Översättare: Carina Jansson
POLa R IS
POLARIS_MONTEFIORE_KARLEK_OCH_KRIG_titelsida.indd 1 21-37 Polaris Sånger 13 sep.indd 3
2021-08-16 11:11 2021-09-13 06:34
Originalets titel: Songs of Love and War Copyright © 2014 by Montefiore Ltd Omslag av Niklas Lindblad Översatt av Carina Jansson Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2021 ISBN: 978-91-7795-433-0 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se
21-37 Polaris Sånger 13 sep.indd 4
2021-09-13 06:34
Is mise Peig Ni Laoghaire. A Tiarna Deverill, dhein tú éagóir orm agus ar mo shliocht trín ár dtalamh a thógáil agus ár spiorad a bhriseadh. Go dtí go gceartaíonn tú na h-éagóracha siúd, cuirim malacht ort féin agus d-oidhrí, I dtreo is go mbí sibh gan suaimhneas síoraí I ndomhan na n-anmharbh.
Mitt namn är Maggie O’Leary. Lord Deverill, ni har begått en orätt mot mig och mina ättlingar genom att stjäla vår mark och betvinga oss. Till dess att ni ger oss upprättelse fördömer jag er och era nästkommande till evig oro och till de odödas värld. Maggie O’Leary, 1662
21-37 Polaris Sånger 13 sep.indd 7
2021-09-13 06:34
Prolog
Grevskapet Cork, Irland, 1925 De två unga pojkarna, med smutsiga ansikten och skrubbsår på knäna, tog sig fram till den rostiga järngrinden genom att följa en knappt synlig stig som ledde genom skogen i en mjuk kurva från huvudvägen. Bakom träden på andra sidan grinden låg de förkolnade resterna av slottet Deverill, som varit herresäte för en av landets främsta anglo-irländska familjer innan det brunnit ner till grunden tre år tidigare och fallit i glömska. Kallmuren som omgav egendomen hade rasat samman på några ställen på grund av vanskötsel, skogens glupande aptit och de hårda vinterstormarna. Mossa och ogräs hade spridit sig ohejdat och murgröna bredde ut sina bladfingrar över stenarna och svalde vissa delar av muren så fullständigt att den knappt syntes. Pojkarna lät sig inte skrämmas av varningsskyltarna eller av den mörka uppfarten, beströdd med ruttnade löv, kvistar och lera som samlats genom åren. Hänglåset skramlade verkningslöst i kedjan när pojkarna sköt upp grinden och slank igenom. På andra sidan var skogen tyst och fuktig, för sommaren var slut och hösten hade blåst in med kalla vindar och isande
21-37 Polaris Sånger 13 sep.indd 9
2021-09-13 06:34
10
Santa Montefiore
regn. En gång hade uppfarten kantats på båda sidor av rödblommande rhododendronbuskar, men dessa syntes nu knappt bakom alla nässlor, ormbunkar och förvuxna lagerträd. Pojkarna sprang förbi buskarna, omedvetna om vad de representerade och om att det på denna uppfart en gång hade rullat vagnar med grevskapets förnämsta invånare på väg till det magnifika slottet med utsikt över havet. Uppfarten var nu inte mycket mer än en lerig stig och slottet låg i ruiner. De enda som vågade sig dit var korpar, duvor och oförskräckta, äventyrslystna småpojkar som var övertygade om att ingen skulle ertappa dem på den här bortglömda platsen. Barnen sprang ivrigt genom det höga gräset för att leka bland spillrorna efter de en gång så pampiga salarna. Den stora trappan var borta sedan länge, och flera skorstenar hade rasat genom taket och bildat ett berg av tegelstenar som pojkarna kunde bestiga. I den västra flygeln låg delar av taket kvar över de kraftiga bjälkarna som vilade på två av de kvarvarande väggarna, likt den blottade bröstkorgen på ett enormt djur som lämnats att förruttna under bar himmel. Pojkarna var för distraherade för att uppfatta sorgen som hängde över platsen eller höra de vemodsfyllda ekona från det förflutna. De var för unga för att förnimma nostalgins melankoliska känsla av dödlighet. Spökena som fanns där, som sörjde förlusten av sitt hem och sina korta liv, var som vinden som drev in från vattnet. Pojkarna hörde stönen från de tomma fönstren och vinandet från de kvarvarande skorstenarna och kände bara en ilning av upprymdhet. Den kusliga stämningen förminskade inte deras glädje, utan förstärkte den. Spökena kunde lika gärna ha varit ensamma, så lite som pojkarna brydde sig om dem.
21-37 Polaris Sånger 13 sep.indd 10
2021-09-13 06:34
sånger om kärlek och krig 11
Ovanför entréporten lyckades en av pojkarna urskilja några ord på latin, fläckade av sot och nätt och jämnt synliga på det svartbrända överstycket. ”Castellum Deverelli est suum regnum 1662”, läste han högt. ”Vad betyder det?” frågade den mindre pojken. ”Alla häromkring vet vad det betyder. En Deverills slott är hans kungarike.” Den mindre pojken skrattade. ”Inte mycket till kungarike nu”, sa han. De gick från rum till rum som ett par gatungar i det avtagande ljuset och grävde hoppfullt på de ställen där marken kändes mjuk. Deras låga småprat blandade sig med korparnas kraxande och duvornas kuttrande, och spökena lät sig blidkas när de mindes sin egen barndom och lekarna de hade lekt i slottets praktfulla trädgårdar. För en gång hade slottet varit magnifikt. Vid sekelskiftet hade det funnits en inhägnad trädgård med mängder av frukt och grönsaker till familjen Deverill och deras tjänstefolk. Det hade funnits en rosenträdgård, ett arboretum och en labyrint där barnen Deverill ofta tappat bort sig själva och varandra bland de höga idegranshäckarna. Det hade funnits stora växthus där tomater frodats bland orkidéer och fikon, och gullvivor hade reflekterat sommarsolen i vildblomsträdgården där husets damer ofta haft picknick och avnjutit eftermiddagar fulla av skvaller och skratt. Trädgårdarna hade en gång varit ett paradis, men nu stank de av förruttnelse. En skugga hängde kvar över dem, trots solskenet, och för varje år som gick ströp åkervindor alltmer av den tidigare växtligheten. Ingenting fanns kvar av slottets forna skönhet, förutom en sorts vild storslagenhet som bara blivit än mer fängslande efter tragedin.
21-37 Polaris Sånger 13 sep.indd 11
2021-09-13 06:34
12
Santa Montefiore
När pojkarna hörde det bullriga ljudet av ett motorfordon hejdade de sig. Ljudet blev högre när bilen rullade fram på uppfarten. De tittade förvånat på varandra och skyndade till ett av rummen på framsidan, där de kikade ut genom ett av de tomma fönstren och såg en glänsande T-Ford stanna nedanför trappan som en gång hade lett upp till slottsporten. Sprickfärdiga av nyfikenhet knuffade de varandra åt sidan för att se bättre, samtidigt som de var noga med att gömma sig bakom väggen. Pojkarna tappade hakan vid anblicken av bilens mjuka tak och eleganta linjer. Solljuset reflekterades i den blanka, gröna motorhuven, och de silverskimrande strålkastarna glänste som grodögon. Sedan öppnades förardörren, och en man i brun filthatt och en elegant kamelhårsrock klev ut. Mannen svepte med blicken över slottet och såg ut att bli lite tagen av de dramatiska omgivningarna. Han skakade på huvudet och gjorde en grimas, som om han beklagade omfattningen av det oerhörda missöde som drabbat en så vacker byggnad. Sedan gick han runt till passagerarsidan och öppnade dörren. Han sträckte ut handen, och en mindre hand i en svart handske tog den. Pojkarna var så stilla att de kunde ha liknat ett par kerubstatyer, om det inte hade varit för deras rosiga ansikten och svarta hår. Med stigande intresse tittade de på kvinnan som klev ur bilen. Hon bar en elegant, smaragdgrön klänning och en lång, svart kappa, och hennes ansikte skymdes av en svart klockhatt. Bara läpparna anades under brättet, nästan chockerande röda mot hennes vita hy. Nedanför hennes högra axel glittrade en stor, stjärnformad diamantbrosch. Pojkarna spärrade upp ögonen, för hon såg ut att komma från en annan värld: den sortens värld som hade bebott det här vackra slottet innan det brann.
21-37 Polaris Sånger 13 sep.indd 12
2021-09-13 06:34
sånger om kärlek och krig 13
Kvinnan gick fram till de svartbrända ruinerna och lyfte blicken. Hon tog mannens hand i sin och vände sig mot honom. ”Må Gud vara mitt vittne”, sa hon, och pojkarna fick spetsa öronen för att höra henne. ”Jag ska återuppbygga det här slottet.” Hon gjorde en paus, och mannen försökte inte skynda på henne. Efter en stund vände hon åter blicken mot ruinerna och bet ihop käkarna. ”Jag har trots allt lika stor rätt till det som någon av de andra.”
21-37 Polaris Sånger 13 sep.indd 13
2021-09-13 06:34