9789177956358

Tvingad till tystnad

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 1

2022-02-11 10:47

Linda Castillo

Tvingad till tystnad

Översättning: Sofi Rydell

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 3

2022-02-11 10:47

Originalets titel: Sworn to Silence Copyright © 2009 by Linda Castillo Published by arrangement with St. Martin’s Publishing Group, through Ulf Töregård Agency AB Översatt av Sofi Rydell Omslag av Niklas Lindblad Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-635-8 Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2022 www.bokforlagetpolaris.se

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 4

2022-02-11 10:47

Jag har turen att ha ett starkt nätverk som hjälper till under de långa, och ibland svåra, månader som det tar att skriva en roman. Den här boken tillägnas min man Ernest som också är min verkliga hjälte. Samt till Jack och Debbie som tack för den fantastiska resan till amish-bygderna. Jag älskar er.

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 5

2022-02-11 10:47

PROLOG

Hon hade inte trott på monster sedan hon var sex år gammal, då hennes mamma brukat titta efter dem i garderoben och under sängen på kvällarna. Men nu, när hon vid tjugo­ ett års ålder låg naken, bunden och svårt misshandlad på ett iskallt betonggolv, nu trodde hon på dem.

Det var kolmörkt runt omkring henne och hon lyssnade till sitt hårt dunkande hjärta. Hon kunde inte sluta skaka.

Kunde inte låta bli att hacka tänder. Minsta ljud fick henne att stelna till av skräckfylld väntan på att monstret skulle komma tillbaka.

I början hade hon fantiserat om att fly eller övertala kidnapparen att släppa henne. Men hon var realistisk och förstod att det här inte skulle sluta bra. Inga förhandlingar.

Inga poliser som kom och räddade henne. Inget uppskov i sista minuten. Monstret tänkte döda henne. Frågan var inte längre om, utan bara när. Att vänta kändes nästan lika helvetiskt som döden själv.

Hon visste inte var hon befann sig eller hur länge hon varit här. Hon hade förlorat all känsla för tid och rum. Det enda hon uppfattade av sin omgivning var att den stank av ruttet kött, och att vartenda litet ljud ekade som om hon befann sig i en grotta.

Halsen kändes hes av allt skrikande. Hon var utmattad efter att ha kämpat emot så länge, och nedbruten av allt det brutala som han utsatt henne för. Innerst inne ville hon 9

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 9

2022-02-11 10:47

bara att den här hemska dödskampen skulle ta slut. Men herregud, hon ville verkligen leva … ”Mamma”, viskade hon.

Hon hade aldrig tänkt på döden förut. Hon hade haft för många drömmar, för många förväntningar på fram­ tiden, och trott starkt på löftet att livet blev bättre och bättre dag för dag. Men nu när hon låg här i en kall pöl av sin egen urin accepterade hon att det inte skulle komma någon morgondag. Det fanns inget hopp. Ingen framtid.

Bara den mörka skräcken inför hennes kommande död och den ångest som den vetskapen förde med sig.

Hon låg på sidan med knäna uppdragna mot bröstet.

Ståltråden som höll ihop handlederna bakom ryggen hade plågat henne i början, men allt eftersom timmarna gick hade smärtan ebbat ut. Hon försökte låta bli att tänka på det han gjort mot henne. Först hade han förgripit sig på henne. Men det övergreppet var ingenting jämfört med allt det andra som hon utsatts för.

Hon kunde fortfarande höra hur elektriciteten sprakade till och känna den hårda stöten när den drog genom henne och skakade om hjärnan inuti i skallbenet. Hon kunde fortfarande höra sina egna djuriska skrik. Känna det adrena­ linstinna blodet rusa genom ådrorna. Hjärtat som dunkat vilt, bortom all kontroll. Och sedan hade kniven dykt upp.

Till slut hade hon bara legat stilla och genomlidit allt under tystnad. Hon hade accepterat smärtan. Och under några korta minuter hade tankarna fört henne till stranden i Florida dit hon åkt med föräldrarna för två år sedan. Den heta, vita sanden under fötterna. En vindfläkt så fuktig och varm att det kändes som Gud andades på hennes själ. ”Mamma, hjälp mig …”

Ljudet av stöveltramp över betonggolvet väckte henne bryskt ur drömmarna. Hon höjde på huvudet och spanade 10

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 10

2022-02-11 10:47

vilt omkring sig, försökte förtvivlat se genom ögonbindeln.

Hon hörde de egna andetagen väsa mellan tänderna, som ett vilt djur som jagats för att slaktas. Hon hatade honom.

Hon hatade vad han var, vad han gjort mot henne. Om hon bara kunde ta sig loss och fly … ”Låt bli mig, din jävel!” skrek hon. ”Låt bli mig!”

Men hon visste att han inte skulle det.

En handskklädd hand rörde vid hennes höft. Genom att vrida på kroppen sparkade hon till hårt med bägge fötterna. För ett kort ögonblick kände hon sig lite nöjd när hennes plågoande stönade till. Sedan sprakade elektriciteten som en blixt och smärtan drog genom kroppen som om hon befann sig längst ut på en piska som snärtat till.

I några sekunder blev världen tyst och grå. Som i en dimma märkte hon hur ett par händer tog tag i hennes fötter. Och längre bort ljudet av metall som rasslade mot betongen. Kylan sipprade in i henne tills hon skakade okontrollerat i hela kroppen.

En helt ny skräck for igenom henne när hon insåg att förövaren hade virat en kedja om hennes anklar. De iskalla länkarna grävde sig in i huden när kedjan drogs åt. Hon försökte sparka för att få loss benen så att hon kunde göra ett sista, desperat motstånd.

Men det var för sent.

Hon skrek tills hon tappade andan. Hon kämpade emot, vände och vred sig men alla hennes ansträngningar var förgäves. Ovanför henne skallrade det av metall som drogs mot metall. Långsamt lyfte kedjan upp henne från golvet. ”Varför gör du så här?” skrek hon. ”Varför?”

Kedjan skramlade medan den lyfte hennes fötter högre och högre uppåt tills hon hängde upp och ner. Det kändes som om allt blod i kroppen samlades i huvudet. Det dunkade i ansiktet, ådrorna pulserade. Hon försökte förtvivlat 11

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 11

2022-02-11 10:47

komma på rätt köl, men tyngdkraften drog obönhörligt ner henne. ”Snälla nån, hjälp mig!”

En besinningslös panik drabbade henne när den behands­ kade handen grep tag i hennes hår. Ett skrik vrålade ut ur lungorna medan monstret drog hennes huvud bakåt. Den plötsliga värmen från snittet sved till på halsen. Långt bort lät det som vatten som forsade neråt, likt en duschstråle som ekar mot kakelväggar. Medan hon stirrade rakt in i ögonbindelns mörker lyssnade hon på blodet som rann ur henne. Det här fick inte hända. Inte med henne. Inte i ­Painters Mill.

Som om någon hade tryckt på en knapp blev tankarna med ens dimmiga. Ansiktet kändes hett, men kroppen var kall. Skräcken tonade ut i ett lågt, stadigt surrande. Smärtan sipprade bort. Musklerna blev slappa. Det började pirra i armarna och benen.

Han kommer inte döda mig trots allt, tänkte hon.

Och hon flydde till den vita sandstranden där de smala palmerna vajade som eleganta flamencodansare. Och det blåaste vatten hon sett bredde ut sig så långt ögat nådde.

12

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 12

2022-02-11 10:47

KAPITEL 1

Polisbilens takljus lyste i rött och blått mot de kala träden. Polisassistent T.J. Banks körde in till vägrenen, satte på sökarljuset och lät det vandra längs kanten på fältet där majsstänglarna vajade i kylan. Knappt tjugo meter bort i diket stod sex jerseykor och idisslade. ”Dumma jävla kor”, muttrade han. Näst efter kycklingar måste de vara världens mest korkade djur.

Han slog på radion. ”Centralen, det här är 47:an.” ”Hur är läget, T.J.?” frågade Mona som jobbade nattskiftet på larmcentralen. ”Jag har en 10-54:a här. Stutz jävla kor har rymt igen.” ”Det är andra gången den här veckan.” ”Och alltid på mitt skift.” ”Jaha, vad tänker du göra? Han har ju ingen telefon där ute.”

En blick på klockan berättade för T.J. att den var nästan två på natten. ”Jag tänker i alla fall inte stå ute i den här förbaskade kylan och försöka samla ihop de där korkade kreaturen.” ”Du borde kanske bara skjuta dem.” ”Fresta mig inte.” Han såg sig omkring och suckade.­Boskap på vägen vid den här tiden på dygnet skulle kunna ställa till med en allvarlig olycka. Om någon kom för fort runt kurvan kunde det sluta illa. Han tänkte på allt pappersarbete som det skulle innebära och skakade på huvudet.­ 13

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 13

2022-02-11 10:47

”Jag sätter ut några nödbloss och sen går jag bort och drar upp hans amish-arsle ur sängen.” ”Säg till om du behöver assistans,” fnissade hon.

T.J. drog blixtlåset ända upp till hakan, tog fram ficklampan från under sätet och klev ur polisbilen. Det var så kallt ute att han kände hur håren i näsan frös till is. Stövlarna knarrade i snön när han gick bort till diket, och andedräkten kom ut i ett stort moln framför honom. Han hatade nattskiftet nästan lika mycket som han hatade vintern.

Han lät ficklampan lysa längs stängslet, och mycket riktigt, sex meter bort hade två rader med taggtråd lossnat från sin väderbitna träpåle. Klövmärkena i snön avslöjade att flera djur hade hittat öppningen och gett sig ut på vägrenen för lite illegalt betande. ”Dumma jävla kor.”

T.J. gick tillbaka till bilen och öppnade bakluckan, plockade fram två nödbloss och satte ut dem längs mittlinjen för att varna bilisterna. På väg tillbaka till bilen fick han syn på något i snön på andra sidan vägen. Nyfiket gick han dit.

En ensam damsko låg vid vägkanten. Med tanke på skicket och att den inte var täckt med snö kunde den inte ha legat där särskilt länge. Antagligen var det tonåringar. Den här ödsliga vägsträckan var ett favoritställe för de som ville röka på och ha sex. De var nästan lika dumma som kor.

Fundersamt petade T.J. på skon med stöveln. Det var då han upptäckte dragspåren, som om något tungt hade släpats genom snön. Med hjälp av skenet från ficklampan följde han spåret mot stängslet och ut på fältet där innanför. Håren i nacken reste sig när han fick syn på blodet.

Mycket blod. ”Vad i helvete?”

Han följde spåret ner i diket där det gula gräset stack upp ur snön. Han klättrade över stängslet och hittade mer 14

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 14

2022-02-11 10:47

blod på andra sidan, det lyste skarpt och svart mot allt det kritvita. Det hade gjort vem som helst rejält uppskrämd.

Spåret ledde till en dunge med avlövade mullbärsträd bredvid ett majsfält. T.J. hörde sina egna tunga andetag, och det susade i de döda majsstänglarna runt omkring.

Han lade ena handen på pistolen och lät ljuskäglan vandra hela varvet runt. Det var då han fick syn på det som låg i snön.

Först trodde han att det var ett djur som blivit påkört och sedan släpat sig hit för att dö, men när han kom närmare visade ljusskenet något annat: blek hud, en tofs med mörkt hår, en naken fot som stack upp ur snön. Adrenalinet började dunka hårt i hans mage. ”Åh herregud.”

För ett kort ögonblick stod han som förstenad. Han kunde inte sluta stirra på den mörka pölen med blod och den färglösa kroppen. Efter att ha ruskat om sig själv mentalt föll T.J. på knä bredvid den. Hans första tanke var att hon kanske fortfarande levde. Han borstade bort snön och lade handen mot den bara axeln. Huden var iskall, men han vände ändå på henne. Han såg ännu mer blod, degig hud och glasartade ögon som verkade stirra rakt på honom.

Förskräckt ryggade han tillbaka. Handen darrade medan han grep tag i mikrofonen på rockslaget. ”Centralen! Det här är 47:an.” ”Vad är det nu, T.J.? Har korna jagat upp dig i ett träd?” ”Jag har hittat ett jävla lik här på Stutz mark.” ”Vad sa du?”

Här i Painters Mill använde de tio-kod-systemet, men just nu kunde T.J. inte för sitt liv komma ihåg siffran för ett upphittat lik. Han hade aldrig behövt använda den koden förut. ”Jag sa att jag har hittat en död kropp.” ”Jag hörde första gången.” Men orden följdes av en 15

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 15

2022-02-11 10:47

chockad paus när hon äntligen begrep. ”Vad är din position?” ”Dog Leg Road, precis söder om den övertäckta bron.”

Det blev tyst ett ögonblick. ”Vem är det?”

Alla kände alla i Painters Mill, men den här kvinnan hade T.J. aldrig sett förut. ”Jag vet inte. En kvinna. Lika naken som när hon föddes, och dödare än Elvis.” ”En bilolycka, eller?” ”Det här var ingen olycka.” Medan han lade handen på kolven till sin 38:a sökte T.J. med blicken bland skuggorna mellan träden. Han kände hur hjärtat slog snabbt i bröstet. ”Det är bäst du ringer chefen, Mona. Jag tror vi har ett mord här.”

16

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 16

2022-02-11 10:47

KAPITEL 2

Jag drömmer om döden.

Som alltid befinner jag mig i köket i den gamla mangårdsbyggnaden. Blodet glänser skarpt och rött på det slitna trägolvet. Doften av jäst bröd och nyslaget hö blandas med den fräna lukten av min egen skräck, en kontrast som hjärnan inte kan acceptera. Gardinerna böljar i vinden som kommer in genom fönstret ovanför diskbänken. Jag ser blodfläckarna på det gula tyget. Ännu mer har stänkt upp på väggen. Jag känner hur det klibbar på händerna.

Jag sitter hopkurad i hörnet, och djuriska läten som jag inte känner igen stiger upp ur strupen som kvävda skrik.

Jag känner döden i rummet. Mörkret runt omkring. Inuti mig. Och vid fjorton års ålder vet jag att ondskan existerar även i min trygga och skyddade värld.

Ringsignalen väcker mig tvärt. Mardrömmen slinker som ett nattdjur tillbaka ner i sitt hål. Jag vänder på mig, trevar efter telefonen på nattygsbordet och sätter den mot örat. ”Ja?” Rösten kraxar. ”Det är Mona, chefen. Ledsen att väcka dig, men det är nog bäst du kommer hit.”

Mona sköter larmcentralen på nätterna. Hon brukar inte bli hysterisk, så rädslan i hennes röst gör mig genast uppmärksam. ”Vad är det som har hänt?” ”T.J. är ute vid Stutz gård. Han höll på att samla ihop några kor när han hittade ett lik.”

17

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 17

2022-02-11 10:47

Plötsligt är jag inte alls sömndrucken längre. Jag sätter mig upp och stryker undan håret från ansiktet. ”Vad sa du?” ”Han har hittat ett lik. Han lät rätt skakad.”

Med tanke på hur hon själv låter är T.J. inte den enda.

Jag sätter mig upp på sängkanten och sträcker mig efter morgonrocken. En blick på väckarklockan visar att den är nästan halv tre på morgonen. ”En olycka?” ”Bara en kropp. Naken. En kvinna.”

Jag inser att jag behöver mina kläder och inte morgonrocken, så jag tänder ljuset. Det gör ont i ögonen, men nu är jag klarvaken. Jag försöker fortfarande begripa att en av mina mannar faktiskt har hittat ett lik. Jag ber att få veta var någonstans, och Mona ger mig adressen. ”Ring Doc Coblentz”, säger jag. Doc Coblentz är en av de sex läkare som är verksamma här i Painters Mill, och dessutom är han Holmes Countys coroner.

Jag går bort till garderoben och hämtar en bh, strumpor och långkalsonger. ”Säg till T.J. att inte röra nåt eller flytta på kroppen. Jag är där om tio minuter.”

Stutz gård omfattar trettiotvå hektar och gränsar på ena sidan till Dog Leg Road och på den andra till Painters Creeks norra flodarm. Positionen som Mona gett mig ligger en knapp kilometer från den gamla övertäckta bron, på en ödslig sträcka som slutar i en återvändsväg vid gränsen till nästa county.

Jag känner mig kaffesugen när jag stannar bakom T.J:s polisbil. Mina billyktor tecknar hans siluett i framsätet. Jag blir nöjd när jag ser att han satt ut nödbloss och lämnat takljusen på. Jag tar med mig den stora ficklampan och kliver ur min Ford Explorer. Kylan tar andan ur mig, och jag kryper ihop inuti parkasen och önskar att jag inte hade 18

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 18

2022-02-11 10:47

glömt mössan. När jag kommer närmare T.J. ser jag hur skakad han är. ”Vad är det du har hittat?” ”Ett lik. En kvinnas.” Han gör sitt bästa för att hålla den professionella masken, men handen darrar när han pekar bort mot fältet. Jag förstår att skakningarna inte beror på den låga temperaturen. ”Knappt hundra meter ditåt, inne bland träden.” ”Är du säker på att hon är död?”

T.J:s adamsäpple rör sig upp och ner. ”Hon är kall och har ingen puls, och det ligger en jävla massa blod överallt.” ”Då tar vi oss en titt.” Vi börjar gå mot träden. ”Har du rört något? Eller kontaminerat brottsplatsen på något sätt?”

Han hänger lite med huvudet och jag förstår att det har han. ”Jag trodde att hon kanske levde så jag vände på henne för att kolla.”

Det var inte bra, men jag säger ingenting. T.J. Banks har goda förutsättningar att bli en bra polis. Han är flitig och tar jobbet på allvar. Men det här är hans första anställning inom polisväsendet, och han har bara varit hos mig i ett halvår, en gröngöling. Jag slår vad om att det här är hans första lik.

Vi pulsar fram genom den decimeterdjupa snön. Jag blir full av fasa när jag får syn på kroppen. Jag önskar vi hade dagsljus, men det kommer dröja flera timmar innan den önskan går i uppfyllelse, nätterna är långa så här års. Offret är naket. I sena tonåren eller strax över tjugo. Mörkblont hår. En halvmeter stor blodpöl har brett ut sig runt huvudet. En gång i tiden var hon vacker, men nu när hon är död ser ansiktet bara makabert ut. Jag noterar att hon tidigare legat framstupa, för likfläckarna har börjat breda ut sig, och ena sidan av ansiktet är lila. Ögonen är halvöppna och glasartade. Tungan sticker ut mellan de svullna läpparna, och jag ser iskristallerna på den.

19

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 19

2022-02-11 10:47

Jag sätter mig på huk bredvid kroppen. ”Det ser ut som om hon har legat här ett par timmar.” ”Det börjar bli frostskador”, påpekar T.J. Trots att jag var patrullerande polis i Columbus i Ohio i sex år, och mordutredare i två år, känner jag att jag är ute på djupt vatten. Columbus är inte direkt världens mest mordtäta stad, men som alla städer har den en mörk sida. Jag har sett min beskärda del av döden, ändå blir jag chockad över hur brutalt det här brottet är. Jag vill helst tro att våldsamma mord inte äger rum i småstäder som Painters Mill.

Men det vet jag att de gör.

Jag måste påminna mig själv om att det här är en brottsplats. När jag reser på mig lyser jag runt omkring med ficklampan. Det finns inga andra fotspår än våra. Jag får en klump i magen när jag inser att vi kanske har förstört viktiga bevis. ”Ring Glock och säg till honom att komma hit.” ”Men han har ju sem…”

Min blick får T.J. att tiga tvärt.

Polismyndigheten i Painters Mill består av mig själv, tre polisassistenter på heltid, två tjänster i larmcentralen samt en reservpolis. Rupert ”Glock” Maddox har varit marinsoldat och är den mest erfarne i teamet. Han har fått sitt smeknamn eftersom han är så förtjust i sitt tjänstevapen.

Det spelar ingen roll att han är på semester. Jag behöver ha honom här. ”Säg åt honom att ta med sig avspärrningsband.” Jag funderar på vad mer vi kan behöva. ”Kalla hit en ambulans och meddela sjukhuset i Millersburg. Säg att vi ska transportera en kropp till bårhuset. Jo, och be Rupert ta med sig kaffe. Mycket kaffe.” Jag tittar ner på kroppen. ”Vi kommer vara kvar här ett tag.”

20

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 20

2022-02-11 10:47

Doktor Ludwig Coblentz är en knubbig man med stort huvud, en kal fläck på hjässan och en mage lika stor som en folka. Jag går och möter honom vid vägrenen när han kliver ur bilen. ”Jag hörde att en av dina mannar har träffat på en död kropp”, säger han bistert. ”Inte bara död”, säger jag. ”Mördad.”

Han har på sig ljusbruna byxor och en rödrutig pyjamasjacka under parkasen. Jag tittar på medan han lyfter ut en svart väska från passagerarsätet. Han håller den framför sig när han vänder sig mot mig, och det syns på honom att han är redo att skrida till verket.

Jag går före ner i diket. Det är bara en kort promenad bort till kroppen, men redan när vi klättrar över stängslet flåsar han tungt. ”Hur i helvete kunde en kropp hamna ända här ute?” muttrar han. ”Antingen dumpade någon henne här eller så släpade hon sig hit innan hon dog.”

Han sneglar på mig, men jag säger inget mer. Jag vill inte att han ska få förutfattade meningar. Det första intrycket är mycket viktigt vid allt polisarbete.

Vi hukar oss under avspärrningsbandet som Glock har knutit mellan träden. T.J. har hängt upp en arbetslampa i en gren ovanför kroppen. Den ger inte så mycket ljus, men den är i alla fall starkare än ficklamporna, och dessutom får vi fria händer. Jag önskar vi hade en generator. ”Platsen är säkrad.” Glock kommer fram med två koppar kaffe och trycker den ena i handen på mig. ”Det ser ut som om du behöver det här.”

Jag tar plastmuggen, petar bort fliken i locket och dricker en liten klunk. ”Gud, så gott.”

Han kastar en blick på kroppen. ”Tror du nån dumpade henne här?” ”Det ser ut så.”

21

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 21

2022-02-11 10:47

T.J. ansluter sig och blicken flackar mot den döda kvinnan. ”Herregud, chefen, jag gillar inte att hon ligger så där.”

Det gör inte jag heller. Härifrån kan jag se hennes bröst och könshår, och som kvinna får det mig att rysa, men det finns inget jag kan göra. Vi får varken flytta eller täcka över henne innan vi är klara med brottsplatsundersökningen. ”Känner någon av er igen henne?” frågar jag.

Båda två skakar på huvudet.

Medan jag smuttar på kaffet granskar jag brottsplatsen och försöker komma underfund med vad som har hänt. ”Har du kvar den där gamla polaroidkameran, Glock?” ”Den ligger i bakluckan.” ”Ta några bilder på kroppen och platsen.” Jag tänker på den nertrampade snön och sparkar mentalt på mig själv för att jag har förstört brottsplatsen. Ett stövelavtryck skulle kanske vara till hjälp. ”Jag vill ha bilder på släpspåren också.” Nu riktar jag mig till båda två. ”Dela in brottsplatsen i rutor innanför banden och gå igenom den, börja vid träden. Lägg allt ni hittar i påsar, även om ni tycker att det verkar oviktigt. Var noga med att fota allt innan ni rör vid det. Kolla om ni kan hitta spår efter stövlar. Håll ögonen öppna efter kläder eller en plånbok.” ”Ska bli, chefen.” Glock och T.J. börjar gå mot träden.

Jag vänder mig till Doc Coblentz som står bredvid kroppen. ”Vet du vem hon är?” frågar jag. ”Nej, jag känner inte igen henne.” Doktorn tar av sig vantarna och sticker in sina knubbiga fingrar i ett par gummi­ handskar. Han stönar lite när han går ner på knä. ”Har du någon aning om hur länge hon varit död?” ”Det är svårt att säga på grund av kylan.” Han lyfter på hennes ena arm. Hon har röda fåror på handleden, och huden runt omkring är sårig och blodig. ”Hon har haft händerna bundna”, säger han.

22

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 22

2022-02-11 10:47

Jag tittar på den skadade huden. Hon har kämpat hårt för att försöka ta sig loss. ”Med ståltråd?” ”Skulle tro det.”

De målade naglarna avslöjar att hon inte är amish. Jag lägger märke till att på högerhanden har två av dem brutits av ända nere vid nagelbanden. Hon gjorde motstånd. Jag påminner mig själv om att vi måste ta prover under naglarna på henne. ”Likstelheten har inträtt”, säger läkaren. ”Hon har va­­ rit död i minst åtta timmar. Med tanke på iskristallerna på slemhinnorna är det förmodligen närmare tio. När vi fått in henne till sjukhuset ska jag mäta kärntemperaturen.

Kroppstemperaturen sjunker med en till två grader per timme, så en sån mätning kommer visa tidpunkten mer exakt.” Han lägger ner hennes hand.

Hans finger pekar på den lila huden på kinden. ”Det är likfläckar här i ansiktet.” Han tittar upp på mig. Glasögonen har immat igen och ögonen ser enorma ut bakom de tjocka linserna. ”Har någon flyttat på henne?” frågar han.

Jag nickar, men säger inte vem det var. ”Vad tror du om dödsorsaken?”

Doktorn tar fram en pennlampa ur innerfickan, drar upp ett av kvinnans ögonlock och lyser ner i ögat. ”Inga punktblödningar.” ”Då blev hon alltså inte strypt.” ”Precis.” Varsamt sätter han handen under hennes haka och vänder huvudet åt vänster. Hennes läppar glider isär och jag ser att två av framtänderna är avbrutna nere vid tandköttet. Han vänder kvinnans huvud åt höger och såret på halsen gapar öppet som en blodig mun. ”Halsen är avskuren”, säger han. ”Har du någon idé om vilken sorts vapen som gjort det?”

23

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 23

2022-02-11 10:47

”Något vasst och med en rak egg. Det finns inga tydliga, fransade kanter. Det var inget snabbt snitt, för då skulle det vara längre och ytligare. Men det är svårt att säga i den här belysningen.” Försiktigt rullar han över kroppen på sidan.

Min blick vandrar över liket. Den vänstra axeln är full med klarröda skrubbsår eller möjligen brännmärken.

Likadana märken sitter på den vänstra skinkan. Huden på båda knäna är avskavd, likadant på fötternas ovansidor.

Vristerna har samma färg som mogen aubergine. De är inte lika såriga som handlederna, men fötterna har definitivt varit hopbundna.

Jag får en stor klump i magen när jag upptäcker mer blod på hennes mage, precis ovanför naveln. Dolt under den mörka fläcken skymtar något som jag sett förut.

Något som jag har föreställt mig tusentals gånger i mina mardrömmar. ”Vad är det där?” ”Herregud.” Läkarens röst skälver. ”Det ser ut som om något har karvats in i hennes hud.” ”Det är svårt att se vad det är.” Men i det ögonblicket är jag övertygad om att vi båda två vet. Ingen av oss vill dock säga det högt.

Doktorn lutar sig närmare så att ansiktet är ett par decimeter från såret. ”Det ser ut som två X och tre I.” ”Eller den romerska siffran tjugotre”, avslutar jag.

Han tittar på mig och i hans ögon ser jag samma skräck och misstro som griper tag i mitt eget hjärta. ”Det var sexton år sen jag såg något liknande”, viskar han.

Medan jag står där och stirrar på den blodiga inristningen på den unga kvinnans kropp blir jag så djupt äcklad att jag börjar skaka.

Efter ett ögonblick sätter sig Doc Coblentz på hälarna igen. Han skakar på huvudet och pekar på märkena på 24

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 24

2022-02-11 10:47

hennes skinkor, de brutna naglarna och tänderna. ”Någon har plågat henne väldigt mycket.”

Ett ursinne, och en rädsla som jag helst inte vill kännas vid, rusar igenom mig. ”Blev hon våldtagen?”

Mitt hjärta dunkar medan han lyser med ficklampan mot hennes underliv. Jag ser blodet på insidan av låren och ryser inombords. ”Det ser ut som det.” Han skakar på huvudet. ”Jag kommer veta mer när jag fått in henne till bårhuset. Förhoppningsvis har den jäveln lämnat kvar lite dna.”

Knytnäven som vrids om i min mage varslar om att det inte kommer bli så lätt.

Medan jag tittar ner på kroppen undrar jag vad det är för monster som kan göra så här mot en ung kvinna som har hela livet framför sig. Jag undrar hur många liv som kommer slås i spillror av hennes död. Kaffet smakar plötsligt bittert. Jag fryser inte längre, jag känner mig djupt kränkt och arg över det brutala som jag ser framför mig. Det ­värsta är att jag är rädd. ”Sätter du påsar över hennes händer åt mig, Doc?” ”Visst.” ”Hur snart kan du göra en obduktion?”

Coblentz tar stöd med händerna på knäna och häver sig upp. ”Jag behöver bara boka om några möten så kan jag genomföra den i dag.”

Vi står där i vinden och kölden och försöker förtvivlat låta bli att tänka på vad kvinnan fick utstå innan hon dog. ”Han dödade henne någon annanstans.” Jag kastar en blick på släpmärkena. ”Det finns inga tecken på strid, och om han hade skurit halsen av henne här skulle det ha blivit mer blod.”

Läkaren nickar. ”Blödningarna slutar när hjärtat stannar.

Antagligen var hon redan död när han dumpade henne.

25

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 25

2022-02-11 10:47

Det troligaste är att blodet på marken här låg kvar i kroppen och sen rann ut från såret på halsen.”

Jag tänker på dem som måste ha älskat henne: föräldrarna, maken, barnen. Och jag blir ledsen. ”Det här var inget överilat brott.” ”Den som gjorde det tog god tid på sig.” Doktorns blick möter min. ”Det var väl uträknat. Mycket noga planerat.”

Jag vet vad han tänker. Jag ser det djupt inne i hans ögon.

Jag vet eftersom jag tänker på samma sak. ”Precis som förra gången”, avslutar han.

26

22-02 Polaris, Castillo 11 feb.indd 26

2022-02-11 10:47