9789177956389

timmar av sammet

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 1

2022-02-25 10:57

alyson richm an

timmar av sammet Översatt av Carina Jansson

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 3

2022-02-25 10:57

Originalets titel: The Velvet Hours © 2016 by Alyson Richman Ursprungligen publicerad av Berkley/Penguin Random House Översatt av Carina Jansson Omslag av Niklas Lindblad Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN : 978-91-7795-638-9 Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2022 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 4

2022-02-25 10:57

Till minne av min eleganta mormor, Hortense Elaine Kleiman (1917–2016) och till Charlotte, min underbara flicka.

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 5

2022-02-25 10:57

Vi skriver för att smaka livet dubbelt, i stunden och i återblickar.

ANAÏS NIN

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 7

2022-02-25 10:57

Solange Juni 1940 Paris

Utifrån hörde jag ljudet av flygplan, och mullret gjorde mig illa till mods. Det enda som kunde vara värre var ljudet av flyglarmet. Jag bet mig i läppen och skyndade mig att hämta min väska.

En sista gång gick jag genom rummen i min farmors lägenhet. Jag lät fingrarna löpa över hennes möbler medan jag betraktade hennes älskade porslin, hennes snidade prydnadssaker och, slutligen, det magnifika porträttet över spiselkransen. Den enda av min farmors ägodelar som jag skulle ta med mig låg gömd innanför kragen på min blus, och att känna den mot min hud skänkte mig mod.

Jag lärde mig så mycket av min farmor under några få korta år, då jag nyligen lärt känna henne. Hon sa till mig att när man gör en förändring i sitt liv ska man aldrig vara sentimental, och alltid snabb. Så jag kastade en sista blick på alla hennes värdefulla saker och tog upp nyckeln ur väskan.

Jag stängde den tunga dörren efter mig och vred om nyckeln i låset.

Farmors lägenhet och hennes ägodelar lämnades kvar som hon hade önskat. Bostaden var nu förseglad, likt en gravkammare.

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 9

2022-02-25 10:57

10

alyson richman

Mitt nya liv började så fort jag hade stängt dörren till lägenheten, när jag låste in min farmors hemligheter och privata skatter djupt där inne.

De skulle bli ännu en begravd historia i en släkt av återskapare och namnbytare, alkemister och konnässörer av skönhet och kärlek.

Min far, som var apotekare, hade vuxit upp omedveten om sin biologiska mors existens fram till sin artonårsdag, då den lågmälda kvinnan som uppfostrat honom gett honom ett brev skrivet av min farmor. ”Jag avgav ett löfte en gång”, sa kvinnan han alltid hade trott var hans mor. ”Och nu måste jag berätta sanningen för dig.”

Brevet var skrivet på tjockt, fint papper med en liten fjäril i bladguld högst upp. Avsändaradressen löd: 2, Square La Bruyère. Den handskrivna texten var felfri. En svart reservoarpenna hade rullat över papperet i svepande bågar och arabesker.

Käraste son, började brevet. När du läser det här har du fyllt arton år. Det är svårt att tro att jag fick dig för så längesedan, när jag själv bara var ett barn. Men det är viktigt att du känner till min existens. Oroa dig inte, jag ska inte be dig att kalla mig för ”mamma”. Madame Franeau kommer alltid att förtjäna den titeln, och jag förnekar inte att jag knappast är en förebild när det gäller moderlighet. Men om du blir nyfiken finns jag alltid här om du vill träffa mig.

Hennes underskrift var stor och snirklig. Namnet var honom helt obekant. Marthe de Florian.

Han vek ihop brevet, rätade på ryggen och försökte dölja sin bestörtning. Det var nästan omöjligt att begripa att han faktiskt inte hade några släktband till kvinnan som satt framför honom. Båda hade små, bruna ögon, smala läppar och mörkt hår. De hade båda känslig mage och läste hellre böcker än samtalade. De fann tröst hos smådjur, som hundar, katter och fåglar. Och det faktum att han valt att studera

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 10

2022-02-25 10:57

t i m m a r av s a m m e t

11

farmaci framstod som självklart för alla som känt honom som liten, eftersom han alltid hade älskat kemi – provrören, tillredandet och vetenskapen om att framställa någonting som hade förmågan att läka.

Madame Franeau försökte anlägga en stoisk min när hon lade fram detta oväntade avslöjande för honom. Hennes ögon var fuktiga och glasartade när hon såg honom läsa brevet, men hon lät inte en enda tår falla. ”Jag kunde inte få egna barn”, sa hon till slut.

Han tittade ut genom fönstret med uttryckslöst ansikte, men hon såg att hans tankar var långt därifrån. ”Jag lärde känna henne på det första skrädderiet där hon arbetade.

Vi var båda sömmerskor, och våra dagar var färglösa och enformiga.

Vi ägnade oräkneliga timmar åt att lägga upp byxor och skjortärmar.

Jag hade just gift mig med din far …” Hon avbröt sig. Ordet ”far” fastnade i halsen på henne, som om det efter att ha varit sanning i så många år nu plötsligt hade blivit en lögn. ”Hon var ogift och hade inte mycket till familj som stöd, och vi ville inget hellre än att uppfostra ett barn. Hennes enda villkor var att du skulle få reda på sanningen när du blev myndig.”

Hon gjorde en paus och drog ett djupt andetag. ”Jag blir inte sårad om du vill träffa henne. Vi har blivit så olika varandra sedan dess …” Rösten svek henne. ”Hon tillhör en annan värld nu. En värld jag inte riktigt kan beskriva.”

Han ägnade de närmaste dagarna åt att studera brevet. När han tog en paus från sina studier brukade han ta upp det ur skrivbordslådan och betrakta Marthes vackra, välvårdade handstil.

Först när han hade avslutat de sista antagningsproverna till apotekarutbildningen bestämde han sig för att skriva ett svar.

Hans brevpapper var inte lika tjockt, hans handstil inte lika proper.

På ett enkelt, vitt papper skrev han:

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 11

2022-02-25 10:57

12

alyson richman

Madame de Florian, jag skulle vilja besöka er nästa tisdag, klockan fyra på eftermiddagen. Vänligen låt mig veta om det passar. Som ni vet har jag nyligen förstått att det vore fel av mig att använda efternamnet ”Franeau”. Jag tänker därför underteckna detta brev med vad madame Franeau har upplyst mig om är mitt rätta efternamn.

Henri Beaugiron

När han kom till hennes våning öppnades dörren av en husa som visade in honom. Det doftade tungt av blommor, och våningen var full av samlingar och kuriosa från exotiska länder. Han kände sig illa till mods redan innan hon visade sig. Det fanns helt enkelt för många saker. För mycket sammet och satäng. Hans barndomshem hade varit enkelt: ett sovrum med ett skrivbord och bokhyllor, och ett vardagsrum med anspråkslösa men smakfulla möbler. Ett kök med en varm spis.

Nu kändes det som om han besökte en hemlig teater, en där han sannerligen inte hörde hemma. Tunga gardiner dolde de höga fönstren och gjorde det svårt att avgöra om det var dag eller natt. Hans andhämtning blev snabbare medan han väntade på henne. Han betraktade samlingarna med asiatiskt porslin på hyllorna, och sedan det stora porträttet av en vacker kvinna över spiselkransen. Det var målat med flödande penseldrag och han häpnade över de sensuella färgerna och känslan av livfullhet och hetta. Han skulle just gå närmare för att undersöka tavlan när han uppfattade ljudet av prasslande siden och taktfasta steg mot parkettgolvet. ”Henri”, sa en röst.

Där, framför honom, stod Marthe i en mjuk, rosa klänning och med ett pärlband om halsen.

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 12

2022-02-25 10:57

t i m m a r av s a m m e t

13

Hon hade stannat några steg ifrån honom. Hennes blick var granskan­­de, som om hon betraktade honom som ett föremål hon kanske, kanske inte skulle bestämma sig för att köpa. ”Nämen … du ser inte alls ut som jag hade föreställt mig.” Hon skrattade till. ”Men du kan förmodligen säga detsamma om mig.”

Han fick inte fram ett ord till svar.

Om mina beräkningar stämmer måste hon ha varit närmare fyrtio första gången min far träffade henne, men det är omöjligt för mig att veta säkert. När jag själv träffade Marthe många år senare påstod hon sig vara i en ålder som var otänkbar sett till hur gammal min far var, och jag själv. Men det var sannerligen inte första gången hon om­­ skapat sig själv. Som hon så småningom skulle lära mig behövde man inte ha fötts till ett liv av skönhet för att leva ett.

Jag träffade min farmor i slutet av nittonhundratrettioåtta, när jag just hade fyllt nitton, några år innan Europa började pyra under Hitlers fackla. Hennes existens kom som en fullständig överraskning för mig, likt en undangömd koffert som plötsligt burits ner från en vind och visat sig innehålla en bortglömd skatt.

Min far ägnade större delen av sin tid åt att driva sitt lilla apotek på Rue Jacob. Sedan min mors död hade han kämpat för att komma på sätt att sysselsätta mig, hans enda dotter. Jag hade slutat skolan fem månader tidigare och ägnade nu dagarna åt att drömma om äventyr och skriva påhittade historier och pjäser.

Vi var båda frustrerade, och min rastlöshet gjorde bara allting värre.

När han kom hem på kvällarna ville han bara vara ensam, medan jag

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 13

2022-02-25 10:57

14

alyson richman

längtade efter sällskap. Vår lägenhet var mörk och sliten, möblerna praktiska. Arvet från min mor utgjordes av alla böcker som fyllde hyllorna. Varje gång jag plockade ner en volym från sin plats värkte det inombords, och sorgen kändes som ett färskt sår.

När jag en kväll beklagade mig över bristen på spänning i mitt liv blev min far alldeles förtvivlad. ”Jag beklagar att jag inte kan vara mer underhållande.” Desperationen i hans röst var uppenbar, och det stod klart att han inte var rustad för prövningen att uppfostra en dotter på egen hand.

En kort stund satt vi tysta mitt emot varandra. Hans blick gled över de höga bokhyllorna innan den slutligen föll på mig. Först trodde jag att han tänkte på min mor. Kvinnan som hade städat hans hem, lagat hans måltider och närt min kärlek till böcker. Men så hände någonting oväntat.

Ljuset i min fars ögon förändrades. Det var som om han hade hittat ett elixir i ett bortglömt skåp på sitt apotek, och trodde att den här brygden kunde ha makten att lindra ledan som plågade mig. ”Jag känner någon som nog skulle väcka ditt intresse … Kanske kan hon till och med ge dig lite material till ditt skrivande. Jag har inte besökt henne på länge, men jag ska kontakta henne och fråga om hon vill träffa dig.”

Tre dagar senare kom han in i mitt sovrum med ett brev i handen. ”I morgon ska vi hälsa på någon som du inte kommer att tro är släkt med mig. Men det är hon”, tillade han, som om han själv betvivlade sanningshalten i det påståendet. ”Och vem kan det vara?” frågade jag häpet. ”Du ska äntligen få träffa kvinnan som födde mig. Marthe de ­Florian.”

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 14

2022-02-25 10:57

t i m m a r av s a m m e t

15

Efter lunch dagen därpå åkte vi till Chaussée d’Antin i Paris nionde arrondissement, där madame de Florians våning var belägen. På vägen berättade han för mig att han aldrig hade tänkt på henne som något annat än kvinnan som fött honom, eftersom de varit främlingar för varandra under större delen av hans liv. ”Det enda vi delar är hennes ursprungliga efternamn”, sa han och skakade på huvudet. ”Men till och med det har hon bytt ut längs vägen.” ”Känner hon till mig?” frågade jag. ”Ja … hon vet att du finns. Jag presenterade din mor för henne innan vi gifte oss, och senare besökte vi henne för att tala om att vi väntade barn. Men som du snart kommer att märka är madame de Florian inte särskilt intresserad av äktenskap eller barnafödslar …”

Jag höjde ett ögonbryn. ”Vad är hon intresserad av då?” ”Saker jag finner ganska tröttsamma. Sin egen bekvämlighet, nöjen, skönhet … sin tro på att hon på något sätt står över den här världens banaliteter.”

Vi var nästan framme vid hennes våning. ”Hon är en sorts skådespelerska, så var beredd”, varnade han mig. ”Hon uppskattar publik.”

Han gjorde en paus och betraktade mig. Jag hade på mig mina finaste kläder: en marinblå hatt, en yllekappa och en av min mors klänningar som jag låtit sy in för just det här tillfället. ”Hon kommer att tycka mycket om dig, Solange. Du är vacker nog att passa in bland hennes saker.” ”Men du har ju inte träffat henne på många år”, sa jag till min far. ”Hur kan du veta att allting fortfarande är vackert?” ”Det kan jag inte … men jag är övertygad om att hon har bevarat sig själv tämligen väl, eftersom det ligger i hennes natur.”

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 15

2022-02-25 10:57

16

alyson richman

När vi presenterades för varandra blev vi nog båda lika överraskade.

Jag vet att jag sannerligen inte hade väntat mig att välkomnas av en kvinna som var så överdådigt klädd, med makeup som kamouflerade ett över sextio år gammalt ansikte och med ett magnifikt pärlband runt halsen.

Och jag tror att även hon blev lite förundrad eftersom mitt ansikte, om än många år yngre, var så likt hennes eget. Jag hade samma bleka hy och skifferblå ögon, samma långa hals och galliska näsa.

Min far var kylig när han presenterade oss för varandra. Det märktes tydligt att hennes våning gjorde honom nervös, och han hade inte tålamod nog att stanna särskilt länge i hennes sällskap.

Han vägrade att kalla henne maman eller att presentera henne för mig som grand-maman. ”Madame de Florian”, sa han med mycket formell ton. ”Låt mig presentera min dotter, Solange.”

Vårt besök tycktes göra henne väldigt glad. Hon brydde sig inte om att förebrå min far för att han inte hade hälsat på henne under vad som måste ha varit de senaste tjugo åren. Jag skulle senare upptäcka att hon inte räknade tid som de flesta andra gjorde. För henne handlade det inte om minuterna som gått, utan om stunderna som upplevts. ”Ett sant nöje”, sa hon till mig och sträckte fram en lång, blek hand. ”Stannar ni båda? Jag kan be Giselle servera oss te.” ”Jag kan inte, eftersom jag har ett arbete att sköta”, ursäktade sig min far. ”Men Solange stannar, om det går bra.” Han vände blicken mot mig, sedan mot den här långa kvinnan som tycktes vara helt ­obesläktad med honom. ”Sedan hennes mor dog har hon varit lite rastlös … Hon har just slutat skolan och säger att hon vill skriva pjäser, kanske till och med en roman … Så jag tänkte att du kanske kunde berätta några historier för henne medan jag är på apoteket?”

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 16

2022-02-25 10:57

t i m m a r av s a m m e t

17

”Givetvis, Henri”, sa hon och rörde vid min arm. ”Jag har inte så mycket att göra längre, och jag delar gärna mina eftermiddagar med en vacker ung kvinna.”

Jag stod där, hänförd av henne. Hennes röst var melodisk, hennes ögon fulla av liv. ”Ta hennes ytterkläder, Giselle.” Min ullkappa och min filthatt överlämnades till den åldrade husan i svart klänning och vitt förkläde. ”Jag hämtar henne klockan sex”, sa min far.

Med det lämnade han oss, och jag visades längre in i våningen.

Jag kommer aldrig att glömma salongen och det stora porträttet som dominerade rummet. Det föreställde henne och hade skapats av en virvelstorm av penseldrag. Hon bar samma halsband som hon bar nu – en skimrande, perfekt rad med pärlor.

Hon såg att jag tittade på målningen och sedan på pärlorna runt hennes hals. ”Jag har aldrig sett så många vackra saker”, viskade jag. ”Nämen, tack så mycket”, svarade hon, uppenbart belåten. Sedan slog hon sig ner i en av sammetsfåtöljerna som om den varit en tron.

Förmodligen uppfattade hon min vilja att studera allting som omgav oss i salongen, trots att jag ansträngde mig för att inte stirra.

Porslinssamlingen. De många konstföremålen. Målningen över spiselkransen. Till och med pärlhalsbandet.

Jag medgav att jag var alldeles tagen av målningen. Jag kunde inte slita blicken ifrån den. ”Vem har målat den?” frågade jag och pekade. Kroppen, som var avbildad med stor, konstnärlig uttrycksfullhet, tycktes få hela rummet att pulsera. ”Vem som har målat den?” Hon såg förbryllad ut. ”Det är inte konstnären du borde fråga om.” ”Inte?” sa jag förvånat.

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 17

2022-02-25 10:57

18

alyson richman

Hon gjorde en gest åt mig att slå mig ner.

Hennes blick flackade lite och hon rörde vid halsbandet. Spännet, i form av en liten, grön fjäril med smaragdvingar, gled fram. ”Nej, du borde fråga om historien bakom den. Allt av värde har en historia, Solange.”

Hon fingrade lätt på fjärilsspännet. Jag hade aldrig träffat någon som kunde fängsla mig så fullständigt med bara en enkel gest. ”Du fascinerar mig, Solange. Jag vet att vi just har träffats, men jag känner på mig att du är en ung kvinna som inte har lätt för att bli chockerad av en annan kvinnas sanning.”

Jag såg henne rakt i ögonen och lade än en gång märke till att de hade samma färg som mina egna. ”Låt oss sluta en överenskommelse”, sa hon. ”Det gör alltid de allra bästa. Du hälsar på mig en gång i veckan, så ska jag berätta hur jag, en flicka född i Montmartres mörka gränder, hamnade i den här våningen. Det är inte en historia för någon som är pryd eller klen­ modig. Men om du vill, ska jag berätta såväl historien om målningen som den om mina pärlor, och om allt annat som hände längs vägen.”

Efter det erbjudandet öppnade sig hennes ansikte likt en solfjäder i ett vackert, besynnerligt leende.

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 18

2022-02-25 10:57

1.

Marthe Paris 1888

Det första hon lade märke till när hon öppnade dörren den eftermiddagen var den omisskännliga doften av blommor.

Den var berusande, och den lockade henne längre in i våningen.

Han tog av sig hatten och lade den på ett litet piedestalbord innanför dörren. ”Violer.” Hon log brett och vände sig mot honom.

Han blev glad över att hon hade lagt märke till gesten. Han kunde känna hennes kropp mot sin, och hans fingrar gled över hennes välvda svank och stannade vid hennes midja. ”Jag beställde dem i morse. De kostade en mindre förmögenhet … violer importerade från Parma. Jag har hört att de är de bästa.”

Hon pep till av förtjusning, och ljudet av hennes glädje sköljde över honom likt gyllene ljus.

Han hade gjort sig stort besvär med att inreda våningen på den förnäma adressen Square La Bruyère. På vänster sida fanns en stor spegel med guldram och ett litet marmorbord, och mitten av rummet upptogs av två glaserade, kalebassformade porslinsfigurer i en mjuk p­ ersikonyans och en hög, kinesisk vas. När hon gick längre

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 19

2022-02-25 10:57

20

alyson richman

in såg hon ett par dörrar med spröjsat glas som ledde in till en liten salong, där väggarna var klädda med puderblått silke. Där fanns en kåsös med räfflade ben och två stora bergèrefåtöljer med kuddar som påminde om ruvande duvor. På spiselkransen ovanför marmorspisen stod ännu fler blommor. Arrangemang med orkidéer, murgröna och mossa. Lägenheten gick i bleka färger, med en palett som framhävde en kvinnas rodnande kinder. Den var som ett valv skapat för viskningar och smekningar. ”Jag ville att du skulle bli påmind om Venedig”, sa han.

Hon såg sig omkring och betraktade de tunga gardinerna i silver, rosenrött och nilgrönt. ”Staden där jag återföddes”, viskade hon i hans öra. Deras gemensamma resa hade varit hennes första till utlandet, och minnet av den berörde henne fortfarande. ”Just det.” Han nickade och strök med handen över hennes nakna arm.

Han hade bokat rum på ett hotell nära Galleria dell’Accademia, där luften doftade av blåregn och vattnet utanför skimrade i jadegrönt.

De hade promenerat arm i arm över träbron Ponte dell’Accademia och dussintals broar av sten.

På kvällen hade han dragit undan det röda silkesöverkastet från den höga sängen med de snidade stolparna och häpnat över hennes skönhet. Hon hade slutit ögonen, och hennes tidigare liv hade tyckts blekna bort.

Eftermiddagen därpå tog han henne till Caffè Florian på Markusplatsen, ett av Europas äldsta och mest berömda kaféer. En plats dit de vackra och förnäma gick för att visa upp sig. ”Mathilde Beaugiron.” Han sa hennes namn som om det var en dessert som inte skänkte honom någon njutning. ”Ditt namn … Det är inte rätt. Det gör dig inte rättvisa.”

Hon lyfte blicken och såg honom i ögonen. ”Du behöver ett nom de guerre. Ett krigsnamn.”

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 20

2022-02-25 10:57

t i m m a r av s a m m e t

21

Hon svarade inte. Hon tänkte skänka honom nöjet att ge henne ett nytt namn. Under den korta pausen mellan dem förde hon bara den ångande muggen med varm choklad till munnen. ”Marthe de Florian …” Han lyfte hennes haka med ena pekfingret när han sa det. ”Det perfekta namnet för dig.”

Hon krökte läpparna i ett litet leende. Kaféet var överdådigt och elegant. Det gladde henne att Charles tyckte att dess namn passade även henne. ”Tycker du om det?” frågade han. ”Väldigt mycket”, svarade hon. ”Vem kunde väl ha anat att det var så lätt att göra sig av med sitt gamla namn och börja om med ett nytt?”

Han lutade sig tillbaka på den mjuka, väggfasta soffan och tog upp sin pipa, som var snidad i formen av en örnklo som höll i ett ägg.

Hon såg honom placera munstycket mellan läpparna och slå eld på en tändsticka. Hans rörelser var smidiga och självsäkra, och hon iakttog honom likt en vetgirig student. Han slöt ögonen som hastigast och en plym av blå rök steg i luften. Det märktes att hennes nya namn, tillsammans med tobaken, fyllde honom med tillfredställelse.

I samma stund som hon släppte taget om sitt ursprungliga namn, Mathilde, spred sig en känsla av lättnad i kroppen. ”Marthe de Florian” förde tankarna till skönhet och oändliga möjligheter. Hon kände sig fri.

I Venedig lät de sig omges av illusioner. De badade i ett kar lika djupt som en romersk grav. De åt mat som smakade av havet, och de drack vin ur ametistfärgade och gyllene bägare.

Hon välkomnade sitt nya namn och tanken på ett nytt liv. Så underbart att få möjligheten att radera det förflutna och minnena från barndomens mörka, trånga rum. Likt en konstnär med en pensel doppad i gesso skulle hon måla över den duk som var hennes tidigare existens. Modern med det trötta ansiktet och de grusiga ögonen.

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 21

2022-02-25 10:57

22

alyson richman

­ or­garna med andra människors smutstvätt. Det enda fönstret som K vette ut mot en gränd belamrad med trasiga möbler och sopor.

Aldrig mer skulle hon behöva uthärda kyliga rum, tomma skafferier eller hyresvärdar som hotade med vräkning. Aldrig mer skulle hon behöva bära trasiga klänningar eller läckande skor. Nu skulle hon bara njuta, och hon skulle skänka njutning till andra. Hon skulle leva ett liv i lyx, precis som de andra flickor hon kände till som lät sig skämmas bort av förmögna välgörare, unga kvinnor som gömdes undan likt värdefulla juveler.

Hon vände sig mot Charles och fladdrade med ögonfransarna medan hon strök med handen över hans kind. Genom röken från pipan såg hon att beröringen fick hans ögon att glittra. De skulle nå en överenskommelse. Han skulle försörja henne. Hon såg det i hans ansiktsuttryck, och hon tolkade hans leende som en bekräftelse.

De tog tåget tillbaka från Venedig till Paris tillsammans, i en privat kupé med mörka mahognyväggar. På dagarna tittade hon ut genom fönstret på små byar med stenhus och solgula rapsfält, och på kvällarna åt de middag och drack champagne ur höga glas medan tåg­ hjulen slamrade under de sammetsklädda stolarna.

Hon märkte att han iakttog hennes spegelbild i restaurangvagnens fönster, där de tunga, röda gardinerna hade dragits åt sidan. Det natursköna landskapet kunde inte mäta sig med hennes skönhet, för utomhus var det beckmörkt. Hon smuttade behagfullt på sin champagne och såg att han log.

Hon förde sig på ett målmedvetet, behärskat sätt. Hon hade helt nyligen lärt sig hur hon skulle hålla besticken för att kniven och ­gaffeln inte skulle slamra mot tallriken när hon åt.

Men långt tidigare hade hon bemästrat konsten att göra det bästa av sitt utseende. Hon hade klätt upp sig inför kvällen och skulle bära

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 22

2022-02-25 10:57

t i m m a r av s a m m e t

23

det finaste hon hade, tills de blev ensamma i sin kupé och han fick ha henne helt för sig själv. Över hennes axlar hängde den svarta sammetscapen med rosa satängfoder som han köpt till henne i en butik nära Markusplatsen. Hon visste redan hur den skulle tas av. Hon skulle inte släppa ut håret förrän sovvagnskonduktören hade bäddat deras säng. Då skulle hon ställa sig framför honom och klä av sig, lager efter lager. Klänningen i faillesiden. Det tunna, långa linnet. Korsetten. Underkjolen.

Strumpe­banden med spetsar. Hon skulle lossa silverkammen han gett henne när de just träffats och dra den genom sitt röda hår, likt ­Tizians Flora. Hon skulle vända sig mot honom och låta honom knäppa upp knappar och lossa knutar tills hon var helt naken.

Hon skulle låta honom se hennes mjuka hud och bröstvårtorna som hon pudrat i blekrosa. Hon skulle låta honom kupa händerna om hennes bröst och hålla henne om midjan. Hon skulle vara en fuktig blomsterknopp som öppnade sig för hans smekande händer.

Hon var tjugofyra år gammal och lärde sig om kärlek och beröring.

Det var han som undervisade henne om skönhet, om avskildhetens poesi, om behovet av stunder av tystnad i bruset. Om behovet av färg efter ögonblick av mörker, om behovet av vitt porslin eller vita lakan för njutningens skull.

Han hade varit den enda som skänkt henne orkidéer efter ett uppträdande på teatern. Fem perfekta stjälkar. På kortet hade han skrivit: Din skönhet är inte som de andras. Stjärnorna glittrar i dina ögon och månen skiner under din hud.

Charles P.S. Jag väntar utanför teatern i kväll med den sjätte orkidén, om du skulle vilja ta ett glas champagne med mig efteråt.

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 23

2022-02-25 10:57

24

alyson richman

De andra flickorna översvämmades av röda rosor. Stora buketter med kort från män som ville träffa dem efter föreställningen. Varenda en av dessa kurtisörer hade en hustru, och barn som sov hemma i sina sängar eller på någon internatskola någonstans. Och alla kom till teatern för en kväll av underhållning som för dem inte tog slut när ridån gick ner och applåderna tystnade. Det var tvärtom signalen för att kvällen just hade börjat.

Hon var ung och vacker med en utstrålning som särskilde henne från de andra. Ett perfekt exemplar att visa upp i Paris, en stad som nu var berömd för sin strålglans och sin tjuskraft. De senaste fem åren hade staden genomgått en urban renässans. Gatorna kantades nu av mjölkvita glober som kontrasterade mot de tunga, svarta järnkonstruktionerna och lyste upp mörkret långt efter midnatt. När flickorna bugade sig och tackade publiken belystes scenen av gaslyktor i stället för stearinljus, och männen studerade sina program för att lägga de vackraste dansösernas namn på minnet. Bakom kulisserna krängde flickorna av sig sina dräkter, hjälpte varandra att lossa de åtsittande valbenskorsetterna och kunde slutligen andas fritt igen. Medan de oräkneliga blombuketterna levererades pudrade flickorna sina ansikten vita, lade på vallmorött läppstift och blank, svart maskara.

Och precis som de andra hade Marthe lockats till teatern av möjligheten att få bli någon annan några timmar varje kväll. Där kunde hon lägga sin anspråkslösa bakgrund bakom sig, återskapa sig själv med skönhet och förhoppningar.

Hon hade lämnat sitt första jobb som sömmerska när hon blivit gravid, en period i livet som hon förtvivlat gärna ville glömma. Hon hade ansträngt sig för att förtränga minnet av mannen som försatt henne i denna svåra situation, och som med all önskvärd tydlighet upplyst henne om att han inte hade för avsikt att gifta sig med henne eller kännas vid barnet som sitt.

Hon hade försökt glömma de hemska månaderna då hon kämpat för att hemlighålla sin graviditet. Hon hade dragit uppmärksamheten

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 24

2022-02-25 10:57

t i m m a r av s a m m e t

25

från sina allt större bröst genom att bära högre kragar, och hon hade valt klänningar med hög midja och vid kjol. När hon inte längre kunnat dölja sin belägenhet ens i bylsiga kläder hade hennes arbetsgivare, monsieur Brunet, skoningslöst upplyst henne om att han hittat en annan sömmerska som skulle ta över hennes tjänst.

Hennes vän och arbetskamrat Louise Franeau hade erbjudit henne en perfekt lösning. När Louise tog lille Henri i famnen och lovade att ta hand om honom som om han varit hennes egen, intalade sig Marthe att det var bästa sättet att lägga detta kapitel av livet bakom sig. ”Är du verkligen säker?” hade Louise frågat medan barnet vilat mot hennes bröst. ”Ja, jag är säker.”

Hennes röst var svag av trötthet. Hon låg fortfarande till sängs, utsliten av värkarbetet som pågått bara några timmar tidigare. Barnmorskan hade inte haft något tålamod med henne när hon skrikit av smärta, och det kändes fortfarande som om det brann mellan benen.

Hon tittade inte på Louise eller på barnet som växt inuti henne de senaste nio månaderna. I stället började hon föreställa sig att de omgavs av ett oerhört tomrum. En liten sparv slog sig ner utanför fönstret och kikade in.

Marthe släppte inte fågeln med blicken. Hon tänkte inte titta på spädbarnet som sög på Louises fingrar och sökte efter mjölk.

Hennes bröst värkte. Barnet hade börjat gråta, och dragningskraften blev slutligen outhärdlig. Samtidigt visste hon att om hon tog barnet till sig och ammade honom, skulle hon snart vackla i sitt beslut. Hon kände redan att det hårda skalet kring hjärtat hade börjat mjukna. ”Ta honom härifrån, snälla …” Rösten bar inte riktigt. ”Men se till att amman matar honom.” ”Hon väntar redan utanför”, sa Louise lugnande. ”Gå då, snälla”, vädjade hon och vände bort blicken.

Fågeln kikade fortfarande in genom fönstret. Dess blick var skarp

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 25

2022-02-25 10:57

26

alyson richman

och obeveklig, skar genom henne som vassa klor och fick mjölken att flöda som tårar.

Efteråt pratade hon inte med någon på flera dagar. I stället försökte hon förmå sig att vara stark. Att glömma. Att återskapa det hårda skalet runt hjärtat. Hon lindade brösten hårt med bomullstyg tills mjölken hade sinat och ägnade timmar åt att konstruera en korsett som snörades framifrån. Hon var skoningslös mot sig själv och drog åt den hårdare för varje dag tills hon hade återfått sin forna siluett.

En vecka senare, klädd i en enkel bomullsklänning som framhävde hennes timglasfigur, gick Marthe till bröderna Gougets klännings­ butik på Rue Montorgueil för att söka anställning som sömmerska.

Hon fick tjänsten och började genast, men fann ingen tröst i arbetet med nål och tråd. Det fanns en rastlöshet inom henne som inte ville ge med sig. Hon var bara tjugoett år gammal, hon hade återfått sin skönhet och hon längtade fortfarande efter någonting som fanns utanför butiken. Paris kokade av spänning. Monsieur Eiffel hade börjat bygga sitt imponerande järntorn, och på gatorna vimlade det av fascinerande modekreationer.

Marthe kunde lätt se sig själv i någon av dessa extravaganta skapelser i dyrbart siden. Kvinnorna som kom till butiken för att handla hade sällan lika tilltalande figurer som hon, men ingen av dem lade märke till den fattiga sömmerskan som knäböjde vid deras fötter, tog mått på deras korsettklädda midjor och lade upp deras fållar.

En dag fick hon ett infall och följde med en av de andra söm­ merskorna på en provspelning för balettflickor. Camille hade tidigare viskat om att den exklusiva teatern Les Ambassadeurs skulle ha en öppen audition. ”Jag hade gärna gjort det”, hade Marthe först sagt. ”Men tyvärr kan jag varken dansa eller sjunga.”

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 26

2022-02-25 10:57

t i m m a r av s a m m e t

27

”Det du inte har i stämbanden uppvägs av hur du skulle fylla ut scenkläderna”, hade Camille skämtat.

Marthe visste att hon hade rätt. Alla spår av graviditeten var som bortblåsta. Hon hade en hals lång och smal som en tulpanstjälk, en väl tilltagen byst och en midja som kunde omslutas av två fasta händer.

När hon stod modell för klänningar i butiken brukade de andra sömmerskorna lovorda hennes perfekta proportioner, och hennes ansikte fick liv när de mjuka, exklusiva tygerna gled över hennes hud.

Så hon följde med Camille till teatern. Hon stod på scenen och kände värmen från gaslamporna, och hon blickade ut över de nästan tomma bänkraderna helt utan rädsla. I stället fylldes hon av upprymdhet. Nästan omedelbart kunde hon föreställa sig en fullsatt salong där hela publiken bara hade ögon för henne och de andra i baletten, som var klädda i dräkter mycket vackrare än någonting hon ägde.

En man vid namn Julian ropade upp namnen på alla som kommit.

Han sa att de själva fick välja vilken sång de skulle sjunga. Marthe kunde inte många sånger utantill, så hon valde ”Vive la rose” eftersom den var romantisk och melodisk. Den var dessutom inte särskilt utmanande, så hon visste att hon skulle kunna framföra den.

När listan över de utvalda sattes upp utanför teatern skyndade hon fram med Camille, och båda två sökte efter sina namn. ”Du är med!” utbrast Camille. ”Mathilde Beaugiron! Där står det!”

Hon pekade på en handskriven rad. Camille, som inte hade blivit utvald, visade bara glädje för sin väns skull och ingen avundsjuka alls. ”Man tjänar tjugofem centime mer i veckan här än i butiken!”

Men det handlade inte bara om pengarna. Det här var hennes chans att återskapa sig själv, att få känna sig levande och sola sig i glansen. En känsla av upprymdhet spred sig i kroppen.

Hon följde med Camille tillbaka till butiken, och senare samma eftermiddag lade hon ifrån sig nålen och tråden för vad hon trodde var sista gången och sa upp sig.

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 27

2022-02-25 10:57

28

alyson richman

”Tänker du lämna oss för att dansa på en teater?” frågade en av bröderna Gouget häpet.

Hon rätade på ryggen och såg på honom med sina stora, galliska ögon. ”Ja, det stämmer. Jag kommer också att skådespela en del.”

Båda bröderna kastade en sista, sorgsen blick på hennes bröst, som om det var dem de skulle sakna mest.

Att se sitt namn på listan hade skänkt Marthe ett nytt självförtroende. ”Men innan jag går vill jag ha min lön för den här veckan”, sa hon.

Hennes framfusighet chockerade dem, och hon blev själv överraskad av hur snabbt de gick för att hämta de femtio centime de var skyldiga henne. ”Jaha, adjö då”, sa hon och lade ner pengarna i väskan. ”Om ni saknar mig kan ni alltid komma och se mig uppträda på Les Ambassadeurs.”

Med det tog hon sin väska och gick rakryggad ut genom dörren.

Till en början hade hon inte känt sig välkomnad av de andra flickorna i baletten. De såg hennes fylliga byst och välformade vader och betraktade henne som en konkurrent. Bakom ryggen på henne skrattade de åt hennes enkla underkläder och mjölkvita korsetter. Men Marthe hade öga för detaljer och ville göra mer än bara dansa och sjunga.

Hon hade aldrig tyckt om skvaller eller kallprat, och föredrog i stället att iaktta sin omgivning. Därför studerade hon de andra kvinnorna som om teatern var ett slags läroverk. När hon var ensam i omklädningsrummet smygläste hon lapparna i deras kläder för att ta reda på vilka butiker de föredrog. Hon synade de färgstarka korsetterna som inbjudande anades under deras sidenmorgonrockar, och hon lärde sig vilka exotiska blommor som imponerade på dem och vilka de lämnade kvar.

De första månaderna på Les Ambassadeurs hade hon ännu inte lärt sig att utnyttja sin charm. Hon sjöng med blicken riktad framåt, foku-

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 28

2022-02-25 10:57

t i m m a r av s a m m e t

29

serade på dörren längst bak i salongen och flirtade aldrig med publiken, så kvällarna gick utan att en enda bukett levererades till Marthe.

Först när en av de andra dansöserna tyckte synd om henne fick hon ett råd som skulle förändra hennes öde. ”När du sjunger, sök efter ett par ögon att fästa blicken vid. Låt mannen tro att du sjunger enbart för honom.” Flickan kom närmare Marthe. ”Och glöm inte att den mest sensuella kroppsdelen kan vara den de inte har väntat sig att få se.”

Nästa gång Marthe uppträdde tog hon till sig av flickans råd. Hon sökte i publiken efter det ögonpar som brann klarast och fann en slank, stilig man i frack som satt vid ett av borden närmast scenen.

Hon märkte att han lyste upp när han såg henne, och hon såg honom rakt i ögonen och riktade sin sång rakt mot honom. När hennes ena ärm gled ner och blottade axeln visste hon att han såg det, och han fortsatte le även efter att belysningen hade dämpats.

Charles kom för att se henne uppträda varje onsdag. Han gav henne alltid orkidéer, och han satt alltid närmast scenen. Efteråt väntade hon på hans vagn utanför teatern, väntade på att den svartlackade dörren skulle öppnas, att han skulle sträcka ut handen och dra in henne. Skinnsätena hade en kraftfull och närgången lukt av sandelträ och hud, och den blåaktiga röken från hans pipa fyllde vagnen med orientaliska dofter. Hennes kjol prasslade under hans sökande händer och hon kände smaken av hans tunga när den snuddade vid hennes.

I nästan ett halvår använde de hans vagn som sitt privata kärleks­ näste, medan kusken skickligt styrde hästarna genom Paris lugnare kvarter.

Man kunde göra mycket i det begränsade utrymmet av polerat trä och glas. Hon blev expert på akrobatik, krökte ryggen mot de damast-

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 29

2022-02-25 10:57

30

alyson richman

klädda väggarna, lyfte benen högt och gav sig till honom under alla lager av tyg.

Hennes garderob bestod nu av färgstarka sidentyger och dyrbara spetsar. Hon var noga med att bära hans gåvor – klänningen från Callot Sœurs och de svarta strumpebanden från Paris mest exklusiva underklädesbutik – både för hans skull och för sin egen. Varje onsdag väntade hon på att ridån skulle gå ner så att hon fick vara i hans famn igen, medan vagnshjulen rullade under dem och månskenet lyste upp den varma, vita hud som hon så skickligt hade lärt sig att blotta.

Det var under resan till Venedig som han för första gången såg henne helt naken. Hennes kropp släpptes ut ur korsetten, och hon kunde röra sig fritt och sträcka på sig utan att begränsas av hans trånga vagn.

Han hade gått till badrummet medan hon låg kvar i sängen och väntade utan så mycket som en negligé, utan någonting alls mellan sin hud och lakanen. Den här gången skulle hon inte bära strumpeband eller spetsar. Hennes nakenhet skulle bli överraskningen.

Han lyfte på täcket, och när gaslågan fladdrade till i sänglampan såg hon att han slukade henne med blicken. Hon kände hans starka, böljande åtrå. Hans hunger. Hans törst. Vetskapen om att hon var hans att beröra och belägra.

Hon njöt av att bli älskad, att bli dyrkad, att bli smekt av så mjuka och fina händer. Deras passion fann en ny melodi. Bortom andhämtningen och stönen trädde en ny och obekant njutning fram, njutningen i att vara två anonyma resenärer i en värld långt bort från deras egen. Här, där ingen kände igen honom, lät han henne hålla hans arm när de promenerade runt i den venetianska solen. Här tittade han inte på klockan eller lämnade henne så fort hans smekningar svalnat på hennes hud. Här var hon lika värdefull för honom på dagen som på natten. Och det hänförde henne.

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 30

2022-02-25 10:57

t i m m a r av s a m m e t

31

Han hade lovat att Marthe skulle få en egen bostad när de kom tillbaka, men hon var inte övertygad om att han skulle hålla det löftet.

Hon visste mer än väl att en man kunde ta det han ville ha utan att lämna någonting i gengäld.

Men Charles höll sitt löfte. Han tryckte den tunga bronsnyckeln i hennes hand och visade henne genom rummen i hennes nya våning.

Den var vackrare än hon någonsin kunde ha föreställt sig, med det ena rummet efter det andra. ”Den är bara din”, sa han och hans röst var en smekning, en lätt utandning mot hennes nacke.

När de kom till sovrummet flämtade hon till. Sängen och den stora, stoppade, silkesklädda huvudgaveln med broderade fjärilar upptog större delen av rummet.

Till vänster strömmade dagsljuset in genom de höga fönstren. Även detta rum hade en öppen spis, och en stor spegel med en ram av gyllene blommor. Och slutligen, källan till den ljuva doften. På spiselkransen stod fem små vaser, var och en fylld av violer. ”Den är vår”, viskade hon tillbaka.

Hon kände hans händer på sina axlar och sedan om sin midja.

Han sträckte sig efter henne på samma sätt som när tåghjulen dunkat under dem. Hon blev yr i huvudet av blomdoften, och sängen kändes ljuvligt mjuk när han drog henne till sig.

Richman-Timmar av sammet-Inlaga-Tryckoriginal-220225.indd 31

2022-02-25 10:57