HÄLS NINGA R FRÅN
Den skotska vinterön
Översatt av Maja Willander
Översatt av Maja Willander
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 3
2021-10-01 11:37
Av Jo Thomas har tidigare utgivits på svenska: Den italienska olivlunden, 2021 Den franska lavendelgården, 2021 Originalets titel: Coming Home to Winter Island Copyright © 2019 Jo Thomas Omslag av Sanna Sporrong Översatt av Maja Willander Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2021 ISBN: 978-91-7795-613-6 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 4
2021-10-01 11:37
Till Ali Shone, en musiklärare som ingen annan. För att du inspirerar mig med ditt arbete med stroke-kören och demenspatienter och för att du är så mycket mer än en musiklärare. För allt stöd du gav genom att finnas där, hjälpa och hela med sång. Och till Anita Burgh, för att du tidigt sa till mig att jag kunde skriva och för din kärlek till gin! Tack Annie för att du styrde in mig på den här vägen.
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 5
2021-10-01 11:37
Prolog ”Andas”, uppmanar jag mig själv beslutsamt. ”Andas ända från rumpan!” Jag spänner mina skinkor och drar in luften genom näsan för att sedan blåsa ut den sakta och länge genom munnen, utan att tillåta mig att känna ens en gnutta nervositet. ”Bara andas!” In. Och ut. In. Och ut. Phuuuu! Mina skinkor lyfter, följda av mina höfter och sedan diafragman. ”Andas från rumpan!” upprepar jag och räknar genom att pressa ett finger i taget mot tummen och på så sätt jaga bort tvivel och orosmoment och ta kontroll. Jag fokuserar på räknandet och inte på någon sista minutennervositet som kanske försöker leta sig in. Det är det här jag har förberett mig inför. Ett leende tar form: Nu är det dags! Till sist! Jag har väntat på den här dagen länge nu och jag vill insupa varenda liten del av framträdandet och minnas det. Jag kan fortfarande känna smaken av honung och citron från det varma teet på tungan. Jag kastar en blick på Jess, min bästa vän och manager för bandet. Hon är mycket nervösare än jag. Jess skriver nya låtar som vi sedan blandar med covers som jag sjunger med min country/blues/ 9
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 9
2021-10-01 11:37
jazz-sångstil. Jag vänder mig om och kastar en blick på resten av bandet och ger dem ett uppmuntrande leende. Där är trummisen Moira som ser lika avslappnad ut som alltid medan hon drar med händerna genom sin korta, taggiga frisyr. Gwilym på keyboards, som nervöst låter fingrarna löpa över tangenterna och sedan ser kärleksfullt på den omedvetna Moira medan han väntar på att hon ska räkna in takten. Ali på kontrabas, lika lång och imponerande som sitt instrument, med en väldigt hög pannlock som gör henne ännu mer imponerande, vilket är skälet till att män är livrädda för henne, men hon kan inte fatta varför ingen någonsin vill bjuda ut henne. Hon spelar basgitarr också. Våra två körtjejer är Lulu och Pixie Rose, som även spelar trumpet och saxofon. Vi umgås inte så mycket med dem. De dyker upp när de behövs och gör sitt jobb. Och de gör det riktigt bra. Båda två vill ha egna karriärer, förstås, men på det här sättet får de in en fot i branschen. Och sedan är det ju Jess själv, i en snygg svart byxdress, på gitarr och ibland mandolin, som håller ihop oss alla som en herde sin flock. Hon är fantastisk. Hon nickar åt mig och ger mig den diskretaste av blinkningar. Vi vet alla hur viktig den här spelningen är. Den skulle kunna förändra allt, för oss alla. Jag vet hur mycket de förlitar sig på att jag gör mitt bästa. Jag tittar upp. I dag måste jag få taket att lyfta. Vi har förberett oss inför den här dagen sedan vi först bildade bandet och pratade om våra drömmar om att nå hela vägen fram. För Jess och mig var det när vi träffades på en öppen scen-kväll för nästan tjugo år sedan. Vi fann varandra direkt och började 10
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 10
2021-10-01 11:37
skriva låtar och uppträda, och sedan dess har vi lagt till fler medlemmar i bandet. Givetvis har vi alla gjort våra egna grejer också, för att dra in pengar. Jag sjunger solo på en pianobar, och Jess gör samplingar till ett musikföretag online, men vi har hållit bandet vid liv och utökat familjen och hela tiden utvecklats. Det har varit en lång resa, men det här är förhoppningsvis kvällen då vi alla når vårt mål tillsammans. Och så är det Joe också, förstås, som sitter ute i publi ken och antagligen är lika nervös som oss andra, kanske mer. Det är mycket som står på spel i kväll för honom också. Snygga, smarta, roliga Joe, som har varit min största supporter sedan jag först träffade honom, på en tevesänd musiktävling mellan olika band. Hans band föll bort redan tidigt i tävlingen men Jess och jag gick vidare, tills vi blev utslagna precis innan showen skulle sändas. Joe slutade spela gitarr efter det; det var bara en hobby, sa han. Han och några polare från jobbet hade anmält sig på skoj, i förhoppning om att bli de nya Take That – ”något för mammorna”. Ingen av dem kunde egentligen sjunga eller dansa, men de var supersnygga. Han övergav tanken på omedelbar framgång och berättade i stället för mig hur han kunde hjälpa min karriär att ta fart med sina idéer kring marknadsföring. Det tog flera år innan jag till sist gick med på att gå på dejt med honom. Men hans enträgenhet gav resultat och nu har vi varit ett par i snart fyra år. Jag tar djupa andetag och räknar på fingrarna igen. Jag känner mig upprymd, som om det är julaftonsmorgon och en trave julklappar ligger under granen och jag väntar 11
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 11
2021-10-01 11:37
på att få se folks ansiktsuttryck när de ser vad jag har köpt till dem. I Joes fall är det en speciell julklapp. Ringen som har legat i sin ask i nästan ett år nu. Den jag lovade ta på mig när allt var klart. När jag gjort det jag ska i kväll. När jag har fått mitt skivkontrakt. Så snart jag kan gå vidare till nästa kapitel i mitt liv kommer jag att vara redo att bestämma ett datum. Efter nästan fyra år tillsammans börjar livet till sist arta sig för mig och Joe. I morgon har allt ordnat sig. Det är vår tid nu. Och för min skull vill han det här lika mycket som jag. Han har stöttat mig genom alla tillfällen då jag har sjungit för en handfull människor, när konserter har blivit inställda, liksom när de har varit utsålda och vi har svävat hem som på moln. Han har alltid trott på mig, till och med när jag själv har varit nära att ge upp. Han har fått mig att fortsätta, att tro på mig själv och på att den här dagen skulle komma. Han har varit nöjd med att vänta i kulisserna, så att säga, och jag vill att han ska njuta av det här lika mycket som jag. Det vet jag att han kommer att göra. Han är därute nu, i publiken. Han har med all säkerhet champagnen på kylning. Han har till och med bjudit in sin familj. Joe älskar att göra en stor sak av allting. Han kommer att berätta för alla hur bra jag är och organisera fototillfällen för eventuella groupies. Han tror att jag kommer att bli nästa stora kvinnliga röst. Jag avskyr att tänka på saker och ting på det sättet. Jag föredrar att bara göra mitt bästa. Joe tar hand om all publicitet, och det låter jag honom gladeligen göra, även om hans entusiasm i fråga om mig är 12
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 12
2021-10-01 11:37
lite pinsam ibland. Jag är inte den stora artist han säger till folk att jag är, inte än. Men eftersom han jobbar med pr vet han hur man väcker uppseende, och om det leder till en chans att marknadsföra mig, så varför inte? Han säger att vi måste starta hajpen och sedan kommer folk att följa efter. Vilket är förklaringen till att kvällens spelning är så viktig för oss båda. Den här spelningen – en kväll då artister och band framför sina favoritjulsånger veckan före jul, med en talangscout på plats, här på teatern i vår hemstad – känns helt enkelt perfekt. En perfekt möjlighet att till sist få rota sig. Och jag vet att Joe också känner det. Han vill att jag ska lyckas, det säger han till mig hela tiden. Doften av kolsyreisen får mitt adrenalin att rusa medan jag andas in … och ut och fokuserar på mållinjen, som en långdistanslöpare. Jag har ägnat många år åt att lägga all min tid på träningen och de små evenemangen. I dag är det min stora tävling, och jag kommer att göra allt det jag har övat på. Jag tänker sjunga så att hjärtat brister. Mina skinkor spänns och slappnar av i takt med andningen, medan röken virvlar runt mina fotleder. Jag är helt fokuserad på uppgiften. Det finns en talangscout i publiken, med ett kontrakt som är redo att skrivas på, och en producent från ett skivbolag som redan är intresserade av oss. Det är nu det händer. Vår tid: bandets, min och Jess, min och Joes. Till sist. Och jag är redo. Jag ser på Jess med sin gitarr. Hon håller kvar min blick, stadigt och uppmuntrande, meddelar mig att hon inte tänker låta mig falla, och jag ger henne samma budskap. Vi finns här för varandra. Vi känner varandra så väl; vi 13
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 13
2021-10-01 11:37
förstår precis hur den andra fungerar och hur vi ska stötta varandra. Sedan nickar hon och vänder sig mot Moira, som slutar leka med sitt taggiga hår och lyfter trumpinnarna, med ens väldigt fokuserad medan hon väntar på signalen från Jess. Jess kollar av alla i bandet en sista gång. Allas ögon är på henne. Jag spänner skinkorna så hårt jag kan under mina tajts. Hon nickar till Moira, och bandet stämmer in när hon räknar in oss med trumpinnarna. En, två, tre … Musiken börjar, ridån går upp. Jag följer den med blick en, och det skarpa ljuset stänger med ens ute alla andra bilder och ljud. Jag anstränger mig för att fokusera på mållinjen, längst bak i lokalen. Någonstans i publiken sitter den person som kommer att förändra våra liv för alltid och till sist ge oss det genombrott vi arbetat för under alla dessa år: slavat på kaféer och barer, skrapat ihop pengarna till hyra och sånglektioner medan vi klamrat oss fast vid drömmen om att till sist få skriva på ett skivkontrakt. Rusat från skiftjobb till rep med bandet och offrat allt annat för betalda spelningar. Det är Joe som har hjälpt mig att hålla fast vid drömmen. Till sist är skivindustrin intresserad av oss. Alla dessa år av arbete och lansering av bandet har gett lön för mödan. Nu händer det. Introt byggs upp till ett crescendo. Jag lyfter blicken, sänker axlarna och slappnar av i skinkorna, redo att låta min röst göra jobbet. Jag ler medan jag kliver in i min trygghetszon. Det är det här jag kan. Det är det här jag alltid har kunnat. Och nu är det dags att göra det till mitt allt. 14
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 14
2021-10-01 11:37
Plötsligt blixtrar det till, en kamera eller en mobilblixt, och med ens, utan förvarning, visar hjärnan en bild på min pappa, blåljusen, sjukhusskylten. Inte nu! Jag får inte tänka på det nu! Jag motar bort bilden så beslutsamt jag kan och spänner skinkorna riktigt hårt, andas ut och låter det bluesiga, jazziga soundet skölja över mig. Återigen med fullt fokus tar jag den första tonen. Men trots att min mun öppnas kommer inget ut. Inte ett ljud. Jag misslyckas. Jag gräver djupare och rycker sedan till när något i min hals snäpper till och det enda som hörs är ett kraxande. Plötsligt grips jag av rädsla, en hand griper tag om min strupe och stryper mig. Jag vänder mig mot Jess, som ser på mig med stora ögon. Hon behöver inte säga vad hon tänker. Jag tänker det också! Vad i helvete är det frågan om? Vart har min röst tagit vägen?! Medan bandet spelar vidare kliver jag sakta ut i röken, i skuggan i kulisserna. Tysta, varma tårar rinner över mina kinder när min stund i strålkastarljuset är över och besvikelsen gör luften tung att andas.
15
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 15
2021-10-01 11:37
Kapitel 1 ”Vila!” säger läkaren nästa morgon på sin mottagning. ”Din röst behöver få vila.” Och sedan då? Jag antecknar i rasande fart på blocket framför mig, gör en skåra i papperet med mitt frågetecken. Jag vänder mig desperat från Joe till läkaren. Lukten av rengöringsmedel i det skinande rena undersökningsrummet gör mig illamående. Jag avskyr läkarmottagningar, precis som jag avskyr sjukhus. Alltför många dåliga minnen. Lukten får allt att komma tillbaka. ”Som jag sa, försök att inte prata för mycket. Ingen sång.” ”Ingen s…” Min röst spricker igen och avbryter mig mitt i ordet. Ingen sång? klottrar jag ner. ”Nej, ingen. Inte på ett par veckor. Och sedan får vi se”, säger läkaren, och hennes julörhängen dinglar glatt. Se vad? skriver jag. Hon svarar inte men tittar upp och ser rakt på mig. När kommer jag att kunna sjunga igen? skriver jag hastigt. Är det knutor? ”När får hon rösten tillbaka? Hur länge dröjer det?” 16
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 16
2021-10-01 11:37
säger Joe, lite kortare i tonen än jag skulle ha föredragit, men jag vet att han är lika orolig som jag. Han sträcker sig fram och lägger sin hand på min och kramar den hårt, uppmuntrande. Tar kontroll över situationen när det känns som om hela min tillvaro är på väg att rämna. ”Stämbandsknutor är ganska vanliga”, säger läkaren och vänder sig till oss båda. ”Men det verkar inte vara det som är problemet. Det finns inga uppenbara tecken på sådana.” ”Så vad är det?” kräver Joe att få veta. Hon tar ett djupt andetag. ”Stämbanden kan bli överansträngda om man har använt sin röst för mycket eller om man själv är stressad.” Jag rynkar pannan och tänker svara, men hon håller upp en hand för att hejda mig och pekar på pennan och papperet. ”Försök att inte prata för mycket. Drick mycket vatten, sov mycket; vila, satsa på yoga och röstterapi. Ansträng inte rösten genom att försöka hosta för att få tillbaka den. Du kommer att kunna prata igen när din röst har fått vila.” ”Och sjunga då?” Joe får en djup rynka mellan ögonen. ”Det är hennes yrke. Hon är på väg att slå igenom på riktigt.” Läkaren ler och nickar tålmodigt. ”Om du kommer att kunna sjunga?” Hon ser på mig och skakar sedan på huvudet en aning. ”Ledsen men det kan jag inte svara på. Sångrösten kanske kommer tillbaka, eller …” Hon rycker på axlarna, medveten om hur smärtsamt hennes uttalande är. ”Det kan bara tiden utvisa.” 17
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 17
2021-10-01 11:37
”Du vet inte?!” Joe släpper min hand och kör fingrarna genom håret så att hans v-formade hårfäste blir synligt. ”Men det här betyder ju allt! Det kan vara en ren katastrof!” Jag känner hur jag glider djupare och djupare ner i mörkret. ”Som jag har sagt kan bara tiden utvisa det”, upprepar hon. Tid är det enda jag inte har. Vi har spelningar bokade över hela julen och nyåret. Och en talangscout som måste få se vad vi kan! ”Försök få lite vila”, säger hon till mig och upplyser mig på så sätt om att vårt tiominutersmöte är slut. ”Njut av julen och försök vila.” Det är lätt för henne att säga, tänker jag när jag reser på mig och känner mig omtumlad. Joe tackar inte läkaren utan marscherar bara därifrån. Jag skulle vilja be om ursäkt å hans vägnar. Han brukar inte vara otrevlig, faktum är att han är motsatsen, en riktig charmör, i vanliga fall. Hela bandet älskar Joe. Han är rolig, och till och med flörtig. Men jag kan inte förklara allt detta på det lilla blocket som han köpte till mig i kiosken, så i stället nickar jag till tack och hon ler ett trött leende, som om hon har sett allt det här förut. ”Försök att inte oroa dig”, säger hon när jag går ut ur rummet. Men oroar mig är precis vad jag gör. Hela mitt liv står på spel här. Mitt och bandets, mitt och Joes. Vi hade planerat allt. En stillsam juldag för att fira vår förlovning, inklämd mellan spelningarna, och sedan en fest när den hektiska jul- och nyårsfestsäsongen är över, när 18
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 18
2021-10-01 11:37
inget annat är på gång. Slå på stort och visa det för omvärlden. Jag lämnar mottagningen, där glitter och billig grannlåt hänger från varje tom yta och på en gran utanför som svajar i det fuktiga, grå decembervädret. Jag tittar ner på min telefon och tankarna far runt i hjärnan. Få lite vila, sa hon. Njut av julen. ”Jag meddelar Jess”, säger Joe, som står i entrén med kragen uppfälld. Han tar fram mobilen, tar återigen kontrollen, medan jag står där som bortdomnad och lyssnar på julsångerna som hörs från radion i väntrummet och stirrar på det fuktiga glittret i granen. Det drar kallt så fort någon kommer in eller går ut och dörrarna öppnas och stängs. Trots att värmefläkten blåser varm luft ovanför mig är det iskallt och jag darrar. Jag är inte säker på om det är på grund av chocken eller kylan. Vi hade ett helt gäng spelningar inbokade över julen, som Jess nu måste ställa in – om hon inte kan hitta en tillfällig ersättare för mig. Och jag kan inte ens förmå mig till att fråga om talangscouten. Jag tittar ner på min telefon men kan inte komma på någon att messa, med undantag för Jess, och det har Joe redan gjort. Hon kommer att berätta för bandet. Jag känner bara att jag har svikit dem alla. ”Det kommer att gå bra.” Joe vänder sig mot mig och tar mig om axlarna. Jag tittar upp på honom och önskar att jag kände mig lika övertygad som han låter. ”Läkaren har rätt”, säger han beslutsamt. ”Du behöver vila din röst. Gör precis som hon säger. Jess håller igång allt med 19
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 19
2021-10-01 11:37
bandet.” Han ser på sin mobil igen. ”Jag pratar med Lulu om att ersätta dig medan du är borta. Du har väl hennes nummer.” Han tar min telefon och skrollar igenom kontaktlistan. Jag känner en panikbubbla stiga inom mig, som om jag försöker hålla fast vid allt jag arbetat för. Jag vill inte att någon annan ska ta min plats. Han tittar upp. ”Hon håller bara ställningarna medan du är borta”, säger han, som om han läser mina tankar. Han känner mig så väl. ”Vi håller låg profil”, lägger han till, den ständige pr-konsulten. Ett sms plingar till i hans mobil. ”Jess tror att bandet fortfarande kan ta spelningarna”, säger han. Han försöker sig på ett leende. ”Jag tror att hon gör rätt som fortsätter. Bandet kan inte svika folk så här nära inpå julhelgen och ställa in spelningar i sista minuten.” Jag försöker argumentera emot och säga att jag kanske kommer att må bra om några dagar. ”Jag kanske …”, kraxar jag. ”Schh …” Han drar mig till sig och tystar mig. ”Kom ihåg vad doktorn sa.” Han nickar mot blocket i min hand. Jag börjar redan avsky det. Det står mellan mig och den enda verklighet jag har känt till i nästan hela mitt liv: sången. Jag drar mig undan. Jag skulle kunna köra playback, skriver jag. ”Det är en tanke”, säger Joe. ”Men om talangscouten kommer tillbaka kommer hon att märka det.” Han skakar på huvudet. ”Vi vill att din röst ska bli återställd. Doktorn uppmanade dig att vila. Ta ledigt över jul. Bandet klarar 20
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 20
2021-10-01 11:37
sig. Det ska jag se till.” Han ler och kysser mig. ”Jag håller ett öga på allt tills din röst är tillbaka”, lägger han till, med bara en gnutta panik i blicken. Jag ser på honom. Snygga Joe. Jag älskar att han är lika engagerad i min karriär som jag är. ”Och sedan, när du mår bra igen … får vi hoppas att vi fortfarande har chansen att få det där skivkontraktet.” Hans besvikelse smyger sig in. Han lyfter min haka med sitt finger. ”Då kanske vi kan börja fira att vi är ett par. Vi skulle fortfarande kunna förlova oss, du vet, om du vill. Vi måste inte vänta.” Men jag vill vänta. Jag vill att vi ska ha ett skivkontrakt, känna att vi har något slags fast grund att bygga resten av våra liv på. Jag skakar på huvudet och jag vet att han förstår. ”Jag håller med. Det kommer att bli underbart att få skivkontraktet och sedan verkligen fira. Så, okej, boka in dig på något riktigt fint ställe. Du kanske kan åka iväg och bo med din mamma … eller det kanske inte är en så bra idé.” Han ler. ”Du behöver komma bort, någonstans där du kan vila. Bort från bandet så att du inte känner att du måste tillbaka innan du är redo. Jag lovar att jag kommer att hålla ett öga på saker och ting här.” Han kysser mig igen. ”Det kommer att gå bra, Rubes. Du är ämnad att uträtta stordåd. Det här är bara en liten motgång. Vi förlovar oss nästa år. Då är du i form igen.” Men kommer det verkligen att gå bra? Jag släpper sakta hans händer och vi går åt varsitt håll till våra parkerade bilar. Joe har rätt. Jag kan inte bara sitta i lägenheten och 21
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 21
2021-10-01 11:37
inte göra något alls, det skulle göra mig galen. Jag skulle kunna åka iväg och bo hos mamma i Spanien, som han föreslog. Jag tror åtminstone att hon fortfarande är kvar där. Mamma gillar att leva i nuet och reser iväg och besöker både gamla och nya vänner imponerande ofta. Så har det alltid varit. Hon har aldrig gillat att stanna kvar på samma plats alltför länge. Jag stoppar in nyckeln i skåpbilens lås – ja, jag har fortfarande en bil som kräver att man faktiskt stoppar in nyckeln i låset – och kliver sedan in och sätter mig i förarsätet. Duggregnet samlas på vindrutan och gör det nästan omöjligt att se ut. Jag tittar ner på min mobil. Det skulle åtminstone vara varmt och soligt om jag åkte och hälsade på mamma. Men å andra sidan vore det inte mycket till vila. Mamma vilar inte. Hon älskar att umgås. Det skulle vara ständiga cocktailpartyn där hon presenterade mig för nya vänner. Inte alls särskilt vilsamt. Mina fingrar rör sig över knappsatsen, men i stället för att messa mamma märker jag att jag googlar varma och vilsamma semesterorter … och undviker ordet jul! På nolltid hittar jag det. En tre veckor lång temaresa, en tyst retreat med yoga på Teneriffa. Sol, tystnad, vila. Precis vad doktorn ordinerade, tror jag. Men när jag ser priset flämtar jag till. Alla pengar jag har sparat till förlovningsfesten skulle gå åt. Men om min röst inte blir vad den en gång var kommer inget av det andra ändå att bli verklighet. Jag tuggar på underläppen. Jag behöver det här, tänker jag, och sedan knappar jag snabbt in mina personuppgifter och mitt kortnummer och trycker på 22
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 22
2021-10-01 11:37
sänd, innan jag hinner ändra mig. Jag tittar på när den lilla cirkeln snurrar runt, behandlar mina kortuppgifter, och sedan, till sist, informerar skärmen mig om att mitt köp är avslutat. Puh! Jag drar en lättnadens suck. Tack och lov behöver jag inte köpa många julklappar. Bara något litet till Joe, något att skicka till mamma – vanligtvis en flaska med någon alkoholhaltig dryck – och några saker till Jess och resten av bandet. Jag kommer att köpa något riktigt fint till dem alla på Teneriffa, beslutar jag mig för och messar sedan Jess för att informera henne om planerna. När jag får en e-postbekräftelse från retreaten blir jag genast på bättre humör. Jag föreställer mig den varma s olen mot mitt ansikte, havsluften som gör det lättare att andas när jag deltar i morgonens stretchövningar. Det här är precis vad jag behöver för att komma ifrån en jul hemma, där jag skulle vara fångad med en trave julkorgar och alla säsonger av Bodyguard och Killing Eve att ta igen, medan jag kände mig stressad över att inte kunna uppträda. Jag vrider om nyckeln i tändningslåset och radion börjar spela. Det är den blivande julettan, det här årets vinnare av X Factor. Jag stänger hastigt av den. Det är inte det att jag inte önskar dem all tur i världen. Det gör jag. Och de kommer verkligen att behöva en hel del tur. Men det handlar om hårt arbete också. Och på något sätt påminner låten mig om allt jag precis har gått miste om, hur min tur har tagit slut. Jag öppnar munnen och försöker få fram en ton, bara för att kolla om rösten verkligen är borta och inte bara jäklas med mig … Inget. Japp, den är borta. Låt oss hoppas att den bara tagit en liten vintersemester och 23
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 23
2021-10-01 11:37
att retreaten på Teneriffa är det enda som behövs för att väcka den till liv igen. Jag messar Joe och Jess och berättar om min plan. Åk iväg! svarar Jess. Åk iväg och vila. Du vilar aldrig nuförtiden! Hon kan ha rätt. Jag har inte tid att vila, inte med två deltidsjobb, mina kvällsspelningar med bandet och mina solokvällar på pianobaren. Jag messar båda mina chefer och berättar att jag är bortrest. Ingen av dem blir glad, milt uttryckt. Gör det! insisterar Joe. Doktorns ordination! Du måste, skriver Jess. För bandets skull såväl som din egen! Hon har rätt. Det här handlar inte bara om mig. Jag sabbade gårdagskvällen för oss alla. Jag måste ställa allt till rätta. Teneriffa, här kommer jag! Jag skickar en ledsen emoji till bandets gruppchatt och meddelar dem att jag kommer tillbaka snart, och sedan skrollar jag igenom alla deras meddelanden om att de hoppas att jag mår bra och önskar mig lycka till. Till och med Moira skriver att de redan saknar mig och att jag får krya på mig snart och komma tillbaka till scenen där jag hör hemma och är en i familjen. Meddelandet är ovanligt känslosamt för att komma från Moira och får mig att le med tårar i ögonen. När jag ska lägga ner telefonen bredvid mig och starta motorn lyses skärmen upp av ännu ett meddelande. Det är antingen Joe eller Jess, tänker jag. Jag skulle kunna låta det vara tills jag kommit hem. Å andra sidan kan det vara 24
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 24
2021-10-01 11:37
retreaten som vill veta vilken tid jag dyker upp. Jag känner ett litet pirr av förväntan i magtrakten. Det här kanske kommer att bli bra trots allt. Jag tar upp telefonen och läser meddelandet, för att sedan läsa det igen, bara för att kontrollera att jag förstod saken rätt. Vad i hela friden …?
25
21-39 Polaris Thomas, Vinterön, 1 okt.indd 25
2021-10-01 11:37