9789177954972

Sofia Rustan

Skadedjuret

Polaris

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Sofia Rustan 2021 Omslag av Fredrika Siwe Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, 2021 ISBN : 978-91-7795-497-2 www.bokforlagetpolaris.se

1 November 2019 Det är dukat för kalas.

Hans första.

I det trånga lägenhetsköket hänger ballonger och serpentiner i grälla färger som konkurrerar om uppmärksamheten.

På bordet ligger en nymanglad linneduk. Det är dukat för fem personer. På en av platserna står ett svartvitt fotografi i guldram. Han nuddar glaset med fingertopparna. Det känns kallt. Fotografiet föreställer en leende ung kvinna i studentklänning.

På fönsterbrädan radar blå hyacinter upp sig i vita krukor och de ramas in av en vitfrostad glasruta. Mellan krukorna ligger döda flugor på rygg, deras sköra sytrådsben har kroknat efter timmar av försök att ta sig ut genom den gråstrimmiga fönsterrutan.

Han stryker bort några smulor från den noppiga pullovern han bär under den alltför stora kavajen. Leendet går inte att hejda.

Snart är det fulländat. När hon vaknar ska hon ta plats bland de andra festdeltagarna. Glädjen sprider sig från

9

­ agtrakten­­ända ut i händerna och han drar fram en cigarr m från fickan på det broderade förklädet. På väg till den bruna ­plyschfåtöljen klibbar skorna fast i den genomskinliga byggplasten som han täckt golvet med. Sittande gungar han fram och tillbaka innan han blåser ut en rökpuff och klappar med handen på sitt högra knä. En långhårig grå katt hoppar upp och lägger sig tillrätta på hans lår. Han stryker varsamt katten över ryggen. Det lossnar tunna hårstrån som han rullar ihop till små bollar och lägger i en prydlig hög på armstödet.

Från den lilla kroppen sprider sig ett mjukt repetitivt och behagligt ljud.

Han blåser ut nästa rökpuff och njuter av det lugn som infinner sig och konstaterar tyst för sig själv att det ligger något vackert i när andra människor delar med sig, trots att det inte sker frivilligt.

Katten hoppar ner från knät när han reser sig upp och går fram till britsen. Han drar åt buntbanden kring de späda handlederna innan han tittar upp och ser ut över det grå­ svarta havet. Snön la sig ovanligt tidigt i år och för varje dag som går rör sig isflaken i allt långsammare takt. Blicken fastnar på ett lastfartyg som är på väg att passera fyren Draghällan.

Ur fickan plockar han upp en grön visselpipa i plast och för den till munnen, böjer sig ner och blåser tätt intill hennes öra. Ingen reaktion. Han blåser ytterligare en gång men det händer fortfarande ingenting. Svetten tränger fram på överläppen. Hon måste vara med på hans kalas. Han klämmer fast visselpipan mellan läpparna och blåser nu med all kraft och tar tag om hennes axlar och ruskar överkroppen.

10

Ögonlocken är fortfarande slutna. Nej, det får inte hända.

Han greppar tag om kniven som ligger på sidan av bänken och drar upp hennes smutsiga T-shirt. I samma stund hörs ett klirrande ljud från köket.

11

2 Augusti 2019 Mauritius Markovic förbereder sig inför kvällen genom att ta av sig skorna. Han står barfota på den barrklädda marken och rullar ut det grönfärgade liggunderlaget som han hittat i grovsoprummet intill de gula tegelhusen. Trots värmen tar han på sig jackan eftersom nätterna brukar vara kalla vid Västernorrlands kust så här på sensommaren.

Bredvid underlaget ligger Katis madrass. Ursprungsfärgen på det tunna överdragstyget är omöjlig att gissa och smälter in med gräset under den höga tallen.

Mauritius ska just lägga sig ner när han skymtar en mörk skugga i ögonvrån. Han tittar upp och ser en man med lång svart rock som kommer gående mot honom i skogen. Det är något bekant över mannen, hans sätt att röra sig. Det går runt i huvudet innan Mauritius kan placera honom. Till slut inser han, utifrån den haltande gångstilen och det fårade ansiktet, att det är den otrevlige mannen från Tempo. Han som alltid spottar mot papperskorgen som finns bakom Mauritius rygg innan han går in i butiken. Det har hänt vid fler än ett tillfälle att han missat korgen och Mauritius

12

har blivit besudlad med en slemmig och blodblandad spottloska. Ibland träffar den ansiktet. Även vid de tillfällena har mannen varit tyst. Den största känslan av förnedring är egentligen inte den uteblivna ursäkten utan att det är så många människor som ser vad som händer men ingen säger någonting.

Mannen närmar sig i allt snabbare takt mellan de lågväxta tallarna och Mauritius tar dagskassan på sjuttioåtta kronor och borrar in mynten och de enstaka sedlarna i mossan under madrassen. Snart är det bara femhundra kronor som återstår innan hans dotter Kati kan genomföra den livsnödvändiga njuroperationen.

När mannen nästan är framme vid sovplatsen upptäcker Mauritius att det blänker till nedanför den svarta rockärmen.

Han vet inte om det är inbillning eller om det är en kniv som glimmar. I den andra handen håller mannen en tygkasse.

Mauritius känner igen Rädda barnens symbol på påsen. Kanske mannen är snäll innerst inne, hinner han tänka samtidigt som kroppen reagerar instinktivt genom att bli kallsvettig, resa sig och fly från platsen.

Mauritius springer utan skor i riktning mot havet. Det känns som om han flyger fram. Adrenalinet pumpar i en hastighet som gör att han knappt hinner uppfatta kottarna och småstenarna som tränger in under fotsulorna. När han vrider på huvudet ser han hur den svarta skuggan kommer efter honom men Mauritius är snabbare. Han springer trots att det snåriga björkriset snärtar honom i ansiktet. Jackan fastnar i grenarna och river sönder ärmarna. Tårarna blandar sig med varmt blod på kinderna. Skräcken griper tag i

13

honom när han tänker på sin dotter. Hon kan dyka upp när som helst.

Han tappar koncentrationen för en sekund och snubblar över en kraftig tallgren som ligger på marken, slår hakan i en sten och tappar medvetandet.

När han kvicknar till lyckas han med en kraftansträngning vända sig över till ryggläge. Mannen står med en fot på var sida om Mauritius kropp. Han lutar sig framåt och stirrar med sina starkt ljusblå vargliknande ögon utan att säga någonting.

Tystnaden och ovissheten om vad som kommer att hända är fruktansvärt obehaglig men mannen stirrar så intensivt att Mauritius drar fram fotot på sin dotter som han förvarar i byxfickan. Han håller det med framsidan mot mannen. ”Snälla, jag ber dig, min dotter behöver mig”, säger han på knagglig engelska.

Mannen är fortfarande tyst och rör inte en min utan fixerar Mauritius med blicken, det känns som om den tränger rakt igenom honom. Mauritius fortsätter: ”Hon är sjuk och kommer att dö om jag inte hjälper henne.”

Mannen går ner på knä över honom. ”Snälla, jag ger dig allt vad du begär.” ”Vad bra”, svarar mannen, ”då är vi överens.”

I samma stund som Mauritius ska lägga ner fotot i fickan känner han hur det svider till i magen och mannen säger: ”Se inte så förvånad ut, det var du som sa att du skulle ge mig allt jag begärde.”

Mauritius hand sjunker sakta ner mot marken.

Ljudet av en kvist som bryts får mannen att titta upp. Han

14

torkar av blodet från knivbladet på Mauritius jacka och viker in kniven innanför rockärmen och går mot ljudet.

Kati Markovic skakar, den ljumma urinen rinner nerför hennes myggbitna och såriga ben. När hon trampade på grenen såg hon att mannen tittade upp mot henne.

Hon försöker gömma sig bakom en tall och drar in magen och håller andan. Till slut snurrar det till i huvudet och hon är tvungen att öppna munnen och ta luft. Det känns som att hennes hjärna är fylld med sockervadd och att någon har slitit ut hennes hjärta och stampat på det.

Kati önskar att hon var en björn som kunde anfalla den onde mannen men hon är bara en flicka, inte något farligt rovdjur.

Blicken flackar över skogen medan hon försöker komma på en lösning för att ta sig därifrån utan att bli upptäckt.

Kati får syn på en större sten som ligger vid hennes fötter. Hon plockar upp den och kastar den så långt in i skogen hon orkar. Styrkan i kastet förvånar henne. Det känns som att hennes kropp har fått extra krafter. Hon greppar tag i den fjälliga barken på trädstammen och böjer försiktigt fram huvudet och ser att mannen snabbt går mot den punkt där stenen landade.

Det är nu hon har chansen, så mycket förstår hon. Det är här det kommer att avgöras om hon ska leva eller dö.

15

3

Kriminalinspektör Amanda Junissons hår är fortfarande fuktigt och lite sandigt där hon går mot bilen med Patrik vid sin sida. Hon drar en hårslinga mellan fingrarna och håller den under näsan och uppfattar en svag doft av tång. När hennes tunga fuktar läpparna smakar det salt efter badet i Oxsand.

Det var på havsbadet vid Nordanstigs kust några mil söder om Sundsvall som Patrik Silfverkrantz ställde frågan och hon svarade ja, bara sådär, utan betänketid trots att de bara har känt varandra i drygt ett halvår. Någonstans inom henne gnager en röst som säger att de behöver mer tid för att lära känna varandra, men hon vill inte lyssna på den pessimisten utan har fullt upp med att låta sig uppslukas av förälskelsen.

Samtidigt är hon livrädd för att bli lämnad, hon är inte säker på att hennes trasiga hjärta skulle överleva en sån förlust, men hon kan inte motstå honom.

Det flimrar till framför ögonen och hon ser sig själv i mellanstadiet. Klassen skulle bada på det stora badhuset inne i Sundsvall när kvinnan i badhuskassan frågade om Amanda

16

skulle ha nyckeln till herrarnas eller damernas. Med röda kinder och i sin hemmaklippta pottfrisyr tog det säkert trettio sekunder innan hon lyckades klämma fram att det var till damernas hon skulle. Skammen över sin okvinnlighet satt i när hon skulle byta om framför de andra trådsmala tjejerna i klassen och baddräkten spände obekvämt över magen. Redan då hade hon en intensiv längtan efter att ha en pojkvän men när det var klassrumsdisco var det aldrig någon som bjöd upp henne och ännu mindre frågade chans.

Amanda tränger bort minnena, blundar och föreställer sig Patriks omfamning och den djupa kyssen som gjorde att hon tappade fotfästet i vattnet. De hade svepts med i vågornas rytm och blivit ett med havet.

Efteråt lyfte han upp henne i sin famn och bar henne hela vägen upp till filten, tog fram en ros som han gömt i fika­ korgen, la den mellan hennes bröst och gav henne en lätt puss på munnen. I hennes öra viskade han: ”Nu min älskade åker vi vidare. Jag har fler överraskningar som väntar.”

Amanda ställde sig upp när Patrik långsamt drog av den blöta bikinin innan han hjälpte henne på med de nyinköpta vita spetsunderkläderna. Hon bemödade sig inte ens att ­borsta bort sanden som kom innanför trosorna utan rös av välbehag när han drog ner den skira sommarklänningen över hennes kropp. När den klibbade fast på hennes fuktiga rygg hade han kysst henne i nacken.

Då det var hennes tur att hjälpa honom fick hon bita sig i läppen för att inte ge efter för den pirrande känslan i underlivet och slita av sig kläderna och dra med honom ut i vattnet igen, men hon besinnade sig.

17

Amanda hade dragit av hans blöta badbyxor och torkat honom innan hon drog upp kalsongerna och de slitna favoritjeansen. Sedan knäppte hon knapp efter knapp på den tunna vita bomullsskjortan som framhävde hans brunbrända kropp. Hand i hand hade de gått barfota till bilen i den eftermiddagsheta sanden.

Visst har hon haft långvariga förhållanden förut men aldrig tidigare känt den starka åtrå som hon känner för Patrik.

Det är en ny känsla som är helt underbar.

När hon tänker på det får lyckan henne nästan att sluta andas men trots det dyker det upp mörka tankar om att allt skulle kunna förloras. Hon har inte varit helt ärlig mot Patrik.

Innan de sätter sig i bilen kramar hon Patriks hand och viskar i hans öra: ”Vad ser du hos mig?”

Patrik svarar genom att ta tag i hennes huvud och borra in sina varma gröna ögon i hennes. Instinktivt vill hon slå bort blicken men tvingar sig att hålla kvar den. ”Jag älskar dig Manda, så enkelt är det.” Hon känner hur rodnaden sprider sig från halsen och vidare upp mot kinderna och viskar fram: ”Du gör mig hel.” ”Älskling, du har alltid varit hel.”

Amanda svarar med lägre röst: ”Inte alltid.”

Han lutar henne mot bilen och lägger sin kroppstyngd mot hennes höfter och i retsam ton fortsätter han: ”I mina ögon är du den vackraste kvinnan i hela världen.”

När Amanda öppnar dörren slår värmen emot henne som en het bastu trots att de har parkerat under en stor björk.

18

Bilens luftkonditionering är trasig så de hissar ner rutorna innan de kör vidare.

Varm sommarluft sköljer in när de fortsätter söderut på den snirkliga och gropiga skogsvägen. Patrik följer de vita skyltarna med blå text där det står Kustvägen, fast så mycket kust ser inte Amanda utan det är mestadels skog som passerar utanför bilfönstret. Då och då kommer ett ordentligt gupp och det känns som om bilen ska gå i två delar men just nu njuter hon av ojämnheterna, det påminner lite om att åka bergochdalbana.

Amandas mörkbruna hår virvlar framför ansiktet så att det kittlas och hon ryser av välbehag. Förälskelsen ger samma sug i magen som när man hoppar fallskärm och önskar att man aldrig ska behöva sätta ner fötterna på jorden igen.

Hon betraktar Patrik från sidan. Blicken fastnar på de kraftiga blodådrorna på hans armar och hon låter ett pekfinger följa en av dem från ovansidan av handen och hela vägen upp längs armen samtidigt som hon säger: ”Nu är vi snart en hel familj.”

Patrik släpper koncentrationen på vägen och möter hennes ögon när han svarar: ”Ja, nu är det du och jag, Manda.”

19

4

Kati Markovic springer mot gångvägen vid skogspartiets ände. Det känns som om hon andas genom ett sugrör som sakta krymper och till slut måste hon stanna för att få luft.

När hon sneglar bakåt ser hon att mannen tar sig fram till den plats där stenen landade men nu stannar han upp och ser sig omkring. Ganska snart får han syn på Kati och de iakttar varandra. Det lilla som är kvar av hennes maginnehåll tränger upp i munnen och hon är tvungen att kräkas innan hon rusar vidare. Kati torkar av sig med baksidan av tröj­ ärmen och fortsätter springa.

Hennes pappa hade flera gånger förklarat för henne vad hon ska göra om han skulle försvinna ur hennes liv. Hon vet var pengarna till operationen ligger gömda och var påsen med passen finns. Kati vet inte vad som är fel i hennes kropp men har förstått att det är allvarligt. Hon är skräckslagen, nästan mer över att vara ensam och utlämnad än att vara jagad av en man som precis har kört kniven i hennes pappa.

Hon kommer fram till återvinningsstationen och de gröna containrarna som ligger i närheten av bilvägen. På ena sidan

20

där svenskarna slänger tidningar har pappa sågat av den gröna metallskenan i mitten av hålet för att hon ska kunna krypa in. Hon tar den gula plasthinken som ligger gömd i rönnbärsbusken och vänder den upp och ner innan hon vigt tar sig in genom öppningen. Hon råkar sparka bort hinken när hon glider in i behållaren och benet skrapar mot den vassa och oregelbundna kanten. Blodet strömmar ut genom ett långt och djupt hack på höger lår.

Snabbt kravlar hon över tidningsberget och tar sig till ett av hörnen. Hittar en tidning med mjukare papper och trycker den så hårt hon kan mot blödningen samtidigt som hon försöker hasa sig ner i hålan som hon grävde ur tidigare i veckan.

Tömningsdagar och tider hade hennes pappa haft full kontroll över, och däremellan uppmanade han henne att förbereda ett gömställe, ifall något skulle hända honom. Nu hade det hänt, det som inte fick inträffa. Hennes älskade pappa. Tårarna rinner ner över hennes smutsiga och röda kinder och bildar glänsande rännilar.

Ljudet av släpande fotsteg kommer närmare. Kati håller andan. Huvudet har hon täckt över med några tidningar.

Genom en glipa mellan reklambladen ser Kati hur mannen kikar in genom en av öppningarna.

Han väser fram: ”Jag vet nog att du är därinne din lilla råtta”, samtidigt som han sticker in armen och hugger med kniven mot tidningshögarna. När han är klar på ett ställe går han vidare till nästa öppning och upprepar proceduren. Han närmar sig hennes gömställe och hon inser att det finns en möjlighet att kniven skulle kunna nå fram till hennes huvud så hon försöker trycka sig ner ännu djupare.

21

”Jag hör nog hur du gnager därinne”, väser han genom öppningen.

Ju längre ner hon kommer, desto svårare blir det att andas och risken för att bli levande begravd i tidningsmassorna ökar. Det vibrerar ovanför hennes huvud när knivspetsen borrar sig ner genom tidningarna. Huggen ökar i takt men hon lyckas dra sig neråt och undgår att träffas.

Svetten rinner och blodet pulserar ut från hennes lår.

Mannen ryter av ilska. Rösten blandas med ett högt metalliskt ljud när han sparkar mot behållaren. Sedan blir det tyst.

Hon trycker ifrån med benen och pressar sig upp genom tidningsberget för att få luft men vågar inte röra sig mer än så.

Det låter som att han är på väg bort men hon vet inte om det är inbillning.

Kati ligger stilla en lång stund innan hon törs sträcka på sig. Hon tar tavelkritan som ligger på en list och drar tre streck på väggen eftersom det var tre dagar sedan hon var här senast. Det innebär att det är två dagar kvar till tömning, så hon bestämmer sig för att sova kvar eftersom plåtskalet är hennes tryggaste plats för tillfället.

Kati låter tårarna fylla hennes stora mörkgröna ögon.

Först snyftar hon, men sedan pressar hon munnen mot tidningshögen och skriker så högt hon kan. Helt utmattad faller hon i sömn.

22