9789177955719

Den största gåvan

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 1

2022-06-16 13:07

KATRINE

WESSEL Den största gåvan

Översättning: Eva-Maria Gelotte

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 3

2022-06-16 13:07

Originalets titel: Den største gaven © Katrine Wessel, 2020 Publicerad enligt överenskommelse med Pitch Forlag AS Omslag av Hanne Løvdal Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN : 978-91-7795-571-9 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 4

2022-06-16 13:07

Vrede gör dig mindre, medan förlåtelse tvingar dig att växa och bli större.

C H E R I E C A RT E R - S C O T T

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 5

2022-06-16 13:07

1 London, november 1900 Den unga lady Rose Ashmore banade väg i trängseln av fina fruar och fröknar som skockade sig framför diskarna i det exklusiva varuhuset Harrods på Brompton Road.

Tjänsteflickan, Paige, som var både liten och spenslig, hängde efter som på släp och hade ett kolossalt besvär med att inte försvinna i havet av tjocka kappor, muffar och allsköns tillhörigheter.

Det var mycket folk inne i det populära varuhuset under vanliga vardagar, men nu när veckorna raskt gick mot jul, var det uppenbart fler än Rose som ville vara tidigt ute med inköpen.

Det glänste i fina silkesstrumpor som visades fram under ljuset från de glittrande ljuskronorna. Doften av potpurri och kryddig parfym fyllde luften. Rose hade redan provsmakat flera sorters konfekt – och köpt några askar också. Mormodern, lady Annabel Ashmore, var speciellt svag för chokladöverdragna tryfflar, och några söta frestelser kunde säkert komma väl till pass för den som önskade sockra hennes syrliga kommentarer. Hon hade funnit den perfekta gåvan till Elizabeth. Mostern var passionerat intresserad av trädgårdsarbete och skulle få ett nytt arbetsförkläde med matchande trädgårdshandskar, och för att väga upp för den praktiska gåvan hade Rose valt en väldoft som faktiskt doftade som 7

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 7

2022-06-16 13:07

rosenträdgården på Oaktree Manor, familjegodset i Surrey, när den stod i full blom.

Rose hade prydligt skrivit ner allt som skulle göras före jul i en liten, skinninbunden anteckningsbok. De färdigtryckta julkorten med illustration av ett muntert julkalas och med önskan om en ”Merry Christmas” skrivet i rött, var för längesen skrivna och postade. De allra flesta skulle till familj och väninnor i Trondheim.

Rose var säker på att modern skulle ha varit stolt om hon såg hur förberedd och ordningsam dottern hade blivit. Och i år kändes det speciellt viktigt, som nygift och blivande Lady of the Manor på Oaktree. Rose hade bestämt sig för att julfirandet på familje­ godset skulle bli bättre och flottare än i fjol. Inte för att det skulle så mycket till. Så besviken hon hade blivit när hon anlände till godset med Dimpy ett par dagar före jul, bara för att upptäcka att knappt en julkrans var upphängd. Det fanns visserligen rikligt med julmat och kakor på bordet, men den goda stämningen, atmosfären, pyntet och dofterna uteblev. I år skulle allt bli annorlunda. Nu var hon arvingen till Oaktrees hustru, och godset skulle både dofta och glänsa av jul. Hon vände sig mot tjänsteflickan, som hade röda, varma fläckar på kinderna. – Nu säger vi oss vara nöjda med dagens inköp, Paige. Min make väntas tillbaka från kontoret vilket ögonblick som helst. Vi satsar friskt i morgon i stället. * Peter Edward ”Dimpy” Ashmore satt i vagnen som rullade raskt genom Citys stenbelagda gator. Smeknamnet hade han fått på grund av smilgroparna. Tydligt framträdande när han var en knubbig pojkvasker, inte fullt så synliga nu längre. Det konstanta skakan­det minskade inte oron som hade fäst sig i kroppen. Allt på grund av det där enda, som var så sant, och ändå så absurt – och 8

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 8

2022-06-16 13:07

som ingen annan under några omständigheter fick veta. Minst av alla Rose. De var nygifta, för tusan, och allt hon tänkte på, talade om och drömde om, var deras framtid på Oaktree Manor och på den vackra, perfekta familj de en dag skulle skapa. För varje ord hon yttrade om det, desto uslare kände han sig. Det var nästan så han inte stod ut med att vara hemma.

Dimpy pressade hårt ihop läpparna. Du är feg, Peter Ashmore, tänkte han. Feg som inte talar om sanningen för henne och står för det du har gjort. Rose älskade honom, och han var säker på att hon skulle sträcka sig långt för att förlåta honom … Ändå höll fruktan honom tillbaka. Fruktan för vad familjen, bekanta och affärskontak­ ter skulle säga och göra, och vad som faktiskt kunde ske om Rose inte förmådde förlåta honom. Efter en mångårig kamp hade han äntligen lyckats övertyga faster Annabel om att han var en värdig arvinge till Oaktree. Farbror Charles hade lärt honom allt som fanns att veta om hästar, och om att driva en stor egendom som Oaktree. Han kunde inte låta allt det gå fel nu. Inte på grund av ett misstag han hade begått. Det stack plågsamt i bröstet med­ detsamma. Ett misstag … Han skrattade ett tomt skratt. Så cyniskt det lät. Det hade inte känts som ett misstag den gången.

9

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 9

2022-06-16 13:07

2 Rose gick ut i hallen när Dimpys vagn rullade upp framför ingången till Ashmore House, som låg i ett av Londons mest fashionabla områden. Hon hade gjort det till vana att önska maken välkommen med en kyss på kinden innan husan hann ta hatten och rocken, och innan Dimpy hann gå in på kontoret för att göra klart något pappers­arbete, eller smita uppför trappan för att byta om.

Hans rock hade redan hunnit bli våt på axlarna under de få stegen från vagnen och uppför trappan. Hans kind var kall mot hennes läppar.

– Har du inte paraplyet med dig? frågade hon.

– Jag glömde det visst på kontoret, svarade han.

Rose skakade skrattlystet på huvudet. – Hur det är möjligt att glömma det i det här vädret, förstår inte jag. Jag kom förresten just hem själv. Från Harrods. Hon himlade med ögonen. – Du skulle ha sett alla människorna, Dimpy. Det var nästan omöjligt att röra sig där inne. Men jag fick tag i det mesta av det jag hade kommit dit för, och vet du, jag har skaffat biljetter till julföreställningen på Royal Albert Hall, minns du att jag nämnde den? Den som stod annonserad i The Times, och som … Hon avbröt sig när hon lade märke till hans min. – Jag trodde du skulle bli glad …

– Kan jag bara få klätt av mig ytterkläderna innan du gör upp planer för resten av året? Han vände Rose ryggen och räckte hatten och rocken till husan.

10

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 10

2022-06-16 13:07

Det hade varit lättare om han log, skrattade eller blinkade spjuveraktigt när han sa det, men han hade varit allvarlig och irriterad innan han vände sig bort. Besvikelsen sved i Rose. Hon hade glatt sig åt att berätta för Dimpy om sin dag och allt hon såg fram emot att de skulle göra tillsammans. Att bli avfärdad på det sättet, som om hon hade gjort något fel eller var plågsam, tyckte hon illa om. Hon hade bara velat glädja honom. Det kändes nästan bra när besvikelsen gled över i trotsighet. – Du har tillbringat så mycket tid på kontoret den senaste tiden. Jag trodde du skulle finna det festligt och befriande, men så fel kan man ta.

Rose vände sig demonstrativt om och gick tillbaka till salongen.

Dimpy följde efter henne.

– Det var inte meningen att verka otacksam, Rose, sa han och kom upp bakom henne, där hon hade ställt sig vid fönstret. Han strök henne över axlarna och ner över armarna. – Och du har rätt, jag har tillbringat mycket tid på kontoret den senaste tiden. Jag lovar att gottgöra det.

Om han hade sett hennes ansikte, skulle han ha uppfattat det svaga leendet. Kvinnolist. Det gällde att använda den med omsorg, och Rose hade levt länge nog för att ha lärt sig ett knep eller två.

Dessutom fick han som förtjänat. Maken kunde gott få känna på det dåliga samvetet en stund till.

– Det är bara något jag måste få undanstökat innan vi kan fira jul tillsammans, sa han och kysste henne i nacken.

Det sände omedelbart ilningar utefter hennes ryggrad. Bra och dåliga på en och samma gång. Förstod han inte att hon saknade att ha honom hos sig? Inte bara fysiskt, utan hela honom. Att tala med honom och drömma tillsammans. De skulle lägga upp planer för framtiden, så som de hade gjort på bröllopsresan till sjöarna norrut i England i höstas. Det hade varit bekymmersfria veckor, miltals från allt som drog bort hans uppmärksamhet från henne. Och det 11

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 11

2022-06-16 13:07

var bara ett par månader sedan. Nu var allt förändrat, och hon förstod inte varför. – Jag kan ge biljetterna till några andra, sa hon tyst.

– Jag måste inte till varje pris gå på teatern, Dimpy.

Hon kunde höra hans lilla suck som följde. Maken som varsamt tog tag i hennes arm och vände henne mot sig.

– Hör här, började han allvarligt och fångade hennes blick. – Så snart jag får undan allt jag har att göra här, ska vi ha det trevligt tillsammans. Jag har funderat …

Förväntan steg i henne meddetsamma. Jag har funderat. Hon hoppades att han skulle säga att de skulle resa bort en helg. Ta in på ett trevligt hotell. Se vintern vid kusten. Hon hade haft lust till det länge.

– Jag har tänkt att du kanske borde åka till Oaktree tidigare än planerat, fortsatte han. – Det är inte rätt att du ska gå omkring här rastlös och bara vänta på att jag ska komma hem.

– Rastlös? Hon skrattade förolämpad. – Ursäkta att jag skrattar, och det är inte på grund av dig eller ditt förslag, Dimpy … Det är bara det att jag har det allt annat än tråkigt om dagarna. Om du hade hört det jag nyss berättade för dig … Om du hade sett min kalender … I morgon är det tebjudning hos Audrey Tapp, och jag har flera presenter som ska inhandlas, och Lucinda Hawthorne önskar bjuda både oss två och Lilly på middag innan hon ger sig av på ännu en ny resa, jag minns inte i hastigheten vart … Hon rynkade pannan och såg i golvet medan hon tänkte högt. – Kan det ha varit Italien igen? Lucinda har en förkärlek för landet. Eller var det Indien? Hon skakade på huvudet. – Nej, Indien var det inte, för det skulle jag ha kommit ihåg.

– Varför skulle du ha kommit ihåg Indien, Rose? Dimpys röst lät ansträngd.

Hon ryckte på axlarna och såg upp på honom. – Jag vet inte. Du var ju där i våras. Och Lucinda och Lilly talar om Indien varje gång 12

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 12

2022-06-16 13:07

vi möts. De älskar att berätta om allt det exotiska de upplevde, och allt de fördrev tiden med medan lord Hawthorne och din far tjänstgjorde för The Crown. Alla målarkurser och bjudningar de deltog i, och jag vet inte vad. Det är nästan så jag inbillar mig att jag har varit där själv ibland.

Dimpy log tomt. – På det viset. Han drog efter andan. – Nå, du känner mor … Hon har en tendens att upprepa sig till det tröttsamma. Hon förstår inte att du omöjligt kan ha något intresse av att höra om Indien, Rose.

– Det gör mig ingenting längre, försäkrade hon honom. – Jag har utvecklat en egen förmåga att stänga öronen för det oväsentliga när det gäller din mor.

Rose hade blivit väl bekant med Lillian Ashmore efter att hon kom till England för drygt halvtannat år sedan. Dimpys mor, som också var Roses mors faster och änka efter lord Ashmores yngre bror Clarence, hade bokstavligt talat kommit svepande in i hennes liv.

Lilly var ett fyrverkeri till kvinna med eldrött hår och fladdrande, färgstarka klädesplagg och en förkärlek för målarkonsten och gin & tonicdrinkar. En ibland olycksalig kombination som förde in både Lilly och andra i milt sagt olyckliga situationer. Som när Lilly avslöjade för Karl Winther, Roses far, att hans hustru hade haft en hemlig sommarflirt med en bohemisk konstnär under veckorna innan Roses och Dimpys bröllop. Man skulle kunna tro att det skulle ha varit omöjligt att förlåta Lilly för något sådant, men Rose hade insett att Lillys uppträdande först och främst var ett resultat av svärmoderns egen kärlekssorg och en längtan efter att bli älskad, samt ett alltför högt intag av brännvin. Och trots allt var det bra att sanningen hade kommit fram. Hennes föräldrar hade insett vad det var de höll på att förlora: varandra. Hon svalde tungt och grep Dimpys händer.

Han log, men leendet nådde inte ögonen. – Jag menar det jag säger om Oaktree, Rose. Farbror, faster och Elizabeth kommer att 13

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 13

2022-06-16 13:07

sätta stort värde på om du kommer tidigare än planerat. De har inte sett dig sedan bröllopet. Och så slipper du irritera dig över att jag tillbringar så mycket tid på kontoret.

Rose såg bort medan hon tänkte efter. Det vill säga, hon låtsades som om hon tänkte efter, för hon hade ingen intention att resa ut till Oaktree nu. Det var här, i London, allt hände. Det var fester, julspel och julpyntade butiker. Tanken på att tvingas tillbringa tiden före jul i ett stort, mörkt och dragigt gods som Oaktree, tillsammans med morföräldrarna som ständigt munhöggs, lockade inte precis. Samtidigt lyckades Dimpy spela på hennes dåliga samvete. Hon visste hur mycket mostern saknade henne, hur ensam Elizabeth var där ute. De hade redan hunnit växla några brev. Rose hade berättat i detalj om allt som hade skett den här hösten – om den fantastiska bröllopsresan, det hektiska livet i Ashmore House, alla de nya klänningarna hon hade låtit sy till vintersäsongen, och de nya vänskaperna hon hade knutit här i London. Allt Elizabeth hade skrivit tillbaka om, var stillheten och de växlande årstiderna på landet. Hur trädgården skiftade från grön till brun, och om hur mycket hon gladde sig åt att Rose skulle komma på besök.

Det stack plågsamt i magen när hon tänkte på det, men hon hade bestämt sig.

– Jag vill gärna stanna i London ett tag till, sa hon och mötte hans blick. – Jag har fortfarande mycket att uträtta här, och dessutom klarar jag inte av tanken på att vara borta från dig så länge.

Hon lade kinden mot hans bröst och kunde höra hjärtat dunka taktfast.

Dimpy gjorde sig fri från famntaget och sköt henne ifrån sig.

– Om det är det du vill, kan jag inte tvinga dig. Tonen var kort och avvisande. – Nu måste jag tillbaka till arbetet. Jag sätter mig inne på kontoret.

– Kontoret? Nu? Men du kom ju precis hem … Rose knep snabbt 14

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 14

2022-06-16 13:07

ihop läpparna när hon såg hans uppgivna ansiktsuttryck. Vad sa jag precis? sa det. Hon suckade.

Han kysste henne på pannan. – Vi ses till kvällsmaten. Och, Rose, jag vill helst inte bli störd före den. * Oaktree Manor, Surrey Det knastrade i gruset under stövlarna där Elizabeth Ashmore följde stigen som slingrade sig genom rosenträdgården. Den oregerliga delen av trädgården, som modern kallade den. Varken symmetrisk eller storslagen som den franskinspirerade delen av parkanläggningen med sina snörräta bäddar, statyer och stora urnor. Men för Elizabeth var rosenträdgården som en spegelbild av hennes hjärta och en tillflyktsort när livet blev för svårt. Den gav skydd under blåsiga dagar och skugga under heta sommardagar. Hon trivdes där om vintern också, även om rosorna för längesen hade blommat ut, och allt som återstod, var några bruna knippen. Hon tyckte om doften av kall och fuktig jord och hur det ständigt gröna syntes mellan det nakna och bara. Cypresserna och buxbomen, misteln och järneken. Den första frostdagen var årets vackraste. När en tunn slöja av vita kristaller fick trädgården att glittra i den bleka vintersolen. Elizabeth lade huvudet bakåt och såg upp på den blytunga himlen. Suckade tungt. De kunde få vänta länge på den första frosten, om den över huvud taget skulle komma den här vintern.

Bakom henne sköt Oaktree Manor upp. Det stora godset var en grå massa av sten med torn och spiror och otaliga fönster. De flesta rummen stod tomma och kalla. Det var svårt att föreställa sig att de för några få månader sedan hade varit badande i varm sommarsol och fyllda med glada bröllopsgäster. Blicken sökte fönstren 15

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 15

2022-06-16 13:07

som tillhörde hennes eget rum, och följde sedan raden vidare tills den vilade på rummet som hade tillhört storasystern, men som nu hade blivit Roses. Det var mörkt där inne, gardinen var delvis fördragen. Hon såg fram emot att niecen återigen skulle stå där och vinka ivrigt ner till henne. Rose lyste upp ett rum bara genom att komma in i det. Ljus och fager, full av entusiasm och framåtanda.

En ung kvinna på tröskeln till det ”verkliga” livet – med man, familj och ett hus att styra och ett hem att skapa. Ett liv som Elizabeth själv aldrig skulle uppleva.

När hon kom fram till den lilla gläntan i rosenträdgården, satte hon sig på den vita smidesjärnsbänken. Vilade de handskklädda händerna i knäet över yllekappan. Hon såg sig omkring. Det fanns inte så mycket som ett visset blad på gräsmattan framför henne.

Jonathan Jacobs, trädgårdsmästaren, hade ägnat dag in och dag ut åt att räfsa och städa. De sista resterna av den svunna sommaren hade höststormen förra veckan svept med sig. Hon sträckte ut handen och fingrade frånvarande i tankarna på en gren med ett hopskrumpet nypon. Svunnen sommar, förgången skönhet …

Hon såg ner på den skrynkliga, hopskrumpna frukten. Och på handen med blå ådror, knappt synliga under den tunna, bleka huden.

Svaga antydningar av små, bruna leverfläckar. För att hon inte var påpasslig nog med att gå med handskar när hon höll på i trädgården, sa modern.

Elizabeth kastade ifrån sig det hopskrumpna nyponet och drog fram det senaste brevet från Rose som fortfarande låg i kappfickan.

Det var oftast hit hon gick för att läsa brev, när hon någon sällsynt gång fick post. Hon vek ut arket och läste det på nytt. Det var roligt att läsa om teaterpjäserna och tebjudningarna och de nya klänningsinköpen Rose hade gjort. Elizabeth fick en känsla av att hon var en del av det, hon också. Hon läste vidare. Niecen upprepade hur mycket hon gladde sig åt att komma till Oaktree. De 16

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 16

2022-06-16 13:07

skulle smycka godset tillsammans, det skulle bli den bästa julen någonsin, skrev hon och avslutade med ett entusiastiskt utropstecken. Rose var ståndaktig och envis. Egenskaper hon hade ärvt från Cecilia, även att hon själv kanske inte ville erkänna det. Elizabeth drog djupt efter andan och släppte ut luften med en suck. Om Rose hade stora förväntningar inför julen, var hon rädd att niecen skulle bli besviken. Hon hade tillbringat juldagarna med dem i fjol.

Hon visste väl vad som väntade henne?

Det började regna. Små droppar träffade arket och fick bläcket att flyta ut. Elizabeth lade tillbaka brevet i fickan, men reste sig inte meddetsamma. Hon tänkte på det Rose hade skrivit. Om hur mycket hon gladde sig åt att tillbringa julen på Oaktree tillsammans med dem. Det borde ha gjort henne lycklig. Borde ha fyllt henne med förväntan och glädje. Det gjorde inte det, och nu förstod hon varför. För första gången önskade hon sig bort härifrån, och samtidigt var det dumt att tänka så. Vart skulle hon bege sig?

En medelålders ungmö som hon … den stumma, underliga dottern till lord och lady Ashmore – som inte var stum längre. Men kanske lika märklig. Var det inte här, i rosenträdgården, hon hörde hemma? Det var här hon måste stanna när det inte fanns någon annanstans att gå.

17

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 17

2022-06-16 13:07

3 Kunde man höra någon brodera? Modern stack hårt in den tjocka nålen i det strama tyget och drog ut den med tråden på den andra sidan av tyget. Elizabeth lyssnade, så som hon hade gjort många gånger förut, men allt hon kunde höra, var det dova tickandet från klockan på väggen, och faderns svaga frustande från stolen framför eldstaden. Han hade nickat till igen. Om våren och sommaren kunde hon höra fåglarna kvittra, även när fönstren var stängda. Nu var det tyst utanför också.

Det kändes som en lättnad när mrs Thompson, hushållerskan, kom in med ett brev. En ynklig glimt av världen utanför godsets tjocka väggar, levererat på ett skinande silverfat. Var det ett julbrev? Elizabeth hoppades det. Allra helst från Cecilia, för systern brukade skriva till dem varje jul. Inte mycket, bara några ord om hur livet for fram med dem där uppe i norr. Det smärtsammaste brevet hade kommit för lite över två år sedan. Cecilias äldste son och Roses storebror, Christian, hade mist livet i en våldsam brand.

Några månader senare infann sig Rose bokstavligt talat på Oaktree.

Hitsänd av Cecilia i hopp om att dottern skulle lägga bort barnsliga nycker och bli en proper lady. Det hade förvånat Elizabeth till att börja med. Varför hade Cecilia skickat tillbaka dottern till det ställe hon själv hade rest ifrån så fort hon fick chansen? I efterklokhetens ljus var alla överens om att det hade varit det bästa som 18

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 18

2022-06-16 13:07

kunde ske. Rose hade öppnat stängda dörrar och grävt fram väl dolda hemlig­heter. Hon hade fått ljuset att strömma in i Oaktree igen, och hon hade pressat Elizabeth till att tala för första gången på många år – och för det var hon niecen evigt tacksam. Hon svalde klumpen som hade vuxit sig stor i halsen, medan modern förvånad tog emot kuvertet och brevkniven.

– Är det till mig, mrs Thompson?

Hushållerskan nickade och Elizabeth lutade sig framåt.

– Vad står det, mor? Vem är det ifrån?

Modern drog ut ett kort och ett hopvikt ark och rynkade genast på näsan. Det kunde omöjligt vara från Cecilia. De två var försonade för längesen. – Det är en liten trycksak om den årliga julbasaren och en uppmaning att bidra, skulle jag tro, sa modern med oförställd sarkasm i rösten. Hon vände på det krämvita kortet som följde med trycksaken. – Som jag tänkte. Från den goda Miranda Musgrove. Hon har ju krönt sig själv till de nödlidandes högsta beskyddare, trots att vi på Oaktree Manor har gjort långt mer för de fattiga i socknen genom åren än familjen Musgrove. Hon fnyste.

– Som om en usel julbasar utgör någon skillnad, men det är självklart en begivenhet alla får bevista, och Miranda gör vad som helst för att ställa sig själv i en så gynnsam dager som möjligt, det har hon alltid gjort.

Elizabeth var tvungen att anstränga sig för att inte fnissa. Lord och lady Musgrove residerade på Musgrove Hall, några kilo­ meter från Oaktree, i riktning mot Dorking. Annabel Ashmore och Miranda Musgrove hade varit ärkefiender så länge Elizabeth kunde minnas. Varför visste ingen. Själv misstänkte Elizabeth att det var en intern maktkamp om herradömet i trakten som låg till grund, anförd av två lika envisa och viljestarka kvinnor.

– Det här är rena utpressningen, fortsatte modern upphetsat.

– Miranda vet att vi inte kan tacka nej till att bidra. Och det är 19

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 19

2022-06-16 13:07

ingen blygsam summa hon ber om heller. Annabel såg upp på hushållerskan, som väntade tålmodigt bredvid henne. – Jag tänker inte svara meddetsamma, mrs Thompson.

Hushållerskan nickade och drog sig snabbt tillbaka.

Elizabeth tvekade. – Du och far kanske borde gå i år?

– Varför i all världen skulle vi det? Modern såg oförstående på henne.

Elizabeth vred på sig. Det gällde att lägga fram det så skonsamt som möjligt. – Nå … Du sa det just själv, mor. Miranda kommer att göra vad som helst för att sätta sig själv i en gynnsammare dager än dig. Hon har tidigare försökt framställa dig som en som inte är att … att räkna med längre. Du kanske bör visa henne och alla andra att hon tar fel? Se till att hon inte tar all äran själv?

– Jag vägrar att låta mig styras av Miranda, Elizabeth. Mitt an­­ seende påverkas inte av huruvida jag deltar på en julbasar eller inte.

Om Miranda vill låtsas som om hon är en sådan välgörare, så varsågod. Och låta det där barnbarnet hon har, Margaret, ta över när den tiden kommer också. Vi höjer oss över det, Elizabeth. Det är det vi gör.

Vi höjer oss över det. Elizabeth vred sig. Hon hade ingen önskan om att bli nämnd i samma andetag som modern. Som om de var en och samma person.

– Kan du ursäkta mig ett ögonblick? Modern reste sig mödosamt från stolen. Elizabeth visste bättre än att erbjuda henne en hjälpande hand. Svaret var alltid detsamma, att hon klarade det utmärkt själv, och att det räckte att en av dem var skröplig. Det sista var självklart en spark till maken, lord Ashmore, som hade slitit med vikande hälsa och ett dåligt knä i flera år.

Så snart modern hade lämnat salongen och stängt dörren, tog Elizabeth upp den färgglada trycksaken från bordet. Det var Damföreningen som inbjöd till julbasar, och intäkterna skulle gå till 20

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 20

2022-06-16 13:07

de fattiga i socknen. Inbjudan var dekorerad med en illustration av den offentliga möteslokalen i Shere, byggd med anledning av drottning Victorias diamantjubileum 1898, och dekorerad med festliga, röda bårder och undertecknad av föreningens ledare lady Miranda Musgrove. Det skulle vara både försäljningsbodar, lotteri, underhållning och enkel servering. Elizabeth kunde inte minnas senaste gången hon hade deltagit på något sådant. Hon skydde alla offentliga arrangemang och hade ingen önskan om att börja nu. Ett skrik från hallen fick henne att släppa arket. I stolen vid eldstaden vaknade fadern med ett ryck.

– Vad var det? frågade han förvirrat.

– Mor, viskade Elizabeth, innan hon for upp och skyndade sig mot hallen.

Hushållerskan och en av husorna hade redan stormat till när Eliza­ beth kom fram till modern, med fadern haltande efter det ­snabbaste han kunde. På de hårda klinkerplattorna låg lady Ashmore och vred sig i smärta. Elizabeth knäböjde snabbt bredvid henne och tog hennes hand. – Vad i all sin dar hände, mor? Snubblade du? Du slog väl inte i huvudet? Hon granskade ansiktet och huvudet efter sår och blod, men kunde inte se något.

– Hon måste ha halkat på det hala golvet, sa hushållerskan.

– Hur många gånger har jag inte understrukit betydelsen av att hålla klinkerplattorna torra? Hon såg tillrättavisande på husan, som våndades under den stränga blicken. – Få en av karlarna att hämta doktorn, kommenderade hon. – Och be en annan komma hit – vi måste bära upp lady Ashmore till sovrummet. Vi kan inte låta henne bli liggande här i draget.

Elizabeth såg bekymrat på fadern. Det gjorde ont att se honom så förtvivlad. Knäet hindrade honom från att knäböja bredvid ­hustrun. I stället blev han stående och såg hjälplös ut. – Du får inte 21

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 21

2022-06-16 13:07

skrämma mig på det här sättet, Annabel, sa han tyst. – Under ett kort ögonblick trodde jag att du var …

– Död? Hustrun blickade upp på honom. – Du borde veta att det ska mer till för att ta knäcken på mig, Charles. Hon stönade. – Det är vänstra foten, den gör fruktansvärt ont. Jag vet inte vad som hände. I ena ögonblicket stod jag upprätt, i nästa försvann golvet under mina fötter, och jag blev liggande här.

Elizabeth kastade en blick på hennes fot. Det var svårt att se någonting alls när det koksgrå klänningstyget var i vägen. – Har du ont någon annanstans?

Hon fick en svag, nekande rörelse med huvudet till svar. Modern hade redan slutit ögonen.

– Bra. Då är det bara att hoppas att ingenting är brutet.

Det gick inte många minuter innan dörren gick upp och en av stallkarlarna steg in i hallen. Husan hade tagit uppgiften på allvar, och skickat den starkaste karlen på godset, hans axlar var nästan lika breda som dörröppningen.

– Jag har fått besked om att bära upp frun … Stackaren stod med mössan i handen och verkade besvärad.

– Bära mig? Annabel Ashmore slog upp ögonen. – Det kommer inte på tal! Ska jag liksom bli buren som en annan havresäck? Hon fnyste.

– Det verkar inte som om du har något val, min kära, sa Charles nyktert och nickade mot stallkarlen. – Bär henne som om hon var gjord av det sköraste porslin.

– Något jag inte är! protesterade hustrun högt i samma ögonblick som stallkarlen gick ner på knä och närmast skyfflade upp henne i sina starka armar och bar henne mot trappan.

22

Wessel-Winther del 7-Inlaga-Tryckoriginal-220616.indd 22

2022-06-16 13:07