9789177956327

svartfågel

Frida Skybäck

Svartfågel

Polaris

Av Frida Skybäck har tidigare utgivits (på andra förlag): Charlotte Hassel 2011 Den vita frun 2012 Norrsken 2014 Polarnatt 2015 Midnattssol 2018 Bokhandeln på Riverside Drive 2018 Bokcirkeln vid världens ände 2019 Bokskåpets hemlighet 2020 De rotlösa 2021

© Frida Skybäck 2022 Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, 2022 ISBN: 97891-7795-632-7 www.bokforlagetpolaris.se

Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer, ”Sir”, said I, ”or Madam, truly your forgiveness I implore; But the fact is I was napping, and so gently you came rapping, And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door, That I scarce was sure I heard you”– here I opened wide the door;– Darkness there and nothing more.

Edgar Allen Poe, The Raven

prolog Framför henne bredde den ut sig, Vombsjön, där den rann in i sänkan mellan två åsar och sedan vidare hela vägen till Öresund.

Gun stod på den hårdfrusna stranden av hamrade sandvågor och blickade ut över de väldiga vattenmassorna. Det var redan januari, men ännu hade det inte snöat. Tunnisen låg blank och speglade en betonggrå himmel. Runtomkring sträckte sig en krans av mörka trädtoppar.

I hela sitt liv hade Gun dragits till slättsjön. På ena sidan omgiven av fukt­ ängar, flacka gräsmarker och låga sandrevlar, på den andra skog. Här fanns en utbredd fågelfauna och dofter av bark och mandelblom som hon tyckte mycket om. Det var hit hon kom för att känna lugnet. Det här var hennes plats.

Om somrarna, när Anders och Lasse var små, åkte de till sjön för att bada och när de blev äldre tittade de på fåglar och fiskade med sin pappa Ingemar.

Gun mindes deras förtjusta miner när de stolt höll upp glänsande fiskkroppar och bilden gjorde henne rörd. Som barn hade de älskat att leka ihop, men allteftersom de blev äldre gled de isär. Under de påfrestande tonåren hade hemmet ekat av hårda ord, smällande dörrar och ett och annat slagsmål och nu för tiden tyckte hennes söner olika om det mesta.

Fast en sak var de eniga om – att Gun borde sluta ta sina lång­promenader vid sjön. Varje gång hon gav sig av muttrade de att det var farligt att hon åkte i väg ensam och att hon i stället borde hålla sig till området kring gården där risken var mindre att hon skulle ramla eller gå vilse.

Det gjorde lite ont i henne när de sa så. Gun hade alltid varit stolt över sin styrka och sin handlingskraft. En sommar, när Ingemar skadade ryggen, hade 7

hon skött större delen av skörden själv, men nu höll artrosen henne i ett fast grepp. Knän och nackkotor låste sig och benen var tunga som bly.

Visst var det fint att pojkarna brydde sig om henne, men ibland önskade hon att de inte skulle ta så mycket hänsyn till hennes ålder. Vilse skulle hon allt inte gå i de marker där hon levt hela sitt liv, men en mobiltelefon hade hon gått med på att ha i fickan ifall någonting hände. Vad nu det skulle kunna vara, hon kände sig tryggare ute i naturen än någon annanstans.

Det rasslade till borta vid Vombs fure och en svartfågel for skrikande upp i luften. Den täta tallskogen var ett av Guns favoritställen. Som barn brukade hon leka där – springa barfota över mjuk mossa och stickiga tallbarr, plocka svamp till sin mamma och bygga kojor som skydd mot snöyran.

Det var tider det, innan naturen slog bakut och allting förändrades. Numera handlade livet på den skånska landsbygden om att parera det extrema vädret, överleva översvämningar och torrsomrar och längta efter vintrar som aldrig kom. Att kunna promenera över sundet hela vägen till Danmark, som hennes föräldrar gjort under uppväxten, var ett minne blott. Och nästa generation Harlösabor skulle väl knappt veta vad snö var för något.

Till våren fyllde Gun åttiofem och det var med ett visst vemod som hon såg tillbaka. Under sina år tillsammans hade hon och Ingemar genomlevt stormar, missväxt, sjukdomar och vattenbrist. Men de hade också uppskattat allt som gården gett dem – fina skördar, närhet till naturen, försörjning åt en hel familj och ett älskat hem.

Varje gång Gun körde in på gårdsplanen och såg det tillbyggda huset som från början bara varit en liten stuga som de tagit över efter Ingemars föräldrar – den stora ladugården, granntomten som de köpt till, perennrabatterna och den välskötta köksträdgården, svällde det i bröstet för hon visste att det var hon och Ingemar som hade skapat allt detta. Att ingenting av det hade funnits utan dem.

Fast de hade fått kämpa och det var en lögn att påstå att det inte fanns saker Gun ångrade. Saker hon skämdes för, som aldrig någonsin fick komma ut.

8

Ingen kunde leva ett helt liv utan att begå misstag, men hon hoppades innerligt att det inte var värre än att hon skulle bli förlåten när den dagen kom.

Gun sökte i fickan efter en näsduk och fick fram den just som någonting uppenbarade sig på andra sidan av den lilla viken. Ur skogen rusade en ung svartklädd kvinna. Först trodde Gun att hon var ute och joggade, men snart insåg hon att någonting inte stämde. Kvinnan sprang alldeles för fort och rörde sig som om hon var på flykt.

Gun stirrade på henne när hon närmade sig vattenbrynet. Kvinnan var på väg söderut, som för att runda sjön, men så hördes ett ljud inifrån tallskogen och med ens ändrade hon riktning och sprang ut på isen. ”Hallå!” ropade Gun och lyfte handen i en vinkning. Det hade bara varit minusgrader i en knapp vecka och isen var ny.

Men kvinnan stannade inte och ju längre ut hon kom, desto oroligare blev Gun. ”Hallå!” skrek hon igen. ”Isen håller inte!”

Kvinnan var bara ett par hundra meter bort, men hon verkade inte höra utan fortsatte framåt i ett försök att snedda över sjön.

Hjärtat fladdrade i Guns bröst. Hon viftade med händerna att kvinnan skulle gå tillbaka, men det var först när kvinnan befann sig mitt ute på viken som hon saktade ner och vände sig om. Spanade in mot träden, trots att Gun inte kunde se någonting alls där borta. Återigen ropade Gun till henne. ”Det är farligt. Isen kan brista!”

Andedräkten blev till små moln av fukt och Gun vacklade. Åldern gjorde sig påmind, som en tung hand tryckte den ner henne. Vad kunde hon göra när kvinnan inte lyssnade? Trots att Gun ropade sitt allra högsta tycktes hon inte höra och vinkade hon igen kanske kvinnan skulle ta det som en uppmaning att fortsätta mot henne. Men Gun kunde inte heller släppa henne med blicken och nu uppfattade hon någonting annat. Kvinnan tog sig för ansiktet och snurrade ett halvt varv. Hon tycktes närmast förvirrad. Kanske hade hon varit med om en olycka och tappat orienteringen. Det gick en väg genom 9

skogen där folk ofta körde på tok för fort, kunde någonting ha hänt där?

Kvinnan tog ytterligare ett par steg och Gun tvingades handfallen att titta på. Om inte kvinnan vände om snart fanns det en stor risk att hon gick igenom och då skulle Gun inte kunna hjälpa henne.

Paniken steg i bröstet, förstod hon inte att hon kunde dö? Gun kände tårarna. Vad skulle hon göra, ringa efter hjälp? Men vem skulle hinna hit i tid? Till sist bestämde hon sig för att själv ta sig ut på sjön. Om hon fick kontakt med kvinnan kunde hon kanske lotsa henne rätt och rädda henne från att gå ner i en vak.

Försiktigt satte hon foten på isen som låg som en hinna över det mörka vattnet. Underlaget var glashalt och Gun frustade uppgivet. Det var något förnedrande med att inte längre kunna lita på sin kropp, att redan från början behöva utgå från att det här skulle sluta illa.

Runt sjön var det alldeles tyst, som om hela världen höll andan. Vinden drog lite i träden, men i övrigt låg skogen stilla.

Gun tog några stapplande steg. Hon befann sig fortfarande alldeles intill stranden, där det var som grundast.

Någonstans långt borta uppfattade hon ett lågt knarrande. Det tycktes fortplanta sig längs viken, som en vibration genom det frusna vattnet, och Gun visste vad det betydde. ”Akta!” skrek hon för fulla lungor, men när isen väl brast gick det så fort att Gun inte ens hann blinka.

På mindre än en sekund försvann kvinnan ner i djupet.

Och Gun stod kvar på skälvande ben, oförmögen att hjälpa henne.

10

1 Tisdagen den 7 januari ”Är allt bra?” undrade Kent Holmström och knäppte händerna på bordet framför sig. I de omoderna stålbågade glasögonen och den brunmönstrade stickade tröjan såg han mer ut som en av hennes gamla högstadielärare än en arbetsledare på grova brott. ”Absolut.”

Han lutade sig över bordet och gav henne en förtrolig blick. ”Jag vill att du ska veta att det som hänt stannar mellan oss. Det har ingen annan med att göra. Nu börjar vi på ny kula.”

Fredrika Storm nickade. Hennes förra chef hade sagt att hon borde vara glad att hon inte blivit degraderad efter det som skett, fast ibland undrade hon om det inte hade varit bättre. En tydlig påföljd skulle ha gjort alltihop mer hanterbart. ”Hur känns det att vara tillbaka i Skåne?” Rösten var vänlig och ansiktsuttrycket uppriktigt intresserat. Hennes gode vän Nils-Eric Lilja hade sagt att Kent påminde om en trött labrador som egentligen var alltför flegmatisk för att inneha en chefsposition. ”Bra”, svarade Fredrika och försökte dölja ett leende när Kent kliade sig i skägget. Hon brukade ogilla när Nils-Eric raljerade om gemensamma kollegor, men det var faktiskt något hundlikt över hennes nya arbetsledare. ”Du har fått nycklar och all utrustning?” ”Ja.” För ett ögonblick önskade Fredrika att Nils-Eric varit den som suttit mitt emot henne. Det var han som hade föreslagit att hon skulle söka tjänsten i 11

Lund eftersom ett miljöombyte skulle göra henne gott. Först hade hon tyckt att det var en bra idé, hon kände sig ändå färdig med Stockholm. De senaste månaderna hade hon levt som i ett vakuum och bara längtat efter att få börja arbeta igen, men nu när hon satt här fanns det någonting i henne som stretade emot och hon undrade om hon verkligen var redo. ”Vi är glada att få hit en utredare med så fina meriter. De andra kommer strax. Har du hunnit prata med några av dem?” ”Brita presenterade mig”, sa Fredrika, trots att hon bara hälsat på Bengt Runge, en äldre polis med stort grått skägg som sa att hon kunde kalla honom Blixten. ”Kanon”, svarade Kent och plockade med sina papper. ”Det är ett fint gäng, du kommer säkert att trivas. Och är det något kan du alltid komma till mig.” ”Tack.”

Fredrika slöt händerna om den kaffemugg Brita försett henne med, såg de andra i gruppen släntra in i konferensrummet och kände nacken hårdna. Hon hade aldrig varit bra på det här med att göra ett gott första intryck och tänkte att hon, i bästa fall, var en sådan man vande sig vid.

En lång man med mörkt välkammat hår och ett stort leende sträckte fram handen. ”Dragan Popovic.” ”Fredrika Storm.” ”Och jag heter Helmi Mäkinen”, sa kvinnan bakom honom. ”Välkommen!

Jag förstår att du blev rekommenderad av Nils-Eric Lilja?”

Fredrika sneglade på de andra runt bordet. Fram till i somras hade NilsEric arbetat som polisområdeschef i regionen, men i augusti slutade han plötsligt och gick i förtidspension. Nils-Eric hade inte berättat vad som hänt, men mellan raderna förstod Fredrika att det inte hade varit någon frivillig sorti. ”Han var min handledare på polishögskolan.” ”Du är inte släkt med Lasse Storm, kortdistanslöparen?” undrade Dragan.

12

När han tornade upp sig över henne insåg hon att han måste vara minst två meter lång. ”Han är min farbror.” ”Då får du hälsa att jag såg honom på tv när han tävlade i EM.” ”Jaha. Vad roligt.”

Dragan var på väg att säga något mer då ytterligare två personer kom in i rummet. ”Det här är vår nya kollega, Fredrika Storm”, sa Helmi uppsluppet. ”Och det här är Niclas Bergström och Natalie Becker.”

Den manlige polisen nickade i en hälsning. Hans solbrända hud accentuerades av det blonda håret och Fredrika tänkte att han måste ha rest utomlands över julen. Bredaxlad var han också, det märktes att han tillbringade mycket tid på gymmet.

Hon räckte fram handen och han tog den samtidigt som han fick något spänt över munnen. ”D… det räcker med Niclas”, stammade han och gav henne en osäker blick. ”Becker”, sa kvinnan och satte sig ner. Hon var på många sätt raka motsatsen till Niclas, liten och tunn, med ett blekt ansikte och långt rödlätt hår.

Kent gick fram till dörröppningen och vinkade in Bengt Blixten Runge. ”Jag tänkte att du också kunde vara med på dragningen, om du har tid?”

Fredrika granskade honom tyst. Hon var van vid ledare som pekade med hela handen, men Kents direktiv lät mer som ett förslag än en order.

När Kent såg att hon tittade på honom log han. ”Bengt delar vi med den andra utredningsgruppen. Vi har ett lite speciellt upplägg här, så jag leder båda två.” ”Det kallas besparingar”, sa Helmi. ”Det är därför jag extraknäcker som IT-expert. Men det går bra, vi löser det tillsammans.”

Fredrika noterade hennes omsorgsfullt målade naglar och dolde sina egna spruckna under bordet.

13

Kent sneglade på klockan som visade fem över tio. ”Har någon sett till Henry?”

I samma stund kom en man i brun tweedkostym med tillhörande väst in. Det lockiga håret stod på ända och trots att han var sen stannade han till framför Fredrika, gav henne en intensiv blick och sträckte fram handen. ”Henry Calment. Trevligt att råkas.”

Kent harklade sig. ”Så bra, då tror jag att alla har träffat vårt nytillskott, Fredrika Storm. Varmt välkommen till grova brott, arbetsgrupp B.” ”Två”, rättade Helmi. ”Vi har ju bestämt att kalla den för arbetsgrupp två.” ”Visst, absolut. Förlåt, ni är självklart ingen B-grupp, det är ett admini­ strativt fel.” ”Sak samma”, sa Becker. ”Kan vi inte bara komma igång, jag och Niclas har fullt upp.” ”Just det. Rånet på Klosters fälad. Hur går det?”

Niclas sträckte på sig. ”Vi s… samlar fortfarande vittnesuppgifter. Helmi och Dragan hjälper till.” ”Jag ska till sjukhuset och prata med Beata nu. Offret alltså”, förtydligade Helmi. ”Har ni inte kunnat höra henne ännu?” ”Jag försökte i går, men hon var alldeles för skärrad”, sa hon och vände sig till Fredrika. ”De bröt sig in sent i söndags kväll, band henne vid en stol och lämnade henne där resten av natten. Hon är åttionio och fick inte hjälp förrän hemtjänsten kom vid tiotiden.” ”Är hon fysiskt skadad?” undrade Kent. ”Hon blev nerkyld av att sitta i bara nattlinne, har ont i kroppen och blåmärken där hon blivit bunden”, sa Helmi med tunn röst.

Dragan la sin hand på hennes. ”Hon kommer klara sig.” ”Det är en klen tröst när hon mår som hon gör.”

14

”Okej”, sa Kent. ”Vad är nästa steg?” ”Helmi hjälper oss att titta på övervakningskameror i området och Blixten kollar andra, liknande rån”, sa Becker. ”Bra. Det har precis kommit in ett drunkningstillbud, men det får Henry och Fredrika åka på, så kan ni andra ägna er åt rånet. Som vanligt ska all övertid godkännas av mig.”

Fredrika gav ifrån sig en liten suck. Hon fick en konstig känsla av Henry och gissade att hon parades ihop med honom eftersom ingen annan i gruppen ville ha honom som partner. Han verkade disträ där han satt och tittade ut genom fönstret och han hade inte ens bett om ursäkt för att han kom sent.

Dessutom klädde han sig som om han vore något slags artonhundratals­ detektiv. Fredrika, som ägnat en stor del av sitt liv åt att passa in, blev alltid perplex när hon träffade människor som i stället verkade vilja sticka ut. Överlag verkade hela gruppen brokig. Kanske var namnet inget administrativt fel trots allt. ”Vart ska vi?” undrade Henry. ”Till Vombsjön. Det är en kvinna som gått genom isen. Jouren har samlat all tillgänglig information åt er”, sa Kent och gav Henry ett A4-papper. ”Det är tre mil bort”, konstaterade Henry. ”Då hinner vi nog inte tillbaka till lunch.” ”Nej, det finns en risk för det”, svarade Kent tålmodigt. ”Om ni inte har några fler frågor så föreslår jag att vi kör igång.” ”Det är viktigt att jag äter på regelbundna tider”, förklarade Henry och började ögna igenom pappret han fått samtidigt som de andra poliserna lämnade rummet.

Helmi la en hand på Fredrikas axel och kramade den. ”Lycka till.” ”Tack.” Det kan nog behövas, tänkte hon matt. Visst hade hon arbetat med en del original genom åren, men det här hade potential att åka rakt upp på topplistan.

15

Hon övervägde att berätta att hon var uppvuxen i Harlösa alldeles intill Vombsjön, men bestämde sig för att vänta med det. ”Då ger vi oss av”, sa Henry. ”Kan du köra?” ”Visst.” ”Finemang.” Han knackade sig vid tinningen. ”Jag tänker bättre om jag slipper koncentrera mig på flera saker samtidigt”, sa han och reste sig. ”Jag ska bara hämta ett par grejer, men vi ses i garaget.”

Som vadå, tänkte Fredrika. Hatt, pipa och förstoringsglas?

När Henry lämnat rummet tittade hon på Kent som gav henne en uppmuntrande nickning. ”Henry är en bra polis, ge honom en chans bara. Och hör av er om ni behöver hjälp.” ”Okej”, svarade Fredrika och tänkte att hon själv inte direkt var högsta vins­ ten i partnerlotteriet. Under perioden då hon varit avstängd och sedan sjukskriven hade hon funderat på om hon verkligen skulle fortsätta som polis.

Hon var bara trettiotre och kunde fortfarande byta riktning. Ett tag hade hon övervägt att utbilda sig till sjuksyrra, men hon hade ingen lust att sätta sig i skolbänken igen, eller dra på sig ännu mer studieskulder som hon aldrig skulle kunna betala av. Kanske kunde hon få jobb som administratör och vända papper, fast det skulle hon nog tröttna på ganska fort. Sedan fanns ju alltid gården. Inget hade gjort hennes pappa gladare än om hon flyttade hem och började arbeta för familjen i stället, tänkte hon bistert, men slog snabbt tanken ifrån sig.

16

2 Fredrika hämtade bilnycklar och sin utrustning och gick ner i garaget. Hon hade lovat Nils-Eric att ge det här en chans, men funkade det inte skulle hon bli så illa tvungen att hitta något annat och tanken fyllde henne med vemod.

Henry satte sig i passagerarsätet och Fredrika noterade att han hade en tung bok i famnen. ”Krig och fred”, sa han. ”Ifall det blir tid över.”

Fredrika visste inte vad hon skulle svara. ”Så”, försökte hon. ”Vad kan du berätta?” ”Om boken?” ”Om resten av gruppen. Det är nu du ska dela med dig av allt skvaller”, log hon. ”Jag vet inte riktigt vad det finns att berätta.” ”Bengt, till exempel”, hjälpte Fredrika honom. ”Hur får man smeknamnet Blixten? Är han Lunds snabbaste polis?” ”Knappast”, fnös Henry. ”Snigeln hade passat honom bättre. Men han var med om en olycka på nittiotalet. Räddade en kvinna från att bli överkörd av ett tåg. Hon hjälpte sin pojkvän att stjäla koppartråd och fastnade på något vis.

Bengt fick loss henne, men blev själv skadad. Han fick tiotusen volt genom kroppen.” ”Tiotusen volt. Överlever man det?” ”Vanligtvis inte, men han hade tur. De skrev om det i alla tidningar – hjälte­ polisen laddad till tusen. Jag antar att det är ett slags guldbiljett, lite som ett golden handshake. Han kan göra som han vill för ingen vågar röra honom.” ”Som vadå?”

17

Henry ryckte på axlarna. ”Inga stora grejer, men jag vet få poliser som tar lika många och långa fikaraster som han. Och så visar han gärna sina ärr för alla som frågar, även de under bältet.” ”Okej. Något mer jag behöver veta?”

Han såg ut att fundera. ”Ja, ta det lugnt med Becker. Hon har samma temperament som sin namne.” ”Ursäkta?” ”Tennisspelaren, du vet.”

Fredrika nickade. Hon hatade när folk slängde sig med referenser som hon inte kände till. ”Men hon verkar skärpt.” ”Hon är stenhård. Trots att Niclas tar hundra kilo i bänkpress hade jag alla gånger satsat mina pengar på Becker i ett slagsmål.” ”Bra att veta”, sa Fredrika och svängde ut i det grå dagsljuset. ”Hur länge har du varit polis?” ”I sex år.” ”Okej”, sa hon och räknade snabbt i huvudet. Henry måste vara minst fyrtio, minus den treåriga polisutbildningen och sina sex år i tjänst saknades det åtminstone tio år. ”Gjorde du något annat innan?” ”Jag läste beteendevetenskap, kriminologi och rättsvetenskap. Och så tog jag ett par kurser i socialantropologi och litteraturhistoria vid sidan om.”

Vilken överraskning, tänkte Fredrika. Hon hade aldrig förstått sig på folk som pluggade för skojs skull. ”Ändå valde du att bli polis?” ”Det var det som irriterade min mamma mest”, skrattade han. ”Calment, det är franskt, va?” ”Jag växte upp i Paris, men när min pappa dog när jag var åtta flyttade vi hit.

Mamma är uppvuxen i Falsterbo.”

Fredrika trummade med fingrarna mot ratten. Hon väntade på att Henry 18

skulle ställa några frågor till henne om var hon arbetat tidigare och varför hon flyttat till Lund, men han frågade ingenting och i stället småpratade de om informationen de fått om drunkningsolyckan.

När de passerade Dalby ringde Henrys mobil. I ögonvrån såg Fredrika att han tittade på skärmen och tvekade innan han tryckte bort samtalet. Trettio sekunder senare ringde det igen. ”Ursäkta mig”, sa han, satte mobilen till örat och vände sig bort. ”Ja, hallå.”

Fredrika höll ögonen på vägen men kunde inte låta bli att lyssna och uppfattade en kvinnoröst. ”Jag är ledsen”, suckade Henry, ”men du kan inte bara förvänta dig att få frukost serverad. Jag var faktiskt tvungen att åka till jobbet. Det går inte nu.

Nej säger jag, jag har inte hunnit. Var snäll och sluta ringa, jag måste arbeta.”

Det där sista fräste han ur sig innan han la tillbaka mobilen i rockfickan.

Fredrika gav honom en undrande blick. Vem talade så där till sin flickvän?

Eller var det bara en tillfällig bekantskap som Henry hade fått med sig hem från krogen en … hon tänkte efter … måndagskväll? Inte för att det gjorde saken bättre.

Samtalet la sordin på stämningen och de satt tysta en lång stund innan Henry harklade sig. ”Så, Stockholm.” ”Ja”, sa Fredrika lättad. Äntligen skulle de få det här ur vägen. ”Men du kommer härifrån?” ”Jag är uppvuxen i Harlösa.” ”Hemvändare alltså. Själv har jag, förutom den där första tiden i Paris, även bott i Köpenhamn, New York och Lyon”, förklarade han. ”Men det är väl som de säger. Borta bra, men hemma bäst.” ”Visst”, sa hon, trots att hon inte höll med. Det var länge sedan som Fredrika hade känt att hon hörde hemma någonstans. Fast hon var tacksam att de fått det hela överstökat och att Henry, som de flesta män hon kände, inte ställde några följdfrågor utan i stället fortsatte att prata om sig själv.

19

3 Enligt uppgifterna de fått befann sig räddningstjänsten söder om småbåtshamnen, men terrängen var svårnavigerad. Många av grusvägarna runt sjön var privatägda och det var inte helt enkelt att ta sig fram.

Fredrika parkerade bakom ett av räddningstjänstens fordon och konstaterade att en ambulans och en patrullbil redan fanns på plats. En av brandmännen stod invid kroppen tillsammans med ambulanssköterskorna och en uniformerad polis, medan de andra bytte om från sina torrdräkter. På marken låg flytvästar och en ytbärgare. ”Vi drog upp henne där ute”, sa brandmannen och pekade mot en vak som såg ut som ett svart gapande sår mitt i den lilla viken där sjön letade sig in. ”Hon hade ingen puls, men vi gjorde ändå HLR och försökte med defibrillatorn.”

Medan Henry tog upp ett block ur fickan och gjorde anteckningar gick Fredrika runt sällskapet. Hennes första tanke var att den unga kvinnan på marken såg kall ut. Kläderna på överkroppen hade slitits upp och hon hade tappat sin ena sko. Fredrika fick mota bort en impuls att skyla henne med någonting.

Hon betraktade kvinnans ansikte, blekt under det mörka fuktiga håret, och kände hur det vände sig i magen. Förvånad tog hon ett steg tillbaka. Hon reagerade alltid på döda kroppar, men inte så här häftigt. Det var någonting med den unga kvinnan som drabbade henne mer än hon var van vid. Kanske var hon bara ringrostig.

Ett minne kom till henne. Det var en strålande vacker vinterdag tre år 20

tidigare då hon varit ute på en långpromenad längs Farsta strand, sett blåljus och skyndat dit för att hjälpa till. En familj med två små barn på skridskor hade gått genom isen och stämningen var närmast kaotisk. Någon hade lyckats få upp pappan och han låg vid strandkanten med förbipasserandes jackor om sig och frågade förtvivlat efter sin fru och sina barn samtidigt som brandmännen försökte ta sig ut till råken. Det hade varit en fasansfull upplevelse och Fredrika kunde fortfarande höra hans skrik när räddningstjänsten kom i land med de bärgade kropparna.

Henry sjönk ner på knä, tog på sig en gummihandske och lirkade fram en mobiltelefon ur jackfickan. I fodralet låg ett id-kort. ”Nomi Pedersen”, läste han högt. ”Född -97.” ”Det ser ut som om hon fått ett slag här”, sa en av ambulanssjuksköterskorna och pekade på den drunknade kvinnans näsa.

Kvinnan på marken hade ett sår över näsryggen och det fanns spår av blod inne i näsan. Fredrika bet ihop och gick närmare. Kunde hon medvetet ha gått ut på den tunna isen i ett försök att göra slut på allting? Hon var själv bekant med känslan. De senaste månaderna hade hon brottats med mörka tankar och kastats mellan rivande ångest och desperata försök att hitta en mening med tillvaron. Men inte ens i sina värsta stunder hade hon övervägt detta. Det fanns enklare utvägar som var betydligt mindre brutala. När isen väl gav med sig var det omöjligt att backa bandet, ångrade man sig då var det redan för sent. ”Kan skadan ha uppkommit när hon föll i vattnet?” undrade Henry. ”Det tror jag inte”, svarade brandmannen. ”Jag har åtminstone aldrig sett det förut, går du genom isen slår du vanligtvis inte i ansiktet på det viset.” ”Det fanns uppgifter om att hon blev jagad?” fortsatte han. ”Ja, kvinnan som larmade sitter där borta”, förklarade den uniformerade polisen och pekade mot en trästock en bit bort. ”Hon såg vad som hände men verkar ganska chockad, så vi tänkte att det var bättre att vänta på er innan vi talade med henne.”

21

”Tack, det var bra tänkt”, sa Henry och gjorde en gest till Fredrika att hon skulle följa med.

När de närmade sig trästocken ryckte kvinnan till. ”Fredrika!” utbrast hon. ”Farmor, vad gör du här?”

Hon skakade på huvudet. Någon hade lagt en filt om hennes axlar och gett henne kaffe i en pappersmugg, men hon verkade knappt ha druckit något och såg alldeles förkrossad ut. ”Jag var ute på min morgonpromenad”, sa hon med dämpad röst. ”Det här är min nya kollega, Henry Calment. Henry, det här är min farmor, Gun Storm.” ”Aha. Harlösa”, sa Henry. ”Jag bor bara tio minuter härifrån.” ”Hur är det med dig?” frågade Fredrika. ”Inte bra. Det var en förfärlig sak att vara med om.”

Fredrika betraktade sin farmor. Det vita, kortklippta håret och de små isblå ögonen. Hon var tunnare än Fredrika mindes, men hade fortfarande sin vanliga gnista i blicken. ”Är det okej om Henry ställer några frågor? Jag ska helst inte förhöra någon som jag har en relation till.”

Gun nickade och Henry tog ett steg fram. ”Du sa att du kom hit för att gå en promenad? Gör du det ofta?” ”Ja, så gott som varje dag, även om jag promenerar på olika ställen. Jag tittar på fåglar.” ”Jaså? Såg du något särskilt i dag?” ”Ett par gråsiskor och en ormvråk. Den är kvar”, sa hon och pekade mot den blyfärgade himlen där en stor hökfågel gled runt i en cirkel och gav ifrån sig ett hest ljud. ”Den låter så ledsen.”

Henry tittade upp. ”Kvidfågel kallades den förr i tiden.”

22

”Du kan fåglar?” sa Fredrika förvånat. ”De är intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv. I många delar av världen har de ett symboliskt värde.” ”Själafåglar”, sa Gun med sorg i rösten. ”Förr trodde man att de ledde själen rätt så att den inte gick vilse. Det är därför folk har dem på sina gravstenar. Fast inte ormvråkar, förstås.” ”Berätta vad som hände”, sa Henry. ”Jag gick här.” Hon nickade mot den lilla sandremsan vid vattenbrynet. ”Var du ensam?” ”Ja, så vitt jag kunde se. Och sedan kom hon bara, helt plötsligt, springande från Vombs fure.” ”Skogen där borta”, förtydligade Fredrika och pekade. ”Hon sprang fort och verkade jagad. Jag var en bra bit ifrån henne, men jag fick känslan av att något var fel.” ”Okej. Vad hände sedan?” ”Först trodde jag att hon tänkte springa runt sjön, men sedan bytte hon riktning, som om hon försökte korsa viken.” ”Sa du någonting till henne?” ”Jag skrek att hon skulle akta sig. Isen är ny, jag visste att den inte skulle hålla.” ”Men hon lyssnade inte?” ”Jag vet inte om hon hörde”, suckade Gun. ”Jag gjorde allt jag kunde för att få kontakt med henne. Jag vinkade och ropade, men det hjälpte inte. Jag fick nästan känslan av att hon var förvirrad. Hon snurrade runt och höll händerna för ansiktet.”

Henry utbytte en blick med Fredrika. ”Såg du om hon hade några skador?” ”Hon var alldeles för långt bort. Men jag fick känslan av att hon flydde från någonting i skogen.” ”Men du varken såg eller hörde någon annan?” ”Nej, men jag ser inte så bra på håll längre”, svarade Gun dystert.

23

”Hur länge var hon ute på sjön innan isen brast?” ”Jag vet inte. En minut, kanske två. Det är så svårt att uppskatta tiden när man är uppjagad. Jag ringde 112 så fort hon gick igenom och det kändes som en evighet innan brandbilen kom, men när jag tittade på klockan hade det bara gått nio minuter.”

Gun ställde ifrån sig kaffet och snörvlade. ”Jag försökte ta mig ut till henne, men jag kunde inte. Det var halt och jag vågade inte gå för nära.”

Hon gjorde en gest mot två stora grenar som låg slängda på isen. ”Har du dragit ut dem?” undrade Fredrika. ”Ja”, nickade Gun. ”Jag tänkte att jag skulle försöka nå henne. Men det gick inte.” ”Det är nästan omöjligt att rädda någon ur en isvak utan rätt utrustning”, sa Henry och Fredrika gav honom en tacksam blick. Han kanske inte var lika socialt inkompetent som hon först hade trott. ”Är flickan död?” sa Gun och tittade bedrövat på Fredrika. ”Ja, tyvärr.”

Farmoderns ögon fylldes med tårar och Henry räckte henne en pappersnäsduk. ”Vilket fruktansvärt slöseri med människoliv”, kved hon. ”Vad skulle hon ut på sjön att göra?” ”Du gjorde allt du kunde för att hjälpa henne”, sa han vänligt. ”En sista fråga bara, säger namnet Nomi Pedersen dig något?”

Gun la en darrande hand för munnen. ”Herregud, är det Nomi?” ”Känner du henne?” sa Fredrika förvånat. ”Känner gör jag väl inte, men hon har städat hos oss ett par gånger. Hon arbetar på bemanningsföretaget.” ”Okej, då får vi prata med Kristoffer. Min kusin”, förtydligade hon för Henry. ”Han äger företaget.”

24

Fredrika klappade om sin farmor innan hon och Henry gick undan för att tala ostört. ”Om någon med hot tvingade ut Nomi på isen borde det här utredas som mord”, sa Fredrika allvarligt. ”Fast vi vet ju inte om någon faktiskt jagade henne.” ”Farmor tror det.” ”Jo, men med all respekt”, sa Henry och tittade ner i sitt block, ”hon är åttio­ fyra år och säger själv att hon inte ser särskilt bra.” ”Hur förklarar du annars det knäckta näsbenet?” invände Fredrika. ”Hon kanske sprang in i något? En annan sak”, fortsatte han. ”Hur vet man när isen håller för att gå på?” ”Man testar med ispik. Det ska vara minst tio centimeter kärnis och för att få det krävs det mer än ett par dagar med minusgrader.” ”Vet alla som bor här om det?” ”Ja, och det är också något man diskuterar i bygden. Särskilt bland de som isfiskar.”

Henry tog fram sin mobil. ”Jag ringer Kent och berättar vad vi fått veta.” ”Bra. Vi behöver få hit tekniker.” ”Vad vet du om skogen där borta?”

Fredrika slängde en blick mot Vombs fure. ”Den blev ett skyddsområde på nittiotalet, men innan dess var den välbesökt. Det finns till och med ett par gamla fritidshus i området. Min familj har en liten fiskestuga där, men den används inte längre och numera rör sig inte alls lika mycket folk i området. Det är mest lokalbor som plockar svamp och promenerar.” ”Hur kan hon ha tagit sig dit?” ”Där går flera vägar, så hon kan ha både cyklat och kört bil.” ”Kan hon ha promenerat?” ”Det beror på varifrån hon kom, men det är inte lätt att ta sig dit till fots 25

om man inte bor nära eller har väldigt god lokalkännedom.”

Fredrika nickade mot sin farmor. ”Gör det något om jag kör hem henne? Vi måste ändå vänta in teknikerna.” ”Nej, gör det. Hon kanske minns något mer om hon får prata med dig i lugn och ro.”

26