9789177954637

Gladiator © JP/Politikens Hus A/S, København 2021 Bokförlaget Polaris, Stockholm Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2021 ISBN: 978-91-7795-463-7 www.bokforlagetpolaris.se

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 2

2021-10-14 14:37

Jens Henrik Jensen

GLADIATOR Del 5 i Oxen-serien

Översättning: Leif Jacobsen

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 3

2021-10-14 14:37

Gladiator (latin, av gladius, ”svärd”) en slagskämpe under antiken som i underhållningssyfte stred på liv och död mot andra gladiatorer, slavar och vilda djur.

Gladiatorstriderna utkämpades på stora arenor över hela romarriket, exempelvis på Colosseum i Rom. Gladiatorerna var ofta dödsdömda förbrytare, krigsfångar eller slavar, som köptes och såldes av speciella agenter.

En gladiator kunde inte påverka sitt eget öde.

Den historiskt mest kände gladiatorn var Spartacus. År 73 f.Kr. ledde han ett uppror av slavar och gladiatorer, som dock slutligen kvästes av general Crassus. (Källa: Wikipedia)

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 5

2021-10-14 14:37

DEL 1 VÄRLDEN

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 7

2021-10-14 14:37

Första kapitlet

Hans eget lilla universum var cirkelrunt och minst lika skrämmande som det stora. Utsikten var högst begränsad, men också ändlös. Han kunde panorera och zooma, både in och ut. Han kunde dra såväl föremål som levande varelser till sig – eller för den sakens skull stöta dem ifrån sig. Han kunde när som helst skicka dem över livets kant.

Allt utspelade sig i detta cirkulära tvärsnitt av nuet, format och skal­ enligt decimerat av de finaste prismorna i kikarsiktet från Schmidt & Bender i Wetzlar, hjärtat i den tyska optiska industrin, där även berömda namn som Leica och Zeiss hörde hemma. Men han hade alltid varit S&B trogen.

Det kändes som om han levt halva sitt liv i denna speciella dimension av verkligheten. Här regerade han med den oinskränkta makt som den sexhundraen millimeter långa gevärspipan på hans finska Tikka T3 CTR försåg honom med.

Han rådde över liv. Och över död.

Alltid med höger öga vakande – och det vänstra på standby.

Han rättade till kamouflagenätet och fortsatte sedan att följa de fyra männen, som gick och gick utan att undkomma det fina hårkorset av ytterst små punkter och som låg som ett medfött filter över hans näthinnor.

I sin militära utrustning utgjorde de mörka silhuetter på rad, där de tog sig fram den sista biten över den snöfläckiga, lätt frusna marken på sin väg mot skogsbrynet.

Avståndet var cirka trehundra meter.

9

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 9

2021-10-14 14:37

Mannen som gick främst var längst och mest energisk och hade en klart märkbar spänstighet i sina rörelser. Bakom honom följde den lille tjocke, och som nummer tre i raden den satte mannen med de breda axlarna. Eftertrupp bildade en spinkig kille i svart skärmmössa.

Nu sa – eller rättare sagt ropade – den tjocke något, av allt att döma till ledaren i täten, samtidigt som han gned sig över magen med ett tydligt leende.

Beslutet var fattat sedan länge: Innan dagen var slut skulle de fyra männen upphöra att existera.

10

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 10

2021-10-14 14:37

Andra kapitlet

Tystnaden bröts bakom hans rygg just som han gick och njöt av den och av de små ljuden från den lilla gruppens rörelser över den frusna marken. Det flåsades förvisso mer än han var van vid, men det gick dock framåt. I den enda möjliga riktningen.

– För sjutton, Oxen, ska vi inte käka någon gång? Jag skulle kunna äta en hel … oxe!

Kommentaren möttes av spridda skratt. Han log själv, men antog en allvarlig min när han svarade: – Du får lugna dig, Skram. Vi provianterar först när vi når lägerplatsen. Jag litar på att du sätter ut lite snaror och skaffar föda åt oss – en hare eller varför inte en ekorre?

– Ekorre? Är du galen, boss? Jag har med mig mackor med rostbiff, remoulad och rostad lök i packningen, för att inte tala om två smarriga revbensspjäll med rödkål, kluckade den kraftige mannen.

Vid första ögonkastet kunde deras lilla grupp tas för en militär enhet på uppdrag, men den var i allra högsta grad civil och syftet var ute­ slutande av social karaktär.

Han hade fått det välmenande rådet att gruppens medlemmar borde kalla varandra vid förnamn för att just understryka det civila och det jämställda i projektet. Det rådet hade han ignorerat. Där de här männen befann sig var användandet av efternamn det enda alternativet, och själv skulle han under inga omständigheter kunna vänja sig vid att kalla personer han inte kände vid förnamn.

För enkelhetens skull – eller kom det från ryggmärgen? – använde han deras funktion som beteckning när han för sig själv reflekterade 11

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 11

2021-10-14 14:37

över deras handlingsmönster eller iakttog dem i smyg. För honom utgjorde de den lilla enhet han var mest förtrolig med. De var en jägarpatrull, och han själv var dess befäl. Lägg därtill, som sig bör, en s­panare, en radioman, en sprängare och reparatören med sitt ­lagningskit.

Trots sin motvilja att använda förnamn visste han mycket väl att utsvultne Skram med remouladen hette Peter, och han hade fått historien berättad för sig om varför Peter i tidernas begynnelse fått sitt överdrivet mjuka ”d” och blivit en Peder, vilket tydligen berodde på karlns ytterst osäkra attityd till skjutvapen. För konsonantbytet gav honom nämligen samma namn som den danska fregatten som 1982 genom en olyckshändelse sköt sig in i nyhetsvärlden genom att avfyra en ­Harpoon-missil som utplånade ett helt sommarstugeområde i Lumsås utanför Sjællands Odde, utan att det för den sakens skull kostade ett enda människoliv. Det hade nämligen skett under lågsäsong.

Fregatten Peder Skram seglade rakt in i det danska språket och berikade det med uttrycket ”Hoppsan-missil”, som blev en standardfras för en oavsiktlig handling – med en viss komisk anstrykning.

Det fanns inga raljerande kommentarer om den fryntlige, matglade Peter/Peder Skram som inte redan sagts. Därför nöjde han sig med det korta svaret: – Matsäckarna räcker bara till lunch. Härmed är du ansvarig för vår kvällsvard, Skram.

Det skrattades längre bak i ledet.

– Oxen, hur långt är det till närmaste snabbköp? Jag känner mig inte trygg med tanken på att Skram blir vår proviantör.

Det var sprängaren som skrockade bakom honom.

– Snabbköp? Det finns inte en affär på flera mils avstånd. Naturen är vår hovleverantör. Om det skiter sig för Skram får vi tugga bark, svarade han.

Sprängaren fnyste: 12

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 12

2021-10-14 14:37

– Tugga bark? Det vet jag inte … Vem röstar för att vi avsätter Oxen som mentor och expeditionsledare och snabbare än fan tar oss till närmaste krog?

Mentor? Han smakade på ordet. Det låg inte särskilt väl på tungan.

Hm … även om han redan från början haft svårt att se sig själv i den rollen var det exakt vad han var – en mentor.

Inträngd i ett hörn som han varit hade han till sist tackat ja till att ingå i det här så kallade mentorsprogrammet för krigsveteraner. Folk som behövde en hjälpande hand. Folk som av någon anledning blivit utmanade och hade svårt att finna sin plats i ett välordnat samhälle där identiteten gick hand i hand med karriären som ingen av dem hade …

Folk som han själv.

Med den skillnaden att han tillhört självaste eliten, männen med de vinröda baskrarna och de närmast ouppnåeliga axelemblemen med ordet Jägare på.

Männen som gick på gåsarad bakom honom, hans adepter, hade alla varit helt vanliga män med anställningskontrakt i armén. Nu var de bara överblivna.

Han hade omedelbart känt deras respekt. Under det första mötet på Svanemøllens kasern hade han presenterat sig med namn, ålder och jägarnummer – inget annat. Allt annat var överflödigt.

De kände till hans historia och vissa av hans uppdrag. De kände till bakgrunden till alla hans hedersbetygelser och de kunde in i minsta detalj redogöra för händelseförloppet som gett honom Tapperhetskorset som den ende i kungariket Danmark. Från medierna visste de naturligtvis också vad han gått igenom de senaste åren och hur han vid ett tillfälle varit jagad av allt och alla, inklusive den danska polisen, misstänkt för mord han inte begått.

Om han beordrade ”ta skydd” skulle hans veteraner omgående kasta sig ner på magen. Om han sa ”voff ” skulle de börja skälla.

– Bark? Är det så? Vad för slags bark, Oxen?

Sprängaren lät trots allt nyfiken, nu när tanken fått slå rot.

13

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 13

2021-10-14 14:37

– Från björk till exempel. Med den kan man göra björkspagetti – eller björknudelsoppa om du så vill. Men bara av det mjuka innerskiktet. Det yttre är fullt av garvsyra och kan lätt kvadda magen. Man skär den i tunna strimlor och kokar den i en kvart, tjugo minuter. Vattnet drar ut det mesta av näringen, så man ska vara noga med att sätta i sig det också. Barken innehåller mest kolhydrater om våren, när saven stiger i trädet. Då består den av cirka fem procent kolhydrater. Lite mindre på vintern. Sitter man i skiten är det bara att gå loss på allt vad naturen har att erbjuda …

– Har du ätit det, Oxen? fortsatte sprängaren.

– Ja. – Vad smakar det?

– Skit.

– Skram, min ska vara al dente! Annars får du stryk, morrade gruppens ålderman – reparatören.

– Finns det ketchup? Särskilt om det kanske vankas ekorre …

Det var spanaren som skrattade. Han yttrade sig sällan och drog i än mindre mån på smilbanden. Spanaren hade å andra sidan inte haft mycket att skratta åt på senare år. Han hade varit i Afghanistan och sett sin bäste vän sprängas i bitar av en dold bomb på en stenig stig. Det hade fått honom att stryka flagg. För gott.

– Har vi långt kvar? ropade reparatören.

Det var ju så med vägrensbomber och annan hembyggd skit, eller IED – Improvised Explosive Devices: de tog många med sig i döden.

I all sin enkelhet var det hans uppgift att få upp dem alla på benen igen. Helst också att förbereda dem för deras första trevande steg ut på arbetsmarknaden. Han skulle vara en förebild, inspirera dem och dela med sig av sina erfarenheter och sin kompetens.

Beskrivningen var inte hans egen. Han kunde inte minnas att han vid något tillfälle i sitt liv inbillat sig att han hade något att erbjuda andra.

Speciellt inte efter skilsmässan och den efterföljande kraschen. Nej, orden var Leif Husums – föreståndaren för Köpenhamns veterancenter.

14

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 14

2021-10-14 14:37

Husum, som varit en god kollega ända sedan Balkantiden, hade slutat som överste och satt nu, efter några år i centrets centraladministration på Ringsteds kasern, som chef för Svanemøllens kasern i Köpenhamn – med ett år kvar till pensionen.

Husum hade tänt sin pipa på kontoret på kasernen, hällt upp en kopp kaffe åt honom och sett honom i ögonen, för att på sitt tysta och behärskade vis lägga fram sitt ärende, sin utmaning.

Mentor? Förebild?

Han kunde fortfarande höra sitt eget omedelbara svar: – Nej tack.

– Varför inte?

– Hur ska jag kunna visa vägen för andra, jag som …?

Under den korta paus som uppstått, då han försökte hitta de rätta orden, passade översten på att avsluta meningen: – … jag som själv inte vet hur man tar sig fram på den?

– Precis.

– Just därför, Oxen … just därför.

Föreståndaren för veterancentret hade sått sitt lilla filosofiska frö i ett väldoftande tobaksmoln. Resten av tiden hade de ägnat åt att prata om gamla minnen, som blev inte så lite bättre efter att ha marinerats så länge.

Dagarna efter deras lilla pratstund på Svanemøllens kasern höll han envist kvar vid sin ståndpunkt – han tänkte minsann inte bli någon väldekorerad superhjälte som höll tillbaka trafiken medan de små ankungarna tog sig över gatan.

Han var totalt olämplig för det. Och totalt orubblig … tills han träffat Leyla igen.

Leyla besatt en besynnerlig egenskap. Leyla kunde få honom i gungning. Med ord. Fulla av tillit. Fulla av förnuft. Precis som den smalaste hävstång kunde förflytta tunga föremål.

Leyla Damjanovic var psykolog och knuten till veterancentret med dess åtta lokalavdelningar runtom i landet. Det var hos henne han 15

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 15

2021-10-14 14:37

inlett det som karakteriserats som ett ”långtgående terapiförlopp”.

Utan fastställt slutdatum, som det så fint hette. Vilket innebar att det kunde pågå hur länge som helst.

Utöver detta var Leyla Damjanovic av bosnisk härkomst. Hon hade kommit till Danmark som tonåring tillsammans med sin familj i strömmen av muslimska flyktingar från Balkan. Leyla var …

– Hallå, Oxen, har du loggat ut helt? ropade sprängaren bakom honom.

Oxen vände sig om.

– Va? – Det jag frågade precis. Har vi långt kvar?

Hade han överhuvudtaget hört mannens fråga? Han hade verkligen varit någon helt annanstans.

– Jag hoppas att vi alla har långt kvar … men om du med din fråga menar om det är långt kvar till lägerplatsen är svaret en knapp timme.

De fortsatte fram över den frusna marken, som vinden nu nästan helt svept bort snön från. Gräset knastrade under deras kängor.

Till och med i denna stund tvivlade han på om han var rätt person för jobbet. Han visste bara att han skulle göra allt i sin makt för att ge de här personerna en knuff i rätt riktning. Det hade han lovat sig själv.

Och Leyla.

De hade satt kurs på skogsbrynet längre fram, inne i vars skuggor man kunde skymta snödrivor. På andra sidan skogsdungen skulle landskapet öppna sig igen.

Kylan rev i luftrören. Han tyckte sig kunna känna doften av henne.

Bara som en svag antydan i näsborrarna. Leyla använde alltid samma parfym – tung och kryddig – men ändå lätt och flyktig. Det var väl så det kändes. Nära. Men ändå avlägset. Vore det inte för …

– Måste vi igenom skogen, boss? kom det från radiomannen, Skram.

– Ja. I en rak linje, svarade han. På andra sidan väntar en sänka. Det är där lägerplatsen ligger.

16

Jensen-Gladiator-Inlaga-Tryckoriginal-211014.indd 16

2021-10-14 14:37