9789177954934

Ann Edliden

Någon annans tidsfördriv

Polaris

s. 7: TRUBBEL Musik och text: Olle Adolphson © Universal/Reuter & Reuter förlag Tryckt med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB s. 66–67: BRA VIBRATIONER Text: Ingela Forsman Musik: Lasse Holm © EMI CMM Publishing Scandinavia AB Tryckt med tillstånd av Sony/ATV Music Publishing Scandinavia/ Notfabriken Music Publishing AB s. 75–76: STAD I LJUS Med tillstånd av Py Bäckman

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Ann Edliden 2021 Omslag av Sara R. Acedo Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, 2021 ISBN : 978-91-7795-493-4 www.bokforlagetpolaris.se

Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner Jag traskar runt i resterna utav vårt liv Men du ska aldrig ge mig pikar om sekiner Ej heller ska du bli någon annans tidsfördriv Nej åt det gamla ska vi binda vackra kransar Och ta vårt liv och mina katter som de är Ty trots all kärleksbrist och trasighet och fransar Dig ska jag älska livet ut ty dig har jag kär Trubbel av Olle Adolphson i Monica Zetterlunds tolkning

1 luggen

Frisören antog förmodligen att jag hade en livskris. Det hade jag naturligtvis och jag anade att mina lama försök att skämta bara fick mig att framstå som ett nervöst vrak. Inte den avslappnade, sköna tjej som man hade hört att killar uppskattade.

Jag såg saxen sväva hotfullt någonstans i ögonvrån och sökte frisörens blick i spegeln. Det hade känts bättre om beslutet inte bara var mitt att fatta.

– Du säger väl ärligt om du inte tror att jag skulle passa i det? En lugg kanske är ett alldeles för stort åtagande för det här ansiktet, sa jag.

Nämnda ansikte lyste vitt mot den svarta capen som satt hårt spänd kring halsen. Hade jag alltid varit så här ful? Det var påfrestande att befinna sig bara minuter från en drastisk förändring som potentiellt skulle kunna göra en ännu fulare.

Frisören skrattade artigt, som att han hade hört samma fråga hundratals gånger.

– Mitt jobb går ut på att hitta en frisyr som är så klädsam

9

som möjligt för varje enskild ansiktsform. Du har lågt hårfäste och lite runda kinder. Lugg är en ren chansning, men jag tror att vi kan lyckas.

Jag gillade hur han pratade om det som en svår uppgift, en utmaning vi skulle klara av tillsammans. Han litade till min förmåga att bära upp luggen. Snipp snipp, långa testar föll till golvet. När han hade fönat mitt hår torrt och sedan plattat det var förvandlingen märkbar.

Plötsligt hade mitt ansikte fått karaktär. Hade jag vetat hur enkelt det var att skaffa sig en ny personlighet hade jag gjort det här mycket tidigare.

Med luggen följde också en uppgradering av de bilder jag använde till min dejtingprofil. Ut med de gamla (= bilder som upptogs till alltför stor del av en panna) och in med de nya.

Killar som ville smöra använde sig ofta av det urgamla knepet ”likna tjejen vid en alldeles för snygg kändis”. Eftersom jag var brunhårig öppnade många med samma komplimang: ”Har du fått höra att du är lik hon i New girl? Zooey Deschanel?”

Ingen av dem skulle vinna pris för sin originalitet, men de som stavade namnet rätt fick åtminstone godkänt. Och jag blev faktiskt smickrad.

Nio av tio gånger rann dock konversationerna ut i sanden innan de ens hade kommit i gång ordentligt. Killar var i regel usla på att ställa frågor och jag hade tröttnat på att vara den som höll samtalet flytande.

Det jag fastnat för hos Petter var att han verkade intresserad av mig på riktigt.

Han berättade visserligen knappt någonting om sitt eget

10

liv, men verkade vilja veta allt om mig. De flesta (killar) är alldeles för upptagna av sig själva för att ha lust eller tid att ödsla energi på att ta reda på precis allt om en person innan man har träffats. Redan första kvällen hade Petter fått mig att berätta om min bakgrund (från landet, inflyttad till storstan), mitt jobb (inom media) och min inställning till att ligga på första dejten (avogt inställd men skulle i sällsynta fall kunna gå att övertala).

Doris 23.55

Jag måste verkligen sova.

Petter 23.55

Måste du verkligen det?

Doris 23.56

Går inte de flesta och lägger sig vid den här tiden?

Petter 23.56

Kanske. Men jag vill verkligen fortsätta prata med dig.

Doris 23.56

Känner samma. Det var längesen jag kände så. De flesta konversationer brukar slockna och dö efter lite fantasilöst kallprat.

Petter 23.56

Exakt! Men jag visste att du var en tiopoängare när du citerade Catcher in the rye i din profiltext.

Jag hade förstås aldrig läst Catcher in the rye. Men det verkade vara en av de generationsromaner killar som vill verka för­finade var rörande överens om att de älskade. Den, Jack Kerouacs På drift samt Herman Hesses Stäppvargen. För­delen med killar som utgav sig för att vara ”litteraturintresserade”

11

var att de alla gick efter samma mall när de valde personlighet och det var därför relativt enkelt att ligga steget före.

Citatet jag hittat efter en snabb googling löd: ”I'm sick of just liking people. I wish to God I could meet somebody I could respect.”

Tillräckligt obskyrt för att kunna passera som något jag själv skrivit. Men tillräckligt utmärkande för att vaska fram De Belästa Snubbarna. Fast om de fick för sig att diskutera romanens innehåll blev jag naturligtvis tvungen att snabbt byta ämne.

Doris 23.57

Jag gillar dina bilder om man får vara lite ytlig :) Petter 23.58

Haha nu blir jag generad men detsamma hörru! Kommer tänka på dig innan jag somnar.

Doris 23.58

Hoppas bara positiva tankar!

Petter 23.59

Mer än så. Jag har en riktigt bra känsla.

Doris 23.59

Jag med. Men nu förvandlas jag till en pumpa inom kort.

Vi hörs i morgon (hoppas jag?)

Petter 00.15

Sorry jag började tänka för mycket på dig och det ena ledde till det andra. Hoppas du inte tar illa upp! Det är en komplimang, jag brukar aldrig tänka på någon jag nyss börjat prata med när jag, ja … du vet :)

12

2 fr ågestund

När jag vaknade nästa morgon och läste Petters senaste meddelande kastade jag omedelbart ifrån mig telefonen i avsky. Den landade med skärmen nedåt på den beigea ryamattan i mitt rum, men klarade sig oskadd. Det krävdes inget geni för att förstå vad han syftade på. Under normala omständigheter hade jag avmatchat där och då, men någonting höll mig kvar. Det var svårt att sätta fingret på vad.

Kanske var jag utsvulten på manlig bekräftelse. Eller helt enkelt uttråkad.

Jag ville inte tro att det berodde på att jag hade blivit för­ älskad. Det var helt enkelt inte möjligt att förälska sig i en person man aldrig har träffat. Jag och samtliga av mina väninnor skulle hellre gnaga av oss ena armen än erkänna vad vi höll på med. Att vi, efter några få rader utbytta med en person av manligt kön som inte verkade vara en fullständig idiot, gjorde oss föreställningar om livslång kärlek.

Jag bestämde mig för att ge Petter en chans till. Kanske hade jag feltolkat honom.

13

Doris 09.26

Godmorgon! Somnade direkt jag släckt lampan, behövde nog sova ut. Känner mig som en zombie om jag inte får minst sju timmars skönhetssömn. Vad har du för dig?

Petter 09.29

Jag både vaknade och somnade med ett leende på läpparna när jag tänkte på dig. Har du det bra på jobbet?

Doris 09.44

Hur lugnt som helst. Det är ett par veckor kvar till lanseringen av den nya säsongen så jag sitter mest och irriterar mina kollegor med att redan börja prata om var vi ska äta lunch.

Petter 09.46

Det låter som en bra syssla, förutsatt att dina kollegor har tid att följa med och luncha?

Doris 09.52

Min närmsta kollega vill helst ha ”en fräsch sallad” men jag vill äta något man blir mätt av så jag har föreslagit veckans husman. Har du några planer för helgen?

Petter 11.26

Gott med husmanskost! Som vegan har man ju inte riktigt de valmöjligheterna :( Jag noterade att han inte svarade på min fråga, en fråga som varit en möjlig öppning till att föreslå en dejt. Innan jag hann ägna mer tid åt Petters undflyende gestalt pockade en envis röst på min uppmärksamhet.

– Doris! Du lyssnar ju inte, vi tänkte gå till hälsocaféet, ska du med?

14

Jag lyfte blicken från skärmen. Josefin stod bredvid skrivbordet och såg på mig med en uppfordrande min. Hon hade den dyra märkesväskan hängande över ena axeln och solglasögon med enorm logga på sidan på nästippen, trots att det var mulet ute. Christoffer var redan halvvägs till hissen, redo att hålla dörren åt mig och Josefin som aldrig verkade lyckas bli färdig lika snabbt.

– Jag trodde att vi hade bestämt oss för husmanskost. De har alltid rårakor med lingon på tisdagar och jag är så himla sugen på rårakor. Det har jag varit i flera veckor, sa jag.

– Du har inte mens just nu, så du kan omöjligt ha några cravings, svarade Josefin.

– Hur vet du när jag har mens och inte? Har du blivit synsk på äldre dar?

– Senast jag kollade var du fortfarande äldre än mig. Jag har lagt in din cykel i Clue, det är den absolut bästa mensappen.

Eftersom min mens är så regelbunden tänkte jag att det skulle göra större nytta om jag höll koll på din, sa Josefin som att det var en självklar sak att göra kollegor emellan.

– Jag önskar att jag hade orkat känna mig kränkt över att du gör intrång i mitt privatliv på det här sättet. Men det är väl sånt man får leva med om man ska vara vän med en 90-talist, antar jag.

Josefin tittade ner i sin telefon och rynkade lätt på ögonbrynen.

– Du har faktiskt pms just nu, så det är inte så konstigt om du är extra känslig. Då är det perfekt med en fräsch sallad till lunch, eller kanske en pokébowl. Du behöver lite omega 3, sa hon och krokade tag i min arm.

15

Jag hade inte hjärta att påminna henne om att jag hatade rå fisk.

Christoffer log mot oss båda och klev sist in i hissen. Han hade sällan något inflytande över vilket lunchställe mitt och Josefins eviga gnabbande ledde oss till, men jag anade en uppskattande glimt i hans öga de dagar jag fick min vilja igenom.

Det var en ständig maktkamp där Josefin, trots att hon var åtta år yngre, oftast avgick med segern.

Utanför Stockholm var den gängse uppfattningen att man inte kunde bli mätt på enbart gröna blad och rå fisk, givet att man inte beställde dubbla portioner, men den kunskapen tycktes ha gått förlorad hos kontorsjobbarna i innerstaden.

De dagar Josefin gick på lunchyoga på Sats Stureplan passade jag och Christoffer på att smörja kråset med hamburgare och milkshakes från TGI Fridays.

En gång hade Josefin rullat ut sin yogamatta bredvid en skådespelare som av folk i branschen hyllades som ”den nye Mikael Persbrandt”. Han hade haft en stor roll i en Dramatenpjäs, samtidigt som han synts i en internationell roll i en Netflixserie. Josefin hade inte kunnat hålla sig från att pub­ licera ett smygfilmat klipp på honom i en osmickrande pose på Instagram. Storyn blev tydligen en av hennes mest kommenterade någonsin.

Egentligen borde Josefins – och även min – fascination för kändisar ha gått över för längesedan, eftersom vårt jobb gick ut på att dagligen hantera dem. De jag hanterade var precis i början av en i bästa fall flyktig reality-karriär. Men jag blev fortfarande barnsligt förtjust över att råka se en kändis gå på Stockholms gator som en vanlig människa.

16

Josefin ansvarade för en talangjakt och en dokusåpa med tävlingar i lantlig miljö. Christoffer skötte pressfrågor för ett program där avdankade idrottsprofiler tävlade mot varandra om vem som var starkast / hurtigast / mest benägen att dra på sig nya förslitningsskador.

Själv hade jag ansvar för ett av företagets flaggskepp: en skandalsåpa där folk i 20-årsåldern med dåligt ölsinne och drömmen om ett liv i rampljuset fick åka på gratis solsemester. Instängda i ett hus långt från sociala medier och andra distraktioner var det meningen att tv-magi skulle uppstå, baserad på de tre klassiska komponenterna sex, sprit och svek.

För bara några år sedan hade jag flyttat hem från England med en bachelor inom media. Min enda jobberfarenhet var en period av enkla men samtidigt själsdödande uppgifter på en pr-byrå i Brighton. Avsaknaden av ett brett kontaktnät i Stockholm och en högst ytlig idé om att det vore kul att jobba med tv hade lett mig in på mitt första jobb i branschen: att smörja in deltagarnas kroppar med olja inför inspelningarna av deras presentationsvideor, ett lika delar eftertraktat som pinsamt uppdrag.

Det hade visat sig vara en utmärkt väg in på Happy Entertainment Network där jag nu hade en projektanställning, ett eget skrivbord samt minst två nära kollegor att äta lunch med. Bolaget kallades Happy av oss som jobbade där, eftersom förkortningen HEN plötsligt hade visat sig gå rakt på tvärs mot Lars värderingar när ordet med en helt annan betydelse började bli populärt någon gång i början av 2010-talet.

17

Petter 12.15

Hade mycket hellre ätit lunch med dig än ensam framför datorn.

Jag hade tyvärr inte varit förutseende nog att ta bort notiser från dejtingappen. Josefin hörde att det plingade till och sneglade på skärmen.

– Vem är det du messar med, Doris? Har du någon ny på gång?

Mitt ansikte höll på att explodera av värme. Josefin var alltid mån om att påpeka när andra människor rodnade, som att man inte var medveten om det själv. Den här gången lät hon mig slippa undan, kanske för att hon var så nyfiken att hon inte tog någon notis om min plötsliga färgskiftning.

– Vet inte riktigt, han har inte bjudit ut mig än. Det är bara en kille från en dejtingapp.

– Jag förstår inte hur du orkar hålla på med de där apparna, det är ju mycket härligare att träffas ute i verkligheten, sa Josefin, tog upp sin mobil och öppnade Instagram.

Fem minuter tidigare hade hon med stor omsorg valt ut vilket filter (Aden) som skulle kunna passa till den ovanifrån avfotograferade måltiden och nu syntes en liten rynka i pannan. Gilla-markeringarna verkade inte trilla in i den hastighet hon hade förväntat sig.

– Jag tror att jag ska köra en frågestund. Kan inte ni två skicka in ett par frågor för att liksom få bollen i rullning? Det blir så tråkigt om jag ska svara på vilket smink jag använder eller var jag har köpt mina solglasögon för femtielfte gången.

Christoffer tittade snabbt ner i sin tallrik. Det såg ut som

18

att han försökte kväva ett skratt, men när han tittade upp igen såg han oberörd ut.

– Du gillade inte frågorna jag ställde sist, Jossan, så det vore kanske bäst om du gick igenom vilken sorts frågor du vill att vi ska ställa. Eller ännu bättre, skickade in dem till dig själv.

Ingen märker ändå någon skillnad, sa han.

– Det var för att dina frågor fick mig att verka korkad. Mina följare vill inte veta vad jag tycker om det homogena samhällets upplösning. Ni måste lära er att målgruppsanpassa. Till exempel så kanske ni vill höra mitt värsta dejtminne eller be mig om tips på hur man ska komma över en kille.

– Om du ger mig den där chokladbiten så lovar jag att be dig om värdefulla råd om hur jag ska komma vidare i mitt kärleksliv, sa jag.

Josefin log blitt och räckte över den tunna biten mint­ choklad.

– Jag tycker bara att det är viktigt att följarna känner att jag är som en storasyster och en förebild för dem. Det är faktiskt svårt att komma på egna frågor, så det vore schysst om ni hjälpte till. Det kan ju vara bra för företaget att jag visar upp en stark närvaro i sociala medier.

Hon svepte sin kaffe som en italienare stjälper i sig en stark espresso, reste sig och sköt in sin stol.

– Jag ska bara pudra näsan. Ni kan gå tillbaka till kontoret utan mig om ni inte orkar vänta.

19