9789177956297

DANIEL BERGMAN

Hjärtat

Polaris Bergman, 14 okt.indd 3

2021-10-14 15:12

Författaren har citerat fritt ur Käbi Lareteis författarskap i vissa delar som behandlar hennes liv.

Ett flertal av Nypans citat är hämtade från Per Axel Nordfeldts biografi över honom, ”I projektorns sken” från 2005 (Filmkonst, Pajazzo förlag), med författarens benägna tillstånd.

Patienters namn, miljö, tidpunkter och andra identifierbara detaljer är ­uppdiktade. Alla eventuella likheter med verkliga händelser är slumpmässiga.

Citerade böcker: Andrej Tarkovskij: ”Martyrologion: dagböcker 1970–1986”, övers. Håkan Lövgren (Atrium, 2012) Paul Britten Austin: ”Angående något som hände Tjajkovskij” (Carlsson bokförlag 1995) Christer Kilhman: ”Alla mina söner” (Alba, 1980)

Copyright © Daniel Bergman 2021 Omslag: Lukas Möllersten Målning: Ett hjärta i brand av Nils von Dardel Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-7795-629-7 www.bokforlagetpolaris.se

Polaris Bergman, 14 okt.indd 4

2021-10-14 15:12

Nun, liebe Kinder, gebt fein Acht.

Ich bin die Stimme aus dem Kissen.

Ich hab’ euch etwas mitgebracht.

Hab’ es aus meiner Brust gerissen.

Kära barn, var nu uppmärksamma.

Jag är rösten ifrån kudden.

Jag tog med någonting åt er.

Jag rev det ut ur mitt bröst.

Rammstein

Polaris Bergman, 14 okt.indd 5

2021-10-14 15:12

Storholmen den 1 april, 2021

Hej mitt hjärta!

Jag kallar dig så eftersom jag ofta tänker att det är du som håller mig vid liv. Fast det säger jag så klart inte nu när du har mer än tillräckligt att bära på dina små axlar. Det här brevet kan du ju läsa efter min död om du vill, men kanske inte innan du fyllt arton? Din mamma får bestämma om det. Jag skriver eftersom jag på goda grunder är rädd att jag kommer missa en stor del av din uppväxt och att vi inte får följas åt längre när du blivit vuxen. Den tanken står jag inte ut med, men den finns där obönhörligt, jag kommer fan inte undan den. Du kanske en vacker dag kommer att undra vad som egentligen ledde fram till det som hände mig ­− och dig. Å andra sidan har jag tummat och lovat att jag inte skall lämna dig på åtminstone tio år. Då har du hunnit bli tjugoett. ”Man ljuger inte på tumning”, som du har påpekat. Men det finns tillfällen då man kanske ändå måste ljuga. Också för sitt barn, vi får återkomma till det.

7

Polaris Bergman, 14 okt.indd 7

2021-10-14 15:12

2014: TDP, Take off Decision Point

December, julgranen klädd på basen. Vädret är lynnigt. Tommy sitter framför datorn och kollar prognoser över Stockholm i början av passet. Grått, regnigt ikväll och i natt, men med tillräckligt hög molnbas. Än så länge möjligt att flyga.

Den vanliga signalen börjar tjuta: Prio 1. Han reser sig genast, lämnar datorn påslagen och beger sig ut i korridoren.

Nappar i farten åt sig sin neongula jacka ur larmstället och fortsätter ut i vagnhallen. Passerar brandbilarna där de står och väntar, beredda på nattens kommande larm med öppna dörrar. Vidare ut i mörkret genom en liten dörr på sidan av stationen.

Utanför området till höger ser han det upplysta Mölnviks centrum med Ica Kvantum och parkeringen där det är full kvällsaktivitet så här strax före jul. Tommy kliver upp på skidens fotsteg och öppnar höger framdörr. Böjer sig in och slår på huvudströmmen.

Hela instrumentpanelen tänds upp med en mängd röda, gula och varmvita ljus. Medan helikoptern gör ett självtest kränger han på sig flytvästen som legat på sätet bredvid hjälmen. Klämmer sig ned på sin plats i samma rörelse som han slår på FADEC-boxarna som skall styra motoreffekten. Även de gör sitt självtest och mätarna visar full deflection. Trär hjälmen över huvudet. På med två primepumpar som genast börjar spruta in flygfotogen. Två andra switchar sätter bägge motorerna på tomgång. Utanför hörs nu ett vinande ljud från startmotorn. Generatorn sätter igång första motorn som går 8

Polaris Bergman, 14 okt.indd 8

2021-10-14 15:12

på tomgång innan tvåans motor startar automatiskt. Tommy iakttar instrumenten med fingrarna i taket tills bägge motorerna kommit igång ordentligt. Tre avionic master switches som aktiverar all nödvändig kommunikation ombord: flygVHF, sjö-VHF, Rakel-radio, telefon, gps, moving map och inter­comsystem.

Anestesisjuksköterskan Lisa står framför helikoptern, får en tumme upp innan hon intar sin plats bak i kabinen bredvid båren.

Gunilla, nattens ambulanssjukvårdare och navigatör, hoppar in bredvid Tommy på sin plats. Hon har redan tagit på sig flytvästen, hjälmen och sina mörkerglasögon. Tommy slår över motorernas huvudströmbrytare till flightläge. Motorerna går upp på 100 procent och börjar dåna utanför.

Inne i helikoptern och under hjälmen hörs bullret bara som ett sus. Det vibrerar lite i sätet av motorkraften och den virvlande rotorn. De otaliga instrumenten framför Tommy och Gunilla glimmar svagt i mörkret.

Gunilla: Before take off check list briefing.

Tommy: Standard.

Folk på väg in till Ica ser bort mot helikoptern där den står och dånar med sina starka strålkastare utanför brandstationen. Någon med barn i handen stannar upp för att få se den lyfta.

Gunilla: Warnings and cautions.

Tommy: Check.

Gunilla: Altimeters.

Tommy: Set. Gunilla: Avionics and navigation.

Tommy: Set. 9

Polaris Bergman, 14 okt.indd 9

2021-10-14 15:12

Gunilla: Check list complete.

Tommy: Landing lights on. Cabin clear?

Lisa: Klart bak.

Gunilla: Clear left side.

Tommy: Clear right side − lifting.

Bara några få minuter efter att han suttit i värmen på kontoret, lyfter Tommy försiktigt en spak till vänster om sin stol.

Rotorbladen vinklas för att få lyftkraft. Bullret tilltar. Höger hand håller balans med spaken mellan knäna. Med fötterna styr han pedalerna som också håller balans och kontrollerar stjärtrotorn.

Tommy: Hover check complete.

De lättar från asfalten, han vrider upp det dånande maskineriet mot vinden.

Tommy: Go. Helikoptern börjar långsamt stiga bakåt.

Gunilla: Fifty feet, hundred, hundred and fifty.

Maskinen fortsätter hovra bakåt och snett uppåt. Lisa sitter bredvid båren i mörkret och fingrar på skärmen, hennes ansikte är upplyst av ett blåvitt sken. Destination, koordinater, patientens symtom.

De kommer upp till 170 fot, 50 meters höjd.

Gunilla: ”TDP.” (Take off Decision Point) Tommy: Flying.

Helikoptern stannar upp i luften, böjer sig framåt med en ödmjuk bugning eller som för att ta sats innan den sätter full fart ut i decembermörkret. Strålkastarna slocknar, kvar blir lanternor och en liten vitt blinkande lampa på stjärtfenan. Utflygningen börjar mot nordväst eftersom det är nordlig vind.

Lisa: Fan, det står ju Daniel Bergman.

10

Polaris Bergman, 14 okt.indd 10

2021-10-14 15:12

Gunilla: Positive rate of climb. Air speed alive.

När de kommit upp på 500 fot svänger de söderut och tar kurs mot destinationen.

Gunilla: Ambulanshelikopter 379-5980, SOS kom.

SOS: SOS lyssnar, 379-5980 kom.

Gunilla: Tre personer ombord. Flygtid Storholmen sex ­minuter. Slut kom.

SOS: Tre personer, flygtid sex minuter. Klart slut, SOS. Gunilla: Är det vår Daniel Bergman?

Tommy: Han bor på Storholmen. Jag vet vilket hus.

Lisa: Är han född -62?

Gunilla: Det kan stämma ganska bra.

11

Polaris Bergman, 14 okt.indd 11

2021-10-14 15:12

1962: Ur din farmors dagbok

”Mina nästan en vecka försenade dagar (har inte kommit än) skapar en stor spänning och ställer till så mycket – och övergår plötsligen både hos Immi och mig till en tanke hur det vore om jag var med barn. Och tanken som först är bara en spekulation får allt mera verklighetsfärg och skapar ett slags förväntan. En gång förr var det så, men denna gång har I. i telefon börjat utmåla det i så ljusa förhoppningsfulla färger, och jag går nu omkring och hoppas hemligt men ganska starkt på att det vore så. Det vore som I säger det bästa som kunde hända oss.”

12

Polaris Bergman, 14 okt.indd 12

2021-10-14 15:12

2014: Alla helgons dag

Skymningen faller tidigt över Bungehallen i Fårösund. Inte en enda turist så här års. Jag håller ett paket köttfärs i handen och läser om sista förbrukningsdag när en sjuksköterska ringer från Stockholms sjukhem: ”Nu är det nog inte så långt kvar för din mamma. Jag ville meddela dig … ifall du ville komma?”

Lägger ned köttfärsen i vagnen och går mot de krossade tomaterna. ”Jaha, tyvärr … Jag är på Gotland. Är min halvsyster informerad?” ”Jo, jag har ringt henne, hon är på väg hit.” ”Tack! Tack för all hjälp. Hör gärna av dig när hon … dött.

Om du får möjlighet.”

Ute på färjan i den tilltagande ostvinden närmar sig Fårösidan.

En lyckokänsla. Mitt Fårö, jag får vara här i tre dagar. I skriv­ stugan. I mitt favoritväder, grått och blåsigt. Åker till bygdegården, där Fårö Framtid har traditionsenlig­ loppis. Kerstin Kalström säljer hembakade kakor, ger mig nyck­ eln till stugan. Jag mumsar på en liten dröm med chokladsmak när det ringer igen, jag svarar irriterat. Min halvsyster gråter i luren, nu har vår mor dött.

Kolmörkt och styv kuling på kvällen. Jag sitter på knä och försöker tända ljus vid din farfars och hans sista kärlek Ingrids gravsten. Hon dog hela tolv år före din farfar. Han blev snudd 13

Polaris Bergman, 14 okt.indd 13

2021-10-14 15:12

på galet ensam. Han hade gjort sig ensam genom hela livet, även då han jämt var gift och hade barn och regisserade och stod i. Men nu blev han för första gången ensam på fullt allvar, oförmögen att kunna kontrollera det själv.

Om själva döden är ensam eller inte vet jag inte. Man har ju åtminstone sällskap med alla andra som någonsin levat på den här planeten. Hur som helst ligger din farfar här under mina fötter i det blåsiga mörkret bredvid en urna med Ingrids aska.

Ingrids urna var från början nedgrävd i Roslagen, men din farfar regisserade några år efter hennes begravning en ny iscensättning. Hon grävdes upp, och det var inte alldeles en­kelt,­ ­flyttades till Fårö och begravdes på platsen i kyrkogårdens nordöstra hörn intill stentunen av klappersten. Där hade han lyckats tubba kyrkomyndigheten att han skulle ligga död i en kista, ”med utsikt över Kyrkviken”, som han tänkt sig. När han sedan såg påvens begravning på teve hade det plötsligt stått klart vilken typ av kista han själv skulle ha, han tänkte inte brinna upp.

Din farfar tyckte om att vara ute i god tid. Han hade sitt armbandsur inställt fem minuter före GMT och all världens atomur. På så vis kunde han ligga lite före och få en smula bättre kontroll över tiden. Redan dagen efter påvens begravning beställde han en exakt kopia av den pampiga kistan av Fårös bästa snickare. Inspekterade den belåtet där den stod klar att tas i bruk i snickarens båthus, mindre än tre år innan det var dags för slutdestinationen.

Kistan var byggd i cederträ. Om man bygger en fasad av cederträ så håller den utan behandling i minst femtio år, träslaget är känt för att stå emot det mesta i vårt stundtals hårda klimat. Den behöver egentligen bara behandlas för att hålla färgen. Hur den klarar sig på 180 centimeters djup i kalkrik Fåröjord är svårt att säga på förhand. Han var mycket nöjd 14

Polaris Bergman, 14 okt.indd 14

2021-10-14 15:12

med både platsen och kistan, jag tror han såg fram emot att sjunka ned där bredvid Ingrids aska tämligen snart. Det var en tröstande tanke för honom. Vad Ingrid själv hade velat står för all framtid skrivet i stjärnorna. Frågan är om det någonsin, varken förr eller senare, spelat någon roll?

Havet dånar bortifrån Kyrkviken. Får inte fyr på gravljuset som jag köpt med mig från Bungehallen, tändstickorna slocknar hela tiden i den hårda vinden. Ganska tomt på kyrkogården nu sedan de flesta gått in till högmässan som snart skall börja.

En främmande, läskig medelålders kvinna står ensam och tyst i mörkret alldeles för nära mig, bara någon meter bakom min rygg. Hennes kappa fladdrar i vinden med ett svagt klapprande ljud. Hon glor på mina försök att få en enda låga att brinna tillräckligt länge för att tända det jävla ljuset. Hon kanske är en ond ande? Eller en turist? Kanske rent av en kändis­turist?

Vänder mig mot henne. ”Ville du något?” ”Nej.” ”Men du vill absolut stå här precis just nu?”

Hon fladdrar iväg med sin kappa över kyrkogården utan att svara. Det stora paketet med tändstickor tar nästan slut innan jag äntligen lyckas få fyr på en våghalsigt fladdrande låga.

Hela kyrkan är upplyst av stearinljus, i takkronorna, i fönstren, i gaveln på varje bänkrad. Fåröborna sitter i bänkarna utan att ta av sig täckjackorna trots den stigande värmen. Jag går runt och hälsar på dem jag känner. Möts av en kärv värme, hemkänsla, samhörighet. Inga överord, inga tillgjordheter, ingen förställning, inga masker. Somliga har jag lekt hos som barn. Andra har jag vårdat då jag jobbade på akutmottagningen i Visby. Någon har jag varit med till sjöss när jag kört passagerare till Gotska Sandön. En har jag jobbat med i skogen.

15

Polaris Bergman, 14 okt.indd 15

2021-10-14 15:12

Fiskat torsk också. Ett fåtal utsocknes från Stockholm finns i bänkarna. De känns igen eftersom det bara är de som har tagit av sig ytterkläderna. Jag vill sitta ensam och sjunker ned i en egen bänk långt bak, med jackan på.

Fåröprästen Agneta som döpte dig, jordfäste din farfar, vigde din farbror och konfirmerade din kusin, har också gått runt med sitt långa röda hår utslaget över den vita särken och skakat hand med församlingen. Sedan börjar högmässan. Agneta talar om de döda och våra minnen av de döda. Om all den kärlek vi hyser för de döda och som lever kvar i oss ännu levande.

Kärlek?

Nu är bägge mina föräldrar döda och om det nu är som Agneta säger så borde jag kanske minnas dem, älska dem, kanske rent av sakna dem? Kanske borde jag känna någonting överhuvudtaget? Påhejad av prästens ord sitter jag i den hårda obekväma kyrkbänken och försöker krysta fram kärlek.

Det är förstås lönlöst. Olika fragment dyker upp i minnet, till synes ovidkommande och helt utan fästpunkter. Kanske vore det fint att söka något slags förståelse, eller åtminstone en känsla att dela med mig av till den enda som är viktig: Du. Alla, och det är verkligen alla, försäkrar att din i nittiotvå år levande farmor, var Fantastisk. Generös, Varm, Älskvärd, Humoristisk, Intelligent, Vacker: stor Konsertpianist, begåvad Författare, alltigenom älskad Konstnär. Varför kan inte jag ens förnimma ett uns av all den kärlek och beundran som alla and­ra känt för henne?

Din farmor och jag har delat trolösheten, eftersom våra yrken alltid varit viktigare än relationer, familj, vänskap och kärlek.­Vi har delat avskärmningen. Ensamheten. Den först självvalda ensamheten, den så småningom ofrivilliga, precis som din farfar.

16

Polaris Bergman, 14 okt.indd 16

2021-10-14 15:12

Hon skrev så mycket, inte bara böcker, också brev. Alla dessa vackra ord jag fått från henne. Alla kärleksbetygelser.

Varför har de aldrig berört mig det minsta? De har med all säkerhet varit sanna då de skrivits. Det kan inte råda någon tvekan om det. Alla ord har varit absolut sanna. Men jag famlar i dimman efter en verklig känsla.

Kompassen snurrar vilset där jag sitter ensam i kyrkbänken, samma kväll som din farmor har dött under självaste allhelgona­ helgen. Medan alla runt omkring mig sitter tätt tillsammans i stearinljusens sken och minns sina döda kära, minns jag själv nästan ingenting.

Kanske borde jag försöka? Om inte annat som ett arv till dig.

17

Polaris Bergman, 14 okt.indd 17

2021-10-14 15:12

b Storholmen den 17 maj 2020. Precis som varje morgon nuförtiden började jag vakna redan i vargtimmen vid halv fem.

Då medvetandet lösgör sig från det undermedvetna. Ljudet av hjärtat tränger sig på med sitt i bästa fall regelbundna tickande. Jag har lärt mig att fokusera på andningen, när hjärnans alla anledningar att vara rädd slingrar sig in i minsta hålighet genom den spruckna försvarsmuren. Kanske kan tanken på att inte mera finnas till förhöja känslan av tacksamhet för att leva? Jag lyckades somna om i morse och fick drömma lite till.

Rädsla är väl ändå en äkta känsla? Den har på ett smygande,­ nästan omärkligt sätt smittat också dig. Det kanske inte är så konstigt? Jag hoppas den inte förföljer dig till vuxen ålder.

Kanske kan du när du läser det här förstå varför. Kanske bli befriad från den.

Hos mig bor den numera i hjärtat likt en rytmiskt dunkande­ ton. Ibland svag, knappt förnimbar. Ibland stark och nästan outhärdlig, tidvis oregelbunden likt ett trasigt urverk. Främst kvällar och vargtimmar, men det berättar jag inte heller för dig, åtminstone inte nu. Att leva med sanningen (att tiden är mera utmätt än vanligt) har gjort mig känsligare. Omväxlande euforisk över de små tingen i vardagen och skiträdd för allt och inget. Du är faktiskt den huvudsakliga anledningen till att jag har viljan kvar att leva vidare trots allt. I nästan hela ditt liv, sedan du var tre, har vi bott ihop varannan vecka, och nu kan vi plötsligt inte det mer. Du vågar inte längre bo här i ditt hem på ön. Du är jätterädd att jag skall dö medan du är ensam hemma med mig. Det känns som om du rinner ifrån mig likt solvarma sandkorn mellan fingrarna.

18

Polaris Bergman, 14 okt.indd 18

2021-10-14 15:12

Utåt sett verkar du alltid så glad och obekymrad, precis som du alltid varit redan innan allt blev svårt. Du är elva år idag och har klarblå intelligenta ögon. Din söta näsa är prydd med fräknar som rinner ned över de relativt höga kind­knotorna som kanske är ett arv från mig. (Du liknar mig – och din mamma, fast tvärtom.) Du tycker själv att du är fin och blir fortfarande extra nöjd när vi påminner om det. Då kan man se antydan till ett litet leende i mungiporna även om du avfärdar komplimangerna med ett ”Jag veeet”. Omgivningen säger att du är så trevlig, så ”duktig”, har så många kompisar som älskar dig. Du gör en massa TikToks med roliga danser och går på gymnastik fyra timmar i veckan.

Du har varit med om för mycket för din ålder. Du hoppas att det försvinner om du inte tänker på det. ”Jag vet inte hur jag mår”, svarar du när man frågar.

Du planerar ändå att bo här hos mig på ön hela sommaren som vanligt när livet bara blir ett enda långt sommarlov.

Du längtar så efter att allt skall vara som vanligt: bada, studsa, hänga med alla dina kompisar på ön, Tua Li och Ottilia, Lova och Elsa, Bonnie och Anna. Du hoppas att dina skolkompisar Naddan och Sillen kanske kommer och hälsar på också, de skall inte resa bort i sommar.

När vi säger god natt, numera på Snapchat, pratar du ofta om hur mycket du längtar till Storholmen och efter Nellie.­ Det känns som om du längtar efter mig också men det säger du inte. Om vi glömt att ringa varandra säger du ”förlåt”. Jag vill inte att du ber om ursäkt, jag säger att du skall ringa om du vill ringa, inte för att du borde. Men du är väldigt noga med nära relationer. Det har du i alla fall inte ärvt av mig.

Nu tänkte jag försöka berätta för dig, mitt hjärta, om hur jag 19

Polaris Bergman, 14 okt.indd 19

2021-10-14 15:12

tror att det har blivit så här. Allting har ett samband, nätt och jämnt synligt bara för mig.

Jag söker febrilt men kan inte hitta Ordet som sammanfattar min Kärlek till dig. Istället blir det nu en jävla massa ord, hoppas du orkar med dem. Jag är inte heller säker på att jag kan följa en rak tidslinje, allt hör ihop men är komplicerat. Ha tålamod mitt barn, tiden rör sig i cirklar.

20

Polaris Bergman, 14 okt.indd 20

2021-10-14 15:12

Ur din farfars bok om äktenskapet med din farmor:

”Alltsammans var en ny och heroisk iscensättning som snabbt förvandlades till en ny och heroisk katastrof. Två mänskor på jakt efter identitet och trygghet skriver varandras roller som de accepterar i starkt behov att vara varandra till lags. Maskerna krackelerar snabbt och faller till marken vid första oväder. Ingen har tålamod att betrakta den andras ansikte. Båda ropar med bortvända blickar: se på mig, se mig, men ingen ser. Ansträngningarna är fruktlösa. Två ensamheter är ett faktum, misslyckandet en icke erkänd realitet. Pianisten far på turné, regissören regisserar och barnet anförtros åt en kompetent kraft.”

21

Polaris Bergman, 14 okt.indd 21

2021-10-14 15:12