9789177954804

Julie Hastrup

EN TAGG I ÖGAT Översatt av Sofi Rydell

ISBN: 978-91-7795-344-9 Originalets titel: En torn i øjet © Julie Hastrup and JP/Politikens Hus 2009 in agreement with Politiken Literary Agency Translation Översatt av Sofi Rydell Omslag av Henriette Mørk E-boksproduktion:Fritzie Tusil Bokförlaget Polaris, Stockholm 2020 www.bokforlagetpolaris.se

Natten mellan lördag den 25 och söndag den 26 augusti Cykeln krängde så våldsamt att det kittlade i magen på Anna där hon skumpade fram längs den ojämna skogsstigen. Hon skrattade till högt, och ljudet av hennes skratt bröt stillheten i den mörka skogen. Det duggregnade, och hon föreställde sig hur trädkronorna högt ovanför drog sig tätare samman som ett skyddande paraply. Hon blundade och cyklade vidare till ljudet av sina egna flämtande andetag och hjulens rytmiska snurrande. Öppnade munnen och smakade på regnet. Den ljumma nattluften var tung av vätan, det doftade friskt av jord, och Annas långa, blöta hår slog mjukt mot de bara axlarna.

Det hade varit kul på diskot. Den där mörkhårige killen, Alex, hade verkat gullig på ett blygt sätt. Hon hade inte låtit sig avskräckas av hans tuffa utseende, utan anat något mjukt bakom fasaden. När han frågat efter hennes telefonnummer hade hon skrivit upp det på en servett och gett det till honom med ett kokett leende.

Han såg glad ut när han tog emot numret, men så ryckte hon plötsligt servetten ur handen på honom. Varför visste hon inte. Han grep tag i henne och hon kunde känna hur hans fingrar tryckte sig in i huden på överarmen, hårt men ändå behagligt, som om han ville beskydda henne. Tårarna brände i halsen och hon slet sig loss. Han såg förundrat på henne, ryckte på axlarna och vände på klacken. Hon hade gärna velat förklara för honom, men tänkt att han nog inte skulle kunna förstå. Med ens var han försvunnen i den mörka massan av dansande människokroppar, men hans beröring glödde länge på huden.

Anna kände en hård smäll och öppnade förskräckt ögonen. Hon hann precis upptäcka att hon hade cyklat in i den dubbla vägbommen, som skilde Fruerskoven från en liten parkeringsplats som låg invid fjorden, innan hon tappade balansen och föll omkull på stigen med cykeln över sig. Knät ömmade Hon kände hur lite varmt blod sipprade ner längs benet och det gjorde ont i högra armbågen. Hon gned den lite och reste sig upp på svajande ben.

På den svarta himlen lyste en blek måne, och hon fick en känsla av att hon inte längre var ensam. Hon höll andan, stod blistilla och lyssnade, men hörde bara sina egna bultande hjärtslag som blandade sig med fjordens svaga brus. ”Är det nån där?”

Vinden förde bort hennes rop, och hon stod där avvaktande i några sekunder, osäker på vad hon borde göra. Så lugnade hon ner sig. Naturligtvis fanns det ingen där. Det var bara fantasin som spelade henne ett spratt. Hon inbillade sig alltid så mycket. Det sa hennes 1

pappa jämt. Det prasslade i buskaget bredvid stigen och hon vände blicken mot ljudet, anade buskarnas kompakta konturer i det täta mörkret, men såg ingenting. Rädslan stack i huden som små nålar, men hon tog mod till sig, grep hårdare om styret och började leda cykeln genom vägbommen. Halvvägs igenom stötte hennes fot i något hårt, och hon böjde sig fram för att se vad det var. Där låg en stor gren som blockerade vägen, hon sträckte fram handen för att försöka flytta på den.

Slaget kom plötsligt och hårt. Anna föll på grenen som träffade henne över ögat. Något varmt och klibbigt rann nerför ansiktet. Hon försökte resa sig. Men så fick hon ännu ett slag över bakhuvudet, och föll med ansiktet rakt ner i marken. Hon fick munnen full med jord och grus, ville skrika högt, men skriket fastnade i halsen. Hon kände främlingens andetag nära inpå sig. Och en doft av något välbekant. Ett hårt slag till. Ett högt krasande. Nu forsade blodet in i munnen. Illamåendet rullade in, och hon blev långsamt grå inombords.

Kom igen, kom igen, du måste härifrån. Hon ville gripa tag i grenen eller hitta en vass sten, försvara sig, kämpa emot, men kroppen lydde henne inte längre. Hon kände något vasst i ryggen. Igen och igen. Och hörde ett underligt rosslande. Undrade med om det var hon själv som rosslade. Långsamt försvann alla ljud. Det sista som Anna tänkte, innan allt blev svart, var: Nu dör jag, och på något sätt var det en lugnande tanke. Nu kunde inget mer hända henne. * Söndagar var svarta och fulla av melankoli. Söndagar kröp in under huden och fyllde kroppen långsamt med en apati som var svår att bli av med. Rebekka hade avskytt söndagar ända sedan hon var nio år gammal. Hon hade sedan dess försökt fylla söndagarna med massor av aktiviteter eller, om det var svårt att stämma träff med någon, med sömn, så att den avskydda dagen så snabbt som möjligt skulle ersättas av den långt mer hoppfulla måndagen.

Hon stod i sitt rymliga, nyinrättade kontor med utsikt över Tivoli, och var nästan färdig med att arkivera det senaste fallet. Hon ställde in den tunga, grå A4-mappen i bokhyllan med en duns. Det var för knappt tre år sedan som hon blev en del av Rikspolisens Reserotel. Som enda kvinna. En eftertraktad tjänst som bara de duktigaste poliserna kunde få. Drygt tvåhundra dagar om året var hon och kollegorna i farten för att hjälpa de lokala polismyndigheterna med de mer besvräliga brottsfallen. Rebekka älskade det. Hennes chef, Torsten Krogh, hade upprepade gånger uttryckt sin stora tillfredsställelse med hennes insatser, och hon hade också lyckats bli accepterad som ”en av grabbarna” av kollegorna.

2

Tonen mellan dem var rå, men sammanhållningen stark och Rebekka kände sig för första gången någonsin som en del av en gemenskap.

Hon tittade nöjt runt på sitt kontor. Hon hade länge haft ett gott öga till det. Det låg på femte våningen med en hänförande utsikt över Tivolis nöjesliv och Rådhustårnet. När det blev ledigt, bad hon Torsten Krogh om att få ta över det. Egentligen var kontoret för stort för en person, särskilt då den största delen av arbetstiden tillbringades utanför huset, men till Rebekkas stora glädje gick Torsten Krogh ändå med på hennes önskan. Hon suckade lite medan hon tryckte näsan mot den kalla fönsterrutan och betraktade en duva som satt på fönsterblecket i den kyliga morgonsolen. Dess kuttrande var nästan meditativt, och hon föll för ett ögonblick i tankar.

Rådhusklockan slog elva tydliga slag. Hon hade vaknat tidigt i dag, först sprungit en runda i Søndermarken och så ett kort besök på ”Gården” för att arbeta. Nu var pappersarbetet färdigt och det fanns inget mer att göra här. Till och med blommorna på det ljusa skrivbordet hade blivit vattnade. En plötslig känsla av ensamhet drabbade henne, och hon slog snabbt Dortes nummer. Väninnan bjöd utan omsvep in på kaffe, och lite upplyft tog Rebekka sin kappa och lämnade den folktomma byggnaden. * Michael Bertelsen vaknade av telefonens envisa ringande. För ett ögonblick blev han osäker på om det var dag eller natt. Så kom han ihåg kvällens insats mot promenadstråkets diskon och visste att det nu var dag, även om han var osäker på det exakta klockslaget. Han famlade efter den trådlösa telefonen och hittade den under det andra, fint vikta, täcket i den breda dubbelsängen. ”Bertelsen här”, mumlade han i luren medan han gnuggade sig i ögonen. Han vande dem vid ljuset och fokuserade på klockradion: 11.03. ”Michael, det är Teit. En kvinna har hittats mördad i den västra delen av Fruerskoven, nära parkeringsplatsen. Anna Gudbergsen. Tjugotvå år gammal.”

Michael satte sig yrvaket upp i sängen. ”Vad sa du?” ”Hon har blivit nerslagen och dödad med flera knivhugg. Det kan mycket väl vara ett sexualbrott. Thorkild Thøgersen håller på att undersöka liket, så kom ut hit så fort som möjligt.”

3

Medan Teit Jørgensen gav ytterligare upplysningar och instruktioner blaskade Michael av sig i ansiktet och under armarna. Sedan hoppade han runt i sovrummet på ett ben medan han försökte ta på sig byxor och strumpor. ”Ge mig tio minuter”, sa han, ”så är jag där.” * Mobilen ringde envist precis när Rebekka skulle parkera bilen framför Dortes lilla byggeforeningshus. Det var hennes chef, Torsten Krogh. ”Rebekka. Lyssna. En ung kvinna har blivit mördad på en skogsstig i Västjylland.

Knivmördad i ett vansinnesdåd och möjligen våldtagen. Jag skickar bara dig. Som du redan vet hör sånt här inte till våra fokusområden, men det är en gammal vän, polisinspektör Teit Jørgensen som har bett om hjälp, så jag vill ju göra vad jag kan. Århus levererar tekniken.”

Rebekka kände en ilning av spänning i mellangärdet. Efter att den nya polisreformen trätt i kraft var det långt mellan de klassiska mordfallen som ursprungligen varit Reserotelns arbetsområde. Det hade gått politik i uppdragen, och det betydde att utredarna främst skulle prioritera vissa bestämda områden som prostitution, trafficking, raggare och gängkriminalitet och låta de lokala polismyndigheterna utreda sina egna mord, trots bristande expertis. När Rebekka en gång hade sökt sig till Reseroteln var det enbart intresset för traditionella mord som varit hennes motivation, och hon var långt ifrån den enda utredaren som var missnöjd över utvecklingen. ”Var exakt i Jylland?” frågade hon och bemödade sig med att inte låta alltför ivrig. ”I Ringkøbing.”

Ringkøbing. Ringkøbing. Ringkøbing.

En kall ångest sköljde över Rebekka, fick det att svindla för ögonen och gjorde henne torr i munnen. Hon noterade vagt att Torsten Krogh rotade runt med några papper medan världen slöt sig omkring henne. ”I Fruerskoven. Och så ligger hon vid den västra ingången till skogen. Rebekka?

Rebekka, är du kvar?”

Hon återvände långsamt till verkligheten. ”Jag blev bara lite överraskad. Jag kommer ju själv från Ringkøbing.” ”Ja, det gör du ju. Jamen, då kan det inte bli bättre.”

Torsten Krogh lät förtjust och gav henne ytterligare några upplysningar innan han lade på.

4

Rebekka sjönk ihop i förarsätet och stirrade tomt framför sig. Ringkøbing. Ringkøbing av alla ställen. Hon hade tillbringat de första nitton åren av sitt liv i den staden, och hade flytt så fort det gick. Hon hade inte varit tillbaka sedan dess. Föräldrarna bodde fortfarande kvar. I samma gula enfamiljshus med grusplan framför. Som ett ständigt minne från en annan tid.

Det knackade på bilrutan. Rebekka satte sig hastigt upp och såg Dortes glada ansikte på andra sidan glaset. Hon öppnade bildörren. ”Vad håller du på med? Har du somnat?” ”Jag ska till Ringkøbing. Med detsamma. Det har, gud hjälpe mig, skett ett mord i Ringkøbing.”

Hon vacklade nästan ut ur bilen, rakt i famnen på den förvånade Dorte. ”Stackars dig, Bekka – du måste säga nej till det uppdraget. De får skicka nån annan.

Jag menar … allt det där med Robin.” Dorte tryckte ömt hennes arm. ”Nej … nej, det kan jag inte.” Rebekka gaskade upp sig. ”Det är mitt fall, och jag måste komma igång. Jag vill komma igång. Det är bara så vansinnigt. Jag menar, jag har gjort allt för att hålla mig borta från stan i många år, och så tvingas jag plötsligt tillbaka.” ”Du hinner inte med en kopp kaffe då?” ”Nope, vi får ha den innestående.” ”Ok, jag förstår … som den goda polisväninna jag är”, log Dorte. Så blev hon allvarlig. ”Vet dina föräldrar om att du kommer?” ”Nej, inte än. Jag har själv precis fått veta det. Jag ringer naturligtvis till dem när jag är där, så får vi se vad som händer. Det enda jag vet med säkerhet är att jag kommer få fullt upp.” * Det var rött överallt. Michael tog ofrivilligt ett steg bakåt när han såg liket efter Anna Gudbergsen. Synen var så obeskrivligt makaber att gallan vällde upp i munnen. Han fick inte spotta ut den, utan måste svälja ner den igen.

Anna Gudbergsen låg i en liten glänta i det täta buskaget bredvid skogsstigen. Hon vilade på rygg med benen spretande åt var sitt håll. Den ena armen låg slappt ner längs kroppen, den andra hade dragits upp för att skydda ansiktet och stelnat i en onaturlig ställning. Hon hade på sig en småblommig sommarklänning med axelband, kjolen var uppdragen över magen och blottade hennes underliv. Ett par spetstrosor, som en gång varit vita men som nu var genomdränkta av blod, satt runt de smala anklarna. En sandal låg på

5

marken, den andra satt kvar på vänsterfoten. Överallt var det mörkröda fläckar av levrat blod, och hennes långa, korngula hår hade fått ljusröda slingor av blod och låg intrasslat i blad och småkvistar. Den vänstra kinden gapade stort, det fanns ränder av blod på armarna och benen, och magen och underlivet hade djupa, svarta revor efter knivstick. Bara ögonen var oskadda.

Anna Gudbergsens stora, gröna ögon stirrade uttryckslöst upp mot himlen.

Michael svalde. Blundade ett kort ögonblick för att skona sig själv lite grann, samla kraft och smälta brottsplatsens alla intryck. Det rådde febril aktivitet runt omkring honom, flera polisassistenter höll på med att dela in brottsplatsen i sektioner. ”Brutalt, inte sant?” Han kände ett fast grepp om axeln och såg in i vännen och kollegan David Johansens ögon. Michael nickade tyst.

Luften var full av svarta prickar, spyflugor, som ivrigt surrade kring liket. Det luktade sött. Michael överfölls igen av ett våldsamt illamående och påminde sig själv om att han skulle komma ihåg att äta frukost i framtiden.

Stadens rättsläkare Thorkild Thøgersen, som närmade sig pensionsåldern, gick bort mot dem. ”Århus är på väg”, brummade han och kliade sig i den grå skäggstubben. ”Jag håller på att bli klar här.” ”Vad kan du berätta för oss?” ”Hon dog i natt, någon gång mellan klockan 02 och 04 i morse. Du kan se att likstelheten har börjat träda in i käkmusklerna och i en del av överkroppen. Dessutom har spyflugorna börjat lägga ägg i såren.”

Michael lutade sig framåt, såg pyttesmå vita prickar i de gapande såren och fick genast lust att kräkas. Han svalde snabbt och den gamle rättsläkaren fortsatte: ”Hon har blivit huggen upprepade gånger med ett vasst föremål, förmodligen en vanlig, rak kökskniv på cirka femton–tjugo centimeter. Jag skulle gissa att det är omkring tjugo knivstick.”

Thorkild Thøgersen skakade på huvudet och pekade på Annas huvud. ”Om man försiktigt vrider på huvudet, ser man tydligt att hon har fått några kraftiga slag i bakhuvudet. Det är svårt att se på grund av det långa håret, men det som har sipprat ut här liknar hjärnsubstans.” Michael följde det rynkiga fingret som pekade på en gråaktig massa som låg i myllan. Thorkild Thøgersen gav honom en mörk blick och fastslog: ”Fast den egentliga dödsorsaken är förmodligen kvävning.”

Michael rynkade överraskat på pannan.

6

”Titta här.” Rättsläkaren pekade på hennes hals. En stor del av den smala halsen var täckt av intorkade blodfläckar, men på områdena med bar hud kunde ett tränat öga skymta en hel rad små blå blodutgjutningar. Michael nickade och satte sig på huk bredvid honom. ”Titta på hennes ögon”, sa Thorkild Thøgersen. ”Där finns små punktblödningar, ännu ett tecken på kvävning. Flera av knivsticken är djupa och dödliga, det är ordentliga hugg, till det kommer slagen mot bakhuvudet och strypningen. Det får mig genast att undra varför gärningsmannen har varit så, hur ska man säga, grundlig. Fast det är ju inte jag, utan ni som ska komma på det. Har du förresten tittat på buskarna?”

Thøgersen pekade, och Michael vred på huvudet och kunde skymta pyttesmå blodstänk på flera av de gröna buskarna och växterna. Solens strålar fångade blodet och fick det att tindra som paljetter.

Thorkild Thøgersen rotade innanför sin vita overall och hittade en gammal ask med Gajols halstabletter som han öppnade och bjöd Michael på. ”Hon blev troligen nerslagen vid bommen. Där ligger en stor gren och spärrar vägen – kanske en fälla, och sen har gärningsmannen släpat in henne i buskarna här och slutfört det hela. Nu ska jag gå och få mig lite att äta medan jag väntar på Århus.”

Thorkild Thøgersen reste sig tungt från sin sittande ställning och stod ett ögonblick och stirrade fundersamt framför sig. ”Det är märkligt. För drygt tjugo år sen hade vi ett mord som påminner lite grann om det här. Jag hade precis flyttat hit från Odense. Vad var det hon hette? Lene … Lene nånting. Hon dödades inte så långt härifrån, lite längre ner vid fjorden faktiskt. Hon blev också huggen med kniv upprepade gånger liksom hon här. Det var mitt första fall som rättsläkare här i stan. Det gjorde intryck på mig, må du tro.”

Thorkild Thøgersen tittade förläget på Michael som nickade och ställde sig upp på stela ben. Han svor för sig själv över sin dåliga kondition. ”Blev mordet nånsin uppklarat?”

Thorkild Thøgersen skakade långsamt på huvudet, höjde handen för att säga hej då och lämnade brottsplatsen med trötta steg. * Rebekka tryckte gasen i botten, och hennes lilla Citroën sköt som en silverkula ut på motorvägen mot Ringkøbing.

7

Solen stod högt på himlen, och hon trevade efter solglasögonen i den öppna handväskan som stod på passagerarsätet, tog på sig dem och vred på den skrällande bilradion tills hon hittade en kanal som spelade popmusik.

Boyfriend, don’t touch my boyfriend, he´s not your boyfriend, he´s mine.

Rebekka skrålade med i sången och märkte hur känslan av upprymdhet blandades med ångesten. Hon var på väg. På väg till Ringkøbing som hon hade gjort allt för att slippa ifrån.

Småstaden med sina röda hus, kyrkan och fjorden som symboler för landsortsidyll, men Rebekkas erfarenheter av det lilla samhället var allt annat än idylliska.

Hon bytte radiokanal, rotade runt i jackfickan efter en karamell som, då hon äntligen fick in den i munnen, smakade fickludd. Allt var antagligen sig likt. Husen, staden, fjorden med dess ständigt upprörda vatten, Fruerskoven med de enorma träden där hon hade tillbringat så många timmar som barn. Det var svårt att begripa att hennes barndoms skog nu hade drabbats av ett brutalt mord.

Hon träffade föräldrarna två gånger om året. Jul och sommar. De möttes på neutral mark, på sommaren i fasterns sommarstuga på Bornholm, på jularna ömsom hos mostern i Herning och ömsom hos Rebekka själv i lägenheten på Valbygårdsvej.

Särskilt julen var en prövning. Rebekka försökte varje år slippa undan, men med varierande framgång. Hon var alltid den första som skrev upp sig på vaktschemat för den 24 december, till kollegornas stora glädje, de kanske undrade, men tog tacksamt emot erbjudandet att slippa ifrån det impopulära julskiftet. Mamman lät alltid fundersam i telefon när Rebekka berättade att hon ännu en gång hade blivit ålagd att ta vaktpassen på julen och därför inte kunde komma. ”Jag förstår inte varför ni inte kan turas om. Det måste väl inte alltid vara du”, sa hon surt, och Rebekka beklagade och mumlade något om att vara lägst i hierarkin. Ett par gånger hade det inte funnits några vaktpass hon kunde byta till sig eftersom Rebekka hade kollegor som, liksom hon själv, hade anledning att vilja undkomma en familjejul. Så satt hon där mellan föräldrarna på julafton. Pappan nervös och överslätande, mamman tillknäppt och ogillande, och Robins frånvaro kändes plötsligt fysisk, som om de själva saknade en arm eller ett ben.

Rebekka grep hårdare om ratten och fick ögonkontakt med sig själv i backspegeln. Det var då. Det här var nu.

Hon bytte kanal igen till lite lugnande klassisk musik och lät tankarna vandra till fallet med den unga Anna Gudbergsen. Hennes fall. Hennes första solofall, där hon, Rebekka Holm, ensam skulle assistera den lokala polisen med utredningen. Det kändes bra, och hon

8

gick metodiskt igenom sin plan för vad hon skulle göra så fort hon anlände till Ringkøbings polishus. * Michael drog trött handen över ögonen. Han var tillbaka på kontoret, och kroppen hungrade efter något uppiggande: kaffe, kakor, godis. Vad som helst för att hålla ögonen öppna och tankarna klara. På bordet stod en skål med gula äpplen, ett nytt försök från ledningens sida att motivera medarbetarna till sundare matvanor och därmed medverka till få eller inga sjukdagar. Michael knorrade surt och övervägde om han skulle hinna över till macken innan förhöret med den gamla damen som hade hittat Anna Gudbergsens lik.

Han hade varit igång oavbrutet sedan han kom till Fruerskoven. Hans överordnade, Teit Jørgensen, hade hållit en kort genomgång på brottsplatsen och hade, till allas förvåning, förklarat att Rikspolisens Reserotel blivit kontaktade, och att de skulle skicka en erfaren utredare under eftermiddagen. Teknikerna från Århus hade precis kommit och höll på att finkamma området efter spår, och Teit Jørgensen hade redan tillsatt ett utredningsteam som, utöver Michael själv, bestod av hans gode vän David Johansen, Susanne Kemp och Egon Bjerregaard. Det var garvade och rejäla poliser som hade varit knutna till Ringkøbingspolisen i många år. ”Då är Agnes Dam redo.” Avdelningens sekreterare, Bettina Pallander, stack in huvudet till Michael och log uppmuntrande mot honom. ”Bra, jag kommer nu”, sa Michael och sände en lång tanke till godishyllorna på Statoilmacken. Han försåg sig motvilligt med ett gult äpple och tog ett par stora tuggor innan han slängde det i papperskorgen. * Agnes Dam var en kraftig kvinna på närmare sjuttio år. Hon var ljushyllt med röda, lätt utstående ögon och bar en laxrosa sidenblus som var fläckig av svett.

Michael log lugnande mot henne medan Bettina kom in med kaffe och ännu en skål med gula äpplen. ”Jag kan inte alls begripa varför jag ska berätta det igen. Jag har ju redan sagt allt”, suckade hon medan hon glodde på Michael med en ömsom arg, ömsom osäker blick. ”Jag beklagar verkligen, men vi vet av erfarenhet att det hjälper minnet om man berättar en händelse flera gånger. Alla detaljer måste komma fram om vi ska kunna lösa ett så pass

9

allvarligt brott som detta.” Michael tittade allvarligt på Agnes Dam innan han fortsatte: ”Vi sätter stort värde på din hjälp. Ta god tid på dig. Berätta alltsammans från början.”

Han rörde ner två stora teskedar med socker i det beska kaffet. Han visste att kvinnan hade varit ute och rastat hunden, en gammal labrador som lystrade till namnet Trunte, då hon hade hittat Anna Gudbergsen. ”Jag gick hemifrån som jag brukar. Ja, jag bor ju på Bekkasinvej. Det är bara några hundra meter till skogen. Och Trunte älskar skogen.”

Agnes Dam hejdade sig vid tanken på hunden som i detta nu befann sig ute i receptionen hos den vakthavande. ”Vad var klockan exakt?” ”Jag tittade faktiskt på klockan då vi skulle gå eftersom jag hade en stek i ugnen till lunchen – till barnen och de små barnbarnen. Den var precis elva minuter över nio då vi gick utanför dörren. Vädret var ju vackert i morse. Åh, tänk att det bara var i morse, det känns som så länge sen.”

Michael nickade förstående. ”Nåväl, vi gick iväg och följde den breda stigen några hundra meter in i skogen. Precis som vi brukar. Och så skällde Trunte plötsligt högt och länge. Han stod och nosade inne i buskarna, och jag blev faktiskt lite irriterad och ropade flera gånger på honom, ja, och så till slut gick jag bort till honom och där låg … där låg hon.”

Agnes Dam brast tyst ut i gråt. Michael sköt försiktigt över asken med Kleenex till henne, Hon nickade tacksamt och torkade försiktigt de slappa kinderna. ”Såg du någon under promenaden? Nån du känner eller nån okänd? Det är mycket, mycket viktigt.” Michael trummade lätt med fingrarna på tangentbordet, ivrig att få en chans att skriva ner något användbart.

Agnes Dam skakade långsamt på huvudet. ”Nej, vi var ensamma. Alldeles ensamma. Jag såg ingen. Jag undrade faktiskt över det, för det var ju så vackert väder.” ”Kände du Anna Gudbergsen?” ”Nej, det gjorde jag inte. Jag menar, jag visste förstås vem hon var. Hon är ju Gerts lilla dotter. De bor ju bara några gator bort från oss, så jag såg henne ofta i kvarteret, men nej, jag kände henne inte mer än så.”

Agnes Dam snyftade igen. Michaels mage kurrade högt. ”Det är verkligen tur”, utbrast hon plötsligt, ”att jag har min Åge som kunde ta ut steken.

Annars hade ju den också blivit förstörd. Nu kan vi åtminstone äta den till middag.”

10

Michael nickade och log igen, aningen mer krampaktigt. ”Tack ska du ha. Jag kan givetvis förstå att det har varit en mycket obehaglig upplevelse, men du har varit till stor hjälp. Du ska få vara kvar lite till för att läsa igenom din vittnesutsaga, sen ordnar vi med transporten hem.”

Hon log blekt, och Michael reste sig för att gå tillbaka till sitt kontor. Han var på väg ut genom dörren då Agnes Dam kallade tillbaka honom. ”Ja?” ”Det plågar mig. Det plågar mig så”, sa hon, och Michael tittade uppmärksamt på henne. ”Vad tynger dig? Berätta för all del allt som finns att berätta.” ”Det som pinar mig är … vart ska vi nu gå, Trunte och jag? Skogen var ju vårt ställe, och nu är den förstörd för alltid. Jag sätter aldrig min fot i den skogen mer. Så vad gör vi nu?” Röstläget höjdes en oktav av desperation.

Michael tittade ett ögonblick trött på henne, sedan samlade han sina sista krafter, mumlade något vänligt och gick tillbaka till kontoret. Statoil – here I come. * Ringkøbings polishus låg bara ett stenkast från fjorden och var från början av 1900-talet. Det var byggt i rött tegel, täckt med murgröna och hade ett vackert koppartak som mynnade ut i en liten spira. Byggnaden lutade av ålder, och kontorsrummen var små och opraktiska, men trots bristen på moderna bekvämligheter tyckte Michael att husets charm var inspirerande.

Polishuset hade, vilket var speciellt, en egen tingsrätt på första våningen och en liten arrest mot baksidan som kunde husera tio anhållna åt gången, och sammantaget gjorde det att huset ofta surrade av liv.

Michaels kontor låg på tredje våningen, längst bak i byggnaden och hade utsikt över den lilla rastgården som hörde till arresten. Rummet var inrett med uttjänta institutionsmöbler från sjuttiotalet, och även om han då och då försökte göra kontoret trivsamt, bland annat med krukväxter, så överlevde de sällan längre än några veckor. Det enda hemtrevliga som prydde kontoret, och som inte krävde omsorgsfull vård, var ett stort, färgglatt skolfoto av dottern Amalie som log mot honom med gluggen mellan tänderna. Bilden var nytagen, en födelsedagspresent från Anette, Michaels exfru, och så förstås Amalie själv. Det var för knappt ett år sedan som de separerade, och även om deras skilsmässa definitivt hörde till de mer civiliserade, så plågade situationen honom ändå med jämna mellanrum. Det var inte så det skulle ha blivit, men han måste också erkänna att Anette och han med tiden hade 11

vuxit ifrån varandra. Allt eftersom hade det gått lång tid mellan de djupa samtalen, och deras sexliv hade gradvis upphört efter dotterns födelse, så beslutet att skiljas hade till slut vuxit fram hos båda två. Anette flyttade till Skjern med Amalie. Michael bodde kvar i det lilla huset i utkanten av Ringkøbing. De hade delad vårdnad om dottern, Anette i nio dagar och Michael i fem, och upplägget fungerade utmärkt. Amalie verkade nöjd. Hon var sex år och hade precis börjat i förskoleklass. Men separationen från flickan var svår, tyckte Michael, han saknade henne ibland rent fysiskt, men då hjälpte det lite att titta på hennes strålande leende på bilden.

Michael satte sig ner vid skrivbordet, startade datorn och började gå igenom de hittillsvarande anteckningarna i Anna Gudbergsen-fallet i den digitala journalen.

Trots Michaels mångåriga erfarenhet så hörde ett mord som det här till ovanligheterna.

Det var faktiskt första gången som han ställdes inför ett sådant fall. Normalt bestod arbetsuppgifterna av stölder, narkotikabrott, något enstaka rån eller om det var fråga om dråp: ett svartsjukemord eller en familjetragedi, där en pappa slog ihjäl fru och barn för att därefter begå självmord. Fall där lösningen ofta var uppenbar och inte krävde något större utredningsarbete. Det passade Michael bra, eftersom det gav honom massor av tid att vara tillsammans med familj och vänner, spela dart eller mecka med motorcykeln. Han visste att några av kollegorna uppfattade honom som lite lat, själv ansåg han bara att han var trygg i sig själv.

Michael skrev ut förhöret med Agnes Dam, då det knackade på dörren och Teit Jørgensen dundrade in och kastade ifrån sig en bunt foton på Michaels skrivbord. ”De har precis blivit framkallade. Hur gick det med hundrastaren?” ”Fint, bortsett från att hon inte bidrog med nåt viktigt. Hon hade varken sett eller hört något eller någon. Jag har rapporten här.” ”Bra. Har hon kommit förresten?” ”Vem då?” ”Rebekka Holm. Från Reseroteln.”

Michael skakade på huvudet. En blandning av både osäkerhet och nyfikenhet drog genom honom. Han hade aldrig tidigare arbetat med ett fall där Reseroteln varit inblandade, men han kände flera kollegor från andra polisdistrikt, som kunde berätta om pärmbärare som genom att knäppa med fingrarna reducerade garvade poliser till förödmjukade springpojkar.

12