9789177956365

Linda Castillo

Bön om tystnad

Översatt av Sofi Rydell

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 3

2022-06-28 14:44

Originalets titel: Pray for Silence Copyright © 2010 by Linda Castillo Published by arrangement with St. Martin’s Publishing Group, through Ulf Töregård Agency AB Översatt av Sofi Rydell Omslag av Niklas Lindblad Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-636-5 Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2022 www.bokforlagetpolaris.se

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 4

2022-06-28 14:44

Till min make Ernst. Alltid.

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 5

2022-06-28 14:44

Tre kan bevara en hemlighet, om två av dem är döda.

– Benjamin Franklin

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 7

2022-06-28 14:44

KAPITEL 1

Polisassistent Chuck ”Skid” Skidmore önskade att han inte hade unnat sig den sista koppen kaffe. Om det inte varit för dinerns nya servitris skulle han ha nöjt sig med en. Men hon var jävligt söt, så han hade suttit vid bardisken under hela matrasten och sörplat i sig koffein likt en tioåring som hinkade i sig Kool-Aid. Den tjugoåriga Brandy hade tjänst­villigt fyllt på hans kopp samtidigt som hon underhållit honom med sitt tjejiga pladder och inte mindre än en halv decimeter gungande urringning.

Han hade ätit på LaDonnas diner varje kväll i två månader, ända sedan chefen satt honom på nattskiftet. Skid avskydde att jobba kväll. Han respekterade verkligen sin chef, men han måste prata med henne om att få jobba dagtid igen.

Skid svängde ut med polisbilen på Hogpath Road, en ödslig asfaltsträcka som kantades av Miller’s Woods på den norra sidan och ett majsfält på den södra. Bildäcken knastrade över gruset när han körde in till vägrenen. Han skulle precis sträcka sig efter Marlboro Lights-paketet i handskfacket när radion sprakade till. ”324. Är du 10-8?”

Mona satt i larmcentralen på tredje skiftet och var den enda som kunde muntra upp honom, åtminstone efter att dinern hade stängt. Det var hon som räddade honom från att dö av tristess på nätterna. ”Det stämmer, Larmcentralen.”

9

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 9

2022-06-28 14:44

”Pratade du med henne?” ”Bekräftat.” ”Bjöd du ut henne?”

Skid slog upp dörren för att det inte skulle börja lukta rök i polisbilen och tände sedan en Marlboro. ”Det har inte du med att göra.” ”Det är ju du som har snackat om henne de senaste två månaderna.” ”Hon är för ung för mig.” ”Det spelar väl ingen roll?” ”Du blockerar radion.”

Mona skrattade. ”Du är bara feg.”

Skid önskade att han aldrig berättat för Mona om sin crush på Brandy. Han tog ett bloss och svarade: ”Visst.” ”Sitter du och röker?”

Han sa skit också tyst för sig själv. ”Du sa ju att du skulle sluta.” ”Jag sa att jag antingen skulle sluta dricka eller sluta röka. Jag tänker för i helvete inte sluta med båda delarna under samma vecka.” Han sög i sig ett nytt bloss. ”Särskilt inte när jag måste jobba natt.” ”Chefen är kanske fortfarande arg för att du klådde upp den där gamla tanten.” ”Jag klådde inte upp henne. Kärringen var aspackad.” ”Hon var sextiotvå år …” ”Och spritt språngande naken.”

Mona började fnissa. ”Du får alltid de bästa utryckningarna.” ”Påminn mig inte. Att se hennes rynkiga arsle skadade mig för livet.” Skid suckade för nu påminde blåsan honom om varför han över huvud taget kört in till vägkanten. ”Jag måste pissa.” ”Det behöver inte jag veta.” Mona lade på.

10

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 10

2022-06-28 14:44

Med ett flin klev Skid ur bilen. Syrsorna tystnade medan han gick fram till diket. De torra majsstänglarna prasslade i den svaga vinden. Längre bort hängde en stor gul höstmåne som lyste över den höga spannmålssilon och ladugårdstaket på en amish-bondgård. Det var så tyst att han kunde höra grodorna väsnas i Wildcat Creek en halv kilometer söderut. Skid lättade på trycket och försökte låta bli att tänka på den långa natten som han hade framför sig. Han måste verkligen ta ett snack med chefen och få tillbaka dagskiftet. Han hade fått nog av de här jävla vampyrtimmarna.

Just när han drog upp gylfen hörde han på avstånd ett ljud som fick honom att lystra. Först trodde han att det var en kalv som råmade efter sin mamma, eller kanske en hund som blivit påkörd, men när ljudet kom tillbaka insåg han att det inte var någotdera. Det var en man som skrek. Skid spanade ut över majsfältet och kände hur håren i nacken reste sig.

Han vilade handen på 38:an som han hade vid höften och lät blicken vandra över fältet där majsen susade och suckade. Ännu ett skrik fick en kall kåre att gå över hans ryggrad. ”Vad i helvete?”

Han slet upp bildörren, lutade sig in och tände takljusen­ och lät sedan sirenen tjuta ett par gånger. Därefter slog han till mikrofonen på jackslaget. ”Mona, jag står här vid Planks gård. Jag har en 10-88.” På Painters Mills polis­station använde de tio-kod-systemet, och 10-88 var koden för misstänkt händelse. ”Vad har hänt?” ”Nån galning skriker som en stucken gris.” ”Det låter konstigt.” Mona blev tyst ett ögonblick. ”Vem är det?” ”Jag vet inte, men jag tror det kommer från huset. Jag ska kolla upp det.”

11

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 11

2022-06-28 14:44

”Uppfattat.”

Tillbaka i bilen svängde Skid in på den långa grusvägen som ledde fram till mangårdsbyggnaden. Familjen Plank var amish. I vanliga fall var amish-folket stillsamma och höll sig på sin kant. De flesta steg upp före soluppgången och gick och lade sig innan andra människor hunnit äta middag. Skid kunde inte tänka sig att någon av dem var ute så här dags och levde rövare. Antingen var det en amishtonåring som supit sig full under sin Rumspringa – deras ”vilda tid” innan de gick med i församlingen – eller också hade det skett en olycka.

Då han kört halvvägs kom en man utrusande ur skuggorna. Skid tvärnitade, och polisbilen sladdade åt sidan och missade honom med ett par centimeter. ”Men för i helvete!”

Mannen kastade sig framför bilen och ställde sig med händerna på motorhuven. Hans ögon var vilt uppspärra­de.

Skid kände inte igen honom, men helskägget och den plattbrättade hatten avslöjade att snubben var amish. Skid lade handen på sin 38:a, satte växelspaken på Parkering och klev ur bilen. ”Vad fan håller du på med? Jag körde nästan på dig.”

Amish-mannen flåsade tungt och darrade ännu värre.

I månskenet såg Skid svetten blänka på hans kinder trots oktoberkylan, och han undrade om gubben var hög. ”Mein Gott!”

Skid förstod inte pennsylvaniatyska, amish-folkets dialekt, men han behövde inte kunna särskilt mycket för att begripa att mannen framför honom var skräckslagen. Skid visste inte vad det var för situation han hamnat i, men han tänkte definitivt inte låta den här skumme jäveln komma ett steg närmare. Såvitt han visste kunde snubben vara hög på crack och beväpnad med en machete. ”Stanna där du är och håll händerna väl synliga.”

12

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 12

2022-06-28 14:44

Mannen sträckte upp händerna i luften. Till och med på tre meters håll såg Skid att han skakade i hela kroppen.

Bröstet hävde sig, och det var inte svett utan tårar som blänkte på kinderna. ”Vad heter du?” frågade Skid. ”Reuben Zimmerman”, flämtade han.

Mannens blick mötte hans. Djupt därinne såg Skid skräck och ren panik. Gubbens läppar rörde sig, men det kom inte fram ett ord. ”Du måste lugna dig och berätta vad som hänt.”

Zimmerman pekade mot boningshuset och handen fladdrade som en flagga i storm. ”Amos Plank. Barnen. En massa blod. De är döda!”

Snubben måste vara helt knäpp. ”Hur många är de?” ”Jag vet inte. Jag såg … Amos och pojkarna. På golvet.

Döda. Sen sprang jag.” ”Såg du någon annan?” ”Nej.” Skid flyttade blicken till den mörka mangårdsbyggnaden där det var tyst och stilla. Ingen lampa som lyste i fönstret.

Inget som rörde sig. Han slog på mikrofonen. ”Mona, jag har en möjlig 10-16 här ute.” 10-16 var koden för en händelse i hemmiljö. ”Jag ska åka dit och ta mig en titt.” ”Är du kvar ute vid Planks gård?” ”Svar ja.” ”Vill du att jag ska ringa sheriffmyndigheten och be dem skicka dit en av sina vicesheriffer?” ”Jag går dit och kollar först. Kan du göra en sökning i LEADS på Reuben Zimmerman?” LEADS var polismyndigheternas databas över efterlysta personer. ”Ska bli.” Det hördes knatter från Monas tangentbord. ”Var försiktig, är du snäll.” ”Det kan du skriva upp.”

Angelägen om att komma bort till platsen närmade sig 13

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 13

2022-06-28 14:44

Skid amish-mannen. ”Vänd dig om och lägg händerna på bilen.”

Zimmerman såg förvirrad ut. ”Jag har inte gjort något fel.” ”Det är ren rutin. Jag ska visitera dig. Handklovarna är både för din och min säkerhet. Okej?”

Som om han insåg att han inte hade något val vände sig Zimmerman om och lade händerna mot polisbilen. Snabbt visiterade Skid honom, kollade fickorna, strumporna och till och med skrevet. Sedan knäppte han fast handklovarna. ”Varför är du här så tidigt på morgonen?” ”Jag brukar hjälpa dem med mjölkningen. Vi börjar klockan fyra.” ”Och jag som tyckte jag hade usla arbetstider.”

Amish-mannen blinkade till. ”Strunt i det.” Skid öppnade bildörren och föste in Zimmerman i baksätet. ”Nu åker vi.”

Han satte sig bakom ratten, tog bilen ur parkeringsläget och började köra mot huset. I backspegeln bildade vägdammet stora moln i baklyktornas röda sken. Framför honom tecknades konturerna av en enorm lada med silo mot den tidiga gryningshimlen. Skid hade aldrig trott att det skulle kunna hända något hemskt på den här idylliska bondgården. Han hade bott i Painters Mill i nästan fyra år nu. Förutom några mindre förseelser – som när de där två tonårsgrabbarna kört ikapp med sina buggies på Main Street – skötte amish-befolkningen sig i stort sett exemplariskt. Men Skid hade varit polis så pass länge att han visste att det alltid fanns undantag som bekräftade regeln.

Han parkerade bakom en buggy, och framlyktorna speglade sig i skylten om långsamt gående fordon som satt längst bak på den traditionella amish-vagnen. Till höger stod den mörka mangårdsbyggnaden, det såg inte ut som om någon 14

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 14

2022-06-28 14:44

stigit upp än. Han vände sig bakåt och fick ögonkontakt med Zimmerman. ”Hur kom du in?” ”Bakdörren är olåst”, svarade han.

Skid plockade med sig sin stora ficklampa och klev ur bilen. Han tog ut 38:an ur hölstret och började gå längs trädgårdsgången. När han kom upp på förstukvisten bultade han på dörren med ficklampan. ”Det är från polisen!” ropade han. ”Öppna.”

Det var då han lade märke till den mörka fläcken på dörrposten. Han riktade ficklampans ljuskägla ditåt och kikade närmare. Det såg ut som blod. Ett handavtryck. Skid lyste ner på betonggolvet. Mer blod. Svarta droppar som glittrade i månskenet. Blodiga fotavtryck gick nerför trappan till gången som ledde bort till ladan. ”Vad i helvete?” Skid vred om dörrknoppen och öppnade. Pulsen ökade när han gick in i köket. Han kände hur adrenalinet brände i mellangärdet. Nerverna vibrerade som fräsande elledningar under huden. ”Det är från polisen”, ropade han igen. ”Är det någon hemma?”

Huset var lika mörkt och tyst som en noir-film från 1920-talet. Skid önskade att det funnits en strömbrytare, och han svor över amish-folkets ovilja att ha moderna bekvämligheter. Långsamt vande sig ögonen vid dunklet.

Månens grå sken sipprade in genom fönstret ovanför diskbänken och lyste på de enkla träskåpen och ett bord med sittbänkar, täckt med en blå- och vitrutig duk. Mitt på bordet stod en kall och släckt lykta. ”Hallå? Det är polisen. Är det nån här?” Halvvägs ge­­ nom köket kände han den obehagliga lukten. Inte av gammal mat, sopor eller husdjur. Det luktade mer som om det hade blivit stopp i badrumsrören.

Skid gick in i vardagsrummet där stanken blev fränare och mer påträngande. En kall kåre gick längs hans ­ryggrad 15

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 15

2022-06-28 14:44

när ljuskäglan träffade kroppen. En amish-man i blå arbetsskjorta och byxor med hängslen låg framstupa i en blodpöl stor som en tallrik. ”Helvete också.”

Skid förmådde inte vända bort blicken. Den döde hade ett fruktansvärt sår i bakhuvudet. Från vänstra örat rann det blod ner i helskägget och sedan vidare mot pölen på golvet. Munnen gapade, och den blodiga tungan stack ut som en fet snigel.

Skid hoppades att Zimmerman haft fel om antalet offer.

Han hoppades att de andra byltena på golvet bara var kläder som behövde lagas eller kanske fodersäckar som man burit in från ladan. Men det hoppet släcktes när ficklampans sken avslöjade ytterligare två kroppar. En tonårspojke i mörka byxor med hängslen. En liten rödhårig pojke som låg i en blodpöl som var så stor att det verkade ofattbart att allt det kunnat få plats i hans lilla kropp. Båda pojkarna hade skjutits i huvudet, och båda hade händerna bakbundna. Skid behövde inte se efter för att förstå att de var döda.

Han hade varit polis i nästan tio år, först i Ann Arbor i Michigan och sedan här i Painters Mill. Han hade mött döden förut. Trafikolyckor. Dödsskjutningar. Knivvåld.

Men inget av det hade kunnat förbereda honom på det här. ”Herre min gud.” Han fumlade med mikrofonen och märkte förvånat att handen skakade. ”Mona, jag är 10-23 på Planks gård. Ring chefen. Säg att jag har en stor jävla brottsplats här ute. En skjutning med flera offer. Dödsfall.” Hans röst bröts. ”Helvete också.” ”Behövs det en ambulans?”

Skid tittade ner på de tomma, stirrande ögonen och havet av blod, och visste att den bilden skulle sitta fast på hans näthinna under lång tid framöver. ”Skicka bara hit coronern, Mona. Det är för sent att rädda dem.”

16

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 16

2022-06-28 14:44

KAPITEL 2

Jag befinner mig i det underliga gränslandet mellan vaken och sovande när telefonen på nattygsbordet börjar skrälla.

Senast jag tittade på klockan var den strax efter tre på natten. En blick på de lysande röda siffrorna avslöjar att den nu är halv fem. Jag hade tur som lyckades få så mycket som en och en halv timmes sömn. ”Burkholder”, kraxar jag. ”Det är Mona, chefen. Skid säger att det har varit en skjutning ute på Planks gård.”

Orden får mig att sätta mig käpprakt upp i sängen. ”Är någon skadad?” Jag föreställer mig ett vådaskott, att ­nå­­gon har skjutit sig i foten medan han gjorde rent sitt jakt­­ gevär. ”Han sa att det är en stor brottsplats med flera dödsoffer.”

Flera dödsoffer.

För ett ögonblick tror jag att jag måste ha hört fel. Sedan hakar alla kugghjulen i hjärnan i varandra och jag kommer på fötter. ”Har han gripit den som sköt?” ”Jag vet inte. Skid lät rätt uppskakad.”

Fyra polisassistenter på heltid, det är min totala vaktstyrka. Skid är en av de mest erfarna i teamet och varken särskilt känslig eller lättskrämd, så jag förstår att det måste vara något allvarligt som hänt. ”Skicka dit en ambulans, är du snäll.” ”Visst. Och jag har ringt Doc Coblentz.”

17

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 17

2022-06-28 14:44

”Bra.” Doktor Ludwig Coblentz är traktens barnläkare och tillförordnad coroner i Holmes County. ”Säg att jag möter honom där.”

Huvudet snurrar av alla möjliga scenarier medan jag går bort till garderoben och sliter ner uniformen från galgen.

Familjen Plank är amish. Jag vet att många amish-familjer har gevär hemma för att kunna jaga och slakta. Men de är fridsamma pacifister, och våldsbrott är sällsynta bland dem. Jag kan inte begripa hur det kan vara flera offer. Kanske betyder det att skjutningen inte var någon olycka.

Painters Mill är en småstad som ligger mitt i Ohios jordbrukslandskap. Ungefär en tredjedel av befolkningen på 5 300 är amish. Själv föddes jag som amish i just den här staden för drygt trettio år sedan. Åttio procent av amishbarnen går med i församlingen när de fyller arton, men jag är en av de få som valt att inte döpa mig. Men ränderna går aldrig ur, särskilt inte om man är amish, och det var mina djupa rötter som förde mig tillbaka hit.

Jag har nu varit polischef här i nästan tre år. Det är ett bra jobb och Painters Mill är en fin plats att bo på, en välmående stad som passar barnfamiljer. Helst skulle jag vilja tro att det inte sker några grova brott här, men av erfarenhet vet jag att inte ens idylliska småstäder är förskonade från våldsamma händelser.

Jag känner de flesta familjer häromkring, både amish och de engelska, dessutom talar jag amish-dialekten pennsyl­ vaniatyska flytande. Även om jag själv inte längre följer Gelassenheit – amishs grundläggande värderingar – hyser jag stor respekt för deras kultur. Den respekten har sitt ursprung i en djup förståelse, inte bara för människorna, utan för Det Enkla Livet i allmänhet, och religionen är tätt förbunden med båda delarna.

18

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 18

2022-06-28 14:44

Medan jag kör ut till Planks gård slår det mig att jag inte vet särskilt mycket om Bonnie och Amos Plank. Jag letar i minnet och kommer ihåg att de är nya i trakten eftersom de flyttade hit från Lancaster County för ungefär ett år sedan. De har flera barn och driver ett litet mejeri. När jag svänger in på grusvägen undrar jag vad det är för problem som kan ha följt efter dem hit från Pennsylvania.

Då jag kommer fram ser jag Skids polisbil stå parkerad bakom en buggy. Strålkastarna på biltaket kastar sina röda och blå ljus på mangårdsbyggnaden och uthusen, vilket får hela bondgården att likna en scen ur en konstig rockvideo.

Jag tar med mig ficklampan, kliver ur bilen, drar tjänstevapnet och börjar gå mot bakdörren. Halvvägs framme träffar ficklampans ljuskägla ett blodigt handavtryck på dörrposten. Jag ryser till av oro när jag får syn på de glänsande, svarta dropparna på betongtrappan och trädgårdsgången. Jag skjuter upp dörren och kliver in i ett stort kök.

Månskenet lyser in genom fönstret ovanför diskbänken, men det räcker inte för att utplåna skuggorna. ”Skid!” ropar jag. ”Härinne!”

Blodstanken fyller näsborrarna när jag går igenom kö­­ ket och in i nästa rum. Det första jag ser är den gulvita, skarpa ljusstrimman från Skids ficklampa. Vi befinner oss i ett stort rum som lyses upp av två höga, smala fönster. Jag låter ficklampan vandra i en cirkel omkring mig. ”Vad är det som har hänt?”

Samtidigt som jag ställer frågan landar min ljuskägla på den första kroppen. En medelålders amish-man ligger framstupa mitt på golvet. ”Det är två till där.” Det låter som om Skids röst kommer långt bortifrån.

Min hand är på väg att börja skaka medan jag låter ­ljuset 19

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 19

2022-06-28 14:44

vandra över golvet, men jag håller den stadig när det lyser på ytterligare två kroppar. Jag får tunnelseende när jag inser att offren är barn. Det första är en pojke i tonåren, med spinkiga armar och ben och ful frisyr. Han ligger raklång och har på sig en urblekt arbetsskjorta, hängslen och byxor som blivit lite för korta under den senaste tillväxtfasen. Händerna är bundna bakom ryggen. Jag ser blodet som glänser svart på hans bakhuvud.

Någon meter därifrån ligger en yngre pojke på sidan i ett hav av blod, en del av det har sugits upp av den hemvävda mattan. Jag gissar att han är nio eller tio år gammal. Han har på sig en nattskjorta, och precis som med den andre pojken är hans händer bakbundna. Fotsulorna är smutsiga, och jag vet att för några korta timmar sedan sprang han barfota och sorglöst genom huset. De beslöjade ögonen i det bleka, ovala ansiktet verkar stirra rakt på mig. Jag ser blod på hans kind och inser att kulan gick ut genom hans mun, slet upp läpparna och tog med sig flera tänder.

Hela brottsplatsen känns overklig, och under flera hjärtslag förstår jag inte vad det är jag ser framför mig. Chocken känns som en murbräcka som dunkar mot hjärnan. Döda barn, tänker jag, och ett hett ursinne vaknar i bröstet. Impulsen att rusa fram till dem, ge första hjälpen och försöka rädda dem, är mycket stark. Men jag vet att de är borta, och det sista jag vill är att kontaminera brottsplatsen.

Jag flyttar ljuskäglan till den vuxne mannen. Ett hål lika stort som min knytnäve vanställer hans bakhuvud. Jag ser benbitar, slamsor av hjärnsubstans och blod i håret. Ett utgångshål, tänker jag och inser att mannen blev skjuten framifrån. ”Har du kollat om någon av dem lever?” hör jag mig själv fråga.

Skids gestalt avtecknar sig borta vid fönstret. Trots att 20

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 20

2022-06-28 14:44

det är så mörkt ser jag att han skakar på huvudet. ”Jag tog pulsen. De var döda när jag kom hit.”

Jag ser mig omkring och tanken slår mig att jäveln som gjort det här kanske är kvar i huset. ”Har du säkrat brottsplatsen?” ”Inte än.”

Jag slår på radion. ”Detta är 235. Mona, jag är 10-23.” ”Vad är det som händer där ute, chefen?” ”Jag vill att du ringer hem till Glock och Pickles. Få ut dem hit 10-18.” ”Ska bli”, säger Mona. ”Använd din mobil, ifall någon nattuggla är vaken och har sin skanner påslagen. Säg till Glock att vi behöver en generator och några arbetslampor, okej?” ”Uppfattat, chefen.”

Jag tittar på Skid. ”Nu söker vi igenom resten av huset.”

Jag börjar gå mot hallen. Jag hör Skid bakom mig och vet att han täcker mig. Med tysta steg går vi över ekgolvet mot sovrummen. I bakhuvudet undrar jag om det finns fler offer. Om någon har överlevt. Jag undrar vad det är för sorts monster som kan mörda oskyldiga barn …

Jag kommer fram till badrummet och skjuter upp dörren med foten. Med tjänstevapnet höjt framför mig går jag in, sjunker ner på huk och söker av rummet. Jag ser ett gammaldags badkar med lejonfötter. Ett enda fönster, stängt och låst. Ett handfat i porslin. Jag tittar i badkaret. ”Klart här.”

Jag vänder mig om och ser Skid börja följa korridoren.

Den här gången går jag sist och täcker honom. Han tar sig sidledes in i det första sovrummet. Jag följer tätt efter, alla sinnen är skarpt fokuserade på omgivningen. Jag ser två enkelsängar. Två fönster, som är stängda. En byrå. Några skridskor som ligger slängda i ett hörn. Skid flyttar sitt 21

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 21

2022-06-28 14:44

vapen och rycker upp garderobsdörren. Jag går in, men det lilla utrymmet är tomt. Jag flyttar mig till sängen, sätter mig på knä och tittar under den. ”Ingen här”, säger Skid. ”Nu kollar vi på övervåningen.” ”Finns det nån källare?” frågar han. ”Jag vet inte. Antagligen.”

Det tar tio minuter att söka igenom resten av huset, inklusive källaren, sovrummen på andra våningen och den lilla vinden. Det känns tryggt att arbeta med Skid för jag litar på hans polisinstinkt, och vi jobbar bra ihop. Men i slutändan är alla våra ansträngningar förgäves. Huset är tomt.

Vi går tillbaka till vardagsrummet. För ett ögonblick sä­­ ger ingen av oss ett ord. Vi tittar inte på kropparna, och jag får en känsla av att båda två försöker förstå det iskalla och brutala brottet. ”Vad tror du hände?” frågar Skid efter en liten stund. ”Det är svårt att säga.” Jag kastar en blick på den döde pojken framför mig. Han är så ung och oskyldig. Jag tittar på fadern och först nu slår det mig att hans händer inte är bakbundna. Som polis vet jag att vid första anblicken kan skenet bedra. Det är farligt att ha förutfattade meningar när man kommer till en brottsplats, så jag försöker undvika att dra för snabba slutsatser. Men när jag står där och stirrar ner på den döde är min enda tanke: Varför är inte dina händer också bundna? ”Har du hittat nåt vapen?” frågar jag. ”Det ligger en pistol där.”

Min blick följer ljuset från Skids ficklampa. Och mycket riktigt, från under den dödes hand sticker den blå pipan på en halvautomatisk pistol fram. ”Det ser ut som en Beretta.”

22

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 22

2022-06-28 14:44

”Jag visste inte att amish ägde vapen.” ”Oftast inte, och särskilt inte en halvautomatisk”, svarar jag. ”Mest jaktgevär.” ”Hans händer är inte bundna”, påpekar Skid. ”Skadan i hans bakhuvud ser ut som ett utgångshål.”

Skids blick möter min. ”Tror du det var han som gjorde det?”

Jag vill helst inte kännas vid de obehagliga misstankarna som pockar på. Att mannen här fick en knäpp och mörda­de sina två söner och sedan sköt ihjäl sig själv. Det scena­riot strider mot alla amish-folkets mest grundläggande trosuppfattningar. Jag vet att jag generaliserar, men mord förekommer nästan aldrig inom amish-samhället.

Och självmord är i stort sett lika ovanligt. Det är den enda synd som aldrig kan förlåtas. ”Jag vet inte.” Jag ser mig omkring. ”Några spår efter mamman?” ”Nej.” ”Jag tror att de har flera barn”, säger jag. ”Ett par flickor också.” Jag kommer ihåg det blodiga handavtrycket vid bakdörren och blir nedslagen av alla alternativa händelse­ förlopp som samlas i mitt huvud. ”Kom, så tittar vi på gårdsplanen och i uthusen.”

I bästa fall kommer vi hitta mamman och flickorna gömda någonstans, skräckslagna, men vid liv. Men knuten i min mage säger att det är för mycket att hoppas på.

Utan att sätta tillbaka vapnen i hölstren passerar vi köket och går ut genom bakdörren. Vi kastar en snabb blick på det blodiga avtrycket. ”Det kan vara en kvinnas”, säger Skid. ”Eller en tonårings.” Om jag minns rätt är de två flickorna i den åldern.

Ljuskäglan från Skids ficklampa lyser på bloddropparna 23

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 23

2022-06-28 14:44

och ett ensamt, blodigt fotavtryck på betongtrappan. ”Det ser ut som om nån sprang ut ur huset.” ”Mot ladan.”

Efter dunklet inne i huset känns månskenet bländande.

Min skugga håller jämna steg med mig medan jag följer trädgårdsgången. När vi gått ett tiotal meter får jag syn på kroppen. Framstupa i gräset ligger en vuxen kvinna i en enkel klänning, förkläde och vit kapp, den traditionella, kvinnliga amish-hättan. Men det är anblicken av det döda barnet i hennes famn som gör mig riktigt uppskakad. ”Herregud.” Skid drar ena handen över ansiktet. ”En jävla bebis.”

Den grå huden och de glasartade ögonen avslöjar att både mor och barn är döda. Blodet klibbar i gräset som utspilld motorolja. Jag ser ett hål, stort som ett mynt, i tyget mellan kvinnans skulderblad. ”Det ser ut som om kulan gick rakt genom henne och in i bebisen.” ”Hon blev skjuten i ryggen.” ”Medan hon flydde.” ”Vem i helvete gör nåt sånt här, chefen?” ”Ett monster.” Jag hoppas att blicken jag ger honom inte avslöjar de mörka känslor som rasar inom mig. Jag nickar mot ladan. ”Vi får hoppas att någon fortfarande är vid liv och kan berätta vad som hänt.”

Ladan är en enorm byggnad med stengrund och rostigt plåttak. En takhuv med ventiler och vindflöjel sticker upp mot natthimlen två våningar upp. Längre ner betraktar en handfull små fönster oss med sina sorgsna gamla ögon.

Precis som många andra lador här i trakten är den mer än hundra år gammal.

Skid och jag fortsätter tysta längs gången. Syrsornas kör låter onaturligt högt, men jag vet att det beror på att alla mina sinnen är på helspänn. Någonstans i närheten hör jag 24

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 24

2022-06-28 14:44

boskap som råmar. Eftersom jag ägnat många tidiga morgnar åt att dra i spenar känner jag igen lätet. Deras juver är fulla och de väntar på att bli mjölkade.

Jag kommer först fram till ladan och skjuter upp dörren med foten. ”Försök låta bli att röra något”, viskar jag.

Gångjärnen gnisslar när dörren går upp. En mustig lukt av boskap, hö och gödsel slår emot oss. Inne i ladan är det kolmörkt. Med ficklampan i vänster hand och vapnet i den högra kliver jag in och gör en snabb genomlysning av rummet. Bakom mig känner jag Skids närvaro, och hans ljuskägla skär genom mörkret på min vänstra sida. Jag hör hur hans snabba andetag väser mellan tänderna. ”Det här är polisen!” ropar jag. ”Upp med händerna och kom fram! Nu!” Vi går längre in i ladan. Blodet brusar öronbedövande högt i mina ådror. Om någon ligger i bakhåll för oss kommer jag inte kunna höra dem. Hjärtat stannar nästan när jag ser något röra sig längre fram. Jag sträcker ut högerarmen och lägger fingret runt avtryckaren. Det tar några sekunder innan hjärnan registrerar att det bara är ett tiotal jerseykor som står där i båsen och väntar på att bli utfodrade och mjölkade. ”Det var nära att jag knäppte en kossa”, muttrar jag. ”Lite ljus skulle inte vara fel.” ”Förmodligen finns det en lykta här nånstans.”

Till vänster om mig ser jag konturerna av kornas fållor, och rakt fram ligger mjölkrummet. Ända hit känner jag lukten av surnad mjölk, en stank som är vanlig i mejerier. Jag ser golvet i betong och tegel där båsen och foderhäckarna står. Även om många amish har börjat använda moderna mjölkningsmaskiner med diesel- eller bensindrivna generatorer, ser jag ingen sådan utrustning här, vilket betyder att familjen Plank fortfarande mjölkar för hand.

25

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 25

2022-06-28 14:44

Jag fångar Skids blick och nickar åt honom att fortsätta åt vänster. Själv tar jag till höger och kommer in i en bred gång med hårt stampat jordgolv. Rakt fram ligger ett stort redskapsutrymme. Där ser jag en växelplog med stålhjul.

En buggy som saknar ena hjulet är uppallad med en domkraft. Under ett månupplyst fönster står en gödselspridare i trä och metall och samlar damm. Till höger upptäcker jag ännu en dörr. Den är stängd. Närheten till båsen och redskapen betyder förmodligen att det är en selkammare där hästarnas seldon, ryktredskap, grimmor och medicin till djuren förvaras. Eftersom ingenting rör sig i gången går jag bort till dörren, vrider om knoppen och skjuter upp den.

Ficklampan lyser upp ett stort rum med grovt hyvlade väggar och trägolv. Uppe i det höga taket går korslagda bjälkar som är nästan en meter i omkrets. En adrenalinkick rusar igenom mig när jag får syn på flickan. Instinktivt höjer jag pistolen. Först ser det ut som om hon står med armarna sträckta ovanför huvudet. Sedan upptäcker jag att hennes handleder är bundna och sitter fast i en bjälke ovanför.

För ett ögonblick blir jag så chockad att jag varken kan tala eller röra mig, eller ens tänka. Så tar polisrollen över och det fruktansvärda jag ser framför mig dundrar in i hjärnan med full kraft. Offret är en ung kvinna, hon är naken förutom en kapp och hänger slappt från bjälken ovanför.

Huvudet har fallit framåt så att hakan vilar mot bröstet.

Jag ser torkat blod som har runnit ner mellan brösten och vidare över magen. Knäna har vikt sig, men repet håller henne uppe. ”Gud i himmelen”, hör jag mig själv säga.

Jag flyttar ljuskäglan för att skanna av resten av rummet. Jag hör hur jag flämtar till när skenet träffar ett andra 26

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 26

2022-06-28 14:44

offer. En kvinna, lite äldre, också naken, förutom sin kapp.

Precis som det första offret hänger hon i en bjälke ovanför huvudet.

Helst av allt skulle jag vilja glömma hur många gånger jag mött döden under mina år som polis. Jag har sett fruktansvärda trafikolyckor. Dödsfall som haft naturliga orsaker som hjärtattacker och stroke. För bara två månader sedan var det en som drunknade i Miller’s Pond. Jag har sett mord i alla dess vedervärdiga former. Men jag vänjer mig aldrig.

Händerna skakar när jag slår på mikrofonen. ”Skid … jag har hittat två till.” ”Var är du?” ”I selkammaren. Längre bort i gången.” ”Jag är på väg.”

Jag riktar ljuset mot offret som hänger närmast. Nu kan jag känna lukten av blod, mörk och metallisk med en kväljande underton av metangas. Jag är inte särskilt sjåpig av mig, men magen vänder sig oroligt när jag går närmare.

Jag kan inte föreställa mig vad som hänt här. Och jag vill verkligen inte tänka på vilka grymheter som de två unga kvinnorna har tvingats utstå. ”Men vad i helvete?”

Jag tappar nästan ficklampan när jag hör Skids röst. Jag vänder mig om och ser honom stå i dörröppningen. Han har revolvern i höger hand och ficklampan i vänster. Blicken är som fastnaglad vid de båda kropparna. ”Herregud, chefen.” Han kommer in i rummet och rösten är bara en viskning. ”Vad fan har hänt här?”

I vanliga fall är Skid rätt avslappnad. Han är stöddig och har torr humor, är snabb i käften och har aldrig varit överkänslig när han ställts inför vissa saker som poliser måste möta i jobbet. Men när han nu betraktar blodbadet framför 27

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 27

2022-06-28 14:44

oss rasar hans kaxiga fasad. I hans ansikte ser jag samma förfäran och misstro som jag själv känner.

Han kommer närmare. ”Glöm inte att titta efter fotavtryck”, säger jag.

Skids ficklampa lyser över trägolvet, den flyttar sig från sida till sida. Som av egen vilja riktar min egen lampa sitt skoningslösa sken mot den närmaste kroppen. Mängder av blåmärken, krosskador och skrubbsår förfular den döda flickans armar, ben och torso. På vissa ställen är de små fläckarna på huden klarröda, på andra nästan svarta. Vid något tillfälle kräktes hon för jag kan känna den sura lukten ända härifrån. ”Jag har ett fotavtryck”, ropar Skid. ”Markera det.” Jag kan inte slita blicken från liket. ”Det ser ut som om de blev torterade.” ”Man band fast dem och gick sedan lös på dem”, säger Skid efter en liten stund.

Han sänker sin ficklampa och när käglan hastigt rör sig över golvet upptäcker jag två små märken där nere. ”Vänta”, säger jag. ”Vad är det där?”

Jag sätter mig på huk och på närmare håll ser jag att det faktiskt är tre stycken. De ser ut som skrapmärken i det tunna dammlagret. Om jag drog en linje mellan dem skulle de bilda en liksidig triangel. ”Vad fan är det?” viskar Skid förbluffad. ”Markera dem, är du snäll.” ”Visst.” ”Och håll ögonen öppna efter fler fotavtryck.” ”Absolut.”

Jag låter ljuskäglan vandra genom rummet. På en arbetsbänk någon meter bort ligger en blåslampa, en liten träklubba, en blodig kniv och ett tre decimeter långt, spettliknande instrument prydligt uppradade. Det ser inte ut 28

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 28

2022-06-28 14:44

som verktyg man vanligtvis hittar i en amish-lada, och jag vet att de har lämnats kvar av den som ligger bakom det här. ”Vi kan kanske hitta några fingeravtryck på de där … redskapen.” ”Ja.” Skid lyser också på dem och utstöter ett äcklat ljud. ”Hur i helvete kan någon göra så här? Och mot två amishtjejer, för guds skull?”

Jag har inga svar, för jag saknar ord. En kort stund hörs bara korna som rör på sig längre bort i gången och syrsornas dämpade spel utanför. ”Tror du att pappan gjorde det här?” frågar Skid.

Jag hör tvivlet i hans röst och skakar på huvudet, för jag kan inte tänka mig det. ”Jag vet inte.”

Han flyttar ljuskäglan tillbaka till det närmaste offret. ”Blev de skjutna?” frågar han. ”Eller knivhuggna?”

Jag drar djupt efter andan och riktar ljuset mot offret närmast mig. Jag ser hur den bleka huden är fläckig av blod. Käglan hejdar sig vid ett svart, gapande hål precis nedanför hennes navel. ”Vad i helvete är det där?” frågar Skids röst bakom mig. ”Ett skärsår?” Min röst låter stadig, men ficklampans ljus darrar till när jag ryser av avsmak. ”Det ser ut som om man har skurit upp henne.”

Jag flyttar ljuset neråt. Stora mängder blod har fastnat i hennes könshår, och mörka strömmar har runnit längs insidan av benen. Jag försöker hitta ett kulhål, men ser inget. I bakhuvudet undrar jag om hon levde när de gjorde så här mot henne.

Tanken får mig att må illa. Allt detta fruktansvärda är så skrämmande att jag för ett ögonblick tappar andan. Jag har aldrig haft lätt för att brista i gråt, men nu känner jag hur tårarna bränner. ”Hur är det med dig, chefen?”

29

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 29

2022-06-28 14:44

Jag sväljer ett ljud som jag inte känner igen. Det ekar av den störtflod av upprörda känslor som dundrar runt inom mig. Under en hel minut förmår jag inte svara. När jag till slut kan prata igen låter rösten dock samlad. ”Ring Glock och Pickles en gång till. Säg att vi behövde lamporna och generatorn i går.” ”Ska bli.” ”Säg till Mona att ringa upp sheriffmyndigheten och in­­ formera dem om vad som hänt och be dem skicka ut några patruller. Be henne också att briefa T.J. så han åker ut och patrullerar. Innan vi kommit på vad som hänt här på gården, måste vi förutsätta att en kallblodig och beväpnad jävel går lös i trakten.”

Medan Skid talar in i radion betraktar jag de två döda flickorna och känner hur ett stort ansvar för dem lägger sig tungt på mina axlar. Jag har hört polisveteraner prata om kriminalfall som förändrade deras liv. Fall som fortsatte hemsöka dem långt efter att de avslutats. Jag har själv haft några sådana. Fall som förändrade mig i grunden. Förändrade hur jag såg på människor. Hur jag såg på mitt yrke som polis. Hur jag såg på mig själv.

När jag nu står här med dödsstanken i näsborrarna, vet jag att det här kommer bli ett sådant fall. Det kommer ta ut sin rätt. Inte bara på mig, utan på staden som jag älskar och på invånarna där som redan har drabbats av mer än sin beskärda del av våldsamheter.

30

22-30 Polaris, Castillo, Bön om, 28 juni.indd 30

2022-06-28 14:44