Hittebarnet i Kyjiv
Bokförlaget Polaris, Stockholm
© Lars Andersson 2023
Omslag: Anders Timrén
Omslagsbild: Nicholas Roerich/Alamy
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt hos: ScandBook AB, 2023
isbn : 978-91-7795-493-4
www.bokforlagetpolaris.se
I.
Den unge prästen hade kallats till rummet och han hade infunnit sig. Han rörde sig i det, och välsignade det.
Han svängde rökelsekaret, hans egen skugga svängde och gungade i ljusskenet från raderna av vaxljus. Och själva det gula ljusskenet gungade i draget från fönstret, ljuslågorna fladdrade som små brinnande vingar. Allt annat stod väntande och stilla.
Vårkvällen utanför mörknade mot blått. Och själva palatset: så stadigt förtöjt som för evigheten. Med alla sina rum. Med allt sitt timmer ihoplaftat och knutet, som två väldiga, sammanknäppta nävar.
Vaktposter vid palatsets dörrar. Hundar utanför grindarna. Då och då röster från stadens gator. Hästar, kärrhjul, spridda kommandon, ett eller annat kortvarigt fyllegräl, men mest stillhet därute nu. Nedanför slänten gick älven i sin stora, tigande, breda båge.
Fader Feofan höll alltså på att välsigna rummet.
Fader Theofanes med hans rätta namn, här bland slaverna hette han Feofan. Han var drottningens biktfar och hade följt henne från Konstantinopel, han var själv inte mycket äldre än hon. Han svängde rökelsen mot bordet, mot britsen, mot pojkens kläder, upphängda på galgar. Han sjöng Psaltarens ord: om nattens fasor, pilar som flyger om dagen. Med vänstra handens fingrar ströddes under ett ögonblick, han märkte det väl inte själv, en skur som av glittrande pilar ut över orden.
Och de stod uppsträckta och lyssnade: Anna, kejsardottern, kejsarsystern, ”den purpurfödda” – hon som hade hamnat här, så långt borta, men som här blev kallad drottning av Kyjiv och Hela Rus. Hon som det var bestämt skulle bära detta lands frälsning vidare i sin kropp och intill sitt hjärta. Hon hade tagit sig tid även till det här, att låta välsigna ett litet rum i palatset som hon kommit att tänka på. Hon följde det som sjöngs, hon sa Amen där det skulle sägas. Hon hade lärt sig slavernas sätt att säga de heliga orden men det här ville hon skulle göras på hennes eget språk, och av hennes egen biktfar som hade följt henne från kejsarstaden.
Och så hennes skyddsling då: pojken, en främling
han också. Hittebarnet. Han som på sitt eget språk hette Olav. Han var ju inte, nej inte en pojke längre. Men han stod där som en pojke, försökte se ut som om han följde med i det som hände, och sa Amen när hon sa Amen. Stor, kraftig, blank, tom i ansiktet, med sitt ljusa, stubbade hår. Han knöt och löste de stora händerna som hängde i raka armar tätt mot låren.
Fader Feofan såg sig om efter vigvattensskålen och drottningen böjde sig efter den, gav den till honom. Han sjöng: Jaga ondskans gärningar på flykt! Han hade lagt rökelsekaret ifrån sig, nu doppade han ett knippe stjälkar i vattnet. De två stod stilla medan han vandrade mellan väggarna, de sa: Amen. Och han sträckte sig efter ikonen som låg på bordet. Han hängde den på ett spikhuvud på väggen. Den heliga modern, med barnet på sitt knä. De stod andäktiga och tysta framför bilden.
Han vände sig till Olav:
– Släpp inte synden in i detta rum.
Olav sa:
– Nej, fader, jag ska inte göra det.
Fader Feofan hade vänt sig mot ikonen igen, han sjöng, och drottningen föll in, med den mörka glansen i
sin röst. En glans som kunde bryta fram så plötsligt när hon fick sträcka ut sig i sitt eget språk. Olav försökte följa melodin, han knöt och löste sina händer, han måttade och svajade med sin grova röst.
Därefter bestänktes de bägge med vigvattnet, de kysste ett kors som prästen höll fram. Så gick han, fader Feofan, ut ur rummet, och drottningen likaså.
Sigurd, officeren, varjagen, pojkens morbror enligt vad som påstods, hade stått i dörrspringan och lyssnat. Nu steg han in, med en bugning, som var djup, men som inte var ett knäfall, mot de bägge som passerade honom i dörren.
Han gick fram och tog pojken om axlarna. Han var lång, ändå inte lika kraftig som Olav. Hans kropp hade flätats ihop år för år och blivit hård som mastträ. Hans händer var fulla av ärr och märken. Den ena av dem fattade ett tumgrepp om pojkens grova nacke.
– Nej man tror det nästan inte! sa han. Här fattas bara att storfursten själv går och sjunger och ylar … på grekiska … Och för din skull, pojke!
Han släppte greppet, såg sig med långsam vridning av blicken omkring, och sa:
– Ja, han skulle väl inte göra det för din skull, men för hennes! Och jag förstår honom …
Han skakade på huvudet, rev sig i det slitna, kortklippta skägget, fortsatte:
– Och hon för din skull, och jag förstår henne!
Och han nynnade nånting, det skulle likna melodierna som sjungits förut. Han vred pojken emot sig, höll i honom med raka armar, men såg mot väggarna, ljusstakarna, ikonen. Han sa:
– Jag såg ju rätt … Från första ögonblicket jag såg henne visste jag att där, där har du din plats, där ska du ha beskydd. Hur kunde jag veta det? En liten bräcklig … docka med slöjor, som gavs i pant för ett fördrag mellan furstehus?
Men inte bräcklig, fortsatte han, det hade han sett. Och här kom och gick Olav nu, i palatset, som nära nog en son i huset … Och här pyrde man in väggarna med rökelse så att han skulle ha egen …
– Läskammare, sa Olav. Hon vill att jag ska lära mig läsa.
– Jaså, ja, sa Sigurd. Det skadar kanske inte.
Han klev omkring i rummet som om han mätte upp det.
Jo, sa han. Han som var här, furstinnans biktfar
– det blir nog så en dag att fursten får den där filuren utnämnd till metropolit … Metropoliten av Kyjiv! Den som vill får spy, jag säger: det är vår furste Valdemar det, han är stor!
– Du är hemma från kriget, sa Olav. – Finns inte krig att se. Det finns inte krig i denna värld längre. Efter bulgarerna rör ingen ett finger. Alla sitter på rätt plats.
Han själv klev däremot fortfarande omkring, han sa:
– Jag sitter gärna i sadeln ändå jag. Till slut rör det sig väl i nån vassrugge … Nej, det har lagt sig fred över länderna sen vi tog dopet. Om det nu är det. Det är bara Svjatopolk som är missbelåten, grumsar, gnölar, vem bryr sig.
Furst Svjatopolk var storfurstens äldste son, sen en tid förpassad till Turov.
– Jag har varit och jagat bara, fortsatte Sigurd, med mina mannar. En björnjakt med nät och pålar.
Men det var inte detsamma här nere, sa han. Så här års saknade han Novgorod. Vitsipporna på älvslänten. Sädesärlan, när hon nickade åt det nya gräset.
Olav sa:
Det skymmer redan ute. Snart ringer väl klockorna. Kvällarnas ljus, ja det minns jag i alla fall från när jag var barn … Från längre tillbaka än jag minns dig! Längre tillbaka än Novgorod. Jag vet inte vad det är jag minns …
Han hade blivit stående vänd mot fönstret. Sigurd sa bakom hans rygg:
– Det är klart du minns ljuset!
Men det var väl inget att orda mera om, Olav teg.
– Nej, sa Sigurd och klev vidare från vägg till vägg. Vår furst Valdemar … hur det brukade vara när fursten sjöng. När han tog i och sjöng!
Han vände sig mot Olav:
– Andra kvällen efter att vi hade trängt in här i staden. Och när vi hade rökt ut de sista ur deras hus och släpat dem till elden … Du vet, han hade varit igång hela natten, och sovit hela dan, och stod knappt på benen när han kom i full rustning stora gatan ner, och ryckte med näven lite i benen på dem som var uppspetsade på pålar, ryckte lite som i en rad av klockrep, för att få nåt sista ljud ur dem. Och så börjar han sjunga. Får för sig att han ska överrösta vad som helst! Så får han syn på några fångar som har hört till hans brors förtrupper vid anfallet
mot Novgorod, han vinkar dem till sig, de släpas dit …
Och Sigurd berättade hur det hade varit, det var inte första gången han berättade om denna sak: Fursten hade känt de där fångarna till namnet, de flesta av dem, ända sen ungdomen, han tilltalade dem på gott humör, några var fångade utan alla skador, de borde ju ha sparats och fått svära honom trohet. Men för allt i världen, fursten var i humör att sjunga! Han tog den förste och höll hans huvud mot sitt bröst och tog fram en liten jaktkniv och skar öron och näsa och läppar av honom som man ansar en kålrot. Och sjöng. Ryckte av hår och skägg som man flår en lake, sjöng, med sin mäktiga stämma, man hörde vartenda ord. Elden sprakade och mullrade och furst Valdemar sjöng. Näste man …
Olav såg på honom med igenstängt ansikte och sa:
– Du brukar berätta det där. Det jag såg av fursten förr om åren, på fru Allogias tid, i Novgorod, det var inte nån som sjöng! Sur och, jo, full för det mesta, men inte sa han mycket. Han ropade fram mig en gång men när jag talade språket så dåligt lessnade han.
– Du har inte sett krigsfursten du, sa Sigurd. När vjatitjerna var slagna …
– Du lät mig aldrig följa med i fält.
– Du var tolv år då, du hade nyss kommit till Kyjiv!
– Och alla här hade hört att jag hade dödat en fullvuxen man när jag var bara nio!
Pojkens röst hade fått en vasshet, en harm i sig. Men genast var han sen bara trumpen och blank igen.
– Inte mot polackerna heller, sa han, inte mot bulgarerna.
– Jag ville inte mista dig!
Sigurd hade stannat och fäst blicken på honom, så blev han mild i rösten, stegade runt igen, han sa:
– Det är nu din tid börjar. Se hur allting har ordnat sig, otroligt. Här står du i storfurstinnans hus i ditt eget rum …
Olav sa:
– Jag är stark. Alla vet det. Jag vinner i alla tävlingar. Alla vill ha mig. Men de borde ha sett mig i strid.
– Du skulle sparas! Och nu är det fred.
– När du hade låtit fursten få veta att jag är av kungaätt, då kom han och kikade på mig igen. Och frågade om det passade mig att följa med en styrka som skulle ta en titt på mordvenerna. Men fru Allogia gick emellan. Jag tillhörde bara hennes hird, sa hon.
Sigurd sa:
– Men är du dum i huvudet? Nu är du hos storfurstinnan, du är hos drottningen av Kyjiv, i hennes palats! Du är inte mer än arton år, du lever, du är stark, alla älskar dig! I ett rike som är jämngott med kejsarens! Jag såg att det var hit vi skulle. Jag beskrev själv för fursten vad mina ögon hade sett i Konstantinopel … Jag satt vid hans rådsbord när kejsaren bad om trupper, och fick honom att se …
Och han fattade Olav om axlarna igen, hjälplöst, med blicken åt annat håll, han sa:
– Kan du begripa varför jag ska tycka så mycket om dig?
– Det är sant, sa Olav och vred sig undan. Det är sant att hon tycker om mig. Hon tycker om att tala med mig. Det har hon sagt. Det är väl för att vi bägge har svårt att tala.
Och Sigurd sa, uppgivet:
Ja ja. Det är nog det. Jovisst, det är väl bara därför …
Olav vände ansiktet mot honom igen:
– Kan jag vara säker på den saken du har sagt: att jag är döpt till kristen när jag föddes?
– Ja, hur så?
– För nu har jag ju sagt det till henne, att det är så.
– Ja, det vet väl jag! sa Sigurd. Det skulle väl aldrig kunna vara säkrare än om jag säger det?
– Men hur vet du det?
– Det fick jag veta … den gången jag fick budet från din mor givetvis! Att ni var att vänta till Novgorod, att hon var på väg, med en son. Det fick jag ju ett bud om. Och dessutom … det visste du själv, när jag till slut fann dig, du kunde ju berätta vem du var, vem din far var och din mor var. Det rann som klart vatten ur mun på dig allt som din mor hade präntat in i huvudet ditt.
Han sänkte rösten:
– Du kanske minns att jag räddade ditt liv vid nåt tillfälle!
Olav bet av det samtalsämnet, buttert:
– Du kanske minns att jag räddade ditt?
Sigurd gick bort till fönstret. Han tittade ut. Han sa:
Snart ska vi väl höra klockorna ja. Det har hunnit börja bli mörkt.
Och som om han själv gick in i detta att minnas, minnas rätt:
– Morgonens Zorja: hon öppnar portarna för sin fader Solen. Aftonens Zorja: stänger den.
– Öppnar den … stänger den, sa Olav. Men det fanns väl en tredje Zorja också?
– Midnattens Zorja …
– Ja, vad gör hon?
Alla tre Zorjorna vaktar på en hund. Med en kedja är den bunden till stjärnorna i Lilla Björn. Så länge kedjan håller, håller världen. När kedjan brister går jorden under. Jag ska gå till mitt kvarter. Var sover du?
– Jag sover här i natt. På britsen där.
– Släck ljusen innan du lägger dig, sa Sigurd, så inte bilden tar eld.
– God natt.
Utanför staden, inte långt borta, i själva verket nära, ändå skymt av kullar och skog, hade det i skymningen tänts ett bål. Folk hade samlats, några av dem var bojarer men det fanns bönder från trakten också, och även kvinnor. Vaktposter var utställda. När Svjatopolk, fursten av Turov, anlände till platsen och steg ner från hästen hade
man druckit mer än hälften av ölförrådet redan. Man hade dansat kring elden. Man hälsade honom som: fursten som ska komma. Man hade skaffat fram nånting som skulle föreställa Pjeruns beläte, utkarvat i trä och bemålat.
Det verkade mest som en lek utom synhåll i skogen. Men en farlig lek. Det ropades när han kom, och han var iförd rustningsplåtar som inför krig: Vi vill ha regn! Furste som ska komma, vi vill ha regn! Och Svjatopolk, fursten av Turov, ropade ut en fråga:
– Har nån låtit elden slockna sen sist jag var här?
Med höga röster svarades:
– Nej, den har brunnit!
– Är det sanning? skrek han. Minns ni rätt?
Och han högg tag i en man, drog honom till sig:
– Peka du! Om det är nån som har låtit elden slockna så ska jag döda honom.
– Nej, sa mannen, elden har aldrig slocknat.
– Vi väntar på dig! ropade flera andra.
Han frågade vidare om nån av storfurstens bojarer hade synts i trakten, om nån hade berättat om platsen.
Nej! ropades det. Kom och drick med oss! Ge oss regn!
Han frågade med möjligaste skärpa i sin röst om offerdjur fanns på plats.
En svart kviga? En svart bock?
– Ja! svarades det. Men nån ropade:
– Det ska vara en svart tupp också!
– En svart tupp också? frågade Svjatopolk.
– Ja! Ja!
Svjatopolk, fursten av Turov, tog då ett ölhorn och lyfte det, alla lyfte sina horn, de vandrade runt elden och stänkte ur hornen ut över lågorna och ropade instämmande medan Svjatopolk läste signelser med hög röst ur minnet:
– Ge oss regn, Pjerun, ge oss regn! Ge oss åskan! Vi kan bara samlas kort tid inför dig. Men vi är starka, vi är dig lydiga! Låt bäckarna strömma och låt kornet svälla! Och du Volos, djurens furste, låt kalvarna resa sig upp på sina ben! Har jag sagt det nu som skulle sägas?
De ropade åt honom att dansa. Han dansade i sin rustning och alla drack och dansade och därefter förrättade de offret.