestikulerade, många gånger rörde sig deras händer åt Johans håll och han var övertygad om att hälften av det som sades gällde hans insats. Efterhand som de alla försvann ur hyttan kände han sig alltmer olustig till mods.

Inspektorn hade inte ägnat Johan en enda blick.

Men skulle han komma tillbaka?

Var det slut nu, innan det knappt hunnit börja?

Nils kunde han inte få någon vägledning av. ”Va gör du kvar än?” hade han muttrat innan han slunkit ut. Och att följa efter inspektorn var uteslutet.

Kroppen värkte, armarna och skuldrorna var avdomnade.

Brännsåren sved. Bara att stå rakt upp och ner var en pina.

Snart undrade väl mor vart han tagit vägen. I morse hade han varit bra katig, skulle han nu komma hem med svansen mellan benen? Han såg Nils min framför sig. Högdragen, föraktfull och nedlåtande.

Efter vad som tycktes som en timme minst öppnades hyttdörren och inspektor Kyhlberg kom in. Johan sträckte på sig.

Inspektorn flackade med blicken och gjorde en trött rörelse med handen genom håret så att pennan som satt bakom örat föll till golvet. Johan rusade fram och tog upp den. ”Varsågod, inspektorns penna.” ”Det var märkvärdigt. Jag letade efter den förut i magasinet, och så låg den här. Tack ska han ha.”

Inspektor Kyhlberg såg förbryllat på Johan. ”Men … är han kvar än? Jag mötte Nils som sa att Johan hade förstått.” ”Men ja, ja trodde … skulle vi ente talas vid? Ja, om tjänsten …”

18

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 18

2023-06-29 10:29

”Hmm … ja, så var det väl sagt men … med tanke på vad mäster Schmidt förtalte mig, och Schyttz med för den delen ...”

Inspektorn drog ihop pannan och gjorde en otydbar min. ”Så tänker jag att vi får se oss om efter en annan skörgosse. Men vi behöver en bruksdräng till för huggning av famnveden.”

Allt hopp störtade ner i trätofflorna, rann som smält glas ut på golvet och förångades i hettan. Han måste bita sig i läppen.

Men nej, det fick inte sluta nu. Inte efter att ha fått smaka på denna värld som glittrade och glödde. Och där han själv blev levande och verklig. ”Nå, då säger vi det. I morgon dag blir Johan på vedbacken.”

Det var som en stöt i veka livet. Han knöt händerna och blev varse hur ömma knogarna var, hur brännsåren sved och bultade.

Men han ville inte bli bortmotad, utkörd som en annan odugling. Låta Nils få vatten på sin kvarn.

Vår Gud är oss en väldig borg, rabblade han i tanken. Stor makt och mycket list hans rustning är förvisst, likväl vi må ej frukta.

Han tog ett steg framåt. ”Bästa inspektorn, ja vet mä mej att ja går rakt på sak. Dä såg illa ut å dä ber ja väldigt mycke om förlåtelse för. Dä va obetänksamt av mej, verkeligen. Men ja vet att ja kan göra ett fullgott dagsverke, va än mästarna säger. Ja har lärt mej stoppa å lyda mästarna å elda i kalcineringsugnen, å ja kan slå av veden, fylla på ämbaren, å allt dä på en da. Låt mej få en da te å visa va ja går för …”

Inspektorn såg fundersamt på honom, blundade och drog efter andan. Så tog han upp sitt lilla block, och bläddrade fram och tillbaka i sidorna. Försökte han vinna tid innan han på nytt gav honom kalla handen? Till sist slog inspektorn blocket mot låret och andades ut högljutt. ”Låt gå. Men se till att vara här i tid. Skörgossen ska se till att det finns ved tillhanda om morgonen, både torkad och råved.

Och att ämbaren är fyllda med vatten. Tids nog lär han sig.”

19

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 19

2023-06-29 10:29

”Dä ä uppfattat, bäste inspektorn. I morron ä ja i ti.”

I ett slag var tröttheten som bortblåst. I ådrorna rusade ett jubel runt, runt, glödande som glaset han hade på näthinnan. Om inte inspektorn vänt på klacken hade han kastat sig om halsen på honom. Istället vände han saligheten inåt: Tack gode Gud.

20

Anderssen-Skörgossen-Inlaga-Tryckoriginal-230629.indd 20

2023-06-29 10:29