9789177956273

HÄLSNINGAR FRÅN

Den spanska körsbärsträdgården

Jo Thomas

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 1

2022-04-07 13:55

HÄLSNINGAR FRÅN

Den spanska körsbärsträdgården

Jo Thomas Översättning: Maja Willander

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 3

2022-04-07 13:55

Av Jo Thomas har tidigare utgivits på svenska: Den italienska olivlunden, 2021 Den franska lavendelgården, 2021 Den skotska vinterön, 2021 Originalets titel: Sunset over the Cherry Orchard Copyright © 2018 Jo Thomas Omslag av Sanna Sporrong Översatt av Maja Willander Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-627-3 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 4

2022-04-07 13:55

Till min dotter Mali.

Din resa har just börjat … ha så roligt! Älskar dig nu och för alltid. Kram

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 5

2022-04-07 13:55

Prolog ”Jag ska bara dubbelkolla att jag har förstått dig rätt.” Jag läser beställningen högt för kunden, som är klädd i stråhatt, blommiga shorts och solglasögon trots att det är mitten av februari. Flygplatsen är full med folk, ljudnivån är hög och allt sjuder av upphetsning, trots att regnet skvalar nedför de stora, tonade fönstren likt gigantiska tårar och nästan döljer de vita planen som rullar fram och tillbaka på plattan utanför. Men ingen i den myllrande terminalen tycks oroad över vädret. Alla är rusiga av frihetskänsla, som om det är sista dagen i skolan, medan de förbereder sig inför att ge sig iväg till något soligt Medelhavsland eller­till riktig snö i solbelysta backar där äventyret väntar.

Vissa människor älskar vintern. Men inte jag, trots att mitt namn är Beti Winter. Jag älskar de leenden som sommaren lockar fram. Förväntan inför det som ska komma.

Jag älskar känslan av solen mot mitt ansikte när den värmer min hud. Jag ser mig omkring på de upphetsade, glädjestrålande semesterfirarna som om ett par timmar kommer att ligga på stränder, lapa sol och känna sig återupplivade. Sedan suckar jag. Det slags suck som kommer 7

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 7

2022-04-07 13:55

från djupt inom en. Så djupt inom en att man inte ens viss­ te att en suck kunde komma ända därifrån. ”En trippel-cheeseburgare med bacon och extra ost, men ingen lök och ättiksgurka?” ”Och extra bacon. Ingen sallad. Hur kan man ens komma på tanken att ha sallad i en hamburgare?” säger den unge mannen, som nog närmar sig trettio, och gräver i sin bältesväska under den slappa ölmagen. ”Har du lust att hålla min öl?” Han räcker fram ett stort glas lager.

Jag kastar en blick på klockan på skärmen för avgående flyg. Bara åtta på morgonen. Det här är vad som menas med ”att komma i semesterstämning”, har jag förstått sedan jag började jobba här. Jag håller ölen medan han kämpar för att få fram sina pengar. ”Kom igen Tez! Vårt gatenummer har kommit upp!” ropar en av killarna bakom honom. Hela gruppen är klädd i ungefär likadana shorts, hattar och solglasögon, och de är alla iförda T-shirtar med trycket Al’s Big Birth­ day Bender på framsidan och Al’s 30th på ryggen. ”Kom igen!” ropar de och knuffas, som bullriga bulldoggvalpar. ”Jag måste ju få i mig lite vätska!” retas Tez tillbaka och får till sist fram sitt betalkort. Jag lämnar tillbaka ölen. ”Jaså, födelsedagsfest alltså?” Jag nickar mot T-shirten. ”Ja. Vi åker varje år när vi får vår bonus. Bästa mjuk­ varusäljarna i landet!” Han höjer rösten och ölen mot sina kompisar, som jublar högljutt. ”Extra bacon, extra ost, ingen lök, ingen gurka och definitivt ingen sallad.” Jag ler när jag överräcker burgaren. ”Tack snälla!” Han tar emot hamburgaren, överger 8

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 8

2022-04-07 13:55

ölen på ett närbeläget bord och börjar girigt äta medan hans kompisar drar med sig honom mot gaten. ”Ha så kul!” säger jag. Trots att jag önskar att det var jag som skulle åka på semester kan jag inte låta bli att le när de skyndar på honom. Jag kan bara föreställa mig den varma solen som kommer att hälsa dem välkomna när de landar, den klarblå himlen, det glittrande havet och den mjuka sanden … ”Två barnmenyer, med likadana leksaker, tack.” En mamma som ser härjad ut tar sig in i mina tankar och ryck­ er mig tillbaka till nuet. Hon har två små barn som använder hennes ben som majstång, och hon försöker hålla dem och samlingen väskor nära sig, med viss möda.

Jag skyndar mig med hennes beställning och räcker över den på en bricka. ”Jag lägger i några extra leksaker, ifall ni redan har de där”, säger jag till henne och ignorerar den ilskna blicken från min chef, Stacey, som är yngre än jag men har en extra stjärna på sitt kavajslag, som skvallrar om hur länge hon jobbat här. ”Det är en leksak per mål”, viskar hon bistert till mig. ”Inga undantag.” ”Visst, Stacey.” Jag nickar, ler och lägger i de extra lek­ sakerna i alla fall och hoppas att det kommer att ge kvinnan­ viss respit under resan. Att resa med barn är utmattande.

Inte för att jag har någon erfarenhet av det. Jag har inga barn, och vid trettiotvå års ålder tvivlar jag på att jag någonsin kommer att få det. Men jag har sett barnfamiljer som är stressade inför sin resa varje dag sedan jag började här för tre år sedan. Jag tog bara jobbet medan jag väntade 9

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 9

2022-04-07 13:55

på att något mer passande skulle dyka upp. Och det tycks vara mitt liv i ett nötskal så här långt.

Det mullrar ovanför oss och ännu ett plan lyfter. Jag kan nästan alla avgångar utantill. Jag tittar på klockan, räknar minuterna till min rast. ”En vanlig burgare med pommes och vatten”, säger en snobbigt klädd affärsman och ställer ner sin väska, drar ut hörsnäckorna och sticker in handen innanför jackan efter sin plånbok. ”Ha en trevlig resa”, säger jag till honom när jag överräcker papperspåsen. ”Tack.” Han besvarar leendet. ”Jag ska försöka.” Han stoppar in hörsnäckorna igen och vänder sig om för att gå. Jag suckar djupt medan jag betraktar honom, och jag längtar efter att fly härifrån till något varmt och soligt ställe. ”Du behöver inte börja prata med alla”, säger Stacey. ”Det är snabbmat, inte någon bar i Benidorm. Det är inte vårt jobb att se till att alla har trevligt.” Ärligt talat skulle jag hellre jobba på en bar i Benidorm, tänker jag när Stacey vänder uppmärksamheten mot sin skrivplatta. ”Åh, och du kan ta din rast …”, hon ser på sin klocka, ”nu.”

Jag drar av mig mössan, förklädet och namnbrickan, snappar åt mig handväskan och går ut genom dörren längst bak i köket och in i den myllrande avgångshallen. Alla omkring mig bär på stora väskor eller drar väskor på hjul.

Folk har färgglada kläder, självlysande flipflop-­sandaler och stråhatt, och de tittar upp mot avgångs­tavlan, ivriga att komma iväg. Det ligger förväntan i luften. Och sedan 10

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 10

2022-04-07 13:55

stiger ett jubel när nästa avgång visas. Som en bisvärm rör de sig alla högljutt åt samma håll.

Det verkar som om alla är på väg någonstans under just det här skollovet. Alla utom jag. När mitt skift är slut går jag hem till min lägenhet, och det närmaste jag kommer ett exotiskt resmål är när jag funderar över vilken restaurang jag ska beställa min hämtmat från. I likhet med de flesta kvällar nuförtiden. Men det har inte alltid varit så här. Jag ser mig omkring på de glada, ivriga ansiktena. Will och jag var också sådana en gång i tiden. Jag är bara inte säker på när det förändrades. När han slutade lägga märke till mig.

Jag skyndar nedför trappan till butikerna och dyker in i närmaste tidningsbutik för att köpa en baguette. Jag kan inte låta bli att gå förbi hyllorna med tidskrifter, de glansiga omslagen som säljer in alla möjliga berättelser om hopp och drömmar. Jag skulle ge vad som helst för att få livet att se annorlunda ut just nu. För något som skänkte välbehövlig spänning. Mina ögon söker sig automatiskt till bröllopstidskrifterna. Men jag har dem redan.

Jag har förlovningsringen, även om det bara är farmors tunna vigselring, de tjocka planeringsmapparna och slöjan också. Jag saknar bara den viktigaste biten. Ett datum.

Jag låter ögonen vandra till översta hyllan. Borde jag försöka vara lite mer som bombnedslaget på framsidan? Är det något sådant som behövs? För ett ögonblick undrar jag om jag skulle kunna härma den posen. Nej, jag har köpt tillräckligt mycket nya underkläder, intalar jag mig och tänker på min krediträkning. Min blick vandrar vidare till tidskrifterna om föräldraskap. Men jag vet att vi 11

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 11

2022-04-07 13:55

definitivt inte är redo för det. Faktum är att jag är osäker på om det någonsin kommer att bli så för oss, särskilt med tanke på att vi praktiskt taget lever skilda liv. Jag minns inte senaste gången Will kom och lade sig innan jag hade somnat – vi kramas knappt ens nuförtiden.

När jag skannar av hyllorna dras jag till en bild av blå himmel, små vita moln och kolafärgade byggnader längs en klippsida, med en fantastisk strand och havet nedanför.

En tidskrift som säljer in drömmen om att bo utomlands, om ett liv i solen. Jag plockar upp den just som ytterligare ett plan dånar förbi. ”Det här är inget bibliotek, vet du. Nu måste du köpa den där”, ropar butiksbiträdet. ”Vad?” ”Det finns inget värre än att köpa en ny tidning som någon redan har läst i butiken”, svarar han syrligt och skjuter upp glasögonen på näsan. Och faktum är att om han inte vore så nedlåtande skulle jag antagligen hålla med honom!

Jag ser förskräckt på priset som står tryckt på omslaget.

Men inte ens det kan avhålla mig från att köpa den. Jag blir peppad bara av att se bilden på framsidan.

Jag betalar för tidskriften och trycker den beskyddande mot bröstet, ihop med en påse vingummin, en dricka och baguetten, och går mot sittgrupperna, där jag planerar att slå mig ner och njuta av varenda sida, medan jag låtsas att det är jag som ska hoppa på ett plan och åka någonstans.

Jag lägger mössan, förklädet och namnbrickan intill mig och öppnar min ägg- och krassebaguette, petar lite på den 12

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 12

2022-04-07 13:55

för att kolla att den är färsk, och tar sedan upp tidskriften och förbereder mig på att förlora mig i dess innehåll under de närmaste tjugo minuterna. Min sorgsna suck förvandlas till en belåten sådan. Jag tar en tugga av mackan och glider ner i stolen.

Jag har bara läst tre sidor när jag hör den: en röst jag skulle känna igen var som helst, som skriker av skratt. En gäll röst som skär igenom ljudet av upprymda resenärer som fyller flygplatsen. Jag fryser till is och reser sedan ragg och håller hårdare om tidskriftens sidor, kikar över kanten på den och får syn på den välbekanta figuren som går genom avgångshallen, omgiven av en liten grupp kvinnor.

De verkar alla vara runt trettio och har överdrivet stora handväskor hängande på underarmarna och dyra tofsmössor med fuskpäls, som jag vet att jag har sett i några av butikerna här på flygplatsen. Min värsta rädsla besannas.

Det är min kusin Olivia och hennes vänner. Och de är på väg åt mitt håll. Hjärtat blir tungt.

Jag ser mig omkring efter en snabb och smidig flyktväg. Toaletterna är bara en språngmarsch bort. Jag reser mig upp och samlar ihop mina saker. Men när jag gör det får hon syn på mig. Helvete! Jag borde ha fortsatt gömma mig bakom tidskriften. Fel val. Men det är för sent. Nu har jag ingenstans att gömma mig. ”Bet? Är det du?” säger hon, som om hon pratar i mega­ fon.

Olivia och hennes pappa, min farbror Paul, insisterar alltid på att kalla mig Bet, trots att jag gång på gång förklarat att jag hellre vill att de säger Beti. Farbror Paul och 13

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 13

2022-04-07 13:55

min pappa har en knepig relation. Det började för många år sedan – min farbror har aldrig förlåtit min mamma för att hon valde pappa framför honom, och han tar alla chanser han får att vinna poäng över dem, vilket inkluderar att trycka ner mig närhelst han får möjlighet.

Med bultande hjärta och torr mun reser jag mig upp och håller tidskriften mot magen, döljer mössan och förklädet. Olivias vänner stirrar på mig som om de väntar på att jag ska säga något spännande eller kul. ”Världen är liten”, säger Olivia och lutar sig fram och lägger stelt kinden mot min. Hennes kind är benig och vass. Min är fyllig. ”Det här är min kusin Elisabeth, men vi kallar henne Bet”, berättar hon för sina vänner. ”Hej!” Jag nickar åt gruppen med kvinnor och sedan står vi där och stirrar obekvämt på varandra. Jag önskar innerligt att Olivia ska låta bli att fråga vad jag gör här. ”Vad gör du här?” säger hon med den välbekant retsamma glimten i ögonen. Hon slänger med håret över axeln.­ ”Så … ska ni till något härligt ställe?” frågar jag samtidigt.

Det är en löjlig fråga. Vi befinner oss i avgångshallen på en flygplats. Givetvis ska de till någon härlig plats. Alla ska det. Det är därför stället sjuder av upphetsning. ”Island! Reykjavik!” Hon behöver inte få frågan två gånger för att kliva in i strålkastarljuset. Så har det alltid varit. Vi växte upp tillsammans, föstes ihop på vartenda firande och varenda semester. Men vi är inte det minsta lika. Olivia var alltid en av de populära tjejerna, medan jag … ja, jag var det inte. Jag passade aldrig riktigt in.

Hon strålar mot sina vänner, som ser ut precis som 14

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 14

2022-04-07 13:55

henne.­Det långa raka håret, fuskpälskragarna, ett tjockt lager foundation och omålade läppar med kontur av läpp­ penna.­De olika färgerna på mössornas tofsar gör åtmin­ stone att man kan skilja dem åt. ”Det är Georgias möhippa!” säger Olivia. Kvinnan i den svarta mössan med rosa tofs kråmar sig mot sin pälskrage, som om hon vore en värdefull juvel i en ask klädd med fjädrar i mjuka pastellfärger. ”Åh, möhippekvällen”, säger jag. Givetvis. De har inte pratat om annat på Facebook i flera veckor, inte sedan den förra festen, en babyshower på ett slott i Skottland. ”Möhippeweekenden! Ingen firar bara en kväll längre”, rättar Olivia mig belåtet.

Med stor ansträngning sträcker jag ut munnen i ett leende. ”Okej, hoppas att det blir trevligt. Och grattis!” lägger jag till och hoppas att jag kan gå härifrån med det som finns kvar av min värdighet. ”Vad? Är det här Bet, din kusin som har varit förlovad tre gånger?” säger kvinnan med en mössa som matchar hennes foundation och har en babyblå tofs. Hon pekar på mig med en målad nagel och mäter mig med blicken.

De andra följer hennes exempel. Mina kinder blossar med ens, och jag önskar att jag kunde använda tidskriften för att fläkta mig. ”Haha, det är jag det!” försöker jag skämta, men inombords dör jag, ja, jag dör verkligen. Det är inte alls så! vill jag förklara, men jag finner inte orden. ”Vi har hört så mycket om dig”, säger en mössa med silvertofs, och jag hör en eller två fnissningar. Med ens är 15

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 15

2022-04-07 13:55

jag tillbaka i skolan igen, på skolgården, och blir retad av min kusin och hennes häxfölje. Jag tar ett djupt andetag.

Jag tänker inte låta det ske. ”Har ni? Bara bra saker hoppas jag!” skämtar jag. ”Så, Bet, hur går det med den mystiske Will? Har ni bestämt något datum än? Hur länge har ni varit tillsammans nu?” Olivia slickar sig nästan om munnen, som en katt som leker med sitt byte. ”Eh, låt mig se, ungefär fem år”, säger jag så nonchalant jag kan. ”Fem år!” svarar flocken med en mun. ”Och han är inte särskilt mystisk. Du har faktiskt träffat honom, Olivia”, säger jag bestämt. ”Förlovade! I fem år! Och inget datum spikat?” säger den blivande bruden. ”Eh, nej.” Min raka rygg kröks lite och jag önskar de­ sperat att flyget till Reykjavik ska ropas ut. ”Inget exakt­ datum. Än.” Jag sväljer. ”Det är fortfarande på planeringsstadiet. Du vet hur utmattande sådana här saker kan vara!” Jag rätar på ryggen och vänder mig mot den blivande bruden, som nickar instämmande, som om jag plötsligt blivit hennes själsfrände. ”Åh, Bet planerar ständigt. Hon har hela mappar fulla­ med idéer. Och hon har fått mycket träning, med tre förlovningsfester!” De skrattar allihop. ”Hon känner till var­ enda florist och bröllopsplanerare i närheten”, fortsätter Olivia. ”Pappa brukar skämta om att hon borde få sin egen parkeringsruta på bröllopsmässorna – minns du det, Bet?” Hon skrattar igen, och den här gången blir jag lite ilsken.

16

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 16

2022-04-07 13:55

Det är det som är problemet med att bo i en småstad: Alla känner till allt om varandra och ingen glömmer någonsin något. Ja, jag har varit förlovad förut. Men med Will är det annorlunda. Vi fann varandra direkt och träffades så mycket vi kunde, trots att han bodde i Bristol och jag fortfarande bodde hemma i West Wales. Vi kunde inte få nog av varandra i början av vårt förhållande. Han friade till mig i förtäckta ordalag, och vi följde våra hjärtan. Trots att alla sa till mig att det var för tidigt kändes det vågat, spännande och impulsivt. Precis vad jag behövde efter att farmor gått bort, efter all sorg. Inte långt därefter flyttade jag in hos Will i Bristol, och jag bor fortfarande kvar.

Första gången jag förlovade mig var jag sexton, med min barndomskärlek Rhys. Vi förlovade oss på skolavslut­ ningen och planerade att gifta oss inom två år, när han tagit sin examen. Jag planerade för en borgerlig vigsel och bestämde mig för att ha festen hemma hos mina föräldrar. Kostnaden skulle hållas nere så mycket som möjligt.

Men nästa sommar beslutade han sig för att läsa vidare på universitetet och jag blev kvar i Swn y Mor, med krossat hjärta, och bröllopsplanerna förpassades längst ner i en byrålåda ihop med mina andra barndomsminnen.

Och sedan, i tjugoårsåldern, var det Tom. Jag trodde att han var den rätte. Tom var kock och jobbade på ett av de stora hotellen vid havet. Vi var lyckliga. Och jag tror att det var det som störde Olivia mest. Jag hade hittat lyckan, och Olivia ville alltid ha det som andra hade. Så hon tog honom ifrån mig, och när hon insåg att hon fortfarande inte var nöjd dumpade hon honom. Vi försökte försonas 17

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 17

2022-04-07 13:55

efter det, men det fungerade inte. Jag kunde aldrig riktigt förlåta honom. Vi försökte, men i slutänden ville vi olika saker. Han ville driva en restaurang i Glasgow, medan jag drömde om en bar i Spanien, och till sist gjorde vi slut.

Sedan träffade jag Will och insåg att allt hos honom var precis vad jag drömt om. Alla älskar Will. Hur skulle man kunna låta bli? Han är utåtriktad, vänlig, rolig, intelligent och har ett bra jobb. För att inte tala om hans utseende: mörkhårig och vältränad … med väldefinierade arm­muskler. Han spelar till och med gitarr i ett band på den lokala puben. Han är som Danny O’Donoghue i The Script. Okej, han är inte irländare, men han har samma glimt i ögonen. När han kommer till en fest drar den i gång. Det var därför han var en sådan duktig resesäljare när jag träffade honom. Han fick alla att känna sig speciella. Och när han såg på mig kändes det som om jag var den enda människan på jorden. ”Så ni har fortfarande inte spikat något datum för den stora dagen?” skär Olivia igenom mina tankar, och hennes ögon glimmar skadeglatt. ”Nej, vi har haft så mycket att göra”, ljuger jag hastigt.

Vi har inte haft något att göra, förutom att kliva upp ur sängen, gå till jobbet, komma hem från jobbet, äta, sova.

Av någon anledning, trots att vi förlovade oss sex veckor efter att vi träffades, har vi aldrig lyckats bestämma något datum.

Wills mamma låg på sjukhus med lunginflammation, och vi besökte henne första dagen. Det var osäkert om hon skulle klara sig. Den kvällen, efter att vi mikrat makaroner­ 18

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 18

2022-04-07 13:55

och ost och kramats på soffan frågade Will om det var okej att han sa till henne att vi var förlovade. Han trodde att det kunde göra henne på bättre humör. Jag höll med. Det kändes spontant och spännande. Och det fick henne på bättre humör. Han lovade att fria till mig på riktigt när hon väl var frisk igen, han skulle gå ner på knä och allt på något romantiskt ställe, och sedan skulle jag få fria händer med bröllopsplaneringen.

Jag kastade mig in i planeringen för att försäkra mig om att det verkligen skulle ske. Att samla planer i min mapp påminde mig om hur roligt det skulle bli, medan verkligheten gled in i en mer vardaglig lunk. Hans mamma älskade att höra mig berätta om mina idéer, men det riktiga frieriet kom aldrig, och inget datum bestämdes. Vi bara gled in i ”förlovningszonen”. Will tyckte att vi skulle vänta tills vi ”fått ordning på tillvaron”. Vad nu det betydde.

Nu är vi fast i våra rutiner. Och jag skulle göra vad som helst för att få oss att komma ur dem.

Pling plong, låter det i högtalarna. Jag spänner öronen i förhoppning om att det är utropet om Reykjavik, men man söker bara en resenär. Sannolikt ett pass som blivit kvar i säkerhetskontrollen. ”Så, Bet, vad gör du här?” Olivia ser sig förväntansfullt omkring, helt klart efter spår av Will. ”Du jobbar väl inte här fortfarande?” fnyser hon nästan.

Jag kan inte säga till henne att ja, jag jobbar fortfarande här. Jag är för tusan trettiotvå år gammal! Är det här allt?

Ett jobb som går ut på att steka hamburgare och se på när alla andras liv rullar på, bokstavligt talat? Jag tittar upp 19

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 19

2022-04-07 13:55

på avgångstavlan och skannar igenom de avgående flygen.

Hennes vänner ser på mig som gamar som väntar på att ett djur ska bli påkört. ”Jobbar här? Gud nej.” Min käke spänner sig av lögnen.­ ”Faktum är att jag ska till Spanien. Malaga.” Jag nickar mot avgångstavlan. ”En eh … researchresa.” ”Säg inte att du tänker göra det till sist! Att du kommer skaffa den där baren du har drömt om! Bet har alltid pratat om att bo i Spanien och driva en bar”, berättar ­Olivia för sina vänner. Det är sant. Det har alltid varit min dröm, ända sedan min första semester där. ”Var är Will?” lägger hon till och ser sig omkring. ”På toa”, ljuger jag igen och känner hur det börjar dunka i huvudet. Vad är det jag säger? Berätta bara sanningen! ”Hon håller honom väl dold”, säger Olivia med höjda ögonbryn. Och vem kan klandra mig efter senaste gången? ”Hon och Will träffades i Spanien. Han var resesäljare”,­ förklarar hon för sina undersåtar, som suger i sig varje ord. ”Jag menar, du skulle vara jättebra på att driva en bar.” Hon ler mot mig och ilskan dämpas något. ”Tror du det?” frågar jag och sänker garden bara en aning. ”Bet vet verkligen hur man arrangerar fester. Kalkylblad, kostnader, teman … ja, med tre förlovningar har hon fått mycket träning!” De gapskrattar, och lågor av förödmjukelse flammar upp på mina kinder, liksom ilskan flammar upp i magen.

Och sedan kommer utropet om Reykjavik-planet, och lättnaden sköljer över mig, trots att jag inser att min rast 20

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 20

2022-04-07 13:55

snart är slut och att jag knappt hunnit ta en tugga av min macka. ”Det är vi!” tjuter den blivande bruden, och hennes skri skär rätt igenom mig. ”Trevligt att träffa dig, eh, Bee”, säger en annan kvinna. ”Hoppas det går bra med baren!” lägger en tredje till, och de nickar alla medhåll när de börjar röra sig mot gaten som en enhet. ”Är det verkligen det du ska göra? Hitta en bar?” Olivias ögon är uppspärrade av beundran och en stor dos misstrogenhet. ”Det är det”, säger jag bestämt och förvånar mig själv.

Jag tittar upp på avgångstavlan, och en liten låga av upprymdhet tänds inom mig. Varför skulle det inte vara min tur? Jag minns den unga Beti, med sitt hopp och sina drömmar, och en känsla av beslutsamhet väcks inom mig som en björn som vaknar ur sin vinterdvala. ”Berätta mer på Facebook, så kommer vi och hälsar på!” Och med de orden skyndar de mot sin gate, fyllda av iver inför sitt nya äventyr, livet som går vidare. ”Tre förlovningar och hon har aldrig lyckats gifta sig?” hör jag en av dem fråga Olivia, och sedan fnittrar de allihop.

Jag öppnar tidskriften, och där, mitt framför mig, finns en lista med barer och restauranger att hyra i Andalusien.

Min namnskylt faller till golvet och rullar in under hjulet på en bagagevagn. Jag tittar upp på avgångstavlan igen, sedan tillbaka på annonsen. Tänk om jag bara kunde hoppa på ett flyg och hyra en bar? Är det inte så folk gör? Skulle farmor tycka att det var okej att jag använde pengarna 21

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 21

2022-04-07 13:55

från spargrisen jag ärvde? Jag hade planerat att lägga dem på vårt bröllop. Jag tuggar på underläppen. Men utan ett bröllopsdatum, vad är poängen? Är det inte precis det här jag och Will behöver för att ta oss ur vår stiltje, för att påminna oss om det par vi en gång var? Ett eget ställe? En nystart? Skit i de nya underkläderna och kyckling biryani som jag tänkte beställa i kväll.

Vad vi behöver är ett äventyr! Vi behöver resa någonstans!

Och så fort vi kommer till Spanien och har rotat oss kan vi bestämma ett datum för bröllopet och skrika ut det på Facebook, det är jag säker på. Det här är vad farmor hade velat att jag skulle göra. Och det är vad jag tänker göra.

Jag trycker in förklädet och mössan under armen och ser på när min namnbricka spottas ut bakom bagagevagnens hjul, tilltryckt och skev. Jag lyssnar till dånet av ännu ett flygplan som lyfter, och den lilla gnistan inom mig flammar plötsligt upp i takt med ljudet.

Jag ser på annonserna i tidskriften igen. Det är särskilt en som talar till mig – Butterfly Bar. Den ligger precis vid hamnen och är inom min budget. Jag skickar ett sms till Will och ber honom möta mig efter jobbet. Will är bra på sitt jobb, men han skulle hellre bara vilja spela gitarr i ett band. Och var hittar man en bättre plats att göra det än i soliga Spanien?

Jag böjer mig ner och tar upp min namnbricka. Dit jag ska resa kommer alla att känna till mitt namn. ”Ska du till Betis bar?” föreställer jag mig att semesterfirarna frågar varandra. Ja, det ska jag! Inga fler hamburgerrestauranger för min del. Beti Winter är äntligen på väg någonstans.

22

22-16 Polaris Thomas, Spanska körsbärs, 7 apr.indd 22

2022-04-07 13:55