9789177954767

En drömresa för fyra

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 1

2022-04-29 10:04

MILLY JOHNSON

En drömresa för fyra

Översättning: Helena Sjöstrand Svenn Gösta Svenn

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 3

2022-04-29 10:04

Originalets titel: Here come the girls © Milly Johnson, 2011 Omslag av Emma Graves Översatt av Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-476-7 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 4

2022-04-29 10:04

Den här boken tillägnas alla underbara människor i Yorkshire. De som har lärt mig, läkt mig, anställt mig, stöttat mig, skrattat med mig, gett mig pappersnäsdukar, mumsat på tårta, brutit bröd och druckit vin med mig, representerat mig juridiskt, stoppat om mig för natten, lagat mat åt mig, förlöst mina barn, läst mina böcker, kallat mig ”vän”, kallat mig ”mamma”, tyckt om mig – och älskat mig.

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 5

2022-04-29 10:04

Den tredje dagen inser jag att havet inte är ett; det förvandlas ständigt och pryder i sorglöst majestät horisonter med sol och storm.

Så liggande, vaggande av och an i tröstande svall likt fostervatten lossar jag tankar på hem, låter dem fara och mitt förlista hjärta kan åter läka.

Vilket löfte för mig, vilken lindring för anden när jag lättat ankar och till sist finner: något har förändrats, skänkt mig beslutet att ta ombord hoppet, lämpa gårdagen överbord.

Havet ger mig en chans att leva och för oss nog till en trygg hamn, älskade. ”Resan ut” av James Nash

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 6

2022-04-29 10:04

Om tjugo år kommer du att vara mer besviken över det som du inte gjorde än över det som du gjorde. Så lossa förtöjningarna. Segla bort från den trygga hamnen. Fånga passadvindarna i dina segel. Utforska. Dröm. Upptäck.

Mark Twain

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 7

2022-04-29 10:04

Prolog

Folk minns alltid att vintrarna i barndomen var lika vita som glasyren på den traditionella julfruktkakan. De minns att resorna till skolan var som att befinna sig inuti en gigantisk snöglob som nyss skakats. Likaså minns de sina svunna somrar som varmare och ljusare och längre än vad de någonsin var. Solen tände lampan i maj – 950 watt, som vanligt – och började inte blekna förrän alla rostfärgade, krispiga löv hade fallit från träden i slutet av september. Och varje gång fyra kvinnor tänkte tillbaka på en viss eftermiddag för tjugofem år sedan såg de faktiskt framför sig att molnens former var hur tydliga som helst, himlen otroligt blå och solen en gigantisk citronkaramell. Gräset som de låg i var sammetslent och kliade inte, och ingen mindes att någon började nysa på grund av hösnuva.

Mätta efter skolbespisningens Cornish pasty-pirog med klimpig skysås låg fyra fjortonåriga tjejer och vilade sig på skolans gräsplan i sina röda och grå skoluniformer, dåsigt blickande upp mot himlen. ”Den där liknar en ekorre”, sa Ven och pekade på en vit molnformation. ”Öh? Vart fan kollar du nu?” svarade Frankie. ”Där.” Ven pekade flera gånger med fingret. ”Den där delen är svansen och det stora runda är huvudet.” ”Aha”, sa Roz. ”Nu ser jag det, men erkänn att det mest liknar en ekorre som blivit överkörd av en traktor. Åh, 9

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 9

2022-04-29 10:04

kolla – där är ett hjärta.” Hon suckade och fick de andra att stöna. ”Står det ’Roz Lynch älskar Jez Jackson’ skrivet i mitten?” skrattade Olive. ”Det kanske det gör”, sa Roz blygt, eller så blygt hon lyckades säga det när tanken på Jez Jackson smög sig in i hjärnan. Han var tre år äldre än hon, bodde på andra sidan gatan och var mager och smidig och hälsade aldrig på henne. Han var hennes ”Boy from Ipanema” och fick hjärtat att banka varje gång hon fick syn på hans permanentade Marc Bolan-lockar. ”Det där ser ut som ett moln”, sa Olive. ”Jätteroligt!” frustade Roz. ”Nej, jag menar som ett riktigt moln i en tecknad serie.

Platt längst ner och bulligt högst upp. Visste ni förresten att Zeus var molnens gud?” ”Aha, vem har varit extra flitig på lektionerna i klassisk litteratur”, sa Frankie och stötte till Olive i revbenen. ”Jo, plugghästen Olive Lyon.” ”Lägg av!” småskrattade Olive. ”Konstigt att hon lärt sig någonting alls på de lektionerna”, sa Roz. ”Hon har ju fullt upp med att spana in magister Metaxas ögon.” ”Vad du ljuger, så är det inte alls!” förnekade Olive, men hon instämde i skrattet för det var ju sant och hennes kompisar visste att det var det. ”Du kommer säkert att flytta till Athen, Olive, och bli en grekisk fru. Du kommer att byta namn till Afrodite och leva på vinbladsdolmar. De älskar tydligen blondiner där.

Du är nog värd minst ett par kameler”, sa Frankie. ”De kör inte med kameler som valuta vid Medelhavet, dummer”, sa Roz. ”Strunt samma”, svarade Frankie med en fnysning. Hon satte sig upp och slängde med sitt långa svarta hårsvall.­ 10

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 10

2022-04-29 10:04

”Olive, vackraste frukten i hela vida vääärlden”, sa hon med en brytning som anspelade på magister Metaxas sexiga­ grekiska brytning. ”Denna saftiga oliv. Jag vill bara äta upp henne … öh … den i ett enda stycke.”

Olive fnittrade och rodnade och försökte låta bli att tänka på hångel med magister Metaxas. Hans solbrända medel­ havshy, svarta hår och stora bruna ögon hade gjort sitt till för att sätta fart på hennes vuxenhormoner. När hon skulle somna tänkte hon ofta på hur han brukade säga ”Olive” till henne i klassrummet. Av alla usla namn som hennes föräldrar kunnat döpa henne till hade ”Olive” alltid känts som det klart sämsta. Om hennes föräldrar ändå hade döpt henne till ”Olivia”, det var mycket finare och mer acceptabelt. Men Olive! Det var namnet på den överlägset tantigaste tanten i tv-serien On the Buses. Fast magister Metaxas lyckades alltid få hennes namn att låta så romantiskt och varmt. ”Det där liknar en båt”, sa Frankie. ”Ja, det gör det faktiskt”, sa Roz som för en gångs skull höll med henne. ”Gud, jag önskar jag var på ett fartyg nu på en trevlig semesterresa. I eftermiddag har jag dubbeltimme i klassisk litteratur.” ”Jag med”, log Olive trånsjukt. Hon var den enda tjejen i skolan som såg fram emot det ämnet, förutom några finniga smartskallar i årskursen över som satsade på att komma in på Oxbridge. ”Paraklausithyron”, tillade hon med en suck och fick ordet att låta mer som en sexakt än ett grekiskt litterärt motiv. ”Och vad betyder det då?” frågade Frankie som hade dubbeltimme i spanska och inte skulle ha velat byta. Hon hade språköra. Hennes familj var italiensk och hon var redan tvåspråkig på god väg att bli trespråkig. ”Enträgen bön vid en stängd dörr”, sa Olive fortfarande i ett halvt drömlikt tillstånd. ”När en älskare står utanför och vädjar om att bli insläppt.”

11

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 11

2022-04-29 10:04

Ven skrattade till. ”Vad vet du om att inte släppa in kåta greker? Du skulle släppa in alla, din romantiska tönt.” ”Det kostar tusentals pund att åka på båtsemester, har jag hört”, sa Olive och försökte sluta tänka på magis­ter Metaxas. Det var i alla fall vad klassens mallgroda Colette­ Hudd hade sagt till henne när hon skröt med sina semester­ foton tagna ombord på ett Cunardfartyg. Hennes pappa­ ägde en firma som sålde begagnade bilar och var stenrik.

Hon blev skjutsad varje morgon till skolan i en Rolls-Royce och hade på fritiden riktiga jeans med märken i stil med ”Brutus Gold”. Inte som Olive, vars mamma köpte alla kläder åt henne via postorderfirman Littlewoods. Olive och hennes föräldrar hade aldrig åkt på semester längre än till Skegness i husvagn. Varmt vatten och toa i husvagnen skulle ha varit rena lyxen, för att inte tala om en jäkla hytt med hyttventil. ”Vi får åka på en kryssning en vacker dag och hitta en man åt Olive, en med bruna ögon och vitlöksstinkande andedräkt”, sa Roz och borstade bort gräs från sina långa ben. ”När vi är gamla och rika allihop.” ”Inte för gamla”, sa Olive. ”Jag kommer inte att få en man om jag är krokig och rynkig och går med käpp.”

Frankie tänkte på skolans vackra engelsklärare fröken Tanner. Hon var allt som Frankie hoppades på att bli en dag – kurvig, lite hes röst och med självförtroende. Tack vare alla cigg hon tjuvrökte hade hon nästan uppnått det där med rösten. Hon visste också att fröken Tanner nyligen hade fyllt fyrtio, för Frankie hade blivit ombedd av magister Firth (franska) att stanna inne på en rast och rita ett grattiskort åt henne eftersom Frankie var ganska bra i bild också. Alla på skolan tyckte att det var uppenbart att lärarna i engelska och franska hade en ”entente cordiale”­. Och han som inte ens var trettio än. Heja, fröken Tanner!

12

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 12

2022-04-29 10:04

”Fyrtio verkar vara en bra ålder. Då är vi rika och snygga­ allihop. Fast vi måste åka på Vens födelsedag, för hon är ju den enda som är född på sommaren”, konstaterade Frankie. ”Okej, då gör vi det”, sa Olive. Hon höll fram handen så att de andra kunde lägga sina ovanpå hennes för att bekräfta överenskommelsen. Det gjorde de, och nu var det spikat att på Venice Smiths fyrtioårsdag den 24 augusti­ skulle de vara ombord på ett fartyg som fick det som Colette­Hudd hade skrutit om att se ut som en uppblåsbar gummibåt.

Det båtformade molnet hade förvandlats till en stor vit klump nu. Det ringde in, matrasten var slut och Roz, Frankie och Ven grimaserade åt varandra. Det var bara Olive som hade svikt i stegen när hon begav sig tillbaka till skolbyggnaden med hjärtat fullt av drömmar om att vara en brud som fördes iväg till en frodig, solig ö mitt i ett vinmörkt hav.

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 13

2022-04-29 10:04

Kapitel 1

Tjugofem år senare ”Vad sägs om det här då?” sa Roz och höll upp det artonde grattiskortet.

Olive tog kortet och läste upp det som stod på fram­ sidan. ”Vad kallas en fyrtioårig kvinna som är singel?”

Hon vek upp insidan där det vitsiga svaret stod. ”En brud med tur.” Vilken överraskning – ännu ett skämt från Roz som gick ut på att driva med männen. Hon gav tillbaka kortet med plågad min. ”Jo, det var väl ganska roligt, men jag asgarvar ju inte direkt.” ”Det är bara ett kort – det behöver inte vara så hysteriskt roligt att du kissar på dig”, sa Roz och smackade med tungan. ”Men det där med singel vid fyrtio stämmer väl ändå?”

Lika mycket som ”Jag hatar män” stämmer in på dig, tänkte Olive men var inte elak nog att säga det högt. Istället beslöt hon: ”Jag satsar på ett som är sentimentalt. Typ så här”, sa hon och höll upp ett gulligt blommigt kort med en fin vers om en vän. ”Hmpf. Perfekt om man gillar sliskig smörja. Ge inte ett sånt kort till mig när jag fyller fyrtio. Då spyr jag.” ”Joho, det ska jag”, retades Olive. ”Jag köper ett med små kattungar på framsidan och en lång vers om vilken fin människa du är.”

15

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 15

2022-04-29 10:04

”Bäst att du även köper en hink då”, sa Roz. ”Skit samma,­ jag tar det här kortet för annars blir jag kvar här hela dan.

Vad tänker du köpa för present till henne?” ”Det har jag inte ens tänkt på än”, svarade Olive. ”Jag är inte lika ordentlig som du. Jag slår vad om att du redan har köpt och slagit in dina julklappar.” ”Inte alla”, fnös Roz. Olive visste att hon inte skämtade.

I november skulle hon säkert ha köpt alla deras grattis på femtioårsdagen-kort och skrivit på dem också. ”Jag kanske köper en korg åt henne”, funderade Olive. ”En korg? Vadå för korg?” ”En med TENA:s inkontinensskydd, Werther’s Original och en näshårstrimmer.”

Roz rynkade på näsan. ”Jag trodde du menade allvar.” ”Det gör jag också”, tindrade Olive och lutade sig fram för att avslöja sin hemlighet. ”Det är faktiskt inte så mycket­till skämt nuförtiden. Berätta det inte för någon, men den där trimmern som David fick i julklapp av sin kusin stack jag in i näsan och då började den ansa av bara sjutton. Skrämde livet ur mig. Jag trodde aldrig att det skulle komma en dag när jag behövde trimma näshåren eller vaxa ansiktet.” ”Prata inte med mig om ansiktshår”, sa Roz. ”Om jag inte fick mina bortryckta på salongen varannan månad skulle jag vandra omkring som skäggiga damen.”

Olive fnissade på väg till kassan. Hon visste att Roz skulle kunna tvinga sig att vakna upp ur koma för att sminka sig. Hon skulle inte heller sätta ut soptunnan utan att ha mascara på sig, trots att hon inte behövde det. Roz hade ett jättesnyggt ansikte med markerade kindben precis som toppmodellerna i modemagasinen. ”Olive, vad tror du om att gå ut och dansa, och lägga ihop till något när Ven fyller år?” frågade Roz plötsligt. ”Ja, det är jag med på. Trettio pund var – räcker det?”

16

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 16

2022-04-29 10:04

”Det räcker mer än väl. Säkert att det är okej för dig?”

Roz sa inte ”har du råd med det?” även om det var det hon menade. Det var ingen hemlighet att Olive alltid var pank.

Hon hade städjobb överallt men också ett bo fullt av stora gökar med ständigt lika hungriga munnar redo att sluka det hon tjänade. ”Det är min kompis fyrtioårsdag och det är viktigt att hon får en fin present”, sa Olive bestämt. ”Särskilt med tanke på att de senaste åren varit skitjobbiga för henne.”

Att förlora båda sina föräldrar inom loppet av tretton månader hade verkligen tagit hårt på Ven. Som om det inte vore nog hade även hennes förbaskade usle man meddelat att han träffat en ny donna, begärt skilsmässa och beviljats hälften av allt hon ägde – inklusive pengarna som hennes mamma och pappa hela livet hade sparat åt henne. Och som ännu en spark när hon var som svagast, några veckor efter att skilsmässan var slutgiltig, blev hon uppsagd från sitt jobb. Oturen slog alltid till rejält, till skillnad från turen, tänkte Olive.

De gick uppför backen och ner i köpcentret medan de bollade idéer om lämpliga fyrtioårspresenter tills de kom till Edwardian Tea Room. Vid ett bord därinne satt redan Ven och vinkade glatt till dem genom fönstret. ”Tjena tjejer”, utbrast hon när de var framme. Ven hade alltid haft ett naturligt brett leende med smilgropar, men idag flinade hon som en toka och skrattgroparna var lika djupa som fårorna i Grand Canyon. ”Vad är det med dig då?” sa Roz som lade märke till det. ”Tappat en knäckemacka, men hittat en cheesecake?” ”Nix. Jag är bara glad att se er. Nu beställer vi, för jag är kruttorr i halsen.” ”Jag tar det vanliga”, sa Roz. ”Samma här”, tillade Olive. ”Tre honungslatte med nötsmak, två bitar cappuccino17

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 17

2022-04-29 10:04

kaka och en bit citronkaka, tack”, sa Ven till servitrisen som kommit fram till dem. Hon log det ena strålande leendet efter det andra. ”Vad är det som har hänt? Har du tagit lustgas?” frågade Roz. ”Nix”, sa Ven. ”Det är inget som har hänt. Ingenting alls.” ”Okej”, fogade sig Roz. ”Men har du bestämt dig för vart du vill gå för fyrtioårsfirandet då? Ska jag boka en kinesisk festmåltid på Silver Moon, en italiensk på Bella Noche eller indisk på Raj?” ”Men för helskotta, Roz, det är fem veckor kvar dit”, skrattade Ven. ”Hon är besatt”, smackade Olive och skakade irriterat på huvudet. ”Värsta pedanten.” ”Jag vill ha det inbokat”, förklarade Roz. ”Ärligt talat, vad är det för fel med det?” ”Jag får alltså välja mellan stekt ris med ägg, korma eller spaghetti bolognese. Våra planer har verkligen krympt under årens lopp”, skrattade Ven. ”Kommer ni ihåg den där gången på skolgården när vi planerade kryssningen som vi alla skulle åka på när vi fyllde fyrtio?” ”Jo, men vi var unga och dumma då”, sa Roz. ”Om ni minns skulle jag bli assistent till en internationell affärsman och resa världen runt i privatflyg, inte jobba på en tråkig bank med en gammal hagga som chef.” Det var ingen hemlighet att Roz hatade sitt administrativa jobb på en bank inne i centrum och att hon såg ner på sin pedantiska, tantiga boss – mrs Hutchinson – ännu mer. ”Just det, och vi var grymt säkra på att vi skulle vara mångmiljonärer när vi fyllt tjugofem”, tillade Olive. Åh, om hon ändå haft kvar alla de där drömmarna tätt packade i hjärtat likt knoppar redo att slå ut till gigantiska blommor. Hon hade bara lyckats förverkliga en enda – att 18

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 18

2022-04-29 10:04

tillbringa­en sommar på en grekisk ö – men de övriga hade förruttnat på grund av försummelse. ”Herregud, det känns avlägset som ett helt annat liv – när vi fyra låg i gräset i våra röda och grå uniformer och fantiserade om vad molnen föreställde.”

Hon märkte att Roz stelnade till vid minnet av att de varit­fyra. Hur mycket hon än stöpt om historien och gjort om dem till en trio, skulle de för Olive och Ven alltid vara en kvartett. De fantastiska fyra. ”Är ni fortfarande sugna på en kryssning om ni kunde åka?” frågade Ven. ”Självklart”, sa Roz med en fnysning. ”Man har väl femtusen extra liggande i handväskan. Jag borde kila iväg till resebyrån på direkten.” ”Men om du verkligen hade femtusen över …” ”Då skulle jag skaffa ett nytt badrum”, klippte Roz av. ”Men nu har jag inte det, så färdigpratat om den saken.” ”Jag hade gärna åkt”, suckade Olive. ”Jag har inte varit utomlands på tjugo år.” Hon tänkte tillbaka på den där sommaren när hon simmade i vatten som var lika blått som Paul Newmans ögon, skördade oliver, smakade på solkyssta frukter. ”Ja ja, men vi är inte fjorton längre med skallen full av fåniga drömmar”, sa Roz. Tonen var bitter på det sätt som de blivit så vana vid att höra i hennes röst numera, men det fungerade ändå som en kalldusch på samtalet.

Till sist bröt Olive tystnaden. ”Känner du för ett överraskningsparty?” utropade hon, vilket fick Ven att skratta och Roz att himla med ögonen och säga: ”Vilken toppen­ idé, Olive. Men vi säger inget till Ven. Vi vill ju inte att hon ska gissa vad vi har planerat.” ”Nej tack, jag känner inte för ett överraskningsparty”, svarade Ven. ”Jag har en tanke om vad jag skulle vilja göra, men jag måste ordna med lite grejer först.”

19

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 19

2022-04-29 10:04

”Som vadå?” frågade Olive. Samtalet avstannade en liten stund när kaffet och bakverken anlände. ”Bry er inte om det”, sa Ven och låtsades dra ihop läpparna med ett blixtlås och tog sedan upp gaffeln. ”Men jag skulle definitivt satsa på att det blir italiensk mat.”

20

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 20

2022-04-29 10:04

Kapitel 2

På bussen hem satt Olive försjunken i återbesöket till det kära minnet av dem alla där de låg på skolans gräsplan i solen och Frankie pekade upp mot himlen och sa: ”Det där liknar en båt.”

Och Roz som sa att hon velat vara på ett fartyg istället för att gruva sig för en dubbellektion i klassisk litteratur med magister Metaxas.

Magister Metaxas. Olive log för sig själv när hon tänkte på hur hon alltid blev knäsvag så fort han sa hennes namn.

Han fick det att låta som något jordnära och åtråvärt. Fem år senare skulle hon möta en man med samma glödande grekiska accent som inte bara fick hennes namn att låta vackert och saftigt som solsken förkroppsligat i frukt, utan fick henne att känna sig vacker och mogen och så att säga redo att plockas.

Hennes leende blev lite bredare när hon mindes sig själv som fjortonåring. På den tiden hade hon tyckt att alla över tjugofyra var urgamla. Och de som var fyrtio dög bara till att sitta i solstolar och läsa böcker om att koka sylt, ifall deras grå starr tillät det. Det hade aldrig fallit hennes yngre jag in att hennes själ vid trettionio års ålder inte skulle ha åldrats en dag, även om kroppen hade gjort det. I huvudet var hon fortfarande samma magra, långbenta tjej som ­älskade brännboll och hade Police-affischer på väggen.

Olive, Ven, Roz, Frankie. De fantastiska fyra. De hade 21

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 21

2022-04-29 10:04

till och med skurit ett snitt i tummen med Vens pappas rakblad och förseglat vänskapen genom att blanda blodet efter att ha sett det i en film, för det skulle tydligen förena dem för alltid i livet. Fast det hade ju inte funkat. Nu var alltihop en salig röra.

Olive steg av bussen på sin hållplats, korsade gatan och vek in i gränden vid huset där hon bodde. Hon betraktade det inte som sitt hem, för det var det inte. Det var hennes svärmor Doreens hem. Hem var en plats där hon hade kunnat välja mattor och tapeter. På Land Lane nummer 15 var hon en inneboende. Det var inte hennes hem och hon misstänkte att det aldrig skulle bli det heller.

Hon sköt upp ytterdörren och klev in. ”Olive, är det du?” Den där gälla kvinnorösten släpade bort henne, trots att hon stretade emot med näbbar och klor, från de varma minnena av flicktiden tillbaka till det trista, kalla nuet. ”Ja, det är jag”, sa Olive och tog av sig sin åtta år gamla regnkappa och hängde upp den bredvid Davids arbetsjacka. Fast ”arbetsjacka” var att ta i. Hon mindes inte när han senast uträttade ett ordentligt dagsverke. Vid närmare eftertanke var hon inte säker på att han någonsin hade gjort det. ”Köpte du mina liktornsplåster?” ”Ja, Doreen.”

Doreen Hardcastle skruvade på kroppshyddan i sin extra­ breda rullstol så att hon kunde rätta till alla guldfärgade kuddar omkring sig. Hon såg ut som en mycket fet drottning på en förstärkt, bastant tron. Fast istället för krona på huvudet hade hon en hjälm av styva lockar, tack vare en alltför kraftig permanent utförd av den hembesökande frisören som kom var åttonde vecka med en kasse full av spolar och illaluktande kemikalier. ”Jag har blivit sittande här i evigheter och glott på samma­ 22

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 22

2022-04-29 10:04

kanal. Batterierna i fjärren har pajat.” Doreen Hardcastle fnös irriterat. ”Och så är läsken slut.” ”Var är David?” frågade Olive som automatiskt gled in i ”sköta om Doreen”-rollen. Hon gick bort till byrån och hämtade ett paket AA-batterier. ”Han ligger och vilar sig – det är ryggen som bråkar igen.” Doreens röst mjuknade, som den alltid gjorde när hon pratade om ”sina pojkar” – enda barnet David och systersonen Kevin, som flyttade till henne när han var femton då Doreens ogifta syster dog. Båda såg bedrägligt beskedliga ut. ”Ååh, min stackars David. Ryggen plågar honom sanner­ ligen”, sa Doreen.

Toppen, tänkte Olive. Nu fick hon lyda sin svärmors alla nycker och tvingades dessutom springa upp och ner i trappan för att göra tjänster åt David, som utan tvekan skulle hålla på och gnälla som en bebis. Om fyra timmar skulle hon sedan iväg till ännu ett städjobb när resten av världen klädde upp sig för att gå ut och roa sig en lördagskväll. ”Är det du, Olive?” Olive hörde en kraftlös röst från övervåningen. ”Ja, jag är hemma nu.” Hon tittade på sin klocka. ”Kan du massera min rygg, älskling. Jag har jätteont.” ”En av mina tånaglar fastnar i toffeln hela tiden också”, sa Doreen. ”Kan du knipsa av den åt mig, när du har hjälpt David?”

Så är du snäll, tillade Olive för sig själv. Inte för att någon i huset någonsin skulle ha varit så artig mot henne, det hade ju på ett riskabelt sätt lyft henne från hennes ställning som slav. ”Något annat innan jag går upp och tar hand om David?” frågade hon och vände sig om på nedersta trappsteget. ”Ja”, sa Doreen Hardcastle. ”En kopp te. Tre skedar socker, men rör inte om för jag vill inte ha det för sött.”

23

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 23

2022-04-29 10:04

Olive gick ut i köket och var på vippen att snubbla över en stor svart sopsäck ur vilken det stack ut stinkande jeans och fränt luktande kalsonger. ”Doreen, vad är det här för kläder?” ropade Olive. ”Just det ja, Kevin ska bo här ett tag. Han har gjort slut med Wendy, för gott den här gången. Kan du se till att göra i ordning gästrummet åt honom när du är däruppe? Han har bara åkt tillbaka för att hämta resten av sina prylar.”

Olive öppnade munnen för att protestera, men vad kunde hon säga? Det var trots allt Doreens hus och hon var bara pigan som tvättade, lagade mat och städade här.

Solen verkade just nu ligga mer än fem miljoner ljusår bort från Olives liv. ”Hej, älskling. Hur mådde tjejerna?” Manus hälsade Roz med en puss när hon kom in genom dörren. Som alltid märkte han att hon reflexmässigt vred på huvudet så att pussen landade i mungipan och inte rakt på munnen. Han försökte låta bli att tappa modet, men Roz ständiga subtila avvisanden blev inte precis lättare att uthärda. ”De mår bra”, sa Roz. ”Och hälsar så gott.” ”Har du lust att hyra en dvd från Blockbusters och beställa indisk mat ikväll?” ”Jaha, öh, vilken film?” sa Roz. ”Vilken du vill.”

Fan också, tänkte Roz. Han gjorde det så svårt att säga nej. Hon visste att han bara var snäll, men hon kunde inte rå för att hon störde sig, för hon störde sig ofta på honom – och testade ständigt hans gränser. ”Jag känner inte riktigt för att kolla på film. Tror jag stryker lite och går och lägger mig tidigt.” Oops, tänkte Roz sedan. Inte det allra bästa att säga efter en månad utan sex. Hon föreställde sig att Manus hjärna gick igång. Men för en gångs skull hakade han inte på. Han sa inte: ”Aha, 24

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 24

2022-04-29 10:04

en tidig kväll. Får man vara med?” För om du sparkar tillräckligt mycket på en hund lär den sig till sist. Istället nickade han fogligt och sa: ”Ingen fara, det var bara en tanke.”

Roz kände klart och tydligt att detta var en vändpunkt i deras förhållande.

25

22-17 Polaris En drömresa, 29 apr.indd 25

2022-04-29 10:04