Frida Skybäck
Järnblomma
Polaris
Järnblomma.indd 3
2023-06-20 16:16:13
Av Frida Skybäck har tidigare utgivits: Charlotte Hassel, 2011 Den vita frun, 2012 Norrsken, 2014 Polarnatt, 2015 Midnattssol, 2018 Bokhandeln på Riverside Drive, 2018 Bokcirkeln vid världens ände, 2019 Bokskåpets hemlighet, 2020 De rotlösa, 2021 Svartfågel, 2022
Bokförlaget Polaris, Stockholm © Frida Skybäck 2023 Omslag: Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos: ScandBook AB, 2023 isbn: 978-91-7795-633-4 www.bokforlagetpolaris.se
Järnblomma.indd 4
2023-06-20 16:16:13
Vanvettigt att förlänga deras liv så att de blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad. Ingen sörjer dem. Hugo Fröderberg, överläkare vid Vipeholmsanstalten i Lund 1935–1963
Järnblomma.indd 5
2023-06-20 16:16:13
1 Tisdagen den 10 mars
”Här är det.” Jakob vände sig om och Emilia log mot honom. De hade promenerat under tystnad hela vägen från Coop, klättrat över diken och tagit genvägar genom skogsdungar med spretiga träd och snårig sly. Trots att han kände till området väl var det alltid svårt att navigera i halvdunkel och flera gånger hade de halkat i lervällingen som regnet lämnat efter sig. Jakob rörde vid handen där ett rejält rivsår brände i huden. Han tittade upp mot det gamla mentalsjukhuset. Byggnaden reste sig över dem som en skugga från en annan tid, halvt dold av växtlighet som slingrade sig kring huskroppen. Om man bara lät den vara skulle den snart slukas av skogen, tänkte han. Försvinna in i grönskan och glömmas bort. På håll hördes bruset av Höje å där den letade sig genom Sankt Lars-parken. Marken var hal av fuktiga löv som klistrade mot skorna. Jakob sneglade på Emilia. Han kände henne inte, hade tidigare bara betraktat henne på avstånd. Men det var något med henne som han verkligen gillade och när hon hade frågat om han kunde visa henne avdelning C hade han svarat ja. Och nu var de här. Bara de två. Ensamma. Jakob tog ett kliv över några nerblåsta takpannor för att komma 7
Järnblomma.indd 7
2023-06-20 16:16:13
fram till trädäcket som löpte längs husets baksida. Det hade en murknad grön färg och var lika övervuxet av alger som stenarna vid piren i Lomma där han brukade bada om somrarna. Emilia gick fram till trappan och hävde sig upp för att se om den höll. Träet svarade med ett lågt knarrande men gav inte efter, och hon gjorde en gest mot dörren som hängde på trekvart. ”Vi går in.” Upprymdheten han nyss hade känt byttes mot ängslan. Överenskommelsen hade varit att Jakob skulle visa henne vägen hit, inte att de skulle ta sig in i huset. Samtidigt ville han inte att hon skulle tro att han var feg. ”Kom igen nu”, sa hon och tittade på honom med de där ögonen som fick det att fladdra i bröstet. Innan han hann protestera hade hon försvunnit in i byggnaden och Jakob hade inget annat val än att följa efter. Det sista kvällsljuset var på väg bort och sträva skuggor strök längs väggarna. De blev stående i hallen, tysta inför allvaret som med ens låg framför dem. Betraktade de gula sjukhusväggarna med färgsprakande graffiti, spindelnäten i hörnen och det lortiga golvet fyllt med tomburkar och glansiga chipspåsar som tittade fram under drivor av löv. Här och var fanns kvarglömda möbler som en kuslig påminnelse om att detta en gång varit en plats där människor bott. Jakob svalde. Några av fönstren hade fortfarande galler, men glaset var borta och öppningarna stirrade tomt mot dem. Huset kunde inte längre hålla emot naturen, den trängde sig in genom alla håligheter, spretade och tog över. Han tittade på Emilias hand. Fick lust att ta den i sin, men lät bli. ”Var är hon?” ”Vem då?” sa han dumt. Emilia la huvudet på sned. Hon var med ens nära och Jakob vände sig generat bort. 8
Järnblomma.indd 8
2023-06-20 16:16:13
”Hon som mördades här men aldrig blev hittad. Jag har hört att det finns ett ställe där hon brukar visa sig för folk.” ”På tredje våningen”, svarade han. ”Men jag vet inte om det är säkert att gå upp där.” Hon gav honom ännu en blick och försvann in i den trånga korridoren. ”Vänta! Trappan är gammal, den kanske inte håller”, ropade han efter henne. Men det var lönlöst, Emilia var redan på väg upp. Jakob kände hur det kröp i kroppen. Det var något med luften här inne. Fukten hade ätit sig in i väggarna och lukten av multnande löv fick det att klia i halsen. Han ville inte vara ensam och följde efter upp för trappan tills han hittade Emilia på tröskeln till samlingsrummet på översta våningen. Det var här det påstods att den döda kvinnan ibland gjorde sig synlig för besökare. På väggen utanför satt en bucklig spegel av polerat stål, noggrant fastskruvad för att ingen skulle kunna skära sig på den, och längs korridoren öppnade sig rum efter rum. I det som låg närmast noterade Jakob smutsvitt kakel och flera tvättställ i plåt, nakna och avskalade. Han kunde se britsarna med spännband framför sig, höra de oroliga ropen. Emilia sträckte på sig och slöt ögonen. ”Jag tror jag känner henne”, sa hon andäktigt. ”Gör du?” ”Mm. Tyst nu. Du måste koncentrera dig.” Jakob blundade han också. Han hade läst en del om mentalsjukhuset och hört fruktansvärda historier. Ändå var det någonting med platsen som drog i honom. Här uppe var det ännu mörkare och Jakob tog ett steg fram så att han hamnade alldeles intill Emilia och kunde känna hennes arm nudda vid sin. 9
Järnblomma.indd 9
2023-06-20 16:16:13
Det var inte bra att de var här, han visste det, precis som han visste att han var den som skulle få skulden om något gick fel. Men han kunde inte slita sig, hade det inte i sig att säga till Emilia att de borde gå. De var inte ensamma om att ha sökt sig dit. I ett hörn låg en fläckig madrass och några nedbrunna ljusstumpar, i ett annat kartonger och ölburkar samlade i skrynkliga papperskassar, och framför det trasiga fönstret som någon slitit bort gallret från hängde en fläckig gardin som skydd mot vinden. Jakob tittade upp. Halva innertaket satt kvar men buktade oroväckande och han tänkte på de senaste dagarnas intensiva regnande. På några ställen var plattorna helt borta och en bjälke hade rasat ner och plöjt genom en av väggarna. ”Visst var det så att hon bara försvann?” Emilia tittade på honom igen och för första gången lyckades Jakob hålla kvar hennes blick. Det sög till i magen, han ville le men behärskade sig. ”Kom igen”, fortsatte hon. ”Berätta nu! Jag vet att du vet. Din farfar …” Modet sjönk i bröstet. Så hon kände till hans bakgrund. Det var förstås därför som hon hade bett honom följa med, inte för att hon var intresserad av hans sällskap. ”Jag har ingen aning.” Hon fnös, verkade inte tro honom, och fortsatte in. Jakob tittade bekymrat på de skeva takplattorna. ”Det ser ut som om taket skulle kunna rasa in.” ”Äh, det är ingen fara.” Hon stötte foten i en av papperskassarna och ölburkarna skramlade till. ”Det är många andra som redan varit här”, konstaterade hon och tittade på honom igen. ”Snälla, du kan väl berätta. Jag säger inget.” ”Akta dig för fönstret, det är trasigt.” 10
Järnblomma.indd 10
2023-06-20 16:16:13
Emilia log och backade mot den sladdriga gardinen framför det stora, gapande hålet. ”Du menar här?” ”Ja.” Hon tog ytterligare några steg och Jakob fick med ens svårt att andas. Han tänkte på de vassa glasskärvorna, på asfalten där nere och på vad som skulle hända om hon föll. ”Gör inte så.” ”Är du orolig för mig?” sa hon och kinderna stramade i ett leende. Jakob vände sig halvt om. ”Det är inte kul. Jag går härifrån om du inte slutar.” ”Om du berättar så kommer jag tillbaka.” Hon log och såg sig om över axeln. ”Det ser farligt ut. Vem ska hjälpa mig om det händer något och du inte är här?” Jakob dröjde sig kvar. Emilia lekte med honom och han gillade det inte. Han sökte efter en väg fram till henne genom allt bråte, men skymningen gjorde konturerna grumliga. ”Jag går nu.” ”Snälla Jakob”, sa hon och lutade sig ut genom öppningen mellan karmen och gardinen. ”Du måste hjälpa mig.” Emilia gled ytterligare en bit och hennes ögon glittrade. Sedan hände något. Hon halkade till och tappade balansen, gav ifrån sig ett skrik, famlade med händerna och fick tag i den gamla gardinen som spände under hennes tyngd innan den gav efter. Jakob kastade sig fram, men halvvägs fastnade han med foten i den nerfallna bjälken och drog den med sig när han tumlade omkull. Ett brak hördes när bjälken fortsatte ner genom gipsskivan i väggen som delvis lossnade och föll till golvet. Flämtande tittade han upp mot fönstret där Emilia stod med den nerrivna gardinen i händerna. Hon blängde på tyget och slängde det ifrån sig. 11
Järnblomma.indd 11
2023-06-20 16:16:13
”Fan, förlåt.” Jakob reste sig och borstade av jeansen. Han hade landat på armen och en bultande smärta växte vid armbågen. ”Det är lugnt”, muttrade han. ”Är du okej?” ”Jo, men …” Hon tystnade och fäste blicken vid något. ”Vad är det där?” ”Vad?” Emilia pekade på den skadade väggen. Bakom den förstörda gipsskivan stod någonting intryckt mellan reglarna. Jakob fokuserade blicken och försökte pussla ihop det han såg, flera lager plast virad runt någonting som tycktes stirra tillbaka på honom. En iskyla spreds genom rummet och fick huden att knottras. Emilia la armarna om sig. Det blev tyst, sedan drog hon ett djupt andetag. ”Jag tror vi har hittat henne.”
12
Järnblomma.indd 12
2023-06-20 16:16:13
2 Fredrika Storm var irriterad. Självklart blev hon inringd den enda kväll som hon hade bestämt sig för att ta helt ledigt. När hon fick samtalet satt hon på Italia il Ristorante på Lilla Fiskaregatan och tvingades lämna en rykande varm oxfilépasta med tryffelsås som hon just hade blivit serverad. Nu mullrade magen tomt. Dessutom hade hon svårt att hitta i stadsdelen Sankt Lars. Området var stort med många kringelkrokar som inte verkade leda någonvart och det kändes som om hon körde i cirklar, men till slut dök hennes kollega Henry Calment upp vid vägkanten och vinkade in henne. ”Har du hunnit titta på kroppen ännu?” sa hon så snart hon fick upp bildörren. Han log. ”Hej på dig också.” ”Hej”, sa hon urskuldande. ”Vet du hur gammal den är?” ”Kroppen?” ”Ja, vad annars?” ”Är du på dåligt humör?” Fredrika sänkte axlarna och suckade. ”Jag skulle just äta middag.” ”Med Jonas?” Ända sedan hon hade börjat träffa rättsläkaren Jonas Chen hade det uppstått ett avstånd mellan henne och Henry. Fredrika förstod inte riktigt varför, men varje gång hennes relation kom på tal blev Henry retfull och snarstucken och hon hade därför bestämt sig för att han 13
Järnblomma.indd 13
2023-06-20 16:16:13
inte behövde veta allt hon gjorde, eller vem hon gjorde det med. I stället för att svara nickade hon mot den höga tegelbyggnaden som låg insprängd i en skogsdunge ett stenkast bort. ”Vad är det för ställe?” ”Det här är en av de äldre byggnaderna som tillhörde Sankt Lars sjukhus och som fungerade som psykiatriskt vårdboende.” ”Är sjukhuset fortfarande i bruk?” Han skakade på huvudet. ”Den sista avdelningen flyttade härifrån 2013. Numera inhyser de flesta byggnaderna privata företag och skolor, men under flera decennier var det ett av de största sjukhusen i södra Sverige. De hade som mest ettusen sexhundra patienter och många ur personalen bodde på området, så det fungerade som en egen liten by. Just den här avdelningen stängdes i början av nittiotalet och huset har varit övergivet sedan dess.” ”Du har hunnit läsa på”, sa hon och grävde i fickan efter ett tug�gummi. ”Inte direkt, jag råkar bara veta att huset har en speciell historia.” Fredrika tittade på honom. Det verkade inte som om hon skulle klara sig undan den här föreläsningen. ”Vadå för historia?” ”Två patienter försvann hösten 1987 och det skapade ganska stor uppståndelse.” ”Det låter inte särskilt överraskande att psykpatienter rymmer.” ”Det är just det som är grejen, alla tror inte att de rymde.” Fredrika drog ihop ögonbrynen. ”Vad menar du?” ”En av patienterna, Marie-Louise Sparre, var bara sjutton år och hennes familj var säker på att hon hade utsatts för ett brott.” ”Vad fick dem att tro det?” ”De var övertygade om att hon blivit bortförd av den andra pa14
Järnblomma.indd 14
2023-06-20 16:16:13
tienten som försvann, Tommy Svensson. Han var också ganska ung, i tjugoårsåldern har jag för mig. Eftersom familjen Sparre hade gott om kontakter och spred sin teori i media köpte många att Tommy var skyldig. Hennes syster, Greta Sparre, skrev dessutom en bok. Fallet Marie-Louise tror jag den heter.” ”Okej”, sa Fredrika fundersamt. ”Blev det någon polisutredning?” ”Ja, den höll på i flera år, men de kom inte fram till någonting.” ”Patienterna hittades aldrig?” ”Nej, ingen av dem. Personalen hävdade att de hade rymt, men tydligen fanns det inga spår efter dem. De gick bara upp i rök”, sa han och vände handflatorna mot den blygrå himlen. ”Och nu har de hittat en kropp på avdelningen som de rymde från?” ”Ja, invirad i plast och gömd i väggen.” Fredrika kände hungern slå om till ett lätt illamående, stoppade ett tuggummi i munnen och bet genom den hårda ytan. ”Går det att avgöra hur länge den legat där?” ”Rättsteknikerna är på väg, vi får väl se vad de säger.” De gick i tystnad upp för den lilla kullen som ledde till tegelbyggnaden. Huset framför dem var nersänkt i mörker och såg illa medfaret ut. I det sluttande taket fanns stora hål, alla fönster tycktes inslagna och innanför några av dem satt slarvigt uppspikade plywoodskivor. ”Vem gjorde fyndet?” ”Två tonåringar”, sa Henry och gjorde en gest mot gången som gick runt huset. ”De står på andra sidan med sina föräldrar och patrullen som var först på plats. Jag tänkte att du ville se fyndplatsen innan vi pratar med dem, men du kanske vill vänta på teknikerna?” Fredrika blickade upp mot det spöklika huset. Det var något kusligt med övergivna byggnader, en känsla av att vad som helst kunde dölja sig därinne. Hon rös. De två tonåringarna måste ha blivit traumatiserade av det de hade hittat. 15
Järnblomma.indd 15
2023-06-20 16:16:13
”Det är lika bra att vi får det överstökat.” Henry tog fram en ficklampa och ledde vägen. Husets golv var täckt av skräp och krossat glas som glittrade i lampskenet och varje gång vinden drog förbi visslade det i väggarna. Fredrika förde handen till munnen. Mögellukten stack i näsan, men där fanns något annat också, en starkare mer påträngande stank av förruttnelse. En kväljning slog upp i halsen och hon knep ihop läpparna. Henry sneglade på henne. ”Det måste ligga ett dött djur här någonstans.” ”Stället borde vara belagt med tillträdesförbud”, muttrade Fredrika och sparkade till botten på en gammal trasig plåthink med taggig kant. ”Du är väl stelkrampsvaccinerad?” Trots att det var dunkelt anade hon ett leende i Henrys ansikte. ”Vi ska upp för ett gäng trappor nu och det är rätt trångt, bara så du är beredd.” Hon nickade och följde efter. När de kom till översta våningen pekade Henry med den skarpa ljuskäglan in i ett av rummen. Fredrika tittade sig missmodigt omkring. Huset såg ut som om det när som helst skulle rasa. Mitt på golvet låg delar av det söndersmulade innertaket, och en nerfallen bjälke hade rivit ner en halv vägg. Vad skulle ungdomar här inne att göra? Det var ren tur att ingen av dem hade blivit skadad. Ljuskäglan lyfte från golvet och rörde sig flackande genom rummet tills den landade på den trasiga väggen. Försiktigt gick Fredrika fram och betraktade det som fanns gömt där bakom. Plasten var dammig, i vecken låg ränder av smuts och kollit hade kroknat, men det var ingen tvekan om att det fanns någonting därinne som påminde om en kropp. ”Kan du se något?” undrade Henry. ”Det är alldeles för mörkt.” ”Det är väl rimligt att anta att det här är en av de försvunna patienterna.” 16
Järnblomma.indd 16
2023-06-20 16:16:13
”Vem det än är så har personen knappast hamnat där av misstag.” Fredrika torkade av händerna mot jeansen och noterade en kanyl som låg halvt dold under en gammal bäckenskål. Hon huttrade till. ”Jag är klar. Kom nu så går vi tillbaka ut.” ”Inte en sekund för tidigt”, svarade Henry sammanbitet. * På andra sidan huset, under en av gatlyktorna som tillhörde parken, stod en kille och en tjej i gymnasieåldern med varsin vuxen. Alla fyra verkade nervösa. De slängde flyktiga blickar mot de uniformerade poliserna och fumlade med sina telefoner, men sträckte på sig när Henry och Fredrika nådde fram till dem. ”Jakob och Emilia”, sa Henry, ”det här är min kollega, Fredrika Storm.” Kvinnan, som Fredrika antog var Emilias mamma, hälsade bara med en nickning, men mannen sträckte fram handen. ”Carl Rudberg. Jag är pappa till Jakob”, sa han och gav henne ett fast handslag. ”Vi är verkligen ledsna för det här. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till Jakob att han inte får springa runt på det gamla sjukhusområdet.” Jakob sänkte huvudet och den blåsvarta luggen föll ner över ansiktet. ”Har ni varit inne i huset förut?” undrade Fredrika. ”Inte jag”, sa Emilia och gav Jakob ett förstulet ögonkast. ”Ett par gånger”, viskade han. ”Vi bor där borta”, fyllde Carl i och pekade mot ett närliggande bostadsområde. Fredrika lyfte blicken och la märke till en man i grön parkas som stod ett tjugotal meter bort, halvt dold bakom ett träd. Förmodligen var han ute på en kvällspromenad. 17
Järnblomma.indd 17
2023-06-20 16:16:13
”Har du stött på någon annan inne i huset?” undrade hon. ”Nej”, sa Jakob och skakade på huvudet. ”Och du har inte sett …”, Fredrika letade efter ett neutralt ord, ”… det som fanns i väggen tidigare?” ”Sist jag var där var väggen hel. Vad var det vi hittade egentligen?” Carl fick en bekymrad rynka i pannan. ”Det har inte du med att göra.” ”För det såg ut som en död människa”, fortsatte Jakob. ”Stopp!” utbrast hans pappa och tog tag i hans arm. ”Sluta nu.” ”Vadå, jag får väl fråga.” ”Nej, det får du inte.” Jakob slet sig fri. ”Du bestämmer inte över mig”, fräste han och klampade i väg. ”Kom tillbaka, vi är inte färdiga!” ropade Carl efter honom innan han uppgivet vände sig till Henry. ”Jag ber om ursäkt. Tonåringar”, sa han och himlade med ögonen. ”Går det bra om vi avslutar här?” ”Visst. Vi har era kontaktuppgifter, vi hör av oss om det är något.” ”Tack”, sa Carl och försvann efter sin son. Fredrika slängde återigen en blick mot trädet och insåg att mannen i parkas stod kvar. Han var delvis bortvänd, ändå fick hon känslan av att han försökte lyssna på deras samtal. Om han var ute och promenerade verkade det underligt att han stannade mitt i en skogsdunge på det där viset. Å andra sidan var det ganska vanligt att människor blev nyfikna när polisen dök upp, och han kunde omöjligt höra vad de talade om när han stod så långt ifrån. Emilias mamma la armen om sin dotter. ”Då går vi också nu, om det är okej?” Dottern nickade, men dröjde sig ändå kvar. Det var uppenbart att hon hade något mer att säga. ”Är det hon?” 18
Järnblomma.indd 18
2023-06-20 16:16:13
”Vem då?” undrade Fredrika. ”Ja, alltså hon som dog. Det är jättemånga som pratar om att de har sett henne i huset”, fortsatte Emilia utan att kunna dölja sin iver. ”Eller alltså hennes ande, typ.” Henry harklade sig. ”Ni kan gå. Och vi uppskattar om ni inte berättar för någon om det ni sett.” ”Självklart. Eller hur, Emilia”, sa mamman och rörde vid sin dotter som log motvilligt. ”Tror du på det där?” frågade Fredrika så snart de var utom hörhåll. ”Att det spökar?” ”Att de inte kommer berätta något.” ”Vet inte”, sa Henry och tittade på sitt armbandsur. ”Men med lite tur har vi åtminstone ett par dagar på oss innan PS-gruppen är igång.” ”PS-gruppen?” ”Ja. Hörde du aldrig talas om dem i Stockholm?” Fredrika skakade på huvudet. ”Privatspanarna. Det är en ideell organisation som försöker lösa brottsfall.” ”Jaha. Är de bra, då?” ”Inte direkt. De flesta är enstöringar som sitter hemma och fabricerar teorier som inte har någonting med verkligheten att göra, men ett par gånger har de faktiskt lyckats hitta avgörande spår. Och det finns en lokal fraktion som har specialiserat sig på Tommys och Marie-Louises försvinnande. De var aktiva senast för ett par år sedan. Jag såg dem i en tv-intervju i samband med att Marie-Louises syster Greta släppte en uppdaterad version av sin bok.” ”Om försvinnandet?” ”Ja. Hon lanserade en ny teori om att sjukhuset, i maskopi med polisen, döljer vad som egentligen hände och hon har halva PS-gruppen på sin sida.” 19
Järnblomma.indd 19
2023-06-20 16:16:13
”På riktigt?” ”Mm.” Fredrika tittade bort mot trädet, men mannen i parkas var försvunnen. Hon sökte med blicken längs med skogsremsan men såg bara mörker. Uniformerna var i full färd med att spärra av området med tejp och Henry lyfte handen i en hälsning till teknikerna som just hade parkerat nere vid vägen. Fredrika tänkte på pastatallriken hon nyss haft framför sig och kände hur magen drog ihop sig. Hon hade skämts för att lämna Jonas ensam på restaurangen, varit orolig för att han skulle bli sur för att hon kastade sig i väg. Men vad hade hon haft för val? För ett ögonblick önskade Fredrika att Jonas också blivit ditringd så att han inte skulle kunna klandra henne för att ha missat middagen. Å andra sidan föredrog hon att de inte arbetade tillsammans. Hon visste av erfarenhet att det kunde bli rörigt att blanda jobb och privatliv. Sinatra kom bärande på två stora väskor. Det var han som skulle leda det kriminaltekniska arbetet. Fredrika hade bara träffat honom en gång, men hon tyckte att han verkade sympatisk. ”God kväll”, sa han med sin djupa röst och borstade bort något från det mörka håret. ”Vad är det nu ni har släpat ut oss på?” ”De har hittat en kropp”, sa Henry. ”Därinne.” Sinatra fick något olyckligt i blicken. ”Så det är alltså en övergiven byggnad”, konstaterade han. ”Utan värme och elektricitet, antar jag.” ”Ja, och det är fullt av skräp.” ”Det låter som att det blir en lång kväll. Ni har inte lust att stanna och hålla oss sällskap?” ”Skulle inte tro det”, skrattade Henry. ”Jag behöver min skönhetssömn och Storm har en dejt som väntar.” 20
Järnblomma.indd 20
2023-06-20 16:16:13
Sinatra såg road ut. ”En brottsutredare med ett privatliv. Grattis”, sa han och gav Fredrika ett vänligt leende som hon inte besvarade eftersom hon var upptagen med att blänga på Henry. ”Men lycka till!” fortsatte Henry. ”Tack. Vi ses på andra sidan.” Sinatra och hans team försvann upp för backen. Kvällen hade hunnit bli så kylig att luften de andades ut blev till små moln. Fredrika knäppte jackan hela vägen upp. ”Varför kallas han Sinatra?” ”Vet du inte det?” Hon skakade på huvudet. ”Låt oss säga så här”, log Henry. ”Han har fler talanger än kriminalteknik. Vänta bara till nästa personalfest får du se.” Hans mobil pep till och han tog fram den ur rockfickan. ”Det är Kent. Han skriver att vi ska åka hem, så kör vi dragning i morgon bitti.” ”Jag antar att det är lika bra, även om det verkar finnas mycket att gräva i.” ”Jo”, sa Henry. ”Vem det än är som ligger i den där väggen så kommer det bli ett jäkla liv när nyheten briserar.”
21
Järnblomma.indd 21
2023-06-20 16:16:13