9789177955689

HELEN

Av allt ont

POLARI S

Av allt ont_inlaga.indd 3

2022-08-25 11:48:29

Av Helen Stommel Olsson har tidigare utgivits (på annat förlag): Gangsterprinsessan, 2017 Den nakna flickan, 2019

© Helen Stommel Olsson, 2022 Omslag: Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun ISBN: 978-91-7795-568-9 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

Av allt ont_inlaga.indd 4

2022-08-25 11:48:29

Till min mamma

Av allt ont_inlaga.indd 5

2022-08-25 11:48:29

You yourself, as much as anybody in the entire universe, deserve your love and affection.

Buddha

Av allt ont_inlaga.indd 7

2022-08-25 11:48:29

Sedan avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, den östra sidan, och lät dem bli tillflyktsorter för dråpare som oavsiktligt dräpt någon utan att förut ha hyst agg mot honom.

Den som flydde till någon av dessa städer skulle få leva.

Femte Moseboken 4:41–42

Av allt ont_inlaga.indd 9

2022-08-25 11:48:29

Av allt ont_inlaga.indd 306

2022-08-25 11:48:34

PROLOG

Han stannade upp när hon inte längre rörde sig och betraktade den livlösa kroppen. Äntligen hade hon tystnat.

Hon låg med slutna ögon. I famnen kramade hon en stor oval sten, som om den vore en bebis. Han lät henne hållas …

Det var som om han befunnit sig i trance. Han hade dansat och känt sig fri. Rösterna manade ännu, men inte lika högljutt. Kroppen började skaka när han insåg att vem som helst hade kunnat se honom, naken i sin fulla prakt. Det var många som strövade omkring så här års.

Han kände hastigt på hennes kind. Den var mjuk, varm och lite svettig. Hon skulle nog sova en stund till, men tänk om hon frös? Han vacklade in i huset som en berusad, hämtade den bruna oljerocken och slängde den över henne. ”Go and get some rest …”, manade så åter en röst.

Tacksamt tog han emot befallningen, gick in friggeboden och drog filten över huvudet. Tyngdlösheten infann sig genast och han försvann in i dvala.

När han vaknade låg han på det svala trägolvet, hårt inlindad i ett virrvarr av sängkläder som i en fjärilskokong.

Mödosamt kom han upp på fötter, ruskade liv i kroppen 11

Av allt ont_inlaga.indd 11

2022-08-25 11:48:29

från topp till tå och fällde ut sina vingar. Kände sig märkligt lätt och pånyttfödd, men strupen var torr och magen sved, signalerade att det var middagsdags.

Han kunde inte ha slumrat mer än en liten stund. Mobilens klocka visade 16:43, lördag 26 juni. Lördag? Men det var ju fredag, det visste han bestämt.

På ostadiga ben tog han sig över gårdsplanen och in i huset. På köksbordet låg renskavet upptinat tillsammans med lingonen de plockat i fjol. I diskhon låg potatisen.

Okokt. Han visste det, det kunde inte vara lördag. De åt alltid renskav varje fredag. Hade så gjort i alla år.

Men varför hade hon inte lagat mat? Hade hon glömt av tiden nu igen? Var hon kanske fortfarande ute i skogen och samlade sten till skyddsringarna? Han skulle minsann säga till att det fick räcka nu. Dumheterna tog överhand.

Så plötsligt såg han byltet på marken utanför köksfönstret och mindes tumultet. Han blev rädd. På två sekunder var han framme hos henne. Knuffade lätt. ”Sonya! Här kan du inte ligga! Det är dags att laga middag …” Sakta drog han bort rocken från ansiktet … och där låg hon med huvudet i en konstig vinkel. Oseende, kall och stel. Jorden var färgad röd.

Ett rytande, som från ett skadat rovdjur, fortplantade sig över markerna, ekade mellan bergen och över skogen.

Skrämd av oljudet rusade han in i huset och låste dörren.

Höll hårt för öronen men det tjöt ändå. Då kom verkligheten i fatt honom. I ett dygn hade han varit förpuppad, låtit henne ligga ensam. Så hade hon dött.

Nu hörde han rösterna igen. Hur de manade: ”Göm henne. Gräv, gräv, gräv! Göm, göm, göm! Gräv, gräv, gräv! Göm, göm, göm!”

12

Av allt ont_inlaga.indd 12

2022-08-25 11:48:29

ETT

Barfota gick jag ut i det daggvåta gräset. Tog den gamla stentrappan ner bakom huset och vek av mot granskogen.

Det var tidig gryning, morgonljuset hade ännu inte letat sig ner mellan träden. Stigen låg dunkel och svårfunnen men jag kunde vägen i sömnen, hade sprungit här i hela mitt barnaliv.

Jag stretade uppför den branta skogsstigen, halkade på mördarsniglar och varm ångande hästskit. Sörjan pressades in mellan tårna och spred sig som slippriga bläckfiskar över fötterna. Kunde inte bry mig mindre.

Funderade ett ögonblick på vem som varit ute och ridit så här dags. På min stig dessutom.

På krönet lättade morgondimman över blåbärsris och ormbunkar. Täckvävarspindlarna hade jobbat flitigt under natten och mellan slån och slyn låg en magisk baldakin av tät väv, en vacker dödsfälla.

Sjön var tre kilometer bort. Det fanns dock en snabbare väg, en asfalterad, men idag krävdes omvägen. Ingen fick se mig så här. Ingen. Min trådslitna pyjamasjacka nådde knappt nedanför trosorna, låren som stack ut var rödflammiga och fulla med blåmärken, knäna blodgrusiga och händerna såriga.

Stigen planade ut. När andningen stillade kallnade svet13

Av allt ont_inlaga.indd 13

2022-08-25 11:48:29

ten snabbt på huden och jag kände mig med ens frusen ända in i märgen. Jag rös till. På armar och ben knottrade sig skinnet, bröstvårtorna styvnade, skavde mot flanellen.

Jag satte mig på huk, lät kisset strila ner i sommargräset, torkade med ett groblad och repade samtidigt en näve skogshallon med andra handen. Törsten brände som eld i halsen.

Någonstans i öster från kalhygget bakom sjön, ropade göken ödesmättat. Jag hade sett honom den där dagen i april när jag trodde att livet skulle vända till min fördel.

Hur han satt där ensam, burrade upp stjärtfjädrarna och lockade på sin hona. Så som från ingenstans dök plötsligt ramsan från barndomen upp i huvudet. Hest lät jag orden sila genom läpparna: ”Lilla gök på kvist, säg mig visst, hur många år jag får? Innan jag blir gift.” Versen gick på repeat, om och om igen. Hakade upp sig som ett mantra.

Så fel jag hade haft. Om honom. Hade nästan gått i fällan.

Jag såg mig vilset omkring, men borde inte sjön ligga här? Omgivningarna lirade inte riktigt i takt med mina minnen. Plötsligt rörde sig något i det höga darrgräset.

Ett rödbrunt öra stack upp och försvann lika snabbt igen. Jag höll andan, vågade inte röra mig. Allt blev stilla.

Jag backade instinktivt men så stod odjuret där: Orvar, Fet-Anders otäcka drever, som hatade folk men älskade sork. Osäker dock på vilken hund i ordningen det var.

Alla fick de heta Orvar. Det här måste vara nummer tre.

Vi hade nog inte setts förut.

Vet inte vem som blev mest rädd? Jag avskydde hundar mer än allt annat. Han varnade med ett hårt skall och jag vände i luften. Sprang för livet. Det gjorde förmodligen kräket också, för när jag andfådd nådde strandkanten hörde jag hur han ylade av skräck, uppströms vid 14

Av allt ont_inlaga.indd 14

2022-08-25 11:48:29

dämmet mellan sjöarna.

Vattnet var mjukt som sammet och iskallt bedövande.

Kroppen tog tacksamt emot. Huvudvärken från gårdagens fylleslag på Värdshuset försvann och ångesten sjönk blytungt ner till botten av sjön. Minnet återkom. Och skammen. Hur kunde jag vara så förbannat korkad att jag söp mig redlös på tequilashots, på mammas begravningskaffe? Alla från förr var där, hade inte sett någon av dem på många år.

Jag dök djupt ner under ytan i den svarta sjön och simmade tills lungorna hotade att sprängas. Först då klöv jag vattenytan, drog ett par djupa andetag och crawlade ursinnigt tills jag nådde andra sidan. Gick upp i vassruggen och sträckte ut mig raklång i strandkanten, svalde ner sorgen som ville ut och lät morgonsolen trösta tills kropp och sinne var någorlunda stilla. Då gol göken igen och ackompanjerades av hackspetten. Det var ett sällsamt beat och rytmen gjorde mig lugn. Sakta återvände livslågan.

Jag vadade ut i sjön och simmade med långsamma armtag tillbaka till hoppklippan. Där var jag inte längre ensam. I ögonvrån, under trädets grenverk, anade jag en stor varelse. Snabbt drog jag på mig pyjamasjackan, rafsade upp en sten och en pinne från marken, fyllde lungorna från tårna och skrek så att det ekade ut över sjön: ”HALLÅ, VEM ÄR DET SOM SMYGER OMKRING? KOM FRAM DIN JÄVEL!” Skogen höll andan i evigheter. Det brusade i öronen.

Med ett brak lösgjorde sig något gängligt ur buskaget.

Jag stod bredbent med mina vapen i högsta hugg. Anfall är alltid bästa försvar, det visste jag sedan gammalt.

Gestalten tog ett vingligt kliv framåt, ett smackande ljud hördes och fram klev en lång man och en stor skäckig häst. Jag backade förvånat.

15

Av allt ont_inlaga.indd 15

2022-08-25 11:48:29

”Förlåt att jag skrämde dig”, sa han med djup röst och undrade i samma andetag varför jag skrek så högt att andungarna tappade fjädrarna.

Jag kände mig som en idiot men släppte inte taget om det jag hade i händerna. Hjärtat bankade hårt i bröstet.

Han flinade och gnuggade hästens panna med knogarna. ”Här har det inte varit någon annan än vi och badat på evigheter. Jag och jycken brukar alltid ta en simtur på morgonen, men han sprang visst till skogs nyss, mötte nog ett spöke.”

I skuggan under lövverket skymtade ett solbränt ansikte med en vit tandrad och en rejäl glugg mellan framtänderna. Han var barbröstad och endast klädd i hatt och blankslitna chaps över blåjeans. I ena örat fladdrade en grönsvart fjäder i ett guldhänge. Det högg oväntat till i magen när jag kände igen honom. ”Anders?” viskade jag och lät sakta stenen glida ur handen. Den landade med en hård duns i backen. Pinnen behöll jag.

Han sneglade på mig och flackade med blicken. ”Stämmer bra det och du är väl Barbara om jag inte har helt fel? Vi har inte setts sedan högstadiet, tror jag.

Du minns nog mig bäst som Fet-Anders. Det var så jag kallades på den tiden.” Han skrockade till men blev med ens allvarlig. ”Du fick väl också heta både det ena och andra i skolan, eller hur?” ”Ja”, svarade jag och motade bort minnet. ”Hörde att du kommit hem, att din mor dött. Beklagar sorgen. Stannar du i byn nu?” frågade han. ”Tack. Nej, jag blir inte kvar speciellt länge. Ska bara göra mig av med all skit och sälja huset. Sedan är detta ett avslutat kapitel”, sa jag. ”Samma här!” sa han och nickade instämmande. ”Farsan gick bort i vintras. Han lämnade efter sig en son i sina 16

Av allt ont_inlaga.indd 16

2022-08-25 11:48:29

bästa år, en loppbiten hund, den här vackra nordsvensken och en fallfärdig gård med fjorton hektar vanskött skog.

Nu håller jag på som bäst att röja marken för att sälja till Skanska som vill bygga småhus runt sjön. Men när allt är klart drar jag till Mallorca igen.”

Han räckte fram näven. Den var varm och skrovlig. Vi skakade hand, som i samförstånd. Som om vi vore gamla vänner. Det hade vi aldrig varit. Vi hade förvisso stått på de utstöttas sida. I utanförskapet. De som aldrig fick vara med eller blev bjudna på kalas. De som alltid blev valda sist i brännbollen. Han låg oftast underst i högen när det vankades klassbonk. Jag var den som blev upptryckt mot väggen och tafsad på. Hånad. Hatad. Örfilad.

Det satt hårt. Vi stack lika snabbt ifrån byn. Det var mer än tjugo år sedan.

Trots detta slog vi nu följe en bit genom skogen. Tysta.

Barfota. Jag med fuktdrypande hår i halv pyjamas. Han i chaps med fransar runt benen och häst.

Jag kunde inte låta bli att le. Vilken syn vi utgjorde. En grynig junimorgon och tre udda figurer. ”Hur länge lever en hund?” frågade jag dumt, för att bryta tystnaden.

Anders svarade inte, utan pekade åt andra hållet än dit jag skulle. ”Jag bor inte långt härifrån, precis bakom ängen.

Häng med så bjuder jag på frukost. Du ser ut som om du inte har ätit på väldigt länge.”

Jag tvekade och granskade min pyjamas och mina blåslagna ben. ”Vi är inte så formella hemma hos mig”, sa han och mötte min blick för första gången.

Gården låg vackert inbäddad i en sänka med granskogen tätt inpå. Jag tittade mig nyfiket omkring. Det var nå17

Av allt ont_inlaga.indd 17

2022-08-25 11:48:29

got bekant över omgivningarna, som om jag hade varit här förut. Fruktträden blommade för fullt, ogräset växte manshögt överallt och slyn hotade kväva all annan växtlighet. Taket till den röda stugan var delvis raserat och sviktade betänkligt. En höststorm till och det skulle falla in helt. Den gamla ladan var betydligt mer uppdaterad, såg nästan ny ut, som om man brytt sig mer om djuren än om människorna som levt här.

Anders släppte ut hästen i den magra hagen, drog fram en rejäl hög med nyslaget hö från ett skjul bredvid och slängde två rågade skopor havre uppepå. ”Nu har han att pilla med ett tag”, sa han och bjöd in mig i farstun.

Där inne luktade det mögel, grönsåpa och stekos.

Lukterna kolliderade och jag motade snabbt ner illamåendet. Det var välstädat och prydligt. Inte alls som jag hade förväntat mig. På trägolven låg gamla, vackra handvävda trasmattor och på rostiga krokar i den grönslitna pärlsponten hängde blekta blåbyxor, stickade tröjor, flera rutiga arbetsskjortor och två svarta indianponchos med färgglada ränder. Där stod också gummistövlar i olika storlekar, snedslitna träskor, Birkenstocks, Foppatofflor och ett par neongula pumps av märket Manolo Blahnik.

Svindyra! Hade själv ett par, men dessa verkade nya och såg oanvända ut. Vem bar sådana i den här miljön?

I köket tog en ljuvlig doft av nybakt och kaffe över mina sinnen. Magen sved till av bakfyllehunger.

Anders matade vant in ett par vedträn i den gamla järnspisen, knäckte fyra ägg i en stor panna och slängde ner feta skivor av rökt sidfläsk bredvid. Nu skrek magen högt. ”I översta lådan ligger saronger som du kan svepa om dig.” Han pekade på en avskavd byrå och ställde samtidigt fram två koppar på bordet.

18

Av allt ont_inlaga.indd 18

2022-08-25 11:48:29

”Kaffe?” ”Ja, gärna!” svarade jag och slog mig ner insvept i en turkos batiksarong runt höfterna och en rosa över axlarna. ”De kommer från Sumatra”, sa han och vände på äggen i pannan. ”Äggen?” undrade jag och drack girigt av kaffet.

Då brast han ut i ett mullrande skratt.

Vi åt en lång stund under tystnad. Jag sneglade på Anders mellan tuggorna. Han hade förändrats mycket. Jag mindes vagt en tjock, finnig kille med slokande ledsna axlar och för korta jeans. Som alltid gick ensam och retade upp klasskamraterna med sin blotta närvaro. Precis som jag, men jag stack ut på ett annat sätt. Mer än ett huvud längre än alla andra, spinkig på gränsen till mager med svällande basketbollar till bröst. Om jag ändå hade hetat Eva, Sofia eller Anna som de andra, men mamma tyckte att Barbara var det vackraste av namn … om hon bara hade vetat.

Mittemot mig satt nu en man med ett spännande och excentriskt utseende. Han förde sig med snabba, självsäkra rörelser när han fixade frukost men var samtidigt lyhörd. Verkade ha humor också. Inte alls den typen av män jag brukade träffa. De var ofta självupptagna idioter, helt utan självinsikt, men det upptäckte jag alltid alldeles för sent.

Köket liknade vårt där hemma, som också var från sent artonhundratal, slitet och omodernt. Men mamma hade i alla fall två kokplattor, ett grönt stånkande kylskåp från sjuttiotalet och en mikro som hon fick av mig när hon fyllde femtio.

I hans kök fanns inget som krävde elektricitet vad jag kunde se, inte ens vatten var indraget. Över järnspisen 19

Av allt ont_inlaga.indd 19

2022-08-25 11:48:29

dinglade svartbrända kopparkastruller, gamla bruna träslevar och nya av doftande ene. Där hängde också mängder av olika örter och bitar av torkat kött. På golvet, längs väggarna och ända upp mot taket på sina ställen, hade han staplat exakta rader av björkved. Förutom bordet vi satt vid, två halta pinnstolar och en byrå, fanns där en blårutig Hästens-säng som trots sitt smutsiga yttre såg relativt ny ut i allt det gamla. Ett litet ensamt fönster släppte in minimalt med ljus och på väggen bredvid hängde en stor oljemålning som föreställde ett tragiskt skeppsbrott. Ett motiv jag definitivt sett förut … ”Sover du där?” undrade jag och pekade på sängen. ”Här inne kan ingen människa sova. Farsan vann sängen på Bingolotto, men tyckte att den var alldeles för mjuk så Orvar tog över den. Jag har inte bott i huset på många år. Har en tipi på ängen bakom huset”, förklarade han.

Jag nickade.

Plötsligt såg jag en äng för mitt inre: En man slår gräs med lie … en kvinna på marken som hulkar förtvivlat … han lyfter upp henne i håret, drar kroppen över gårdsplanen … hjärtskärande skrik … Så blev minnet suddigt och bilderna gick inte längre att fånga. ”Så du är indian?” frågade jag i stället och ruskade av mig obehaget jag nyss upplevt. ”Nej, jag är etnolog”, sa han och lassade in ett berg med stekt fläsk. ”Jag kan visa dig tipin om du vill?” ”Inte idag, måste hem nu.” Jag ställde mig hastigt, vek prydligt ihop sarongerna och lade dem på köksbordet. ”Har möte med mäklaren … vid tolv … men tack för frukosten.”

Han tittade på mig med höjda ögonbryn. ”Kommer du ihåg att du har varit här förut?”

Jag svarade inte.

20

Av allt ont_inlaga.indd 20

2022-08-25 11:48:29

”… med din mamma … vi var små då. Jag hittade dig inne i ladan, bakom foderbåset … vettskrämd … och …” ”Du misstar dig!” avbröt jag bryskt. ”Jag har aldrig varit här och du har aldrig hittat mig i någon lada …” ”Okej, okej. Jag kan ha fel.”

Benen gick hemåt av sig själva. När de nådde ängen ökade de takten och började springa. Hittade vägen. Mitt huvud var någon annanstans. Helvete också! Jag ville inte ha minnen tillbaka. Ville inte svara på sådant jag inte ville svara på eller kunde svara på. Det var precis som på begravningen. En massa frågor och påståenden med svansar av skuld. Nyfikna människor. Folk jag inte sett på åratal, knappt kände. Några jag aldrig sett förut. Gamar. Skvallerkärringar. Gubbjävlar. ”Vad ska du göra med Borgen? Ska du sälja? Varför stannar du inte kvar? Det var länge sedan du var hemma? Vad har du gjort de senaste åren? Hon var ensam Inga. Dog alldeles för tidigt. Ville inte ha någon hjälp.

Släppte aldrig in någon. Hörde att du läst till läkare, psyk-doktor minsann …” Så där höll det på.

Det var därför jag hade druckit. För mycket. Orkade varken se dem i ögonen eller kommunicera.

Den kvinnliga prästen, Lotta, var den enda vettiga, bjöd mig på whisky från sin egen plunta. Smekte mig tröstande över ryggen och viskade i mitt öra att hon ville ses senare. Att vi setts förut. På en klubb i Köpenhamn.

Det hade jag inget minne av. Jag tackade bestämt nej till hennes invit. Sedan blev allt suddigt.

När jag sedan vaknade framåt småtimmarna låg prästdonnan lik förbannat där bredvid. Hur det nu hade gått till? Hon kanske var kvar där än, dagen var fortfarande yrvaken.

Jag tittade ner på mina blåmärken och trasiga knän.

21

Av allt ont_inlaga.indd 21

2022-08-25 11:48:29

Kom inte ens ihåg hur jag hade kommit hem … cyklade jag?

På lätta fötter tassade jag fram över golvet, undvek tiljorna som pratade och kikade in i köket … och där i kökssoffan var det tomt. Drog en suck av lättnad, orkade inte med fler skuldgrejor eller nygamla relationer.

Inte idag.

22

Av allt ont_inlaga.indd 22

2022-08-25 11:48:29

TVÅ

Slagregnet vräkte ner över hans gamla Toyota och motorvägen låg delvis under vatten. Trots att vindrutetorkarna slog i hög hastighet över framrutan var sikten minimal.

Per Lathi höll krampaktigt i ratten och sicksackade mellan de djupa pölarna för att inte riskera vattenplaning.

En blixt skar plötsligt genom den grå skyn, modern skrek till av fasa i baksätet och började räkna högt. Hon hann till fyra innan åskknallen dånade ner över landskapet och överröstade både slagregn och motorljud. ”Du måste stanna bilen, Per! Kör in vid vägrenen. Nu genast säger jag. Vi kommer att dö annars …”

Modern bankade flera gånger på förarsätet, förbannade honom och skrek något på polska som inte gick att uppfatta. Han bet ihop käkarna hårt och skakade på huvudet. Det var han som körde och det var han som bestämde. Hon fick hålla sin käft om de skulle komma fram innan kvällen.

Hon protesterade allt högre i baksätet. Han njöt av att hon var rädd. För att dränka hennes vrål slog han på bilstereon, klickade på Spotify på mobilen, skruvade upp ljudet och lät AC/DC:s ”Thunderstruck” fylla hela kupén. ”No way!” frustade han och slet ner radbandet med 23

Av allt ont_inlaga.indd 23

2022-08-25 11:48:29

amuletten av Jesus på korset som hängde på backspegeln och kastade det demonstrativt bakåt i bilen så kulorna yrde.

Just nu hatade han henne för de beslut hon tagit om deras framtid. Hans liv. Hon hade basunerat ut nyheten strax utanför Värnamo, som om det vore den enklaste sak i världen. Hon skulle minsann få känna på hans vrede. Han höjde volymen ännu mer och trampade allt hårdare på gasen. Det var en skön känsla.

Det hade regnat större delen av våren i Kalmar. Nu var det snart mitten av maj och prognosen såg allt annat än god ut. Per var innerligt trött på både gråregn och modern. Hur mycket tjat och gnat skulle han tåla? Hur mycket mer regn skulle naturen och människorna tåla?

Snart skulle väl hela Skandinavien ligga under havsytan?

Kanske hade Greta och alla andra klimataktivister rätt.

Var syndafloden i antågande? Skulle jorden snart gå under?

Modern hade orerat om detta i ett halvår och nu var han nästan benägen att hålla med henne. Men det skulle han aldrig erkänna öppet. Varje gång hon kom med sina undergångsprofetior hade han avfärdat dem, kallat henne idiot och sagt att hon var paranoid. När hon höll på som mest hade han bara velat täppa till truten på henne.

Hon gjorde honom galen.

Den mesta av tiden hade han tillbringat instängd på sitt rum, surfat runt på sexsajten Pornhub och olika dejtingsidor, men även det hade han tröttnat på. Så när modern en dag kom med förslaget att de skulle åka till stugan på västkusten, två månader tidigare än vanligt, hade han välkomnat det med en entusiasm som överraskat dem båda. Han brukade aldrig acceptera förändringar i sina rutiner överhuvudtaget, om det inte planerades i 24

Av allt ont_inlaga.indd 24

2022-08-25 11:48:29

mycket god tid innan. Ingenting fick rubba hans vanor.

Sådan var han bara.

Tre dagar senare bommade de igen radhuset och fyllde bilen med tillräckligt mycket förnödenheter så att de skulle klara sig minst en månad utan att åka till affären.

Per hade burit ut låda efter låda med frystorkad mat, konserver, potatis, rotfrukter och toalettpapper. De hade också packat med kläder för ett varierat klimat samt tält, sovsäckar, vandrings- och fiskeutrustning, walkie-talkies, ett trådlöst modem, en router och varsin laptop.

Ovanpå allt i bagageutrymmet hade modern dessutom tryckt in ett nyinköpt avancerat larmsystem och två skottsäkra västar.

Han hade sagt emot först, tyckt att det verkade onödigt. Snudd på vansinnigt. Han visste att han skulle få lägga många dagar på att installera larmet och det hade han verkligen ingen lust med. Speciellt inte nu, när situationen var som den var. ”Det är fullt av terrorister överallt. Sveriges gränser har varit öppna alldeles för länge. Vi måste skydda oss”, sa hon till sitt försvar.

Deras fritidshus låg isolerat och en bra bit från tätorten. Det var långt till närmsta granne och de brukade mycket sällan träffa på några människor överhuvudtaget, men som vanligt lät han henne bestämma. Det var ingen idé att ta striden. Inte då i alla fall.

Per fortsatte att köra utan att ta någon notis om moderns protester i baksätet. Hennes klagosång hade övergått till ett högljutt snyftande över det trasiga radbandet. Just nu ångrade han djupt att han inte stannat kvar ensam i Kalmar, då hade han åtminstone fått lite lugn och ro.

Han passerade Backaplans köpcentrum strax utanför 25

Av allt ont_inlaga.indd 25

2022-08-25 11:48:29

Göteborg i hög fart och när Systembolagsskylten dök upp, svängde han av för att inhandla det han behövde för att åtminstone klara den första veckan i hennes sällskap. ”Kan du köpa tre boxar av det där rödvinet med tre apor på?” frågade hon med blid stämma, precis när han klev ur bilen.

Han stirrade stumt på henne med sin mörkaste blick.

Hon skulle få be riktigt fint om han skulle göra det.

Genast var hon med på noterna. Lade huvudet på sned, tvinnade en hårslinga runt långfingret, plutade med munnen och gjorde sig liten i både kropp och röst. ”Snälla, söta, bästa älsklingen min”, krusade hon nu. ”… och vad får jag då som tack?” Han blinkade irriterat bort vattendropparna som envisades med att rinna ner i ögonen. Förbannade regnet. Han var redan genomsur och blöt in på bara skinnet. ”En tacksam mor och kanske blir det en överraskning också …” ”Som är?” Han tänkte inte ge sig så lätt. Ville höra henne fjäska ännu mer. ”Kärlek i massor och en skön massage, när du har kört bil så bra och handlar vin och allt.” Hon klippte med ögonen och trutade med munnen. Slickade sig sedan om läpparna, sög lystet på långfingret och skickade i väg en slängkyss.

Det fick duga. Han nöjde sig så. Nickade som svar, stängde bildörren hårt och skyndade genom hällregnet och in på Systemet.

Regnet hade äntligen upphört när de körde in på uppfarten till den timrade stugan och parkerade. Tysta satt de kvar och betraktade omgivningarna. Skogen hade vuxit ännu tätare sedan de var här sist. Runt huset frodades ogräset och i skorstenen hade en björk slagit rot. Fasa26

Av allt ont_inlaga.indd 26

2022-08-25 11:48:29

den hade grånat betydligt och de svartmålade fönsterluckorna såg ledsamt övergivna ut.

Han välkomnade känslan. Här kunde han få vara ensam på riktigt, utan att bli störd av samhällets krav. Om han nu fick vara ifred från modern?

Men han hade en plan. I år skulle han göra friggeboden beboelig, så de slapp dela stugans enda sovrum.

Det skulle bli ett herrans oväsen och han visste precis hur hon skulle låta men det var värt risken. Hon skulle straffas ut tills hon tog tillbaka sitt beslut. Det var med blandade känslor som han nu funderade över sin hämnd.

Han hade aldrig gjort något liknande tidigare.

Planen hade sakta men säkert tagit form under bilfärden … han var inte riktigt klar men det fanns en början.

Först skulle han ignorera henne. Inte prata överhuvudtaget, inte vara den där duktige och hjälpsamme pojken.

Utfrysning var ett effektivt vapen, det visste han av egen erfarenhet. Sedan skulle han flytta ut i boden och lämna henne ensam om natten med sina mörkerspöken och djävulsdemoner. Han skrockade nu, kände sig med ens lite gladare.

Utan att öppna bildörren för modern och hjälpa henne ut från baksätet som han brukade, gick han i stället fram till gallergrinden som skyddade ytterdörren mot inkräktare. Hänglåset kärvade men efter några försök föll det och den tunga kättingen till marken med ett brak och dörren gled upp. En sur och instängd lukt slog emot honom. Det stank av lik. Han backade instinktivt när han såg den döda råttan som låg på hallmattan. Fy fan!

Råttkadavret skulle modern minsann få städa bort själv.

Han gick med bestämda steg tillbaka till bilen, lyfte endast ur sitt eget bagage och ställde det under taket på verandan. Resten av packningen lämnade han kvar.

Sedan fyllde han den mindre dagryggsäcken med sin lap27

Av allt ont_inlaga.indd 27

2022-08-25 11:48:29

top, två starköl och en konservburk med grönsakssoppa.

Bytte raskt om till en torr T-shirt, en varm fleecetröja och vandringskängor och travade rakt ut i granskogen. Det dröjde inte många sekunder förrän han hörde moderns gälla skrik genljuda över markerna … hur hon fördömde honom på alla språk hon kunde. Först på svenska, sedan engelska och därefter skrek hon okvädinsord, könsord och svarta förbannelser på sitt modersmål.

28

Av allt ont_inlaga.indd 28

2022-08-25 11:48:29

TRE

De sista femton åren hade mamma inte slängt en enda sak. Bara samlat på sig. Alla rum på undervåningen var belamrade från golv till tak med gamla dagstidningar, mjölkkartonger, drickabackar, tomma folieformar, pizzakartonger, plastbyttor, glasburkar med okänt innehåll, spritflaskor, oöppnad post, tomma kuvert, räkningar, reklamblad, tygbuntar, klädesplagg och mängder av konservburkar. Hon hade dock frilagt smala gångvägar mellan staplarna att navigera genom. På vissa ställen var det så trångt att jag fick gå på tvären och backa ut.

Mamma hade trots allt lite koll på sitt maniska samlande. Allt var sorterat i prydliga buntar med snören runt om och små handskrivna etiketter som talade om vad som dolde sig i varje hög. Tidningarna var sorterade i årgångar, tyg och kläder efter färg och konserver staplade i pappbackar efter innehåll. Alltid något positivt i galenskapen, tröstade jag mig med.

Systematiskt betade jag av hög efter hög, inifrån och ut, och stuvade ner i svarta sopsäckar som jag sedan släpade ut och ställde mot husgrunden. Jag räknade till tretton säckar när bilen med ett märkligt pysande ljud svängde in på grusplanen nedanför huset. Den hördes knappt, men glänste desto mer.

29

Av allt ont_inlaga.indd 29

2022-08-25 11:48:29

Ur en oceanblå Tesla-suv, en kvart före avtalad tid, steg en ung, rödhårig kille i tajt kostym och kritvita gympadojor. Han tittade sig nyfiket omkring och smackade sedan ljudligt.

Jag duckade instinktivt. Hatade när folk kom för tidigt. Hade tänkt göra mig presentabel men nu fick mäklarpojken ta mig som jag var i trasiga jeans och smutsig T-shirt efter två timmars hetsigt röjande. Jag luktade dessutom illa av svett och ingrodd sorg. Jag stod tyst kvar bakom den höga syrenhäcken och studerade honom en stund.

Han halade fram en kamera ur bagageluckan och började fotografera fastigheten på håll. Därefter gick han runt den åtta meter höga stenmuren som huset vilade på och försvann bakom knuten.

Det var just den höga muren som var anledningen till att huset kallades för Borgen i folkmun. ”Ogästvänlig, ointaglig, opraktisk och ogenerös”, brukade mamma säga.

Precis som hon, brukade jag tänka.

Mitt barndomshem var byggt i nationalromantisk stil och blickade stolt ut över skog och åkermark, sjön Sävelången, den gamla landsvägen och E20. Det hade varit pampigt en gång i tiden med grönt koppartak, ockrafärgad stockpanel, höga gröna spröjsade fönster, ornament och snickarglädje överallt. Fastigheten hade dessutom haft ett stall för fyra hästar, paddock, rasthagar, stor fruktträdgård, hönshus och ett vackert viktorianskt växthus där citrusträd och vindruvor frodades.

Nu var det mesta tyvärr sorgligt förfallet. Fasadfärgen var obefintlig, hustaket läckte in på sina ställen, fönsterglasen hade ersatts med masonitskivor och både växthus och hönshus var ett minne blott, bara stallet var intakt.

Men det fanns potential hade mäklaren hurtigt sagt i 30

Av allt ont_inlaga.indd 30

2022-08-25 11:48:29

telefonen och menade att med rätt stajling, så skulle det kunna gå att sälja för femton miljoner minst. Om inte mer.

Han var sjuk i huvudet, tänkte jag. Huset hade stått oälskat och ruttnat alldeles för länge. Ingen vettig människa skulle köpa och renovera detta mastodontruckel.

Lika bra att jämna skiten med marken och bygga nytt.

På slaget tolv kom Kenny Konradsson uppför stentrappan. Ett tungt stråk av herrparfymen Armani Code svepte ut över kullersten och ogräs, blandade sig med doftande schersmin som växte vilt överallt.

Nu satt jag i mammas gamla grönmögliga Badenbaden-stol, delvis gömd och kisade ut mellan hängbjörkens bladverk som föll till marken som ett ljusgrönt pärldraperi. Han såg inte mig och det var det som var själva tanken.

Jag ville studera honom i smyg och se hur han betedde sig, ovetande om att jag satt där. Det var en yrkesskada. ”Hallå! Är det någon här?” Kenny knackade hårt på ytterdörren, väntade en stund, kupade sedan händerna och ropade mitt namn flera gånger med munnen tätt intill.

Jag kvävde ett fniss under trädet. ”Barbara Hammar, det är jag, Kenny Konradsson från Mäklarhuset. Vi hade bestämt möte idag.” Han kände på handtaget och upptäckte att det var olåst, såg sig hastigt omkring och klev sedan in i huset.

Jag satt handfallen. Vad skulle jag göra nu? Det såg ju för jävligt ut därinne. Bestämde mig för att avvakta lite … men väntan blev inte speciellt långvarig. Efter en kvart kom Kenny utrusande med stirrig blick, tog trappan i två långa kliv, snubblade till och föll raklång på gruset framför Teslan. Så blev han liggande ett par sekunder men tog sig snabbt samman, borstade av smutsen från kavajen, hoppade in i kalvskinnet och sladdade i väg i ett moln av torrt damm.

31

Av allt ont_inlaga.indd 31

2022-08-25 11:48:29

”Herregud! Vad är det för fel på folk? Nu får han vaxa bilen igen”, sa jag högt till mig själv och släppte loss skrattet som bubblade upp i halsen. Femton miljoner minsann? Undra om prisbilden såg annorlunda ut nu? Även den här natten sov jag i köket. Hade tänkt ta in på hotellet i Alingsås, men jag förmådde inte. Orkade inte ens ta av mig kläderna utan somnade fullt påklädd ovanpå kökssoffan. Morgonen kom med ett strilande sommarregn. Jag vaknade vid femtiden och betraktade dropparna som lekte tafatt på fönsterrutorna. Det var tyst utanför. Inget fågelkvitter, inga måsar som skrek eller kråkor som bråkade, inte ens motorvägen hördes.

Långtradartrafiken var fortfarande lågmäld. En timme till och ljudet skulle ligga som ett dämpat sorl över omgivningarna. Det lät precis som när vågorna från ett upprört hav rullade in, lyssnade man noga var liknelsen slående. En del människor upplevde det ständiga bruset från vägen som störande och kunde till och med bli nervösa, men jag tyckte ljudmattan var meditativ.

Jag roade mig ett tag med att följa en regndroppes färd över glaset för att se om den var av den vinnande sorten, precis som jag gjorde när jag var barn. Om min regndroppe kom först i mål skulle jag somna om. Om inte skulle jag gå upp och fortsätta dödstäda.

Jag fick gå upp.

Efter fyra koppar kaffe och en kexchoklad till frukost stack jag händerna i ett par gamla trädgårdshandskar, knöt min dyra Hermèsscarf runt håret och körde i gång med dagens bära ut ett liv i sopsäckar-slitgöra.

Många timmar senare var hallen och vardagsrummet fria från mammas patologiska samlande. Ute på gårdsplanen stod nu inte bara ett trettiotal svarta sopsäckar utan också en nersutten soffa, några enbenta stolar och 32

Av allt ont_inlaga.indd 32

2022-08-25 11:48:29

flera persiska mattor som legat hoprullade under de höga fönstren. I mattornas feta ull hade mössen koloniserat under flera år. De bodde fortfarande kvar. Hur mycket skit som fanns på vinden, på övervåningen och i källaren och orkade jag inte ens tänka på. Det fick bli nästa projekt.

Vid sjusnåret tog jag bilen till pizzerian i byn. Tydligen var hela samhället pizzasuget idag. På parkeringen var det fullt med ombyggda EPA-traktorer, mopeder, fyrhjulsdrivna pickuper och en och annan damcykel. På en av bilarna kunde jag läsa Ronnys El AB med pay-offen ”full fräs i kabeln” och på en annan Kalles Golv & Kakel – Vi ligger och lägger golv. Herregud, tänkte jag. Alltid under bältet. Hade nästan glömt av hur det var här.

Folk glodde storögt, nyfiket och utan hämningar när jag klev in genom dörren. Kunde känna blickarna som brände genom mina kläder. En del flinade hånfullt, andra slog sina huvuden ihop, tisslade och tasslade. De kände säkert till att jag blivit full på min egen mammas begravning. Burit mig åt. Skvallret gick från mun till mun.

Det var just detta och en hel del annat, som var anledningen till att jag flytt till stan och bestämt mig för att aldrig bosätta mig i den här hålan igen. Spelade ingen roll att byn var idyllisk som en Astrid Lindgren-film med sina faluröda k-märkta hus, vackra sjöar och sin sagolika natur. Det var alltid människorna som satte sin prägel på ett ställe och de som bodde här hade aldrig varit mig nära eller bjudit in mig i sin gemenskap. Tvärtom.

Det var bara Dino, ägaren till pizzerian, som nickade välkomnande. ”Tjena tjejen! Det var inte igår minsann. Hur är läget?

Var det du som skulle ha en Vegetariana utan champinjoner med fetaost, tomat, vitlök och extra ost? Jag gjor33

Av allt ont_inlaga.indd 33

2022-08-25 11:48:29

de en familjepizza för jag visste inte hur många ni var. Önskas någonting annat? Sallad, cola, mig?” frågade han med en blinkning. ”Hej Dino, tack gärna, men vad tror du Maritha skulle säga då?” ”Hon vill inget hellre än att bli av med mig. Vi är på smällen igen och snart blir man sex-barns-pappa”, sa han och klappade sig stolt över utbuktningen under förklädet.” ”Sex barn, inte dåligt. Gör ni inget annat?” skrattade jag. ”Vad ska man annars göra här på vischan? Har du gängat dig ännu eller är du fortfarande singel?” ”Ja ibland så”, svarade jag kryptiskt. ”Hur mycket ska du ha för pizzan, Dino?” ”On the house, baby. För gammal vänskaps skull.”

Jag tog emot gratispizzan och fyrade av ett ansträngt leende. ”Sköt om dig vännen, beklagar sorgen och se till att skaffa dig en bra karl nu. Du kan väl hälsa på mamma någon dag”, ropade Dino precis när jag skulle gå ut genom dörren.

Jag höjde handen för att tacka och skyndade mig ut till bilen. Fan också! Nu visste alla att jag var hemma igen, singel och barnlös, att mamma dött och vad jag hade för topping på pizzan. Ordningen var återställd och jag hatade situationen … här i byn gick inget obemärkt förbi. Ångrade att jag inte öppnat en av mammas rostiga ravioliburkar från nittiotre i stället … och varför skulle jag hälsa på hans mamma? En helt främmande människa?

Precis när jag startade motorn knackade det lätt på bilrutan. Utanför stod Anders. Först tänkte jag ignorera honom men ångrade mig. Hur hade det sett ut? ”Hallå där! Har du vågat dig ner på byn?” Han böjde 34

Av allt ont_inlaga.indd 34

2022-08-25 11:48:29

sig fram, lade ena armen på biltaket, stack in halva huvudet genom rutan, log med sin tandglugg, yviga kalufs och sitt solbrända fejs. Kom alldeles för nära. ”Ja, men det får jag nog ångra …”, sa jag och lät så där grinig som jag inte ville vara. ”Oj ursäkta. Jag ville inte störa, blev bara glad att se dig igen.” Han drog hastigt ut huvudet och tog ett steg tillbaka. ”Jag menade inte att vara otrevlig. Det var bara alldeles för många nyfikna frågor där inne på pizzerian.” ”Jaha, men du vet ju hur folk är här, Barbara. Det är ingen som menar något illa. Var förresten förbi Borgen nyss, tänkte kolla om du kanske ville ha hjälp att köra säckarna till tippen? Jag har släpet på jeepen.”

Vi satt på stentrappan i skymningsljuset och åt kladdig segmikrad pizza direkt ur kartongen. Jobbet med att fylla släpkärran hade tagit över en timme och det var minst lika mycket kvar. ”Hur länge har din familj bott här?” frågade Anders och skar vant upp pizzan med sin fickkniv och räckte mig en bit. ”Det var min farmors och farfars hus en gång i tiden.

Farfar var anställd på bomullsfabriken och fick ett erbjudande att köpa fastigheten, tror det var i mitten av sjuttiotalet. Pappa fick ärva och vi flyttade hit när jag var bebis.

Då var huset och ägorna fortfarande i gott skick … så dog pappa kort därefter och mamma gick in i sitt mörker. Hon stämde träff med döden tidigt, men misslyckades flera gånger … och på den vägen var det …”

Jag stannade upp, stoppade glupskt hela munnen full med pizza och fet rinnig ost. Höll på att kvävas och började hulka. Äcklad av både pizzan och mig själv. Varför satt jag och fläkte ut mitt liv?

35

Av allt ont_inlaga.indd 35

2022-08-25 11:48:29

Anders bankade mig hårt i ryggen och ur alla mina ansiktshålor rann tårar, snor, slem och pizza i en vämjelig sörja. ”Fräscht”, sa jag och torkade med tröjärmen. Reste mig hastigt för att slippa hans omsorger. ”När stänger soptippen?” ”Återvinningscentral Hultet stänger klockan nitton alla dagar”, svarade han med spelad mekanisk röst. ”Så idag är det tyvärr för sent.” ”Lördag då?” ”Stängt …” ”Men skit också! Jag måste vara tillbaka på jobbet på måndag annars dödar min chef mig.”

Orken försvann helt. Jag hade tagit ut några dagars semester för att begrava mamma och städa ut huset inför försäljningen, men hade bara hunnit en bråkdel av allt jag föresatt mig.

Jag sparkade uppgivet på hängbjörken och slängde mig raklång i det höga gräset. Gräsmattan måste klippas också, noterade jag. Kvickroten tävlade med maskrosorna, och meterhöga tistlar, brännässlor och kirskål hade fullkomligt tagit över mammas perennrabatter. Dem som hon alltid hade varit stolt över, som fått betydligt mer omsorger under åren än vad hon ägnat hus och hem.

Och sitt enda barn.

Jag blundade hårt. Tänkte onda tankar. Ska fan gräva upp hennes dyrbara perenner och jämna rabattskiten med marken som ett avslut på eländet: Hej då mamma! Bye bye barndom! Heja livet. ”Jag har en idé”, hörde jag Anders viska tätt intill.

När jag öppnade ögonen satt han där med korslagda ben precis vid min sida. Varför var han så närgången hela tiden? Jag rullade snabbt över på sidan och satte mig på behörigt avstånd.

36

Av allt ont_inlaga.indd 36

2022-08-25 11:48:29

”Hoppas att det är en förbannat bra idé”, sa jag men ångrade mig genast. Lät som ett bortskämt barn. En treåring. ”Vi struntar i det här nu”, sa han utan att kommentera mitt barnsliga jag. ”Det är en fantastisk kväll, så vad sägs om att åka upp och bada i vattenfallet vid den gamla kvarnen?” ”Vattenfallet? Där har jag inte varit sedan jag var elva år. Hade faktiskt glömt bort att det fanns”, sa jag och tog emot Anders utsträckta hand när han drog upp mig på fötter.

Vi stod bredvid varandra och balanserade på det gamla kvarnhjulet som hängde över vattnet. Nedanför brusade fallet och längre bort hade det bildats en djup damm mellan träd och bergsknallar. Det hade varit en magisk plats när jag var liten och så var det fortfarande.

Jag tog ett djupt andetag. Sedan föll jag ner i det rasande fallet. Skräckblandad glädje bubblade upp i mig när jag landade i det iskalla vattnet. Rusig dök jag ner i djupet, sparkade mig bort från skummet upp mot ljuset och ytan. ”Vilken kick!” skrek jag euforiskt.

På en sten, vid ruinen av det gamla kvarnhuset, satt Anders och log från öra till öra. ”Ja, man blir som pånyttfödd”, skrattade han och drog upp mig. ”Vad säger du, en gång till?”

Vi föll tillsammans denna gång. Min hand i hans hand.

Ingen släppte taget eller lät den andra simma i väg ensam i det fräsande svartvattnet. Varje gång jag hoppade fick jag små glimtar av en borttappad barndom. Den var lika sorglig nu.

En timme senare satt vi åter i jeepen. Motorn var påslagen och värmen sprutade för fullt. Jag var blå och huttra37

Av allt ont_inlaga.indd 37

2022-08-25 11:48:29

de, tänderna skallrade. Anders bredde en grå hästfilt över mig och jag drog tacksamt in den välbekanta lukten av stall, hö, häst och stöv. Ett tungt vemod rullade in.

Anders lade sin arm om mina axlar och drog mig närmare. Jag lät honom. Vi satt stilla en stund. ”Det kommer att bli bra”, tröstade han, tankeläsaren. ”Allt ordnar sig. Jag lovar. Låt det ta lite tid bara.”

Jag kände hans mjuka andedräkt mot min kind, hur hans hud doftade solsken och sjövatten. Värmen spred sig sakta genom kroppen men gråten steg snabbt. Jag höll inte emot denna gång.

38

Av allt ont_inlaga.indd 38

2022-08-25 11:48:29