9789177956280

Maria Grund

Nattflygaren

Polaris

Nattflygaren.indd 3

2023-07-07 15:37:23

Av Maria Grund har tidigare utgivits (på annat förlag): Dödssynden, 2020 Dödsdansen, 2022

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Maria Grund 2023 Omslag: Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos: ScandBook AB, 2023 isbn: 978-91-7795-628-0 www.bokforlagetpolaris.se

Nattflygaren.indd 4

2023-07-07 15:37:23

So let us keep fast hold of hands, that when the birds begin, none of us be missing.

Nattflygaren.indd 5

Emily Dickinson

2023-07-07 15:37:23

1

”Jag spår att allting kommer bli bra för oss.”

Tarotkorten ligger utspridda i en solfjäder mellan dem. ­Camilla pekar på kortet som Jorun nyss valt. Lyckohjulet. ”Är det verkligen så enkelt?” frågar Jorun. ”Ska man inte kolla fler kort?”

Camilla rycker på axlarna och sträcker sig efter näthands­ karna som ligger på sängbordet, kastar dem i Joruns knä. ”Jag vill att du ska ha dem.” ”Är du säker?” ”Snart kan jag köpa hur många nya grejer jag vill.”

Jorun för samman korten till en hög och föser den mot Camilla. ”Sluta snacka så där …”

Camilla reser sig, drar av sig den rosa klänningen som egentligen är för tunn och barnslig. Hon sträcker armarna mot taket. Bakom henne står det syntetiska ljuset som en bred pelare i badrumsdörren. ”Du ska få se, jag kommer bli världskändis.”

Jorun biter sig i läppen. ”Sluta oroa dig, okej?” säger Camilla och skrattar. ”Vi är ju Wonder Girls, remember?” ”Berätta då … Vad såg du?”

7

Nattflygaren.indd 7

2023-07-07 15:37:23

Camilla skakar på huvudet. Hon lutar sig fram och ger Jorun en puss på pannan. Lukten av rom och socker. Hon ler innan hon försvinner in i badrummet.

Jorun trampar av sig kängorna och lägger sig ner på sängen. Hon vänder sig bort från badrumsdörren. Hör hur ­Camilla spolar i den rostiga toaletten, det gurglande, uppgivna lätet när vattnet rör sig genom rören. Camilla nynnar medan hon slår på duschen.

Rummet är murrigt. Väggarna dimrosa och fläckiga.

Tjocka gardiner hänger framför fönstret. Skenet av blinkande neon pressar sig in genom glipan mellan dem och landar på den smutsiga heltäckningsmattan. På Camillas sängbord står en flaska rom, intill den några Jenka och en burk hårspray. Motellets askfat är fullt med fimpar och klumpar av tuggummi. Över stolsryggen i hörnet hänger Camillas underkläder.

Jorun drar upp benen mot magen, sluter ögonen.

Camilla har skickat ut Jorun de gånger Jimmy eller andra snubbar kommit till henne. Under tiden har Jorun försökt se till att de har något att äta. Hon har snott ur bilarna på motellets parkering eller från den närliggande bensinmackens lastpallar när de fått leveranser. Några gånger har hon lyckats plocka på sig sprit, jordnötter och kvarglömda cigarettpaket från motellrummen, innan städerskan kommit. Intill bensinmacken finns ett litet kafé där de har handlat när Camilla tjänat lite extra. Camilla älskar sötsaker. I går hade de råd att köpa läsk. Camilla är förtjust i Rosa Pantern så hon valde den. Damen bakom disken tvingade på dem ett paket mjölk och ett par äpplen medan hon skakade på huvudet.

De flesta snubbarna som Jimmy kommer med till C ­ amilla

8

Nattflygaren.indd 8

2023-07-07 15:37:23

är stammisar. Bamse. Slinky. Hästmannen. Häromdagen försökte han komma med en kille till Jorun, men då sa Camilla nej, Jorun är för ung. Men Jimmy säger att han inte tänker vänta hur länge som helst, att Jorun måste börja göra rätt för sig snart. Hon har ändå bott där i en vecka nu.

Jorun sätter sig upp på sängkanten. Det är bara när hon får en stund ensam, som nu när Camilla är i duschen, som hon röker. Hon ser mamma framför sig varje gång hon tänder en cigarett. Mamma utstrålar ljus där hon står vid köksfläkten och gör en rökring. Sedan gör hon en till som hon blåser in i den första. Ljuset blir starkare och starkare, tills hon försvinner. Fast egentligen är det Jorun som har försvunnit, det är det här rummet som har slukat henne. Rummet innanför neonskylten med uppmaningen Sleep.

Hon vet att hon inte borde röka.

Hon vet det.

Men hon vill inte sluta. Hon är vuxen nu. Hon är ju sexton. Lever sitt eget liv.

Hon tar ett halsbloss, djupt, och tänker på mamma igen.

Mamma är vacker, fast hon röker för mycket. Varför fick inte Jorun några drag från mamma? Istället är hon ful. Med ett fult namn. Varför kunde hon inte få heta något vanligt, något tråkigt, som Maria, Sara eller Jenny?

Ett bloss till. Hon undrar om mamma står vid köksfläkten nu. Hon står nog där och röker och tittar ut genom fönstret. Hon brukar göra det på kvällen. Snön är nästan borta nu. Kanske kommer snödropparna fram ur gräsmattan snart.

Mamma tycker om snödroppar. Krokus och de första tulpanerna. Hon står nog där och tittar efter dem.

Hungern hugger tag. Kanelbullen hon åt för någon tim-

9

Nattflygaren.indd 9

2023-07-07 15:37:23

me sedan var liten. Kolarullen ännu mindre, och torr. Hon snodde spåkorten ur en olåst bil på parkeringen. Varför kunde hon inte ha hittat något att äta istället?

Bredvid Camillas kudde ligger ett paket kex. När Jorun rör vid det får hon glitter i handen. Med allt sitt smink är Camilla som en skridskoprinsessa, utan skridskor och vackra kläder. Glitter på ögonlocken, glitter på kinderna, glitter på läpparna. Jorun hatar glitter, men på grund av Camilla har hon det ändå överallt. Inga kex finns kvar i paketet, bara glitter.

Hon sträcker sig istället efter romflaskan på sängbordet, tar en stor klunk. Rommen är från Jimmy. Det är samma sort som musiker och poeter dricker säger han.

Ett iskallt drag sveper sig om henne.

Plötsligt står han där i dörren, Jimmy. ”Var är hon?”

Hans ansikte är blankt av svett, som om han just sprungit.

Bröstet spänner under skjortan.

Rörelserna när han går mot badrummet är ovarsamma, hetsiga. Huvudet är på sned, som om han försöker lystra efter Camilla som sjunger med mjuk, spinnande röst inne i duschen. ”Vänta!” ropar Jorun och skyndar efter honom.

Camilla skriker till när han sliter duschdraperiet åt sidan.

Han griper tag i henne där hon står i badkaret, släpar ut henne i rummet och kastar ner henne på sängen. ”Är du inte klok eller?” flåsar han.

Camilla hasar sig upp, drar upp benen mot bröstet. ”Killarna på macken säger att de hörde dig ringa polisen?” fortsätter Jimmy. ”Något om Palme? Vad tror du att du håller på med? Ska du reta upp snuten också, tjuvringa och jävlas? Få dem att komma hit?”

10

Nattflygaren.indd 10

2023-07-07 15:37:23

Camilla skakar på huvudet. ”Du gör mig sjuk, fattar du det?” säger Jimmy.

Jorun tar ett steg mot Camilla, försöker tafatt räcka henne en handduk. Örfilen från Jimmy kommer omedelbart och Jorun stapplar baklänges mot badrumsdörren. Det bränner i ögonen.

Jimmys ansikte blir ostadigt. En liten ryckning i hand­leden.

Knappt märkbar. Sedan sjunker han ner på sängkanten bredvid Camilla, lutar sig in över henne. Han fumlar med de darrande händerna över hennes kropp. Längs låren, över armarna. ”Hur många gånger har jag bett dig”, mumlar han. ”Inte skapa en massa uppståndelse.”

Händerna rör sig upp över axlarna och halsen. Sedan, med ett snabbt grepp flätar han dem hårt om hennes strupe.

Camilla försöker dra i hans armar, lossa hans grepp. Hon klöser efter honom, sparkar och sprätter med benen. ”Schhhhh”, viskar han medan han pressar ner henne mot sängen.

Det suger till i hjärtat. Jorun känner hur hon faller. Väggarna sänker sig som en kåpa över henne. Fast hon inte ger ett ljud ifrån sig vänder Jimmy sig mot henne. ”Skrik inte”, viskar han.

Dörren är två meter bort, kanske tre. Bara ett par steg förbi sängen där Camilla försvinner i lakanen. ”Tänk inte ens tanken”, säger han och släpper taget om Camillas hals.

Camilla hostar, river sig över halsen och famlar med händerna över sängkläderna. Osammanhängande stavelser flaxar ur henne men faller sedan ner och dör i den mörka ­heltäckningsmattan. Saliven rinner över läpparna.

11

Nattflygaren.indd 11

2023-07-07 15:37:23

Ljudet av strilande vatten tar över, det rinner fortfarande ur duschen. Jorun kan inte röra sig.

Hon har inte en chans mot Jimmy.

Hon vet det.

Då klamrar sig Jimmy fast vid Camillas hals igen. Han pressar tummarna hårt mot hennes strupe. Jorun vet inte hur lång tid som går, men det känns som en oändlighet.

Hon kommer på sig själv med att andas häftigt. ”Snälla …”

Men Jimmy fortsätter. Joruns händer rör sig darrande uppåt, märkligt iskalla när hon tar ett språng mot honom.

Kör naglarna i honom så djupt hon kan.

Hans vrål är gällt när han griper efter henne, får tag i hennes handled. Hon slår hårt i golvet.

Han sjunker ner på huk och betraktar henne. Rummet snurrar och smaken av blod tränger sig på i svalget. Hon sträcker sig efter en stol i närheten men han sparkar iväg den mot dörren. ”Jävla horor …”

Jimmys röst är avlägsen, vilddjurslik och mörk. Hon sluter ögonen i ett försök att få honom att försvinna. Hon tänker på mamma i ljuset från fläkten. Snödroppar och Wonder Girls.

Ett kvävt dunkande ljud skakar rummet. Så ännu ett. De kommer stadigt, som om väggarna, golvet och taket skallrar. Är det någon som bankar?

Men Jimmy reagerar inte.

Han lägger sig över henne, tung och stor pressar han ner henne i heltäckningsmattan tills hon inte kan andas. Han slår händerna om hennes strupe och trycker, tills allt blir tyst.

Hon försöker, men kan inte röra sig.

12

Nattflygaren.indd 12

2023-07-07 15:37:24

Luften blir till is i lungorna. Nästan allt stillnar, förutom dunkandet. Det slår och slår, som hjärtslag.

Bilder flimrar förbi. Resväskor som öppnas och stängs.

Mamma som gråter och ritar elektriska stolar.

Sedan ett mörker.

Ur mörkret ett ljus.

Ljuset är inte mamma.

13

Nattflygaren.indd 13

2023-07-07 15:37:24

2

Sanna Berling står på tröskeln till polishusets kafeteria och ser sig omkring. Radion spelar klassisk musik. Det luktar matos och kaffe. Vid ett av borden sitter några av hennes nya kollegor och pratar lågt. Tallrikarna framför dem är tomma. Hon försöker minnas deras namn. Den yngsta av dem, ­Torbjörn Fredriksson, en rödhårig man i trettioårsåldern med kraftigt överbett, ger henne en snabb blick innan han mumlar något till de andra. De reser sig, nickar kort mot henne och försvinner ut ur rummet.

Istället för att sjunka ner vid ett bord väljer hon att ställa sig vid fönstret.

Kaffet är fortfarande skållhett. Hon smuttar på det innan hon petar lite i tallriken med köttbullar och mos, föser lingonen åt sidan, sedan köttbullarna också. Hon äter sällan frukost eller lunch, så kvällsmaten brukar vara viktig. Men inte i dag. Inte de senaste dagarna. De senaste dagarna har hon inte haft någon aptit.

Hon vet att hon alltid kommer att minnas var hon befann sig när hon hörde radiomeddelandet. Hur bilradion knastrade och knäppte innan den skakade rösten rapporterade att Sveriges statsminister var död, skjuten vid korsningen ­Tunnelgatan-Sveavägen i centrala Stockholm. Hon var på

14

Nattflygaren.indd 14

2023-07-07 15:37:24

väg mot Visby den där natten. Skulle ta färjan från Gotland till fastlandet tidigt nästa dag, för att påbörja sin aspiranttjänstgöring här i Oskarshamn följande måndag.

Musiken tystnar. Sändningen om Palmemordet återupptas. Radiorösten rapporterar från centrala Stockholm, människor intervjuas. Många är ledsna, ännu förstummade.

Någon faller i gråt.

Sanna skjuter tallriken ifrån sig. Tar en klunk av kaffet.

Ser ut genom fönstret mot parkeringsplatsen. Asfalten blänker i skenet från belysningen. Här och där svarta fläckar av is. För snart en vecka sedan hade hon stolt svängt in där för att påbörja sin första dag. Men entusiasmen upplöstes i en känsla av att vara oönskad så fort hon kom in på stationen.

Polismästaren Jussi Rantala tog emot henne på sitt arbetsrum. Ett stort rum med blåmålade väggar och pokaler från längdskidåkning på hyllorna. Han gav henne en genomträngande blick, hälsade kortfattat. Sedan gick han ut och presenterade henne för alla som den nya aspiranten. Inget namn. Bara ”aspiranten”. Det var ändå bättre än att bli kallad ”räv” eller ”rävjävel”, tänkte hon, det tilltal som nya poliser ofta fick tugga i sig.

Efter presentationen beordrade Rantala in henne i förrådet för att hämta nya anteckningsblock och pennor att dela ut till alla. Sedan skickade han ut henne för att köpa ett paket Prince.

Så fortsätter det nu. Hon skickas runt, gör ärenden åt alla. ”Blondie?” säger en grötig röst från andra sidan rummet. ”Rantala vill att vi åker ut på en grej.”

Blondie. Det är vad de nu kallar henne, sedan ett par dagar tillbaka. Hon vänder sig om. Torbjörn Fredriksson står i dörröppningen.

15

Nattflygaren.indd 15

2023-07-07 15:37:24

”Nu”, säger han.

Hon möter hans blick. De små ögonen ligger djupt inbäddade i det fräkniga ansiktet. ”Vad gäller det?” ”Något stök på Sleep Inn, motellet norrut.”

Hon nickar, men inte entusiastiskt nog för Torbjörn. ”Du vet att de sköt statsministern förra veckan?” fortsätter han irriterat. ”Ja?” ”Så de flesta har lite annat att tänka på. Rör på påkarna nu, så får vi den här saken avklarad.”

Minuterna det tar att köra till Sleep Inn går långsamt. När de lämnar stadens ljus bakom sig och svänger ut på E22:an är vägen full av isfläckar.

Utanför bilen breder mörkret ut sig, skuggigt och blågrått. Här och där lyser gårdar och torp orörliga på den låga bergskammen eller djupt in i skogen. De ligger glest, omgivna av stora marker.

Kylan kryper in i bilen och Sanna ser sina egna andetag framför sig i luften. Den plötsliga känslan av allvar överväldigar henne. Torbjörn säger ingenting och hon vågar inte ställa fler frågor. Hela sitt liv har hon förberett sig för det här. Hon har polisyrket i blodet och växte upp med en bild av arbetet som någonting man gjorde med huvud och hjärta. Just nu har hon svårt att hålla styr på hjärtat. Känslorna bråkar vilt där inne, omslutna av tystnaden.

I sidospegeln fångar hon kort sin reflektion. Ögonen stirrar tillbaka på henne. Med skärpa och utan att vika undan. Händerna ligger stilla i knäet, men hon känner kallsvetten på ryggen.

16

Nattflygaren.indd 16

2023-07-07 15:37:24

Där framme skimrar motellet med sin neonskylt och sina glödande fönster. Det är en avlång byggnad. På östra sidan en parkeringsplats med matt belysning.

När hon kliver ut ur bilen är allt stilla förutom trafiken som flåsar förbi på asfaltsbandet intill. Hon tittar på klockan som just passerat halv sju. Sträcker på sig för att försöka fylla ut uniformen.

Dörren med receptionsskylten öppnas och en man kommer ut. Torbjörn tar ett par kliv fram och presenterar sig.

Mannen nickar kort. ”Rum 1033”, säger han och pekar mot en av dörrarna längst bort, ut mot parkeringen. ”Det var städkärringen som ringde.” ”Vad är problemet?” säger Torbjörn. ”De har lämnat duschen på och satt något för dörren, vägrar öppna.” ”Vem är det som hyr rummet? Har du ett namn?” ”Då får någon av er följa med in i receptionen …”

Sanna kisar mot dörren till rum 1033, långt där borta. En nyckel sitter i låset. ”Har ni försökt ta er in?”

Han nickar. ”De har som sagt satt något för dörren. Är väl rädda att de blir utkastade nu. Det är inte första varningen.”

Torbjörn vänder honom ryggen och går mot rum 1033.

Sanna följer efter.

När de närmar sig glider hennes blick över fönstret. Det är täckt av imma. Ett avlägset ljud av strilande vatten. Hon noterar en glipa mellan gardinerna, går fram och försöker titta in. Kisar in i mörkret. Får fram ficklampan men ser ingenting.

17

Nattflygaren.indd 17

2023-07-07 15:37:24

”Ska jag gå tillbaka till bilen och anropa stationen?” viskar hon.

Torbjörn skakar på huvudet. Snabbt tar han steget fram till dörren och bultar på den. ”Polisen här!” ropar han. ”Om ni inte öppnar så kommer vi in!”

Han byter en blick med Sanna och nickar beordrande.

Hon känner på handtaget. Nyckeln är kall när hon vrider om den. Dörren trög, nästan orubblig, men den går upp tillräckligt för att hon ska få in en fot. Hon lyckas sparka undan stolen som kilats fast i heltäckningsmattan.

En tung lukt, som av järn och magsyra, slår emot henne när hon kliver in. Blandad med vattenångorna från badrummet är den nästan outhärdlig. När hon sätter handen för munnen tappar hon ficklampan i golvet.

I bakgrunden hör hon hur Torbjörn hulkar och svär. Han väser något om radion innan hans fotsteg rör sig bort.

Då ser hon kroppen. Den ligger på golvet, intill sängen.

Orörlig. Ryggen är mager, axlarna och höfterna smala. Hon ser väldigt ung ut. Kanske en tonåring.

Sanna får kväljningar när hon lutar sig över flickan och söker efter en puls på hennes hals. Ingenting. Hon griper tag om de smala axlarna och ropar. Känner, lyssnar, efter andetag. Efter flera desperata tryck över revbenen och blås av luft in i bröstkorgen ger hon motvilligt upp. Kroppen är slapp, de livlösa ögonen stirrar upp mot taket. Håret är vått och hon har ett blossande rödbrunt märke runt strupen.

Stanken av spya är vidrig. Sanna torkar sig med ärmen över näsan och munnen. När hon ser ner på sina skor förstår hon att hon också står i det.

18

Nattflygaren.indd 18

2023-07-07 15:37:24

Hon tar sig in i badrummet. Luften är tjock av fukt och hon halkar nästan när hon slår av duschen. På väggen ovanför badkaret ett fönster, haspen är av men det har slagit igen.

Plötsligt ett svagt, gnyende ljud.

Hon vänder sig om och går tillbaka ut i rummet. Paniken knyter sig som en näve i bröstet när hon får se gestalten på golvet i hörnet. Hopkrupen som en boll lyfter den ansiktet mot henne. Ögonen är stora och röda.

Det är en flicka till. Hon lever.

19

Nattflygaren.indd 19

2023-07-07 15:37:24