9789177955702

Sommaren på Oaktree Manor

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 1

2022-02-09 15:00

KATRINE

WESSEL Sommaren på Oaktree Manor Översättning: Eva-Maria Gelotte

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 3

2022-02-09 15:00

Originalets titel: Sommeren på Oaktree Manor © Katrine Wessel, 2020 Publicerad enligt överenskommelse med Pitch Forlag AS Omslag av Hanne Løvdal Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN : 978-91-7795-570-0 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 4

2022-02-09 15:00

Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte känner BLAISE PASCAL

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 5

2022-02-09 15:00

1 London, maj 1900 – Vad tycker ni?

Den mörka stämman fick Cecilia Winther att hastigt vända sig om. Hon hade varit så fascinerad av målningen att hon inte hade lagt märke till mannen som hade kommit upp bredvid henne. Han var en man i sina bästa år, hon skulle tippa några få år äldre än henne själv.

Han hade antydan till skägg och en röd sidenhalsduk knuten i halsen.

Inte för stramt, snarare nonchalant, men helt säkert noga genomtänkt. Blicken var utmanande, men inte på ett flirtigt, opassan­­de sätt.

Han nickade mot konstverket på väggen framför dem.

Det var öppningskvällen av Lilly’s, Lillian Ashmore, Cecilias fasters galleri på Bond Street. Lokalen var liten, inklämd mellan Finnigans resväskbutik och någon fashionabel herrekiperingsaffär.

Fyra vita väggar är allt som behövs, hade Lillian sagt när Cecilia rynkat på näsan åt idén. Nu var det redan fullt i den anspråkslösa lokalen.

Det var knappt tre dagar sedan Cecilia anlände till London för att hjälpa till med förberedelserna inför dotterns och Dimpy Ashmores bröllop i augusti. Rose hade så klart varit glad över att se henne, men hängde samtidigt läpp för att Dimpy, hastigt och oväntat, hade rest till Indien i affärer.

7

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 7

2022-02-09 15:00

Det hade varit bråda dagar. Inte minst för att Cecilia hade upptäckt att inbjudningarna till bröllopet hade blivit bortglömda i allt stök med galleriöppningen och Dimpys resa. Hon hade självklart tagit kontrollen och genast fått en fin bunt med färdigtryckta inbjudningskort från Harrods fraktat till Ashmore House. Handleden var fortfarande öm efter att ha skrivit över sextio inbjudningar.

Lillian, som kunde kalligrafi, hade insisterat på att hjälpa till, men på grund av hennes ständiga ginsmuttande var det tämligen lite hon hade lyckats bidra med. Hon hade åtminstone erbjudit sig att se till att inbjudningarna blev postade.

– Vad jag tycker? upprepade Cecilia långsamt och riktade blicken mot målningen igen. Hon skulle gärna ha betraktat den i fred ännu en stund. I hennes ögon var motivet spännande, men alltför vågat.

Det föreställde en grupp muntra parisiskor, men definitivt inte av den eleganta typen hon såg i modemagasinen. Absolut inte. De här var lättklädda balettflickor. Det var exotiskt, och samtidigt var det svårt att veta var hon skulle fästa blicken … Målningen var helt olik allt annat hon hade sett, och lusten att diskutera den med en främling var liten.

– Den är intressant, men inte i min smak. Jag föredrar de klassiska konstnärerna, sa hon i ett försök att låta diplomatisk, men samtidigt avvisande. Hon hoppades att det lät övertygande. Sanningen var att hon inte var speciellt bevandrad i konstens värld. Hon hade alltid varit omgiven av vacker konst, både på Oaktree Manor och i huset på Kjøpmannsgaten i Trondheim. Hon gladde sig över den också, men om någon bad henne tolka den, skulle hon definitivt komma till korta. Hon hade aldrig brytt sig om målartekniker eller funderat över allt arbete som låg bakom ett konstverk. En målning var som ett prydnadsföremål, behaglig att vila blicken på.

Cecilia såg sig flyktigt omkring. Det var en brokig samling. Lordar och ladies, bohemer och konstnärer, konstkritiker och konst8

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 8

2022-02-09 15:00

samlare i en skön förening. Hon måste erkänna att det var spännande. Att få träffa personer hon annars aldrig skulle ha mött. Det fick henne att känna sig levande. Hon kastade en hastig blick på den okände herrn igen. Varför blev han stående? Nu lade han huvudet på sned. Granskade målningen som om han var en konstkännare. Ögonen var smala och bedömande. Var han konstkritiker? Skrev han för The Times kanske?

– Ni finner den kanske stötande? sa han till slut och tog ett steg närmare henne.

Cecilia ryckte till. Hon kände doften av honom nu. Varm och lite kryddig, blandat med … hon vädrade diskret … terpentin?

– Om ni tror att jag inte tål det, är svaret nej! Hon fnyste dämpat. Skulle undanbe sig att bli kallad pryd. Han hade ett skälmskt ansiktsuttryck. En solfjäder av små rynkor i ögonvrårna avslöjade att han hade för vana att kisa. Eller le … Hon kände sig med ens modigare. Om det var så att han verkligen ville veta hennes åsikt, skulle han få den. – Eftersom ni frågar, jag finner den vulgär. Det skulle aldrig ha fallit mig in att hänga något sådant på väggen. Jag menar, i vad för slags hem passar något sådant?

Hans mungipor rörde sig uppåt i ett flin, och det irriterade henne gränslöst. Det var typiskt för män som han att fråga om en kvinnas åsikt, bara för att göra narr av den. Som om hans uppfattning var den enda som räknades.

– Jag tolkar det så att ni är av en annan uppfattning? Cecilia höjde hakan. Han skulle minsann inte få glädjen av att tro att hon tog illa vid sig av det. Vad han sa, eller tyckte, betydde väldigt lite för henne. Ändå skulle hon gärna ha velat höra hans bedömning av tavlan.

Han harklade sig och blev allvarlig igen. – Jag anser att den reflekterar samhället vi lever i. Om vi uteslutande ska omge oss med saker som är behagliga att se på, och moraliskt korrekta …

9

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 9

2022-02-09 15:00

Han skakade på huvudet. – Det är inte rätt att försköna allt. Vi måste tåla att bli konfronterade med verkligheten. Med livet.

I ögonvrån såg Cecilia att Lillian vinkade ivrigt på henne. Det var en passande tidpunkt, så slapp hon uttala sig mer om saker hon inte kunde något om. – Jag måste dessvärre röra mig vidare, herr …

– Pratt. Han bugade. – Det var en glädje att få växla synpunkter med er, fru …

– Winther. Lady Cecilia Winther.

Det första som slog Cecilia när hon kom bort till fastern, var hennes parfym. Den var tung nog att få en fluga att tappa sansen. Det andra var lukten av alkohol som alltid hängde vid henne. Cecilia hade fortfarande inte hämtat sig från chocken av att se Lillian igen.

Senast de möttes, var på Karls och Cecilias bröllop för gott och väl 27 år sedan. De hade båda blivit medelålders sedan den gången.

Cecilia mindes hur spännande hon tyckte farbroderns unga hustru hade varit när hon växte upp. En sprudlande, högljudd skådespelerska med flammande rött hår. Lång och slank och med armar som dansade i luften när hon talade. Ansiktet hade alltid haft ett lite för tjockt lager med puder, men på ett eller annat märkligt sätt hade det klätt henne. Lillian fick alltid Cecilias far att skratta – och det var det hon tyckte allra bäst om med henne. Lillian Ashmore var moderns raka motsats.

Men dagens Lillian var en blek kopia av kvinnan hon mindes.

Håret hade mist sin färg, som en röd duk som hade hängt ute i solen för länge. Ansiktet var lika blekt, men pudret kunde inte dölja nätet av rynkor kring ögonen. De tunna armarna rörde sig fortfarande i alla riktningar när hon talade – som oftast med ett glas i handen. Hon var elegant på ett färgstarkt, festligt och samtidigt fullständigt opassande sätt. Så olik Cecilia själv. Så olik alla andra hon kände.

10

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 10

2022-02-09 15:00

– Är det inte fantastiskt? Lillian viftade med glaset. – Att jag skulle få min dröm uppfylld, och det i min ålder? Hon log konspiratoriskt mot Cecilia. – Ingen av oss blir yngre, Cecilia.

Oss … Cecilia fnös inom sig. Lillian var ung när hon gifte sig med farbror Clarence, faderns yngre bror, men hon var fortfarande flera år äldre än Cecilia.

– Så, vad var det Rufus och du talade om?

– Rufus? Cecilia såg frågande på henne. Hon kände ingen vid det namnet. Kunde inte minnas att ha blivit introducerad för någon heller, även om det var lätt att bli förvirrad i möte med så många nya människor.

– Rufus Pratt så klart! Lillian himlade med ögonen. – Jag är så hedrad över att få ställa ut hans verk. Han är mycket eftertraktad, Cecilia, väldigt lovande. En late bloomer, visserligen, tillade hon mumlande innan hon blinkade lekfullt. – Dessutom kan man inte sticka under stol med att han har utseendet med sig … Hon tog en klunk av champagnen.

Rufus Pratt … Hade han målat balettflickorna? I ett kort ögonblick kände Cecilia värmen som sköt upp i kinderna, men den ersattes snabbt av ilska. Det kunde han väl ha sagt meddetsamma?

I stället hade han gjort narr av henne. Hon kände sig förödmjukad, och det var den värsta känslan av alla.

– Rufus och jag har känt varandra länge, fortsatte Lillian innan Cecilia hann säga någonting. – Han var min läromästare när vi bodde i Indien. Ja, han var inte konstnär till att börja med. Han hade någon tråkig anställning i administrationen, för The Crown.

Lyckligtvis förstod han var hans kall låg. Och det var inte bakom en kontorspulpet, för att uttrycka det så.

Cecilia himlade med ögonen. En byråkrat som levde ut sin inre, konstnärliga längtan … jo, det stämde både med sidenhalsduken och det alltför långa håret. Han var en sådan haute bohème, det var 11

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 11

2022-02-09 15:00

hon säker på. En som valde att leva enkelt och viga sitt liv åt kons­ ten, men som hade familjens pengar att falla tillbaka på om det inte gick som han hoppades.

– Rufus lärde mig att god konst bara kan framskapas genom kärlek, Cecilia. Är det något han är bra på, är det just det … Lillian fnissade som en ung flicka, och Cecilia blev illa berörd å hennes vägnar. En medelålders kvinna … änka till och med. Lillian lade en hand på Cecilias arm. – Nu måste jag dessvärre röra mig vidare, det är fler som vill ha en bit av mig. Ta-ta!

Cecilia blev stående ett ögonblick medan hon tänkte på det Lillian hade sagt. Rufus Pratt … Ett passande namn för en som han. Lite luggsliten i kanterna, men samtidigt arrogant. Det märkliga var att namnet verkade bekant, något som omöjligt kunde stämma.

Hon sökte efter Rose bland gästerna. Sällan hade hon sett så många färgrika klädnader och aparta människor samlade på ett ställe. Pratt var inte den ende med förkärlek för sidenhalsdukar, det såg hon nu. Några av herrarna hade till och med skjortor som var öppna i halsen så lite av huden visades. Bara hon slapp komma dem för nära. Luften var redan tät, och hon hade en molande huvudvärk. Hon önskade att Karl var här tillsammans med henne. Då kunde hon ha skjutit maken framför sig och sluppit förhålla sig till alla de här människorna ensam.

Hon hittade till slut Rose. Dottern stod i ett hörn och verkade varken intresserad av konsten eller av gästerna – något som inte var likt henne. Hon hade en sur min som om hela världen var emot henne.

– Tycker du inte om utställningen, Rose? Cecilia var fullt medveten om att det var saknaden efter Dimpy, och inte omgivningarna, som förstörde dotterns humör. Rose skulle tids nog få erfara att det att vara en god hustru innebar att vara hängiven och nöjd – även när 12

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 12

2022-02-09 15:00

maken inte var närvarande. Ingen man tyckte om att komma hem till en hustru med sur min och agg i blicken. En hustrus plikt var att finna sig i – inte att kämpa emot i en kamp hon ändå skulle förlora.

Rose suckade tungt. – Konst har aldrig intresserat mig mor, det vet du. Det är knappast något här som faller dig i smaken heller.

Alltför modernt … Dottern vek undan med blicken.

– Antyder du att jag är omodern, Rose? Låt mig påminna dig om att …

– … att du är en av Trondheims mest välklädda kvinnor? Jag vet det, mor, avbröt Rose henne och log svagt. – Men även om du följer modet, betyder det inte att du är modern i ditt sätt att tänka. Eller hur du beter dig. Eller hur?

Frågan blev hängande i luften mellan dem. Rose kunde omöjligt veta hur mycket det hade plågat Cecilia den senaste tiden. Känslan av att ha spelat ut sin roll, av att bli förbisedd och vara onyttig och samtidigt bli tagen för given … Det var en av orsakerna till att hon hade rest till England före resten av familjen. Inte bara för att hjälpa Rose med förberedelserna inför bröllopet, utan för att hon behövde komma bort, behövde komma underfund med vem hon var – nu när barnen var vuxna och passionen mellan Karl och henne var döende. – Jag har värden och åsikter, en kristen moral, om det är det du menar, sa hon. – Och det har du också, Rose Winther. Det var så jag uppfostrade dig.

– Det var inte meningen att förnärma dig, mor. Rose log ur­­ skuldande. – Jag säger inte att du är gammaldags … bara att tiderna förändras.

De såg bort på Lillian som svingade champagneglaset högt i luften. På ett bord mitt i rummet stod det inte bara glas med pärlande dryck, utan ett hav av blommor till den nybakade galleristen. Så fint det lät. Betydelsefullt. Men hur mycket visste Lillian egentligen om konst? Hon var en konstnärlig själ som gick i kimono13

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 13

2022-02-09 15:00

liknande sidenkåpor och drack champagne och gin och tonic som andra drack te.

– Känner du alla de här personerna, Rose?

Dottern ryckte på axlarna. – Att säga att jag känner dem, är en överdrift, men jag har träffat många av dem tidigare. I och med att vi bor under samma tak som Lilly, är det oundvikligt, inte sant?

Lilly älskar att bjuda in till fest. Och hennes vänner älskar henne för det.

Det knöt sig i Cecilias mage. Rose visste att hon själv älskade att arrangera bjudningar, och att hon var bra på det också. Faktiskt den bästa i Trondheim. Men Lillian bjöd in till fest, inte bjudning, och det var en viktig skillnad mellan de två. Fest innebar uppsluppet nöje och högt i tak – i dubbel bemärkelse. En bjudning där­emot var kännetecknad av stärkta damastdukar, femrättersmiddagar, årgångsvin, taffelmusik och kultiverade samtal. Var det här ännu ett stick från Rose? Cecilia var osäker på om dottern hade förlåtit henne för att ha blivit förvisad till England och morföräldrarna efter en flyktig och opassande romans med en dansk operasångare.

Cecilia hade hoppats att modern, lady Ashmore, skulle lära barnbarnet hur en proper lady uppförde sig, men nu fruktade hon att Lillian hade förstört mer än vad modern hade hjälpt. Dottern hade visserligen uttryckt ånger för allt det dumma hon hade gjort, och nu när hon hade funnit lyckan med Dimpy, var operasångaren ett passerat kapitel.

Tankfull betraktade hon dottern. Så vuxen Rose såg ut med det rödblonda håret samlat i en hög och elegant frisyr. Hon var ännu slankare än när hon hade lämnat Trondheim. De mjuka kinderna var borta och ansiktet mer markerat. Det var inte så underligt eftersom det var Lillian som bestämde menyn i Ashmore House.

Hela huset hade luktat märkligt av kryddor från östern när Cecilia anlände, och den första middagen hade varit oätlig.

14

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 14

2022-02-09 15:00

Lillian höjde glaset mot dem och hojtade från den andra sidan av rummet.

– En skål för min niece, lady Cecilia Winther, som har kommit hela vägen från Norge för att fira mig och Lilly’s! Flera runt dem vände sig om och stirrade på Cecilia. – Ja, och för att fira giftermålet mellan min son och hennes dotter också, tillade Lillian och fick uppsluppet skratt som belöning. Det var uppenbart att hon fortfarande njöt av att få uppmärksamhet. Det var inte så ofta Clarence och Lillian hade besökt Oaktree under Cecilias barndom, men Cecilia hade sett upp till Lillian. Nu, däremot, förmådde hon inte se Lillian som något annat än en ensam, medelålders dam som desperat klamrade sig fast vid en ungdom som för längesen var förbi.

Cecilia vände sig bort och stirrade rakt in i den här konstnärens blick, han som hade lurat henne och fått henne att känna sig dum.

Var det Pratt han hette? Han höjde glaset mot henne. Log, men bara flyktigt. Det kändes ändå påträngande. Med ens kom samma känsla över henne igen. Att hon borde veta vem han var. Hon såg snabbt bort och hoppades att hon slapp träffa honom igen.

15

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 15

2022-02-09 15:00

2 Cecilia satt i vagnen och kikade ut medan de rullade genom Londons gator. Det var två dagar sedan galleriöppningen och den första dagen utan regn sedan hon kom till England. Hon önskade att de kunde åka med suffletten nere, så hon kunde se bättre, men det var alltför smutsigt och dammigt för det. Och så var det den förskräckliga dimman som blandade sig med den sura rökstanken från fabriksskorstenarna. Pea soup fog. Hon hade glömt hur tjock den kunde vara. Det berättades skräckhistorier om folk som föll i Themsen under särskilt dimmiga dagar. Fåren som betade i Regent’s Park blev färgade i en missklädsam grå färg. Gräset i de kungliga parkerna likaså. Det var träd och växter som vägrade växa, med undantag av londonplatanen med den grågröna barken som växte nästan in i himlen. Nu förstod hon bättre varför fadern hållit sig ute på Oaktree i den friska luften och bland frodiga åsar, där fåren fortfarande var vita och gräset grönt.

Cecilia lyfte blicken mot stora stenbyggnader med burspråk och tornspiror. Brompton Road gick knappt att känna igen. Mode­ magasinet Harrods hade vuxit sig ännu större och fått en imponerande barockfasad. De var på väg för att dricka te hos Lillians goda väninna, lady Hawthorne, som Cecilia hade blivit introducerad för på galleriöppningen. Lady Hawthorne hade redan avslöjat att hon hade en överraskning på lut, något som hade fått Lillian att klappa 16

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 16

2022-02-09 15:00

i händerna av fröjdefull förväntan. Själv kunde Cecilia styra sin begeistring. Hon hade aldrig varit förtjust i överraskningar – oavsett hur goda de visade sig vara.

– Minns du att vi bodde där, Rose? Lillian pekade när de passerade Brown’s Hotel. – Det var en förtrollande vistelse, inte sant?

Hon lutade sig mot Cecilia.

– Det var tack vare den vistelsen som Dimpy friade till Rose. Det var i St. James’s Park, och jag var där när det skedde. Det var en strålande höstdag. Så romantiskt.

Cecilia vände ansiktet mot fönstret igen. Lillians babblande blev till ett jämnt surr medan hon tänkte på allt hon hade gått miste om, och allt hon skulle gå miste om när hon reste tillbaka till Trondheim. Roses och Dimpys första barn. Barnbarnets första ord och första trevande steg … Lillian skulle få uppleva allt det. Innerst inne visste Cecilia att det var småaktigt, men hon avundades Lillian ändå. Hon måste höja sig över det. Försökte säga till sig själv att det var bra att Rose var älskad och blev omhändertagen när hon själv inte kunde vara där för henne.

– När väntar du dig att få livstecken från Dimpy, Rose? Det var dags att föra över samtalet på något annat än allt Rose och Lillian hade upplevt tillsammans.

– Det vet jag inte. I alla fall inte på ett bra tag ännu. Rose drog skälvande efter andan. – Om han över huvud taget tar sig tid till det …

Cecilia ville säga något välmenande, som att tiden skulle gå fort, och att Rose skulle ha så mycket att tänka på att hon knappt skulle hinna sakna honom, men Lillian förekom henne. Hon böjde sig framåt och lade handen tröstande på Roses. – Han tänker på dig, darling. Dag och natt, det är jag säker på. Dessutom skulle han inte ha rest så plötsligt om det inte var helt nödvändigt. Det är inte så att han önskar vara borta från dig.

17

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 17

2022-02-09 15:00

– Vad som kan vara viktigare än att förbereda ett bröllop, vet jag inte, svarade Rose och ryckte handen till sig. – Det värsta är att han åkte utan förklaring. Och jag som trodde att han hade kapat alla förbindelser med Indien. Det var det han sa när vi började umgås.

Att han var färdig med allt som hade med Indien att göra.

Cecilia växlade en blick med Lillian. Det var en snabb, diskret blick, så Rose inte skulle märka det lilla samförstånd som uppstod mellan dem i det ögonblicket. Äktenskap bjöd inte på bara solskensdagar. Rose skulle lära sig det med tiden, precis som de hade lärt sig.

– Nu är jag här för att hjälpa dig med förberedelserna, sa C ­ ecilia.

– Och om du frågar mig, är män oftare i vägen när sådana saker ska planeras …

Rose drog inte ens på munnen.

– Du har väl en alldeles speciell klänning att hitta innan vi flyttar ut till Oaktree för sommaren? Hon log uppmuntrande. Det var få saker som kunde få en ung kvinna på bättre humör än tanken på den vackraste av alla klänningar.

– Menar du brudklänningen, mor? Rose lyste upp innan hon viftade lätt med handen. – Den är färdig för längesen. Lillian och jag hittade det perfekta tyget redan under hösten i fjol. Det är inte så mycket du behöver tänka på till bröllopet. Lillian och jag har redan planerat det mesta.

Lillian nickade och verkade lika nöjd som Rose. – Du kan bara glädja dig åt att se klänningen, Cecilia. Den är som en romantisk dröm av siden och chiffong och har de vackraste knypplade spetsar.

– Det är jag säker på att den är … Cecilia svalde en suck. Det var Lillian ditt och Lillian datt. Det var barnsligt av henne att känna så, och Karl skulle ha sagt att hon inte måste ta allt så personligt.

Men det var svårt när det kändes som om Lillian redan hade tagit hennes plats och genomsyrade allt Rose sa och gjorde.

18

Wessel-Winther del 6-Inlaga-Tryckoriginal-220209.indd 18

2022-02-09 15:00