9789177954354

åskmakaren

Tina N Martin

Åskmakaren

bokförlaget polaris

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Tina N Martin Omslag av Miroslav Sokcic Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB ISBN: 97891-7795-435-4 www.bokforlagetpolaris.se

marina slår igen lägenhetsdörren bakom sig. Huvudet dånar när hon kastar sig nedför trapporna. Hon springer så fort hon kan, andas med öppen mun, svetten rinner efter ryggen. Känslan av overklighet är massiv. Det är som om kroppen både krampar och flyger fram på en och samma gång. Hon känner dunsarna från trappstegen slå upp som smärta genom vristerna, hör inte om de följer bakom henne, vågar inte vända sig om för att se efter, springer och gråter, synfältet krymper till en smal tunnel. Hellre dör hon än låter dem få tag i henne.

Hon når porten, vrider upp låset och knuffar upp den tunga dörren. Sensommarluften slår emot ansiktet och hon hulkar till av förvåning. Så det är så här utomhus känns? Hon har glömt hur det var.

Hon trampar snett och ramlar, skrapar de bara knäna mot asfalten och tar sig upp på fötter igen. Sätter fart i riktning mot gågatan, springer med händerna efter huskroppen, den sträva putsen river upp sår på fingertopparna.

Munnen smakar beskt av stress. Bakom sig hör hon porten öppnas samtidigt som hon når fram till husväggens slut. Utan att se sig om släpper hon fasaden och springer runt hörnet.

Luften på andra sidan är kvalmig och tjock. Framför henne öppnar sig den välbekanta gatan i två riktningar. Hon har varit här många gånger, men aldrig tidigare har det varit så mycket folk som nu. Hundratals människor strosar i alla riktningar. En lång rad av säljstånd sträcker sig längs den asfalterade mittgången. Det luktar matfett och kryddor, Marina tänker att hon drömmer.

5

Någon ropar bakom henne. Hon vet att det är de.

Hukad sätter hon fart in bland stånden, rundar ett tält med plaststolar och en skylt vars röda text utlovar kebab. Hon springer så fort hon kan, försöker göra sig tillräckligt liten för att inte synas men inte så pass att hon tappar fart.

Hon är nära att springa in i en kvinna som dricker ur en plastmugg, knuffar henne åt sidan, läsk stänker upp på deras ben när muggen faller till marken. Ändå hinner Marina förbi nästa stånd innan kvinnans ilska rop når hennes öron.

Tanken på att skrika efter hjälp passerar flyktigt genom paniken. Hon är för rädd för att våga chansa, vet inte hur nära de är eller om någon på gågatan skulle tro på det hon skriker.

Hon springer längs hotellet där hon en gång åt frukost med Leon. Restaurangen fladdrar förbi bakom de stora glasrutorna och sedan är hon framme vid övergångstället. Det är färre människor här, hon är mer blottad nu än inne bland stånden. Hon springer över den biltomma gatan, förbi den låga huskroppen på höger sida, ser Luleås stadshus rinna förbi på andra sidan vägen.

De bara fötterna värker, hon viker av till höger och springer i riktning ner mot hamnen. Blodsmak stiger i munnen, hon pressar kroppen ytterligare, känner maginnehållet hota att välla upp samtidigt som hon når den första gymnasiebyggnaden. Hon springer över skolgården, förbi matsalen och det sista byggnadshörnet. Med ens kastas hon tio år bakåt i tiden. En märklig känsla av trygghet sprider sig i bröstet. Det är länge sedan hon kände så.

Klockan måste vara kväll. Hon förstår det först nu, på ljuset och tystnaden och den låga solen som faller in över skolgården. Ändå springer hon fram till den stora porten, rycker den till sig, känner den sedan länge bortglömda känslan av eufori när den tunga trädörren glider upp.

Det är som om skolbyggnaden sväljer henne. Hon försvinner in genom entrén, hinner uppför den mindre trappan och fram till det långsmala trapphuset innan porten glider igen bakom henne. Återigen tar hon dubbla ­trappsteg, gråten väller fram medan hon hetsigt tar sig högre upp i den väl­ 6

bekanta byggnaden. Våning efter våning passerar i dovt mörker. Först när hon når det översta våningsplanet hör hon det. Det sipprar in genom panikens brus. Minnesbilder fladdrar förbi, hon stannar på det sista trappsteget, håller ledstången hårt i den såriga handen, känner pulsen dunka upp genom halsen.

Ljud.

Hon hör människoljud.

7

marina springer förbi dörrarna till skolans elevfik. Där innanför ligger en öppen yta som förgrenar sig i tre trapphus. På den bortre väggen vetter stora fönster ut mot hamnen. Till vänster finns en gammaldags köpmandisk och två brummande kylar.

Fiket är tomt på folk. På tysta steg smyger hon över det polerade stengolvet.

Längst bort i den vänstra flygeln står en klassrumsdörr öppen och ett svagt sken faller ut över korridorens smutsgråa golv.

Marina kommer ut i teaterkorridoren. Den ligger öde, men uppifrån aulan hörs ett dämpat brus. Hon förstår att den är nästintill fullsatt, har själv stått på den scenen, förväntansfull och fylld av darrande scennerver medan publiken satt sig på plats. Hon vet mycket väl hur en fullsatt aula med drygt fyrahundra gäster låter.

Ljudet av klackar mot stengolvet ekar genom trapphuset bakom henne.

Skräcken får det att nästan svartna för ögonen, hon hinner precis knipa ihop underlivet och därmed förhindra att kissa på sig. Hon skyndar fram till den vinklade trappan och springer uppför den. Dubbeldörren in till aulan är uppställd. Marina står i ett sorl som skvallrar om förväntan. Hon känner sig hemma men förstår att det är flyktigt. På ett ögonblick kan allt vara över.

Aulans lampor tonas ut och ljudet från publiken dämpas i takt med mörkrets ankomst. Marina tittar ner i golvet, önskar att hon hade haft skor på sig och tar sedan ett steg in genom dörrarna. Hon sneglar bakåt i lokalen, ser 8

scenmästare Brage sitta vid mixerbordet, viker undan med blicken igen och tittar ut över det mörklagda publikhavet. Det tycks vara fullsatt så långt hon kan se. En tonåring med mycket smink passerar henne och ser med avsmak på hennes bara fötter. Förläget vänder Marina bort blicken och går mot aulans främre del, följer väggen fram till scenkanten, känner det svala vinddraget från ventilationen. Hon sänker huvudet ytterligare och går genom mörkret bort till andra sidan, tvingas gå framför den främre stolsraden, ber tyst om ursäkt för att hon stör. När hon rundar det bortre hörnet får hon syn på en ledig plats. Det är en ytterstol på fjärde raden. Mannen bredvid henne tycks inte notera hennes ankomst.

Ridån går upp. Scenen fylls av ljus och en kör börjar sjunga. Marina mår illa men vet att hon inte kan kräkas här. Fötterna värker, ena hälen pulserar smärtsamt. Hon misstänker att hon har ett infekterat sår där men törs inte sträcka ner handen för att känna efter. Hon har ingen plan för vad hon ska göra härnäst. Ändå tänker hon att det måste ordna sig från och med nu. Hon tog sig ut, fick upp dörren och sprang och föll men reste sig igen. Allt måste bli bättre nu.

Men Helena blev kvar.

Herregud.

De kommer att straffa Helena för att Marina tog sig ut.

Föreställningen fortsätter. Marina vågar inte lyfta blicken och titta på det som sker uppe på scenen. Istället följer hon ljusets reflektioner över det spräckliga linoleumgolvet. Det skimrar i rött och guld. En dörr öppnas någonstans långt bak i lokalen. Marina tänker att hon måste få hjälp snart, och det är då hon kommer på det. Brage! Så fort föreställningen är slut ska hon resa sig upp och skynda bak till honom. Hon kan gömma sig under mixer­ bordet medan han ringer till polisen. Snälla, hjälpsamma Brage. Hon vet med säkerhet att han kommer känna igen henne. Den mörkhåriga, truliga tjejen som gick musikalinriktningen och älskade Shakespeare och grekiska tragedier. Hon som en gång klädde av sig naken på scenen, därför att rollen krävde 9

det och ingen annan vågade och för att hon behövde dämpa sin ångest med något annat än att skära sig i armarna.

Det tycks vara oroligt på någon av raderna längre bak i lokalen. Marina hör skor som skrapar mot golvet, kroppar som rör sig mellan stolarna. Hälen dunkar som om hjärtats all puls fanns där i. Någon av eleverna uppe på scenen säger något roligt för publiken brister ut i ett unisont gapskratt. Glädjen följs av höga applåder.

Ljuset växlar, går från varmgult till klarvitt och sedan blir allting svart. Det är dags för paus. Publiken applåderar och stampar i golvet som ett utdraget tack för den första akten. Någon i de bakre raderna busvisslar.

Ljudet och uppståndelsen i aulan gör att Marina inte känner den lätta handen mot axeln. Hon är för omtumlad, för fokuserad på att äntligen kunna ta sig bakåt till Brage, till räddningen och friheten.

Det rasslar till mot ena örat och sekunden efteråt sticker det till i halsen när den tunna nålen glider genom huden. Vrålet av skräck slår upp i mellangärdet, Marina formar munnen till ett skrik men får inte fram ett ljud. Det spänner i huden när vätskan glider ut ur kanylen, hon andas med öppen mun och känner blodtrycket sjunka. Kroppen är paralyserad på samma sätt som under den första våldtäkten. Och den andra, tredje och fjärde. Ett sus stiger i öronen.

Det värker i varenda cell och sedan är smärtan borta.

Långsamt tänds ljuset i salongen. Publiken reser sig för att besöka fiket, de yngre årskurserna säljer hembakta kakor inför sin kommande klassresa. Det fanns en lapp på auladörren med vädjan om bidrag.

Aulan töms på folk men i den yttersta stolen på fjärde raden sitter Marina kvar. Ögonen är slutna, munnen formad till ett ljudlöst skrik.

Det är knappt en halv minut sedan hennes hjärta slutade att slå.

10

Tre år senare

först ser hon den inte. Den stelfrusna kroppen som ligger intill iskanten. Likt en formbar sten av marmor skiftar den i blåvita toner. Skuggorna från Bergnäsbrons höga belysning kastar sina askgrå armar över den nakna huden.

Malin Jacobsson kommer åkande i hög fart. Februarisolen står redan lågt på himlen och får isen att skimra. Varje skär från långfärdsskridskorna orsakar ett skrapande ljud som stiger mot den blekblå himlen. Det är en vacker men kall eftermiddag. Malin har händerna vilande på ryggen. Fötterna värker en smula men låren känns pålitligt starka. Hon startade i Norra hamn och har Gråsjälören som slutmål. Där tänker hon äta sin medtagna banan innan hon vänder om och åker tillbaka. Helst vill hon hinna hem och jobba ett par timmar till innan det är dags att ta itu med middagen. Men det får bli som det blir. Efter den mörka norrbottniska vintern är det svårt att inte ta vara på de februaridagar som fullkomligt badar i solljus.

Det är klockan som fångar hennes uppmärksamhet. Reflektionen av solens strålar drar hennes blick till iskanten. Omedvetet sänker hon farten, låter några extra sekunder passera innan hon tar nästa skär, kisar för att bättre se vad det är som glänser. När hon har knappt hundra meter kvar till passagen under bron har det helt fångat hennes uppmärksamhet. Med en utdragen benrörelse viker hon av i riktning mot iskanten. Vinden biter i kinderna, solen bidrar ännu inte med någon värme värd att tala om.

11

Chocken när hon kommer fram får henne att kraftigt rygga tillbaka. Rörelsen är hastig, hon tappar balansen och hinner inte parera viktförskjutningen.

Fallet bakåt är hårt och när hon slår emot isen strålar smärtan upp som en projektil genom höften. En flyktig tanke på att någonting gick sönder hinner passera och under några oroliga sekunder blir hon liggande på det kalla underlaget. Hon andas djupt och fokuserar inåt, känner efter i kroppsdel för kroppsdel. Allt är helt. Tack gode Gud för det.

Malin stönar och vänder sig över till mage, sätter skridskoskenans framkant mot isen och häver sig upp. För några sekunder blir hon stående med ryggen mot kroppen. Hon andas ytligt, stirrar ut över isen, känner sig vansinnigt ensam i stunden.

Med darrande händer drar hon ner blixtlåsen, först på den vindtäta skaljackan och sedan på den tunna fleecen. I underställets bröstficka ligger ­mobilen.

Trots att rösten hos kvinnan på larmcentralen är tydligt lugn lyckas Malin inte få fram ett ord. Ett par sekunder passerar innan rösten i luren uttrycker ett undrande ”hallå?”. Malin känner kallsvetten tränga fram. Det susar i huvudet, känslan är som den just innan man svimmar. Hon får stålsätta sig för att hålla andetagen både lugna och djupa. ”Det ligger en död man på isen.”

Långsamt låter hon skridskorna föra henne runt i en tveksam halvcirkel.

Han ligger stelfrusen och vänd på sidan, med en hudton som påminner om hennes gamla fasters vardagsrumsbord. Bakhuvudet är deformerat. De tunna hårstråna är kletiga av en gråsvart sörja. Ögonen är halvöppna och stirrar oseende ut i den kalla luften. Framför magen och höfterna har en orimligt stor blodpöl flutit ut över isen. Den är stelfrusen och mörk, mer svart än röd. Trots att penisen är bortskuren vid roten ser Malin tydligt att kroppen är en mans. Där könsorganet tidigare suttit gapar nu ett öppet sår som likt en krater spytt ur sig svart, tunnflytande lava över den bistra vinterisen.

12

Malin hinner precis haspla ur sig var hon befinner sig innan hon måste flytta mobilen från munnen och luta sig åt sidan. Det bränner till i halsen och sedan sprutar maginnehållet ut. Den illaluktande vätskan skvätter över isen och skapar en tät ånga som stiger upp genom luften. Högt ovanför hennes huvud passerar bil efter bil längs den vinterfrusna bron.

13

tareq shaheen står lutad mot väggen. Han är klädd i gråa kostymbyxor och vit skjorta vars ärmar är ledigt uppvikta. Det svarta skägget är välvårdat och tätt, det glänser i skenet från de väl tilltagna lampor som hänger högt upp under innertakets bjälkar. Bakom honom ligger tingshusets öppna hall som åt ena hållet vetter mot den stora entrén och åt det andra in mot de båda tingssalarna. Människor passerar in och ut ur byggnaden utan att till synes lägga märke till den civilklädde polisen.

Bredvid honom står Idun Lind. Hon håller en pappmugg med kaffe i handen. Den svarta drycken är mycket varm och går ännu inte att dricka. Trots att hon vet att det är nästintill lönlöst blåser hon ner i den minimala öppningen i plastlockets kant. ”Vad tror du att påföljden blir?”

Tareqs röst är låg. Idun rycker på axlarna. ”Är det tjänstefel att säga att man hoppas på dödsstraff ?”

Han ser på henne. Hon suckar. ”Det var ett dåligt skämt. Något som Calle skulle kunna ha sagt.”

Hon viker undan med blicken. Calle är fortfarande sjukskriven, har ­problem med balansen och närminnet, enligt Siv. Idun har förstått att han rehabiliterar hårt för att kunna komma tillbaka till jobbet. När det kan tänkas bli vet hon inte, hon har dragit sig för att åka förbi och hälsa på honom, skammen värker sårigt bara hon tänker tanken.

Rättegången mot Tommy Andersson är precis avslutad. Det är sex m ­ ånader 14

sedan Idun och Tareq grep honom i skogen ovanför stugan i Pagla. Strax innan hade de befriat Sara Selberg som Tommy kidnappat och hållit inlåst i ett rum i stugans källare. Sara, som försvann ett par veckor senare och inte har synts till sedan dess. Hennes vittnesmål hade varit välbehövligt, men trots stora sök­ insatser har polisen inte lyckats lokalisera henne.

Idun tänker på femåriga Ellen som Tommy också kidnappade. Flickan dog av en överdos insulin och begravdes för fem månader sedan. Varken Idun eller Tareq hade möjlighet att närvara vid ceremonin men Idun har tänkt på henne varje dag sedan dess.

Det piper till i fickan. Idun halar fram mobilen och ser att hon har fått ett sms från Siv. Hon läser det och puffar Tareq på armen för att fånga hans uppmärksamhet. ”Om vi är färdiga här så behöver vi åka ut till Bergnäsbron.”

Han ser frågande på henne, är inte bekant med Luleås geografi. Dessutom har han rest hit enbart för att delta i rättegången. Planen är att flyga tillbaka till Stockholm redan i övermorgon. Idun stoppar tillbaka mobilen i fickan och drar dunjackans dragkedja så långt upp till hakan det går. Den fodrade huvans fuskpäls bildar en tät ring runt nacken. ”Det är inte långt härifrån men vi tar min bil. Det är så förbaskat kallt.” Även Tareq drar igen sin jacka. Den är om möjligt ännu tjockare än Iduns, troligtvis köpt i en dyr Stockholmsbutik enbart för de två rättegångsveckorna i Luleå. ”Vad har Siv för spännande uppdrag till dig i dag?”

Idun går mot utgången. Solnedgången kastar orangeröda strålar genom entrédörrarnas smutsiga glasrutor. ”En död man. Han ligger naken på isen nedanför bron, verkar dessutom sakna en mansrelaterad kroppsdel.”

Tareq rynkar på näsan. När Idun trycker upp den stora dörren drar han ett djupt andetag. Den första iskalla inandningsluften är alltid den värsta.

15

när idun och Tareq kommer fram till toppen av slänten ser de att en uppsjö av poliser redan befinner sig nere på isen. Ett vitt tält är rest intill iskanten, runtomkring rör sig kriminaltekniker. De fotograferar, tar prover ur snön och mäter alla synliga liksom nästintill osynliga fotavtryck.

Idun och Tareq glider nedför branten. Tareq är nära att ramla men återfår balansen genom att vifta häftigt med armarna. Väl nere möts de av chefen för forensiska, Mikael Malm, av alla kallad Malmen. Han är klädd i en vit pappersliknande dräkt, inunder anas en röd täckjacka. Andedräkten står som rök ur munnen. ”Hej, Idun. Och hej, Tareq. Det sista en smula oväntat, må jag säga.” ”Detsamma. Vad kallt ni har.”

Malmen viftar avvärjande med handen. Den svarta vanten är stor som en boxarhandske. ”Tjugotvå minus är ingenting att prata om. Vintern 1999 hade vi minus fyrtiotvå. Då var det kyligt minsann.”

Tareqs ansiktsuttryck avslöjar att han är övertygad om att Malmen skojar.

Idun, som inte är intresserad av att prata om vädret, byter samtalsämne. ”Jag fick meddelandet från Siv. En sargad manskropp, om jag förstått det rätt?”

Malmen börjar gå mot tältet. De båda utredarna följer efter honom. ”En död man. Enligt körkortet heter han Evert Holm. Sjuttiofyra år. ­Hemmahörande i Luleå, har förekommit i en fyra år gammal brotts­­­­ut­ 16

redning, misstänkt för sexköp. Han friades, eftersom det saknades tillräckligt med bevis.”

Idun visslar lågt. ”Inte visste jag att de skriver ut sånt på körkortet nu för tiden.”

Malmen ser uttråkat på henne. ”Det sista var tilläggsinformation från Siv. Hon messade mig för två minuter sedan, du har garanterat fått samma info.”

Idun är inte särskilt sugen på att ta av sig de varma vantarna för att fiska upp mobilen ur fickan. Så istället fortsätter hon att fråga ut Malmen: ”Skrev Siv något mer än det?”

Han skakar på huvudet.

En bit bortanför tältet står en kvinna i överdragskläder och långfärdsskridskor med en grå filt över axlarna. De går fram till henne. ”Jag heter Idun Lind och det här är min kollega Tareq Shaheen. Vi kommer från polisen.”

Kvinnan med skridskor har gråtit. Idun ser att hon huttrar men kan inte avgöra om det är av chock eller köld. ”Vi har förstått att det var du som fann kroppen?”

Hon talar med lugn röst, motstår impulsen att trampa på stället för att få upp lite värme i fötterna. Kvinnans haka darrar. ”Det var klockan som glimmade i solen. Jag antar att det var för att den var så låg.”

Den manliga ambulansföraren stryker henne över ryggen. Idun vet att det är ett försök att mildra chocken. Mänsklig närhet är viktigt i den akuta fasen. ”Solen alltså. Klockan glimmade i den låga solen.”

Idun nickar för att visa att hon förstår. ”Vad heter du?”

Kvinnans ögon ser ut att vara gjorda av glas. ”Förlåt. Jag mår fortfarande lite illa. Jag heter Malin Jacobsson. Jag skulle åka skridskor ut till Gråsjälören. Jag har en banan med mig som jag tänkte 17

äta, men så såg jag klockan. Eller något som glimmade i alla fall. Och ja, det var ju en naken man. En skadad man, han är väl död va? Visst är han död?”

Hon börjar skaka om axlarna. Den manliga ambulansföraren ser menande på Idun men säger ingenting. ”Såg du någon annan? Någon som lämnade eller anlände till platsen?”

Malin Jacobsson skakar försiktigt på huvudet. ”Jag såg bara den döde och allt blod. Jag ringde 112 och kräktes på isen.

Förlåt. Jag skäms.” ”Du har ingenting att skämmas för. Du gjorde helt rätt som stannade intill kroppen och larmade efter hjälp. Det var bra gjort av dig.” ”Kan jag få ringa till min man? Våra barn är hemma. De klarar sig bra på egen hand men undrar nog vart jag har tagit vägen. Jag vill inte att de ska bli oroliga.”

Idun skriver ner Malins kontaktuppgifter och tackar för hennes hjälp. Det ser sorgligt ut när de båda ambulansförarna håller henne glidande mellan sig när de går mot iskanten bortanför bron där ambulansen står parkerad.

Idun och Tareq går tillbaka till tältet. Malmen överlägger kortfattat med en kollega och instruerar dem sedan om var de kan sätta fötterna utan att riskera att förstöra några spår. En vitklädd tekniker drar upp den plastremsa som försluter de främre tältväggarna. Idun och Tareq stiger in.

Inne i tältet sitter två tekniker på huk bredvid kroppen. Med pensel, pincett och kamera säkrar de spår. Idun tar ett litet steg närmare för att kunna se kroppen bättre. Det är en gammal man. Han är naken, håret är vitt, ett finmaskigt nät av rynkor spelar över kroppen. För att vara sjuttiofyra år är han vältränad.

Armarna är muskulösa och magens kula minimal. Nacken och händerna är grova liksom underbenens baksidor. Bakhuvudet är illa tilltygat, han har utan tvekan blivit slagen upprepade gånger med ett hårt föremål. Ett omfattande sår gapar i skallen, håret är kletigt av blod.

Mannens penis är bortskuren. Framför magen ligger en stelfrusen pöl av rödsvart blod. Pungen hänger ensam under det gapande såret. På vänster sida 18

av magen har han ett inristat märke i formen av en blixt, en knapp decimeter stor. Den ser ut att vara gjord med ett vasst föremål, kanske en grövre nål eller möjligtvis spetsen på en vass kniv. ”Avskuren före eller efter dödsögonblicket?” ”Svårt för oss att säga. Dödsorsaken är troligtvis slagen mot huvudet, men det får Svetlana svara exakt på. Kylan gör det hela något lynnigt, man blöder långsammare när det är så här pass kallt.”

Malmen flyttar vikten från ena foten till den andra, tacksam över att Idun redan ställer frågor. Han vet att hon inte vill ha information innan hon efterfrågar den. Det är en slags ritual hon har och som han aldrig skulle få för sig att frångå. Men eftersom hon redan har ställt sin första fråga så fortsätter han: ”Det finns inte några spår av blod varken i slänten eller på isen i någon riktning. Ett färskt skoterspår går alldeles på baksidan av kroppen, precis utanför tältduken. Det kommer norrifrån men går ihop med en stor mängd andra spår just innan udden. Således går det inte att följa.”

Idun kisar mot den döde. ”Det är ju förhållandevis kallt. Men ändå. En februarieftermiddag i strålande solsken. Någon borde ju ha sett när han blev hitforslad? Och att få könsorganet bortskuret måste ha resulterat i höga skrik, om han levde när den skars av alltså.”

Malmen vickar huvudet från sida till sida. ”I sak håller jag med dig. Men å andra sidan vet vi inte hur länge han har legat här. Den här slänten är ingen naturlig upp- och nergång till isen. Och de allra flesta passerar under bron på mitten, där isen är plogad. Sträckan är närmare sexhundra meter, så det är en yta värd att tala om ändå. Han kan ha legat här ganska många timmar innan någon fick syn på honom. Med tanke på hur stelfrusen han är så misstänker jag också att så är fallet. Men även det får rättsläkaren svara på. Om han forslades hit tidigt i morse och blev lemlästad då så är det inte särskilt konstigt om ingen har sett honom. Bilisterna på bron har troligtvis fullt upp med mötande trafik. Och fotgängarna kan inte 19

vara många under tidiga mornar vid den här årstiden. Men nu är jag inne på er planhalva, dessutom gissande hej vilt.”

Han tystnar. Idun glider ner på huk för att titta närmare på offret. Den penislösa och stelfrusna kroppen är en makaber syn. Hon noterar att Evert Holm bär klocka men ingen vigselring. ”Några fotavtryck?” ”Ett par i storlek fyrtiotre. Men det är för tidigt för att kunna bedöma dess relevans. En grövre känga, manlig modell, ett minst sagt tydligt avtryck vilket tyder på att skorna är av det nyare slaget och utan slitage. Vi letar efter finger­ avtryck men tror inte att vi kommer hitta något. Inte ens kring könet har vi hittat något, vilket tyder på att vår gärningsman bar plasthandskar eller liknande.” ”Några andra tecken på våld? Sexuellt? Nålstick?”

Malmen nickar mot kroppen. ”Förutom det sönderslagna huvudet har vi gjort ett intressant fynd. Om du tittar bakom nacken så ser du röda märken. Det ser ut som att han har blivit bränd på en liten yta.”

Idun reser sig upp, rundar kroppen och glider återigen ner på huk. Träningsvärken från gårdagens intervaller får låren att strama. Tareq kommer också runt, ställer sig bakom henne och lutar sig framåt. Fokuserat iakttar de det rödstrimmiga fältet på baksidan av Everts nacke. ”Elstötar. Någon har sövt honom med ström.” ”Och det här då?”

Hon pekar mot den inristade blixten på magen men utan att röra vid huden. ”Svårt att säga, men den känns onekligen som en signatur.”

Idun funderar. ”Det är ovanligt med signaturer, men inte så pass att de aldrig förekommer.”

Hon känner Tareqs utandningsluft i nacken och reser sig upp. ”Okej. Vi åker in till huset. Skicka det du har sen, bilder och text och allt.”

Malmen viker undan tältduken så att de kan gå tillbaka ut i den bistra ­vintereftermiddagen.

20

”Ni får det så fort vi är färdiga här ute.”

För en liten stund blir de stående i kylan. Solen har nu nästan gått ner helt.

Ett svagt rödaktigt ljus flyter ut över isen och bryts i långa, gulaktiga banor av teknikernas starka lampor. Ovanför slänten och på brons cykelbana har nyfikna människor samlats. Några har tagit fram sina mobiltelefoner och filmar arbetet nere på isen. ”Tur för Evert att ni har fått upp tältet.”

Tareq säger det med neutral röst. Malmen nickar, men irritationen går inte att undgå. ”Fast mest tur är det nog för dårarna som filmar.”

Idun trampar på stället. ”Varför lämnar man kroppen på isen? Det känns som ett medvetet val av plats, men med risk för att bli påkommen.”

Tareq ser på henne. ”För att man vill att den ska bli upptäckt. Av många.”

Han nickar mot folkmassan uppe på bron. ”Den inristade blixten är gissningsvis ett meddelande, som vår gärningsperson vill ska synas av allmänheten. Hela alltihopa känns som en kommunikation, både blixten i sig och blottandet av den döde, för att inte tala om valet av plats.”

Nu är det Iduns tur att nicka. ”Om synligheten är syftet så är platsen ett bra val. Isvägen är välbesökt, och uppifrån bron har man en nästan panoramisk utsikt. Det är lätt att ta sig hit på skoter, och flyktvägarna är många, det går att köra härifrån i stort sett i vilken riktning som helst. Man kan ta sig både fort och långt.”

De lämnar Malmen, tältet och den lemlästade Evert Holm bakom sig. Sida vid sida kämpar de sig tillbaka uppför slänten. Tysta går de mot bilen, ovetande om att en av de nyfikna individerna uppe på bron fokuserat följer deras färd med blicken.

21